Recenzijos

Wojciech Smoczyński

Laryngalteorin och litauiska språket

Auktoriserad översättning från polska

Översatt från manuskriptet av Veslava Čižik-Prokaševa och Diana Šileikaitė

Vetenskapliga redaktörer: Diana Šileikaitė och Axel Holvoet

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2006, 292 pp. ISBN 978-9955-704-17-1, ISSN 1822-3257 (Bibliotheca Salensis, 3)

Mitt i strömmen av sociolingvistiska översikter och undersökningar av dialekternas ljudskiftningar har förlaget vid Litauiska språkets institut gett ut en bok, översatt från manuskriptet, av den för närvarande mest framstående polske baltisten och komparativisten. Som bokens redaktör, prof. habil. dr Axel Holvoet, säger: ”Krakowskomparativisten och baltisten Wojciech Smoczyński har redan i flera årtionden framgångsrikt tillämpat en ny laryngalistisk rekonstruktionsmodell på studiet av de baltiska språkens historia” (s. 9).

I ”Inledningen” (s. 13 ff.) kan alla (som inte har studerat detta eller har glömt bort det) lära sig själva laryngalteorin, hur metoderna tillämpas och hur härledda strukturer ser ut, samt försöka förstå den stora mängd hemligheter och distinktiva drag som finns i vårt eget och andra mer arkaiska indoeuropeiska språk. Sammanfattningen presenteras gediget i kapitlets slut (s. 15–18).

Med författaren, vars lärare vid Krakows universitet var den store språkforskaren J. Kurylowicz, är det inte lätt att diskutera teorifrågor – man kan bara beundra tankens skärpa och mängden fakta från olika källor inom litauistiken (LKŽ, LKŽ K, vetenskapliga tidskrifter och liknande).

Man bör bara uppmärksamma en eller annan uppgift om litauiskan, dess form eller betydelse, eller föreslå något tillägg.

Vi bör börja med formen forn. minžù (s. 60), det vill säga en dialektform belagd sedan K. Donelaitis tid: m’ežù Žvr, Nm (K. Donel), m’eñ.džù Krtv, Šauk, Krš, Varn ~ mežù, höglandslit. myžù; den är också utbredd i vardagligt standardspråk. Det är synd att det inte anges varifrån den citerade formen hämtats; vi skulle lägga till den i rättelserna till LKŽ om vi någon gång får hela folkets lexikala fond publicerad.

Ordet žmonà har accentklass 3; žmóną (s. 69) skulle bara vara vokativ. Verbet ardýti uttalas så av alla litauer (jfr ¹LKŽ₁ 239, ²LKŽ₁ 294–295), därför är árdyti (s. 99, 105, 191) en oväntad form.

Avledningen apýušris bör rättas (s. 99, 101) – den belagda formen är apíu.šr’is ~ apýušris (1) ”gryningens början”, apýušriais adv. ”kring gryningen” ¹LKŽ₁ 184 (och apýušriu), ²LKŽ₁ 230; jfr också ordet úšra som bokens författare nämner (s. 93, 101).

Former som *gerù, *kelù, *lemù, *perù väcker många tankar (från pértì, inte från pérti – det

141

Recenzijos

(en helt ny form som sprider sig), tremù, vemù, stumù, eftersom sådana former fortfarande sägs i stora delar av Samogitien. Det finns alltså någon sorts återgångsfenomen här. Tydligen har man från de ursprungliga geriù, lemù, tremiù (s. 102–103) återgått (?) till geriù, lemù, tremù, plėtù, stumù (men formen stumù finns också hos sydaukštaiter i Drsk, Rtn m.fl.), jfr även den vida spridda formen m’ė.ntò / m’ėn.tù ~ mentù. Sådana är cirklarna i formernas förändring.

Hos samogiter och sydaukštaiter (dzūker) återkommer också lejų, glėjų (s. 104), rėdu (s. 104); i samogitiska dialekter har r’ītù, r’īdù Krš, Krtv m.fl. en cirkumflex genom indragning, liksom šlavù som författaren nämner.

Kanske skulle det intressera författaren att känna till det samogitiska verbet tumėti, tuma ’bli tjockare’ i stället för författarens tunėti (s. 108); kanske rör det sig här om någon assimilation? (Det finns också tumė ’förmåga att tjockna’, tùmùs / tòmòs osv.).

Av någon anledning har den äldre formen pèt’īs ~ petìs, pèt’īs ~ petiẽs, instr. sing. p’èt’īm ~ petìm (Ž. Krš, Užv, Pvn och annorstädes) glömts bort; såvitt jag minns är den äldre (endast den nya formen petỹs förklaras, s. 109).

aṁpalas (< aṁṕalas) – enligt P. Jonikas (Pagramantis dialekt) är formen på s. 110, 112 typisk för vardagligt tal; i dialekterna finns ántpalas Pgr, áńčpalas Pvn.

Litauiska šarà ’brådska, olycka’ (s. 114) används oftare som šorà (šũorà, šuorù.t’į ’arbeta hårt’ Krš, Krkl., šuorõut’ę Tl. ’ha mycket bråttom’ = šorúoti.

Det råder tvekan om tillämpningen av formeln *bʰeh₁dʰ- på litauiska bėda (b’ėda i samogitisk dialekt) och lettiska bėda (s. 116). Finns här inte ett samband mellan e̯: och slavisk jat’ (ь), liksom i sénys, mešà och andra ord (jfr K. Būga, Rinktiniai raštai, 1959, t. II, s. 554–555; J. Balčikonis, Rinktiniai raštai, t. I, s. 383).

Ordet ýla, lettiska iļens, betraktas som baltiskt (s. 119, not). Ett bestämt och välgrundat påstående behövs (jfr Fraenkelio LKEŽ, s. 183 med hela litteraturen).

I västliga samogitiska dialekter uttalas bruot’ėrė.l’īs (det låter också som bruot’ėrė.l’īs) ’lillebror’, medan broterėlis endast är en starkt litteraturpåverkad form hämtad ur ordböcker och folkloristiska samlingar (s. 122).

Även betoningen av i-stamssubstantivet stótis är tvivelaktig (s. 128, 132, 138). Formen patógus i DP är inte heller belagd; den kan ha en ålderdomlig betoning, liksom adjektiven sunkus, šviesus m.fl., men det är okänt vilken accenttyp som rådde då. Detsamma gäller vótis, vóti (s. 122, 132), žūtis, -iẽs (s. 162) = žūtis, -iẽs (4).

Endast hos vissa samogiter finns mýlas, -à; detta har de gemensamt med letter, kuroner eller pruser (s. 148).

Där verbet pýti används är presensformen överallt pýna, medan pỹja har skapats i enlighet med redaktionsprincipen för LKŽ (s. 148).

Det har länge varit känt att vintervete hos en del samogiter kallas pūrai (4) eller pũrai (2) –

142

Recenzijos

LKK 8, 1966, s. 166–167; LKŽ_x 847, där formen pūras (4) NŽ skrevs (den noterades där av salantiskfödde prof. A. Salys, som jag fick tillfälle att tala med 1969). I den här boken finns bara pūrai. Under besök i västra Žemaitija 1958–1968, då material samlades in för LKA och för att undersöka kuriska lånord, antecknades roten pūr- (substantiv med accentparadigm 4) i Rūsnė, Saūgos, Kintai, Plikiai, Veiviržėnai, Švėkšna, Endriejavas och på andra håll (de fyra dialektforskarna som nu har undersökt Kulių-dialekten har hört formen pūrā (kan ha förväxlats med måttet för spannmål pūrs?). I K. Būgas Rinktinių raštų register (s. 157) finns i en och samma uppslagsgrupp både pūras (bd III, s. 652, glossat ”mått”) och roten pūr- (bd II, s. 388 – pūras, pūrai ”Winterweizen” ALS, Kv, SLNT; s. 527 – pūrai och Jn med flera). Dessa pūrai är i detta fall helt oväntade, och det är oklart varifrån de har hämtats. År 1964 deltog jag i samtal i trakten kring Švėkšna och Judrėnai, där agronomerna höll på att spricka av skratt åt ”dumheter som gamla gubbar hittat på”, som de sade; därför började man undvika ordet, och det togs inte ens upp i ”Švėkšnas dialekttexter” från 2005 (författaren hade dock hört det i byarna Būdviečiai och Tvas kučiai, Jaunius antecknade det i Kvėdar na, men författarna till band I av LKA tog inte med det). K. Būga jämförde pūrus även med lettiska dialektformer pūr’i, medan purai, pūrai på s. 713 i samma band finns i en lista över förvanskade litauiska ord. LKA 167 anger: vanligast pūras, pūrai, mindre vanligt pūrai och endast på två orter pūrai (i Skliaustė och Židikai kan ordet, som är på väg att försvinna, möjligen också ha hörts).

Det finns också ytterligare en form pūrai ’var’ i LKŽ_x 946 – J. Ur ordets frekventa användning i jämförelser har den överförda betydelsen ’mängd’ fastställts; jämför exempelvis pūrai drimb (bokstavligen ’var’) och Dirsės birst pūrais Vkš – nej, utan i hela Žemaitija, till och med ”ur öronen silade det gröt av pūrai, pūrais” Krš, pūrais žinių bobos nešio(ja) Ub och så vidare. (Nu har han rättat till det i sin litauiska etymologiska ordbok och utelämnat det i båda fallen. Gudskelov.)

Hos samma små žemaiter har de reflexiva verbens presensformer nešýs, plentýs, kemšýs ett -y-; jag har till och med läst om detta i en isländsk publikation, och därför vill jag veta hur det passar ihop med h₁nek̑eh₁i > neš-i?, s. 165.

En form som kanske kunde intressera bokens författare är rãplės RDN, Šv med flera (LKŽ_XI 177), jämför med preussiska raples (s. 178). Det verkar som om varianterna -riau- och -rau- främst förekommer i den žemaitiska dialekten och att de kan motsvara grauž- / griauž, raukti / riaukti, drūžė / driūžė och många andra former, genom *ṛ̥iau > rau, *ri̯ā > rā > ro, *ṛ̥iu- > ru, och så vidare.

Verbet vadýti, vādo, vāde är ett ord från de sydliga aukštaitiska dialekterna, och asterisken är överflödig (s. 185).

Man bör också påminna om betoningen av några enstaka ord: šalnà, šalnà (s. 195) = šalnà, šalna (4); nevėša (s. 184) = nėvėša substantiv (1) eller n’ėvėša verb.; iltis, -ies (s. 214) = iltis, -ies (1); audrà (av ž. áudra) (s. 186) dök upp först ganska nyligen, efter 1930, i enlighet med litauernas vana att ändra de nyligen inlärda ordens accent och betoningens placering (K. Būga, Rinktiniai raštai, bd III, s. 785).

143

Recenzijos

Jag blev något förvånad över att boken bara hade en enda form av ordet kainà. I stället för det polska klebonijų čienia och det likaså av godsägarna införda cienią, som fick stöd av tsarens kanslier, fann litauiska intellektuella i slutet av 1800-talet och alldeles i början av 1900-talet i den žemaitiska dialekten ordet kãina (1). Inte ens K. Būga kände till det. J. Jablonskis kan på grund av den žemaitiska betoningen, med en brytning i diftongens andra led, möjligen ha sagt kãina, nominativ kãina, kainà (men där noterade han uppenbarligen redan formen efter att ha vant sig vid den žemaitiska dialektens fonetik, kãina). En del av vårt folk använder den žemaitiska formen kãina, men också formerna med ändrad betoning kainą, kainą (4), särskilt i västra aukštaitiska dialekter. Detta är inte en ärvd form, och därför kan endast kãina behandlas i historiskgrammatiska undersökningar (1); den överensstämmer exakt med det slaviska cena.

Första intrycket är att boken av W. Smoczyński, professor habil. dr och forskare i Kraków, är oerhört intressant och viktig för vår språkvetenskap – ett verk av bestående värde som behandlar det litauiska språkets historiska grammatik och utveckling. En eller annan anmärkning här kan bara mana till att borsta bort en liten dammtuss som lagt sig (särskilt vad gäller pūrų ar pūrų).

Vytautas Antanas Vitkauskas

Litauiska språkets institut

P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Litauen

144