126 |

RECENZIJOS

AXEL HOLVOET, ROLANDAS MIKULSKAS, RED.

STUDIER AV GRAMMATISKA FUNKTIONER

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005, 199 p., ISBN 9986-668-85-9

(Arbeten om litauisk grammatik, 3.)

Den tredje samlingen i Arbeten om litauisk grammatik syftar till att diskutera enheterna i den litauiska satsens struktur, vilka vanligtvis betecknas med termer för satsdelar, och att behandla problem som rör deras definitioner. Dessa enheter undersöks i separata artiklar, utarbetade av arbetets ledare Axel Holvoet tillsammans med flera medarbetare. Samlingens sju artiklar är skrivna enligt en gemensam plan och kan betraktas som kapitel i ett sammanhängande arbete.

Susipažinus su šiuo rinkiniu ir darbo vadovo papildomomis pastabomis (Holvoet 2005) darosi aiškesnė numatyto parengti lietuvių kalbos sintaksės aprašo koncepcija. Gramatinės funkcijos, knygoje aptartos su plačia dabartinės kalbotyros teorinių darbų perspektyva, turi fundamentalią reikšmę sakinio sandaros tyrimui. Čia pateikta daug naujų sprendimų, kurie lietuvių kalbos tyrinėtojų turėtų būti nuodugniai ir visapusiškai apsvarstyti.

Boken inleds med ett kapitel om syntaktisk dependens. Där vidareutvecklas den syn på två typer av syntaktiska relationer – styrning och modifiering – som presenterades i den första samlingen Arbeten om litauisk grammatik. De olika typernas roller i satsens logiska struktur (predikat och argument) visas. Uppmärksamhet riktas mot den olikartade semantiska funktionen hos frasenhetens huvudled och beroende led. I vissa fall kan ett syntaktiskt beroende led skapa semantiska förutsättningar för frasen, det vill säga fungera som semantisk faktor. Till exempel fungerar det beroende ledet graži i frasen graži gėlė som semantisk faktor och modifierar huvudledet gėlė. Med hänsyn till semantiken föreslås en uppdelning av syntaktiska relationer i två undertyper: specificering och determinering. I fraser av den första undertypen är huvudledet semantiskt ofullständigt (till exempel verbet gali i frasen gali lyti ”det kan regna”), medan det beroende ledet i fraser av den andra undertypen är semantiskt ofullständigt – ett demonstrativt pronomen (ta kepurė ”den där hatten”). I stort sett skiljs de syntaktiska relationerna i detta kapitel tydligt från enheterna i satsens logiska och semantiska struktur, och kapitlet ger ett gott exempel på analys av förhållandet mellan olika nivåer.

Objekt skiljs från adverbial på grundval av styrning respektive modifiering. Styrda beroende led betraktas som objekt, medan modifierande led betraktas som adverbial. Subjekt och direkt objekt föreslås emellertid definieras på en annan grund. I bokens andra kapitel, som behandlar dessa funktioner, hävdas att begreppen subjekt och direkt objekt inte kan formuleras enbart med utgångspunkt i syntaktiska relationer. ”När dessa begrepp beskrivs tar man ofta hänsyn till syntaktiska, morfosyntaktiska och semantiska egenskaper” (63–64). De viktigaste kännetecknen för subjekt och direkt objekt anses vara uttryck genom grammatiska (resp. strukturella) nominativ- och ackusativkasus, vilka står i motsats till varandra i en transitiv satsstruktur och, med hänsyn till deltagandet i syntaktiska processer, har den högsta positionen i kasusens ”tillgänglighetshierarki” (accessibility).

Nominativ eller ackusativ motsvaras syntaktiskt och ändras endast semantiskt av ”en semantisk kasusform som skrivs ovanför – genitiv av obestämd mängd eller negation, jfr: Atėjo svečiai / svečių; Skaičiau tą straipsnį / neskaičiau to straipsnio (53). En sådan genitiv förutsätter en nominativ- eller ackusativfunktion. Detta är en träffande iakttagelse. Att genitiven här har direkt objektsfunktion

RECENZIJOS

| 127

bekräftas också av dess relation till nominativ i passivkonstruktioner, jfr mano skaitytas / neskaitytas straipsnis. Genitiv som styrs av verben laukti, prašyti, reikalauti och dativ som styrs av padėti, vadovauti betraktas däremot inte längre av författarna som direkta objekt, eftersom de ”inte uppfyller kriteriet för strukturellt kasus” (60). Här beaktas inte att även dessa kasus står i relation till nominativ i passivkonstruktioner, jfr Jis buvo laukiamas / prašomas / padedamas / vadovaujamas / bijomas. Kasusform betraktas som ett så viktigt kännetecken på subjekt eller direkt objekt att man till och med drar slutsatsen att subjekt ”skiljer sig från objekt inte syntaktiskt utan morfosyntaktiskt” (137).

I intransitiva satser, som behandlas i samlingens sjätte kapitel, finns ingen motsättning mellan subjekt och direkt objekt, och därför antas ”kategorin intransitivt subjekt vara funktionellt mycket obestämd” (160). Endast i lokativa satser (t.ex.: Sąsiuvinis yra stalčiuje) är ”nominativ prototypiskt subjekt, vilket sammanfaller med det omarkerade temat. I existentiella satser sammanfaller inte subjekt och omarkerat tema” (145), jfr Stalčiuje yra sąsiuvinis. Ändå föreslås subjekt även i intransitiva satser urskiljas med hjälp av formella kännetecken (146), alltså i första hand nominativkasus.

Objektets förhållande till adverbial behandlas i det tredje och fjärde kapitlet. Där ägnas stor uppmärksamhet åt dessa enheters olika roll i satsens logiska struktur. Objektet är ett argument till predikatet, medan adverbialet inte ingår i predikationen utan fungerar som ett sekundärt predikat. Med detta som grund föreslås instrument med instrumentell betydelse eller en konstruktion med prepositionen su betraktas som adverbial snarare än objekt. Eftersom lokativa konstruktioner med verb som anger rörelseriktning, så kallade dynamiska lokativer, ”inte kan uppfattas som en tilläggspredikation” (73), klassificeras de som objekt, t.ex.: Jis nuvažiavo į miestą; Jis išėmė (laišką) iš kišenės. En annan bedömning görs av lokativa konstruktioner med verbet būti, vilka ingår i det grundläggande predikatet i lokativa satser, t.ex.: Namas yra prie ežero. Även om konstruktionen prie ežero här är syntaktiskt nödvändig (och därför enligt det föreslagna kriteriet för syntaktisk relation borde vara ett objekt), betraktas den av semantiska skäl som en ”nödvändig modifierare”, och den uppenbart motsägelsefulla termen būtinosios aplinkybės (”nödvändigt adverbial”) föreslås för att beskriva dess funktion (74–78). Författarna avstår från att betrakta sådana konstruktioner som styrda eftersom verbet būti enligt sin betydelse inte kräver något bestämt komplement och dess ”syntaktiska krav är ganska obestämda” (75). Ett substantiv som står i förbindelse med samma verb, som har samma kopulafunktion och ställer samma ”obestämda krav” (t.ex.: Jonas yra linksmas / mokytojas), betraktas däremot utan tvekan som ”ett styrt led till verbet, liksom subjekt eller objekt” (80).

Med utgångspunkt i predikationens logiska och semantiska struktur förklaras också funktionerna hos dativer som är knutna till predikatet. När dativen, utifrån verbets betydelse, kan betraktas som ett argument till predikatet klassificeras den som objekt (Jonas padovanojo Onutei gėlių); när den inte kan det klassificeras den som adverbial (Jonas atnešė Onutei vyno). Possessiv dativ tillsammans med en ackusativ som betecknar en del av den helhet som dativen anger (t.ex.: Vaikai pabučiavo senelei ranką) bildar enligt författarna ett slags uppdelat argument; det anges inte om en sådan dativ ska betraktas som en del av objektet. Dativus iudicantis (dativus iudicantis) kallas inte objekt och klassificeras uppenbarligen som adverbial.

Adverbial som modifierar satser kallas satsadverbial. I många fall är det svårt att skilja dem från adverbial knutna till predikatet, eftersom predikatet representerar satsen. Detta är uppenbarligen skälet till att modalord, särskilt parentetiska sådana, och ordgrupper nämns oftast bland satsadverbialen (turbūt, deja, laimei, be abejo ir pan.). Här kan tilläggas att även de

128 |

RECENZIJOS

i vissa fall förknippas med enskilda satsdelar, t.ex.: Vid huset växte en stor, men tyvärr krokig lind.

I det femte kapitlet behandlas predikativ, varav tre grupper urskiljs: primära (kopula-)predikativ, som uttrycker den grundläggande predikationen (Jonas är glad), fria sekundära predikativ, som uttrycker en tilläggspredikation (Jonas kom tillbaka glad), och obligatoriska sekundära predikativ, som uttrycker en sekundär predikation som argument till den grundläggande predikationen (Jonas låtsades vara glad). Enligt de syntaktiska relationerna motsvarar fria predikativ så kallade adverbial, medan obligatoriska predikativ motsvarar valensbundna led, men de räknas varken som adverbial eller objekt. Predikativ betraktas som en separat syntaktisk ordklass, definierad på följande sätt: ”Ett predikativ är ett predikativt använt nominalt ord som syntaktiskt är beroende av verbet” (121). Enligt författarna skiljer sig fria predikativ från adverbial endast genom att de uttrycks med nominalkasus; ”skillnaden är inte syntaktisk utan kategorisk och morfosyntaktisk” (123).

På många ställen i boken anges att författarnas synsätt skiljer sig från den ”traditionella grammatiken”. Den termen är mångtydig. I Amerika avses ofta med den distribuerande analysen (L. Bloomfields, C. C. Fries m.fl.), i Europa ett sätt att beskriva satsdelar som populariserades av K. P. Becker på 1800-talet och som förenar betydelse- och formkriterier, och i Litauen skolgrammatiker grundade på Jablonskis arbeten. Samlingens författare använder termen ”traditionell grammatik” på ett särskilt sätt: den betecknar alla beskrivningar och undersökningar av litauisk grammatik fram till 2003, då Undersökningar av syntaktiska relationer publicerades. I själva verket finns ingen sådan enhetlig inriktning. Den grammatiska tankens utveckling i Litauen har varit lång, varierad och komplex. Under de senaste decennierna av 1900-talet undersöktes den litauiska grammatiken särskilt intensivt. I dessa undersökningar och i de beskrivningar som utarbetades på grundval av dem strävade man efter att så konsekvent som möjligt definiera grammatiska klasser och kategorier, tydligt skilja mellan syntaktiska, logiska, semantiska och pragmatiska analysnivåer samt enheterna på dessa nivåer. Tecken på fortsatta framsteg i den riktningen kunde också skönjas i den första samlingen Arbeten om litauisk grammatik – där fanns positiva förslag om att tydligare skilja syntaktiska relationer från deras uttryckssätt och markörer, att överge ett formellt synsätt på skillnaden mellan rektion och kongruens, med mera (jfr förf. 2005). I den tredje samlingen har man emellertid avstått från att indela och definiera satsens beståndsdelar enligt enhetliga grunder.

Som redan nämnts anser författarna att subjekt och direkt objekt kännetecknas av att de uttrycks med grammatiska (resp. strukturella) kasus – nominativ och ackusativ. Objekt och adverbial skiljs åt utifrån syntaktiska relationer. Predikativ avgränsas återigen enligt en ny grund: genom predikativ användning och uttryck med nominalkasus, samtidigt som de är beroende av verbet.

En sådan variation av kriterier leder ofrånkomligen till motsägelser. Enligt den föreslagna uppfattningen om syntaktisk relation borde till exempel subjektet betraktas som ett slags objekt, och direkt objekt likaså som en underklass av objekt. Även så kallade primära predikativ borde då räknas till objekten; författarna betraktar dem som rektioner till verbet būti ’vara’. Syntaktisk icke-nödvändighet erkänns som ett utmärkande drag hos adverbial, men på samma gång talar man om nödvändiga adverbial i satser med kopula. Den uppenbara kategorikorsningen härrör från beskrivningsprinciperna, inte från språkets egna egenskaper.

Det som hindrade författarna från att definiera satsens beståndsdelar enligt enhetliga grunder var att uppfattningen om syntaktiska relationer begränsades till rektion och modifiering, vilka upphöjdes till den högsta klassifikationsnivån. Rektion motsvarar här det som hittills har kallats obligatorisk underordning, medan modifiering motsvarar icke-obligatorisk underordning (jfr ⁴DLKG 430). Med en så vid uppfattning av rektion och modifiering måste man räkna predikatets relation till såväl direkt objekt som subjekt och obligatoriskt predikativ som rektion.

RECENZIJOS

| 129

och subjektet och det obligatoriska predikativet. De syntaktiska skillnaderna mellan dessa relationer förblir oredovisade, och författarna tvingas förr eller senare söka efter andra kriterier.

I nyare beskrivningar av litauisk syntax har man bevarat en enhetlig grund för indelningen av satsdelar genom att differentiera de syntaktiska relationerna efter deras riktning (ensidig – ömsesidig dependens) och deras enkla eller dubbla karaktär, medan rektion skiljs från kongruens på en lägre nivå – den ensidiga dependensens nivå (jfr Valeckienė 1998: 18–22; Labutis 1998: 26–29; ⁴DLKG 478–482). Det torde knappast behöva bevisas att de nämnda relationstyperna är syntaktiska, inte morfologiska, semantiska eller av något annat slag. Författarna avvisar a priori denna syn på syntaktiska relationer, av någon anledning med antagandet att begreppen om ömsesidig syntaktisk relation och ömsesidig förbindelse (resp. ömsesidig dependens) ”är överflödiga och uppkom genom en sammanblandning av syntaktiska och morfosyntaktiska företeelser” (24, 64, jfr även 123). I själva verket sker ingen sammanblandning här; det är ett uppenbart faktum att syntaktiska relationer, och därmed även ömsesidig förbindelse, har vissa morfosyntaktiska markörer.

Morfosyntaktiska markörers roll har upprepade gånger påpekats i diskussioner om rektion, till exempel: ”Morfosyntaktisk rektion kan betraktas som en markör för syntaktisk rektion. Om ett ord påtvingar ett annat en kasusform finns det sannolikt en syntaktisk relation mellan dem” (19). På liknande sätt beskrevs kongruensmarkörernas roll i den första samlingen Arbeten om litauisk grammatik: ”att ett ords form kongruerar med ett annat ords form återspeglar en syntaktisk relation mellan de två orden” (Semenienė 2003: 38). I den tredje samlingen hävdas nu något annat: ”kongruens … förutsätter inte en syntaktisk relation” (28); ”kongruens kan, men behöver inte, vara en markör för syntaktisk relation” (29). Liknande formuleringar finns också i handledarens kommentarer: ”begreppen ömsesidig förbindelse och ömsesidig syntaktisk relation bygger på det felaktiga antagandet att kongruens är en syntaktisk relation eller förutsätter en syntaktisk relation” (Holvoet 2005: 153–159). De märkligt sammanfogade påståendena om att en syntaktisk relation föreligger respektive förutsätts har helt olika betydelser: kongruens förutsätter (mer exakt: visar) en syntaktisk relation mellan satsens led, men är på intet sätt själv en syntaktisk relation eller relationstyp.

När man avstår från att betrakta kongruens som en markör för syntaktisk relation försöker man också förneka själva den syntaktiska relationen mellan objekt och predikativt attribut (predikativ) i satser som Han välte sin bror så att denne hamnade på rygg (28) eller Jag såg honom glad (129), jfr: Han välte bröderna så att de hamnade på rygg; Jag såg dem glada. På ett annat ställe föreslås emellertid att ”termen sekundärt predikativ ska kopplas just till sekundära predikat med motsvarande morfosyntaktiska kännetecken (dvs. kongruerande – V. A.)” (126). Vid diskussionen av satserna Vi spelar med en boll och Barnen spelar med en boll sägs ännu tydligare om subjektets (vi; barnen) relation till predikatet (spelar; spelar): nominativens ”syntaktiska relation till verbet uttrycks formellt genom två morfosyntaktiska markörer – kasusrektion och kongruens” (24). Alltså konstateras en ömsesidig syntaktisk relation där det underordnade ledet – ett nominalt ord eller ett pronomen – bestämmer numerusformen hos det överordnade ledet, verbet. En sådan relation kallas vanligen ömsesidig förbindelse (resp. kondominans).

De kriterier som författarna använder för att försöka definiera satsens beståndsdelar varierar inte bara, utan hör också till olika analysnivåer. Objekt, adverbial, subjekt och direkt objekt definieras med hjälp av kännetecken på syntaktisk och morfosyntaktisk nivå. Predikativ avgränsas från andra enheter och underklassificeras vidare med stöd i predikatlogiken. Objekt i dativ skiljs från adverbial med hänsyn till om de fungerar som argument eller som ett extra predikat. Predikat betecknar vanligen predikationen som satsens syntaktiska centrum. Vid indelningen av adverbial utgår man återigen från ett annat – semantiskt – kriterium.

130 |

RECENZIJOS

syntaktiskt nödvändiga prepositionskonstruktioner med lokal betydelse (75–77). Av semantiska skäl betraktas också nominativformer av substantiv med lexikal lokal- eller tidsbetydelse i meningar som En lång väg är tillryggalagd; Hela dagen är redan väntad som en ”mellankategori mellan adverbial och subjekt” (58), trots att tydliga syntaktiska kännetecken på subjektfunktion här framgår av de syntaktiska egenskaper som författarna själva erkänner – framför allt relationen till ackusativobjektet i en aktiv konstruktion (Jag tillryggalade en lång väg; Jag väntade hela dagen), som i motsvarande konstruktion med negation övergår i genitiv (Han/hon gick inte den långa vägen; Han/hon väntade inte ut dagen). Det föreslås också att man ska ta hänsyn till den aktuella satsuppdelningen, till exempel genom att betrakta grammatikaliseringen av satsens omarkerade huvudtema som subjekt (62–63), trots att litauiska språkdata inte bekräftar någon direkt korrelation mellan den aktuella satsuppdelningens enheter (tema, rema) och syntaktiska enheter (predikat, subjekt, objekt etc.).

Författarna framställer användningen av kriterier från predikatlogik, semantik och aktuell satsuppdelning för att identifiera syntaktiska enheter som ”ett prototypiskt sätt att definiera grammatiska funktioner” (49). De utgår från Keenans (1976) förslag att definiera satsens subjekt utifrån en hel uppsättning formella, syntaktiska, semantiska och pragmatiska egenskaper och att betrakta ord som uppvisar alla dessa egenskaper som kategorins prototyper, medan andra ord (som endast uppvisar vissa egenskaper) betraktas som perifera fall. Detta tillvägagångssätt, som diskuterades ingående under 1970-talet, används än i dag inom språktypologin när man vill visa skillnader i korrelationen mellan vissa satsledsegenskaper i olika språk. Man avstod från att tillämpa det på beskrivningen av litauisk syntax, eftersom en definition av satsens beståndsdelar utifrån egenskaper som hör till olika nivåer skulle leda till en ond cirkel i den fortsatta analysen av dessa enheters betydelse och bruk (jfr förf. 1984: 13–14). Om vi till exempel definierar subjektet utifrån syntaktiska egenskaper kan vi därefter på ett konsekvent sätt beskriva dess plats i satsens predikativa struktur, redogöra för dess semantiska funktioner, fastställa i vilka meningar det fungerar som tema eller rema osv. Det går också att beskriva satsens struktur framgångsrikt genom att gå motsatt väg: fastställa vilka syntaktiska enheter som realiserar satsens predikativa struktur och hur semantiska roller (agent, patient, instrument osv.) uttrycks. Men om vi försöker definiera de syntaktiska enheterna både utifrån form och semantisk funktion samt deras roll i satsens predikativa struktur eller aktuella uppdelning (eller definierar vissa satsled utifrån egenskaper på en nivå och andra utifrån egenskaper på en annan), blir det mycket svårt att beskriva satsens struktur på ett konsekvent sätt.

Språkliga kategorier har en fältstruktur som i många fall gör det möjligt att skilja mellan en kategoris centrum (resp. prototyp) och periferi. Utifrån detta kan man till exempel konstatera att subjektets typiska (resp. prototypiska) form är ett substantiv eller pronomen i nominativ, medan adverbialets typiska form är ett adverb. Detta tvingar oss emellertid inte på något sätt att avstå från en precis differentiering av kategorierna själva och ”förlika oss med tanken att definitionerna av de aktuella syntaktiska kategorierna inte heller kommer att vara tillräckligt stringenta” (51). Tvärtom kräver själva forskningsobjektets – språksystemets – komplexitet och mångsidighet precisa forskningsredskap: tydligt definierade begrepp på varje analysnivå. Holvoet(as) (2005: 160) instämmer också i detta: ”det viktigaste är att forskarens verktyg är vassa”. En grammatisk beskrivning bör inte bara erbjuda nya perspektiv på språksystemets företeelser, utan också modellera systemet utifrån differentierade kriterier och tydliga metodiska principer. Detta försvåras av den tidigare nämnda sammanblandningen av analysnivåer och av ungefärliga eller ”komplexa” definitioner av de grundläggande grammatiska funktionerna. Därför bör vi instämma i författarnas egen uppfattning att ”de inte lyckades lösa de problem som är förknippade med definitionen och beskrivningen av de nämnda funktionerna på ett tillfredsställande sätt” (8). Låt oss hoppas att detta ska lyckas i framtiden.

RECENZIJOS

| 131

LITERATŪRA

Ambrazas, V. 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 4–44.

Ambrazas, V. 2005: Rec. Holvoet A., Judžentis A. (red.). Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Acta Linguistica Lithuanica 52, 167–170.

Holvoet, A. 2005: Dėl sintaksinių ryšių skirstymo. Acta Linguistica Lithuanica 52, 157–161.

Keenan, E.,L. 1976: Towards a universal definition of “subject”. Li, Ch., ed., Subject and Topic, New York: Academic Press, 303–333.

Labutis, V. 1998: Lietuvių kalbos sintaksė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Semėnienė, L. 2003 Būdvardžio derinimas. Holvoet A., Judžentis A. (red.). Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 37–66.

Valeckienė, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Vytautas Ambrazas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva