LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIX (1998)

Juozas KARACIEJUS

Lietuvių kalbos institutas, Vilnius

Om språkbruket i 1700-talets skrifter

1700-talet är den mest komplicerade och motsägelsefulla perioden i Litauens historia, eftersom den förenade litauisk-polska statens vånda pågick under nästan hela århundradet, präglad av ständiga krig och konflikter mellan konkurrerande grupperingar. Det är självklart att även kulturlivet gick tillbaka avsevärt under sådana omständigheter. Men det är ännu inte lätt att tala om detta, eftersom perioden är den minst utforskade av filologer, historiker och kulturhistoriker.¹ Visserligen ägnar historiker och forskare i äldre litauisk litteratur på senare tid större uppmärksamhet åt denna period, medan språkvetarna fortfarande håller fast vid uppfattningen, som troligen uppstod i vår filologiska litteratur redan under 1900-talets första decennier, att språket i de litauiska skrifterna från 1700-talet hade degenererat, att litauiska skrifter då skrevs på en sorts litauisk-polsk jargong (jfr Zinkevičius 1990: 15) och att flertalet katolska präster, författare till litauiska skrifter, som hade ”fjärmat sig från folket och gett efter för den polska högadelns ’herrskapskultur’”, hade övergett Daukšas och Sirvydas goda traditioner och inte brytt sig om att vidareutveckla det litauiska skriftspråket (Palionis 1995: 112).

I själva verket skilde sig språket i de litauiska skrifter som utkom på Litauens territorium under 1700-talet (närmare bestämt deras lexikon) avsevärt från språket i skrifter från 1500- och 1600-talen, eftersom 1700-talets skrifter innehåller betydligt fler lånord (särskilt polonismer) än de tidigare skrifterna. Just därför vilar en sorts ”förbannelse” fortfarande över de katolska skrifterna från 1700-talet, en förbannelse som frodades särskilt under sovjettiden när man ville framhäva den katolska kyrkans negativa roll för Litauens kultur.

Dessutom används numera två termer i vår filologiska litteratur för att benämna språket i 1700-talets katolska skrifter: det traditionella skriftspråket (Z. Zinkevičius) och kyrklig koiné (J. Palionis). Detta är inte bra. Att använda olika termer skapar betydande förvirring. Vi menar att den första är bättre och mer praktisk, eftersom den andra, utöver andra brister, har en något negativ klang. J. Palionis försvarar visserligen den andra termen och motiverar dess användning i ”Det litauiska skriftspråkets historia” på följande sätt: ”I många andra religiösa skrifter från 1700-talet översattes likaså—

¹ Detta framgår tydligast av J. Jurginis och I. Lukšaitės ”Översikt över Litauens kulturhistoria”, med undertiteln ”Feodalismens epok. Fram till 1700-talet”, även om I. Lukšaitė här, när hon behandlar barockens konst, påpekar att den fortlevde till 1720-talet (se Jurginis, Lukšaitė 1981: 330-331).

134

ts med en viss terminologisk blandning, en sorts koiné vars grund utgjordes av de fonologiska och morfologiska formerna i de mellersta höglandsmålen, mer eller mindre uppblandade med samogitiska eller östlitauiska former” (Palionis 1995: 120). J. Palionis har emellertid lagt fram betydligt fler argument för termens lämplighet i sin recension av den fjärde delen av Z. Zinkevičius ”Litauiska språkets historia”, ”Litauiska språket på 1700- och 1800-talen”. Där påpekar han att Z. Zinkevičius ”föreslagna term traditionellt skriftspråk är alltför allmän för att kunna fylla funktionen som fackterm (terminus specificus)”, eftersom ”vad som helst som föregått kan kallas traditionellt skriftspråk …” och därför ”termen traditionellt skriftspråk […] varken är ’mer exakt’ eller överlag bättre än termen kyrklig koiné” (Palionis 1994: 97). För övrigt säger J. Palionis på samma ställe att ”kanske vore mellanhöglandsk skriftspråkskoiné bättre än båda dessa, eftersom termen semantiskt skulle tydliggöra den dialektala grundvalen för det skriftspråk som uppkom på 1700-talet och var mer generaliserat på fonologins och morfologins nivåer, men den är längre än termen kyrklig koiné och därför mindre praktisk”. Detta innebär alltså att J. Palionis tycks vilja precisera termen kyrklig koiné. Även här är den föreslagna preciseringen godtagbar, eftersom termen mellanhöglandsk skriftspråkskoiné, trots att den är längre, enligt vår mening också skulle understryka traditionens kontinuitet².

Men när J. Palionis avslutar sin ”terminologiska diskussion” med Z. Zinkevičius tillägger han: ”Man skulle också kunna diskutera huruvida denna mellanhöglandsk skriftspråkskoiné var en fortsättning på Zinkevičius så kallade ’mellersta skriftspråksvariant’ eller ett nytt fenomen. Men detta är redan en annan och viktigare fråga, som både rör den språkliga omvandlingen av evangelietexten från 1705 och mer allmänt den fortsatta dialektala inriktningen hos religiösa och icke-religiösa skrifter, och som kräver ytterligare särskilda historiska och lingvistiska undersökningar” (Palionis 1994: 97). Detta påstående förklarar inte bara varför Palionis är obenägen att godta termen traditionellt skriftspråk, utan väcker samtidigt flest invändningar, eftersom det enligt min mening inte finns någon grund för att betrakta språket i 1700-talets katolska skrifter som något slags nytt fenomen utan koppling till det traditionella skriftspråket, av två skäl.

För det första började alla författare under 1700-talets första hälft, efter att den östlitauiska skriftspråksvarianten hade försvunnit, orientera sig mot den mellersta skriftspråksvarianten, som, som vi vet, hade använts i Samogitien stift sedan slutet av 1500-talet. Därför omarbetades också J. Jaknavičiaus evangelier från 1705, som hade skrivits på den östlitauiska varianten, till den mellersta varianten. Det andra skälet till att skriftspråket i 1700-talets skrifter inte kan betraktas som ett nytt fenomen är att formerna i den mellersta skriftspråksvarianten i viss mån kodifierades i en anonym grammatik från 1737, med titeln ”Litauens språkhelhet, beskriven och utarbetad enligt denna hertigdömes grundläggande dialekter” (K. Eigminas översättning). Den

²J. Lebedys betonade också att denna tradition inte hade brutits i fragmenten till hans planerade monografi om användningen av det litauiska språket i det offentliga livet under 1600- och 1700-talen (Lebedys 1976: 20).

135

en okänd författare börjar så här: ”Titeln på detta ringa arbete visar att denna dialekt (såvitt man vet) är allmänt accepterad i hela Litauen. Även om språket på vissa håll varierar på grund av geografiska skillnader, är variationerna ändå så små att man överallt förstår och gärna lyssnar till den som talar så (som det står skrivet här) om Guds storslagna verk. Därför finns det ingen anledning att här behandla andra dialekter” (Universitas 1981: 61). Även om författaren till den nämnda grammatiken inte anger vilken dialekt det rör sig om, fastställde dess forskare K. Eigminas att ”Universitetsdialekten har sin grund i det område av Litauen där särdragen hos de västlitauiska höglandsdialekterna i Šiauliai och de sydliga östlitauiska höglandsdialekterna i Panevėžys börjar blandas” (Eigminas 1981: 38), och att det inte finns några samogitiska former där (se Jonikas 1952: 111). Följaktligen återger formerna i denna grammatik den mellersta varianten av skriftspråket och var, enligt P. Jonikas, ”bara vissa riktlinjer som visade den allmänna dialektala riktningen, framför allt för det århundradets religiösa skriftspråk” (Jonikas 1987: 128). En separat fråga är emellertid hur talare av andra dialekter lyckades hålla sig till de former som presenteras här, särskilt som de flesta författarna till religiösa skrifter på 1700-talet kom från Samogitien. Det är förståeligt att det var svårt för dem att undvika särdragen i sin modersmålstradition, även om de under första hälften av 1700-talet försökte orientera sig efter den mellersta varianten av skriftspråket, som redan hade en hundraårig tradition. Just därför, tycks det mig, kan man kalla 1700-talets skriftspråk för traditionellt skriftspråk.

Inledningsvis nämndes att det mest iögonfallande kännetecknet för 1700-talets skriftspråk är ökningen av slaviska lånord (särskilt polonismer), vilket vanligen förklaras med att överklassen och det katolska prästerskapet förpolskades. Det hävdas också att ”det då saknades mer begåvade författare som öppnat sig för det polska språket och behärskade litauiska väl, och som hade kunnat bidra till att höja den litauiska språkkulturen och främja dess utveckling” (Jonikas 1987: 126). Det förefaller som om man bara delvis kan instämma i sådana påståenden. Om man bedömer 1700-talets skriftspråk enbart utifrån kriterierna korrekthet och renhet, kommer det naturligtvis att framstå som bristfälligt. Men den stora mängden lexikala lån visar inte i sig att författarna på 1700-talet till stor del hade glömt det litauiska språket. Om de hade glömt eller behärskat sitt modersmål dåligt, borde detta genast märkas i morfologin. Tyvärr finns det på denna nivå inga tydliga tecken på att de glömt språket eller behärskade det dåligt. Dessutom kan man inte hävda (och än mindre tro) att det i 1600-talets skrifter uppstod många icke-litauiska innovativa syntaktiska konstruktioner (jfr Palionis 1995: 164), så länge vi saknar ingående studier av de gamla skrifternas syntax. Först när man har undersökt de icke-litauiska konstruktioner som används i 1500- och 1600-talens skrifter och jämfört dem med icke-litauiska konstruktioner i 1700-talets skrifter blir det klart om de ökade och i så fall hur mycket. Kanske är P. Jonikas mer försiktig eftersom han saknar liknande forskning och vill undvika aprioriska påståenden. När han behandlar ökningen av polonismer i 1700-talets skrifter skriver han: ”De flesta polonismerna är lexikala, både i religiösa böcker och i ännu högre grad i de nämnda publicistiska och politiska skrifterna, där många polska ord kom att användas för att beteckna begrepp som det litauiska språket ännu inte var lika väl rustat att uttrycka inom olika specialiserade områden av kulturlivet och det politiska livet som det polska språket redan var. Ett språks ordförråd påverkas nämligen mycket lättare av främmande språk än dess grammatiska struktur.” (Jonikas 1987: 127).

136

Det vill säga, utan att bortse från det polska språkets inflytande kan man, tycks det mig, fråga sig om en sådan flod av polonismer också kan ha påskyndats av andra orsaker. Forskare av den äldre litauiska litteraturen har nämligen påpekat att makaronisk diktning blev mycket populär i Polen på 1600-talet och i början av 1700-talet, att den ”levde kvar ännu under den tidiga upplysningen” (Patiejūnienė 1992: 217), och att de första försöken inom denna diktning redan gjordes på 1500-talet. Den makaroniska diktningens popularitet i Polen sammanfaller således kronologiskt med den litauiska skriftspråkets ”förfall”, särskilt som det intensiva inträngandet av polonismer i litauiskan sannolikt började redan under andra hälften av 1600-talet. Så många kunde knappast ha tillkommit under två eller tre årtionden av 1700-talet. Därför förefaller det rimligt att betrakta den makaroniska diktning som blev populär under denna period som en av orsakerna till den våg av polonismer som trängde in i tidens litauiska skrifter. Den religiösa litteraturen på 1700-talet skilde sig visserligen avsevärt från dåtidens makaroniska diktning, men nyare forskning om äldre litauisk litteratur visar att tidens ”litterära mode” i större eller mindre utsträckning påverkade de litauiska religiösa skrifterna från 1700-talet (jfr Radzevičius 1997: 319–327; Tereškinas 1992: 104-163). Dessutom finns det kanske ytterligare ett faktum som talar för en sådan tolkning. I de största bevarade handskrivna samlingarna av litauiska predikningar från 1700-talet, ”Contiones litvanicae” (ca 1720) och K. Lukauskas ”Pamoksle isz Prisakimu Diewa” (1797 m.), vilka riktade sig till den vanlige troende, bonden, finner vi latinska citat ur Bibeln, patristiska texter och framstående teologers verk. Det är självklart att den vanlige åhöraren inte kunde förstå dem. Därför var predikanten tvungen att antingen översätta dem eller kort återge deras innebörd. Så gör man också i de nämnda samlingarna. Men i detta avseende finns det en mycket tydlig skillnad mellan dessa två källor. Den okände författaren till ”Contiones litvanicae” använder latinska citat flera gånger oftare än K. Lukauskas. I den senares predikningar, skrivna i slutet av 1700-talet, finns det jämförelsevis få sådana. Därför kan man misstänka att när latinet förlorade sin tidigare ställning, kom polskan, som då var populärare och mer närliggande, genom makaronisk diktning att inta dess plats i de litauiska skrifterna i viss utsträckning, särskilt på det lexikala planet. Detta skulle delvis kunna styrkas av M. Alšauskas (Olševskis) ”Broma atverta ing viečnastį”, där vi inte bara finner latinska citat utan också ibland ett litauiskt motsvarande ord intill ett lånord. Om denna hypotes har någon grund kommer dock att visa sig först efter mer ingående filologiska och kulturhistoriska studier.

När vi återvänder till det polska språkets inflytande på 1700-talets litauiska skrifter, eller för att uttrycka det mer exakt, till inflytandet från den variant som användes i Litauen, ”polszczyzna litewska” (om den, se närmare Zinkevičius 1988: 115–127), bör det påpekas att polskan vid denna tid hade blivit ett prestigefyllt språk – alla försökte lära sig det. Kraven på ”hög” respektive ”låg” stil kan därför ha samband med denna status som prestigefyllt språk. Det är mycket möjligt att författarna till 1700-talets litauiska skrifter ansåg att det var lämpligt att skriva om andliga ting på samma sätt som vanliga talade

språket var mycket lättare att påverka från främmande språk än dess grammatiska struktur.” (Jonikas 1987: 127).

137

Bönderna dög inte, eftersom de talade det föraktade ”bondespråket”, som hörde till den ”låga” stilen. För att skapa en variant av en ”hög” stil i litauiska skrifter kunde författare på 1700-talet medvetet strö in ord från det prestigefyllda polska språket. Men även detta är något som bör undersökas.

Sammanfattningsvis vill jag säga att dessa kommentarer haft ett enda syfte: att rikta forskarnas uppmärksamhet mot katolska skrifter från 1700-talet och försöka mildra den negativa uppfattning om dem som fått fäste i vår litteratur. Skrifterna från 1700-talet är ju också en del av vår kultur, och de kan inte strykas ur den litauiska skriftkulturens utveckling. Katolska skrifter från 1700-talet bör bedömas inte utifrån dagens språkvetenskapliga normer, utan ur ett språkhistoriskt perspektiv; man bör inte bara konstatera det stora antalet lånord i dem, utan framför allt försöka klarlägga alla de orsaker som ledde till att de uppstod.

Mottagen 1998 03 17

LITERATŪRA

E i g m i n a s K. 1981: Kalbos šaltiniai ir terminis pamatas. – Universitas Lingvarum Litvaniae. Vilnius: Mokslas, 1981. 23–38.

J o n i k a s P. 1952: Lietuvių kalbos istorija, Chicago.

J o n i k a s P. 1987: Lietuvių kalba ir tauta amžių būvyje, Chicago: Lituanistikos instituto leidykla.

J u r g i n i s J., L u k š a i t ė I. 1981: Lietuvos kultūros istorijos bruožai: Feodalizmo epocha. Iki aštuonioliktojo amžiaus, Vilnius: Mokslas.

L e b e d y s J. 1976: Lietuvių kalba XVII–XVIII a. viešajame gyvenime, Vilnius: Mokslas.

P a l i o n i s J. 1994: [Rec.] Z i g m a s Z i n k e v i č i u s. Lietuvių kalbos istorija IV. Lietuvių kalba XVIII–XIX a. – Baltistica 27(2), Vilnius, 96–100.

P a l i o n i s J. 1995: Lietuvių rašomosios kalbos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

P a t i e j ū n i e n ė E. 1992: P. Roizijaus makaronikas „Apie kelionę per Lietuvą“. – Senoji Lietuvos literatūra 1. Senosios literatūros žanrai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 216–222.

R a d z e v i č i u s A. 1997: Senosios lietuvių literatūros ir kultūros akiračiai, Kaunas: Aesti.

T e r e š k i n a s A. 1992: Stiliaus ir žanro problemos M. Alšausko ir K. Luka u s ko pamoksluose. – Senoji Lietuvos literatūra 1. Senosios literatūros žanrai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 104–163.

U n i v e r s i t a s 1981: Universitas Lingvarum Litvaniae, Vilnius: Mokslas.

Z i n k e v i č i u s Z. 1988: Lietuvių kalbos istorija 3. Senųjų raštų kalba, Vilnius: Mokslas.

Z i n k e v i č i u s Z. 1990: Lietuvių kalbos istorija 4. Lietuvių kalba XVIII–XIX a., Vilnius: Mokslas.

ÜBER DIE SCHRIFTSPRACHE DES 18. JAHRHUNDERTS

Zusammenfassung

Im vorliegenden Beitrag werden zwei Probleme erörtert. Zuerst wird darauf hingewiesen, daß für die Bezeichnung der Schriftsprache des 18. Jahrhunderts gegenwärtig zwei Termini verwendet werden: die „Kirchenkoine“/ „bažnytinė koinė“ (J. Palionis) und „die traditionelle Schriftsprache“/ „tradicinė raštų kalba“ (Z. Zinkevičius). Dabei vertreten wir den Standpunkt,

138

daß der Terminus „traditionelle Schriftsprache“ vorzuziehen sei, da er dem Wesen dieser Sprache eher entspreche. Weiterhin versuchen wir zu begründen, daß das Vorliegen der vielen Polonismen in der litauischen Schriftsprache des 18. Jahrhunderts nicht durch die ungenügenden litauischen Sprachkenntnisse der Autoren zu erklären sei sondern durch das Prestige des Polnischen als Modesprache der Literatur.

139