Pastabos

Van Langendonck, W. 2007: Theory and Typology of Proper Names. Berlin–New York: Mouton de Gruyter.

Žukauskaitė, J. 1961: Kaip vartojimas jungiamuoju žodžiu ir jungtuku. In: Kazlauskas, Laigonaitė & Urbutis, red., 1961, 217–278.

Rolandas Mikulskas

Institutet för litauiska språket

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

Småsak 14

Ordböckerna till dialekttexter är märkliga numera. Jag säger så efter att ha bekantat mig med ordlistan i A. Leskauskaitės bok Kučiūnų krašto tekstų (2006, s. 401–425). Vi vet ju alla att dialekter och talvarieteter numera existerar sida vid sida med standardspråket (skola, radio, television, myndigheternas kontor), tvåspråkighet (ja, till och med flerspråkighet) och jargong (slang) – ungdomars, elevers och kontorsanställdas tal. För vetenskapen, ordens etymologi och dialekternas historia är det nedärvda ordförrådet viktigast, medan nyheter bara är sociologiskt intressanta.

Förvanskningar av internationella ord är tillfälliga; när man går till botten med dem finns det inte längre sådana företeelser som anàlìzas, garnizònas, fabrìkė, kantòra (1!), karasėlė (2), liminãdas, litinántas ’löjtnant’, nãrvas ’nerv’, pìlstùkas, rãdija, šakmãtai, šoferis, šoferiauti, šoferiukas (vilka märkliga dzūkiska ord!), trìperis (?), vìtirinõrius ’veterinär’ (på grund av reduktion av obetonat e).

Kučiūnųområdet var en del av en helt förpolskad församling som kämpade mot Litauen, nämligen Bérznyko (som författaren förvandlat till Béržininkais). Därför finns det många sådana lånord, som numera till och med blir föremål för åtlöje och har spridits av stribai och andra aktörer (särskilt handlare): bajãvas, -à, blestvà (i texten blę.stva – s. 158, alltså har ett främmande ord upprepats), basanõškė (i texten basanõšku – s. 366), burtãkas (hört i Lp och Drsk, ungdomarnas bòrdą.kas!), cielkà (2) ’en flicka som bevarat sin oskuld’ (i texten cielkos, s. 388, återigen upprepas ett ord på främmande språk – författaren förlitauiserar det), bufãikė ’vadderad jacka’, dačià (?) (de tvåspråkiga i Švendubrė säger dã. ča), davãi ’nagel’, dũryti ’göra dum’ (från president Brazauskos valkampanj), centrafũga (!), fãinas ’utmärkt’, lapkà (i texten lã.pka, s. 262 – alltså ett rent främmande ord), načiãlnykas (ett rent ryskt ord), pašlòvica (!) ’ordspråk’, põdlas ’skurkaktig’, pratìbnas ’motbjudande, obehaglig’, tùžolas ’tung’, zakõnas ’lag’, zastãvas (från polskans ord för vakt) och så vidare. Redan den store lettiske forskaren J. Endzelynas lärde i sin recension av de första häftena av K. Būgas LKŽ att de lånord som flerspråkiga människor använder nakna inte hör till dialekthistorien, utan bara återspeglar talet (därför redovisade även J. Otrebskis separat de slaviska, till dialekten oanpassade, nakna talorden från Tverečius, som rörde myndighetsutövning, undervisning och liknande).

155

Pastabos

ibland utelämnar författaren genuina ord ur ordlistan – šūniažolė ’ett sådant ogräs’, tùs, tó ’den, det, den’ och så vidare – medan alla främmande ord, till och med alla diminutiver och allehanda uttalsvarianter som avviker åt sidan (kolkozas med flera), skrivs upp, skrivs upp!

Varken institutets råd eller institutets dialektologer lägger ens märke till förvanskningarna: från dasėkti kan det inte bli dàsiekia, dàsiėkė; den formen hos dzūkerna är bara žiūro – inte žiūri; i texten finns diėgu· (s. 380), men diėgas (3), iškėsti, men iškėte – detta är nytt inom litauisk betoning; i texten fann jag formen véntėris, i ordboken veñteris (överallt i Dzūkija där jag varit har jag från fiskare endast hört véntėris); rántauti = réntauti (med hårt r) och så vidare.

En i dzūkiska dialekter sedan Chylinskis tid okänd ai, a-reduktion, som uppmärksammades redan på professor J. Balčikonis tid och senare av filosofen A. Griška från Armóniškiai med flera, och därför inte förstådd blandning = blandas med mera.

Bygemenskaperna som hjälpte till att bevara dialekternas lexikala, fonetiska och morfologiska system finns inte längre; det litauiska talspråket blir allt mer brokigt, vi följer inte utvecklingen inom dialektlexikografin (till exempel F. Filins teori, den tyska lexikografin och den lettiska), och vi publicerar till och med outredda drag i talvarieteterna (det framhävs ju till och med att báldai, från samogiterna báldai (2), kommer in i talvarieteterna från butikerna; det bör anges var, i stället för att hävda att uppgiften funnits där sedan urminnes tider.

Vi får se vilken röra den här författarens dialektordbok för alla dzūker blir, med upprepade uppgifter från främmande språk och jargong (för det är ju inte alls klart om nebaščikas yra nebaščikas). Den här boken bör användas med försiktighet: den har sammanställts okritiskt, och dess syfte och tillförlitlighet är oklara.

15 småsaker

Det verkade och verkar som om vårt standardspråk har ortnamn som nästan är fullständigt välordnade och nedtecknade från det levande talspråket (dialekterna), tack vare K. Būgas, J. Balčikonis, K. Alminas, A. Salys, A. Vanagas, V. Maciejauskienė och andra språkforskares omsorg och undersökningar.

Jag tar boken av K. Garšva, chef för LKI:s ortnamnssektion (tidigare avdelning), Lietuvių kalbos paribio šnektos (habilitation), och läser förvanskade ortnamn som inte hämtats från det levande talspråket. Litauerna i Rodūnia har bara sagt Plikiai, -ių (4), inte Plikiai (2) – s. 26; måste forntida Bérznyką kallas Beržininkais (s. 31), Šlynakiemis är nog egentligen Šlynakiemis (s. 33), Radžiūčiai (s. 33) = Radžiūčiai, till Telšiai

156

Pastabos

(s. 46, helt nytt inom språkvetenskapen) = till Télšius (3), Skúodą (s. 46) = Skúodą, Dūkšto (s. 59, 291) (singular genitiv) = Dūkšto, Brūnaviškis (s. 102) = Brūnava (1).

Och överlag varierar betoningen kraftigt, till exempel: tėvas (2x, s. 35) = tėvas (3), tuoj (s. 41) = tuõj, kyla (s. 50) = kýla, valgíui (s. 54) = valgìui, šėlti (s. 54) = šėlti, plienas (s. 56) = pliēnas, pūota (s. 56) = puõta, kiemas (s. 56) = kiēmas, bū́ra (s. 66) = býra, negiėst (s. 101) = negiėsta, det vill säga negieda, aviėts (s. 101) = avietės (betoningen är tillbakadragen), tū-kart (s. 106) = tãkart, salýkla (s. 106) = salýkla, valnìste. = valnìste. (s. 122), bėkt (s. 274) = bėgt, bėg’ō – s. 281 (= b’ė˙g’ō), žiēmō – s. 281 (= ž’iemō). Det är förståeligt; vi hade ju också fått lära oss av professor J. Balčikonis att östlitauerna har svårt att skilja mellan accenttyper när diftongerna ie och uo samt de långa vokalerna e, o, i, u bär huvudbetoning. Det är alltså inte alls förvånande att den vetenskapliga redaktören L. Grumadienė (numera Kalėdienė) inte hör detta, är helt dialektlös och till och med har en anstrykning av jargong. Sådan är språkvetenskapens situation hos oss i dag. Förr, på J. Balčikonis tid, brukade man i allmänhet inte ta in dialektlösa personer vid LKŽ och Institutet. Kanske är det därför som endast betoningens plats anges i K. Vosylytės Kupiškio tarmės žodyne i detta fall (även om det finns tvivelaktiga uppgifter).

En nyhet inom vår dialektforskning är uppgiften om att ändelsen -siu i första person singularis futurum hårdnar: dūosu, nešižanysu – s. 274 (eller är det här kanske en annan arbetssuffixformant, enligt akademikern Z. Zinkevičius?) – detta är till och med ett problem; formen hörs i Zt, Brt, Pjv, har hörts i PrL, Tóvėje, vid Labguvós, i stora delar av det samogitiska dialektområdet och så vidare. Boken brister i noggrannhet, vad man än gör, även om den är mycket behövlig: utanför Litauens gränser lämnas litauerna ensamma; bortglömda av Litauen övergår de energiskt till andra etniska grupper (det är bra att dr. M. Sivickienė skrev upp mycket ordförråd från Málkava, Litvinka och andra platser). Det kommer alltid att finnas några rader i språkhistorien.

Vytautas Antanas Vitkauskas

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

Vad är det för oklart sjönamn Vazbys?

Den inte särskilt stora sjön Vazbys¹, med en areal på 5,6 ha, ligger i Utena kommun, 7 km från Utena, på högra sidan av vägen mot Kuktiškės, söder om byn Kymėnai och väster om Galinava. Jag har sagt till lingvisten Aleksandras Vanagas att en sådan stav-

¹ Förteckning över namn på floder och sjöar i Litauiska SSR. Vilnius: Förlaget för statlig politisk och vetenskaplig litteratur, 1963, 188.

157