Acta Linguistica Lithuanica

LV (2006), 89 – 106

Höglettiskans förmedlande roll vid de fornryska och litauiska lånen i lettiskan¹

ILJA A. SERŽANT

Lietuvių kalbos institutas

I denna artikel hävdas det att de flesta lettiska lån från fornryska måste ha kommit in i språket genom proto-höglettiska, varifrån de lånades in i proto-mellanelettiska. Detta skulle förklara deras ljudform, särskilt mellanelettiskt uo som reflex av fornryskt ѡ [u:] i lån som suoma (fornry. съма), muoka (fornry. мъка), förmodligen via proto-höglettiska *sūma, *mūka, med efterföljande substitution av [uo] för [u:] enligt mönstret för ljudmotsvarigheter mellan dialekterna. Detta antagande skulle också förklara många andra fall där mellanelettiska former avviker från de fornryska (och litauiska), jfr mellanelettiska baznīca med bruten ton på ett suffix som vanligtvis har jämn ton (-nīca). Denna brutna ton kan inte bero på det fornryska uttalet, utan måste återspegla höglettisk glottalisering av inre stavelser som innehåller ursprungligt ī eller ū.

1. LÅNEN FRÅN SLAVISKA

1.0.1 Som bekant ligger den mellanelettiska dialekten till grund för det moderna lettiska standardspråket. Denna dialekts utbredningsområde kan mycket grovt beskrivas som ”i mellersta Lettland”, där mitten

¹ Jag vill här framföra mitt varma tack till professor Sergej Temčūn (Vilnius, LKI) för att ha diskuterat mitt arbete och för de många värdefulla anmärkningarna. Jag vill också tacka Everita Andronova (Riga, Sankt Petersburg), som tillhandahöll mig en elektronisk lista över lån från (forn)ryska som finns upptagna i ME och därigenom i hög grad underlättade sökandet efter sådana lån.

89

Ilja Seržant

sträcker sig från väst till öst. Det moderna lettiska språket har en rad lån av olika ålder från ryska och belarusiska dialekter. Eftersom den mellanelettiska dialekten, åtminstone rent geografiskt, inte hade några beröringspunkter med de östslaviska dialekterna under historisk tid (och inte heller har några i dag), måste lånen från de östslaviska dialekterna ha kommit in i mellanelettiskan genom förmedling av den höglettiska/lettgalliska dialekten. Denna självklara iakttagelse gör det möjligt för oss att förklara ljudformen hos många lån från fornryska och litauiska, något som hittills inte har uppmärksammats.

1.0.2 Det är i detta sammanhang viktigt att betona att den motsvarighet mellan östslaviskt [u:] och lettiskt uo som behandlas i § 1.1 hittills har tolkats som en återgivning av den urgamla slaviska uttalsformen, som de lettiska lånen påstås ha bevarat (så Kiparsky 1952: 74; densamme 1963: 80–81; Koškin 2006: 36 m.fl.). I det följande ska det däremot visas att detta antagande saknar grund. Förklaringen till en sådan oregelbunden motsvarighet bör inte sökas på östslaviskt, utan – liksom vid en rad andra lån – på lettisk mark, närmare bestämt i den urgamla höglettiska dialektens förmedlande roll.

1.0.3 I denna artikel behandlas uteslutande fornryska lån som förmodligen kom in i det lettiska språkområdet någon gång mellan 900- och 1100-talet. Den nedre gränsen (900-talet) fastställs utifrån antagandet att lån som är förknippade med den kristna missionen inte kan ha lånats in före den officiella proklamationen av kristendomen som statsreligion i Rus’. Lägg märke till att det rör sig om ett stort antal termer förknippade med missionen, vilket kan tjäna som riktlinje när lånen dateras. Även den övre tidsgränsen (1100-talet) är endast ungefärlig. Från och med 1200-talet förändrade den tyska korsriddarordens växande styrka i västra Lettland den geopolitiska situationen, vilket ledde till att det fornryska inflytandet minskade i betydelse.

Slutligen ska även de språkliga kännetecknen hos ett lån som här klassificeras som fornryskt anges:

90

Die Vermittlungsrolle des Hochlettischen …

– bevarandet av reducerade vokaler i svag position och återgivningen av starka reducerade vokaler med deras ursprungliga ljudvärde, alltså fornryska ъ > lett. u, ь > lett. i; – bevarandet av vokalkvantiteten, dvs. urslaviska långa vokaler återges också som långa i lettiskan.

De östslaviska lån som inte uppfyller dessa kriterier betraktas som senare lån.

1.0.4 De äldsta östslaviska lånen i urgammal höglettiska

stammar troligen från krivitjernas dialekt, som med viss variation talades i det gamla Novgorod, Pskov och Smolensk. Förutom den omedelbara geografiska närheten mellan denna fornryska dialekt och Lettgallen talar även en rad andra argument för detta. Det östlettiska området befann sig också en tid efter den tyska korsriddarordens ankomst inom Novgorods stadsstats inflytelsesfär. Det är till exempel känt att staden Novgorod på 1100-talet hade överlåtit tributrättigheterna i Lettgallen till sin dotterstad Pskov, vilket också bekräftades genom fördrag omkring 1224 av orden (Nazarova 2002: 592–593). Även beteckningen mellanglett. krievs, som senare kom att syfta på alla ryssar, bör nämnas; till en början avsåg den säkert endast krivitjerna.

Slutligen kan även språkliga argument anföras: några gamla lån från östslaviskan uppvisar (där så är möjligt) företeelser som är typiska för Novgorod-Pskov-dialekten, i första hand cokanje (Semenova 1959: 599): jfr. buca ’tunna’ från fornryska *ъbča (jfr. modern dialektal pskovisk боча (POS₂ 136 s. v.)) (ME₁ 344)²; c’iešk’i adv. ’ofta, många gånger’ (Zvirgzdine, Pilda, Bērzgale, Baltinava (EH₁ 269)) från *cēst-ji ← adj. *cēsts (från fornryska часть / часть, Srezn₃ 1475); rūcis (gen. sg.

² Här föreligger den urslaviska gruppen *-tj-. Även denna grupp uppvisar cokanje, jfr. хочѫ och хочю (till хотѣти i den fornnovgorodiska dialekten, se Zaliznjak 1995: 677). För övrigt kan lett. dial. buca omöjligen ha påverkats av det synonymiska muca, eftersom det senare självt måste förklaras genom påverkan från det förra (MEⅡ 657–658). Vidare riktar S. Temčin (Vilnius) vänligen min uppmärksamhet på kroat. boca ’flaska’. Jag kan inte förklara den kroatiska formen, men den moderna pskoviska formen boča tyder på att det i det rekonstruerade fornryska *ъbъца föreligger ett fall av cokanje.

91

ILJA SERŽANT

rùča) från fornryska порчами, порчии (SreznIII 199), tyuc’s från fornryska торча, ceista från fornryska чисто, svece från fornryska свѣча, plecs från fornryska плечѣ/ плече (Semenova 1959: 600; Reķēna 1962: 371, 399); höglett. cinêt ’skala potatis’ från fornryska чинити (Laumane 1977: 74)³.

1.1. Östslaviskt -оγ- > lettiskt -uo-

1.1.1 Rotstavelsen

Den vanliga motsvarigheten till fornruss. оγ är lett. uo, jfr bluōda < fornruss. бладо; šuòģis < fornruss. сѫдьи, (fornkyrkslav. бладо, сѫдии), šuòds (fornruss. сѫдъ, fornkyrkslav. сѫдъ). Eftersom lettiskan har ett ū-ljud, kan man fråga sig varför dessa lånord inte heter **blūda, **sūdis / **sūģis. Detta förklaras av förmedlingen via den höglettiska dialekten, nämligen på följande sätt: Det fornrussiska ordet бладо måste först ha lånats in i de höglettiska dialekterna som förväntat som *blūda, och det fornrussiska ordet сѫдъ som *sūds (belagt även i Kalupe, jfr Reķēna 1962: 473), eftersom de fornrussiska långa vokalerna med betoning (åtminstone ursprungligen) i de höglettiska dialekterna också återges med en lång vokal, jfr ruocs < *rāds < fornruss. радъ, slùops < *slāps < fornruss. слаѣть (Reķēna 1962: 26). När det sedan vandrade vidare västerut, exempelvis *sūds, som ett numera urgammalthöglettiskt lexem, ersatte talarna av den urgammalmedellettiska dialekten de urgammalthöglettiska ljuden med sina motsvarande egna ljud, vilka de även annars ersätter i lånord från ärvda ord. Jfr här Hermann Paul (1995: Kap. XXII §284): ”Därför uppträder ett ord som tagits upp från en besläktad dialekt helt vanligt i samma ljudform som det skulle ha fått om det hade bevarats sedan tiden för det tidigare språkliga enhetsstadiet.” För talaren av den urgammalmedellettiska dialekten gäller alltså förhållandet mellan

³Även några yngre lån uppvisar det cokan’je som bevarats än i dag i de pskovska dialekterna: càrnica < rysk dial. черница ’blåbär’ (Laumane 1977: 73); casnàks från rysk чеснок (jfr lit. česnākas), kànčs från rysk кончик i Kalupe (Reķēna 1962: 371, 399). Dessa har senare kommit in i höglettiskan genom utflyttare från Pskovområdet.

92

Die Vermittlungsrolle des Hochlettischen...

ungefär urgammalmedellett. ruoka till urgammalthöglett. rūka som mönster. Därför tillämpar talaren ljudsubstitutionen urgammalthöglett. *ū → urgammalmedellett. *uo⁴.

Detta faktum förklarar på samma sätt även: ḷuoti och fornruss. пюто, pūōsts och fornruss. поуеть. Beträffande ordet suōgīs bör det dessutom påpekas att fonemet ǥ vid tiden för inlåningen av detta ord från fornrussiskan förmodligen uttalades *d’ i höglettiskan, jfr Seržant 2006, liksom ännu i dag i nordöstra Lettland (Ābele 1940: 213).

Endast genom förmedling via höglettiskan tycks vokalismen i dessa båda former kunna förklaras. Denna hypotes framförs redan i Reķēna (1962: 31). Det fornrussiska ordet соудии/соуд- ани lånades också in i litauiskan och har där den regelbundna vokalismen ū, jfr lit. sūdžia gentemot lett. sùoǵis och lit. sūdas gentemot lett. sùods, lit. bliūdas gentemot lett. bļùoda.

Ytterligare exempel är: sùolīt (lit. siūlyti, fornryska соулити), duōma (lit. dūmà, fornryska доума), uōma (lit. ūmas, fornryska оумъ), rùobs / rùobīt från fornryska ровити, skūops (fornryska скопъ), vidare mūoka från fornryska моука, puōga från fornryska поугъвица/ поугъва / поугъы (Srezn₍II₎ 1723), skūops från fornryska скопъ, rùobeža från fornryska ровежь (Srezn₍III₎ 179), suōma fornryska соума, lett. (vid sidan av det regelbundna kūms), även dial. kuoms (lit. kūmas, fornryska коумъ) (ME₍II₎ 336).

1.1.2 Suffixstavelsen

Vidare tycks i några fall även det medellettiska suffixala -uo- höra hit, jfr medellett. karuogs från fornruss. хороунъ/ хороунъ-вы, kaltuons (dial.) motsvarar rysk колтун < fornruss. *колтоунъ, kažuoks fornruss. кожохъ (exempel från Endzelin 1899: 294).

1.1.3 Senare lån har på denna plats oftast ett kort -u-,

jfr t.ex. dial. suma till ryska сума, dial. budka till ryska будка (Endzelin

⁴ Det är tänkbart att lånorden i vissa fall verkligen har vandrat från öst till väst, från en ort till nästa. Längs linjen väst → öst är olika stadier av övergången uo > ū belagda (jfr DA: 54a., 55e.), vilket sannolikt också var fallet i äldre tid. Medan alltså *bļūda vandrade längre västerut, förändrades vokalismen, beroende på uttalet av det aktuella fonemet på respektive ort, från ū (i den yttersta östern) till uo (i väster). På detta sätt kan även ljudformen hos ord av typen bļūoda förklaras.

93

ILJA SERŽANT

1899: 306), vilket kan hänföras till förkortningen av den berörda vokalen i ryskan.

1.1.4. Kiparskys tolkning

Några av exemplen ovan (§ 1.1) är hämtade från Kiparsky (1952: 74), som emellertid, på grundval av lettiskans (och i vissa fall även de östersjöfinska språkens) uo, drar slutsatsen att lånordet här lånades in i lettiskan tidigare än i litauiskan, som i nästan alla lånord har ū på denna plats. Som bevis för att lett. uo faktiskt går tillbaka på uo/ō, med andra ord att denna motsvarighet inte kan förklaras som en egenhet hos lettiskan, anför han lånorden från svenska och medellågtyska, där ett svenskt eller medellågtyskt ô [ō] respektive û [ū] verkligen återges med lettiskt uo och ū, jfr medellågty. bôm ’vägbom’ – lett. buomis. Av flera skäl framstår denna tolkning av Kiparsky emellertid som ohållbar.

(a) De medellågtyska och svenska lånorden måste ha kommit direkt in i mellanlettiskan respektive livisk lettiska, där den liviska dialekten (”lībiskais dialekts”) vad gäller vokalkvaliteten knappast skilde sig från mellanlettiskan, varken förr eller nu. Dessa lånord förändrades följaktligen inte genom någon annan lettisk dialekt, så att det här förelåg fonetisk likhet. Situationen beträffande de östslaviska lånorden är i princip annorlunda – de upptogs först i höglettiskan, som i äldre tid hade genomgått en rad ljudförändringar (jfr den relativa kronologin i Seržant 2005: 84).

(b) Uttalet av fornryskt *ъ som *uo respektive *ō förefaller osannolikt av följande skäl:

– såvitt jag vet finns det i dagens dialekter och deras varieteter inga belägg för ett tidigare uttal av fornryskt ѫ som [uo];

94

Die Vermittlungsrolle des Hochlettischen...

– för ur-slav. *ǭ från urslav. *on och *un talar de östlitauiska dialekterna indirekt. Nasalvokalerna försvann i östslaviskan redan före den skriftliga traditionens början (jfr tabellen i Kiparsky 1963: 150). I högltauiskan har nasalvokalerna i allmänhet bevarats, jfr lit. rankà. Det är sedan länge känt att nasalvokalerna i östlitauiskan visserligen har bevarats under inflytande från de östslaviska språken, men att deras vokalkvalitet förändrats (Zinkevičius 1987: 69). Så övergår exempelvis ljuden ą, an, am här under 900- och 1000-talen till ų, un, um och ę, en, em till į, in, im (Zinkevičius 1966: 96; dens. 1981: 94 och 1987: 69). Detta visar att den relativa kronologin för förändringen urslav. *on > östslav. u förlöpte på följande sätt: urslav. *on > *un > ų: (fornbulg. ж) > fornryska ѫ [u:]. Mellanstadiet *uo är således osannolikt. Kiparskys antagande stöter över huvud taget på relativkronologiska svårigheter: å ena sidan postuleras ett uråldrigt uttal av ѫ/ ѧ, å andra sidan förutsätts en sammanfallning av de båda urslaviska vokalerna (ѫ > ѧ) – en process som, som redan nämnts, ägde rum kort före den östslaviska skriftliga traditionen. Med tanke på sammanfallet av de båda fonemen i lånorden kan man alltså knappast tala om hög ålder; – i parallellfallet östslav. -и- lett. -ie- (se nedan § 3) är en sådan förklaring – att östslaverna skulle ha uttalat ie här – över huvud taget otänkbar, eftersom en del östslav. -и- här går tillbaka på urslav. *ī. Någon östslavisk utveckling *i > *ie kan inte beläggas; – dessutom talar även lånorden i höglettiska (liksom i litauiska), som inte upptagits i mellanchettiska, för det fornryska ѫ:s ursprungliga ljudvärde. I kìukūl’i (Kalupe, Reķēna 1962: 405, jfr fornryska коукокль (Srezn₁ 1362)) säkerställs arkaismen genom förändringen urhöglett. *ū > höglett. iu/ yu, en av de äldsta relativkronologiska ljudförändringarna i höglettiskan över huvud taget (Seržant 2006: 44–47 samt 84).⁵

Kiparskys uppfattning (loc. cit.) bör alltså revideras.

⁵ kìukāli Baltinava, Viļāni (ME₁₁ 342) är en artificiellt rekonstruerad mellanchettisk form för *kiukāli / *kyukāli enligt ordbokens principer, där alla dialektformer återges i mellanchettiskt uttal.

95

Ilja Seržant

1.2. Östslaviska -ъ- > lettiska -i-

Ett annat lånord, fornryska ѿрѡвь mot mellanchettiska siruobs_III (ME 848), kan ljudhistoriskt förklaras endast genom förmedling via den höglettiska dialekten. Att lånordet måste vara gammalt framgår av vokalen i den första stavelsen, som motsvarar den fornryska reducerade vokalen ъ i svag ställning; i senare ryska synkoperades denna reduktionsvokal, jfr nyr. сруб. Den fornryska reducerade vokalen hade ljudvärdet [ŭ] (överkort [u]). Det fornryska ordet lånades, i enlighet med sin ljudgestalt, in i höglettiskan som *syrūbs (där y återger ett ljud som liknar det moderna ryska ы-ljudet). Nästan samma form av lexemet är också belagd i Kalupe, jfr syrups, gen. sg. syruba (Reķēna 1962: 459). Här förkortades den mellersta vokalen, alltså *ū > u⁶. Det mellanchettiska -i- i siruobs är alltså en substitution för det höglettiska ljudet -y-. Antagandet om ett direkt lån via mellanchettiskan hade inte kunnat förklara substitutionen -i- för fornryska -ъ-.

1.3. Östslaviska -и- > lettiska -ie-

Analogt med den motsvarighet som presenterades i § 1 (östslav. -u- > lett. -uo-) förhåller sig motsvarigheten för den palatala korrelaten. Även förklaringen av denna motsvarighet bygger på den äldre monoftongeringen mellanchett. ie > höglett. ī. Vi antar alltså att de östslaviska lånorden också upptogs i höglettiskan med ī och först därefter genomgick ljudsubstitutionen ie > ī i motsatt riktning (som i § 1, jfr Paul 1995: kap. XXII §284). Därigenom uppstod mellanchett. ie som motsvarighet till östslaviska и och urhöglett. *ī. Följande exempel belägger denna utveckling: beteckningen för den forna Pskovstammen, fornryska кривичь, alltså höglett. *krīv- > mellanchett. krievs, som än i dag används i lettiskan som beteckning för ryssar; lett. miers < fornryska миръ m.fl. Hit bör sannolikt också det vitt spridda lettiska suffixet -(i)nieks) hänföras, vilket i regel betecknar någon som tillhör ett yrke. De-

⁶ I denna dialekt förkortas obetonade långa vokaler ofta, jfr ūzuls (< på andra håll i höglettiskan ūzūls), uobuls (< höglett. uobūls) m.fl. (Reķēna 1962: 39).

96

Die Vermittlungsrolle des Hochlettischen...

Detta suffix, som saknar gamla motsvarigheter i litauiskan, måste under östslaviskt inflytande (här -никъ) ha ersatt det motsvarande baltiska suffixet lett. *-iniks, lit. (reguljärt) -ininkas. Östslavisk suffixform kunde tränga in tack vare talrika lånord som innehöll detta suffix, jfr lett. burtnieks ’biodlare’ och fornruss. бъртникъ.

1.4. Östslaviskt -ъі- > lettiskt -ie-

Något liknande gäller mittellett. siērs, som tidigt lånades in från ryskan (om intonationen, se nedan § 3): fornruss. сыръ kunde i höglettiskan endast återges med *sīrs, eftersom den ryska vokalen ы i detta fall är betonad och därför behåller sin längd respektive uppfattas som lång, alltså inte kunde substitueras med lettgal. y – man behövde helt enkelt en lång vokal. Dessutom förekommer ibland också i de pskovska minnesmärkena från 1400-talet en ”felskrivning” [dvs. avvikelse från den dåtida ortografiska normen], som kan vittna om en förväxling mellan fornruss. ы och и (Karinskij 1909: 176). Det är alltså också tänkbart att [ъі] på östslaviskt område assimilerades till [и]. Att formen *sīrs har existerat i höglettiskan bevisas av formen seirs i Jaunroze₃₈₄, Jaunlaicene₃₈₅, Veclaicene₃₈₆ (Ābele & Lepika 1928: 39), där ei regelbundet utvecklas ur ett äldre ī (Endzelīns 1951: 146–147; Seržant 2005: 44–47). Även andra exempel belägger substitutionen av fornruss. ы med höglett. ī, jfr höglett. skrein’e (Kalupe, Reķēna 1962: 460) < *skrin’a < fornruss. скрина / скрина, vidare det lånord seits < sits (= standardlett. sāts) ’mätt’ från ryska сыть, som endast är utbrett i det lettgaliska området (МЕ₃ 855). Formen *sīrs gick alltså västerut och blev siers genom att baklänges genomgå de belagda mellanleden i övergången mittellett. ie -> höglett. ī, jfr ovan § 1.3. På liknande sätt också höglett. ķēiļš Kalupe (Reķēna 1962: 404), som går tillbaka på urhöglett. *ķilis, från östslav. къіль⁷.

⁷ Strängt taget är dessa lånord sannolikt av något senare ursprung än exempelvis fornruss. сърѹбъ lett. siruobs, eftersom vokalerna ъ och u här i ъi inte återges som *ūi / *ūi (såsom i de äldsta lånorden, exempelvis muita och uröstslav. мыто).

97

ILJA SERŽANT

1.5. Östslaviskt -ъ- > lettiskt -ē-, litauiskt -ie-

Motsvarigheten ē i lettiskan gentemot ie i litauiskan för fornrussiskt ъ förklaras enligt Kiparsky (1952: 76) genom urlettisk metafoni (Endzelīns 1951: 96–97), jfr lett. grē̄ks och lit. griēkas gentemot fornruss. гъхъ. Det vill säga, letterna substituerade först det urlett. (slutna) *ē och omljudade det sedan enligt urlettisk metafoni, till ē när en bakre vokal följde, t.ex. grē̄ks, och till ē när en främre vokal följde, t.ex. vēsts, pl. vēstis gentemot fornruss. вѣсть. Till skillnad från i litauiskan kunde det ärvda urlett. slutna *ē (från urbalt. *ei / *ai) inte substitueras i höglettiskan, eftersom förändringen urbalt. *ē > urlett. ie > höglett. ī redan hade genomförts i höglettiskan vid tiden för våra lånord (jfr ovan § 1.3, vidare § 1.4).⁸

Den metatoni som behandlas här hade redan genomförts under urlettisk tid. Därför går det inte att fastställa någon specifikt höglettisk påverkan i dessa lånord.

1.6. Östslaviskt -а- > lettiskt -ē- / litauiskt -ē-

Det fornrussiska ordet свѧть lånades in i lettiskan som svēts. I de allra äldsta fornrussiska texterna⁹ sammanfaller ѧ med а, vilket tyder på ett uttal av ѧ som /’a/, jfr också nynorr. свят /sv’at/. A. Holvoet påpekade för mig att de två östbaltiska språken i

⁸ Det är oklart om lånordet lett. žēl från fornruss. *жълъ > жалъ hör hit, eftersom detta ord torde ha lånats in i ett tidigare utvecklingsstadium (se Krys’ko 1994: 31 med hänvisning till G. A. Il’jinskij, s. d.). Vidare antar Krys’ko (1994b: 27; densamme 1998: 80), på grundval av den finska återgivningen av urslav. ъ som ää (i mäẗa – määrä), den östslaviska återgivningen av finska ja som ъ (i Karjala – Коръла) samt några dialektala relikter, att de nordryska respektive ”ильмено-словенские” dialekterna skulle ha bevarat det urslaviska uttalet av ъ som [ä:] (öppet e). I så fall skulle lett. vēsts (med slutet ē) omvänt betraktas som ett resultat av urlettisk metatoni och lett. grē̄ks som ett oförändrat lån. Detta förefaller dock inte sannolikt för krivitjernas dialekt, eftersom sammanfallet mellan ъ och е respektive ъ och и redan förekommer i de äldsta skriftliga novgorodiska minnesmärkena och här tydligt visar att ъ hade en sluten artikulation, jfr Zaliznjak (1995: 57).

⁹ Ostromirevangeliet („Остромирово Евангелие“) från år 1056 uppvisar redan denna förväxling.

98

Die Vermittlungsrolle des Hochlettischen...

under äldre tid inte hade någon palatalitetskorrelation för de flesta konsonanter. Konsonantens palatalitet i källspråket uttrycktes därför i lånordet genom själva vokalen, alltså C’a > Ce: jfr lit. česas < fornryska часъ, lit. čėdyti < fornryska цадити, lit. rėdyti < fornryska радити, lit. mėsa < fornryska мясо. I detta fall förklaras alltså den avvikande ljudformen i den lettiska formen, till skillnad från i de andra fall som diskuteras här, av den fonologiskt betingade substitutionen.

Hit hör också fall som prèst och prèšlica från fornryska прасти och праслица (Srezn. II 1719; exempel hos Laumane 1977: 85, ME III 390); fornryska блядь ’bedragare’ (Srezn. I 123; Zaliznjak 1995: 595 ’meretrix’) till lett. blēdis ’detsamma’ (ME I 314). Man bör också beakta rotvokalens fallton, som endast kan förklaras genom förmedling av höglettiska (jfr nedan § 3). Ytterligare ett exempel på en sådan adoption av en höglettisk form är medellett. lẽča ”lins” (ME II 455) från äldre höglett. *l’āca < äldre pskovryska лаца (fornryska лача, jfr § 1.0.4). Hit hör också, men belagt endast i höglettiska: ràdâ ’i närheten’ (loc. sg.) från fornryska радъ (enligt Laumane, ibid.).

1.7. Östslaviskt -ь- > lettiskt -u-

Ljudvärdet hos fornryska / urslaviska ъ var [ĭ] (överkort [ĭ]). Genom förmedling av höglettiska skulle man kunna förklara -u- i det medellettiska ordet krusts, som säkert har lånats från fornryska кръсть [kristŭ]. Man får anta att även detta ord lånades direkt från fornryska i exakt denna form, alltså som *krists. Därefter måste det ha genomgått omljud i höglettiska enligt den andra höglettiska omljudslagen (Seržant 2005: 68–72), alltså krists > krysc (så t.ex. i Kalupe₄₄₅, Reķēna 1962: 411). Det är tänkbart att de medellettiska talarna övertog just denna form från de höglettiska talarna och substituerade det närmast liggande ljudet, nämligen -u-, för det -y- som saknades i medellettiska¹⁰. För en underliggande rotform *krist- talar

¹⁰ Bügas Erklärung (1925: 44), nach der das Lettische dieses Wort aus dem weißrussischen **кръсть entlehnt haben soll, scheitert daran, daß diese Form im Weißrussischen nicht belegt ist, vgl. das neuweißrussische хрест, das allerdings wohl aus dem polnischen chrzest entlehnt ist (Temčīn, briefl.). Die von Büga angenommene Depa-

99

Ilja Seržant

också det faktum att de avledningar av detta ord som efter rotvokalen innehåller en palatal vokal – vilket innebar att den andra höglettiska omljudsregeln inte kunde verka här – har bevarat rotens gamla -i-, jfr medellett. kristīt ’döpa’ (fornryska крьстити Srezn₁ 1342)¹¹, höglett. krístęniski ’krusteniski’ i Krāslava (Alksnis 1932: 43).

1.8. Östslaviskt -o# > lettiskt -e#

Ett annat fall av östlettisk förmedling är den e-stammiga ändelsen i pekle ’djup avgrund, träsk, helvete’ (ME₃ 193), vilket är ett lån från östslaviska пекло. Följande utveckling har ägt rum: пекло > urhöglett. *pekla (jfr lit. peklà) > pęklę (jfr höglett. mùotia < mâte, zam’a < zeme Seržant 2005: 74–5), medellett. pekle. Att det slutljudande -e i detta ord inte kan vara gammalt framgår av rotens öppna -e-. Ett öppet -ę- kan inte förekomma i roten av en gammal lettisk e-stam, eftersom det gamla slutljudande -e skulle ha omljudat rotens -e- till ett slutet **-ę-, alltså **pękle (jfr beskrivningen av omljudet hos Endzelīns 1951: 94). Detsamma gäller sannolikt också svece från fornryska свѣча. Sammantaget är sammanblandningen eller sammanfallet mellan de baltiska ā- och ē-stammarna typiskt för den höglettiska dialekten. Det förklaras sannolikt här av det ljudliga sammanfall mellan -e och -a som inträffar i vissa fall.

2. URSLAVISKA OCH LETTISKA TONERS MOTSVARIGHET I LÅNORD

Endzelin (1913: 115–118; 1922: 206–207) stellt die These auf, daß (i) die altruss. Entlehnungen ins Lettische die urslavischen Töne widerspiegeln; daraus ergibt sich notwendigerweise die folgende These, daß (ii) das Urrus-

Palatalisering av -pb- i ur- respektive fornvitruten till -pb- sker endast vid reduktionsvokaler i svag ställning och ger inte **-pb-, utan -pbl-. (Durnovo 1969: 171), крьстъ skulle alltså ha gett nom. sg. крьсть och gen. sg. *крысма.

¹¹ Här framgår det för övrigt av semantiken att verbet kristīt ’döpa’ också är ett lån och inte har uppstått först på lettisk mark, eftersom den lexikala förbindelsen mellan ”kors” och ”döpa” endast finns i slaviska språk.

100

Die Vermittlungsrolle des Hochlettischen...

...slaviska respektive fornryska hade bevarat de urslaviska suprasegmentella egenskaperna. Jag måste dock ge Lehr-Spławiński (1918) rätt, som trots längden på den lista över motsvarigheter som Endzelin (1913: 116–118) har gett, framhåller att den lettiska tonen beror på den ryska motsvarighetens betoningsposition: Om rotstavelsen är betonad får den i lettiskan långton, och om den är obetonad får den fallton. Denna regel gäller för övrigt också andra språk: Alla lån från mellannederländskan har exempelvis långton, eftersom den första stavelsen alltid är betonad där. Detta hänger sannolikt samman med att letterna uppfattar en stavelse som är betonad i ett annat språk som något överlång (naturligtvis om den är lång i källspråket) och återger den på motsvarande sätt i lettiskan, eftersom långtonen – som namnet antyder – står för en överlång stavelse. Följande exempel motsäger Endzelins (loc. cit.) framförda antagande:

puōsts jämfört med serbokroatiska pūst, pūsta,

ļeca jämfört med serbokroatiska léca

uōma jämfört med serbokroatiskt gen. sg. ūma

Wie Endzelin (1922) in seiner Antwort an Lehr-Spławiński ausführt, gibt es im Lettischen auch russische Entlehnungen, die, obwohl im Russischen durchgehend betont, im Lettischen den Fallton aufweisen. Es handelt sich um die folgenden Beispiele: lett. vèsts versus aruss. вѣсть, lett. ļuoti versus aruss. лѹто, lett. blèdis ‚Betrüger‘ versus aruss. бладь (nach Srezn₁ 123,ds.‘). Diese Beispiele lassen sich sehr gut erklären, wenn man annimmt, daß sie nach dem Zusammenfall des Dehn- und Falltons im Fallton ins Hochlettische entlehnt wurden und deshalb das Mittellettische (das diesen Zusammenfall nicht durchgemacht hat) bereits falltonig erreichen. Es handelt sich also auch hier um dasselbe Prinzip der Vermittlung des Hochlettischen bei den ostslavischen Entlehnungen, das mittels der Annahme einer hochlettischen Zwischenstufe die phonetischen und (in diesem Fall) auch die tonalen Besonderheiten erklärt (vgl. die in § 1.1–1.9 besprochenen Fälle).

101

Ilja Seržant

3. SAMMANFATTNING

Ytterligare ett betydelsefullt resultat av dessa överväganden måste lyftas fram. Som de östslaviska lånen i § 1–2 visar, var det talarna av urgammal höglettiska som tog upp låneorden och sedan – vilket är särskilt viktigt att betona – själva förde dem vidare till talarna av urgammal mellandialektlettiska. Eftersom de flesta östslaviska lån är kulturtermer måste vi anta att det urgammalt höglettiska området utgjorde ett visst samhälleligt centrum för dåtidens letter. Denna slutsats gäller särskilt också den östslaviska missionen till Lettland. För att kunna förklara den språkliga förmedlingen genom de gamla högletter (letgaller) måste vi anta att det i det gamla mellandialektlettiska språkområdet redan var dessa själva, och inte östslaverna, som bedrev mission. Vid sidan av de många ovan redovisade fallen av uttal som lånats från urgammal höglettiska, såsom krusts (§ 1.7), muoka (§ 1.2), pekle, svece (§ 1.8), vilka man ännu skulle kunna tillskriva de östslaviska missionärerna, förekommer även rent suprasegmentella spår av urgammal höglettiska i mellandialektlettiskan, till exempel bryttonen i suffixstavelsen i baznīca, som är sekundär och ENDAST kan förklaras med hjälp av höglettiskan (Seržants 2003: 102 och om den suprasegmentella övergången 92–94). Man bör också beakta den förklaring till förekomsten av fallton och långton i de östslaviska lånen som lagts fram i § 2. Det kan nu anses bevisat att det var de gamla östletter (letgaller) som missionerade bland de västliga letterna och förmedlade vissa kulturtermer till dem.

Andere von Endzelin (1899) genannte Beispiele sind anders zu erklären. Das Wort lett. cieņa ist kaum eine Entlehnung aus dem altruss. цѣна, insbesondere wegen der *-i̯ā-Deklination im Gegensatz zur *ā-Deklination im Slav., wobei der lettische Vokalismus regelmäßig mit -ie- den zu erwartenden urbalt. Diphthong *-ei- / *-ai- wiedergibt.

Sammantaget får den tendens vi här har beskrivit naturligtvis inte utan vidare överföras till andra lån som en ”ljudlag”. Man måste ha i åtanke att enskilda lån också kan nå från ett språk till ett annat via omvägar¹².

¹² Inom ramen för de redovisade motsvarigheterna och utvecklingarna går följande lån därför inte att förklara: lett. pūkas: slav. пухъ, lett. pirāgs: slav. пирогъ.

102

Die Vermittlungsrolle des Hochlettischen...

4. LÅNEN FRÅN LITAUISKAN

Den höglettiska dialektens förmedlande roll kan ytterligare illustreras med ett exempel på ett lån från litauiskan. Visserligen kan detta lån inte dateras närmare och kan därför också vara ungt, men även i detta fall blir den mellalettiska ljudformen begriplig endast om man antar förmedling via den höglettiska dialekten.

Medan ordet ģidrs (dial. i Dundaga, Sauka, ME₁ 700, högspråkl. dzidrs) kan förklaras som ett lån från litauiska giẽdras, också det förmedlat via de nordliga žemaitiska dialekterna (där det aukšt. lit. ie uttalas som ẹi, ibland också som iį, se Zinkevičius 1966: 84), eller som en gemensam kuronism, är det mellalettiska ordet ģibt otvetydigt ett lån från litauiskan (här geibti) via den höglettiska dialekten. Ordet övertogs i just denna form i de höglettiska dialekterna, alltså *ģeibt (framför en palatal vokal är g inte möjligt i hela det lettiska språkområdet). Därefter genomgick ordet övergångsstadierna ī > ei från öster till väster (alltså ei > ī) och uppträdde i mellalettiskan som ģibt.

FÖRKORTNINGAR

DA Latviešu valodas dialektu atlants. Fonētika. In Vorbereitung. LU Latviešu valodas institūts.

ME Mülenbachs, Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. 2. negrozīts izdevums. Piecos sējumos. Čikāgas baltu filologu kopa. Čikāga, 1954.

POS Псковский Областной Словарь с историческими данными. Ленинградский гос. университет. Издательство Ленинградского Университета.

SREZN И. И. Срезневский, Материалы для словаря древне-русскаго языка по письменнымъ памятникамъ. Издание отделения русского языка и словесности императорской академии наукъ. Том I-III. St. Petersburg 1893. Типографія императорской академіи наукъ.

Det lettiska standardspråkets kūms, kūma ’gudfar, gudmor’ skulle kunna tolkas som ett direkt lån från litauiskan till de västlettiska dialekterna.

103

Ilja Seržant

LITERATURVERZEICHNIS

Ābele, A. & M. Lepika 1928: Par Apukalna izloksnēm. Filologu Biedrības Raksti 8, 19–49.

Alksnis, M. 1932: Krāslavas izloksne. Filologu Biedrības Raksti 12, 26–48.

Būga, K. 1925: Die litauisch-weißrussischen Beziehungen und ihr Alter. Zeitschrift für Slavische Philologie 1, 26–55.

Endzelin, J. [I. Эндзелинъ] 1899: Латышскія заимствованія изъ славянскихъ языковъ. Живая Старина. Журнал о русском фольклоре и традиционной культуре 3, 265–312.

Endzelin, J. 1913: Weiteres zu den lettischen Intonationen. Indogermanische Forschungen 33, 104–118.

Endzelin, J. 1922: Zur Intonation der lettischen Lehnwörter aus dem Russischen. Slavia 1, 206–207.

Karinskij, N. 1909: Языкъ Пскова и его области в XV вѣкѣ. (Записки Историко-Филологическаго Факультета Императорскаго С.-Петербургскаго Университета. Часть XCIII.)

Kiparsky, V. 1952: The earliest contacts of the Russians with the Finns and Balts. Oxford Slavonic Papers 3, 67–79.

Kiparsky, V. 1963: Russische historische Grammatik. Bd. I. Die Entwicklung des Lautsystems. Heidelberg: Carl Winter.

Koškin, I. 2006: Антонс Брейдакс – выдающийся латышский языковед. In: Antons Breidaks, Darbu izlase I. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 33–37.

Krys’ko, V. B. 1994: Заметки о древненовгородском диалекте. Вопросы Языкознания 1994 [5], 28–45.

Laumane, B. 1977: Лексический материал диалектологического атласа латышского языка, отражающий латышско-русско-белорусско-польские контакты. In: Контакты латышского языка. Riga: Zinātne, 48–95.

Lehr-Splawiński, T. 1918: Ślady dawnych różnic intonacyjnych w językach ruskich. (Z powodu prac Szachmatowa, Rozwadowskiego i Endzelina.) Rocznik Slawistyczny 8, 250–263.

104

Die Vermittlungsrolle des Hochlettischen …

Lubben, A. 1980. Mittelniederdeutsches Handwörterbuch. Nach dem Tode des Verfassers vollendet von Christoph Walthner. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Nazarova, E. L. 2002: Псков и Ливония в 40–90 гг. XIII в. In: Civitas et Castrum ad Mare Balticum. Baltijas arheoloģijas un vēstures problēmas dzelzs laikmetā un viduslaikos. Rakstu krājums – veltījums LZA īstenajam loceklim Prof. Dr. habil. hist. Andrim Caunem 65 gadu dzīves jubilejā. Rīga: LU Latvijas vēstures institūts, 591–609.

Paul, H. 1995: Prinzipien der Sprachgeschichte. 10., unveränderte Auflage. Studienausgabe. Tübingen: Niemeyer.

Reķēna, A. 1962: Kalupes izlokšne. Fonētika. Morfoloģija. Leksika. Kandidāta disertācija. (Unveröffentlicht.)

Rūķe-Draviņa, V. 1964: Die Expansion der russischen Buchweizenbenennungen nach Westen. Scando-Slavica 10, 107–131.

Semenova, M. F. 1959: По поводу двух фонетических явлений русских и латышских говоров Латгале. In: Rakstu krājums. Veltījums Akadēmiķim Profesoram Dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei. Rīga: Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas Valodas un Literatūras Institūts, 595–606.

Seržants, I. 2003: Intonationen in den suffixalen und Endsilben im Lettischen. Synchronie und Diachronie. Baltu filoloģija 12 (1), 83–123.

Seržant, I. A. 2005: Относительная хронология основных фонетических изменений в истории верхнелатышского диалекта. Acta Linguistica Lithuanica 53, 39–89.

Seržant, I. (im Druck): Относительная хронология процесса аффрикатизации в верхнелатышском.

Zaliznjak, A. A. 1995: Древне-новгородский диалект. Москва: Российская Академия Наук. Институт Славяноведения и Балканистики.

Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija. Lyginamoji tarmių fonetika ir morfologija. Vilnius: Mintis.

105

Ilja Seržant

Zinkevičius, Z. [З. П. Зинкявичус] 1981: К вопросу о генезисе литовских диалектов. In: Проблема этногенеза и этнической истории балтов. Тезисы докладов. Март, 1981. Вильнюс: Академия Наук Литовской ССР, 93–95

Zinkevičius, Z. 1987: Lietuvių kalbos istorija, Bd. II. Iki pirmųjų raštų. Vilnius: Mokslas.

Ilja A. Seržant

Lietuvių kalbos Institutas

P. Vileišio

[email protected]

106