Acta Linguistica Lithuanica

LX (2009), 129 – 134

Anmärkningar

Remarks

Tillägg till SEJL

Den ärade professorn från Kraków har genom sitt verk, efter K. Būga, E. Fraenkel, J. Kazlauskas och V. Urbutis, satt fart på undersökningen av etymologier i vårt språks ordförråd; han lägger fram allt med goda kunskaper i alla baltiska språk. Han bygger på våra viktigaste källor: LKŽ, K. Sirvydas och delvis A. Juška, särskilt Z. Zinkevičius. Därför måste vi förstå verkets särart och betydelse för vetenskapen om vårt språk och uttrycka vår aktning för forskaren, eftersom vi i detta avseende är ganska eftersatta.

I sina vetenskapliga arbeten tycks författaren sjuda av aktivitet. Här har vi i våra händer och granskar noggrant flera böcker från 2007, på nästan tusen sidor, och dessutom ett helt knippe rättelser och tillägg i språktidskriften ALL. För många lingvister är W. Smoczyńskis böcker som en frisk fläkt. Ändå har vi andra uppfattningar om etymologiseringen av vissa ord som återges i Stownike (t.ex. ačiū, aršūs, lęšis osv.). Vissa uppgifter om betoning är också tveksamma. Det rör sig inte om några särskilt avgörande detaljer, men de kan vilseleda läsare och efterföljare till professorns verk.

Man bör påminna alla om att en hel del ord i standardspråket inte har ärvt sin betoning eller tonaccent, utan fått en förändrad form som skrivande människor har börjat använda under dialektalt inflytande: exempelvis progą (4) ← prógą, reikšmę (4) ← reikšmę, veikslas ← veikslas osv. Till exempel började poeter och teaterfolk använda audrà i standardspråket först från 1935, efter sjönamnet Audrà, -õs (Aldrà, -õs); nu har det blivit standardnorm (även yngre samogiter håller fast vid den). Detsamma görs med orden lėkštė → lėkštė, óda → odà, kibìras → kìbiras, vérgas → vèrgas, pavėrgti → pavèrgti, vaĩstas → vaistàs, žãisti → žaĩsti, spėĩgas → spėgas osv.

W. Smoczyński skriver alla betoningsvarianter på samma sätt som de ärvda formerna. Nej, här handlar det om nya betoningsvarianter, inte om resultatet av ordens utveckling. Så är det med audrà / audrà (LKŽ¹ I tog inte ens upp formen, och inte heller kibìro / kìbiro¹). I de yngre dialekterna ersatte lärarna ãikštę med aikštę (4); samma sak hände med ordet aistrà (2) i samogitiska dialekter, nu standardspråkets form (4).

¹ På institutet fick vi 1956 B. Vosylutė och K. Ulvydas utlåtande om ord som hade skrivits ned i dialekterna och tagits dit för bedömning: Det finns bara i Vilnius, Žaliakalnis, kanske Panevėžys. Detta är nyinlärt och behövs inte i LKŽ

129

Pastabos

Det är förstås så att språkets normer förändras och inte kan stelnas. Om de inte bryter ned språkets system och det bildade samhället nästan allmänt har tillägnat sig dem, måste vi godta och börja ändra dem synonymt. Enbart de varianter som VPU-studenterna angett i en forskares lärobok ”Lietuvių bendrinės kalbos kirčiavimas” (2007) är alla författare från såväl östra Litauen som Kaunas benägna att ändra mycket och bortse från regelbundenheten hos dem som lärt sig den.

Låt oss anta att betoningen också visar ålder. Exempelvis finns i många samogitiska och nordvästliga höglandsmål advėrėje, som inte hunnit anpassa sig till det långa betonade ē; en sådan uppgift har inte publicerats. Likaså ābrė Skn, Žg, Grz, ābrī Krš – utan vidare resonemang ett lån från lettiskan; det skulle inte ens behövas någon större diskussion, eftersom ett gammalt dialektord skulle vara ābrė (talare som förlänger kort betonad vokal förlänger den ändå; i Pp, byn Šemetačiai, hörde man 1985 också: á. brė ~ ābrė.

Forma pálksninė dėsningai iš paalksninės (p. 11) – dėsningas balsių sutraukimas. Mažai girdima álksnuotos pievos (p. 11). Priešdėlio ant- dariniai žemaičių tik ánt- (net ámburgos, iškritus priebalsiui t, o n atsidūrė prieš b ir tariama m. Žodis ánkiaušis ‚anties kiaušinis‘ yra šnekamojo stiliaus, tarties dialektizmas. Tik aukštaičių yra añštolis (p. 18). Apsidžiaugti taisytinas apsidžiaugti (p. 19). Ką apie žem. apẽi, aplẽi, āple mano autorius, kodėl vietoj ie čia ei, e? Žodis atañčių (dgs. gal.) turi atitrauktinį kirtį (p. 28). Tarminis pasakymas yra tik áudras kėlti ‚dūkti‘ (p. 31). Žem. yra avėčia (p. 38). Prieveiksmis beveik (p. 58) nepaveldėtas, priegaidės keitimas miestuose. Negi duburkālis ‚menkas duburkis‘ (p. 69) ir kurpālis — vienos priesagos dariniai? Visame žem. plote yra tik bruotėrė.lis, ne broterėlis (p. 75). čigonėna = čigonėnai (1). Žodis giesmė (3) ne tiktai yra religinė, bet ir iškilminga, pvz., himnas (p. 91). Ar daugėlis yra ne daūgelis ‚l. gromada‘. Forma drėžū (drežėti ‚šykštauti‘ (p. 124)) yra nesusipratimas = drėžū. Žem. drįsti tam tikrame an, en, in, un išlaikymo krašte esam. 1. yra drēnčo / drēn.ču ~ draṣū, o formos dresū (p. 125) tiesiog nesu niekur girdėjęs ir užrašęs; šalia drū.kc ‚drūtas‘, daug kur tariamas drū·gdgalis Krš, Pvn ir kt. Ar ne korektūros klaida yra acc. sg. dūobę = duobę (p. 133). Žodis eikštė yra kažkokių transponavimų (J), balsių redukavimo rezultatas (p. 143). Žodžiai aldija ir eldija vien susieti a- ir e- transponavimu — turbūt tai vienas žodis (p. 146). Abejotini duomenys gāila (p. 151), po gāisą (iš latvių kalbos? – p. 151). Žodis urkštynė šnektų tik urkštynė, o urkštynė teikiama bk pagal kitus tokius priesaginius žodžius. Juškos bāgalis iš šnektų, kur na-, ba-, ta- dėl e platėjimo buvo pakeistas balsiu e vakarų šnektose (klaipėdiškių ir kretingiškių) — p. 165, o gegužė bene korektūros klaida (ten pat). Iš vok. žem. rašybos atsirado jēlas = gēlas (p. 166, taip pat ten žr. ir išnašą). Gelžis žodžio etimologija neįtikinama dėl didesnio baltų kalbų ploto gelž-, o gelež- (gelaž- tik dėl le > la) tik aukštaičių šnektų. Veiksmažodžių gimdžia, kludžia (p. 175) yra i ir o kam. esam.

130

Pastabos

1. pakeičiamas es. l. kamienų ia. glėmža = glėmža (p. 188; gliuosis (iš Jž) tikriausiai yra korektūros klaida — tikrinta, žmonės nežino (p. 191); glūdinas = gluodinas (p. 191) iš pietų žem. (dūnininkų); atėjo = atėjo (p. 214). Aukštaičių šnektose ir bk prieš ie- visada pridedamas i = j: jekà = jekà, jėšmas = iešmas, ievà = ievà, Jiešmuo = Iešmuo (p. 216–217). ilgainiui = ilgainiui (naujo prisiminto žodžio kirčio vietos ir priegaidės keitimas — p. 218; nuõdai = nuodaĩ (4 kirč.) — p. 221; įsnauja ir yšnauja tik rašyba, tariama i (p. 225); lėlė = lėlė (4) — p. 227; jeknos ir jāk nos,‘kepenys’ tik rašyba, tarimas vienodas, pirmasis — p. 233; tas pats reiškinys júo = juõ, júoba = juõba — p. 238; giāure — g atsirado iš rašybos vokiečių žemaičių tarmė — Prūsų lietuviai tarė j (p. 235), jūsasis = jūšasis žem — p. 240; kainà 4 — žodžio ne iš šnektų priėmimo apie 1910 m. kirčio ir priegaidės perstatymo pagal K. Būgą dalykas (p. 242). karčemà — retesnis žodžio kirtis = karčėma (p. 255). Vad. rotininkų kevárza,‘keverza’ (p. 280) = kevérza, net transponuotas nedėsningas. Žodis kivirčias yra atsipalaidavusių sportininkų ir žurnalistų žodis, visai naujas = kivirčas (2) — p. 293. klānas (vandens) 4 — klānai yra skolinys ekonomikos reikalams, o klanai,‘balos’ — p. 293. Ten pat rašoma klonė, klonis, dažniau tarmėse klonė, klonis — tvirtagalę nori įtvirtinti dr. S. Ambrazas. Žodžiai klėvas ir kliūvai (p. 297) yra tik rašybos reikalas. Kirčiavimas kõneveikti, -veikiù, -veikiaũ yra neįmanomas, sudurstytas iš kelių šnektų: kõneveikti, -ių, -iau bk ir vakarų aukštaičiai ir koneveikti, -veikiù, -iaũ — pietų aukštaičiai (Drsk, Rtn, Maceliai, Vrn) — p. 305. kópa,‘wydma pomorska’ — naujas kirčio vietos ir priegaidės pertvarkymas miestų inteligentų (ten pat). Iš košėti sakome kósėju, o kosėju beveik negirdimas (p. 306). Formos krātis keitimas kreĩčiu yra *ri > rei (p. 307). Net iš krāšės padaroma krēšė net žem. (ten pat) — žr. knygoje Lietuvių kalbos tarmių morfoneminiai reiškiniai (p. 155–158). Taip pat vyksta su žodžiais krātilas ir krētilas, krašėti ir krešėti ir kt. (ten pat), kráuti ir kriáuti, kraulioti ir kriaulioti ir daugybė kitų — p. 309. Na, tas kriau akis yra tik kreivākis (ei > e. transponuota dvibalsio pirmuoju sandu, buvo rašyta, o kraivas — priebalsio r kietinimo, matyt, prasidėjusio K. Sirvydo laikais, padarinys (p. 311). Žodis krāušė ypač būdingas žemaičiams Sg, Kin, Šv, Grdm, Pj ir kt. (p. 313). Jau autoriaus rašyta, kad krumsnóti netransponuota kramsnoti forma (p. 315). Pr. cugis yra aiškus rašymas pagal vok. žem. (p. 321). Kūlis / kūlys,‘akmuo’ nemaišytinas su kul- šaknies žodžiais (ten pat), ypač Kulių su Kūliais. Sovietų okupacijos laikais sukurti laisvanõris, kad nesutaptų su lietuvių kovotojais savanoriais (p. 394). Kauniškių šnektų laĩškas yra naujo žodžio priegaidės perstatymas, atsisakant skolinio grõmata nuo 1920 m. — p. 335. Taurālaūkis naujas pavadinimas, nes senieji klaipėdiškiai (ir pagal Fenzlaw) vartojo tāurlā.ūkis. Veiksmažodis lailėti, lailà, -ėjo yra netransponuota rytų lietuvių forma (p. 342), sena mūsų

131

Pastabos

ett lexikografiskt misstag. Brottet mot F. de Saussures lag är lėžti, lėžtu, lėžiau ”stilla sig, avta” =... lėžtų, lėžiai (s. 349). lėsgyvis, lėžgyvis, lėl-t-gyvis är en omflyttning av betoningen i ett nybildat ord som lånats in i standardspråket (s. 342). atlyžau bör rättas, eftersom endast atlyžau av atlyžti finns (s. 348). Dialekthistorien för ordet lėšis lė̃šis, lĩšis, S. Stan. laisis = leisīs eller lėsis, leniš tycks inte visa att formerna är germanska (s. 348); mėštas (s. 368) är ett belägg från de sydliga höglandsdialekterna (dzukiska) med en reducerad diftong -ai: = maištas. Formen màno = màno kommer från dialekter där korta betonade vokaler förlängs (s. 372). Matomai (= tydligen, det verkar så) är mitt öde (ett språkodlingsfel) — s. 377. Stavningen är riktig men bör rättas till (kaip mat) = kaipmàt — s. 377. Orden madùs, bárnas (s. 385) kommer nog från dadininkai-dialekterna eller från Šv, Grdm. Ordet malata (s. 386) har också stavelsen -at- från dialekter som palataliserar l, medan mala liežuvìu måste vara ett okorrigerat korrekturfel. Uttrycket žmonà parsilėido är troligen žmonà pérsileido (s. 391, not 307). Adjektivet paminklinis (2) är något slags dialektform; det heter paminklinis, -ė (1) — s. 403. Såvitt känt är verbet myžtis dialektala presens menžù, menžà (Krš, Šauk, Vg, Varn), inte minžù — s. 407; mókymasis är ingen nybildning (s. 409), jfr också den oböjliga samogitiska formen múoki. mùos / múoki.muos som är utbredd (s. 408). Samogitiska mótyna kan inte ha det dzukiska suffixet -yna, som uttrycker nedsättande betydelse (när en slavisk lärare i skolan kallade flickorna från Švenčionys merginoms för mergynos, mindes de händelsen ännu 50 år senare (s. 411). Feminina adjektivet papúota betyder ett hondjur med många papų; detta är känt eftersom man vid ett möte i Litauiska språkföreningen 1910 talade om en papingą flicka och en papúota sugga (s. 439). Orden pumplys, pumpùkas har ett icke-omkastat um ~ am (s. 438). Prepositionerna och adverben pàskui ”efter, bakom” och paskui ”senare” är mycket olika och får inte blandas ihop (s. 441), liksom också pàskum och paskuṁ. Verbet pavydėti uttalas i presens 1 pavẏdžiu, inte pavyzdžiu̇ (s. 444). Pavẏtra har på något sätt oväntad betoning och stavning (s. 444). Pielčiai ”ett slags skurborste” (s. 447) kan knappast omformas till pėlčiais. Påståendet att suffixet -ūn- är av ryskt ursprung (s. 451) har man sedan länge övergett. Adverbet pérnot har i den sista stavelsen ai > o i de nordliga västsamogitiska dialekterna (Klp, Krg, Plik) (W. Fenzlau 1936, 13, D. Gargasaitė LKK III 87–89, LD 90 m.fl.) = pérnait. per- ersätts inte bara av lettiska par-, utan också av alla samogitiska och av de nordliga höglandsdialekterna kring Žg, Ps, Pn, Kp och på andra håll (s. 451). Det råder viss oklarhet kring pėšti och pàšyti ”riva” (s. 453). Orden pelakas och pelakai hör hemma i området med dialekter på -le- > -la- (s. 459). Många samogiter säger än i dag pìninks / pìni.njks, pìni̇gìnis; alltså är detta inte stlit. gw. (s. 461). Inte alla litauer har šuodžiai (s. 474); de stackars små samogiterna säger överallt sú.des / sù.dis, prìsu.dėjusį / prìsu.dėjosė ”som har fått en svans”. Jag har aldrig hört betoningen plúgas; den är upptecknad av någon som inte urskiljer accenttyperna (s. 476). Substantivet prastúolis bör korrigeras till prastuòlis (s. 480). púota 1 är också en omkastning av en ny standardspråksbetoning (s. 489). Pùnia och pùnė är ord med samma rot? ràisas, -à (4) är ett om-

132

Santraukos

arbetat ord från den ry-itiska dialekten, omformat från standardspråkets raisas, -à (3) (s. 497). Ravkasys uttalas raukasiš ~ Ravkasys; det borde ha varit den formen, men den vanligare ravakasys tilltalade lexikograferna mer (s. 505). I standardspråket sprids för närvarande rožinis (1) i stället för rožančiaus — s. 505. Adverben žemynražui, žemynvarpiui (s. 505), bildade i stället för de samogitiska žėmi-nražų, žėmi-nvãrpų (s. 505), har oklar bakgrund. Verbet rumžtis (s. 510) är oklart; >am um ramžtis? Adjektivet riebus, -ì 3 börjar först nu anpassa sig till standardspråkets 4, på grund av den ovanliga betoningen (s. 514). Pluralformen atariečiai = atóriečiai kommer från dialekter där *a har bevarats som oförändrat o (s. 515). I samogitiska dialekter finns också rùdmėiši / ròdmė.nčę / ròdmė.se, liksom det finns varianter av ordet för kött (s. 522). Ordet samànė ”hembränt” spreds genom humorprogram på tv, till och med i Samogitien, där ordet sàmāna inte alls hade använts; ordet är 5–7 år gammalt (s. 531). Sámpylinis pienas är inte mjölk som hällts försiktigt (s. 532), utan hör ihop med torrfasta under advent eller fastan. Formen sãvo kommer från dialekter där korta betonade vokaler förlängs (s. 537). šėkantis ”nästa som kommer” har ännu inte godtagits i standardspråket (s. 540). skiedrà (4) är en skolnybildning utifrån (3) — s. 562. smėlėtas, -a = smėlėtas (1): ett korrekturfel? (s. 576). Standardspråket har sóstas (1), inte šòstas (s. 584). Hur går det ihop: spėlgti är mestadels samogitiskt, medan spàlgena (1) hör till de östliga höglandsdialekterna (s. 585). A. Salys nybildning från 1932 är staigmenė (3ᵇ) — s. 600, och įstinga = ístinga (s. 601). Verbet stérti, -u kan inte vara stėrãu = stė́rau (s. 602). Presensformen är šála = šãla (s. 623). Än en gång dyker kainà upp, trots att den inte finns i levande språkbruk (s. 623). Samogitiska Šatrija (3ᵇ), inte Šatrija! (s. 625). šiauža förekommer bara på ett ställe i J; samogitiska atšiaūža, atšãža, atšmìža (s. 627). Substantivet šeimà ei har en ei-diftong, liksom kreitis, kreivas, seitas (s. 617). kreivas är nedärvt och r kan ha hårdnat; seitas är ett dialektord och kan bero på a-reduktion eller på utjämning av hårt och mjukt s (s. 637). Genitiv singular šėpos kan inte ha betoningstyp 4 (s. 628). Ortsnamnet är Šeštokai (4), inte Šeštokai (s. 633). Den där šiaūža förekommer på ett enda ställe i J; den tillförlitliga formen är pašāža (1) — s. 635. Där accenttyperna skiljs åt finns liėknas, medan lieknas kommer från östliga dialekter som har sammanfallit i ˈˈ accenttyperna (s. 635). I levande språkbruk finns žálesas, inte žalėsas (s. 639). Presensformen är šniokščiu = šniokščiu (s. 648). Adjektivet šunkùs, -ì skulle mer korrekt ha den omkastade formen šankus, -ì ”livlig, hoppig” — s. 652. Dialektformen rumbus = rambùs (s. 658). Från Preussiska Litauen kom téigti, som är den ursprungliga varianten (s. 664); teigti är en senare omformning. Formen prãžvimbė är dialektal (s. 675). Preteritumformen är trémti, trémiau, medan trémiau hör till verbet trémti (s. 685). ūstai används i trakten kring Žagarė-Grudžiai (från Krš ùsta), det vill säga ùostai (nordlig samogitiska ùustā) – s. 707. Från ùtis i Krš, Rdn, Tl, Eig bildades troligen utėlė, liksom skruzdìs (skruzdės) gav skruzdėlė, skruzelė och så vidare (jfr s. 707). Ordet vàlanda (från det nedärvda valandà, -õs 3ᵇ) kommer från talare som använde adyną och ersatte låneordet med ett eget ord (s. 715). Den vanligare betoningen är nėvala, inte nevalà (s. 717). Konsonanten v- framför am-, an- uttalas inte i dialekter som följer regeln am-, an- > ǫm-, ǫn- / um-, un-: ūm.ždis, ūn.čas, ūndù; men ū.nìni (s. 718, 720). Mycket har skrivits om detta. I det här fallet

133

Pastabos

Det avgränsade dialektområdet gör det omöjligt att betrakta detta som något äldre, och dessutom varierar det. Frågan är om det finns något särskilt här, eller några ántų, ą̃šų, andenių osv. Substantivet veisėlė (s. 728) är dialektalt; den nästan allmänt brukade formen är veislė (2), medan veislė i städerna beror på missförstånd. Vėltana är ett regelbundet e > a i de så kallade dadininkai-dialekterna (s. 733). Jordbrukarna uttalar šienveržė, ne šienveržė (s. 742). Formen vėdo bör ändras till vėso (s. 743). sėjėjas = sėjėjas (samma ställe). Uttalet i singularis lokativ är för alla litauer vidui, viršui, kraujui; endast läroböcker lär ut vidui, viršui, vilket bara är en skrivvana (s. 747); till och med VPU-lärare betonar viduj, viršuj (!) osv. Oväntat betonat viengungis (s. 748) = viengungis (2). Pono har ändrats till viešių (s. 750), vilket har blivit ett litet skämt. Verbet viežtis förklaras inte; i Samogitien säger man viež̌:s, neūšioviežu, vilket låter som någon sorts miėstas, svietas och andra slaviska lånord. Sjöns namn är Vāšuoka, från dialektformen vā.so.kas / vā.šakas, på grund av uttalet av obetonat uo i dialekterna (s. 744). Formen nakvašà har stavelsen -va- från dialekter med dadininkai-uttal (s. 744). Ett annat ord — pavėnia — är över huvud taget svårt att förklara utifrån betoningen (s. 744). Viengungis, -ė (s. 748) = viengungis, -ė (2). Participet apvilktas förekommer i trakten kring Švenčionys och Utena; de flesta litauer har endast apvilktas (s. 753). Bevyrė, didvyrė uttalas med metatoni: bevyrė, didvyrė (s. 757). Paviržis bör ändras till formen pavìržis (s. 761). žāisti är ärvt (i Suwałkiområdet skäller man på barnen: vė̃ pražā.i-dei pirštinītės; om Lz, Zt talar jag inte ens (s. 771). Formen žìpsnis har sannolikt uppkommit ur žìpsnis, -ỹs genom ú > i (s. 775). De litterariserade samogitiska orden žemynrašui, žemynvārpiui återkommer genom hela texten: det finns bara ändelsen ‘-u / ’ou / o‘ (s. 778). Från tysk samogitisk stavning kom žlėga (s. 789), som började uttalas av förtyskade västaukštaiter från Tilžė och Pagėgiai.

Prof. W. Smoczyński har lagt ned mycket arbete och presenterat ett stort vetenskapligt verk för världen. Han har gjort vårt språk berömt och lärt oss alla att forska, liksom att ägna oss helhjärtat och med självuppoffring åt vårt språks dialekter och de mest skiftande vetenskapliga källorna. Är det för att vi inte litar på våra egna krafter, för att vi inte tror att vi kan bli bättre förberedda, eller för att vi vill lata oss ett tag?

Vytautas Antanas Vitkauskas

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

134