DARIUS IVOŠKA

Institutet för litauiska språket

Vetenskapliga forskningsområden: onomastik, baltisk-tyska språkkontakter.

LITAUISKA PERSONNAMN I ORDENS DOKUMENT

Litauiska personnamn i Tyska ordens dokument

ANNOTATION

Bidraget behandlar de litauiska antroponymer som har dokumenterats i Tyska ordens handskrivna urkunder, närmare bestämt i ordensfolio nr 105. Tyska ordens handskrivna urkunder innehåller talrika baltiska orts- och personnamn, däribland också relativt många litauiska onymer. I bidraget diskuteras endast litauiska personnamn som användes för att benämna litauer som omnämns i några av Tyska ordens dokument. Det rör sig till största delen om hittills okända personnamn eller möjligen äldre varianter av redan kända personnamn. Tyngdpunkten i bidraget ligger på förslag till ursprunget för de anförda personnamnen, vilka analyseras ingående och jämförs med det befintliga baltiska personnamnsmaterialet.

NYCKELORD: antroponymi, personnamn, onomastik, onym.

ANNOTATION

Artikeln analyserar antroponymer som förekommer i Tyska ordens handskrivna dokument, närmare bestämt i Tyska ordens foliant nr 105. Tyska ordens handskrifter uppvisar en stor variation av baltiska toponymer och antroponymer; bland dem finns också många litauiska onymer. Artikeln behandlar de litauiska antroponymer som omnämns i Tyska ordens dokument i samband med att privilegier beviljades litauer. Hittills är de flesta av dem i huvudsak okända antroponymer eller varianter av redan kända sådana. Artikelns syfte är att försöka förklara ursprunget till de nya

38

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Litauische Personennamen in den Ordensdokumenten

antroponymerna genom en grundlig analys av de nya antroponymiska beläggen och en jämförelse med de baltiska antroponymer som redan är kända.

NYCKELORD: Antroponymi, personnamn, onomastik, onym.

INLEDNING

Forskningen om ordensfolianten nr 105 (hädanefter: OF 105) är av utomordentlig betydelse för baltisk onomastik. Trots att OF 105 har undersökts av de mest kända onomasterna och forskarna inom de baltiska språken under första hälften av 1900-talet, Georg Gerullis och Reinhold Trautmann¹, vilka enbart behandlade fornpreussiska ort- och personnamn, är denna urkundssamling fortfarande föremål för grundliga och omfattande undersökningar. Den nämnda ordensfolianten omfattar privilegier utfärdade av Tyska orden (hädanefter DO), huvudsakligen från 1300-talet, däribland många upplåtelser av jord till preussare och litauer. Särskilt viktigt är det faktum att ett stort antal litauiska personnamn (hädanefter: PN) också har nedtecknats i OF 105; en del av dem behandlas i denna artikel. Forskningen om det material som förmedlas av OF 105 är mycket komplicerad, eftersom de handskrivna beläggen är varierande, det vill säga att urkunderna skrevs ned av många ämbetsmän inom DO, och därför varierar återgivningen av det baltiska namnmaterialet. Det finns också många rättelser, överstrykningar, hänvisningar och anmärkningar. Urkundernas skick (särskilt pergamentens) är i många fall så dåligt att enskilda textpartier, inklusive personnamnen, knappt går att läsa.

De äldsta baltiska respektive litauiska onymerna förekommer också i andra källor, till exempel i Litauische Wegeberichte, som har publicerats i den berömda samlingen Scriptores rerum Prussicarum (SRP II 662–711). SRP innehåller många litauiska och fornpreussiska ort- och personnamn, huvudsakligen hämtade ur 1300-talets urkunder. Det bör understrykas

¹ Verken Die altpreußischen Ortsnamen av Georg Gerullis, utgivet 1922, och Die altpreußischen Personennamen av Reinhold Trautmann, utgivet 1925, är grundläggande verk inom forskningen om baltiska egennamn.

Straipsniai / Articles

39

DARIUS IVOŠKA

att de litauiska PN har samlats in ur betydligt senare urkunder respektive kyrkoböcker.²

Syftet med föreliggande bidrag är att presentera och diskutera det material om litauisk antroponymi som har samlats in ur den nämnda folianten. Undersökningsmaterialet omfattar 27 PN, med vilka flyktingarna från Litauen som bosatte sig i Preussen benämndes³. PN behandlas i enlighet med urkundernas kronologiska följd, utan att bidragets text eventuellt delas in i tematiska enheter. Denna disposition valdes medvetet för att inte påverka förhållandet mellan urkundernas tillkomstordning och den sekundärinformation som hänger samman med dem.

Vid undersökningen av varje enskilt litauiskt PN anges kontexten ur OF 105. Som hjälpmedel anförs texter ur Preußischen Urkundenbüchern (hädanefter: PUB) för att precisera kontexten. Försök har gjorts att granska källorna kritiskt och, där så varit möjligt, genomföra en etymologisk analys av de anförda PN.

I OF 105 har ett stort antal PN påträffats, med vilka litauer betecknades. Detta framgår av hänvisningarna i urkunderna i OF 105: ”den litowen und eren rechten erbin”. Det finns också fall där de gynnades ursprung inte anges direkt genom uppgifter om etnisk tillhörighet, utan där vissa villkor för jordförläningen beskrivs, vilka tydligt visar att de nämnda personerna var litauer.

1. URKUND AV DEN 9 MAJ 1311

Den 9 maj 1311 överlät stor komtur Heinrich von Plotzke i Tapiau, med stöd av privilegiet, 4 Haken jord med ängarna, betesmarkerna, skogarna och kärren därpå till litauern Machuce och hans bröder som ärftlig egendom

² Personnamnsforskarna Vitalija Maciejauskienė och Alma Ragauskaitė har samlat in litauiska PN ur historiska handskrivna källor från och med 1500-talet.

³ Om identifieringen av litauerna och deras bosättning i Preussen, se s. 3 och s. 4, fotnot nr 4.

40

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Litauische Personennamen in den Ordensdokumenten

överlåtits, så länge de inte lyckas återfå sitt arv i Litauen⁴: 1311 [...] contulimus Machuce litwano et suis fratribus adnos de litwonja fi-den X [Christi] recipiendam confugientibus et heredibus ipsorum iiii uncos in campo sowpin dicto cum agris pratis pascuis silvis et paludibus [...] (OF 105, 83^r). Ett utdrag finns i PUB: 9 maj 1311: Tapiau. Storpreceptor Heinrich von Plotzke överlåter ärftligt åt litauern Machuce och hans bröder 4 hakar i Zohpen (Kr. Wehlau) enligt preussisk rätt, så länge de inte lyckas återfå sitt arv i Litauen (PUB II 19).

Det namn på litauern som nämns i urkunden Machuce kan vara ett litauiskt personnamn med två stammar, vars första stam ma- är mycket vanlig bland litauiska personnamn, jfr litauiska personnamn Mã-gutas, Mã-numas, Mã-tautas (Zinkevičius 2008: 109), och uppvisar drag av betydelsemässig balans samt vokalväxling, varför det kan betraktas som ett arvord, jfr litauiska historiska belägg: Basilij Makutas 1689; Christophori Makutis 1691–1719; Makymenas Adam 1882 (IAK).

I detta fall är det komplicerat att fastställa den andra stammen. Machuce är personnamnets dativform i det latinskspråkiga dokumentet. Om man utgår från detta måste bokstaven c i den andra stammen uttalas som k i nominativ, men som z i dativ (litauiska c). Kanske skulle man därför kunna betrakta den andra stammen som *-kuk-⁵ och eventuellt rekonstruera namnet som *Ma-kuk-, men det är inte lätt att finna paralleller i det litauiska personnamnsbeståndet. Det finns inga personnamn, varken på litauiska eller fornpreussiska, som innehåller -kuk- som andra stam.

Man skulle kanske också kunna tänka sig *-kut-, det vill säga litauiska *Ma-kut-, men denna hypotes är tvivelaktig och kräver ytterligare undersökningar.

2. URKUND FRÅN DEN 24 AUGUSTI 1340

I privilegieurkunden, undertecknad av högmästaren Dietrich von Altenburg den 24 augusti 1340 i Marienburg, genom vilken litauern Noadab

⁴ Det handlar här om en jordöverlåtelse till flyktingar från Litauen, som hade förlorat sin egendom i hemlandet. Sådana personer och deras arvingar tilldelades vanligen genom privilegier vissa jordegendomar med ärftlig rätt. Dessa urkunder innehåller särskilda villkor för överlåtelsen, bland annat bestämmelser om återfående av egendomen i händelse av erövring och kristnande av Litauen. Jfr även urkunderna från den 22 september 1350 (Triskullen, Schurdeiken, Nawten) och den 2 juni 1353 (Schačūne, Ructa, Nuwicz, Dargis).

⁵ Beträffande läsningen och tolkningen av ljuden ch- och k vid nedteckningen av fornpreussiska personnamn i äldre urkunder, se Sinkevčiūtė, Stundžia 2001: 53–60.

Straipsniai / Articles

41

DARIUS IVOŠKA

6 Haken land, som tidigare hade tillhört preussaren Rusteyko⁶, tilldelades: 1340 [...] sex uncos in cameratu waldow in campo quem olym lithwinus noadab [...] possedit [...] (OF 105, 239^v). Det är mycket viktigt att litauer bodde i Samland under 1300-talets första hälft, år 1340, och detta får inte förbises. En kort redogörelse och ett fragment av urkunden finns också i PUB: 1340 den 24 augusti. Marienburg. Högmästaren Dietrich von Altenburg förlänar Rusteyko ärftligt 6 Haken i kammarämbetet Waldau, som litauern Noadab tidigare hade innehaft, fria från tionde och bondeavgifter. (PUB III 224). I PUB anges det aktuella PN inte i privilegietexten, utan endast i urkundsbeskrivningen. Det är inte klart vilka mål författarna eftersträvade.

Det råder inget tvivel om PN Noadab baltiska ursprung; jfr det litauiska PN Nó-dabas, vars komponenter No- förbinds med fornpreussiska no ’från’ (en mycket produktiv beståndsdel i fornpreussiska PN) och dab- med litauiska dabà ’härstamning, ursprung’, dab-inti ’smycka’. (Zinkevičius 2008: 122, 81–82). I detta fall rör det sig om det litauiska PN *No-dab-.

Det är också anmärkningsvärt att det fornpreussiska PN Nodabs är känt sedan 1355. (Trautmann 1925: 63). Urkunden där det nämnda PN förekommer är privilegiet från år 1396 om förläningen av 3 Haken land i Podlaucken (senare Podlacken, Kr. Rastenburg) till preussaren Nodabs: 1396 [...] vorlyen und geben unsern getruwen Nodaps synen rechten erben unde nachkomelingen iii hocken gelegen off dem velde czu Podlaucken (OF 105, 153^v). Även andra varianter av PN har påträffats: Nodab, Nadapp, 1355 Nodops (Trautmann 1925: 63). De nämnda varianterna av personnamnet vittnar om namnets spridning bland litauer och preussare och bekräftar också Zigmas Zinkevičius antagande om dess karaktär av ärveord.

3. URKUND FRÅN ÅR 1350

Det finns ytterligare ett privilegium enligt vilket bröderna Triskullen, Schurdeiken och Nawte tilldelas en gård på 3 Haken, så länge de inte lyckas återfå sitt arv i Litauen. Urkunden härrör från år 1350 och har undertecknats av övermarskalken Siegfried von Dahrenfeld: 1350 [...] et conferimus fidelibus viris triskullen, schurdeiken et nawte [...] (OF 105, 84^r). I utdraget och kommentarerna

⁶ Rusteyko 105, 238^v, 239 (1339), 239^v (1340) Sa.; Rusteyke 162, 51 (1407) KA. Pr. Eylau. (Trautmann 1925: 84).

42

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Litauische Personennamen in den Ordensdokumenten

I urkunden⁷ som återges i PUB hänvisas till de villkor som upprepade gånger betonas vid förläning av jordegendomar till flyktingar: Även i andra fall ålades denna skyldighet de litauiska flyktingar som bosatte sig inom ordensområdet (PUB IV 553). Materialet i urkunden är av stort värde för bosättningshistorien. Det framgår att en gård i den av preussare bebodda bosättningen Augcken, Kr. Wehlau (lit. Auka, Auk̇ai) förlänas till litauer. Detta vittnar om att litauer bosatte sig i Preussen. Det är självklart att även litauer måste ha bosatt sig i denna region efter att Wehlau erövrats av litauiska styrkor i kampen mot DO år 1347⁸. PUB:s författare hävdar att alla bröder som nämns i urkunden är litauer och stöder sig på R. Trautmanns utsaga: Sannolikt alla litauer (PUB IV 552). Det är oklart vad PUB:s författare avsåg med detta, eftersom R. Trautmann endast betecknar PN Triskulle som litauiskt, medan han behandlar det fornpreussiska PN Triske (Trautmann 1925: 107). R. Trautmann nämner inte de övriga namnen på förmånstagarna, eller jämför dem endast med litauiska PN.

När det gäller PN Triskulle – *Trisk-ul- jfr litauiska historiska PN 1611 W̄alus Trisskanis; 1667 Gregoris Tryszkaytis; 1811 Jozepho Tryszka (IAK). R. Trautmann betraktar PN Triskulle som ett litauiskt PN och anger det litauiska ortnamnet ON Tryškiai som parallell (Trautmann 1925: 107). Jfr även de litauiska PN Triškà, Triškus, Tryškà, vilka å ena sidan kan härstamma från det ryska PN Тришка: Трифон eller det polska PN Trzyszka, men å andra sidan också kan ha litauiskt ursprung; jfr litauiska triškis ’hetsporre; en person som lätt blir upprörd, går till angrepp, saknar självbehärskning och inte är allvarligt sinnad’; triškúoti ’arbeta snabbt och slarvigt; upprepade gånger angripa någon, storma’ (LPŽe).

Schurdeike är förmodligen ett ännu inte belagt litauiskt PN, eftersom den litauiska roten skurd- förekommer i litauisk antroponymi; jfr de litauiska historiska PN 1729–1771 Martini et Catharinae Skurdiernis, 1808–1820 Joannes Skurdianis (IAK). Jfr även de nutida litauiska efternamnen FN Skurdėlis, Skurdáuskis, Skurdėnis, som förklaras med litauiska skurdùs ’fattig, eländig; ynklig till utseendet’, skùrdas ’brist på medel för livets uppehälle, fattigdom, nödställdhet’ (LPŽe). I detta fall

⁷ Övermarskalken Siegfried von Dahenfeld förlänar bröderna Triskullen, Schurdeiken och Nawten 3 Haken i området Auco [Augcken, Kr. Wehlau] som tjänstegods, med ett mansbotbelopp på 16 mark […], ut, si volente domino terra Litwinorum fuerit processu temporis subiugata, dictus Triskulle et fratres sui et heredes eorumdem ea bona [que] progenitores eorum in dicta terra habuerunt, rehabere debeant ac libere possidenda, predictis tamen tribus uncis nobis resignatis contradictione aliqua non obstante (PUB IV 553).

⁸ http://prusija.lki.lt/Vietos/Veluva/V1.html

Straipsniai / Articles

43

DARIUS IVOŠKA

det handlar om det litauiska PN *Skurd-eik-, som utökades med suffixet -eik-.⁹ R. Trautmann upptar också ett fornpreussiskt PN med roten skurd-: 1350 Scurdenne. Han nämner även det litauiska PN 1350 Schurdeyke, ur samma privilegium, men betraktar det som fornpreussiskt och anför de litauiska PN Scurde och Skurdēlis som paralleller (Trautmann 1925: 95). Med hänsyn till de ovan anförda beläggen för de gynnades härkomst och etniska tillhörighet råder det ingen tvekan om att Schurdeike var litauer.

Det litauiska PN Nawte som nämns i urkunden – *Naut- – är av litauiskt ursprung, jfr de litauiska PN Naũtas, Naũčius, Nautēlis, vilka förknippas med fornpreussiska nautin ’nöd, fattigdom’ (Zinkevičius 2008: 121, 292). I detta fall kan man också tala om ett arvord, jfr de fornpreussiska PN Nawtarre, 1389 Naute, Nawtemer, Nawtil, Nautile, Nawtinge (Trautmann 1925: 68). Ändelsen -e kan antingen vara substituerande och ersätta de fornpreussiska ändelserna -as och -s, eller tilläggande, genom att antingen fogas till den befintliga fornpreussiska ändelsen eller användas i stället för denna¹⁰. Anmärkningsvärt är att såväl det litauiska PN Nawte som de ovan nämnda fornpreussiska PN som R. Trautmann upptar är belagda i 1300-talets urkunder från Tyska orden. Detta bekräftar att PN med naut- var gemensamma för litauerna och preussarna.

4. URKUNDER FRÅN DEN 2 JUNI 1353

Det finns ytterligare ett privilegium från år 1353, som undertecknades den 2 juni av högmästaren Winrich von Kniprode i Marienburg och genom vilket ytterligare 2 haken jord uppläts till bröderna Ructa och Schacūne samt deras kusiner Nuwicz och Dargis: 1353 [...] vorlien und geben Schacune und Ructa brudirn und Nuwicz und Dargis eren vettern und iren allen rechten erben ii haken uf dem velde Gauladin [...] (OF 105, 71^v). Denna urkund omnämns också kortfattat i PUB: 1353 juni 2. Marienburg. Samme [HM Winrich von Kniprode] upplåter 2 haken i fältet Gauladin [Gauleden, Kr. Wehlau] till bröderna Schacūne och Ructa samt deras kusiner Nuwicz och Dargis [på samma villkor som i nr 162. Datum och vittnen som i nr 162 med de där angivna varianterna] (PUB V 92).

⁹ Wegen des Suffixes s. Skardžius 1996: 159–160.

¹⁰ Beträffande ändelserna hos de fornpreussiska PN i historiska urkunder, se Sinkevčiūtė, Stundžia 2001: 53–60.

44

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Litauische Personennamen in den Ordensdokumenten

I båda texterna betecknas de gynnade bröderna och deras kusin inte uttryckligen som litauer. Det finns dock en hänvisning till den tidigare urkunden nr 162 och en anmärkning om att den 2 haken stora jordlotten upplåts till bröderna Ructa och Shacūne och deras kusiner Nuwicz och Dargis på samma villkor som till de i privilegium nr 162 nämnda Swelgut te och Neydis¹¹. De två sistnämnda personerna betecknas som litauer, och därför anges även de villkor som brukade gälla när jordlotter uppläts till flyktingar från Litauen. Dessa omständigheter kan betraktas som övertygande belägg för att de nämnda bröderna och kusinerna var litauer.

PN Shacūne är inte entydigt. Å ena sidan skulle man kunna se litauiska *Šakūn-däri, vars ursprung dock är osäkert. Namnet kan vara bildat av *šak- och det patronymiska suffixet *-ūn-. Jfr de litauiska historiska PN 1619 Urban Szakaytis; 1695 Jakub Szakinis; 1729–1771 Petri Szakulis (IAK). Jfr också det litauiska PN Šakūnas, som med det patronymiska suffixet -ūnas härleds från de äldre enstammiga litauiska PN Šakà, Šākas, Šakỹs, eller från litauiska šakū̃nas ’ett grenigt, kvistigt träd’ (LPŽe; Zinkevičius 2008: 523). Å andra sidan kan kanske även *Skakūn- (?) komma i fråga, se LPŽe. Det är mycket väl möjligt att den tidigaste varianten av det nutida litauiska PN Šakūnas förekommer redan år 1353.

Det är inte svårt att belägga det litauiska ursprunget hos PN Ructa. Litauiska PN med roten rukt- återfinns både bland historiska och nutida litauiska PN: jfr 1637 Krzysz toph Ruktis (IAK) och Rukūtis (Zinkevičius 2008: 318). Det råder ingen tvekan om att det också har funnits ett litauiskt PN *Rukta. I detta fall kan man också tala om ändelsen –a.

Namnet på kusinen till Shacūne och Ructa – Nuwicz – kan också vara av litauiskt ursprung. Jfr det litauiska historiska PN 1802 Bartholomeaus Nuwizas och nutida litauiska PN med besläktad rot: Novas, Novỹs, Novìkas (LPŽe; Zinkevičius 2008: 315). Det är inte lätt att tolka ändelsen -icz. Här kan också en annan tolkning av PN komma i fråga, nämligen ett ursprung med två stammar: *No-vyd- (?). Jfr de litauiska PN Nó-gaudas, Nó-kuras, Nó-minas (Zinkevičius 2008: 122). Beträffande stavningen u och o bör det noteras att skrivarna i Tyska orden inte heller förstod skillnaden korrekt och förväxlade dem när de återgav baltiska PN

¹¹ [...] åt brodern Swelgut te och deras kusin Neydis, litauerna, 2 haken i fältet Ubelithen [Obelitten, Kreis Königsberg] som ärftlig besittning fri från tionde och dagsverken, mot den i Preussen brukliga skyldigheten att tjänstgöra i hären med hästar och vapen samt delta i borgbygge. Om landet Litauen en gång erövras, ska de på egen begäran flyttas tillbaka till fältet Welun, varvid de överlåter de 2 haken till orden (PUB V 92).

Straipsniai / Articles

45

DARIUS IVOŠKA

kan ha varit¹². Den andra stammen –vyd- förekommer också mycket ofta i litauisk antroponymi; jämför de litauiska PN Mańtuydas (LPŽe), Liáud-uydas, Rám-uydas, Sùr-uydas och lit. iš-úysti (iš-úydo) ’se, lägga märke till’ (Zinkevičius 2008: 160). I fornpreussisk antroponymi finns det också många PN med wyd-: 1387 Arwide, 1401 Eytwyde, 1370 Nerwyde. (Trautmann 1925: 14, 27, 70). Problemet med –cz återstår. –cz kan betraktas som en anpassad stavning av ändelserna –ds, –ts, –tz, såsom i de fornpreussiska PN Mawcze, från *Mauts, *Mauds, *Maudis, och även Micze, från *Mits, *Mitis¹³. Man skulle kanske kunna dra slutsatsen att det i fallet Nuwicz rör sig om det tidigaste kända belägget för det litauiska PN *Novyds / *Novydas.

Som belägg för namnet Dargiss litauiska ursprung kan de historiska litauiska PN från 1600-talet tjäna: 1658 Josephi Dargis; 1816 Józef Dargis; 1667 Petri Dargys (IAK). Jämför även det litauiska PN Dárgis och litauiska dargùs ’fuktigt och kallt; äckligt, obehagligt, inte vackert; irriterat, retligt’ (LPŽe). Jämför också de litauiska PN Dargas: Dárgis, Dargỹs, Dãrgus; Dargỹs (LPŽe; Zinkevičius 2008: 280, 573). Det är tydligt att det litauiska PN Dargis är känt sedan 1353.

Ytterligare ett dokument, undertecknat av högmästaren Winrich von Kniprode den 2 juni 1353 i Marienburg, ger två ytterligare litauiska PN. Bröderna Kirkle och Wydemyns tilldelas två Haken jord på fältet Gauleden (Kr. Wehlau): 1353 [...] und gegeben kirkle und wydemyns brudirn und iren beyden rechte erbin ii koken uf deme velde gauladin an ackir wesen und weyden [...]^r. (OF 105, 72). Privilegiet behandlades också kort av PUB:s utgivare, med hänvisning till de villkor för jordförläningen som nämnts i föregående urkunder, men utan att någon textutdrag ur urkunden återgavs: 1353 juni 2. Marienburg. Densamme [HM Winrich von Kniprode] förlänar bröderna Kirkle och Wydemyns 2 Haken i fältet Gauladin [Gauleden, Kr. Wehlau] [på samma villkor som i nr 162. Datum och vittnen som i nr 162, med de varianter som anges där] (PUB V 165). Det rör sig om ännu en jordförläning till litauer.

¹² Påståendet att o- och u-ljud ofta förväxlades av ordensämbetsmännen när baltiska person- respektive ortnamn skrevs ned kan beläggas. Exempelvis är förväxling mellan o och u mycket vanlig bland de ortnamn som G. Gerullis upptecknat: 1328 Clupien, 1328 Clopien (66); 1319 Kodyen, 1330 Cudyn (67); 1351 Musing, 1445 Mossing; 1305 Wuxtenyken, 1382 Woxteniken (209); (Gerullis 1922: 66, 67, 103 och 209). Liknande förväxlingar mellan o och u förekommer också bland de personnamn som R. Trautmann upptecknat: 1348 Bundike, 1386 Bundiko och Bondiko; 1419 Busgede och Bosegede; 1299 Kortye, 1336 Curtio; 1399 Tustyr, Tostyr; Tuniko, Tonike (Trautmann 1925: 21, 49 och 110).

¹³ Om ändelserna hos de fornpreussiska PN i historiska urkunder, se Sinkev ičiūtė, Stundžia 2001: 53–60.

46

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Litauische Personennamen in den Ordensdokumenten

PN Kirkle är sannolikt ett litauiskt PN *Kirk-il-; jämför de historiska litauiska PN 1679–1693 Stephang Kirka; 1729–1771 Anna Kirkalaycze; 1300-talet Миколаи Купкела; 1771 Martino Kirkia; 1816 Maciej Kirkillo (IAK). Jämför också de nutida litauiska PN Kiṙkilas, Kiṙkilas, Kirkilà, Kirkylà, kanske från litauiska kirki-las ’en person vars sätt att tala påminner om fågelsång; en högljudd person’ (LPŽe; Zinkevičius 2008: 579).

Namnet Wydemyns är utan tvivel ett tvåstammigt litauiskt PN, bestående av den första stammen wyd- och den andra – myn-/-min-, *Vid-min- eller *Vid-min-as. Jämför de litauiska PN Výdmantas, Vīd mantas, Výdmontas (LPŽe; Zinkevičius 2008: 112, 118). Beträffande -myn-, jämför de litauiska PN Per-mìnas, Tul-mìnas, Vis-mìnas, avledda från miñti ’minnas, hålla i minnet, inte glömma; gissa, tänka, säga, tro’; mintìs ’tänkande; medvetande, minne’ (LPŽe). Jämför de litauiska PN Ar̃-minas, Gùd-minas, Výd-minas (LPŽe; Zinkevičius 2008: 116). Det litauiska PN Wydemyns, som nämns år 1353, kan vara den tidigaste hittills kända varianten av det nutida litauiska PN Výdminas.

Ytterligare en urkund från den 2 juni 1353 undertecknades av samme högmästare i DO. Villkoren för jordförläningen är identiska med dem som nämns i föregående urkunder. Enligt privilegiet förlänas bröderna Werxna och Luxis samt deras kusin Trampz ett stycke jord i Gauladin [Gauleden, Kr. Wehlau]: 1353 [...] unseren getruwen werxna und luxis brudern unde trampz irem vettern und ir aller rechten erbin und nachkomelingen uf deme velde gawladin mit wesen weyden und ackirn [...] (OF 105, 72^v–73^r). Beträffande Werxna, jämför de historiska litauiska PN: 1625 Jan Werkfnaytys; 1679 Elizabeth Werksnajicia; 1678–1691 Joannis Werksnelis; 1691 Adam Werksnis, även Werksnys, Werxnis m.fl.; 1757–1767 Werksnatis (IAK). Jämför också de litauiska PN Verksnỹs, Verksnis och litauiska verksnỹs ’en person som snabbt börjar gråta eller gråter ihållande’ (LPŽe; Zinkevičius 2008: 582). Det framgår att det litauiska personnamnsbeståndet utökas med ett nytt PN, *Verksna.

Litauerna hade säkerligen också PN Luxis respektive *Lukš-. Detta bekräftar att stammen Lux- respektive litauiska *Luks- / *Lukš- var spridd bland fornlitauiska PN; jämför 1628 Marcin Lux; 1660 Martini Luxa; 1706 Andreas Lukszis; 1779–1781 Mateusz Luks; 1795 Piotr Luks zys (IAK). Jämför även Lukšà, Lùkšà, Lùkšas, Lukšė, Lùkšis, Lukšỹs, Lukšius. PN härrör sannolikt från ett öknamn som kan härledas till litauiska lùkšas, -à ’någon med stora, utstående öron; fånig, trög’ (LPŽe).

Namnet på kusinen till Werxna och Luxis – Trampz – är inte entydigt. Trots att några historiska litauiska PN är kända, jämför 1551–1555 Jacubas Trąponis; 1697 Andreas Trąmpowski; 1808–1820 Wincentius Trąbecki (IAK), är det svårt att belägga dess litauiska ursprung. Jämför det litauiska PN Trámpas,

Straipsniai / Articles

47

DARIUS IVOŠKA

sannolikt av germanskt ursprung, jfr de tyska personnamnen Tramp, Trampp, Tramp(e) (LPŽe; FN 2005: 673). Z. Zinkevičius behandlar det litauiska personnamnet ТропнеЛь i kategorin ”Övriga personnamn av litauiskt respektive baltiskt ursprung” genom att jämföra det med det litauiska personnamnet Traṃpas. Enligt Z. Zinkevičius har den ryska diminutiva ändelsen -elis/-ель fogats till roten [Tramp-]. (Zinkevičius 2008: 619). Det är uppenbart att litauerna på 1300-talet kunde ha personnamn av germanskt ursprung.

Det finns ytterligare ett privilegium, daterat den 2 juni 1353, som undertecknades av högmästaren Winrich von Kniprode. I detta fall anges det mycket tydligt att de bröder som beviljades förmånen, Triczczan, Narunde och Slaps/Elapz¹⁴, vilka återigen tilldelades 2 Haken land, var litauer: 1353 [...] und geben unsern tricczcan narunden slaps/elapz brudern littowen iren rechten erbin ii hokin uf dem velde czu gau lyncayn gelegin [...] (OF 105, 80r). Den kortfattade beskrivningen av privilegiet i PUB lyder: 1353 juni 2. Marienburg. Densamme tilldelar sina trogna Triczczan, Narunden, Elapz brudern Littouwen, 2 Haken i fältet Lyncayn [Linekhnen, Kr. Wehlau] [på samma villkor som i nr 162. Datum och vittnen som i nr 162, med de varianter som anges där] (PUB V 165) lämnar samma information.

Personnamnet Triczczan, lit. *Trič-an- eller lit. *Trič-on-, jfr litauiska historiska personnamn från 1729–1771 Casimiri et Annae Trycianove; 1729–1771 Martinus Trycionis; 1729–1771 Mathias Tryczunas (IAK), liksom de nutida litauiska personnamnen Tričius, Tričys, Tričas, Tryčius, lit. tričas ’en passionerad person’ (LPŽe; Zinkevičius 2008: 567).

Det är oklart om detta personnamn har ändelsen -an¹⁵ eller -on.

Tolkningen av det litauiska personnamnet Narunde är svår, eftersom den enda belagda formen inte tillåter någon säker rekonstruktion av grundformen. Kanske rör det sig om det litauiska personnamnet *Nar-und-is (?), bildat med den sällsynta ändelsen -und- (om ändelsen, se Skardžius 1996: 102).

¹⁴ I urkundens handskrivna rubrik är den första bokstaven i personnamnet inte tydligt skriven; det rör sig därför antingen om Slapz eller Elapz. I texten står det däremot helt tydligt elapz. (OF 105, 80r). PUB:s utgivare har sannolikt utgått från stavningen av personnamnet i privilegietexten och betraktat det som Elapz (PUB V 165). En sådan läsning är dock inte helt övertygande.

¹⁵ Personnamnet Triczczan är inte skrivet med en uttryckligen utskriven ändelse an, utan med ett böjt eller konvext ”streck” över bokstaven a. Sådana ”streck” står oftast för den utelämnade bokstaven n, ibland m, men ibland även andra bokstäver. Jfr också stavningen av orden allen, brechen (alle med det konvexa ”strecket” över hela ordet; breche med det välvda ”strecket” över -che) i samma urkund och stavningen av ordet kumpthur (kupthur med det böjda ”strecket” över -up- i ”Erwin von Stockheim ku[m]ptur von brandeburg”) i den föregående urkunden. (OF 105, 80r).

48

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Litauische Personennamen in den Ordensdokumenten

Vidare kan man anta att stammen nar- föreligger här; jfr de litauiska personnamnen Nãras, Narẽlis, Narùtis (Zinkevičius 2008: 120). Ett sådant litauiskt personnamn är hypotetiskt möjligt, men kräver ytterligare ingående analys.

Vissa svårigheter uppstår också vid behandlingen av personnamnet Slapz respektive Elapz, på grund av dess otydliga stavning. Om man tar hänsyn till att det rör sig om tre bröder som var litauer, av vilka två bar litauiska namn, kan man logiskt anta att även den tredje broderns namn *Slaps- kan ha litauiskt ursprung. Jfr det litauiska personnamnet Slapšỹs, vars ursprung inte är helt klart; jfr lit. slapstýti, slãpsto, slãpstė ’dölja; omfamna, skämma bort’, eller slapùs ’benägen att gömma sig, en som fruktar offentligheten; sluten; en som verkar i hemlighet, en lömsk person’ (LPŽe).

En ytterligare urkund från den 2 juni 1353 har bevarats. Enligt privilegiet tilldelades litauerna Elsche och Meczcze 2 Haken land på de villkor som diskuterats ovan: 1353 [...] vorlien und geben unseren getruwen Elsche – Meczcze syne vetter den littowen eren rechten erben und nachkomelinge ii hoken uf deme felde lyncayn [...] (OF 105, 79^r). Samma information om mottagarna och tilldelningen återfinns också i PUB: 1353 juni 2. Marienburg. Densamme tilldelar sina trogna Elsche och dennes kusin Meczcze, litauerna, 2 Haken i fältet Lyncayn [Linkehnen, Kr. Wehlau] [på samma villkor som i nr 162. Datum och vittnen som i nr 162, med de varianter som anges där] (PUB V 93).

Namnet på den förstnämnda mottagaren Elsche kan möjligen vara av litauiskt ursprung. Jfr det litauiska personnamnet Alsỹs och lit. ãlsas ’trötthet’, alsà ’kraftlöshet, matthet’, alsùs ’tröttande’, alsúoti ’andas’, álsėti ’andas, flåsa’. (LPŽe). Z. Zinkevičius anser att beståndsdelen Als- är preussisk och har bevarats som ett arvord i de litauiska tvåstaviga personnamnen Alsỹs, Alséika, Alsẽvičius (Zinkevičius 2008: 74). Det är sannolikt att det behandlade namnet bör betraktas som lit. *Als- eller *Alš-.

5. URKUND FRÅN DEN 3 JUNI 1353

En dag senare, den 3 juni 1353, undertecknade ordens högmästare Winrich von Kniprode i Marienburg ytterligare en urkund och förlänade därmed bröderna, flyktingarna från Litauen Dinguttis och Util 2 haken jord på sedvanliga villkor: 1353 [...] gebin mit der gebitegen rate und willen Dinguttis und Util den brudirn und iren beyden rechten erbin ii hocken uf dem velde tzu lyncayn im wesen weyden und ackir [...] (OF 105, 80^v). I PUB ger författarna följande beskrivning av privilegiet: juni 1353

Straipsniai / Articles

49

DARIUS IVOŠKA

3. Marienburg. HM. Winrich von Kniprode förlänar bröderna Dinguttis och Util 2 haken i Felde vid Lyncayn [Linkehnen, Kr. Wehlau] [på samma villkor som i nr 162] (PUB V 93–94).

Namnet Dinguttis lit. *Ding-ut-is förekommer inte i litauisk antroponymi. Roten ding- finns i lit. PN, jfr det lit. historiska PN från 1665 Dinga (IAK) och de nutida lit. PN Dìngas ir Dìnga (Zinkevičius 2008: 280). I detta PN kan det diminutiva suffixet -ut- beläggas (LKŽe). Roten ding- var också känd i det fornpreussiska PN-materialet, jfr de fornpreussiska PN Dynege, Dingele, Dingete, Dingone, Dingocz, Dyngun (Trautmann 1925: 24–25).

Tolkningen av PN Util är komplicerad. Man skulle kanske kunna betrakta det som lit. *Atil-, jfr de lit. PN Ãtas, Atùtis, Ãtikis, Ãt-noras (Zinkevičius 2008: 396). R. Trautmann anser att PN Vtil är ett fornpreussiskt PN (Trautmann 1925: 111). Eftersom författaren inte anger någon tolkning av namnet förblir den oklar. Man kan bara anta att PN Util var känt bland litauer och preussare.

6. URKUND FRÅN DEN 9 JANUARI 1355

År 1355, den 9 januari, undertecknade marskalk Sifrid von Dahenvelt ett privilegium i Tapiau och förlänade därmed tre söner till Alxen – Ykins, Girstaute, Wilant – och deras kusin Mecze 1 hake jord i Linkehnen (Kr. Wehlau): 1355 [...] und gebin unsern getruwen Alxen kinderen ykins girtauten wilant und eren vettern mecze den littowen und eren rechten erbin und nachk[ommlin-gen] [...] (OF 105, 79^v). Privilegiet behandlas också i förbigående i PUB: 9 januari 1355. Tapiau. Övermarskalken Sifrid von Dahenvelt förlänar, med sina ordensbröders råd, sina trogna litauer Ykins, Girstaute och Wilant, söner till Alxen, och deras kusin Mecze en hake jord i Felde vid Lyncayn [Linkehnen, Kr. Wehlau] inom anvisade gränser, på samma villkor som deras övriga egendom där, så att de bättre kan tjäna [jfr förläningen den 2 juni 1353.] (PUB V 168). Alla de nämnda släktingarna är litauer.

Beträffande faderns PN Alxe lit. *Alks- som nämns i privilegiet, jfr de lit. PN Ãlksas, Alksẽvičius (Zinkevičius 2008: 277, 517). Z. Zinkevičius hävdar att Alks- kan härstamma från Als-, som bevarats i de lit. PN Alsỹs, Alséika (Zinkevičius 2008: 74).

PN Ykins är oklart. Kanske lit. PN *Aikinis / *Aikinas eller *Eikinis / *Eikinas. Jfr det lit. PN Eĩkinas, som sannolikt härstammar från det lettiska PN Eĩķins, vilket i sin tur härstammar från det tyska PN Eicken (LPŽe).

Namnet Girstaute lit. *Girs-taut-s litauiska ursprung kan inte betvivlas. Jfr det lit. historiska PN 1728–1776 Casimirus Girsa; 1830 Mariana

50

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Litauische Personennamen in den Ordensdokumenten

Girstatowiczowa. (IAK), auch den lit. PN Girštautas (LPŽe; Zinkevičius 2008: 94, 148). Der PN Girštaute ist ein zweistämmiger PN aus girs- und -taut-. Der erstere wird mit lit. iš-girs-ti ‘hören’, und der zweite mit lit. tauta ‘Volk’ verglichen. Den PN kennen auch die Altpreußen. Vgl. die apr. PN Girštaute, 1378 Girstot, 1388 Girstenne; 1309 Waystauthe, 1425 Rytałwte (Trautmann 1925: 33, 114, 83). Es ist möglich, dass der 1355 erwähnte PN Girštaute eine frühere Erwähnung des gegenwärtigen lit. PN Girštautas ist.

Namnet Wilant innehåller en litauisk rot *vil-, jfr. de litauiska historiska personnamnen 1621–1646 Petrus pauli Wilanis; 1681 Valentis Wilaytis; 1685–1731 Joannis Witalis (IAK). Om *vil-, se litauiska vìl-tis, vìliasi ’hoppas’ (Zinkevičius 2008: 304 och 161–162). Personnamnet Wilant kan kanske också betraktas som ett tvåstammigt personnamn, som består av den första stammen vil- (se ovan) och den andra ant-, som kopplas till prepositionen añt (dial. añ) (Zinkevičius 2008: 74).

Det är inte heller enkelt att tolka namnet Mecze (se även ovan personnamnet Meczcze i urkunden från 1353). Det historiska litauiska namnmaterialet omfattar personnamnen från 1644 Nicolai Mecis; 1652–1672 Matthiae Meculis; 1708–1740 Symonis Mecul (IAK), vilka varit karakteristiska för litauer, men de verkar vara av polskt ursprung. Jfr. de litauiska personnamnen Mečỹs, Mẽčius, som uppenbarligen härstammar från det slaviska tvåstammiga personnamnet Mečislavь: mečь ’svärd’ + slava ’ära’ (Zinkevičius 2008: 473).

7. URKUND FRÅN DEN 16 JANUARI 1361

Ännu ett privilegium, genom vilket ett stycke mark om 2 hakar uppläts åt Wiculle och Morsis, undertecknades av marskalk Sifrid von Dahenvelt i Königsberg den 16 januari 1361: 1361 [...] geben unsirn getruwen wirullen morsis eren rechten erbin und nachkomelingen ii hoken akirs uf deme velde lyncayn czu erem alden gute [...] (OF 105, 79ᵛ). En kort redogörelse för privilegiet finns också bevarad i PUB, där det hänvisas till samma villkor och omständigheter för jordupplåtelsen som i det föregående privilegiet från den 9 januari 1355: 1361 januari 16. Koenigsberg. En upplåtelse med samma lydelse som den föregående av 2 hakar på fältet Lyncayn (Linkehnen, Kr. Wehlau) åt de trogna Wiculle och Morsis (PUB V 549). Därav kan man dra slutsatsen att Wiculle och Morsis var litauer.

Personnamnet på en av de förmånstagare som nämns i privilegiet, Wikulle, litauiska *Vik-ul-, visar en rot vik- som är vanlig i litauiska personnamn. Jfr. historiska litauiska personnamn 1635–1731 Paulus Wikus; 1691–1781 Marting Wikugaylis (IAK). Jfr. även de litauiska personnamnen Vikūtis, Vikas och det lettiska personnamnet Vikis (LPŽe). Z. Zinkevičius anser att stammen vik- är nedärvd, och att dess betydelse är ’jämn’, jfr. de litauiska personnamnen Vikas, Vikáitis, Vikūnas

Straipsniai / Articles

51

DARIUS IVOŠKA

(Zinkevičius 2008: 161, 303). Personnamnet Vikas är ett enstammigt personnamn, men även suffigerade varianter av det är kända, till exempel de ovan nämnda Vikūtis, Vikātis, Vikūnas. Till dessa suffigerade litauiska personnamn ansluter sig även det litauiska personnamnet *Vik-ul-.

Namnet på den andra förmånstagaren, litauern Morsis, litauiska *Mors-is / *Mars-is (?) /*Murs-is (?) / *Murz-is (?), är inte tydligt. Man kan kanske anta att det även i detta fall rör sig om en sammanblandning av ljuden o: a: u. Jfr. även det historiska litauiska personnamnet från 1610 Kasper Morsanis (IAK).

SLUTSATSER

1. I denna artikel har 27 litauiska personnamn ur OF 105 behandlats. I nitton fall är personnamnen av litauiskt ursprung, i två fall av litauisk-fornpreussiskt ursprung, i ett fall är det oklart om tyskt eller litauiskt ursprung bör antas, och i ett fall kan slaviskt ursprung beläggas. Fyra fall är osäkra. De personnamn som behandlas i artikeln är sannolikt de tidigaste beläggen för dessa litauiska personnamn.

2. Undersökningen av OF 105 har gett belägg för viktiga historiska detaljer. Urkunderna från åren 1340 och 1353 visar att det under första hälften av 1300-talet också bodde litauer i Samland. De var till största delen flyktingar från Litauen, som av DO fick jordegendomar upplåtna med arvsrätt enligt preussisk rätt. Denna omständighet är viktig för bosättningshistorien.

3. Vid analysen av privilegiet från år 1350 upptäcktes en felaktig tolkning av personnamnet Schurdeike. Hittills har personnamnet, med stöd av R. Trautmanns konstaterande, betraktats som ett fornpreussiskt personnamn, eftersom författaren hade ansett att den i urkunden nämnda förmånstagaren vid namn Schurdeike var fornpreussare. De sidoomständigheter som framgår av uppgifterna i urkunden talar för att förmånstagaren och hans namn hade litauiskt ursprung.

4. Forskningen om de personnamn som återges i handskrifterna till OF 105 försvåras i många fall av att de litauiska personnamnen återges oklart.

5. En entydig förklaring eller exakt tolkning av vissa behandlade personnamn är inte möjlig. I de flesta fall går det endast att rekonstruera personnamnens stammar; ändelserna kan inte fastställas säkert utifrån de belagda formerna av personnamnen.

52

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Litauische Personennamen in den Ordensdokumenten

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Gerullis Georg 1922: Die altpreußischen Ortsnamen. Berlin und Leipzig: Vereinigung wissenschaftlicher Verleger Walter de Gruyter & Co.

http://prusija.lki.lt/ [2015-08-03]

IAK – Register över historiska personnamn. Vilnius: Litauiska språkets institut.

Kohlheim Rosa, Kohlheim Volker 2005: Duden. Familiennamen. Herkunft und Bedeutung. Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich: Dudenverlag.

LKŽe – Litauisk ordbok, elektronisk version, redaktionskollegium: Gertrūda Naktinienė m.fl. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2013. Tillgänglig på internet: www.lkz.lt [2015-08-03].

LPŽe – Litauisk efternamnsordbok, elektronisk version. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2012–2015.

Ordensfoliant nr 105. Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz. Berlin.

PUB I–VI – Seraphim August, Philippi Rudolph, Maschke Erich, Hein Max, Koeppen Hans, Conrad Klaus: Preußisches Urkundenbuch 1–6. Königsberg (Pr)/Marburg: Gräfe und Unzer/Elwert/Scientia Aalen, 1932–2000.

Skardžius Pranas 1996: Rinktiniai raštai 1. Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

SRP II – Hirsch Theodor, Töppen Max, Strehlke Ernst: Scriptores rerum Prussicarum 2. Leipzig: Verlag von S. Hirzel, 1863.

Stundžia Bonifacas, Sinkevičiūtė Daiva 2001: Prūsų onimų germanizavimo tyrimai K. O. Falko rankraščiuose. – Baltistica 36(1), 53–60.

Trautmann Reinhold 1925: Die altpreußischen Personennamen. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Zinkevičius Zigmas 2008: Lietuvių asmenvardžiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Straipsniai / Articles

53

DARIUS IVOŠKA

Litauiska personnamn i Tyska ordens dokument

SAMMANFATTNING

Studier av Tyska ordens foliant nr 105 (i texten OF 105) är mycket viktiga för baltisk onomastik. Även om folian­ten i början av 1900-talet undersöktes av de berömda onomasterna Jurgis Gerulis och Reinhold Trautmann, som intresserade sig för och samlade in endast gamla preussiska ortnamn och personnamn, finns det fortfarande mycket outforskat material av betydelse för onomastiken i den. Den aktuella folian­ten är en samling privilegier från Tyska orden, huvudsakligen från 1300-talet, genom vilka jordlotter tilldelades preussare och litauer. Det är mycket betydelsefullt att OF 105 innehåller många litauiska personnamn, varav några behandlas i denna artikel. Det är mycket komplicerat att undersöka materialet i OF 105 på grund av den varierande handstilen hos de flera personer som skrev dokumenten, och särskilt på grund av den varierande återgivningen av onymer. Det finns många rättelser, överstrykningar och anmärkningar, dokumenten är i dåligt skick, särskilt pergamenten, och därför är vissa textfragment, och därmed även onymerna, svårlästa.

Litauiska personnamn finns också dokumenterade i andra historiska källor, till exempel i ”Litauiska vägberättelser” (ty. Litauische Wegeberichte), som ingår i den berömda samlingen Scriptores rerum Prussicarum, där det finns många preussiska och litauiska onymer från 1300-talets dokument. De litauiska personnamn som hittills har undersökts har samlats in från betydligt senare historiska källor och kyrkböcker.

I denna artikel behandlas 27 personnamn som påträffats i OF 105 och som bars av preussare och litauer som flytt från Litauen och bosatt sig i Preussen. Antroponymerna presenteras i kronologisk ordning efter dokumentens tillkomst. Vid behandlingen av varje litauiskt personnamn ges dess kontext i dokumenten i OF 105, och uppgifterna jämförs med material från Preussiska urkundsböcker (ty. Preußische Urkundenbücher). Artikeln försöker kritiskt analysera källorna och etymologin hos de antroponymer som behandlas.

Inkommen den 20 oktober 2015.

DARIUS IVOŠKA

Litauiska språkinstitutet

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen

[email protected]

54

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII