Acta Linguistica Lithuanica

LVI (2007), 117 – 144

Recensioner

Recensioner

Vytautas Ambrazas

Litauisk historisk syntax

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2006, 610 pp., ISBN 978-9955-704-18-8

Vytautas Ambrazo Litauisk historisk syntax är en syntes av författarens mångåriga forskning, vars resultat har publicerats i många enskilda publikationer. Det är inte förvånande att särskild uppmärksamhet ägnas just åt de frågor som författaren tidigare har undersökt mer ingående. Det rör sig om centrala frågor inom litauisk historisk syntax, såsom ordföljd samt utvecklingen av participkonstruktioner, infinitivkonstruktioner och passiv. Boken fyller också vissa luckor, det vill säga den behandlar även sådant som författaren tidigare inte hade ägnat separata monografier eller artiklar åt. Fullständig uttömmande behandling är naturligtvis ett ideal som man endast kan närma sig, och även i stora syntetiska arbeten känner vi alltid igen spår av författarens individuella forskningsintressen och preferenser. Med dessa inledande anmärkningar vill jag understryka att jag inte avser att förebrå författaren för att den ena eller andra aspekten hade kunnat behandlas mer ingående i boken, eller för att det ena eller andra ämnet inte nämns där. När tiden är inne för en ny syntes kommer en annan författare att skriva ett annat verk, som också kommer att återspegla hans eller hennes individuella preferenser.

Efter det inledande kapitlet, som ägnas åt principerna för forskning i historisk syntax, följer ett kapitel om ordföljd och dess förändringar. Därefter följer tre kapitel där tre satsstyper behandlas i tur och ordning; enligt författaren återspeglar indelningen det viktigaste kriteriet för satsklassificering ur historisk synvinkel. Först skiljer man mellan två huvudtyper – nominala och verbala satser – medan den tredje typen utgörs av de så kallade ”blandade satserna”, det vill säga satser med nominala (primära och sekundära) predikativ. Till den blandade typen hör exempelvis satsen Sūnus grįžo sveikas, som förenar drag från de enskilda satserna Sūnus grįžo och Sūnus (yra) sveikas. Om dessa satser verkligen ”uppstod i de indoeuropeiska språkens avlägsna forntid genom samspel mellan verbala och nominala satser” (s. 491) vet ingen, och det skulle förmodligen inte heller gå att ta reda på. Men som kriterium för materialets disposition kräver detta förstås inget bevis. I de följande kapitlen behandlas i tur och ordning kasusmarkering av substantiv, prepositionskonstruktioner, infinitiv- och participkonstruktioner samt sammansatta meningar med underordnande konjunktioner—

117

Recenzijos

bisatser. Ett separat kapitel innehåller sammanfattande slutsatser om den historiska utvecklingen av litauisk syntax, en tysk sammanfattning av boken, bibliografi och register.

Materialets disposition är alltid en konventionell fråga, ofta dikterad av praktiska hänsyn eller helt enkelt av tradition, och bör inte bli föremål för principiell kritik. Men innehållets struktur återspeglar ofta också den begreppsapparat som används i arbetet, och den bör däremot bedömas kritiskt. I dispositionen av materialet i den recenserade boken förekommer många ovanliga inslag som försvårar läsningen för en oförberedd läsare, särskilt för någon som inte har gått i en litauisk skola och inte studerat litauisk skolgrammatik (på liknande sätt försvåras exempelvis också läsningen av de akademiska Lietuvių kalbos gramatikos eller Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos). Vad ska en sådan läsare göra när han eller hon stöter på begreppet ”dubbelkasus”? I sig verkar begreppet vara enkelt: två nominativformer, två ackusativformer, två dativformer och så vidare används i en sats, till exempel varnų ben porelę sav pietums nusišauju (Donelaitis; s. 267). Är då kanske även satser som Ąžuolas kaitrus medis (s. 133) fall av dubbel nominativ? Inte alls – i denna sats finns två nominativformer, men av någon anledning uppfyller den inte villkoren för att räknas till kategorin dubbelkasus. I kapitlet om dubbelkasus behandlas i själva verket (med undantag för konstruktioner av helt annat slag som nämns i inledningen, såsom prašau tavęs menkniekio) huvudsakligen konstruktioner med sekundära predikativ (secondary predicates), till exempel Asch tawa Dukterį neradau Mergą BrB V Moz 22.17. När läsaren under den gåtfulla rubriken ”dubbelkasus” upptäcker en välbekant kategori känner han eller hon lättnad och hoppas därefter få mer ingående kunskap om markeringen av sekundära predikativ. Vi vet (inom slavistiken finns en omfattande litteratur om detta fenomen och de faktorer som betingar det) att sekundära predikativ kan markeras på olika sätt: genom kongruens, instrumentalis eller en prepositionskonstruktion (jfr Teismas pripažino jį kaltą / kaltu; Pas ūkininką jis tarnavo kaip bernas / už (per) berną). Hur har förhållandet mellan dessa tre markeringssätt utvecklats i litauiskans historia? Något direkt svar på den frågan finner vi inte i boken, eftersom exempelvis predikativ instrumentalis behandlas i ett helt annat kapitel, där den döljer sig under den inte mindre gåtfulla rubriken ”satser med instrumentalis” (s. 158–167). När läsaren slår upp detta kapitel blir det svårt att förstå varför Duona virsta kūnu är en ”sats med instrumentalis”, medan Jonas važiuoja dviračiu inte är det. Denna märkliga skillnad blir till sist begriplig först efter studier av litauisk skolgrammatik, där predikativet i en kopulakonstruktion (även predikativ som används med så kallade ”icke-rena kopulaverb”, såsom virsti, tapti och liknande) inte är en separat satsdel, utan endast en del av det sammansatta predikatet, förbunden med subjektet genom kongruens (närmare bestämt ”ömsesidig samordning”). Om kongruens i konstruktionen mes esme Liudininkais io (BrB Apd 5.32) talas

118

Recenzijos

Det är svårt, och denna predikativa instrumental hamnar således i ingenmansland; för att slippa använda en term som antyder ett strikt tabu är det säkrare att gömma sig bakom kasus eller någon annan morfologisk kategori. Så uppstår ”satser med instrumental” eller ”nominala satser med neutrumform”. Hur talar man då om det som man inte får tala om?

Frågan om predikativ markeras genom kongruens eller instrumental behandlas mycket kort (pp. 165–167), men författaren tycks avstå från möjligheten att säga något nytt om detta utifrån sitt insamlade material. Redan i Jablonskis grammatik hänförs nämligen predikativ som kongruerar i kasus till kategorin ”dubbelkasus”, och där vore det inte ens möjligt att ställa frågan om relationen mellan ett av satsverbets argument och instrumentalis. De båda konstruktionerna lever alltså sida vid sida i den traditionella litauiska grammatiken och kan i princip inte mötas inom dess ramar. Men det är ju intressant att exempelvis depictiva sekundära predikativ (depictive secondary predicates), som i dagens litauiska konsekvent kongruerar med subjektet eller objektet, ibland markeras med instrumental i äldre litauiska, till exempel kad nevaykščcotu nogu ChNT Apr 16.15 (nu: kad nevaikščiotų nuogas); gime aktu ChNT Jn 9.20 (nu: gimė aklas). Kanske beror detta bara på påverkan från slaviska språk¹, eller så var principerna för kasusbruk helt enkelt annorlunda än i dag? Chylinskis kongruens gäller också led i en annan konstruktion, som man nog bör erkänna som komplementativ (complementative: neradau nes darba tawo pitno podiewu ChNT Apr 3.2). I avsaknad av särskilda undersökningar kunde författaren kanske inte besvara frågan omedelbart, men åtminstone ett konstaterande av själva faktumet hade varit användbart som en fingervisning om vad andra forskare kunde undersöka i framtiden. För att öppna nya forskningsperspektiv skulle man dock behöva överge skolgrammatikens kategorier och begrepp och ta till sig en del av den moderna teoretiska lingvistikens begreppsapparat. Att författaren har läst utländsk litteratur råder det inget tvivel om när man ser i bokens bibliografi: där citeras exempelvis Johanno Nichols bok om markering av predikativ (Nichols 1981), men de insikter han hämtat därifrån behåller författaren för sig själv och förmedlar i stället Jablonskis gamla goda grammatikvisdom till läsarna. Synd, eftersom en sådan hållning i praktiken stänger vägen för ny forskning.

Begreppet ”dubbelkasus” är bristfälligt också därför att det buntar ihop i grunden olika syntaktiska fenomen och inte lämnar utrymme för att skilja konstruktioner med en (depiktiv eller komplementativ) sekundär predikativ O Ioab palikka giwus atlikusius Mieste BrB I Kron 12.8; ką wadini mane gera BrB Mt 19.17) från sådana

¹Här kan det inte ha varit fråga om direkt påverkan från polskan, eftersom motsvarande ställen i Gdanskbibeln har adverb (nago, ślepo).

119

Recenzijos

konstruktioner som neger yra žmogui vienam būti VE 50₁₄, där infinitivfrasens predikativ i bästa fall kongruerar endast med ett koreferent komplement i huvudsatsen. En sådan sats kan nämligen syntaktiskt tolkas antingen som neger(a) yra [žmogui būti vienam], eller som neger(a) yra žmogui. [PRO₁, būti vienam], beroende på om dativen behandlas som infinitivfrasens subjekt eller som huvudsatsens komplement. Satsens betydelse kräver den första tolkningen, jfr non est bonum esse hominem solum, οὐ καλὸν εἶναι τὸν ἄνθρωπον μόνον. Därför kan man i en skolgrammatik låtsas att sennam girtam jūkis B 73 och neger yra žmogui vienam būti har samma syntaktiska struktur, men inte i en vetenskaplig grammatik. Detta är för övrigt inte bara en tolkningsfråga, eftersom en felaktig teoretisk hållning också leder till sakfel som kan vara svåra att rätta till senare. Anta att vi i äldre skrifter finner ”dubbel ackusativ” i konstruktioner där ett sekundärt predikativ kongruerar med objektet: Ghys... bagotiusius tusczus apleida VEE 159. Men i hela den äldre litauiska skriftspråkstraditionen finner vi inga konstruktioner där infinitivfrasens predikativ kongruerar med huvudsatsens ackusativobjekt – här används alltid instrumental, till exempel sakens jemus nessibijoti / liepe ios linksmais būti BP I 83.15. Varför används då inte ”dubbel ackusativ” här (*liepe ios linksmus būti)? Det är sant att standardspråket numera kräver ackusativ i stället för instrumental (privertė juos atsargius būti), men den konstruktion som rekommenderas i dagens språkbruk är helt konstlad, skapad (troligen) av Jablonskis och byggd på det felaktiga antagandet att konstruktionen här är densamma som exempelvis padarė juos atsargius, nämligen ”dubbel ackusativ”². Den ”korrekta” konstruktionen (dvs. en som inte stöds av den historiska traditionen, men som troligen motsvarar det som språkbrukarna uppfattat som ”språkets anda”), privertė juos atsargius būti, infördes tillsammans med sin ”riktiga” tolkning som ”dubbel ackusativ”. Därför vore det antagligen taktlöst att fråga varför Bretkūnas inte använder konstruktionen *liepe ios links-mus būti, trots att han låter leden kongruera i konstruktionen Diewas prisake mums mielaschirdingiems būti (BP II 253,4). Ambrazas ställer inte heller denna fråga, utan nöjer sig med att citera exempel på ”dubbel dativ”, till exempel neger yra žmogui vienam būti. Det skulle helt enkelt inte ha funnits någon plats att citera och diskutera konstruktionen liepe ios linksmais būti, eftersom det är uppenbart för alla att den saknar den dubbla ackusativ som dagens grammatik kräver. Men det går inte heller att erkänna att detta är en predikativ instrumental med infinitiven būti, eftersom det skulle innebära att man erkänner att konstruktionen i själva verket skiljer sig från

² Leonardas Dambriūnas bekämpade denna konstlat skapade konstruktion: meningen Pavojų, verčiantį mus būti akylesnius rättade han även här till... būti akylesni aus (Ur-nėžiutė 2006: 7). Historiskt sett hade han rätt, eftersom ”dubbel ackusativ” i denna konstruktion bygger på ett missförstånd.

120

Recenzijos

”dubbelackusativ”-konstruktionerna gjorde dem försiktiga, och då borde man erkänna att inte heller förklaringen av konstruktionen Dievas prisakė mums mielaširdingiems būti som en dubbel kasus inte är adekvat. Vad ska man då göra? Bäst att tiga. Författaren till dessa rader hänvisar med rätta inte till artikeln (Holvoet 2004), där uppmärksamhet riktas mot det förbryllande faktum att den äldre litauiska konstruktionen *liepe jos linksmus būti saknas och där en förklaring föreslås. En diskussion med artikelns författare skulle faktiskt ha varit omöjlig redan av det skälet att det problem han lyfter fram inte ens kan formuleras inom ramen för Jablonskis grammatik; därför är det sannolikt inte heller önskvärt att lyfta frågan över huvud taget.

Några ord måste också sägas om principerna för den syntaktiska beskrivning som tillämpas i boken, eftersom de ligger till grund för många av formuleringarna som beskriver såväl enskilda konstruktioners utveckling som de allmänna tendenserna i litauiskans syntaktiska utveckling.

I denna historiska grammatik avstår man från den i den litauiska grammatiska traditionen vedertagna indelningen av syntaktiska relationer i tre typer – rektion, kongruens och anslutning – och föreslår i stället en enklare indelning i två typer – rektion och anslutning (s. 20). Enligt definitionerna skulle denna motsvara den åtskillnad mellan rektion och modifiering som antas i Lietuvių kalbos gramatikos darbuose (t.ex. Holvoet & Judžentis 2005). Liksom där betraktar författaren kongruens som ett formellt uttryck för syntaktiskt beroende (s. 20). Men det är märkligt att endast kongruens betraktas som en sådan form av uttryck för beroende: i den lingvistiska litteraturen nämns kongruens vanligtvis som en typ av morfosyntaktiskt beroende tillsammans med morfosyntaktisk rektion (eng. government, fr. rection, ty. Rektion). Ambrazas bok skiljer dock traditionellt inte morfosyntaktisk rektion från syntaktisk rektion (komplementation). Detta är för övrigt inte det enda som oförändrat överförs från det äldre systemet av syntaktiska relationer. Relationen ”inbördes samband” mellan subjekt och predikat består (s. 21). Begreppet har övertagits från DLKG-konceptionen, enligt vilken verbet i någon mening är syntaktiskt beroende av subjektet, eftersom det kongruerar med detta. Eftersom subjektet i sin tur är beroende av verbet (det senare öppnar ju en position för ett subjekt i nominativ), får vi ett ömsesidigt beroende. Men när kongruens har avförts som en tredje typ av beroende återstår ju inte heller något ”inbördes samband”, och verbets kongruens med subjektet är bara ett klassiskt exempel på huvudmarkering. Eftersom bibliografin nämner en artikel av Johanna Nichols från 1986 bör begreppet ”huvudmarkering” vara bekant för författaren, även om han ignorerar det. Även ”dubbel beroenderelation” har bevarats från den gamla begreppsapparaten; denna sägs samtidigt förbinda predikativa attribut med såväl predikatet som subjektet eller objektet. Traditionellt motiveras begreppet med att predikativet kongruerar med subjektet eller objektet, till exempel paži-

121

Recenzijos

nauji jauną: eftersom kongruens traditionellt betraktas som en typ av syntaktisk relation, måste predikativets adjektiv jauną i denna konstruktion vara beroende av objektpronomenet jį (på grund av kongruensen), men samtidigt måste det också vara beroende av predikatverbet (annars skulle skillnaden mellan konstruktionerna mačiau brolį linksmą och mačiau linksmą brolį inte kunna beskrivas syntaktiskt). Men om kongruens stryks från listan över syntaktiska relationer finns det inte heller någon grund för att tala om ”dubbelt beroende”. Inom beroendegrammatiken erkänns över huvud taget inte dubbelt syntaktiskt beroende, och det är inte helt klart hur författaren själv uppfattar det; på s. 491 läser vi till exempel: ”Det andra nominalet i denna typ av satser [dvs. satser med predikativa attribut – A. H.] har dubbla syntaktiska relationer: det ansluts till det första [nominalet] som ett slags apposition och är samtidigt semantiskt förbundet med verbet.” Men om nominalet, som författaren hävdar, är förbundet med verbet genom en semantisk relation, postulerar han förmodligen inte längre någon syntaktisk relation mellan dem; då är det obegripligt varför den syntaktiska relationen skulle vara dubbel. Anta dock att författaren helt enkelt uttrycker sig inexakt och att ett syntaktiskt beroende i praktiken postuleras tillsammans med det semantiska beroendet. Då har vi emellertid två olika kriterier för att fastställa syntaktiskt beroende: (i) i det ena fallet (jį jauną) dras slutsatsen att orden är syntaktiskt beroende av varandra utifrån deras morfosyntaktiska beroende (kongruens), medan (ii) man i det andra fallet (mačiau jauną) drar samma slutsats trots att det saknas kongruens och över huvud taget morfosyntaktiskt beroende mellan orden – den nämnda semantiska relationen mellan dem tycks redan betraktas som tillräcklig grund för att fastställa en syntaktisk relation. Det bör stå klart att en sådan olikhet i fastställandeförfarandena är teoretiskt olämplig och i praktiken leder till olösliga motsägelser. Det är nämligen svårt att förneka att orden namą och žaliai i till exempel satsen nudažė namą žaliai är förbundna genom en semantisk relation, eftersom huset ju görs grönt, och i många språk framhävs denna relation också genom kongruens (lett. nokrāsoja māju zaļu). Om kongruens är ett tillräckligt men inte nödvändigt villkor för att fastställa en syntaktisk relation, kan man med stöd av den semantiska relationen utan vidare hävda att vi också i konstruktionen nudažė namą žaliai har ett dubbelt beroende. Men då faller hela det system som postulerar en syntaktisk skillnad mellan en konstruktion med adverbial (laiko butelį stačiai) och en konstruktion med predikativt attribut (laiko butelį stačią).

Denna långa utvikning behövdes här för att man ska kunna förstå och bedöma en av huvudteserna i det verk som diskuteras – påståendet om ”ökad rektion”. Författaren stöder sig på ett citat ur inledningen till Antoine Meillets jämförande grammatik över indoeuropeiska språk (Meillet 1934):

”Il n’y avait pas en indo-européen de „rection“ d’un mot par un autre,

122

Recenzijos

comme il y en a en latin par exemple; l’autonomie du mot est le principe qui commande la structure de la phrase indo-européenne“ (s. 196, fotnot).

Det är inte helt klart om Meillet med detta avsåg syntaktiskt eller morfosyntaktiskt beroende, även om termen ”rection” traditionellt betecknar kasusrektion (dvs. morfosyntaktisk rektion). Av vissa formuleringar att döma avser författaren till den diskuterade boken just morfosyntaktiskt beroende: jämför till exempel formuleringen ”När prepositioner står tillsammans med böjliga ord styr de dem, det vill säga bestämmer deras grammatiska form” (s. 283). Ett oböjligt ord kan tydligen inte styras, så i konstruktioner som iš čia, per kur och liknande har vi sannolikt anslutning. Men vad är då värt definitionerna på s. 20? Där talas ju om ett syntaktiskt krav eller dess frånvaro, medan det på s. 283 visar sig att det bara handlar om morfologi: om det beroende ordet böjs har vi rektion, annars anslutning. Men låt oss anta att definitionerna lever sitt eget liv i något avskilt hörn och saknar betydelse för författarens resonemang. Även med detta förbehåll är det dock svårt att helt förstå vad författaren menar när han hävdar att ”i litauiskans utveckling kan en ökande syntaktisk styrning av kasus från verb iakttas” (s. 197) (versal i originalet – A. H.). Kasusberoende är ju inte liktydigt med ordberoende, så författaren talar här i praktiken om rektion, inte komplementation.

När man läser texten får man på sina håll intrycket att inte heller författaren själv helt har bestämt sig för vad det är som ökar i litauiskans utveckling. I konkreta fall framhålls nämligen just komplementation: ”I konstruktioner med tids- och rumsackusativ kan man generellt iaktta samma utvecklingsriktning: från ett anslutet adverbial till ett direkt objekt styrt av verbet” (s. 206). Detta påstående underbyggs med exempel som pra- vaikščiojau naktį, ištarnavau metus och liknande. Men om man bortser från särskilda arbetsord, där tidslängd införlivas i verbets argumentstruktur (dessa arbetsord kan visserligen vara nya, men deras tillkomst är ändå en fråga om ordbildning och endast indirekt en fråga om syntax), är det svårt att se vad som skulle ha förändrats. Förblir inte ordet naktį i konstruktionen miegojo visą naktį förmodligen ”anslutet”, som tidigare? Hur som helst är övergången till ett direkt objekt naturligtvis en syntaktisk process, och att postulera den skulle visa att det är fråga om att en komplementationsrelation uppkommer. På andra ställen avses emellertid återigen tydligt kasusval: ”När motsättningen mellan partitiv genitiv och ackusativ försvagas, stärks tendensen att generalisera det ena eller det andra av dessa kasus beroende på verbets betydelse. Därmed ersätts semantisk kasusöverensstämmelse med verbet av allt starkare syntaktisk rektion” (s. 224). Det som styrs är alltså inte längre ordet utan kasus. Om den partitiva genitiven försvagas

123

Recenzijos

och ackusativens opposition (atsiminti brolio: atsiminti brolį) sammanfattas som ackusativ (atsiminti brolį), förändras endast komplementets kasusmarkering, men man kan inte tala om att ett komplementationsförhållande uppkommer. Vad är det då som egentligen förändras? Betyder ”rektion” kanske en konsekvent användning av ett visst kasus för att markera komplementet till ett visst lexikalt enhetsord? Eller innebär det att valet av kasus inte längre avgörs semantiskt? Det vore bra att få veta.

Amicus Plato, sed... Ingen betvivlar Antoine Meillets enorma betydelse för den historiska lingvistikens utveckling, men hans syntaktiska påståenden bör inte längre citeras i början av det tjugoförsta århundradet. Hur man än förstår hans tidigare citerade påstående, vare sig man förknippar det med syntaktisk eller morfosyntaktisk avhängighet, är det sannolikt felaktigt i båda fallen.

För det första: om vi uppfattar ”rektion” som syntaktisk avhängighet – komplementation – tillskriver vi enligt Meillet det rekonstruerade urspråket andra strukturlagar än de som gäller för levande språk. Urspråkets ord ska ha varit syntaktiskt självständiga och inte ha stått i sådana avhängighetsförhållanden till varandra som i dagens språk. Naturligtvis kan man framföra ett sådant påstående, men då återvänder vi till de tidiga komparativisternas (Bopps och Schleichers) tid, då uppfattningen fortfarande var utbredd att språk kunde kännetecknas av andra strukturella drag och förändringslagar under olika utvecklingsstadier (språkens ”barndoms-” och ”ålderdomsperioder”). Sedan junggrammatikernas tid har man implicit, och sedan andra hälften av 1900-talet explicit, följt ”uniformitetsprincipen” (uniformitarian principle, jfr Harris & Campbell 1994: 24–32), enligt vilken lingvistiska förklaringar ska vara desamma oavsett om man undersöker ett nutida språk eller ett hypotetiskt forntida urspråk. Inget som är omöjligt i dag bör postuleras när man undersöker språkutvecklingen i det förflutna. Idén om primitiva, grammatiskt outvecklade språk har kanske aldrig fördömts strängt och slutgiltigt, men åtminstone för närvarande övervägs den inte seriöst av lingvister. Ett sådant stadium i urspråkets utveckling, där begreppen komplementation och modifiering inte skulle kunna tillämpas, är för oss endast föremål för halvt vetenskapliga spekulationer.

Då återstår den andra uppfattningen av ”rektion” – den morfosyntaktiska. Men även här förefaller Meillets påstående mycket tvivelaktigt. Under olika utvecklingsstadier i enskilda språk finner vi fall där semantiska oppositioner som kodas med kasus upphävs och strukturella kasus (t.ex. objektets ackusativ) får fäste, men vi finner också fall av motsatt tendens. Till exempel förstärktes objektets partitiva markering (ur vilken även negationens genitiv utvecklades) avsevärt i de baltiska och slaviska språken, sannolikt till följd av ablativens och genitivens synkretism (ablativ är en väl belagd källa till partitiva konstruktioner): detta framgår tydligt av en jämförelse mellan slaviska och baltiska språk och texter på forn grekiska och latin.

124

Recenzijos

I predikativ position vid sidan av nominativ (ackusativ) införde slaviska och baltiska språk instrumentalis, som till en början var förknippat med markering av ett ytterligare semantiskt innehåll (i dag har denna predikativa funktion hos instrumentalis nästan helt bleknat i båda språkfamiljerna). Kort sagt försvann vissa kasusmarkerade semantiska oppositioner i de baltiska och slaviska språken, men andra uppstod. Naturligtvis ser vi också en minskning av kasusmarkerade semantiska oppositioner i språk där kasus försvinner, såsom i dagens romanska språk, men här är det redan svårt att urskilja en fortsatt spridning av idén om morfosyntaktisk ”rektion”.

Om vi återgår specifikt till tesen i den aktuella boken försvåras bedömningen av den av att författaren inte definierar ”kasusrektion” närmare – som redan nämnts är hans uppfattning av kasusrektion sammanflätad med ett fenomen av rent syntaktisk art, nämligen komplementation. Exemplen som ges är motstridiga och visar att författaren inte gör någon tydlig åtskillnad mellan syntaktisk rektion (komplementation) och morfosyntaktisk rektion (kasusrektion). Om bokens nämnda tes ska förstås så att antalet kasusmarkerade semantiska oppositioner i uttryck för subjekt, objekt osv. har minskat under litauiskans utveckling, är ett sådant påstående teoretiskt meningsfullt, men sannolikt sakligt felaktigt. Till exempel lever oppositionen mellan ackusativ och partitiv genitiv fortfarande kvar i litauiskan. I vilken betydelse skulle den ha försvagats och lämnat plats åt ”rektion”? Naturligtvis kan man finna enstaka fall där växlingen mellan genitiv och ackusativ har upphävts. Enligt författaren är genitiven som användes med verben atmintį, užmiršti av partitivt ursprung (atmink manęs BrB Moz. I 40,14), och den har trängts undan av ackusativ i dagens språk. Men konkurrensen mellan genitiv och ackusativ märks redan med latinets memini och grekiskans μιμνήσκω. Detta fenomen är alltså så gammalt att genitiven sannolikt redan i de äldre litauiska skriftspråken var en semantiskt omotiverad syntaktisk relikt (dess partitiva ursprung kan bara förmodas), och dess försvinnande ur litauiskan innebar då endast att en typ av semantiskt omotiverad ”rektion” ersattes av en annan (här torde ekonomiprincipen ha verkat: i stället för två rektionstyper blev det en). I detta avseende skiljer sig genitivformer med ablativisk betydelse något. Om verb av typen bijoti, vengti skriver författaren: ”Genitiven, som tidigare hade en separat betydelse, inordnas med tiden i verbets semantiska och syntaktiska attraktionsfält, förlorar sin självständiga betydelse och blir det styrda komplementets kasus” (s. 245). Det är svårt att tro att genitiven vilko i konstruktionen bijoti vilko inte skulle ha varit ett komplement innan ”rektion” uppstod – en sådan uppfattning är bara en del av samma myt om ett primitivt urspråk utan syntaktiska relationer. Sannolikt har denna genitiv i konstruktionen bijoti vilko alltid betecknat ett komplement. Frågan är bara om den (det vill säga just kasusformen) är styrd nu och/eller i de äldre skrifterna. I detta

125

Recenzijos

fall avskaffades inte kasusväxlingen, till skillnad från fallet med predikatetypen atminti: nu används genitiv, precis som tidigare. Enligt författaren inträffade alltså brytpunkten i detta fall när genitivens ablativiska betydelse bleknade: genitiv började användas inte så mycket därför att kasusets ablativiska betydelse passade den situationstyp som uttrycktes, utan därför att verbet självt började kräva den. Det skulle dock vara svårt att bevisa något sådant, eftersom komplementens kasus eller prepositioner ofta pleonastiskt upprepar något som redan ingår i verbets egen betydelse. Anta att den ablativiska betydelsen otvivelaktigt utgör en oskiljaktig del av den lexikala betydelsen hos verben bijoti, vengti, men att den pleonastiskt uttrycks i motsvarande lettiska konstruktioner baidīties no vilka ’vara rädd för vargen’, vairīties no vilka ’undvika vargen’ (dessa konstruktioner ersatte äldre konstruktioner baidīties, vairīties vilka). Man kan nog hävda att prepositionsfrasen no vilka är ”styrd” av de motsvarande verben, liksom genitiven hos de litauiska verben bijoti, vengti (lettiskan har nämligen inga andra konstruktioner). Man kan dock inte förneka att prepositionen no har ablativisk betydelse. För att ”rektion” ska få fäste behöver alltså kasusets betydelse inte alls ”blekna”. Slutligen vore det också svårt att bevisa att genitiven i litauiskan har förlorat sin ablativiska betydelse. Genitiv med ablativisk betydelse används ju fortfarande produktivt med prepositioner (iš/nuo miesto). På motsvarande sätt används instrumentalis i talspråket med prepositionen su (rašyti su pieštuku, važiuok su autobusu), men vi skulle väl inte hävda att instrumentalis i en prepositionskonstruktion har förlorat sin ”redskapsbetydelse”, det vill säga sin instrumentella betydelse. För övrigt kan denna ”redskapsbetydelse” urskiljas även i de fall där kasusformen enligt Ambrazas redan blir ”styrd” (t.ex. naudotis peiliu), och om någon ville hävda att genitiven i konstruktionen bijoti, vengti vilko fortfarande har ablativisk betydelse, vore det svårt att motbevisa.

Jag tänker inte diskutera fler konkreta exempel här. Påståendet att en ”förstärkning av rektionen” kan iakttas i litauiskans utveckling är problematiskt inte bara, eller ens främst, därför att det är felaktigt, utan därför att det sannolikt inte ens är särskilt klart för författaren själv vad det egentligen betyder. Varken definitionen av ”rektion” i bokens inledning eller förklaringarna på andra ställen hjälper läsaren att fullt ut förstå vad det är som enligt författarens formulering förstärks under litauiskans utveckling.

Vytautas Ambrazas är författare till många studier av betydelse för litauiskans historia. Resultaten av dessa återspeglas, sammanfattas och presenteras i ett bredare sammanhang i den aktuella boken. Här kan man nämna författarens studier av litauiskans infinitivkonstruktioner (Ambrazas 1995). Där klarläggs på ett övertygande sätt de syntaktiska omanalysmekanismer som ledde till att nominativobjekt uppstod i sådana konstruktioner som šienas reikia pjauti (→ reikia šienas pjauti); nominativobjektet är ur-

126

Recenzijos

subjektets ackusativs omanalys, medan det inflytande från finska språk som vissa forskare betonar sannolikt endast bidrog till att denna kasusform bevarades, men ingalunda var en nödvändig förutsättning för dess uppkomst. Även dativens användning för att markera subjekt och objekt till infinitiver som uttrycker syfte och ändamål i adverbial och adnominal position (en plats för hönan att värpa på, en yxa för att hugga ved) förklarar Ambrazas övertygande med antagandet att en omanalysprocess ägde rum i konstruktionen med dubblerad dativ för ändamål och att den första dativen omtolkades som infinitivens subjekt eller objekt (författaren avvisar med rätta hypotesen om kasusattraktion). Dessa studier av Ambrazas utgör ett bestående bidrag till den litauiska och baltiska syntaxens historia.

Några av de historiska förklaringar till syntaktiska fenomen som författaren presenterar här och som också förekommer i hans tidigare arbeten har, i och med att nya typologiska studier publicerats, delvis förlorat sin aktualitet. Här skulle man exempelvis vilja nämna hypotesen om den indirekta modusformens uppkomst.

Liksom i sina tidigare publikationer härleder Ambrazas i den aktuella boken konstruktioner med indirekt modus ur konstruktioner där particip används tillsammans med verb för sinnesförnimmelse, erfarenhet eller yttrande, t.ex. han kände / trodde / sade sig känna vägen. ”Betydelsen av återberättad eller förmodad handling kan här ha överförts till participet, som börjar användas självständigt” (s. 393). Denna förklaring, som följer traditionen från Delbrücks och Endzelīns förklaringar, är inte tillfredsställande eftersom den endast täcker den återberättande betydelsen hos de aktuella konstruktionerna. Man kan förstå varför denna betydelse var viktigast för Endzelīns: de lettiska evidentialkonstruktionerna har ju endast en återberättande funktion. De litauiska evidentialkonstruktionerna har emellertid också en inferentiell funktion (slutsatser grundade på spår av en inträffad handling, t.ex. här har det varit en tjuv) och en mirativ funktion (uttryck för förvåning, t.ex. han vänder sig om – där står ju djävulen). Typologisk litteratur visar övertygande, med paralleller från andra språk, hur den inferentiella betydelsen och därefter andra evidentiella betydelser, däribland den återberättande, utvecklas ur perfektbetydelsen. Den omvända utvecklingen – från återberättande till inferentiell betydelse – är inte belagd och svår att förklara. Därför framstår den förklaring som Litvinov föreslog 1989, enligt vilken perfekt är källan till de baltiska evidentialkonstruktionerna, som betydligt mer tilltalande. Enligt denne forskare uppkom, vid sidan av evidentialkonstruktioner med perfektursprung (de har gett sig av), senare även konstruktioner med presensparticip (de bor långt borta) och till och med med futurumparticip (de är på väg att ge sig av). Ambrazas diskuterar kort Litvinovs förklaring men avvisar den med motiveringen att företrädet för preteritumformerna inte har bevisats. Det vore emellertid svårt att bevisa detta med tanke på att de baltiska språkens skriftliga historia är alltför kort. Med utgångspunkt i direkta källuppgifter

127

Recenzijos

är det inte möjligt att ”bevisa” vare sig Ambrazas eller Litvinovs hypotes, men den senare har företräde eftersom den inte strider mot språktypologiska fakta.

Författaren nämner ofta språkt typologi och citerar en hel del typologisk litteratur. I vissa fall kompletterar den hans resonemang, i andra spelar den endast en dekorativ roll. Evidentialitet, eller den tidigare nämnda markeringen av en syntaktisk förbindelses huvudled, är ett ganska tydligt exempel på detta. Johann Nichols artikel om markering av huvud- och beroendeled pryder naturligtvis varje bibliografi. Men det innebär inte att det är nyttigt att göra litauiska läsare bekanta med idéerna i den, eftersom, som påpekats, hela den ”litauiska” syntaxens byggnad rasar samman på grund av dessa skadliga idéer.

För övrigt kan varje typologiskt påstående vederläggas av ett exempel från något språk som tidigare inte har undersökts med avseende på den aktuella frågan, även litauiska, men språket måste vara väl undersökt. På s. 186 hävdar författaren exempelvis att det material han lägger fram vederlägger Shibatanis (1998) påstående att den implicita agenten i opersonlig passiv, i litauiska liksom i andra språk, endast kan beteckna en människa. I själva verket var det Frajzyngier (1982) som lyfte fram detta som ett universellt drag hos opersonlig passiv. Jag har hävdat i en artikel från 2004 (2004b), som författaren inte nämner, och mer utförligt Holvoet (2007), att de litauiska evidentialkonstruktionerna med passiva particip endast skenbart utgör ett undantag från Frajzyngiers generalisering. De litauiska evidentialkonstruktionerna med passiva particip bryter i själva verket mot flera väl belagda typologiska generaliseringar, och dessutom är några av dem svåra att förklara med de vanliga reglerna för härledning av passivkonstruktioner (se närmare Holvoet 2007, 96–104). Därför kan man ifrågasätta om de över huvud taget bör betraktas som passivkonstruktioner.

I samband med konstruktioner med passiva particip vill jag också uppmärksamma ett annat fall där den aktuella studien inte tar hänsyn till evidentialkonstruktionernas särart. När författaren diskuterar uppkomsten av agentgenitiv avvisar han min förklaring (Holvoet 2001), enligt vilken genetivus auctoris överfördes från konstruktioner med transitiva verb till konstruktioner med intransitiva verb. Enligt denna hypotes, där agentgenitiven har possessivt ursprung (vilket framgår av att possessiva genitivformer som min, din, sin används i passivkonstruktioner), måste den först ha uppkommit i adnominal position ([faderns [byggda hus]]); efter omanalys uppfattades genitiven som agentiv ([[av fadern byggt] hus]), och tillsammans med participet kunde den flyttas till predikativ position (huset är [byggt av fadern]); när participet lösgjordes från participfrasen [byggt av fadern] uppkom i litauiska (men inte i lettiska) full passiv med agentgenitiv huset blev byggt av fadern. Från sådana konstruktioner överfördes genitiven till konstruktioner med intransitiva verb.

128

Recenzijos

(fadern har bott här). När författaren avvisar denna förklaring betonar han att ”[konstruktioner med neutrumformer] används i det område av de litauiska dialekterna där kongruerande passivkonstruktioner över huvud taget inte är typiska” (s. 189). Det är naturligtvis inte kongruensen, eller dess frånvaro, som är kärnan här, eftersom konstruktioner med participkongruens i adnominal position (faderns byggda hus) även tidigare kan ha samexisterat, liksom i dagens litauiska dialekter, med motsvarande icke-kongruerande predikativ (huset (är) byggt). Författaren avser alltså sannolikt att konstruktioner av typen fadern har bott här används i dialekter där den standardmässiga passivkonstruktionen huset var byggt av fadern över huvud taget inte är typisk. Detta visar emellertid i grund och botten endast att konstruktioner av typen fadern har bott här, i egenskap av evidentialkonstruktioner, funktionellt frigjordes från passivkonstruktioner och började existera självständigt, även om de övertog många drag från dessa. Ett av de drag som övertogs från passivkonstruktionen var utan tvekan agentgenitiven. När författaren avvisar min förklaring hänvisar han till substantivisk användning av neutrumparticip: den ursprungliga betydelsen av satsen fadern arbetat skulle ha varit ’faderns arbete’, och satsen jag född där ’där är min hembygd’ (s. 191). Även om man lätt kan föreställa sig att substantiviska konstruktioner som fadern arbetat ’faderns arbete’ skulle kunna ge upphov till sådana konstruktioner som *Jag tycker om faderns arbetat, *Jag respekterar faderns arbetat, är det betydligt svårare att föreställa sig hur de skulle ha kunnat utvecklas till satsstrukturer där det passiva participet övertar ett finit predikatsverbs funktioner. Dessutom skulle ett substantiverat particip som varit endast kunna betyda ’das Gewesene’, det vill säga ’det som har varit’ (jfr icke-varande ting). De så kallade passiva participen i indoeuropeiska språk har vid intransitiva verb alltid en aktiv, närmare bestämt intransitiv, betydelse snarare än en passiv: jfr latin impransus ’utan att ha ätit frukost’; tyska der spät gekommene Gast ’gästen som kom sent’ (detta är, med Edith Moravcsiks terminologi, en ”regel av ergativ typ” – ergative pattern, jfr Moravcsik 1978). Den tyska konstruktionen mein Gesagtes ’det jag sagt, det som jag sade’ kan tolkas meningsfullt, men *mein Gekommenes är redan svårtolkat. Om sådana intransitiva particip ändå används i passivkonstruktioner är det ett sekundärt fenomen: en konstruktion baserad på transitiva verb utvidgas så att även vissa intransitiva verb (de så kallade ”unakkusativa”) omfattas.

Samtidigt som jag erkänner litauiskans, liksom varje annat språks, roll som en ”korrigerande instans” vid prövningen av typologiska generaliseringars giltighet, skulle jag ändå vara benägen att se mer försiktigt på försöken att projicera fenomen i litauiskan som inte är belagda i andra indoeuropeiska språk tillbaka på urspråket. När författaren behandlar avsaknaden av en numerusdistinktion i tredje personens verbformer i de baltiska språken (barnet leker: barnen leker), framför han tanken att de baltiska språken inte skulle ha förlorat tredje person pluralis.

129

Recenzijos

former, som traditionellt hävdats, utan former som de aldrig har haft. Han beskriver den traditionella hypotesen som ett ”irrationellt” försök att ”härleda det baltiska (liksom det germanska och anatoliska) verbsystemet [...] ur en modell som är karakteristisk för indo-iranskan” (s. 115). Men separata ändelser för tredje person singular och plural finns ju inte bara i indo-iranska språk, utan också i grekiska, latin, germanska, hettitiska och till sist även slaviska språk; avsaknaden av åtskillnad mellan tredje personens numerusformer i de baltiska språken är alltså ett isolerat fenomen. Man kan hålla med om att den verbmodell som de unga grammatikerna skapade med grekiska och indo-iranska språk som grund måste omprövas i många avseenden efter upptäckten av anatoliska och andra indoeuropeiska språk. Den särställning som traditionellt tillskrivs indo-iranska och grekiska, och i vår tid exempelvis även anatoliska språk, återspeglar dock inte en geografisk avvikelse (bias), utan framför allt skillnader i hur långt tillbaka de är belagda. Hur anmärkningsvärd litauiskans fonetiska arkaism än må vara (vilket exempelvis gör att den litauiska nominativformen vyras står närmare urformen än latinets vir eller sanskrits viráḥ), kan man inte okritiskt ställa fakta om litauiskan, vars historia bara är belagd sedan 1500-talet, mot fakta om språk vars belagda historia sträcker sig tillbaka till det första årtusendet eller i vissa fall även det andra årtusendet före vår tideräkning. Med tanke på den inkongruens (avsaknad av kongruens) hos passiva participformer i litauiska konstruktioner med nominala predikativ som författaren diskuterar mer ingående (s. 139–144) (pradalgiai suvėlta, šimušta; keliu karvės genama ir pan.), är det inte heller förvånande att inkongruens förekommer i de baltiska språkens verb. Dessa företeelser bör alltså snarare undersökas i ett vidare sammanhang, och då ligger slutsatsen nära till hands att orsaken till att verbformer i tredje person saknas kan vara den inkongruens mellan nominala predikativ och verb som var utbredd i det protobaltiska språket (även om den, med tanke på regeln τὰ ζῷα τρέχει, har rötter i det protoindoeuropeiska språket). Den form i tredje person plural som trängts undan från sin ursprungliga användning döljer sig sannolikt i sådana participformer som dirbą, vilket Cowgill (1970) redan hävdade.

Låt oss gå över till några sammanfattande kommentarer. Denna syntes av forskningen, författad av Vytautas Ambrazas, den främste kännaren av litauiskans historiska syntax, är utan tvekan ett viktigt verk för baltistiken. Man kan instämma i många av de förklaringar han lägger fram eller ta avstånd från dem, men de är alltid intressanta. Författarens huvudteser om tendenserna i litauiskans syntaktiska utveckling har berörts tidigare. Den tes som oftast betonas i boken, om en ”förstärkning av rektionsförhållandena”, är tvivelaktig, framför allt eftersom själva begreppet ”rektion” används oklart i arbetet. Förvånande är också författarens syn på den moderna teoretiska grammatiken – en syn som aldrig uttrycks öppet men blir allt tydligare vid läsningen – som ett stilfullt och prestigefyllt, men alltför starkt berusningsmedel, från vilket man i största möjliga mån bör skydda den yngre generationen litauiska lingvister. En lingvist som har läst så mycket utländsk litteratur som Vytautas Ambrazas knappast kan ta på allvar en syntaktisk modell full av inre motsägelser, vilken presenteras i

130

Recenzijos

den Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje och i huvudsak bibehålls i det här behandlade arbetet (trots att vissa definitioner delvis har ändrats), särskilt som en sådan modell inte används någonstans i världen (förutom i Litauen, Lettland och några andra länder som genomlevt den ryska sovjetiska grammatikens ”ockupation”). Men kriterierna för inrikes- respektive utrikespolitik skiljer sig tydligen åt. Tankar som utvecklas inom utländsk lingvistik kan få leva sitt eget liv och pryda litteraturförteckningar, men de passar i princip inte den litauiska läsaren, såvida de inte har passerat genom ett lämpligt filter och därmed inte längre utgör ett hot mot den halvt skolmässiga, halvt vetenskapliga doktrin som LKG och DLKG företräder, och vars giltighet anses obegränsad i tiden. Lietuvių kalbos istorinė sintaksė är ett värdefullt verk, men dess värde hade varit betydligt större om författaren hade avstått från sin dubbla roll – som forskare och väktare av det nationella arvet – och varit beredd att visa unga litauiska lingvister vägar för framtida forskning.

BIBLIOGRAFIJA

AMBRAZAS, V. 1970: Dėl lietuvių kalbos netiesioginės nuosakos (modus relativus). In: V. RŪKE-DRAVIŅA, ed., Donum Balticum. To professor Christian S. Stang on the occasion of his seventieth birthday, 15 March 1970. Stockholm: Almqvist & Wiksell, 6–13.

AMBRAZAS, V. 1995: Lietuvių kalbos bendraties konstrukcijų raida. Lietuvių kalbotyros klausimai 33, 74–109.

COWGILL, W. 1970. The nominative plural and preterite singular of the active participles in Baltic. In: Th. F. MAGNER & W. R. SCHMALSTIEG, eds., Baltic Linguistics. University Park-London: Pennsylvania State University Press, 23–37.

DLKG = V. Ambrazas, red., 2006: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. 4-oji papildyta laida. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

FRAJZYNGIER, Z. 1982: Indefinite agent, passive and impersonal passive. A functional study. Lingua 58, 267–290.

HARRIS, A. C. & CAMPBELL, L. 1995: Historical Syntax in Cross-Linguistic Perspective. Cambridge: University Press. (Cambridge Studies in Linguistics, 74.)

HOLVOET, A. 2001. Once more the Baltic genitive of agent. Baltistica 35 (2), 45–58.

HOLVOET, A. 2004a: On the marking of predicate nominals in Baltic. In: BALDI, Ph. & DINI, P. U.

131

Recenzijos

(eds.), Studies in Baltic and Indo-European linguistics in honor of William R. Schmalstieg. Amsterdam & Philadelphia, 75–90.

Holvoet, A. 2004b: Evidencialumo kategorija. In: A. Holvoet & L. Semėnienė, red., Gramatinių kategorijų tyrimai. Vilnius: LKI, 105–120.

Holvoet, A. 2007: Mood and Modality in Baltic. Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego.

Holvoet, A. & Judžentis, A. 2005: Sintaksinės priklausomybės tipai: papildymai ir patikslinimai. In: A. Holvoet & R. Mikulskas, red., Gramatinių funkcijų tyrimai, Vilnius: LKI, 11–38.

Litwinow, W. P. 1989: Der Modus relativus baltischer Sprachen aus typologischer Sicht. Baltistica 25 (2), 146–155.

LKG = K. Ulvydas, red., 1965–1976: Lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mintis.

Meillet, A. 1934. Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes. 7^e éd. Paris: Hachette.

Moravcsik, E. 1978. On the distribution of ergative and accusative patterns. Lingua 45, 233–279.

Nichols, J. 1981: Predicate Nominals: A Partial Surface Syntax of Russian. Berkeley: University of California Press.

Nichols, J. 1981: Head-marking and Dependent-marking Grammar. Language 62, 1, 56–119.

Shibatani, M. 1998. Voice parameters. In: L. Kulikov & H. Vater, eds., Typology of Verbal Categories. Papers Presented to Vladimir Nedjalkov. Tübingen: Niemeyer, 117–138.

Urnežiūtė, R. 2006: Leonardui Dambriūnui – 100 metų. Gimtoji kalba 2006 vasaris Nr. 2 (464), 3–7.

Axel Holvoet

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

132