ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVI (2002), 39–47

En ny syn på kategorin genus hos litauiska substantiv^*

Artūras Judžentis

Lietuvių kalbos institutas, Vilnius

Artikeln behandlar det inbördes förhållandet mellan morfologi och semantik som faktorer vilka bestämmer grammatiskt genus hos litauiska substantiv och dess syntaktiska yttringar. Genus, som grammatisk kategori, definieras utifrån böjningsparadigm och kongruensegenskaper. De flesta litauiska substantiv böjs inte efter genus utan förekommer i en enda genusform. Substantiv som betecknar personer och yrken samt agentbildade substantiv böjs vanligen efter genus. Genuset hos oböjliga substantiv (vanligen av utländskt ursprung) grundas antingen på naturligt genus eller på konvention. Litauiskan har också substantiv vars morfologiska och semantiska genus inte sammanfaller. När det gäller substantiv som betecknar människor (eller levande varelser) bestäms kongruensen vanligen semantiskt. Vissa agentbildade substantiv och substantiv som betecknar yrken tillåter både semantisk och formell kongruens.

1. Genuskategorin hos litauiska substantiv uttrycks genom deras böjningsformer och genom relationen till kongruerande ord (jfr Laigonaitė 1961: 122, 1965: 164; Stundžia 1979: 82, 1980: 81; Paulauskienė 1983: 174). Detta gör det möjligt att undersöka kategorin ur morfologisk och syntaktisk synvinkel, vilka är nära förbundna med varandra (jfr Stundžia 1979: 82–83).

2. Genuskategorin hos substantiv, betraktad ur morfologisk synvinkel, kallas hädanefter helt enkelt morfologiskt genus (jfr termerna morfologiskt maskulint respektive feminint genus, vilka i T. Bulyginas studie (1970: 28) identifieras med maskulinum- respektive femininumdeklination. Morfologiskt genus omfattar endast deklinerbara substantiv, eftersom oböjliga substantiv saknar morfologiska kännetecken för genuskategorin (jfr Balkevičius 1976: 24).

2.1. Substantivens böjningsformer grupperas i regelbundet återkommande uppsättningar – deklinationsparadigm. Substantivens morfologiska genus består av två klasser av deklinationsparadigm som står i motsats till varandra. De kan benämnas med de traditionella termerna maskulinum och femininum. Ett deklinationsparadigm är en nödvändig och fullt tillräcklig grund för att fastställa ett substantivs morfologiska genus.

I modern standardlitauiska har substantiv som deklineras enligt paradigm 1–5 och 10–11 maskulint morfologiskt genus (paradigmen numreras enligt Dabartinės lietuvių kalbos gramatika: Laigonaitė 1994: 69–79) (langas, kelias, brolis, sūnus, sodžius, dantis, vanduo osv.). Substantiv som deklineras enligt paradigm 6–9 och 12

Vissa av de påståenden som framförs i artikeln diskuterades vid ett teoretiskt seminarium som anordnades av grammatikavdelningen vid Litauiska språkets institut den 12 mars 2002. Jag tackar dr Daiva Murmulaitytė och dr Rita Miliūnaitė för deras hjälp med att förbereda publikationen.

40 |

ARTŪRAS JUDŽENTIS

(hand, körsbär, bi, hjärta, syster, dotter osv.) är grammatiskt feminina. Substantivet människa, vars singular böjs enligt paradigm 4 och plural enligt paradigm 8, är i dagens litauiska heterogent: det har maskulina singularformer och feminina pluralformer¹. Pluralia tantum-substantiv i deklinationerna (dörrar, safter m.fl.) är feminina och tillhör paradigm 9, medan pluralia tantum i konsonantdeklinationen pluralia tantum kan vara såväl feminina (lever, hjärnor, begravningar) som maskulina (egg, varp, semėnys); de tillhör paradigm 11.

2.2. I arbeten om litauisk grammatik betraktas substantivstammen och ändelserna i vissa kasus (nominativ och genitiv singular), det vill säga deklinationen, vanligen som formellt kriterium för genus hos substantiv som betecknar ting och handlingar eller egenskaper som uppfattas som ting (Ambrazas, ed. 1997: 98; Laigonaitė 1961: 126, 1965: 167, 1976: 34, 1994: 63; Valeckienė 1967: 109–111, 1998: 234, 1999: 216; på liknande sätt även Otrębski 1956: 4). Jfr:

Maskulina är:

a) substantiv med nominativändelsen -(i)as, -is eller -ys i singular, och genitivändelsen -(i)o;

b) substantiv med nominativändelsen -(i)us i singular, och genitivändelsen -(i)aus;

c) substantiv med nominativändelsen -uo i singular, och stamsluten -en, -n samt ändelsen -s i genitiv;

d) några substantiv med nominativändelsen -is i singular, genitivändelsen -ies och dativändelsen -iui <...>.

Feminina är:

a) de flesta substantiv med nominativändelsen -(i)a i singular, och genitivändelsen -(i)os;

b) de flesta substantiv med nominativändelsen -ė i singular, och genitivändelsen -ės;

c) substantiv med nominativändelsen -is i singular, genitivändelsen -ies och dativändelsen -iai;

d) några substantiv med nominativändelsen -uo och stamslutet -er i övriga kasus. (Laigonaitė 1994: 63–64).

Av den presenterade klassificeringen framgår att substantiven i konsonantdeklinationen är heterogena med avseende på genus: en del är feminina, andra maskulina. Även ändelser i andra kasus, framför allt dativ singular, används för att fastställa dessa substantivs genus (jfr Valeckienė 1999: 217). Trots detta är kopplingen mellan substantivens genus i dagens litauiska och deras deklinationsparadigm tydlig i litauiskans

¹ I äldre skrifter kongruerar feminina ord ofta med pluralformerna av detta substantiv (jfr Palionis 1967: 130).

ŽVILGSNIS Į DAIKTAVARDŽIŲ GIMINĖS KATEGORIJĄ | 41

I beskrivningar av den grammatiska strukturen tycks detta inte ha lyfts fram tillräckligt (ett undantag är T. Bulyginas studie från 1970: 27).

2.3. När man bestämmer genus hos substantiv som betecknar personer och andra levande varelser är semantiken viktigare än morfologin. Därför räknas i litauiskan även ”enstaka substantiv med singular nominativändelse -a och genitivändelse -os, vilka betecknar personer av manligt kön: barzdyla, vaidila, viršila” samt ”sällsynta substantiv med singular nominativändelse -ė och genitivändelse -ės, vilka betecknar personer av manligt kön, t.ex.: dailidė, dėdė, tėtė” till maskulina substantiv (Laigonaitė 1994: 64; liknande även Laigonaitė 1961: 127, 1965: 168, 1976: 34–35, 1985: 82–83; Ambrazas, ed. 1997: 99).

Semantiken och det morfologiska genuset hos dessa substantiv sammanfaller inte: deras böjningsparadigm är typiskt för feminina substantiv, men de betecknar personer av manligt kön². Sådana substantiv förekommer i många av världens språk, eftersom det inte finns något direkt orsakssamband mellan kategorin biologiskt kön och kategorin grammatiskt genus (jfr engelskans grammatical category of gender, grammatical gender och notional category of gender, notional gender, tyskans Sexus, natürliches Geschlecht och Genus, grammatisches Geschlecht).

Om andra litauiska substantiv där semantiskt³ och morfologiskt genus inte sammanfaller, se nedan.

2.4. De flesta litauiska personbeteckningar som avser yrke, verksamhetsområde etc. har maskulina och feminina former, t.ex.: mokytojas – mokytoja, vairuotojas – vairuotoja, valytojas – valytoja, sargas – sargė. De maskulina formerna betecknar personer av manligt kön, medan de feminina formerna betecknar personer av kvinnligt kön. I forskningen om litauisk grammatik har dessa substantivs genuskategori tolkats på olika sätt.

A. Laigonaitė betraktar dessa parbildande substantiv som olika lexem och behandlar dem tillsammans med ord med olika rötter som står i motsats till varandra med avseende på genus, såsom far – mor, samt maskulina och feminina lexem med samma rot som är förbundna genom ordbildning, inte böjning, såsom svärfar – svärmor (1961: 123, 1985: 81, 1994: 62–63; på liknande sätt även Ambrazas, ed. 1997: 97). I A. Paulauskienės morfologi för studenter i litauiska, Lietuvių kalbos morfologijoje (1994), betraktas de former som bildar par också som separata ord, och den lexikala karaktären hos substantivens genuskategori betonas: ”Par av personbeteckningar visar att genusskillnaden till sin natur är lexikal, men formaliserad” (Paulauskienė 1994: 160). A. Valeckienė har en liknande uppfattning: sådana substantiv är enligt bruk och ordbildning ”inte böjningsformer av ett och samma substantiv med olika genus, utan två separata substantiv, ett maskulint och ett feminint” (Valeckienė 1998: 236). Författaren framhåller att sådana substantiv ”bildar inte en grammatisk (genus-)kategori, utan en ordbildningsmässig ’personkategori’” (ibid.: 239). I Lietuvių kalbos enciklopedijoje (1999) är beskrivningen av sådana substantiv tvetydig: ”På litauiska finns det person-

² J. Otrębskis ansåg att sådana substantiv har feminin form men maskulint ”naturligt” genus (1956: 5).

³ Semantiskt genus betecknar här och i fortsättningen det kön som personer eller djur benämnda med substantiv har.

42 |

ARTŪRAS JUDŽENTIS

och betecknar levande varelser <…>, vars former med olika [genus] bildar par med samma lexikala stam” (Valeckienė 1999: 217).

En något annorlunda uppfattning om sådana maskulina och feminina former framförs i A. Paulauskienės Lietuvių kalbos morfologijos apybraižoje (1983). I denna studie diskuteras möjligheten att betrakta dem som två olika former av samma ord, ”men då skulle definitionen av genus behöva ändras – man skulle behöva säga att substantiv som betecknar livlösa ting tillhör ett visst genus, medan substantiv som betecknar levande ting (främst personer) har former av båda genus” (Paulauskienė 1983: 177). Författaren betonar det regelbundna, konsekventa och systematiska förhållandet mellan beteckningar för personer av olika genus utifrån verksamhet eller innehavda befattningar. I monografin Gramatinės lietuvių kalbos vardadžodžių kategorijos (1989) ”påminner sådana korrelerande feminina och maskulina substantiv” A. Paulauskienė om ”former av samma ord” (1989: 173–174).

V. Urbučio uppfattning, som lades fram redan 1965 i Lietuvių kalbos gramatikoje, förefaller särskilt betydelsefull när problemet med genus hos de undersökta substantiven ska lösas. I kapitlet om substantivbildning behandlas de som beteckningar utifrån könsskillnad: ”Former av båda genus bildar här ett ord, ett substantiv med former av två genus (substantivum mobile), jfr: gydytojas, -a, iškyšėlis, -ė, kirpėjas, -a <…>. Här behandlas inte bildandet av feminina former av sådana substantiv, eftersom det inte hör till ordbildningen” (1965: 416–417). Dessa tankar återges ordagrant även i den akademiska enbandsgrammatiken (Urbutis 1994: 142). Annorlunda förhåller det sig med vissa djurbeteckningar (elnias – elnė, lokys – lokė osv.). Deras maskulina former betraktas både som generella artbeteckningar och som särskilda beteckningar för hanar, dvs. som självständiga beteckningar grundade på könsskillnad – avledningar med ändelsen -ė (Urbutis 1965: 418, 1994: 143).

Genusformerna hos litauiska substantiv som betecknar personer utifrån könsskillnad kan, med hänsyn till deras regelbundenhet och betydelse, betraktas som böjningsformer, och de motsvarande substantiven som genusväxlande. Maskulint och feminint genus hos sådana substantiv uttrycks genom olika deklinationsparadigm.

3. När substantivens genuskategori undersöks ur ett syntaktiskt perspektiv riktas uppmärksamheten mot formen hos de ord som kongruerar med dem. Till vissa substantiv kongruerar adjektiv, adjektiviskt använda ord och pronomen i maskulinum, till andra i femininum.

I vissa arbeten som undersöker den moderna litauiskans grammatiska struktur betraktas kongruens som den främsta och avgörande indikatorn på substantivens grammatiska genus (Bulygina 1970: 28–29; Valeckienė 1998: 232–233, 1999: 217). Det är just formerna hos de ord som kongruerar, och inte referenternas kön, som gör att A. Valeckienė betraktar substantiven vaidila, tetė, dėdė osv. som maskulina och inte feminina ord: ”vissa maskulina substantiv har en stam som är karakteristisk för femininum; deras genus bestäms då enbart syntaktiskt (t.ex.: geras dėdė, garsus vaidila)” (1999: 217).

3.1. Kongruens mellan bestämningar och substantiv är av två slag.

I vissa fall sker kongruensen efter huvudordets form. Detta är formell, eller helt enkelt syntaktisk, kongruens (eng. syntactic agreement). Syntaktisk kongruens förekommer hos alla substantiv som betecknar livlösa ting och företeelser eller djur vars kön inte skiljs åt.

Med substantiv som betecknar personer eller levande varelser kongruerar bestämningarna vanligtvis efter substantivens referenters kön. Detta kallas semantisk kongruens.

ŽVILGSNIS Į DAIKTAVARDŽIŲ GIMINĖS KATEGORIJĄ | 43

… (eng. semantic agreement). Vid semantisk kongruens motsvarar substantivens genus alltid det genus som fastställs på det sätt som är vanligare inom litauisk språkvetenskap – direkt utifrån substantivens semantik (jfr Ambrazas, ed. 1997: 97–98; Laigonaitė 1961: 122–125, 1965: 165–167, 1976: 33, 1994: 62–63; Paulauskienė 1983: 176–180, 1989: 174–175, 1994: 158–161; Valeckienė 1998: 234–236, 1999: 217). Skillnaden är att när ord kongrueras med det biologiska könet hos substantivets referent sker detta inte direkt, utan via syntaktiska relationer vars grund utgörs av semantiska relationer mellan de företeelser som betecknas av ord och som återger den verklighet vi uppfattar och tolkar.

3.2. I modern litauiska finns det substantiv vars kongruensmönster inte kan fastställas entydigt. Det rör sig om substantiv som har former i ett visst morfologiskt genus, men som genom negativa egenskaper vad gäller sätt eller utseende betecknar personer av båda könen. De bestämmande ordens genus i fraser med sådana substantiv väljs utifrån semantiken och är i vissa fall maskulinum och i andra femininum. G. Corbett kallar sådana substantiv hybrider (hybrid nouns, se Corbett 1991: 66f.). Han påpekar att hybrida substantiv i världens språk ofta är ord som används bildligt eller är stilistiskt markerade (ibid.: 257–258).

I litauiskan är exempel på sådana maskulina substantiv med morfologiskt genus strakalas, makalas osv., och exempel på feminina substantiv med morfologiskt genus är akiplėša, džiūsna, mėmė m.fl.: toks strakalas och tokia strakalas, didelis akiplėša och didelė akiplėša, visiškas mėmė och visiška mėmė.

Inom litauisk språkvetenskap används termen gemensamt genus för dessa substantivs genus (se Jablonskis 1922/1957: 196; Balčikonis 1982: 17; Laigonaitė 1961: 10, 1965: 169, 1994: 64; Valeckienė 1998: 240); i den akademiska ryska grammatiken motsvaras termen av общий род (Laigonaitė 1985: 84), och i den engelska av common gender (Ambrazas, ed. 1997: 101)⁴. Vissa författare använder den latinska termen substantiva communia (Stundžia 1980: 85).

Termen gemensamt genus har kritiserats vid upprepade tillfällen, och det har föreslagits att den bör överges. Argumentet har varit att de berörda substantiven i varje enskilt fall antingen är maskulina eller feminina (Girdenis, Žulys 1973: 208); deras genus framgår av situationen, kontexten och kongruerande ord (Paulauskienė 1983: 181–182, 1994: 166); när kontexten är oklar uppfattas substantiva communia av litauisktalande som maskulina substantiv (Stundžia 1980: 85). Enligt J. Otrębski har substantiva communia en form i ett genus, vanligtvis femininum, men två ”naturliga” genus – maskulinum och femininum: ”w litewskim istnieją rzeczowniki, o dwu rodzajach naturalnych” (1956: 5). A. Valeckienė förklarar i Funkcinėje lietuvių kalbos gramatikoje sådana substantiv som ett fenomen av formneutralisering (1998: 240).

3.3. För en del hybrida substantiv går det inte att entydigt fastställa kongruenstypen ens i de konkreta fall då man känner till könet på de personer som betecknas med dem. Attribut som kongruerar med sådana substantiv kan ha ett genus, medan predikativ kan ha ett annat. Substantiviska pronomen som syftar på sådana substantiv kan också ha ett annat genus än de kongruerande

⁴ Termens användning inom litauisk språkvetenskap från D. Kleins grammatik fram till våra dagar har översiktligt behandlats av B. Stundžia (1980: 79–80).

44 |

ARTŪRAS JUDŽENTIS

attributen. Denna typ av hybrida substantiv förekommer även i modern litauiska – hit hör vissa personbeteckningar som utgår från verksamhetens art eller yrket. Exempelvis kan substantivet modelis, använt i betydelsen ’person som visar upp kläder skapade av modeskapare’ och betecknande en person av kvinnligt kön, ha kongruerande ord både i maskulinum och femininum, jfr:

Den bäst betalda modellen Naomi Campbel verkade betydligt trött (VDU Lietuvių kalbos tekstynas).

I detta fall kongruerar attributet med substantivet syntaktiskt, efter formen, medan predikativet kongruerar semantiskt, efter referentens kön. Sådana kongruensfall i modern litauiska är ännu otillräckligt undersökta.

3.4. Utifrån kongruens med underordnade ord delas alla substantiv i modern litauiska – både deklinerbara och indeklinerbara – in i två grupper. För de senare är uttryck genom syntaktiska relationer den enda indikatorn på genus.

Genuset hos indeklinerbara substantiv som betecknar personer fastställs semantiskt. Till exempel får pronomen, adjektiv och adjektiviskt använda ord som kongruerar med substantivet ledi femininformer (brangioji ledi), medan ord som kongruerar med substantiven atašė, konferansjė i vissa fall kan stå i maskulinum och i andra i femininum (naujasis karo atašė, elegantiška kultūros atašė osv.).

För andra indeklinerbara substantiv kan genus tillskrivas utifrån associationer som deras betydelse eller fonetiska uttryck väcker. Till exempel kan taksi för talare associeras med ordet automobilis och betraktas som maskulint (baltas taksi), eller med ordet mašina och betraktas som feminint (balta taksi). I andra fall kan ordet fojė betraktas som ett feminint substantiv på grund av att dess slut liknar ändelsen -ė hos feminina deklinerbara substantiv (erdvi fojė).

I standardspråket litauiska väljs genus för indeklinerbara substantiv som betecknar föremål eller abstrakta begrepp enligt den norm som lingvister har fastställt, det vill säga genom konvention: substantiv som slutar på vokalerna -o, -u, -i betraktas som maskulina, t.ex. naujas manto, įdomus interviu, geltonas taksi, medan substantiv som slutar på vokalen -ė betraktas som feminina, t.ex. nauja ateljė, ankšta kupė (jfr Laigonaitė 1961: 129–130, 1965: 169, 1985: 84, 1994: 64; Ambrazas, ed. 1997: 100–101; Valeckienė 1998: 234; annorlunda, se Balkevičius 1976: 24–26).

A. Paulauskienė behandlar inte genuset hos indeklinerbara substantiv separat; hon tvivlar till och med på att det över huvud taget finns indeklinerbara substantiv i litauiska: ”att ett substantiv saknar kasusändelser betyder inte att det över huvud taget är indeklinerbart. Kasusskillnaderna visas av de kongruerande ordens ändelser” (1989: 171); ”de har en oföränderlig form <…>, men det betyder inte att de är indeklinerbara” (2001: 6). När sådana ord böjs får de ändelser för det ena eller andra genuset, beroende på hur deras slut liknar ändelserna hos deklinerbara substantiv eller på deras betydelse (ibid.).

I dagens standardspråk märks en tendens att uniformera användningen av indeklinerbara substantiv med ursprung i andra språk: maskulint genus tilldelas inte bara substantiv som slutar på -o, -u, -i utan även på -ė och -a, t.ex.: Akcentas – platus koljė; Pradėti

ŽVILGSNIS Į DAIKTAVARDŽIŲ GIMINĖS KATEGORIJĄ | 45

olika dräkter tillverkas; Smyckeskollektionen, avsedd att skapa bilden av en sann dam, kompletteras också av en feminin boa av päls, prydd med kristaller (Vaskelaitė 2001: 48–50)⁵.

4. Med avseende på genus står ord med olika rötter i maskulinum och femininum i motsats till varandra i litauiska: vyras – moteris, jautis – karvė, šuo – kalė osv.

A. Laigonaitė betraktar sådana substantiv som semantiska motsvarigheter med olika grammatiskt genus (1961: 123 och 125). De bildar betydelsepar; hos sådana substantiv ”uttrycks könsskillnaden <…> inte bara morfologiskt utan också lexikalt” (1976: 33, 1994: 62–63; likaså Ambrazas, ed. 1997: 97). A. Paulauskienė skriver om sådana ords korrelation med avseende på genus (1989: 175, 1994: 161). Enligt A. Valeckienė kallas par av beteckningar för personer och djur med olika lexikala stammar, som står i genusmotsats till varandra, för sådana substantivpar (1998: 235).

5. Substantiv med samma rot som bildar par i genusopposition, t.ex. katė – katinas, avis – avinas; uošvis – uošvienė, Klimas – Klimienė; briedis – briedė, vilkas – vilkė osv., är förbundna genom ordbildningsrelationer, inte genom böjningsrelationer.

A. Valeckienė betraktar också sådana par av substantiv som betecknar personer och djur efter kön som medlemmar av lexikala och ordbildningsmässiga kategorier (jfr 1998: 234–236). A. Paulauskienė betraktar också sådana par som former eller ord som korrelerar med avseende på genus och är förbundna genom suffix- eller ändelsebildning (1983: 179–180, 1989: 173 och 175, 1994: 158–159 och 161). Hos A. Laigonaitė kallas dessa ord maskulina och feminina motsvarigheter (1961: 125); deras ”olika genus visas enbart av affix – ändelsen och ibland suffixet och ändelsen” (1976: 33, 1994: 63; jfr även Ambrazas, ed. 1997: 97).

6. Kortfattat kan genuskategorin hos litauiska substantiv beskrivas så här: genus är en grammatisk kategori hos substantiv, uttryckt genom olika deklinationsparadigm och relationer till kongruerande ord. Dess väsen framträder tydligt genom samspelet mellan morfologiska och syntaktiska aspekter.

Endast deklinerbara substantiv i litauiska har morfologiskt uttryckt genus. De flesta växlar inte genus, utan har former i ett av genusen – maskulinum eller femininum. Många beteckningar på personer i litauiska, efter yrke, verksamhetens art osv., växlar genus, t.ex.: mokytojas – mokytoja, vairuotojas – vairuotoja, valytojas – valytoja, sargas – sargė.

Hos de flesta litauiska substantiv sammanfaller semantiskt och morfologiskt genus. Substantiv som betecknar personer och vissa djur tillhör den semantiska kongruenstypen; andra tillhör den syntaktiska. Endast hos en liten grupp substantiv som betecknar personer skiljer sig semantiskt och morfologiskt genus åt. Dessa substantiv bildar tre grupper:

a) substantiv med femininum som betecknar personer av manligt kön (vaidila, dėdė m.fl.) kongruerar semantiskt;

⁵ I dagens språk används symboliska namn på olika företag, lag och evenemang på liknande sätt som indeklinerbara substantiv. De senaste observationerna av hur sådana namn används visar att adjektiviskt använda ord kongruerar med dem efter könet hos de personer som namnen betecknar (jfr: ”Modern Talking“ den här gången var mer originella och Vad hände med de där ”Spice girls“,), efter det morfologiska genus hos ord som betecknar deras referenter, känt eller tvivelaktigt underförstått (Atrodo, niekas nevelavo į jau burzgiantį „Neoplan“ [buss]; tarptautinė žiuri [kommitté]), eller efter likheten mellan namnens slut och ändelserna hos deklinerbara substantiv (”Cosa nostra“ kommer förmodligen aldrig att förstöras) (Vaskelaitė 2001: 46–48).

46 |

ARTŪRAS JUDŽENTIS

b) substantiv med maskulint (strakalas ir kt.) eller feminint (akiplėša, mėmė ir kt.) morfologiskt genus som betecknar personer av båda könen utifrån negativa egenskaper kongruerar också enligt semantiken;

c) enstaka substantiv med maskulint (modelis ir kt.), och möjligen även feminint, morfologiskt genus som betecknar personer av båda könen utifrån verksamhetens art eller yrke kongruerar i de fall då referentens kön och det morfologiska genus skiljer sig åt både enligt formen och enligt semantiken.

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V., ed. 1997: Lithuanian Grammar, Vilnius: Baltos lankos.

BALČIKONIS, J. 1982: Paskaitos. Lietuvių kalbos gramatika. Rinktiniai raštai 2, sudarė A. Pupkis, Vilnius: Mokslas, 4–140.

BALKĖVIČIUS, J. 1976: Nelinksniuojamųjų daiktavardžių giminė. Mūsų kalba 4, 22–26.

BULYGĪNA, T. V. 1970: Морфологическая структура слова в современном литовском литературном языке (в его письменной форме). Жирмунский, В. М., Арутюнова, Н. Д., отв. ред., Морфологическая структура слова в индоевропейских языках, Москва: Наука, 7–70.

CORBETT, G. 1991: Gender, Cambridge: University Press.

GIRDENIS, A., ŽULYS, V. 1973: [Rec.] Lietuvių kalbos gramatika I (1965), II (1971). Baltistica 9 (2), 203–214.

JABLONSKIS, J. 1901/1957: Lietuviškos kalbos gramatika. Rinktiniai raštai 1, sudarė J. Palionis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 57–180.

JABLONSKIS, J. 1922/1957: Lietuvių kalbos gramatika. Rinktiniai raštai 1, sudarė J. Palionis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 181–433.

JAUNIUS [Явнис], K. 1908–1916: Грамматика литовского языка. Литовский оригиналъ и русский переводъ, Петроградъ: Типографія Императорской Академіи Наукъ.

LAIGONAITĖ, A. 1961: Daiktavardžių giminės ir skaičiaus kategorija. Kazlauskas, J., Laigonaitė, A., Urbutis, V., red., Dabartinė lietuvių kalba, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 122–147.

LAIGONAITĖ, A. 1965: Daiktavardis. Ulvydas, K., red., Lietuvių kalbos gramatika 1. Fonetika ir morfologija (daiktavardis, būdvardis, skaitvardis, įvardis), Vilnius: Mintis, 161–251.

LAIGONAITĖ, A. 1976: Daiktavardis. Jakaitienė, E., Laigonaitė, A., Paulauskienė, A.: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslas.

LAIGONAITĖ, A. 1985: Имя существительное. Ambrazas, V., red., Грамматика литовского языка, Вильнюс: Мокслас, 77–112.

LAIGONAITĖ, A. 1994: Daiktavardis. Ambrazas, V., red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 60–86.

OTRĘBSKI, J. 1956: Gramatyka języka litewskiego 3. Nauka o formach, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

PALIONIS, J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius: Mintis.

PAULAUSKIENĖ, A. 1983: Lietuvių kalbos morfologijos apybraiža, Kaunas: Šviesa.

PAULAUSKIENĖ, A. 1989: Gramatinės lietuvių kalbos vardažodžių kategorijos, Vilnius: Mokslas.

PAULAUSKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija. Paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

PAULAUSKIENĖ, A. 2001: Apie „nelinksniuojamųjų“ daiktavardžių giminę. Gimtoji kalba 5, 5–6.

STUNDŽIA, B. 1979: Giminės kategorija lietuvių kalbos gramatinėje sandaroje. Labutis, V., Sudavičienė, L., Zinkevičius, Z., red, Aktualiosios kalbotyros problemos. Mokslinės konferencijos pakvietimas-programa ir tezės, Vilnius: Vilniaus V. Kapsuko universiteto rotaprintas, 80–83.

ŽVILGSNIS Į DAIKTAVARDŽIŲ GIMINĖS KATEGORIJA | 47

Stundžia, B. 1980: Vadinamosios bendrosios giminės vieta lietuvių kalbos morfologinėje sistemoje. Eksperimentinis tyrinėjimas. Kalbotyra 31 (1), 79–87.

Urbutis, V. 1965: Daiktavardžių daryba. Ulvydas, K., red., Lietuvių kalbos gramatika 1. Fonetika ir morfologija (daiktavardis, būdvardis, skaitvardis, įvardis), Vilnius: Mintis, 251–473.

Urbutis, V. 1994: Daiktavardžių daryba. Ambrazas, V., red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 86–167.

Valeckienė, A. 1967: Kitų kalbų kilmės žodžiai lietuvių kalbos morfologinėje sistemoje. Ambrazas, V., red., Lietuvių kalba tarybiniais metais, Vilnius: Lietuvos TSR mokslų akademija, Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, 108–128.

Valeckienė, A. 1984: Lietuvių kalbos gramatinė sistema. Giminės kategorija, Vilnius: Mokslas.

Valeckienė, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Valeckienė, A. 1999: Giminė. Morkūnas, K., Ambrazas, V., red., sud., Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 216–218.

Vaskelaitė, R. 2001: Nelietuviškų nekaitomų žodžių sintaksiniai vaidmenys, Kalbos kultūra 74, 43–52.

Artūras Judžentis Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected]

Gauta 2002 04 05