ILIJA LEMEŠKIN

Karlsuniversitetet i Prag

Forskningsområden: de gamla baltiska folkens litteratur och skriftkultur, jämförande folkloristik, lexikografi, baltistikens historia.

VART LEDER DEN UTLÄNDSKA LITUANISTIKENS VÄG?^*

Titeln på denna text slutar med ett frågetecken, vilket tvingar mig att genast erkänna: författaren har inget (optimistiskt) svar på den ställda frågan. Frågan Vart leder den utländska lituanistikens väg? är retorisk. Den inbjuder till eftertanke och gemensamma reflektioner, vilka delades vid konferensen Lituanistik (baltistik) i samtida utbildningsprocesser den 6 april 2017 (Vilnius, LEU). Vi bör börja med konkreta frågor, det vill säga med bakgrunden till projektet Främjande av samarbete mellan utländska baltistikcentra och litauiska forsknings- och lärosäten. Jag kände en plikt att minnas och påminna om det jag bevittnade för tio år sedan. Den 27 november 2007 hölls en stor konferens i Vilnius, Baltistik i världen. Litauens dåvarande regering visade ett ovanligt stort intresse för och välvilja gentemot baltistikens framtid i världen (det kan man inte säga om den nuvarande). Kanske berodde det också på att Litauens dåvarande president Valdas Adamkus under lång tid hade representerat den stora utländska världen. Han hade en klar förståelse för hur viktigt ett centrum för lituanistik är och för dess inte bara praktiska nytta i emigranters liv, till exempel i USA. Presidenten tog emot konferensens deltagare och arrangörer och sade vid mötet: ”Endast starka studier i lituanistik i Litauen kan främja samarbete med utländska forskningsinstitutioner och spridning av lituanistik i världen.”

Efter konferensen hölls, tycks det, samma dag, 2007-11-27, ett samråd vid utbildnings- och vetenskapsministeriet. Jolanta Zabarskaitė, Grasilda Blažienė och Danguolė Mikulėnienė deltog (då var LKI den enda litauiska institution som brydde sig om baltistikcentren och deras interna existentiella problem; senare, när finansiering började tilldelas, blev fler institutioner intresserade). Eugenijus Jovaiša, Zigmas Zinkevičius och Algirdas Sabaliauskas kom till samrådet och uttryckte sin tydliga ståndpunkt. Företrädare för centren var också där. Jag minns Pietro Umberto Dini,

^* Texten utarbetades på grundval av ett föredrag som lästes vid plenarsammanträdet under konferensen om världens lituanistik (baltistik) den 6 april 2017, Lituanistik (baltistik) i samtida utbildningsprocesser. Konferensen arrangerades inom ramen för det ES SF-finansierade projektet Främjande av samarbete mellan utländska baltistikcentra och litauiska forsknings- och lärosäten och hölls i Vilnius vid Litauens utbildningsuniversitet.

266

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Kur veda užsienio lituanistikos kelias?

Vanda Kazanskienė och andra. Det var då man beslutade om det kommande projektet, finansierat av Europeiska unionens strukturfonder, vars syfte skulle vara att hjälpa den utländska baltistiken att överleva och blomstra.

Baltistikcentren kunde som icke-residenta inte stå som mottagare av medel från strukturfonderna. Därför bjöds litauiska lärosäten in för att bistå; som ett slags administrativt paraply skulle de ”täcka” hela projektet. Vid det tillfället talade man enbart om administration. Det föll mig inte ens in att den institutionen (det visade sig med tiden att det rörde sig om flera institutioner: man talar fortfarande om en samordnare och dess partner, det vill säga andra litauiska universitet) skulle ha egna konceptuella insikter, önskemål och ambitioner och fatta egna beslut som skulle avgöra planeringen och genomförandet av den verksamhet som är viktig för oss, utan att detta i någon större utsträckning diskuterades och samordnades med centren.

Att litauiska institutioner formellt inkluderades i projektet, vilket då verkade oundvikligt och dessutom ömsesidigt fördelaktigt, har präglat och präglar fortfarande projektets karaktär: sett från utlandet får man ibland intrycket att institutionerna, till vårt (det vill säga centrens) bästa och för vår välfärds skull, bedriver verksamhet för egen räkning. Detta sker utan vår vetskap och utan möjlighet för oss att påverka. Under tio år har inte ett enda samråd hållits med företrädare för världens baltistikcentra där konceptuella aspekter av projektets genomförande skulle ha diskuterats, till exempel vid ministeriet eller med projektets samordnare och partner.

Detta märks i de gemensamma diskussionerna om projektet. Det huvudsakliga, fortfarande deklarerade målet är att stärka samarbetet med litauiska forsknings- och lärosäten samt lärarnas rörlighet. Frågan är: känner den litauiska sidan till den verkliga situationen utomlands? Det finns olika avtal mellan universitet och mellan enskilda länders ministerier och vetenskapsakademier; vi använder Erasmusprogrammet och så vidare. Dessa avtal, som alltid har funnits och alltid kommer att finnas, föreskriver utbyte enligt vissa kvoter, vilka ibland förblir outnyttjade. Är det verkligen värt att ägna så mycket energi och pengar (5,8 miljoner euro) åt denna verksamhet? Det är förstås bra att ha möjlighet att skicka en mer begåvad student, men utbudet är fortfarande orimligt uppblåst. Baltistikcentren i väst har helt enkelt inte så många studenter, och vi är upptagna med våra egna studier; studenterna läser en andra inriktning eller studerar vid ett annat lärosäte och kan inte när som helst under terminen resa utomlands. Situationen är annorlunda i Georgien och vid andra baltistikcentra i Östeuropa, där man, som deltagare vid andra konferenser har påpekat, möter en annan studiemotivation och en annan typ av student.

Det är också svårt att instämma i uppfattningen, resp. i projektets ambition att stärka utländska baltisters kommunikation och samarbete med litauiska forskningsinstitutioner. Verkar det verkligen som om vi inte samarbetar tillräckligt? Olika forskningsprojekt, där företrädare för baltistikcentren har deltagit och deltar, har sina egna utgångspunkter, sin egen rytm och sina egna tidsplaner, vilka inte kan påverkas, intensifieras eller på annat sätt regleras i enlighet med det samarbete som ännu inte har inletts

Įžvalgos / Insights

267

ILJA LEMEŠKIN

ett främjandeprojekt. Schemat för visum till Vilnius är och har alltid varit mycket fullspäckat, även utan den projektverksamhet som diskuteras.

Ett annat angeläget verksamhetsområde är anordnandet av fortbildningskurser. Syftet är lovvärt, men under 2012–2015 hölls det redan verkligen många sådana kurser. Lektorer och lärare som arbetar utomlands tycks, sett till sina kvalifikationer, vida överträffa sina kollegor i Litauen. Hur ofta kan man åka på kurser för yrkesmässig utveckling? Ibland måste man också arbeta, det vill säga omsätta sina förbättrade kompetenser i praktiken, i arbetet.

När jag talar om dessa arbeten och konkreta uppgifter som är viktiga för oss kan jag konstatera följande. Baltikacentren vet själva mycket väl vad de behöver göra, när och hur (ibland är det till och med nödvändigt). Initiativet bör komma enbart från dem (möjligen med undantag för de platser där baltistikacentren fortfarande håller på att bildas). De formella projektförvaltarna bör inte ha rätt att efter eget gottfinnande avgöra vad de utländska baltisterna behöver och inte behöver, eftersom de kanske saknar en del kunskap om baltistikacentren i världen, deras situation och behov. Den litauiska sidan måste kontrollera att medlen används för avsett ändamål. De tidigare nämnda arbetena, som baltistikacentren har planerat och gärna skulle utföra, kräver kompetens och finansiering, men den samlade erfarenheten visar att det av någon anledning är just dessa arbeten som Litauens forsknings- och utbildningsinstitutioner inte verkar finna intressanta eller nödvändiga. För centren är det angeläget med verksamhet som är relevant för studenter, doktorander, lärare och forskare och som säkerställer centrenas fortbestånd och utveckling. Med andra ord förändras allt som kan kallas centrenas behov ständigt och snabbt. Idealet vore att man från Litauen frågade om de nödvändiga, det vill säga för oss nyttiga, arbeten som genomförs inom projektet åtminstone en gång per termin – med önskan om att projektet ska vara livskraftigt – och inte undantagsvis och i brådskande ordning en gång vartannat år, före projektstarten.

Allt detta väcker en grundläggande fråga för företrädarna för baltistikacentren: är det under rådande omständigheter värt att stanna kvar i projektet, och hur bör samarbetet mellan Litauens forsknings- och utbildningsinstitutioner och baltistikacentren se ut i framtiden? Det vore nämligen mycket olyckligt att se en situation där en viss litauisk institution, eller en person som företräder den och som de utländska baltisterna knappt känner till, i tysthet utarbetar en ”lämplig” verksamhetsplan för baltistikacentren och till deras fördel (men utan deras vetskap), och sedan vänligen inbjuder dem att bidra till genomförandet.

Inkommen den 21 april 2017.

ILJA LEMEŠKIN

Karlsuniversitetet i Prag

Jana Palacha 2, 116 38 Praha 1, Czech Republic

[email protected]

268

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI