ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVIII (2003), 159 – 175

”Det fonologiska inventariet och dess morfonologiska klassificering” (några anmärkningar)

BOHUMIL VYKYPĚL

Ústav pro jazyk český AV ČR

I föreliggande artikel görs ett försök att beskriva det litauiska uttrycksplanet (det fonologiska systemet) enligt glossematiska principer. Vi jämför denna beskrivning med den morfonologiska beskrivning av litauiskan som föreslagits av Tomáš Hoskovec. På denna grund görs några iakttagelser om förhållandet mellan den glossematiska beskrivningen av språkets uttrycksplan och morfonologin.

I det första häftet av tidskriftens andra årgång Acta Linguistica publicerades flera recensioner och notiser av Louis Hjelmslev, däribland en om Ľudovít Nováks artikel ”K základným otázkam štrukturálnej jazykovedy” (jfr Hjelmslev 1940–41a; Novák 1937). Ľudovít Novák, en av den andra generationen av Pragskolans ”uppnosiga pojkar”¹, publicerade artikeln i den då fortfarande betydelsefulla tidskriften (framför allt tack vare just Nováks redaktion) Sborník Matice slovenskej och såg den som en grundlig omprövning av utgångstesen och praktiken inom Prags strukturella språkvetenskap, framför allt fonologin. Louis Hjelmslev framhöll vikten av Nováks artikel och beklagade också att den hade skrivits på slovakiska, ”dans une langue si peu répandue dans le monde international”. Samtidigt fogade Hjelmslev emellertid också sina egna synpunkter till Nováks framställning i komprimerad form.

Tiden då tidskriftsartiklar värda att recensera publicerades tycks sedan länge vara förbi. Förhoppningsvis kan historien om Novák och Hjelmslev ändå upprepa sig gång på gång.

För en kort tid sedan publicerades en artikel av Tomáš Hoskovec i tidskriften Slavia (jfr Hoskovec 2002). Dagens Slavia liknar visserligen inte Sborník Matice slovenskej under Nováks redaktion, men Hoskovecs artikel är skriven på tjeckiska, det vill säga också på ett språk som är föga spritt i den internationella världen. Liksom Novák tidigare försöker Hoskovec – med litauiskan som exempel – tänka igenom och vidareutveckla en teori, nämligen den funktionella- ge-

¹

Zu den „vorlauten Buben“ (auf tschechisch „ubátí kluci“) vgl. Leška (2002: 53f.).

160 |

BOHUMIL VYKYPĚL

…nerativa beskrivning av Petr Sgall, en av de främsta fortsättarna av Pragtraditionen, och inom denna ram konkret de (hittills mindre beaktade) frågor som uppstår här på den morfonologiska nivån. Som uppsatsens titel redan avslöjar är huvudtemat frågan om vad som händer med det fonologiska inventariet efter dess morfonologiska omklassificering. Med andra ord handlar det om hur de fonologiska elementen ska omtolkas när deras roller i uppbyggnaden av signifiants beaktas. Det är känt att Hjelmslev välkomnade morfonologins program (i dess dåvarande form) – till skillnad från fonologins – (jfr Hjelmslev 1973: 228, 234 och även nedan 2.4.), eftersom morfonologin enligt Hjelmslev försöker beskriva språkets uttrycksplans element utifrån den språkliga formen och inte substansen. Även om det finns betydande skillnader mellan morfonologin och Hjelmslevs beskrivning av uttrycksplanet (framför allt eftersom morfonologin visserligen inte rör sig i språkbrukets substansaspekt, såsom fonologin, men ändå i dess teckenaspekt, och inte i språkbygget såsom Hjelmslev; se även nedan 2.), ligger den morfonologiska beskrivningen och Hjelmslevs beskrivning ändå uppenbart närmare varandra. Detta kan också iakttas i resultatet av den ”morfonologiska klassificeringen” av det litauiska fonologiska inventariet, som Hoskovec har kommit fram till. Vi tar alltså tillfället i akt att jämföra den morfonologiska beskrivningen med ett försök till en glosssematisk beskrivning av elementen på det språkliga tecknets uttryckssida på litauiska (för att kompromissvilligt slippa tala om vare sig fonologi eller kenematik…). Denna jämförelse gäller framför allt frågan om elementreduktion och några mer allmänna frågor om ”beskrivningsobjektet”. Först bör vi dock påminna om det välkända faktum att den glosssematiska teorin är fragmentarisk och inte har fullbordats i alla sina aspekter. Detta hänger också samman med att det finns få och dessutom inte oproblematiska beskrivningar av enskilda språk ur ett glosssematiskt perspektiv. Ändå kanske det går att säga en del².

1. Det finns inget ett-till-ett-förhållande mellan talad och skriven litauiska, och de måste därför betraktas som två olika språk (scheman). I det följande avses med litauiska den talade litauiskan.

1.1. Litauiskan har både analytiska och syntetiska satser (lexem och nexier) och satsgrupper (lexier och nexier): den har delbara uttrycksenheter som ensamma kan utgöra en katalyserad överkedja (dvs. den enhet som omedelbart föregår i analysen), och den har extensiva uttryckskarakteristiker (modulation). Vi ska inte närmare behandla kategorin extensiva uttryckskarakteristiker här: beskrivningen av litauisk satsintonation utgör, som även Hoskovec (2002: 269f.) konstaterar, närmast en terram incognitam.

² Vi definierar inte de glosssematiska termerna och hänvisar i detta avseende till relevant litteratur (jfr framför allt Hjelmslev 1973: 247–266; 1975).

„DAS PHONOLOGISCHE INVENTAR...“

161

Litauiskan har också analytiska stavelser (syllabem) och syntetiska stavelser: den har både enheter som i katalyserad form ensamma kan utgöra en okatalyserad lexia i uttrycksplanet och intensiva uttryckskarakteristiker (accenter).

När det gäller beskrivningen av systemet med intensiva uttryckskarakteristiker tycks det finnas två möjligheter.

Kategorin kan delas in i två underkategorier: den första kategorin utgörs av de så kallade accenterna, den andra av de så kallade intonationerna. Den första underkategorin selekteras av den andra (den andra är syntagmatiskt beroende av den första), och båda har två led som godtyckligt kan kallas ”stark accent” (ˈ) och ”svag accent” (°), respektive ”akuterad intonation” (ˊ) och ”cirkumflekterad intonation” (ˇ). Systemet är följande (den första kategorin är ’punktuell’ och negativt orienterad; den andra kategorin är ’stigande’ och positivt orienterad):

eller – inom ramen för hela kategorin, som delas in i två dimensioner (horisontellt ’stigande’ och positivt-negativt orienterad, vertikalt ’punktuell’ och negativt orienterad):

De så kallade intonationerna selekterar de så kallade accenterna, eftersom accenterna får stå ensamma (dvs. utan intonation) (nämligen accenten ' i stavelser med en så kallad kort vokal och utan l, r, n, m), men inte omvänt (jfr även Hjelmslev 1973: 189–191). Den ”svaga accenten” (°) är intensiv, eftersom intonationerna i förbindelse med den blir latenta, dvs. synkretiserade och manifesterade genom noll, varvid det rör sig om en upplösbar synkretism (jfr Hjelmslev 1973: 188, 204 och nedan 2.4.2.). Den ”cirkumflekterade intonationen” (ˇ) är intensiv, eftersom vokalerna a och ə varierar (jfr nedan 1.2.2.).

Den andra möjligheten som nämnts är att inte dela upp kategorin (varken i underkategorier eller dimensioner) och räkna med fyra led, som godtyckligt betecknas ”stark accent” eller ”grav” (ˈ), ”svag accent” (°), ”akuterad intonation” (ˊ) och ”cirkumflekterad intonation” (ˇ). Systemet är följande (på dimensionen ’stigande’):

162 |

BOHUMIL VYKYPĚL

Mot den andra möjligheten talar att leden i kategorierna ”intonation” och ”accent” samexisterar (med andra ord fångar den andra struktureringen av kategorin inte den syntagmatiska relation i vilken de båda kategorierna ingår). En alternativ lösning är Hjelmslevs. Hjelmslev (1973: 197–202) stryker accenten ´: De så kallade korta a och æ manifesterar i de så kallade betonade stavelserna utan l, r, n, m förbindelsen mellan a respektive æ och ´, och de så kallade korta u och i manifesterar i samma stavelser förbindelsen mellan u respektive i och ˜. Systemet skulle kunna se ut på följande sätt (på dimensionen ’stigande’):

β | B | γ ˜ | ´ | °

(Jämför även nedan 3.)

1.2. Uttryckskonstituenterna (-temativen) bildar fyra kategorier: de selekterade (vokaler), de selekterande (konsonanter), de som både är selekterade och selekterande (sonanter), och de som varken är selekterade eller selekterande. Till den fjärde kategorin hör de uttryckselement som kan fungera som interjektioner, och man skulle kanske också kunna föra in främmande element här, om dessa får räknas till den givna språkstrukturen.

1.2.1. Konstituenterna som både är selekterade och selekterande är två i litauiskan: i och u. Deras vokaliska varieteter manifesteras genom fonemen /i/ respektive /u/, deras konsonantiska varieteter genom /j/ och /v/ (eller snarare /w/). Vid registreringen reduceras de respektive varieteterna till en enda invariant i litauiskan, både på grundval av substansaspekten och på grundval av språkbrukets teckenaspekt (för den andra reduktionen, jämför tave ’dig’ vs. tau ’åt dig’; gavau ’jag fick’ vs. gauti ’få’; keturi ’fyra’ vs. ketvirtas ’den fjärde’; eiti ’gå’ ėjau ’jag gick’; gijau ’jag jagade’ vs. guiti ’jaga’). (Jämför även nedan 2.4.1.)

Sonantsystemet ser alltså ut på följande sätt (på dimensionen ’främre’):

α | A i | u

i är intensivt, eftersom det dominerar synkretismen mellan de så kallade palataliserade och icke-palataliserade konsonanterna (eller eftersom de så kallade icke-palataliserade konsonanterna varierar före i – om de palataliserade konsonanterna reduceras; jämför nedan 1.2.3.).

1.2.2. De selekterade uttryckskonstituenterna är två: a, æ. De övriga vokalkandidaterna kan reduceras: ī ≡ ii, ū ≡ uu, ė ≡ ææ, o ≡ aa (jämför Hjelmslev 1973: 198–200), ǣ ≡ en varietet av æ i förbindelse med ˜ och före latent n, ā ≡ en varietet av a i förbindelse med ˜ och före latent n (jämför Hjelmslev 1973: 182f., 197, 201f.). Storheterna e och ǫ kan betraktas som signaler för främmande ord och som varieteter av æ respektive a.

„DAS PHONOLOGISCHE INVENTAR…“

163

Alla dessa reduktioner är uppenbarligen beroende av antagandet om latens hos n, vilket dock medför problem (latent n före sibilanter, men inte i futurum som gerins ’han/hon/det kommer att förbättra; de kommer att förbättra’; latent n i stavelseslut – jfr Hjelmslev 1973: 206, men inte i uttrycksformer som ten ’där’ eller šiandien ’i dag’). Utan latent n måste man räkna med följande vokalinventarium: a, æ, e, ö, och o respektive ë skulle behöva betraktas som öō respektive ee, vilket skulle medföra komplikationen att e och ö förekommer enskilt endast i lånord, medan de som delar av identitetsdiftonger också bildar inhemska tecken; dessutom, och framför allt, skulle det knappast finnas några (morfologiska) skäl för en sådan reduktion.

Vokalerna utan e och ö bildar följande system (på dimensionen ’främre’):

æ A æ a

æ är intensiv av samma skäl som i (jfr 1.2.1.); mellan vokalerna råder dock synkretism i de flesta fall. Om e och ö inkluderas ser systemet ut på följande sätt (horisontellt ’främre’, vertikalt ’mellan’ eller ’sluten’):

α A α e ö A æ a

1.2.3. De flesta kandidater bland konsonanterna kan också reduceras. Så kan man upplösa de så kallade palataliserade konsonanterna före u och a till en förbindelse av motsvarande icke-palataliserade konsonant med den konsonantiska varieteten av i: p’ ≡ pj, b’ ≡ bj, t’ ≡ tj, d’ ≡ dj, k’ ≡ kj, g’ ≡ gj, c’ ≡ cj, ʒ’ ≡ ʒj, č’ ≡ čj, ž’ ≡ žj, s’ ≡ sj, z’ ≡ zj, š’ ≡ šj, ž’ ≡ žj, m’ ≡ mj, n’ ≡ nj, r’ ≡ rj, l’ ≡ lj, v’ ≡ vj, f’ ≡ fj, x’ ≡ xj, h’ ≡ hj; före i och æ samt de övriga palataliserade konsonanterna är p’ osv. varieteter av p osv. Den så kallade neutraliseringen av palatalitetskorrelationen (före en icke-palataliserad konsonant och i ordslut) bör betraktas som en manifestation av latensen hos j. En alternativ reduktion av de så kallade palataliserade konsonanterna före u och a vore att upplösa dem till en förbindelse av motsvarande icke-palataliserade konsonant med den vokaliska varieteten av i. Denna reduktion skulle vara motiverad av att det tycks finnas en (potentiell) kommutation mellan de så kallade palataliserade konsonanterna och förbindelsen av motsvarande icke-palataliserade konsonant med j; jfr dialektalt pjonyčia ’supare’ och de vacklande uttrycksformerna bjaurus / biaurus ’otäck’, pjauti / piauti ’skära’, pjudyti / piudyt ’hetsa’ och deras derivat (tautosyllabiskt Ci^vok före u och a manifesteras genom /C’/ och Ci^kons genom /Cj/).

En ytterligare upplösning är möjlig för affrikatorna: c ≡ ts, ʒ ≡ dz, č ≡ tš, ž ≡ dž. En alternativ reduktion vore följande: c’ ≡ tj, ʒ’ ≡ dj (jfr även Hjelmslev

164 |

BOHUMIL VYKYPĚL

1973: 201f.); t’ och d’ är signaler för lånord eller interjektioner och varieteter av t respektive d. Grunden för upplösningen av p’ osv. i pj eller pi osv. samt av c osv. i ts osv. är i varje fall – som antytts – frånvaron av kommutation mellan p’ osv. och pj eller pi osv. respektive c osv. och ts osv. (om denna princip, jfr Hjelmslev 1943: 62f.; 1973: 217).

Storheterna f, x, h kan betraktas som signaler för lånord och varieteter: f innebär synkretism med p, x med k och h med noll.

Det resulterande systemet kan ordnas i två underkategorier.

1.2.3.1. Den första underkategorin bildas av de element som måste stå omedelbart intill en vokal eller sonant: m, n, r, l³. Dess system kan ordnas antingen i två dimensioner eller i en enda dimension:

α A α n l A m r

(horisontellt ’nasal’; vertikalt ’bakre’)

β B γ Γ n l r m

(på dimensionen ’slutning’)

1.2.3.2. Den andra underkategorin har tio element och följande system (horisontellt ’främre’; vertikalt ’tonande’ med synkretismer):

α A β B Γ α b g z ž d A p k s š t

De tonande konsonanterna kunde emellertid upplösas i förbindelser av motsvarande tonlösa konsonant med h och betraktas framför en annan tonande konsonant som varianter av motsvarande tonlösa konsonant. Den så kallade neutralisationen av tonande–tonlös-korrelationen (framför en tonlös konsonant och

³ Här uppstår naturligtvis frågan om skillnaden mellan en tillfällig och en strukturberoende frånvaro av elementkombinationer, vilken dock endast tycks kunna lösas axiomatiskt (jfr Vykypěl 2003: §2 med litteraturhänvisningar). Denna fråga uppstår för övrigt också när man konstaterar att en storhet i förbindelse med andra storheter ska upplösas på grund av frånvaron av kommutation mellan storheten och förbindelsen: Även frånvaron av en kombination i den aktuella position där kommutationstestet utförs kan vara tillfällig. Av samma skäl behandlar vi inte vid reduktionerna frågan om ordningsföljden för de element som den reduceras till, eftersom Hjelmslevs (1973: 161, 255) regel yz = xy + yz inte nödvändigtvis gäller i detta perspektiv (jfr Fischer-Jørgensen 1979: 108).

„DAS PHONOLOGISCHE INVENTAR...“

165

vid ordslut) skulle betraktas som en manifestation av h:s latens. Systemet skulle då vara följande (på dimensionen ’främre’):

α A β B γ Γ p k s š h t

En alternativ ordning av systemet skulle vara följande (horisontellt ’främre’; vertikalt ’slutning’):

β B Γ α p k t A s š h

2. Nu försöker vi jämföra översikten över det litauiska uttryckssystemet med den morfologiska klassificeringen av det litauiska fonologiska inventariet i några avseenden.

2.1. Här kan det kanske vara lämpligt att först erinra om några aspekter av morfonologins historia (utan att för den skull återge hela historien). I morfonologins ursprungliga program, så som dess grundare N. S. Trubetzkoy (1929; 1931; 1934; jfr även Skalička 1979: 77f., 83) formulerade det, ingick som bekant olika saker: Den allmänna uppgiften att undersöka den fonologiska uppbyggnaden av (minimal)tecken delades upp i två områden, nämligen dels ”bundna alternationer”, vilka är fonologiskt betingade (dvs. av vilka innehållslösa uttrycksenheter de enskilda tecknen är uppbyggda), dels ”fria alternationer”, vilka är morfologiskt betingade (dvs. med vilka innehållselement de berörda uttrycksenheterna är förbundna). Trubetzkoy fullbordade emellertid aldrig sitt eget morfonologiprogram – av vilka skäl det än må ha varit – och dessutom kritiserades morfonologins status som självständig språkvetenskaplig disciplin, med hävdandet att de förutsatta uppgifterna för morfonologin borde införlivas med fonologin (de ”bundna alternationerna”) och morfologin (de ”fria alternationerna”) (jfr Martinet 1963: 88 f.; 1965: 95; D’urovič 1967 a; 1967 b; Kurylowicz 1967; för nyare hänvisningar, jfr Patri 2002). Kritiken av den andra punkten kan sammanfattas i invändningen att det inte finns någon skillnad mellan morfonologi och formell morfologi⁴, eftersom båda undersöker uppbyggnaden av signifiants. Här bör man i svaret uppmärksamma två saker. För det första kan man säga att morfonologin undersöker vad de ENSKILDA fonologiska elementen bidrar med i uppbyggnaden av

⁴ Det är kanske inte nödvändigt att erinra om att undersökningen av (minimal)tecken här förstås som morfonologi, respektive undersökningen av deras signifiants som formell morfologi, medan Hjelmslev med morfologi avsåg beskrivningen av vissa innehållselement.

166

Bohumil Vykypěl

tecken, medan den formella morfologin behandlar komplex av dessa element som teckenkomponenter. Eftersom även morfonologin beskriver komplex av fonologiska element (exempelvis diftonger eller fonemförbindelser som alternerar med ett enda fonem), och den formella morfologin omvänt måste beakta enskilda fonems roller vid teckenbildningen, förefaller en andra möjlig skillnad viktigare: Morfonologin undersöker det språkliga (fonologiska) systemets möjligheter att bygga upp tecknen, medan den formella morfologin behandlar hur dessa möjligheter utnyttjas, det vill säga hur de konkreta signifianterna är uppbyggda. Och just på denna punkt kan vi också anknyta till Hjelmslevs tidigare nämnda positiva värdering av morfonologin.

2.2. Skillnaden mellan de möjligheter som systemet erbjuder och hur dessa utnyttjas utgör, som bekant, för Hjelmslev ett av de viktiga särskiljande kännetecknen mellan språklig struktur och språkbruk (jfr även Vykypěl 2003: §1). Morfonologins beskrivningsobjekt skulle således tills vidare kunna hänföras till Hjelmslevs språkliga struktur, medan den formella morfologins objekt däremot skulle kunna hänföras till språkbruket. Utöver denna punkt går det att finna ytterligare beröringspunkter som förbinder morfonologin med Hjelmslevs kenematik (beskrivningen av uttrycksplanet).

Först bör man erinra sig att uttryckselementen i de båda disciplinerna inte klassificeras efter sin manifestation (fonetisk eller fonologisk, det vill säga efter Trubetzkoys ”fonologiska innehåll”). Skillnaden består i stället i vad de klassificeras efter: inom morfonologin efter elementens roller vid tecknens uppbyggnad, inom kenematiken efter de syntagmatiska och paradigmatiska relationer som elementen kan ingå i, utan att begränsas av tecknets ram. Likväl kan båda betraktas ur en inre synvinkel: Kenematiken rör sig inom den rena formen, utan att ta hänsyn till substansen (manifestationen); i morfonologins fall rör det sig om tecknet, som bildas genom att språkets båda plan (innehållsplanet och uttrycksplanet) genomtränger varandra, och inte om manifestationen, som representerar planens genomträngning av världen. Ändå måste man ur en strikt glossematisk synvinkel medge att den morfonologiska beskrivningen av signifianternas uppbyggnad – hur mycket den än begränsar sig, eller kan begränsa sig, till möjligheter och inte behandlar konkreta tecken – inte får inordnas i beskrivningen av den språkliga strukturen, eftersom tecknen hör till språkbruket och den kenematiska beskrivningen endast inriktar sig på de innehållslösa uttrycksenheterna: De möjligheter som systemet erbjuder och som nämndes ovan (2.1.) utgör elementens syntagmatiska och paradigmatiska kombinationsmöjligheter samt deras manifestationsmöjligheter, bland vilka språkbruket sedan väljer på olika nivåer (på uttrycksplanet först på morfonologisk och senare på formalmorfologisk nivå). Man kan således säga att det i Hjelmslevs program för undersökningen av uttrycksplanet i första hand (det vill säga i den språkliga strukturen) endast är det område av Trubetzkoys

„DAS PHONOLOGISCHE INVENTAR…“

| 167

morfonologi som ägnas åt undersökningen av de så kallade bundna alternationerna som passar in (jfr Vykypěl 2002: 243f.).

2.3. Även om morfonologin alltså bara delvis kan integreras i kenematiken, består det ändå en (val-)släktskap mellan dessa två discipliner, som uppenbarligen beror på att man i båda fallen i högre grad undersöker det realiserbara än det realiserade. Man kan också förmoda att detta kommer till uttryck i morfonologins benägenhet att reducera elementen. Därmed kan vi äntligen återvända till Tomáš Hoskovecs uppsats. Här genomfördes nämligen en liknande reduktion av de så kallade palataliserade fonemen i litauiskan som ovan (1.2.3.): Ur morfologisk synvinkel tolkades de palataliserade fonemen som förbindelser av respektive icke-palataliserade konsonanter med ett ”palataliserande element” (jfr Hoskovec 2002: 283–291). Detta steg togs emellertid inte helt godtyckligt, utan därför att konsonantsystemet därigenom ”förenklas avsevärt”, vilket uttryckligen konstaterades. Hoskovec medger samtidigt att även de så kallade tonande konsonanterna skulle kunna reduceras (jfr också ovan 1.2.3.2), men genomför inte denna reduktion, eftersom den inte skulle medföra någon förenkling; med andra ord ser man ingen användning för en sådan modifiering ur morfonologisk synvinkel (jfr Hoskovec 2002: 283).

En ytterligare reduktion betraktas som möjlig ur morfonologisk synvinkel i fråga om de långa vokalerna /ī/ och /ū/ (jfr Hoskovec 2002: 293f.), nämligen genom att de upplöses i /ii/ respektive /uu/, det vill säga en liknande reduktion som ovan (1.2.2.) genomförs. Samtidigt konstateras å ena sidan att dessa fonem inte kan upplösas i alla fall, och å andra sidan övervägs detta inte alls för de övriga vokalerna. Båda förhållandena är också begripliga, eftersom det saknas morfonologiska skäl för detta – med andra ord skulle sådana operationer inte ha lett till någon förenkling ur morfonologisk synvinkel. Den kenematiska beskrivningen finner emellertid skäl för båda, nämligen i generaliseringsprincipen (om denna, jfr Hjelmslev 1943: 63; 1975: 2): lösningen genom reduktion, som i vissa fall tillåter de storheterna ī och ū entydigt och i andra fall mångtydigt, generaliseras till alla fall och även till de övriga vokalerna⁵.

Denna princip kan också tillämpas på de så kallade affrikatorna. På samma sätt som med /ī/ och /ū/ konstateras även beträffande affrikatorna (med andra ord) att de i vissa fall kan tolkas morfonologiskt som förbindelser av dentaler med sibilanter, men inte i andra (jfr Hoskovec 2002: 286–290). Med stöd av generaliseringsprincipen kan emellertid alla affrikator upplösas på samma sätt som ovan (1.2.3.). Mot en morfonologisk upplösning talar dock omständigheten att en generalisering av upplösningen inte leder till någon förenkling ur morfonologisk synvinkel.

⁵Det bör nämnas att man också finner rent fonologiska skäl för att tolka de litauiska långa vokalerna som identitetsdiftonger (jfr Trubetzkoy 1939: 172).

168 |

B O H U M I L V Y K Y P Ě L

2.4. Till skillnaden i reduktionens omfattning kan vi också anknyta den invändning som Hjelmslev riktade mot morfonologin och sammanfattade aforistiskt genom att (intressant nog återigen i en kommentar till en text av Novák) skriva att fonologin borde byggas upp på morfonologin och inte tvärtom (jfr Hjelmslev 1940–41b; jfr även Hjelmslev 1959: 122, 127; 1973: 228, 234; 1974: 1). Det innebär att morfonologin arbetar på grundval av det fonologiska systemet: Den övertar det fonologiska inventariet och även det fonologiska sättet att utföra kommutationstestet, dvs. det är manifesterade former (uttrycksstorheter) som kommuteras, och detta sker inom tecknets ram (vid det glossematiska kommutationstestet byts däremot rena former ut inom redan upprättade kategorier; för en jämförelse mellan glossematik och fonologi beträffande kommutation, se Ducrot 1967). Man kan också anföra exempel på detta från den text som diskuteras.

2.4.1. Det kanske tydligaste exemplet är frågan om ljuden v och u respektive i och j utgör självständiga morfonologiska element eller varianter av ett enda element; därtill kommer frågan om vilket förhållande som råder mellan j och i å ena sidan och det ”palataliserande elementet” (jfr 2.3.) å den andra (jfr Hoskovec 2002: 295f.). De anförda ljuden alternerar morfonologiskt med varandra, och deras distribution är dessutom i hög grad komplementär. Trots detta avgörs den ställda frågan i fråga om v och u med hjälp av det fonologiska kommutationstestet, och v och u förklaras vara två olika morfonologiska element genom att manifesterade uttryckskedjor byts ut och de konkreta orden utgör ramen för kommutationstestet (volus vs. uolus, volą vs. uolą⁶). När det gäller j och i finner man visserligen inga så kallade minimalpar, men när det gäller j och det palataliserande elementet kan man ändå byta ut åtminstone manifesterade stavelser (bjaurus vs. labiau). Ur glossematisk synvinkel är emellertid varken v och u eller j och i kommuterbara, eftersom de tillhör olika kategorier, oavsett att de förekommer eller kan förekomma på samma plats i ett (manifesterat) tecken. Dessa storheter kan i litauiskan endast reduceras till en vardera och inordnas i kategorin uttryckselement, som både är selekterade och selekterande; detta sker också på grund av teckenaspekten i litauiskt språkbruk, dvs. på grund av dessa elements ”morfonologiska alternation” (jfr ovan 1.2.1.).

Den glossematiska kommutationsrelationen mellan språkliga element motsvarar inte fonemernas fonologiska distinktiva förmåga, trots att båda fastställs genom att vissa element byts ut: Såväl utbytet som elementen skiljer sig åt i de båda fallen. Trots detta finner man

⁶Frågan är då om segmenten vo och uo, och inte snarare va och uo, bör bytas ut, eftersom det ljud som skrivs som o i diftongen uo kanske snarare ska identifieras med a.

„DAS PHONOLOGISCHE INVENTAR…“

169

man bakom den noetiska skillnaden kanske finner ett gemensamt ontologiskt objekt, som i det första fallet föreligger in potentia, i det andra in actu⁷.

Till fonologins närmast skiljedömande roll svarar för övrigt också den ständiga åtskillnaden mellan den fonologiska och den morfonologiska synvinkeln: Även om det fanns morfonologiska skäl till exempel för att upplösa långa vokaler i diftonger eller för att reducera v och u eller j och i till ett enda element, skulle detta inte ändra deras fonematiska status (jfr Hoskovec 2002: 295); med andra ord förändrar den morfonologiska omtolkningen av det fonologiska inventariet inte det fonologiska systemet retroaktivt.

2.4.2. Att fonologin och därmed också morfonologin verkar i språkbruket och inte i språkbygget visas även av andra exempel. Längd betraktas som en immanent prosodisk egenskap hos stavelser, eftersom stavelserna själva kan ändra eller behålla sin vokaliska topp (jfr Hoskovec 2002: 279f.). Stavelselängd kan emellertid enkelt tolkas som förekomsten av två bestämda element i en och samma stavelse (på liknande sätt kan vokallängd omvänt betraktas som vokalernas förmåga att inom ramen för en enda stavelse bilda en grupp med samma vokaler), och stavelsens identitet, som begreppet immanent stavelselängd förutsätter, ges av stavelsens identitet inom ramen för ett tecken eller, mer exakt, en (paradigmatiskt sammanbunden) grupp av tecken⁸.

En så uppfattad stavelseidentitet förutsätts också av påståendet att även obetonade stavelser skulle ha en bestämd intonation, som emellertid manifesteras endast under betoning och dessutom påverkar betoningens position (jfr Hoskovec 2002: 282). Ur språkbrukets synvinkel kan förhållandena däremot snarare beskrivas på följande sätt: De så kallade obetonade stavelserna innehåller den intensiva uttryckskarakteristiken ”svag accent” (°), och intonationerna blir latenta i samband med denna ”accent”, dvs. synkretiserade och manifesterade med noll (jfr ovan 1.1.). Denna intonationssynkretism kan emellertid upplösas, nämligen på grundval av språkbrukets teckenaspekt. Med andra ord innebär detta att en viss obetonad stavelse, dvs. en sådan som innehåller den intensiva uttryckskarakteristiken ”svag accent” (°), kan identifieras med en viss betonad stavelse, dvs. en sådan som innehåller den intensiva uttryckskarakteristiken ”stark accent” (′), på grund av att de båda stavelserna står på samma plats i ett tecken

⁷Vad gäller de så kallade minimalparen bör Eli Fischer-Jørgensen (1979: 149) nämnas; hon har skrivit att det innebär att beskriva tillfälligheter i teckenbildningen eller till och med i det undersökta materialet, snarare än språkets fonematiska struktur, om man betraktar minimalpar som avgörande för åtskillnaden mellan varianter och invarianter. Vid beskrivningen av språkbygget måste man nämligen alltid räkna med ”tillfälliga luckor” i språkbruket, dvs. också med frånvaron av minimalpar. Skillnaden mellan det potentiella och det aktuella systemet nämns för övrigt även i den text som diskuteras (jfr Hoskovec 2002: 277, 288).

⁸Om denna identitetsprincip, se för övrigt (i ett annat sammanhang) även Hoskovecs (2002: 291f., 294) anmärkningar om diftongernas ”semantiska eller innehållsliga bestämning”.

170 |

Bohumil Vykypěl

(ha samma ”teckenfunktion”), varvid det led i kategorin intonation som ingår i den ”betonade” stavelsen införs i den ”obetonade” stavelsen. De variationsgränser som den litauiska språkbyggnaden sätter består alltså i detta fall i att endast en stavelse med ”stark accent” och en viss intonation förekommer i stavelsegrupper som kan bilda ett ords signifiant, medan de andra stavelserna i denna grupp innehåller ”svag accent” och synkretism av intonationerna. Hur dessa stavelser är distribuerade inom ramen för ett ord eller en grupp paradigmatiskt sammanbundna ord avgörs av språkbruket, eftersom detta beror på vilka innehållselement den ifrågavarande stavelsegruppen förbinds med. Då är det också av betydelse (eller kan vara av betydelse) vilken intonation som genom att införas kan upplösa intonationernas synkretism.

Angemerkt sei, dass allerdings auch Hjelmslev (1973: 204–209) den Synkretismus der Intonationen in sog. unbetonten Silben in einigen Fällen für auflösbar hält (d.h. in der idealen Notation enthält eine solche Silbe mit dem auflösbaren Synkretismus eine bestimmte Intonation) und diesen eben aufgrund des Zeichenaspekts des Sprachgebrauchs auflöst, wobei er die eingeführten Intonationen dann als die Distribution der anderen Prosodeme im Rahmen einer Silbengruppe beeinflussend betrachtet (die durch den Sprachbau gesetzte Variierungsgrenze ist also enger). Hier stellt sich indessen die allgemeine Frage, wie eigentlich die Hjelmslevschen auflösbaren Synkretismen aufzulösen sind (oder mit anderen Worten, wie das Ergebnis eines Synkretismus mit anderen Elementen des Sprachbaus zu identifizieren ist). Es tritt in diesem Punkte offensichtlich wieder das Problem der Unterscheidung zwischen dem formalen und dem operativen Aspekt der Beschreibung des Sprachbaus auf: Während im ersteren Aspekt vom Sprachgebrauch abzusehen ist, muss der Sprachgebrauch im operativen Aspekt der Beschreibung unumgänglich berücksichtigt werden (vgl. hierzu Vykypěl 2003: §3). Darüber, ob und inwieweit der Sprachgebrauch in den einzelnen Fällen auch tatsächlich berücksichtigt wird, soll aufgrund des Empirieprinzips entschieden werden, d.h. man muss fragen, ob die Beschreibung widerspruchsfrei, exhaustiv und einfach ist (zum Empirieprinzip vgl. Hjelmslev 1943: 14; 1975: 1). Der Unterschied zwischen der morphonologischen und der glossematischen Beschreibung scheint hier also darin zu bestehen, dass die erstere sich unbedingt nach dem Zeichenaspekt des Sprachgebrauchs richtet, während die letztere diesen nur dann berücksichtigt, wenn es für die gesamte Beschreibungsstrategie „vorteilhaft“ ist (diese muss sich dabei nach den Prinzipien und Zielen der Sprachtheorie richten; dazu vgl. Hjelmslev 1943: 13–19, 21–31). Somit scheint auch berechtigt, was Hjelmslev schrieb, nachdem er durch Synkretismusauflösung Intonationen in sog. unbetonte Silben eingeführt hatte:

”Man kan godta dessa fakta utan att därför ge minsta eftergift åt den gängse teorin, enligt vilken ’cirkumflexen och akuten förekommer i obetonad stavelse (utan accent) på samma sätt som i betonade stavelser (med accent)’. Vår tolkning är i grunden annorlunda och tar hänsyn till språkfakta på ett mycket mer realistiskt sätt.” (Hjelmslev 1973: 205).

„DAS PHONOLOGISCHE INVENTAR…“

171

Ett talande belägg för den (valbara) släktskap mellan kenematik och morfologi som nämndes ovan (2.3.) skulle också följande förklaring av Hoskovec utgöra:

”Eftersom vi rör oss inom en deduktivt uppbyggd teori kan vi i början avgöra om vi vill anta de båda nämnda inventarierna [dvs. fonem- och prosodeminventarierna] som den fonematiskt-prosodiska nivåns element, sådana de är, eller om vi vill modifiera dem på något sätt.” (Hoskovec 2002: 268)

Man kan konstatera att kriterierna för en sådan modifiering emellertid skiljer sig från dem som kenematiken använder: I det första fallet rör det sig om fonologiska data och data om språkbrukets teckenaspekt, i det andra också och framför allt om principerna för hela språkteorin, som är oberoende av de enskilda datauppgifterna.

2.5. Eli Fischer-Jørgensen (1975: 123) skrev: ”What the Prague phonologists were interested in was the interplay between form and substance, the way in which the purport is formed”. Fonologin är ur denna synvinkel beskrivningen av språkbrukets substansaspekt på uttrycksplanet. Man kan i detta perspektiv betrakta morfologin som fonologins komplement och som en beskrivning av samspelet mellan uttrycksformen och språkbrukets teckenaspekt, en beskrivning av hur tecknen bildas. På så sätt skulle de båda disciplinerna finna sin plats i Hjelmslevs organon.

2.6. Hittills har det främst talats om morf(ono)logi ur en glossematisk synvinkel. Det går emellertid också att framföra ”(mor)fonologiska invändningar” mot kenematiken. Den mest grundläggande av dessa gäller som bekant beskrivningens operativa sida (något vi också berörde ovan i 2.4.2.). Vi har försökt beskriva detta i andra texter och även föreslagit en sorts kompromiss mellan glossematik och fonologi, nämligen en differentiering av det fonologiska systemet efter dess elements syntagmatiska relationer (jfr Vykypěl 2002; 2003). Å ena sidan kan denna lösning uppenbarligen jämföras med den ”morfologiska klassificeringen av det fonologiska inventariet” i den diskuterade artikeln, och å andra sidan påminner den – något vi finner ännu mer intressant inför framtiden – också om en nästan bortglömd alternativ variant av den klassiska Pragfonologin, nämligen VILÉM MATHESIUS’ variant. Vi är övertygade om att en viktig uppgift för fonologisk forskning är att analysera Mathesius’ fonologiska uppfattning och dess inflytande⁹.

⁹ Für einige Literatur zu Mathesius’ Phonologie vgl. Vykypěl (2002: 241). – Nebenbei sei gesagt, dass weder die syntagmatische Strukturierung des Ausdruckssystems mit der immanenten (formalen) noch die paradigmatische mit der transzendentalen (substantiellen) Strukturierung gleichgesetzt werden darf, wie vielleicht einige Formulierungen in zahlreichen Texten von Oldřich Leška eben auch zu Mathesius’ Phonologie (und auch Hoskovec 2002: 275 an einer Stelle) suggerieren könnten: Die paradigmatische Strukturierung kann entweder extensional (formal) oder intensional (substantiell) sein, und ebenso kann die syntagmatische Strukturierung entweder formal sein und die bloßen Abhängigkeiten berücksichtigen, oder aber substanziell und die Reihenfolge und Kombination der Ausdruckselemente als Manifestation ihrer syntagmatischen Beziehungen untersuchen.

172 |

Bohumil Vykypěl

En mer allmän invändning som kan riktas mot den glossematiska beskrivningen, eller närmare bestämt mot den radikala reduktionen av antalet element, är påståendet att den inte medför några förenklingar (det är viktigt att detta får betraktas som ett teorin internt argument, eftersom enkelhet ingår i Hjelmslevs empiriprincip; se även Vykypěl 2003: §2). Som Henning Spang-Hanssen (1949) redan har visat är enkelhet ett relativt begrepp: Minskningen av antalet element genom den reduktion som Hjelmslev föredrog kan medföra komplikationer i reglerna för kombination och/eller manifestation av elementen. Detta kunde vi också konstatera ovan (2.3.), om än i negativ form: En reduktion av de tonande konsonanterna eller affrikatorna skulle inte medföra någon förenkling i den morfologiska aspekten och genomfördes därför inte.

3. Avslutningsvis återvänder vi till frågan om struktureringen av kategorin för intensiva uttryckskarakteristika. Ovan (1.1.) nämndes att Hjelmslev inte delar in denna kategori i vare sig underkategorier eller dimensioner. Han hävdar emellertid att det är omöjligt att dela in såväl kategorin för intensiva uttryckskarakteristika (accenter) som kategorin för extensiva uttryckskarakteristika (modulationer), inte bara i litauiska utan i alla språk (varken i underkategorier eller i dimensioner). Man kan dock anföra två invändningar mot denna uppfattning. För det första bör det noteras att Hjelmslev (1973: 196) empiriskt i vanlig mening motiverar sitt påstående att kategorierna för accenter och modulationer aldrig innehåller ytterligare underkategorier eller dimensioner, dvs. det bygger på ofullständig induktion, vilket inte är tillåtet inom ramen för den glossematiska teorin¹⁰. Den andra invändningen är att planens parallellitet, en av den glossematiska teorins viktigaste principer, inte skulle gälla om kategorierna för uttryckskarakteristika inte kunde delas in i underkategorier eller dimensioner, eftersom kategorierna för innehållskarakteristika (morfem) delas in i underkategorier och dessa i dimensioner (jfr Hjelmslev 1959: 152–164).

Kategorin för intensiva uttryckskarakteristika (accenter) skulle kunna jämföras med kategorin för numerus-genus bland de intensiva innehållskarakteristika. Ur ett panchroniskt perspektiv skulle ”grundbetydelsen” hos numerus-genus-kategorin, som är ’konsistens’ (jfr Hjelmslev 1959: 157; 1972: 90–103), utgöra den närmast till hands liggande jämförelsegrunden. Den tredje dimensionen i denna kategori är ’massiv–punktuell’ och skulle kunna jämföras med de ”accenter” som vi ovan (1.1.) strukturerade på dimensionen ’punktuell’. Den andra dimensionen i numerus-genus-kategorin är ’expansion–koncentration’ och skulle kunna jämföras med de ”intonationer” som ovan (1.1.) strukturerades på dimensionen ’stigande’. Även beträffande kategoriernas extensionala strukturering torde man kunna finna paralleller. Intonationernas synkretism i förbindelse med

¹⁰Det är uppenbart att texten om de litauiska prosodemen tillkom före den ”deduktiva vändningen” i utvecklingen av den glossematiska teorin.

„DAS PHONOLOGISCHE INVENTAR…“

173

”svag accent” i litauiskan kan till exempel jämföras med genus-synkretismen i plural i tyskan. När det gäller antalet led och den extensionala struktureringen skulle den lettiska kategorin för intensiva uttryckskarakteristiker bättre kunna jämföras med den tyska numerus-genus-kategorin:

Genus/”intonation”

Tyska | β | B | γ; Tyska | F. | M. | N.; Lettiska | ~ | ˙ | ^; Numerus/”accent” | α | A; Pl. | Sg.; ° | ˈ

Även synkretismrelationerna skulle vara parallella:

Tyska

Lettiska

Tyska: β | B | γ; Synkretism | Pl. | α | °; F. | M. | N. | Sg. | A | ˈ; Lettiska: β | B | γ; Synkretism; ~ | ˙ | ^

Wenn man mit Hjelmslev (1959: 248) im Deutschen in der Numerus-Genus-Kategorie nur mit den Elementen ‘Femininum’, ‘Maskulinum’, ‘Neutrum’ und ‘Plural’ (bzw. auch ‘Kollektiv’) rechnet und die zweite oben (1.1.) vorgeschlagene Strukturierung der litauischen intensen Ausdruckscharakteristiken annimmt, so kann man ein paralleles System aufstellen:

Tyska | β | B | γ | Γ | (Γ₂); Tyska | F. | M. | N. | Pl. | (Koll.); Litauiska | ~ | ˙ | ° | ˈ | (virtuell)

Även Hjelmslevs strukturering av kategorin för intensiv uttryckskarakteristik (jfr ovan 1.1.) möjliggör en jämförelse med kategorin för intensiva innehållskarakteristiker numerus-genus, nämligen till exempel med den franska:

Franska | β | B | γ; Franska | F. | M. | Pl.; Litauiska | ~ | ˙ | °

Slutligen bör också en annan påfallande förbindelse mellan kategorin för intensiva uttryckskarakteristiker och innehållskategorin numerus-ge-

174 |

BOHUMIL VYKYPĚL

hänvisas till. Som bekant har lettiskan en ”intonation” som saknas i litauiskan, nämligen den så kallade bruten intonation (ˆ). Detta skulle motsvaras av att lettiskan också i sitt innehållsplan har ett innehållselement i numerus-genus-kategorin som man inte finner i litauiskan, nämligen ’personalitet’ (jfr vinš, vina vs. tas, tā). För dem som är intresserade av areallingvistik och språkförbund är det säkerligen intressant att man finner jämförbara förhållanden i de germanska grannspråken: jfr de svenska intonationerna och svenska han, hon ’han, hon (personlig)’ vs. den, det ’han/hon, det (icke-personligt)’, vilket båda saknas i tyskan.

LITERATURVERZEICHNIS

Ducrot, O. 1967: La commutation en glossématique et en phonologie. Word 23, 101–121.

D’urović, L. 1967a: Diskussionsbeitrag zu Kurylowicz 1967. In: Hamm 1967, 170–171.

D’urović, L. 1967b: Das Problem der Morphonologie. In: To honor Roman Jakobson. Essays on the Occasion of his Seventieth Birthday 11 October 1966. I. The Hague–Paris: Mouton, 556–568. (Janua Linguarum. Series Maior, 31.)

Fischer-Jørgensen, E. 1975: Trends in Phonological Theory, Copenhagen: Akademisk forlag.

Fischer-Jørgensen, E. 1979: 25 Years’ Phonological Comments, München: Fink. (Internationale Bibliothek für allgemeine Linguistik, 31.)

Hamm, J., Hrsg., 1967: Phonologie der Gegenwart. Vorträge und Diskussionen anläßlich der Internationalen Phonologie-Tagung in Wien 30. VIII – 3. IX. 1966, Graz–Wien–Köln: Hermann Böhlaus Nachf. (Wiener Slavistisches Jahrbuch. Ergänzungsband, 6.)

Hjelmslev, L. 1940–41a: Rezension von Novák 1937. Acta Linguistica 2, 64–65.

Hjelmslev, L. 1940–41b: Rezension von L’. Novák: Quelques remarques sur le système phonologique du hongrois. Acta Linguistica 2, 67.

Hjelmslev, L. 1943: Omkring sprogteoriens grundlæggelse, København: Munksgaard.

Hjelmslev, L. 1959: Essais linguistiques, Copenhague: Nordisk Sprog- og Kulturforlag. (Travaux du Cercle linguistique de Copenhague, 12.)

Hjelmslev, L. 1972: Sprogsystem og sprogforandring, Copenhague: Nordisk Sprog- og Kulturforlag. (Travaux du Cercle linguistique de Copenhague, 15.)

Hjelmslev, L. 1973: Essais linguistiques II, Copenhague: Nordisk Sprog- og Kulturforlag. (Travaux du Cercle linguistique de Copenhague, 14.)

Hjelmslev, L. 1974: Aufsätze zur Sprachwissenschaft, Stuttgart: Ernst Klett Verlag.

Hjelmslev, L. 1975: Résumé of a Theory of Language. Hrsg. von F. J. Whitfield, Copenhague: Nordisk Sprog- og Kulturforlag. (Travaux du Cercle linguistique de Copenhague, 16.)

Hoskovec, T. 2002: Fonologický inventář a jeho morfonologické třídění. Obecná metodologická rozvaha nad konkrétním materiálem jazyka litevského. Slavia 71, 267–300.

Kurylowicz, J. 1967: Phonologie und Morphonologie. In: Hamm 1967, 158–169.

Leška, O. 2002: We have finished reading Vachek’s Prolegomena. Travaux du Cercle linguistique de Prague, n.s. 4, 52–54.

Martinet, A. 1963: Grundzüge der Allgemeinen Sprachwissenschaft, Stuttgart: W. Kohlhammer Verlag. (Urban-Bücher, 69.)

Martinet, A. 1965: La linguistique synchronique (études et recherches), Paris: Presses universitaires de France. (Le Linguistique, 1.)

Novák, L’. 1937: K základným otázkam štrukturálnej jazykovedy. Sborník Matice slovenskej 15, 3–23.

Patri, S. 2002: La méthode de Troubetzkoy morphonologue. Cahiers Ferdinand de Saussure 55, 63–83.

Skalička, V. 1979: Typologische Studien. Hrsg. von P. Hartmann, Braunschweig–Wiesbaden: Vieweg.

„DAS PHONOLOGISCHE INVENTAR....“

175

SPANG-HANSSEN, H. 1949: On the Simplicity of Descriptions. Travaux du Cercle linguistique de Copenhague 5, 61–70.

TRUBETZKOY, N. S. 1929: Sur la „morphonologie“. Travaux du Cercle linguistique de Prague 1, 85–88.

TRUBETZKOY, N. S. 1931: Gedanken über Morphologie. Travaux du Cercle linguistique de Prague 4, 160–163.

TRUBETZKOY, N. S. 1934: Das morphonologische System der russischen Sprache, Prague: Jednota československých matematiků a fysiků & Otto Harrassowitz. (Travaux du Cercle linguistique de Prague, 5/2.)

TRUBETZKOY, N. S. 1939: Grundzüge der Phonologie, Prague. (Travaux du Cercle linguistique de Prague, 7.)

VYKYPĚL, B. 2002: Fragen der Beschreibung des Ausdrucksplans (mit Beispielen aus dem Obersorbischen). In: R. Blankenhorn, S. Dönninghaus, R. Marzari, Hrsg., Beiträge der Europäischen Slavistischen Linguistik (POLYSLAV) 5, München: Verlag Otto Sagner, 236–250. (Die Welt der Slaven. Sammelbände/Сборники, 15.)

VYKYPĚL, B. 2003: Vokale und Konsonanten als Selbst- und Mitlaute (mit Beispielen aus dem Obersorbischen). Sborník prací filosofické fakulty brněnské university A 51 (im Druck).

Bohumil Vykypěl

Ústav pro jazyk český AV ČR

etymologické oddělení

Veveří 97

CZ-60200 Brno

([email protected])

Gauta 2003 05 02