LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997)

Edmundas TRUMPA

KONTRASTEN MELLAN SAMMANSATTA KONSONANTERS HÅRDHET: MJUKHET FÖRSVINNER I PELESAS DIALEKT

Pelesas (Voronovo distrikt, Belarus) dialekt, liksom andra perifera dialekter av litauiska, kännetecknas av ett intressant fonologiskt fenomen: konsonantgrupper som står framför främre vokaler eller främre varianter av bakre vokaler (dvs. i positionen [(…C'₁)C'₂ ^Vi⁄Vᵘ]) är inte genomgående mjuka. De vänstra leden i konsonantkombinationer följer ofta inte lagen om assimilation av mjukhet, t.ex.: nuzgãn.d'.i.s ’förskräckt’, s'iept'.i.n'ù. ’sju’, sk'ĩ.l'e.s ’hål’, g'iesm'ã.s ’sånger’, v'izg'i ’likväl’, tr'ĩ.nau ’gnuggade’, mã.rš'k'in'us ’skjortor’, šašč'ĩ ’sjätte’, g'irg'ė.t' ’höras’, garz'ĩ ’gott’. Detta dialektala fenomen, som inte överensstämmer med standardspråkets regler, har observerats och beskrivits av ett flertal lingvister (jfr Zinkevičius 1966: 157, 163; Sudnik 1975: 65; Grumadienė 1988: 132). Sådana fall av regressiv palatalisering förklaras vanligen med att leden i kombinationen saknar funktionell mjukhet eller med påverkan från främmande språks fonologiska system (litauer och belarusier i Pelesa uttalar konsonanterna r, š, ž, č, dž hårt, även om de i konsonantkombinationer också kan vara mjuka). Man försöker också modellera fenomenet utifrån fonotaktiska regler, enligt vilka opalataliserade konsonantkombinationer signalerar en öppen gräns (Strimaitienė, Girdenis 1978: 61; Girdenis 1995: 40).

Vid behandlingen av detta fenomen är det särskilt lämpligt att utgå från material från Pelesas dialekt, eftersom många ord i dialekten som innehåller de nämnda konsonantkombinationerna är vanliga. Kombinationerna är lätta att höra och ”skyms” inte av dialektens specifika särdrag; därför är det lätt att skilja deras mjuka och hårda led även med ett otränat öra. Än mer intressant är att dessa kombinationer ofta förekommer i varianter som vittnar om att processen är verksam och gör det möjligt att anta att ökningen av opalataliserade konsonantkombinationer inte är kaotisk.

Materialet samlades in 1994 i byar i trakten kring Pelesa: i Pavalakė, Leliušiai, Dubiniai, Piliūnai, Paditvys och i själva Pelesa. I trakten, som betraktas som en ö av litauisk-belarusisk tvåspråkighet, tycks flera stadier av en språksituation som förändrats i olika grad avspeglas: från ett nästan fullständigt utslocknande av litauiskan (i Leliušiai), där endast de allra äldsta invånarna bevarat litauiskan och därmed även tvåspråkigheten (1994 fanns bara några få vid liv), via en jämvikt mellan språken (Pelesa, Piliūnai, Dubiniai, Paditvys) till ett verkligt och föga rubbat litauiskt språkdominerande (Pavalakė) (Sudnik 1980: 181; Vidugiris, 1988: 24).

214

På dessa magnetofonkassetter, som förvaras vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi vid Litauiska språkets institut (registreringsnr 353–355, 360–362), finns sammanhängande tal (berättelser eller samtal) inspelat från 17 informanter. Enligt den sociolingvistiska enkäten var samtliga informanter, födda 1909–1936, litauer som från tidig ålder talade litauiska hemma och med personer i sin egen generation (med undantag för en kvinna, född 1941, med polsk mor, som numera betraktar sig som polska). Informanterna kommunicerar på belarusiska med grannar med ett annat modersmål, några även med sina belarusiska hustrur och med barn och barnbarn som inte kan tala litauiska. Därför skilde sig uppenbarligen informanternas tal åt i fråga om rikedom, och mängden ord med sammansatta konsonantstrukturer varierade.

Tre slags konsonantkombinationer stod i fokus: genomgående palataliserade ([C₁C₂ ^Vi/Vᵘ]), kombinationer som inte alls påverkats av assimilatorisk mjukning ([C₁C₂ ^Vi/Vᵘ]) och genomgående hårda kombinationer ([C₁C₂ ^Vi/Vᵘ]) (se vidare Trumpa 1994: 23). De består av två konsonanter som står intill varandra och som för analysens skull skilts ut ur en grupp med två, tre eller fyra konsonanter (i ordet aŋks'c'í ’tidigt’ har exempelvis kombinationerna ŋk, ks', s'c' urskilts) (jfr Sudnik 1972: 15). I proportion till mängden text som spelats in från varje informant valdes 30, 50 eller 60 konsonantgrupper ut. Det totala antalet funna exempel är 923. De fördelar sig så här:

a) ([C₁C₂ (…)]) – 92 kombinationer (437 belägg);

b) ([C₁C₂ (…)]) – 82 kombinationer (313 belägg);

c) ([C₁C₂ (…)]) – 46 kombinationer (183 belägg).

Eftersom skillnaderna i informanternas sociolingvistiska bakgrund inte är särskilt stora är det lämpligt att använda ålderskriteriet när varianternas struktur studeras. Det observerades att informanter födda omkring 1909–1920 bevarade de mjuka korrelaten i konsonantförbindelserna i ett ungefärligt förhållande på 2: 1; bland dem som föddes 1920–1925 var förhållandet omkring 1,5: 1, medan förhållandet bland den yngre generationens representanter, födda 1925–1941, var 1: 1.

Orsakerna till att de mjuka korrelaten försvinner skulle man kanske kunna söka i de lokala belarusiska dialekterna och förklara med tvåspråkighetens påverkan. En sådan ståndpunkt bör dock intas med försiktighet, eftersom, som M. Lekomceva påpekar, ”samverkan mellan litauiska, polska och belarusiska dialekter är en fortsättning på språkkontakter som började i Vilnija redan på 1200–1300-talet.” (Lekomceva 1972: 127). Varianter av mjuka och hårda korrelat i konsonantkombinationer förekommer också i belarusiska dialekter: s'p'avái / sp'avái ‘sjung’, z'm'él'im / zm'él'im ‘vi ska mala’; eller också förklaras användningen av den mjuka varianten r’, som oftast förekommer i grupper av mjuka konsonanter, med ett litauiskt substrat: barv'óna / barv'óna ’regnbåge’, p'ars't'ónik / p'ár's't'ónik ’ring’ osv. (Lekomceva 1972: 126, 127).

215

Det går alltså inte att förneka påverkan från polskan och den belarusiska dialekten, som har ett komplext konsonantsystem, men det är nödvändigt att söka förutsättningarna för förändringen även i det fonologiska systemet i den litauiska dialekten i Pelesa.

T. Sudnik, som på 1970-talet undersökte litauiska, belarusiska och polska dialekter i Lazūnai, fastställde fonemdistributionen i dessa dialekter och sammanställde utförliga tabeller över möjliga fonemkombinationer (Sudnik 1972: tabellerna 10, 22, 31). De fonologiska systemen i Pelesa- och Lazūnai-dialekterna skiljer sig föga åt, varför en försiktig jämförelse av data är möjlig och tillåter vissa teoretiska antaganden.

I tabellen över fogar av typen [R/R′ T′ Vᶦ/Vᵘ] som påträffats i detta fall kan markeringarna från T. Sudniks tabell föras in (symbolen ”P” markerar kombinationer som påträffats i den litauiska dialekten i Pelesa, ”L” – kombinationer som är möjliga i den litauiska dialekten i Lazūnai, ”G” – kombinationer som är möjliga i den belarusiska dialekten i Lazūnai):

p′ | b′ | t′ | d′ | k′ | g′ | c′ | č′<c′ | ʒ′ m | PLG | G | P | P | LG | LG | PLG | | PG m′ | PLG | LG | L | L | LG | LG | LG | | LG n | PG | G | P | P | PG | PG | P | | P n′ | LG | LG | PL | PL | PLG | PLG | PLG | | LG l | G | PG | | | PG | G | G | | G l′ | LG | LG | PL | PL | PLG | PLG | PLG | | PLG r | PLG | PLG | PL | PL | PLG | PLG | PLG | PLG | PLG r′₂ | P | P | P | P | P | P | P | | P

¹ Förekomsten av mjukt m i denna typ av konsonantkombinationer är tämligen problematisk; dess palatalitet bör kontrolleras under laboratorieförhållanden.

² Lazūnai ligger söder om den gräns bortom vilken r saknar positionsbetingad och funktionell mjukhet (jfr Urbanavičiūtė 1970: 78), medan r′ i Pelesa i vissa sällsynta fall (t.ex. i konsonantkombinationer) har bevarat sin mjukhet.

Vid en jämförelse av uppgifterna finner vi ett dussintal konsonantkombinationer, varav:

1) mʒ′ (pasamʒ′ič′i ‘anställa’), np′ (bɪn̥p′iːl′eːm ‘vi hällde i’), nk′ (laŋk′aːla ‘litet böjt föremål’), ŋg′ (laŋg′v′aũ. ‘lättare’), lb′ (žukalb′eːc′u ‘tala till’), lk′ (šakā.lk′e. ‘plats där man hugger ved’) – kan teoretiskt förklaras som resultat av påverkan från den belarusiska konsonantfonotaktiken;

2) mt′ (krəmt′iːc′is ‘tugga’), md′ (pasəmd′aũ. ‘jag anställde’), nt′ (šv′eːnt′ino.), nd′ (dund′aːkl′is ‘Dundeklis’), nc′ (pašv′aːnc′iio. ‘han/hon heligförklarade’), nʒ′ (n′esužinōːʒ′inʲin′eːjo. ‘han/hon fortsatte låtsas att inte veta’), liksom r′p′ (ʒ′iːr′p′c′ ‘arbeta’), r′b′ (ab′d′iːr′b′t′in′eːjo. ‘han/hon bearbetade’), r′t′ (dabar′t′eːs ‘nu för tiden’), r′d′ (gar′d′in′i ‘Gardinė’), r′k′ (prɪs′p′iːr′k′i. ‘ha köpt på sig’), r′g′ (paš′k′er′g′e. ‘han/hon slaktade’), r′c′ (ar′c′aũ. ‘närmare’), r′ʒ′ (g′iːr′ʒ′u ‘jag hör’ (’jag hörde’)) – kan inte förklaras med belarusiska fonologiska regler. Konsonantkombinationerna kan alltså inte beskrivas enbart som ett resultat av språkkontakt – fenomenet är mycket mer omfattande och har troligen sina egna inre lagbundenheter.

216

Därför bör hänsyn tas till vilken plats konsonantkombinationerna har i ordet och även till vilken struktur dessa kombinationer har och vilka egenskaper de ingående konsonanterna uppvisar. Först bör man uppmärksamma att leden i de nämnda kombinationerna hör till olika fonologiska stavelser (och ofta även till olika morfem, vars gränser sammanfaller med stavelsegränserna), jfr. p’engk’i ‘fem’, v’ienk’ė.m’ei ‘ensamgårdar’, nurinŋd’it’ ‘rensa bort’, nuzgɔn.d’is ‘förskräckt’, turt’iŋg’i ‘rika’, skurd’ei. ‘fattiga’, pirk’ă.l’e.i ‘vid köp(e)län(d)en’, v’ierp’əm ‘vi spinner’, á.rc’ (< á.rc’i) ‘närma sig’, d’ă:šimc’ (< d’ă:šimc’is) ‘tio’, šįrz’įn. ‘in i hjärtat’.

Konsonantkombinationstypen RT (liksom typerna RS, TS, TT, RR, SS) har potential att depalatalisera kombinationens första led. Denna typ av kombination innebär en viss skiljelinje mellan implosiva (första ledet) och explosiva (det andra ledet) grupper, och denna skiljelinje kan ofta inte överbryggas av palataliseringsassimilation: má.ršk’in’us ‘skjortorna’, l’á.ŋk’iška ‘polsk’, i.š’ig’á.rc’ ‘dricka upp’, ins’ik’le.pó.k ‘titta noga’, peñ.s’įjo.s ‘pensioner’, k’èpc’ (< k’èpc’i) ‘baka’, b’arn’ų.kas ‘pojke’, ká.rv’e.s ‘kor’, k’irm’ė.l’ė. ‘mask’, puss’æs’er’ės ‘kusiner’. Det sammanlagda antalet kombinationer av typerna RT, RS, TS, RR, TT, SS utgör mer än hälften (189 av 313) av fallen där en konsonant inte palataliseras. 112 är homomorfemiska kombinationer, vilket kan förklaras med att leden hör till olika fonologiska stavelser, och 77 är heteromorfemiska kombinationer, som kan betraktas som realiseringar av en öppen fog.

Vid jämförelse av RT-, RS-, TS-, TT-, RR-, SS-typernas korrelat som delvis påverkats av palataliseringsassimilation (C₁C₂) och de palatala korrelaten (C’₁C’₂), har de palatala bevarats något oftare (brukningsförhållandet är 1.89: 2.05). Som nämnts används dessa oftare av äldre informanter.

Men hur kan de återstående 124 fallen av delvis palatala kombinationer förklaras? Det rör sig om fogar av typerna ST, SR, TR, som inte delas upp i fonologiska stavelser och endast sporadiskt hör till olika morfem (39 belägg): sp’ėc’æs ‘svärma’, sk’ietas ‘sked’, drùšk’in’i.kuosa ‘i Druskininkai’, rakšč’ė.s ‘kistans (av kistan)’, mō’rk’ė.l’išk’ė. ‘Morkeliškė’, áukšt’ės’n’ė.s ‘högre’, mišk’i ‘i skogen’, šašč’i ‘sjätte’, bažn’į’ča ‘kyrka’, šn’á.ka ‘talar’, g’ėsm’ă.s ‘sånger’, pàs’l’æp’ė. ‘gömde’, tr’īs ‘tre’, l’itv’ó.kai ‘litvoker (litauer)’ pl’įk’ėi ‘Plikiai’, (i) išpl’ė.šč’ (< (i) išpl’ė.šč’i) ‘slita ut’, bl’į.nu. ‘pannkakor’ osv. Här kan orsakerna till att kombinationernas första led inte palataliseras sökas i den artikulatoriska basen i Pelesos dialekt. Det är känt att š, ž, (s) och särskilt r i denna dialekt har förlorat sin positionsbetingade och delvis funktionella palatalitet. Härigenom kan de första leden i kombinationerna försiktigtvis förklaras som hårdnade, jfr. šašb’i ‘sex’/ šn’á.ka ‘talar’, žūrbi ‘ser’/ šešėzd’á:šimc’ ‘sextio’, sė.ž’i ‘sitter’ (även om hårt s framför ė, e är mycket ovanligt)/ sm’ėlė ‘lera’. Det kan hända att depalataliseringen av konsonanterna t, d, p, b (liksom m, v) fortfarande befinner sig i ett inledningsskede (Urbanavičiūtė 1978: 76). Den pågående processen beläggs av varianter av typen T’®R’: tr’īs ‘tre’/ tr’į:n’áu ‘jag vred’/ trīs ‘tre’.

217

Delvis palatala fogar av typerna ST, SR, TR används, jämfört med deras helt palatala varianter, inte längre lika frekvent, uppenbarligen eftersom vissa artikulatoriska svårigheter uppstår (det finns ingen naturlig fonologisk stavelsegräns mellan kombinationens första och andra led). Därför uttalas dessa konsonanter oftare palatalt i kombinationer, trots den r, š, ž (i vissa positioner även s, t, d, p, b) ganska regelbundna hårdning. Bruksförhållandet mellan korrelaten av nämnda ST-, SR-, TR-typ, som är delvis palatala respektive genomgående palatala (dvs. (C₁C₂) och (C₁C₂)) är 1,2: 2,4. Dessutom tenderar kombinationer av denna typ oftare att uttalas helt hårda (108 av 183 fall). Det framgår att kombinationer med led av olika palatalitetsgrad inte är ”önskvärda” inom en och samma stavelse.

Förhållandet mellan det totala antalet delvis depalataliserade kombinationer vars led hör till olika fonologiska stavelser och grupper av konsonanter som hör till samma stavelse är 1,89: 1,22. Därför kan man med fog besvara A. Girdenis fråga ”Fonologisk stavelsegräns: konstruktion eller verklighet?..” jakande: ”(...) den fonologiska stavelsegränsen är en viss psykolingvistisk realitet, intuitivt uppfattad av språkbrukarna” (Girdenis 1985: 5, 9).

I den utdöende Pelesosdialekten signaleras den fonologiska stavelsegränsen av kontrasten mellan konsonantkombinationens led i fråga om palatalitet.

LITERATŪRA

G i r d e n i s A. 1985: Fonologinio skiemens riba: konstruktas ar realybė? – Kalbotyra 36 (1), Vilnius, 5 – 11.

G i r d e n i s A. 1995: Fonologija, Vilnius: Petro ofsetas.

G r u m a d i e n ė L. 1988: Sociolingvistinis vilniečių lietuvių kalbos tyrimas: konsonantizmas ir akcentuacija. – Lietuvių kalba ir bilingvizmas. Lietuvių kalbotyros klausimai 27, Vilnius, 132 – 149.

L e k o m c e v a M. 1972: O vzaimodeistvii fonologičeskich sistem v raione balto-slavjanskogo pograničja. – Balto-slavjanskij sbornik, Moskva: Nauka, 116 – 134.

S t r i m a i t i e n ė M. G i r d e n i s A. 1978: Priebalsių junginių trukmė kaip atvirosios sandūros indikatorius bendrinėje lietuvių kalboje. – Kalbotyra 29 (1), Vilnius, 61– 69.

S u d n i k T.M. 1972: Lazūnai. Litovskaja, belorusskaja i polskaja fonologičeskije sistemy. – Balto-slavjanskij sbornik, Moskva: Nauka, 15 – 115.

S u d n i k T.M. 1975: Dialekty litovsko-slavjanskogo pograničja. Očerki fonologičeskich sistem (Lazduny, Deveniški, Gervjaty, Zetela), Moskva: Nauka.

S u d n i k T.M. 1980: K istorii jazykovoj situacii Peljasy. – Balto-slavjanskije etnojazykovyje kontakty, Moskva: Nauka, 181 – 191.

T r u m p a E. 1994: Kietumo: minkštumo priešpriešos defonologizacija priebalsių samplaikose (Pelesos šnektos duomenimis). – Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai. Konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 22 – 24.

[P.Skardžiui paminėti] pranešimų tezės, Vilnius, 22 – 24.

U r b a n a v i č i ū t ė Ž. 1970: Priebalsiai l, r, s, (ž?) prieš negalūninius ė, en lietuvių kalbos tarmėse. – Kalbotyra 21, Vilnius, 75 – 87.

U r b a n a v i č i ū t ė Ž. 1978: Priebalsių t, d, n ir b, p, m, v kietinimas lietuvių kalbos tarmėse. – Kalbotyra 29, Vilnius, 69 – 78.

V i d u g i r i s A. 1988: Iš etnolingvistinių santykių raidos Pelesos ir gretimose apylinkėse. – Lietuvių kalba ir bilingvizmas. Lietuvių kalbotyros klausimai 27, Vilnius, 21 – 36.

218

Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija. Lyginamoji tarmių fonetika ir morfologija (su 75 žemėl.), Vilnius: Mintis.

DEPHONOLOGISIERUNG DER OPPOSITION VON NICHTPALATALEN: PALATALEN KONSONANTENGRUPPEN DER MUNDART VON PELESA

Zusammenfassung

Ziel dieses Artikels ist es, Ursachen für die nur partielle Palatalisationsassimilation bei den Konsonantengruppen vom Typ [C₁° C₂° Vⁱ / V^u] aufzuzeigen.

Einige Konsonantengruppen bleiben hart. Bisher wurden die Fälle der Depalatalisierung durch die einflüsse fremder Sprachen auf das phonologische System der litauischen Mundarten sowie durch das Fehlen einer funktionellen und positionbedingten Palatalisierung in den litauischen Mundarten erklärt.

In der Mundart von Peleša stimmen die Grenzen der Palatalisierung gewöhnlich mit den phonologischen Silbengrenzen überein.

219