LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Elga KAGAINE

DEN SEMANTISKA ASPEKTENS ROLL VID VAL AV TYPOLOGI FÖR DIALEKTORDBÖCKER

Dialektal lexikografi som en särskild gren av lexikografin kan inte betraktas isolerad från den allmänna lexikografin. Dess utveckling och utarbetandet av olika dialektordböcker är nära förbundna med nivån på hela språkets lexikografi, lexikografiska traditioner och lexikologiska landvinningar. Liksom inom den allmänna lexikografin finns det också inom den dialektala lexikografin en mångfald av olika ordbokstyper (om typer av dialektordböcker, se till exempel Bušmane, Kagaine 1980: 59–75), där olika sätt att tolka dialektmaterialet kommer till uttryck beroende på de uppställda målen och uppgifterna. Dessa bestäms både av objektiva faktorer – mängden och kvaliteten på det tillgängliga materialet, lexikografins nivå, traditioner osv. – och av vissa subjektiva överväganden vid valet av den lexikografiska informationens tyngdpunkter och presentationsaspekter. Om ordboksförfattarna till exempel har tillgång till ett relativt omfattande material och avser att mer eller mindre allsidigt beskriva dialektordförrådet och dess semantik, kan en icke-differentierande ordbokstyp uppenbarligen vara lämplig. Om avsikten däremot huvudsakligen är att lyfta fram dialektala särdrag, kan en differentierande ordbok vara lämpligare. Om materialet är relativt litet och begränsat kan man sammanställa ett register över dialektala ord med uppgifter om ort, betydelse och användning. Liksom för standardspråket är det också möjligt att utarbeta olika aspektordböcker. I den lexikografiska litteraturen har man även framfört tanken att det behövs ett bestämt system av ordböcker, ett ordbokskomplex, om man med lexikografiska medel vill beskriva särdragen hos en dialekt eller en grupp dialekter så allsidigt som möjligt. Ett sådant komplex skulle till exempel kunna omfatta förklarande dialektordböcker, synonymordböcker, tematiska eller ideografiska ordböcker samt ordböcker över ordbildning och ordkombinationer (se till exempel Sorokoletov, Kuznecova 1987: 87–92).

Ämnet för artikeln anknyter till en av de viktigaste framtida uppgifterna för den lettiska dialektala lexikografin – att utarbeta en ny lettisk dialektordbok. Sedan publiceringen av den hittills mest omfattande sammanställningen av lettiskt allmänspråkligt och dialektalt ordförråd – K. Mīlenbahs ordbok över det lettiska språket och dess tillägg (ME I–IV, 1923 – 1932, EH I–II, 1934 – 1946) – har ett halvt sekel redan gått. Nya fakta har tillkommit, nytt material har samlats in och studier inom etymologi, språkgeografi med mera har publicerats. Därför bör utarbetandet av en ny ordbok betraktas som en grundläggande uppgift för den lettiska dialektala lexikografin (se även Kagaine 1985: 64 – 86). Ordboken är i stora drag tänkt som en förklarande dialektordbok, där synkrona och

127

diakrona element förenas – anknytningen till ME och EH (den diakrona dimensionen) samt kort information om ordets ursprung eller hänvisningar till etymologisk litteratur – och å andra sidan ett försök att infoga dialektordförrådet i ett system som återspeglar det rådande tillståndet (den synkrona dimensionen). Frågor (både problematiska och omdiskuterade) är många när man utarbetar ett ordboksprojekt, liksom alla andra; i artikeln behandlas endast några aspekter som rör dialektordböckernas kulturhistoriska betydelse och återgivningen av ordens semantiska struktur.

Som bekant är dialektordböcker både källor till lingvistisk information och kulturhistoriska monument, där språkbrukarnas associativa uppfattning av världen, historiska erfarenheter och kunskaper inom såväl materiella som andliga livsområden framträder i lexikografiskt fixerad form. En relativt fullständig, icke-differentierande ordbok kan bäst fullgöra denna uppgift. Det illustrativa materialet i en sådan ordbok visar inte bara ordens semantiska och grammatiska särdrag, utan också olika uttrycksmedel, de ordkombinationer som används i dialekten (liknelser, fraseologismer), dialektal terminologi samt information om regionernas etnografiska realia och materiella och andliga kultur. Ur kulturhistorisk synvinkel är en icke-differentierande ordbok mycket viktig, eftersom kunskap om dialekternas särprägel kan hämtas inte bara från det som skiljer sig lexikalt och semantiskt, utan också från det allmänna ordförrådet och dess lexikalsemantiska användning. Ordet biežputra betecknar till exempel en tjock maträtt av mjöl och gryn i standardspråket (se artikeln i slutet av texten). Det förekommer i hela det lettiska språkområdet, och dess betydelser i dialekterna motsvarar ordets betydelser i standardspråket. När en ordbok utarbetas enligt den differentierande principen finns det därför ingen anledning att ta med det i dialektordboken. Ordet ingår emellertid som komponent i sammansatta benämningar – dialektala termer – och dessa benämningar och det illustrativa materialet återspeglar både realiernas (i detta fall maträtternas) etnografiska särdrag vad gäller ingredienser och tillagning, och de motiverande kännetecken och associationer som ligger bakom benämningarna. Om sammansatta benämningar endast redovisas under de dialektala komponenterna splittras hela denna lexikalsemantiska grupp, medan man genom att samla dem under den självständiga komponenten kan få en överblick över gruppens olika särdrag. I artikeln återgivna samlat framträder till exempel det semantiska särdraget att maträtter – olika tjocka grötar tillagade av två råvaror – benämns med ord för tyger eller vävning: nātna biezputra, pusnātna biezputra, pusdamaška biezputra, šķēterēta vai šķetināta biezputra, bukstiņu biezputra med mera. Liknande benämningar på gröt av potatis och gryn eller mjöl förekommer också i litauiskan (LKA I 1977: 84; Laumane 1979: 154). När en ordbok (faktabas) utarbetas enligt en sådan princip får den som söker information alltså tillgång till ett mycket omfattande material. På liknande sätt kan man nämna andra lexem som har samband med etnografiska realia och föremål ur den materiella kulturen. Exempelvis ingår buōmīs i det allmänna ordförrådet; ordets betydelser är gemensamma för dialekterna och standardspråket. Ur kulturhistorisk synvinkel kan man här i stället se hur denna germanism är spridd i olika lettiska dialekter inom det vävningsrelaterade ordförrådet – i benämningar på vävstolens delar:

128

baka buomis, dzeīņa buomis, drēbju buomis, krūšu buomis, šķēru buomis med mera (se artikeln i slutet av texten).

I dialektordböcker är den semantiska aspekten en av de viktigaste, vid sidan av annan informativ information (till exempel om ett ords beläggsområde, ursprung, grammatiska särdrag med mera): uppgifter om betydelserna och användningen av ord och ordkombinationer som belagts i en dialekt, en grupp dialekter eller ett dialektområde. Att beskriva ordens semantiska struktur inom ett enhetligt system har också stått i fokus vid planeringen av en lettisk dialektordbok, men det påverkar i viss mån även valet av ordbokstyp. Inom lettisk dialektologi finns det traditioner och landvinningar inom fonetik, morfologi och även ordforskning (framför allt bör här nämnas J. Endzelīns grundläggande arbeten, serier av dialektbeskrivningar, språkgeografiska studier av tematiska ordförrådsgrupper med mera), men semantikens problem har inte behandlats tillräckligt teoretiskt i lettisk språkvetenskaplig litteratur. Detta gäller också studier av dialektordförrådets semantik (här kan nämnas enskilda arbeten av större eller mindre omfattning – Kagaine 1992; Reķēna 1985; Reķēna 1989 med mera), eftersom sådana studier kräver en lämplig lexikografisk grund. Därför framstår en av huvuduppgifterna som att inte bara lyfta fram dialektala särdrag, utan också återge ordens semantiska struktur i ett enhetligt system som visar hur sekundära betydelser utvecklas och hänger samman. Som bekant gör differentierande ordböcker det möjligt att väl urskilja dialektala särdrag, främst lexikala dialektismer. Däremot är möjligheten att redovisa semantik, särskilt dialektala betydelser hos allmänspråkliga ord, begränsad i denna typ av ordböcker. På grund av materialurvalet och uppbyggnaden i differentierande ordböcker bryts de systematiska relationerna och de associativa sambanden vid bildandet av sekundära betydelser för allmänspråkliga ord, som utgör grundbeståndet i dialekternas ordförråd. Det går inte att fastställa hur ordens semantiska struktur har utvecklats, eftersom den dialektala betydelsens plats i ordets övergripande semantiska struktur förblir oupplyst när endast en dialektal betydelse hos ett allmänspråkligt ord tas med i ordboken. På så sätt minskar den semantiska informationens omfattning avsevärt. Det bör noteras att det finns relativt få allmänspråkliga lexem vars betydelser helt skiljer sig från motsvarande ord i standardspråkets system. I många fall kan man inte tala om skillnader i den semantiska strukturen som helhet, utan bara om förekomsten av enskilda dialektala betydelser. Vanligen är vissa betydelser (eller åtminstone en betydelse) gemensamma med motsvarande ords betydelser i standardspråkets system, medan endast vissa betydelser har utvecklats i dialekterna och har samband med regionernas kulturhistoriska och vardagliga förhållanden samt lokala påverkan från andra språk (Kagaine 1992: 40–45). Frågan om hur talspråkliga betydelser ska återges i ordböcker är också problematisk i differentierande ordböcker. De är inte dialektala betydelser, men de har stor betydelse i dialektbrukarnas språk. Om ordboken endast återger specifikt dialektala betydelser går det inte att föra in materialet fullständigt i en gemensam modell för utvecklingen av ett ords semantiska struktur eller fastställa mönster för bildningen av sekundära betydelser, vilka skulle kunna användas i typologiska jämförelser.

129

Som illustration kan man till exempel nämna utvecklingen av betydelser inom lexikosemantiska ordgrupper som är förknippad med den expressivitet och konnotation som kännetecknar muntlig kommunikation. I detta avseende är verb för fysisk påverkan med en semantisk intensitetskomponent särskilt typiska. När dessa verbs sekundära betydelser ingår i gruppen expressiva betydelser börjar intensiteten dominera över benämningen av handlingen, och deras användning i olika situationskontexter utvidgas avsevärt: bliezt ’slå kraftigt; hugga’, ’skjuta’; ’springa fort’; ’lägga, lyfta, bära o.d. snabbt och raskt’; ’äta (snabbt, i större mängd)’; ’tala; säga, yttra (skarpt, rakt på sak, utan omsvep)’.

Ordet tillhör det vardagliga skiktet av lettisk allmänordförråd (LLVV II: 102) och kan alltså betraktas som ett ord som är känt och används i hela det lettiska språkområdet. När man i en dialektordbok endast återger betydelser som inte finns registrerade i ordböcker över standardspråket bryts de semantiska banden mellan den primära betydelsen och de sekundära betydelserna, eftersom differentiella ordböcker vanligen inte ger information om betydelser som är gemensamma för dialekterna och standardspråket. Dessa sekundära betydelser börjar då framstå som om de saknade samband och stod utanför den gemensamma semantiska kontexten. Om man däremot betraktar semantikens utveckling i dessa lexikosemantiska ordgrupper som ett enhetligt system, kan man konstatera vissa regelbundenheter i den semantiska utvecklingen och utforma en bestämd utvecklingsmodell (verb för fysisk påverkan + semantisk intensitetskomponent och desemantisering → vilken annan intensiv handling som helst) samt använda det dokumenterade materialet i vidare forskning och jämförelser. Skillnader mellan olika dialekter och dialektgrupper kan gälla användningen av konkreta verb. Exempelvis förekommer det redan nämnda bliezt huvudsakligen i seliska dialekter och dialekter som geografiskt ligger nära dem, medan andra verb för fysisk påverkan är vanligare i andra dialektgrupper. I norra Vidzeme är till exempel mistīt, mizuot || mizāt vanliga (’skala av (barken från något); skala det yttre höljet’ → ’göra (något) intensivt, arbeta’ → ’slå; prygla hårt’ → ’slå mycket med en käpp’ → ’gå, åka fort’ → ’skjuta’ → ’äta (med stor aptit)’ → ’svälja intensivt (om naturföreteelser)’), liksom sluodzīt, sukāt m.fl., men tendenserna i den semantiska utvecklingen är gemensamma. Dessa semantiska utvecklingsmodeller kan användas vidare vid jämförelser av material från flera språk. När man till exempel undersöker den semantiska utvecklingen hos lokala lånord kan man dra slutsatsen att utvecklingen av sådana betydelser hos ord i denna semantiska grupp inte beror på ordens ursprung – hos lokala lånord från de finsk-baltiska språken liknar den utvecklingen hos de ärvda orden i motsvarande lexikosemantiska grupp: koskāt (< koska; ME II 255 koska...Tannen– oder Fichtenrinde... Nebst kaska wohl aus estn. kosk “Fichtenrinde”) ’skala av (barken från ett träd); barka (ett träd)’ → ’skala av, ta bort (ett förhårdnat ytskikt, en hinna)’ → ’flå’ → ’gå fort’ → ’slå; banka’. Detta ger anledning att anta att flera språk har gemensamma tendenser i den psykologiska motivationen och att denna semantiska modell är särskilt produktiv i dialekter och i talspråk i allmänhet.

Detta är bara några exempel ur det breda spektrumet av modeller för ordens semantiska utveckling, vilka i varierande grad kan framträda i en icke-differentiell ordbok beroende på materialets omfattning.

Med hänsyn till allt det ovanstående kan man säga att ordets semantiska struktur

130

en utförlig beskrivning i en ordbok (dvs. skapandet av en databas för olika semantiska undersökningar) påverkar i hög grad valet av ordbokstyp – för att utföra en sådan uppgift är en icke-differentiell ordbok den mest optimala, eftersom ordens semantik inte kan betraktas som ett enhetligt system i differentiella ordböcker (på grund av materialurvalet och den specifika uppbyggnaden).

Exempel på ordboksartiklar

biežputra subst. En maträtt med ganska tjock konsistens (vanligen gjord på gryn eller mjöl). De kokade olika slags tjockgröt; de kokade tjockgröt av gryn, och även den så kallade šķēterētuo biēspūtru. De kokade också tjockgröt av rågmjöl. De kokade även tjockgröt av potatis i Zante; när något fältarbete var avslutat kokade man tjockgröt, så att allt skulle växa tjockare nästa år i Jeros; på morgonen, när de hade slutat /tvätta kläder/, kokade de genast tjockgröt igen, så att tvätten inte skulle falla isär utan hålla ihop bättre i Nica; de kokade tjockgröt när de klippte fåren, så att ullen skulle bli tjock i Kursīši; medan tjockgröten kokade fick barnen inte äta av den som bara var halvkokt, så att de inte skulle bli stora pratkvarnar och tungan inte skulle gå i ett! i trakten kring Valmiera. // En maträtt med ganska tjock konsistens, kokad av potatis och gryn, mer sällan av potatis och mjöl. om det är rovor och mjöl, då är det riktig tjockgröt i Nica; i Augšzeme, Vidzeme och norra Latgale. uppvärmd (även omkokt) tjockgröt – tjockgröt av potatis och mjöl. i omkokt tjockgröt – man häller mjölk i potatistjockgröten och tillsätter lite vetemjöl i Snēpele; även i Ārlava. potatistjockgröt – tjockgröt av potatis. I Kazdanga. vit (även rov-)tjockgröt – tjockgröt av potatis. rovgröt, vit tjockgröt – så kallar de den. Den stöts med en stöt i Aizvīķi; vit tjockgröt, stött utan stärkelse i Nica; vit tjockgröt är samma sak som rovgröt i Kalēti; även i Bārta, Dunikā, Dole, Embūte, Gramzda, Grobiņa, Laidze, Lubezere, Nīgrande, Nogale, Priekule, Stelpe, Upesgrīva, Užava, Vandzene och Vecsaule. □ vetemjölsblandad tjockgröt – tjockgröt av blandat rågmjöl. I Pociems. □ bukstiņ(u)-tjockgröt – a) tjockgröt av potatis och gryn i Aizupe, Libāgi, Pastende, Piltene, Renda, Sabile och Valgale. b) tjockgröt av potatis och mjöl. I Matkule. □ čērpuotā- (även kumašinu-)tjockgröt – tjockgröt av potatis med klimp av riven potatis. čērpuotā-tjockgröt – klimparna rivs som fransar ner i rovgröten i Nica; förr var kumašinu-tjockgröt sådan: man rev rovor, silade av spadet, blandade i lite salt och kokade de rivna rovorna – dessa kumašini i Nica. □ slät tjockgröt – tjockgröt av riven potatis. slät tjockgröt – riv rovor, pressa dem, koka tjockgröt av de rivna rovorna, tillsätt mjölk och salt, och ta smör till när du äter i Zante. □ jäsdegstjockgröt – tjockgröt kokad av jäsdeg från bröd. I Bārbele, Bauska, Birzgale, Elkšņi, Laši, Nautrēni, Sabile, Slate, Valgale, Vecumnieki och Zasa. □ estnisk tjockgröt – tjockgröt av potatis och gryn. I Cirgaļi. □ blandad tjockgröt – tjockgröt av potatis och mjöl. I Bārta. □ kraitā-tjockgröt EH I 643 Gröt av korngryn och potatis (miežu putraimu un katrupeļu biežputra). □ tjockgröt från Lambārte – tjockgröt av potatis och gryn. Koka Lambārtes tjockgröt! /Lambārte – en herrgård i Iecava

131

i byn/ så sa alla här omkring. så / tjock gröt/ är potatis med rödbetsgröt i Iecava. □ blandad tjock gröt – tjock gröt av potatis och gryn. I Mālpils, Snēpele. □ brödgröt – tjock gröt kokad på jästdeg. I Jaunsaule, Lasos, Skaistkalne, Varakļāni. □ tyst gröt – a) tjock gröt som kokas och äts i tystnad på nyårsnatten (så att man kan drömma om händelserna under det kommande året). I Bunka, Cīrava, Dunalkā, Embūte, Gudienieki, Kazdanga, Priekule, Raņķi, Rudbārži, Skrunda. b) tjock gröt kokad av rivna potatisar (och gryn) (den måste kokas snabbt så att den inte bränns vid). I Priekule, Tadaiki. □ mūsinama biezputra. ME II 671, 672 en tjock gröt kokad av fint mjöl med små bitar fläsk (tjock gröt kokad av fint mjöl med små fläskbitar). □ nātna biezputra – tjock gröt av potatis och gryn. nātna biēspūtra – grynen kokas mjuka, sedan lägger man i potatis i Kursīši; även i Ezere, Zūras, Kurmale. □ Petersburgsgröt individuell användning – tjock gröt av potatis och gryn. Petersburgsgröt – min mor säger: den håller sig varm länge, man kan ta med den till Petersburg i Džūkste. □ pūpuoļu biezputra – tjock gröt som kokas på palmsöndagen för att lammen ska bli fina. I Dikļi. □ pūr(e)nieku biezputra – tjock gröt av potatis och gryn. I Cēre. □ pusdamaška biezputra – tjock gröt av potatis och gryn eller mjöl. I Bārta, Kalēti, Priekule, Purmsāti, Virga; ME III 424 en gröt av mjöl och gryn (tjock gröt av mjöl och gryn) i Kalēti eller av potatis och mjöl (eller också av potatis och mjöl) i Dunika. □ pusnātnā biezputra – tjock gröt av potatis och gryn eller mjöl. pusnātnu biezputru tillagade man av korn-gryn och potatis i Priekule; även i Aizpute, Alsunga, Bunka, Cīrava, Dunalkā, Embūte, Gavieze, Gramzda, Jūrkalne, Kalēti, Krote, Kurmale, Nīgrande, Piltene, Planica, Rudbārži, Virga, Zūras; ME III 431 i Ventspils. □ riven (även rīvāta, rīvota) tjock gröt – tjock gröt av riven potatis. rīvuota biēspūtra... de rev potatisen, pressade bort den grumliga soppan, lade den i grytan, hällde i mjölk och rörde om i Bārta; även i Cīrava, Dunalkā, Grobiņa, Piltene, Stende. □ fläskgröt – rågmjölsgröt (förr tillsammans med agnar). I Bunka. □ seggröt – tjock gröt av potatis och mjöl. I Cīrava. □ stärkelsegröt – potatisgröt med stärkelse. stērķeļu biēspūtra/bija/. de rev råa rovor... en lördagskväll kokade man den där gröten. vita rovor skalades, kokades och stöttes tills de blev mjuka. om bonden var välbeställd gav han mjölk, andra rörde i stärkelsen i samma soppa/vatten som potatisen kokats i, tillsatte salt efter behov. rörde ihop det över elden så att stärkelsen tjocknade i Nīca. □ trådig (även utdragen) tjock gröt – tjock gröt av potatis och gryn eller potatis och mjöl. šķetinātā biēspūtra – potatis och gryn tillsammans. Man kan också koka kött i den med mjölk; den kokas också i Zante; även i Aistere, Īvande, Krote, Kurmale, Piltene. □ vild gröt – tjock gröt av potatis och mjöl eller potatis och gryn. trakā biēspūtra – den liksom rasade runt när den kokade i Rudbārži; även i Ugāle. □ vadmalsgröt – tjock gröt av potatis och mjöl i Dzīras. □ grötens styvdotter – ganska tunn gröt av kornmjöl (även av potatis), kokad tillsammans med finhackat och stekt kött. I Rozēni. ◊ björkgröt (även björkgröt) – björkris; prygel

132

med björkris: björkgröt – ris som används för att aga barn och står instucket bakom bjälken i trakten kring Valmiera; man får björkriset att smaka på en, om man inte lyder i Kalupe.

buōmis; buōms substantiv. 1. Grov, lång, vanligen obearbetad träbit; tjock trästång. buōmi fanns i många varianter. Det fanns små buōmīši – käppar, släta och tillspetsade. Man rullade stockar med en buōmīti i Vecate; stockrullningsstänger. Stången som användes för att bända loss stockar var omkring en och en halv famn lång. En kärvstång är slät, med spetsig ände och en tapp insatt med handtaget i trakten kring Valmiera; när man torkar säd på hässjorna drar folk fram säden med en buōmi i Jeri; buōmiņš sticks in under potatisen i jorden och bärs till den större högen i Lauciene; om det är stora potatisar gräver man upp rötterna, skär av ändarna och lyfter upp dem med en buōmi i Kursīši; med tjocka buōmji lyfter man stenarna ur vägen [upp ur marken] i Džūkste; □ lat som en buomis – mycket lat. du är alltid lat, som en buomis i Sinole; lat som en buēms'. Som en buēms' måste man knuffa och skjuta på i Mārciena; även i Lazdona, Prauliena. □ tung som en buomis – mycket tung. han är tung som en buōms i Jeri. □ stel som en buomis – mycket stel. stel som en buōmis – kan inte röra sig, är alltför tilltufsad i Rencēni; även i Ranka. □ den late buomis. ME I 362 latmask. □ buomis måste läggas under– sägs om en person som är svår att väcka och få upp. på morgonen kommer du inte upp till arbetet; då får man lägga buomis under dig i Sinole. □ gå som en buomis. ME I 362 han går som ett pisk skaft och stöter emot överallt (han går som ett piskhandtag, stöter till överallt). ◊ lyftbar (som) med en buomi– sägs om en lat person. han är sådan att han måste lyftas och drivas på med en buomi i trakten kring Valmiera; han är lat, går inte upp, måste lyftas upp med en buōmi i Sinole. ◊ som med en buomi i pannan (även huvudet) – sägs när man plötsligt får veta något oväntat och överraskande. han sade ett sådant ord att det kändes som ett slag med en buomi i pannan; som med en buomi i huvudet, som med en hammare i pannan, som med en påk i huvudet – något oväntat, nyheten om en fruktansvärd händelse i trakten kring Valmiera. // En lång, grov stång för att säkra en last av hö (säd o.d.). man måste lägga en buōms över hölasten i Limbaži; man lastade stora lass – lade en buōmi över och männen band fast med den i Iecava; en kärvstång, alltså en stång att binda fast lasten med i Svētciems; en lång, grov buēms som läggs över sädeslasset i Prauliena; buōmis över [lasset] och binds fast med ett tretvinnat rep i Nīgrande; man band lasset med en buōmi i Kalncempji; man samlar ihop lasset och lägger en buōmi över i Dignāja. □ kärvstång – latmask. den där buēmi rör sig inte frivilligt, inte ens om han vore vid sina sinnens fulla bruk i Saikava; hur man än får den där buēmi att röra sig, blir arbetet ändå gjort i Prauliena; EH I 259 en latmask, en klumpig arbetare (latmask, klumpig arbetare) i Saikava. buōms i Grobiņa, Nīca, Pope, Rucava, Strazde;

LLVV II 109 bomis; EIV I 196 buōmis, ME I 362, EH I 259 buōmis.

2. Vävbom för vävstolar. Under andra hälften av 1800-talet hade vävbommarna i hela Vidzeme två parallella gemensamma benämningar – kuoķi och buomji, samtidigt som flera gamla benämningar levde kvar och några nya uppstod. Alsupe DLJ 158; buomis – en rund träbit, på vilken varpen rullas upp före vävningen i trakten kring Valmiera; väverskan drog varpen till bommen, där sitter den i vävskeden och ska vävas, och sedan ska den kammas i Jērčeni; det finns ännu en rullbom, varpen är lindad runt den, och den andra bommen är den som den lindas runt

133

drēbe Iecavā; när man slår in [varpgarnet] i den här bommen, lindar man sedan bara upp det på nystor i Brukna; □ baķa buomis – varpbom i Rozēni, dzeiņa buomis i Lielvārde, Rembate, džiju buomis i Kārķi, mētu buomis i Allaži, uzgriežamais buomis i Alsvīki, Cirgaļi, Dūre, Koknese, Priekuļi och uzveļkamais buomis i Lizums. Alsupe DLJ I 160–161. □ dzīvu buomis – varpbom. dzīvu buōmis, ku dzīves tinās riņķī EĪV I 196. □ lielas buomis – varpbom. tas i pakaļč vai lielās buōms [stellēm], ku neaūstās aūdākļc riņķi. atlaiden laiž no lielā buōm Jeros; även i Kārķi, Brukna, Baižkalns, Koknese, Rozēni och Vecpiebalga. Alsupe DLJ I 161. □ pakaļas buomis – varpbom. uz pakaļas buōma uzgrieže naaūstās dzijs i Sinole; även i Jeri; pakaļējais buomis i Bilska och Vecpiebalga. Alsupe DLJ I 161. □ šķēru buomis – varpbom. šķēru buōmi griež ar kuōku i Baunas; tūo sāuca pa šķēru buōmi, ku uzgriež aūdēklu EĪV I 196. □ drēb(j)u buomis – tygbom. tas i drēbu buōmis, ap tūo tinās aūdēklis EĪV I 196. □ ieaužamais buomis – tygbom i Mālupe, iegriežamais buomis i Lubāna, ragača buomis i Mālupe, šķīvja buomis i Ozoli, Vainiži och Vecpiebalga, uztīnamais buomis i Lubāna och zvaigžņu buomis i Liepa. Alsupe DLJ I 158. □ lejas buomis – tygbom. lejas buōcms ā bij āpāls, tik nu vienā pusē iskala reni, lei vār iestiprināt aūdēklu ā vēldeni i Vecpiebalga; även i Mālupe och Skujene. Alsupe DLJ I 158. □ ragainais buomis – tygbom. tām [veltnim] i tie ragi, kuo pagriež, pa ragainuo buōmi sāuc i Kārķi; även i Suntaži. □ krišu buomis – bom över vilken den färdigvävda väven förs. steļļu krišu buōmis ir priekšas buōmis, tām iēt gotavais aūdaklis p°ari Sinolē; kru°šu buēm's i.r audēišai pret kru°tiem Praulienā; tūr i rencbuōmis, ku tinās riņķi, krušu buōmic, ku iēt pāri tas aūdēklis i Trikata; även i Baunas, Burtnieki, Jērcēni, Mālpils, Rencēni, trakten kring Valmiera, Vecpiebalga; EĪV I 196; ME I 362. □ ceļu buomis – tvärslå för att öka vävens spänning och avgränsa vävarens ben från tygbommen. I Allaži, Alsvīki, Anna, Cēsis, Dzērbene, Ilzene, Katlakalns, Lielvārde, Lizums, Mārciena, Mēdzula, Priekuļi, Riga, Sigulda, Skujane, Turaida, Vaidava, Vainiži, Vecate, Veclaicene, celgalu buomis – i Liepa, More, Sērmūkši, kāju buomis – i Baunas, Cirgaļi, Launkalne och Vijciems. Alsupe DLJ I 164. □ kemlādes buomis – del av vävstolen – trästycke som kemlādi fästs vid (delen där skeden sätts in). blākus nīšu buō°mīšam i kemlēdes buō°mīc i Vecpiebalga. □ sistavas buomis – del av vävstolen – trästycke som sistavu fästs vid i Ranka. □ nīšu buomis – hållare för vävredskapet. I Aloja, Birzuļi, Cēsis, Ērgļi, Jaunpiebalga, Kosa, Lielvārde, Limbaži, Rozēni, Sērmūkši, Smiltene, Trikata, Turaida, Vainiži, Vecpiebalga och Viļķene. Alsupe DLJ I 165. □ palaidžamais buomis – pinne för att vrida varpbommen i Svētciems och Vecate. Alsupe DLJ I 164.

LLVV II 109 ålderdomligt; EĪV I 196; ME I 362; EH I 259.

3. Del av ett visst redskap, en anordning eller en konstruktion. ecežam i kuōk va dzelž taps, kas visos buōmos i pamīš i Lauciene; [träharvar] a kuōka buōmi un kuōka puļķiem i Kursīši; [plogen] priekšā un pakaļā bij buōmi Iecavā; garedeļ ratem pa·višem cēter buōm, katrę redļe dļ:žu buōm. redęl buōm no egęl un redęl v:rb

134

tâ-pat, ļe redels iznāk vieglak i Dundaga; buru buōmis, kuō lietuō piē sprītbuōras, a tuō tiēk pacēlīc galvenais vēja smēlēja stūris Niča; tas [flottens] irkļis izlikc iz krušu buōma, ar tuō irklu tuō ūdeni škīr Sinolē. // Del på en spinnrock (fastsatt på den så kallade spinnrocksbågen), där två pinnar för spolhållaren sitter fästa. buōmīti ielikti stabiņi i Baunas; krūšu buōmis, stabiņi, där sp⁰āmus placeras. krūšu buōmis stāu iz krūc i Sinole. ME I 362 buomītis, ein Teil des Spinnrades kuoks, kurš iestiprināts uz rāceņa un kurā stāv ruociņas. // EH I 259 ein unter den Rändern eines Wagens befindliches sechs- oder achtkantiges Holzstück, das die übrigen Teile des Wagens zusammenhält (seškantains vai astoņkantains koka gabals zem ratu malām, kas satur kopā ratu pārējās daļas) i Džūkste.

4. Avspärrning; barriär. nabrāuc, redzi, ko ceļam priška būms, kod būmi pacelēs, variēs brāukt i Ziemeri; vāl nūñe buēnīs bīj priēška - ar zīrgu tyltām brōukt pāri nādrīkst i Lazdona.

Lånord; se ME I 362 nebst lit. bōmas ”Hebebaum” und estn. pōm dass. aus mnd. bōm ”Baum”.

LITERATŪRA

B u š m a n e B., K a g a i n e E. 1980: Izlokšņu vārdnīcu tipi un latviešu dialektālo vārdnīcu veidošanas jautājumi. – LPSR ZA Vēstis 8, Rīgā: Zinātne, 59–75.

DLJ I – Dialektālās leksikas jautājumi 1, Rīga: Zinātne, 1986.

EH I–II: E n d z e l ī n s J. un H a u z e n b e r g a E. Papildinājumi un labojumi K. Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai 1–2, Rīgā, 1934–1946.

ĒIV I – K a g a i n e E., R a g e S. Ērģemes izlokšņu vārdnīca 1, Rīgā: Zinātne, 1977.

K a g a i n e E. 1985: Apvienotās latviešu izlokšņu vārdnīcas veidošanas problēmas. – Valodas aktualitātes 1984, Rīgā: Zinātne, 64–86.

K a g a i n e E. 1992: Semantiskie dialektismi Ziemeļrietumvidzemes izlokšņēs, Rīgā: Zinātne.

L a u m a n e B. 1979: Lietuviešu valodas atlants. – LPSR ZA Vēstis 2, Rīgā: Zinātne, 150–155.

LKA I – Lietuvių kalbos atlasas 1, Leksika, Vilnius: Mokslas, 1977.

LLVV II – Latviešu literārās valodas vārdnīca 2, Rīgā: Zinātne, 1973.

ME I–IV – M ü l e n b a c h s K. Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns 1–4, Rīgā: K ultūras fonda izdevus, 1923–1932.

R e ķ ē n a A. 1985: Par augšzemnieku dialekta Kalupes izlokšnes priedēkļverbu semantiskajām atšķirībām no latviešu literārās valodas. – Valodas aktualitātes 1984, Rīgā: Zinātne, 87–97.

R e ķ ē n a A. 1989: Aizguvums – semantikas diferencētājs. – Baltistica 3 (1) priedas, Vilnius: Mokslas, 173–178.

S o r o k o l e t o v F. P., K u z n e c o v a O. O. 1987: Očerki po russkoj dialektnoj leksikografii, Leningrad: Nauka.

SEMANTINIO ASPEKTO VAIDMUO PASIRENKANT TARMIŲ ŽODYNO TIPĄ

Santrauka

Vienas iš svarbiausių tarminių žodyno aspektų yra semantika. Todėl žodyno tipo pasirinkimą iš dalies sąlygoja išplėstinė žodžių semantinės struktūros charakteristika, kurią kaip darnų kalbos

135

sistemą galima geriau parodyti būtent nediferenciniame žodyne. Jeigu žodyną sudarytume pagal diferencinių žodynų principus, t.y. vien iš semantinių tarmybių ir bendrinės kalbos žodžių tarminių reikšmių, ši sistema būtų suardoma, konkrečios tarminės reikšmės vieta bendrojoje žodžio semantikos struktūroje nebūtų aiški. Šitaip gerokai sumažėtų informacijos kiekis, tokios medžiagos nebūtų galima įtraukti į bendrąją žodžio reikšmių analizės schemą. Žodžių semantinės struktūros kaip darnios sistemos parodymas leidžia atskleisti reikšmių raidos asociatyviuosius bei kitokius ryšius, genetines ir tipologines paraleles ir kitus aspektus. Tada ir tarmių semantinius duomenis galima įtraukti į bendrąjį kontekstą.

DIE ROLLE DES SEMANTISCHEN ASPEKTS BEI DER TYPUWAHL FÜR MUNDARTWÖRTERBÜCHER

Zusammenfassung

In dialektalen Wörterbüchern ist neben anderen informativen Angaben (z. B., über das Fixierungsareal eines Wortes, seine Herkunft, grammatische Besonderheiten u. dgl.) der semantische Aspekt, Angaben zu Bedeutungen und zum Gebrauch in einer Mundart, Mundartgruppe oder einem Dialekt aufgezeichneter Wörter am wesentlichsten. Eine eingehende Charakteristik der semantischen Wortstruktur im Wörterbuch beeinflußt in hohem Maße auch die Wahl des Wörterbuchtyps. Zur Bewältigung dieser Aufgabe ist gerade nichtdifferenzierendes Wörterbuch am optimalsten, denn in differenzierenden Wörterbüchern läßt sich die Wortsemantik (wegen Materialauswahl und Aufbauspezifik) nicht in einem einheitlichen System betrachten. In differenzierenden Wörterbüchern wird auch die Wortsemantik differenziert widergespiegelt (semantische Dialektismen, dialektale Bedeutungen allgemeingebräuchlicher Wörter); derart werden bei allgemeingebräuchlichen Wörtern, die den Grundfonds des mundartlichen Wortschatzes bilden, in differenzierenden Wörterbüchern die systemischen Relationen und die assoziativen Verbindungen zur Bildung von sekundären Bedeutungen aufgehoben. Bei Widerspiegelung im Wörterbuch nur einer dialektaler Bedeutung des allgemeingebräuchlichen Wortes bleibt das Faktum der Plazierung dieser dialektalen Bedeutung in der semantischen Gesamtstruktur des Wortes ungezeigt. Somit wird der Umfang der semantischen Information merklich reduziert, und es ist nicht mehr möglich, das Material ins Schema der semantischen Wortanalyse einzufügen, (regelmäßige und unregelmäßige) Übertragungen der Wortbedeutungen sowie Bildungsmodelle der Bedeutungen festzustellen. Die Widerspiegelung der semantischen Wortstruktur in einem einheitlichen System dagegen läßt die assoziativen Relationen zur Bildung von Bedeutungen, genetische und typologische Parallelen in der Struktur von Wörtern bestimmter Semantik u. ä. Aspekte aufdecken und somit auch Fakta der mundartlichen Semantik in den gemeinsamen Forschungskontext einbeziehen.

136