STEFANO M. LANZA

Vytautas Magnus universitet

MORFOLOGISK ANPASSNING AV ITALISMER I LITAUISKAN

NYCKELORD: anpassning av lånord, morfologisk formalisering, italism.

INLEDNING

Ordet italism är inte någon vanlig term inom litauisk språkvetenskap. I de viktigaste ordböckerna över internationella ord ges följande definition: ett ord eller uttryck hämtat från italienskan¹. Författaren har redan diskuterat olika problematiska aspekter av denna definition (Lanza 2010a: 24 ff.), och i denna artikel avses med italismer i vid bemärkelse alla de ord som har sitt ursprung i italienskan, oavsett om de kommit in i litauiskan direkt eller via förmedlande språk. Det säger sig självt att ju längre ordets väg varit, desto svårare är det att förklara dess samband med källan: förhållandet mellan ordets ursprungliga och lånade former är resultatet av alla mellanliggande samspel. Äldre lånord som redan har etablerat sig i litauiskans lexikon uppvisar till och med betydande förändringar i sin fonetiska och morfologiska struktur. En jämförande analys av morfologisystemen i de enskilda språk som deltar i låneprocessen gör det ofta möjligt att fastställa om dessa förändringar är regelbundna och hjälper också till att avgöra vilka språk som har påverkat ett visst lånord. Detta är mycket viktigt ur språk- och etymologihistorisk synvinkel. Å andra sidan kan en jämförande analys av italienskans och litauiskans morfologisystem ha betydande praktisk betydelse, särskilt för språkvårdare, när nya lånord, som vanligtvis kommer direkt in i litauiskan, ska ges en litauisk form.

Gana išsamiai skolinių morfologinį adaptavimą yra aprašiusi Adelė Valeckienė (1967). Kalbininkė taikliai pastebėjo, kad „kitų kalbų kilmės žodžiai paprastai pritaikomi prie lietuvių kalbos morfologinės sistemos: daiktavardžių sutampančios galūnės paliekamos, lietuvių kalbai nebūdingos galūnės atmetamos, ir vietoj jų pridedamos labiausiai jas atitinkančios lietuviškos. [...] Lietuvių kalboje kitų kalbų kilmės daiktavardžiai gauna „stipriųjų“ linksniavimų galūnes, dažniausiai vyr. g. –as, –is (kilm. –io), mot. g. –a, –ė“ (1967: 128).

¹Så ord för ord förklarar både TŽŽ 2008 och VV TŽŽ italismen.

202

KALBOS KULTŪRA | 84

Italienska ord kännetecknas av vokaliska ändelser, som vanligtvis inte förändras². De vanligaste ändelserna i singular för nominalord är –a och –o, utvecklade ur latinets första och andra deklination, vilka anger femininum respektive maskulinum (t.ex.: lat. rosa(m) ’ros’ > it. rosa; lat. lupu(m) ’varg’ > it. lupo³). Den dubbelt så vanliga ändelsen –e förekommer i ord av båda könen (t.ex.: madre ’mor’; padre ’far’). Ändelserna –i och –u är mycket sällsynta; de anger varken genus eller numerus och är vanligare i lånord. De viktigaste pluraländelserna är –e (från singular –a) och –i (från singular –o, –e, ibland även –a).

I det följande behandlas italienskt lånordförråd efter italienska ändelser, i syfte att klarlägga de skeden då lånorden kommit in i litauiskan, lyfta fram regelbundna morfologiska förändringar samt ta upp och diskutera några problematiska fall. Vissa fall där genus eller numerus inte överensstämmer med formerna beskrivs separat. Även om substantiven utgör den största delen av italismbeståndet har också andra böjliga ordklasser lånats in. Deras morfologiska anpassning behandlas likaså separat. Materialet är hämtat ur Samlingen över litauiska italismer (härefter LKIS), som omfattar 936 italismer (om dess sammansättning, särdrag och sammanställningsmetoder, se Lanza 2010a: 105 ff.).

ANPASSNING AV ITALIENSKA SUBSTANTIV MED ÄNDELSEN -A

När ett italienskt ord i ett förmedlande språk förlorar ändelsen –a och slutar på en hård konsonant⁴, får det vid litauisering vanligen ändelsen –as (jfr Valeckienė 1967: 112), t.ex.: bancarotta > bankrotas (ty. Bankrott), porcellana > porcelianas (ty. Porzellan), spaccata > špagatas (ty. Spagat), cupola > kupolas (rys. купол), fontana > fontanas (rys. фонтан), tarantola > tarantulas (rys. тарантул), torta > tortas (rys. торт), banca > bankas (rys.

² Undantagen utgörs huvudsakligen av funktionsord (t.ex. artiklarna il, un, prepositionerna con, per osv.), lånord (t.ex. sport ’sport’, film ’film’) och ytterligare några enstaka lexikala element med ovanlig ordbildning.

³ Formen hos ett italienskt ord bygger oftast på ackusativformen av motsvarande latinska ord.

⁴ Begreppen ”hård konsonant” och ”mjuk konsonant” är lämpliga när man talar om litauiska, polska och ryska. Språk som italienska (och delvis franska, engelska och tyska) kännetecknas inte av detta artikulatoriska drag (för övrigt nämner A. Valeckienė det inte alls). Italienska konsonanter palataliseras inte: när de artikuleras höjs tungan inte alls mot gommen. En liten tunglyftning förekommer endast vid fonemen /l/, /ʎ/ och /ɲ/, och därför kan man tala om italienskans mjuka konsonanter endast när dessa realiseras – och då endast i överförd bemärkelse.

S. M. LANZA. Morfologinė italizmų adaptacija lietuvių kalboje

203

bank, ty. Bank, pol. bank), polizza > polisas (fr. police), risalita > rizalitas (ty. Risalit, pol. ryzalit), spinetta > spinetas (ty. Spinett, pol. szpinet).

När ett italienskt ord i ett förmedlande språk förlorar ändelsen –a och slutar på en mjuk konsonant, får det i litauiskan antingen maskulinändelsen –is (jfr Valeckienė 1967: 115), t.ex. medaglia > medalis (fr. médaille, pol. medal), eller femininändelsen -ė, t.ex.: caravella > karavelė (fr. caravelle), carmagnola > karmanjolė (fr. carmagnole).

Det är sant att italienska ords ändelse -a på många håll kan ha blivit -ė genom tyskt inflytande (jfr Valeckienė 1967: 121), t.ex.: arietta > arijetė (ty. Ariette), barcarola > barkarolė (ty. Barkarole), fughetta > fugetė (ty. Fugette), bagattella > bagatelė (ty. Bagatelle), berretta > beretė (ty. Berette), fumarola > fumarolė⁵ (ty. Fumarole), novella > novelė (ty. Novelle), operetta > operetė (ty. Operette), sardina > sardinė (ty. Sardine), cittadella > citadelė (ty. Zitadelle). Och staffetta > estafetė har lånats in via franskans estafette.

Polskan bevarar vanligtvis ändelsen -a, så det är svårt att avgöra om ordet har kommit via polskan eller direkt. Det finns många sådana ord, t.ex.: acquatinta > akvatinta (pol. akw tinta), bravura > bravūra (pol. brawura), campagna > kampanija (pol. kampania), firma > firma (pol. firma), guardia > gvardija (pol. gwardija), loggia > lodžija (pol. lodzia), malaria > maliarija (pol. malaria), sottana > sutana (pol. sutanna), tara > tara (pol. tara) osv.⁶ Ordet kaliarope (pol. kalarepa, från it. cavolo rapa) har däremot lånats via polskan och är ett sällsynt exempel på val av ändelse helt frikopplat från påverkan från andra språk. Ordet har anpassats analogiskt: den ogenomskinliga delen kala- har bevarats (jfr kalafioras, it. cavolfiore, från cavolo fiore), medan delen r(z)epa (det vill säga ropė, it. rapa) helt enkelt har översatts med sin litauiska motsvarighet (se Fraenkel 1962 sub voce).

När ett ord har lånats in direkt (oftast via skriftspråket), vilket särskilt ofta är fallet med nyligen inlånade lånord, bevaras ändelsen –a, t.ex.: grappa (it. grappa), mafija (it. mafia), mocarela (it. mozzarella), pica (it. pizza).

När ett ord betecknar en kvinnlig person bevaras ändelsen –a vanligen (jfr: ballerina > balerina, diva > diva, madonna > madona, primadonna > primadona, signora > sinjora, signorina > sinjorina); –ė förekommer mer sällan (jfr: dogaresa > dogaressė, favorita > favoritė, cortigiana > kurtizanė⁷; se även nedan).

⁵ TŽŽ 1936 och TŽŽ 1951 anger fumarolas.

⁶ Polskt förmedlande kan avslöjas genom att betoningen flyttas till den näst sista stavelsen, t.ex. it. góndola > pol. gondola > lit. gen. sg. gondòlos.

⁷ Formen favoritė kan förklaras genom oppositionen mot maskulinformen favoritas (från it. favorito), medan kurtizanė beror på påverkan från andra språk (jfr fr. courtisane, ty. Kurtisane).

204

KALBOS KULTŪRA | 84

Italienska ord med det internationella -ista (av lat. -ista(m), som kommer från gr. -ιστης), vilket betecknar båda könen, får utan undantag ändelsen -istas (fem. -istė) i litauiskan, t.ex.: fascista > fašistas, -ė, novellista > novelistas, -ė, solista > solistas, -ė⁸, eller enbart -istė när ordet betecknar en person av kvinnligt kön, t.ex.: camerista > kameristė.

ANPASSNING AV ITALIENSKA SUBSTANTIV MED ÄNDELSERNA -E, -O

De redovisade anmärkningarna om ändelsen -a kan också bidra till att förklara särdragen i anpassningen av italienska ord med ändelserna -e (och delvis -o). När den italienska ordändelsen faller bort och stammen slutar på en hård konsonant får lånordet ändelsen -as i litauiskan, t.ex.: (från it. -e) allarme > aliarmas (pol. alarm), arsenale > arsenalas (pol. arsenał, ryska арсенал), balcone > balkonas (pol. balkon, ryska балкон), cornice > karnizas (ryska карниз), finale > finalas (ryska финал), maggiore > mažoras (fr. majeur, ryska мажор), marzapane > marcipanas (ty. Marzipan), pallone, dial. ballone > balionas (fr. ballon, pol. balon), tenore > tenoras (pol. tenor); (från it. -o) accordo > akordas (ty. Akkord, pol. akord), barocco > barokas (ty. Barock), cardano > kardanas (pol. kardan), duetto > duetas (pol. duet, ryska дуэт), colorito > koloritas (pol. koloryt), libretto > libretas (ryska либретто), quartetto > kvartetas (ty. Quartett, pol. kwartet), sonetto > sonetas (ty. Sonett, pol. sonet, ryska сонет), soprano > sopranas (ty. Sopran, pol. sopran, ryska сопрано)⁹.

När den italienska ordändelsen faller bort och en mjuk konsonant uttalas sist i stammen får lånordet i litauiskan antingen maskulinumändelsen -is, t.ex.: (från it. -e) bemolle > bemolis (fr. bémol); (från it. -o) modello > modelis (pol. model), profilo > profilis (fr. profil), zoccolo > cokolis (ryska цоколь), eller femininumändelsen -ė, t.ex.: acquarello > akvarelė (fr. acquarelle, ty. Aquarell, ryska акварель), pastello > pastelė (fr. pastel, ryska пастель), trillo > trelė (ryska трель), violoncello > violončelė (ryska виолончель).

⁸ Bland dessa (de finns inte i LKIS) bör även baristas -ė nämnas (betydelsen är ’kaffebryggare’, även om det på italienska helt enkelt betyder barmenas), som nyligen lagts till i Förteckningen över motsvarigheter till främmande ord, godkänd genom protokollbeslut nr PN-4 av den 7 april 2011 av den statliga litauiska språknämnden (nedan VLKK).

⁹ Vissa av dessa italianismer, i synnerhet musiktermer, skulle också kunna vara direktlån (jfr Valeckienė 1967: 114).

S. M. LANZA. Morfologinė italizmų adaptacija lietuvių kalboje

205

Ord med ändelser av latinskt ursprung –ario, –iere (båda från senlat. –arius) och –tore (från den latinska suffixändelsen –tore(m)) behåller aldrig själva ändelserna –o och –e. Traditionellt läggs i stället ändelserna –ijus respektive –ius (–ė) till sådana ord, t.ex.: impresario > impresarijus, scenario > scenarijus, cavaliere > kavalierius, accompagnatore > akompaniatorius, improvvisatore > improvizatorius, investitore > investitorius, registratore > registratorius, stiratore > stiratorius. Litauiska kurjeris avviker från källspråket (it. corriere), vilket kan förklaras av förmedling via franskan eller – snarare – polskan (jfr fr. courrier, pol. kurier). Ibland övergår –iere osystematiskt till –jeras, t.ex.: bersagliere > bersaljeras, gondoliere > gondolieras¹⁰.

I enstaka fall ersätts den italienska maskulinumändelsen –o med litauiska –a, t.ex.: contrabbando > kontrabanda, mandolino > mandolina, mosaico > mozaika (utan tvivel har något slaviskt språk påverkat formerna här, jfr pol. kontrabanda, mandolina, mozaika, ryska контрабанда, мандолина), mer sällan litauiska –ė, t.ex. grupė (här är följden av fonetiska förändringar ganska komplicerad: it. gruppo > fr. groupe [gru:p] > ty. Gruppe [gruppe] > lit. grupė, jfr Stammerjohann 2008 sub voce).

Något mer sällan återges den italienska ändelsen –e med litauiska –ė. Utifrån de angivna regelbundenheterna och uppgifterna i LKIS kan man hävda att detta främst gäller lånord som tillkommit nyligen och som kan ha kommit in i litauiskan direkt, särskilt genom skriftspråket. Med undantag för orden dučė (it. duce), čičeronė (it. cicerone) och saltomortalė (it. salto mortale), började andra italianismer där ändelsen –ė återges från –e användas eller registreras i ordböcker¹¹ först helt nyligen, t.ex.: bienalė < it. biennale, kvadrienalė < it. quadriennale, trienalė < it. triennale, latė < it. latte, maskarponė < it. mascarpone, provolonė < it. provolone.

Nominativändelsen –o är främmande för litauiskan. Eftersom den inte passar in i böjningssystemet måste lånord med den ursprungliga ändelsen –o göras böjliga genom att den litauiska ändelsen –as läggs till (jfr KP G: 64). En del av de godtagna (kodifierade) undantagen är just lånord från italienskan (jfr Pakerys 1991), såsom ažio (it. aggio), belkanto (it. bel canto), bruto (it. brutto), fiasko (it. fiasco), franko (it. franco), inkaso (it. incasso), kapričo (it. capriccio), maestro (it. maestro), moto (it. motto), neto (it. netto), saldo (it. saldo), salto (it. salto), solfedžio (it. solfeggio), storno (it. storno). I den teoretiska litteraturen har det inte gått att hitta argument för varför dessa ord inte skulle kunna övergå till böjliga—

¹⁰ Men gonfaloniere > gonfalonieras (TŽŽ 2008).

¹¹ Vissa av dem förekommer ytterst sällan. Exempelvis har kampanilė (it. campanile) registrerats endast en gång i Lietuvių kalbos tekstyne, o kasонė (it. cassone), kolašonė (it. colascione) – inte en enda gång.

206

KALBOS KULTŪRA | 84

ordklass. Och faktiskt förekommer kapričas, maestras ir saldas i bruk, medan lacas ir impresarijus, som ännu i TŽŽ 1951 inte böjdes (lāco, impresārio), nu har fått morfologisk form. De böjs inte, tydligen ibland på grund av att de är ovanliga (ažio, franko, inkaso, storno), ibland på grund av en gammal brukstradition (bruto, fiasko, moto, neto, salto) eller av semantiska skäl (kapričo, solfedžio förblir oböjliga12, liksom de flesta musiktermer).

ANPASSNING AV ITALIENSKA SUBSTANTIV MED ANDRA ÄNDELSER

I italienska är ändelsen -i vanligtvis pluraländelse för båda genus, med singular -o, -e. Ett ords pluralform kan lånas in när referenten är en grupp människor eller föremål som sällan förekommer enskilt. Bland de förstnämnda kan nämnas sociala grupper, politiska och liknande grupperingar (čompiai, gibelinaI, gvelfai, ladzarionai, popolaniai) samt munkordnar (celestinai, kamalduliai, oratorionai, pasionistai); bland föremålen kan nämnas några pastasorter (ravioliai, spagečiai), några typer av kartor (kredencialai, portolanai) och ytterligare ett och annat ord (grafitai13, pocolanai). Som exemplen visar framträder inget mönster i valet av litauisk ändelse utifrån stamfinalkonsonantens kvalitet (it. lazzaroni får ett mjukt n; it. popolani – ett hårt n; it. ravioli får ett mjukt l; it. credenziali – ett hårt l). Den italienska ändelsen -i bevaras intakt – det vill säga bildar ingen diftong på litauiska – endast i ordet konfeti (jfr confetti)14.

Ibland utgår anpassningen från originalets pluralform, men den tolkas som singular, till exempel: broccoli (it. singular broccolo) – brokolis, salami (it. singular salame) – saliamis och, tydligen, paparazzi (it. singular paparazzo) – paparacis15. Valet av ändelsen –is är här regelbundet: det obetonade slutliga -i ersätts naturligt med den (jfr Valeckienė 1967: 115).

Det finns få italienska ord med singularändelsen -i. Lånen är oftast av sent datum, och med undantag för något enstaka (kiantis < chianti, papatačis < pappataci) betecknar de alla produkter vars italienska namn får ett slutligt -i från ga-

12 Visserligen förekommer ibland formen solfedis i bruk, bildad analogiskt efter ord med stammen -ia, genom att solfedžio tolkats som genitiv singular (solfedžio < solfedis som med trädets < medis).

13 I den rekommenderande listan över motsvarigheter till främmande ord, godkänd genom VLKK:s protokollbeslut nr PN–4 den 2011–04–07, föreslås pluralformen grafičiai. Red:s anm.

14 DLKG₄ (s. 82) anger spageti som normform, trots att vissa språkvetare rättar formen på andra håll.

15 Formų paparacis ir paparacas konkurencingumą yra nagrinėjusi L.Vaicekauskienė (2007: 178–179).

S. M. LANZA. Morfologinė italizmų adaptacija lietuvių kalboje

207

…uppfinnarens efternamn, jfr: bugatis < Bugatti, feraris < Ferrari, kamparis < Campari, lamborginis < Lamborghini, martinis < Martini¹⁶.

It. singularis buttafuori ’scenarbetare, ordningsvakt på teater’ kom in i litauiskan (butaforija) via ryska бутафория. I betydelsen ’scenrekvisita’ används ordet inte på italienska.

Ändelsen -u (vanligen -ù) är mycket ovanlig både i italienskan och litauiskan. Den enda belagda italianismen med slutligt -u är det oöversatta dessertnamnet tiramisù¹⁷.

Det enda ordet med en konsonant i slutet är fiat – från akronymen FIAT (Fabbrica Italiana Automobili Torino ’Turins italienska bilfabrik’). Det italienska ordet fiat, femininum, blev först ett varumärke och började sedan metonymiskt beteckna vilken bil som helst av detta märke¹⁸. Det kan förklaras på olika sätt varför det litauiska fiatas fick ändelsen -as. Eftersom originalets feminina ändelse inte är tydlig fungerar -as både som en omarkerad ändelse och som den mest typiska maskulina ändelsen i litauiskan (jfr Valeckienė 1967: 128). Dessutom är -as fonetiskt sett en lämplig ändelse efter en hård konsonant. Slutligen är fiatas relaterat till hyperonymen automobilis, som också är maskulinum (om uppfattningen av främmande ords genus, se vidare Vaicekauskienė 2007: 170 ff.).

FALL AV BRISTANDE ÖVERENSSTÄMMELSE I GENUS OCH NUMERUS MELLAN ORIGINALFORMER OCH LÅNEFORMER

Som nämnts kan ändelsens grammatiska betydelse förändras av olika orsaker när ett ord lånas in. En viss ändelse kan saknas i det lånande språket, vara ovanlig eller ha en annan grammatisk betydelse. I exempelvis polska, tyska och ryska är konsonantändelser typiska för maskulinum och neutrum, varför den italienska vokaländelsen ofta faller bort som osystematisk. Å andra sidan kan det lånande språket, när låneordets genus är motiverat,

¹⁶ Italienska efternamn på –i är vanliga; det är helt enkelt en pluralform. Exempelvis är Ferrari från italiensk dialekt ferraro ’smed’.

¹⁷ Ett sådant namn ska förstås bildligt: ’muntra upp mig’, ’hjälp mig att återhämta mig’ osv. Jfr även Lanza 2010b. I den rekommenderande Svetimžodžių atitikmenų sąraše, som godkändes genom VLKK:s protokollbeslut nr PN-4 den 2011-04-07, föreslås motsvarigheterna tiramis 2, tiramisù. Red:s anmärkning.

¹⁸ För denna kategori av metonymiskt använda egennamn skulle man kunna föreslå nyordet ženklavardis. Det skulle beteckna ett registrerat varumärke, ett firmanamn, en upptäckares efternamn eller ett liknande ord som blivit ett appellativ. Denna typologi över lånord beskrevs först av den italienske språkvetaren B. Migliorini (1927).

208

KALBOS KULTŪRA | 84

I språket kan ändelsen få en mindre vanlig grammatisk betydelse, till exempel litauiska Brigela, dučė, kazanova, podesta och Pulčinela, som alla betecknar personer av manligt kön och otvivelaktigt också är maskulina. När en italism inte anpassas är principerna för genusbestämning i litauiskan ganska tydliga. Ändelsen -a uppfattas som feminin, -o, -i, -u som maskulin¹⁹.

När ett lånord har kommit in indirekt anpassas det morfologiskt i litauiskan oberoende av originalets autentiska form. Fall där genus kategoriskt inte överensstämmer kan därför förklaras med mellanliggande former, jfr italienskt fem. torta > ryskt mask. mопт > litauiskt mask. tortas, italienskt mask. violoncello > ryskt fem. виолончель > litauiskt fem. violončėlė, italienskt mask. mosaico > polskt fem. mozaika > litauiskt fem. mozaika, italienskt fem. palafitta > polskt mask. palafit > litauiskt mask. palafitas, italienskt mask. brigantino > preussiskt fem. brigantine > litauiskt fem. brigantina, italienskt fem. porcellana > tyskt neutrum Porzellan > litauiskt mask. porcelianas.

När ett lånord sannolikt har kommit in direkt, oftast via skriftspråket, likställs de italienska maskulina och feminina huvudändelserna -a och -o med motsvarande litauiska -a och -as, jfr mafia > mafija, mozzarella > mocarela, cappuccino > kapučinas, espresso > espresas osv.²⁰ Först när italienskans ändelse -e, som förekommer i båda genus, återges med litauiskans -ė, som vanligen är feminin, uppstår genusavvikelser. Den redan kodifierade ostbeteckningen maskarponė bygger uppenbart på italiensk stavning (jfr mascarpone), trots att det italienska ordet är maskulint och att den hårda ljudet i stamfinal position (här [n]) bättre skulle motsvara ändelsen -as. Dessutom är formen maskarponas (liksom provolonas, från italienska provolone, och de sällsynta orden kolašonas, kesonas) med slutleden -one mycket bättre även ur ett systemperspektiv och passar in bland de redan etablerade balkonas (< italienska balcone), frontonas (< italienska frontone), kartonas (< italienska cartone), trombonas (< italienska trombone) och vazonas (< italienska vasone)²¹. Ännu mer tvivel väcker italienska …

¹⁹ För lånord från andra språk, där vokaliska ändelser är mindre vanliga, är principerna för genusbestämning mer komplicerade (jfr Vaicekauskienė 2007: 170 ff.).

²⁰ Detta gäller också symboliska beteckningar, jfr R. Vaskelaitės anmärkning: ”man kan se en tendens att använda feminina adjektiv tillsammans med symboliska beteckningar vars slutled påminner om en feminin substantivändelse. [...] Dessa exempel visar verkligen redan att symboliska substantivs genus på något sätt uttrycks syntaktiskt: [...] Mafians boss T.B. dog, den förste som vände ryggen åt det ökända sicilianska ’Cosa nostra’ och berättade dess hemlighet för rättsväsendets organ R 2000 12 29” (Vaskelaitė 2003: 47).

²¹ Maskarponas är mer systematiskt också med hänsyn till ordbildningsreglerna. Slutleden -one är faktiskt ett augmentativt (förstorande) suffix i italienskan. Precis som italienska cartone (av car-ta ’papper’ + -one) betyder ’stort, tjockt papper’, betyder italienska trombone (av tromba ’trumpet’ + -one) ’stor trumpet’ och italienska vasone (av vaso ’vas’ + -one) ’stor vas’. Ordet mascarpone (äldre form: mascherpone, bildat av mascherpa ’mager färskost’ + -one) betyder ’stor, fet mascherpa-ost’.

S. M. LANZA. Morfologinė italizmų adaptacija lietuvių kalboje

209

mask. latte ’mjölk’ har anpassats till latė. Men frågan här är inte om ändelsen har valts på rätt sätt, utan om litauiskan över huvud taget behöver ett sådant lånord²². Fall där numeruskategorin inte överensstämmer är sällsynta. Förutom de nämnda lånorden som brokolis, där italiensk plural ligger till grund för den litauiska singularformen (till dessa kan man också lägga litauiska pomidoras > äldre italiensk plural pomi d’oro ’gyllene äpplen’), är det bara det ganska ovanliga ordet maremai som visar en numerusavvikelse (från italienskt singular femininum maremma ’sumpigt område vid Tyrrenska havets kust’)²³.

MORFOLOGISK ANPASSNING AV ANDRA ORDklasser

Eftersom de flesta lånord uppstår ur behovet att benämna en ny företeelse, ett fysiskt föremål och liknande, förekommer få italienska lån bland andra ordklasser. Enligt LKIS utgör substantiv 84,4 procent av alla italismer i litauiskan, medan andra böjliga ord bara står för omkring 2 procent²⁴. Bland de sistnämnda är två räkneord viktigast – nulis (från italienska nulla ’nollstorlek’ via tyska Null) och milijonas (från italienska milione ’stor tusen’, troligen via tyska Million). Som synes anpassades de regelbundet: till den mjuka stamfinala l fogades ändelsen –is, till den hårda n ändelsen –as (jfr det som tidigare sagts om substantiv).

Lånade adjektiv är också sällsynta. Endast grandiozinis eller grandioziškas har påträffats (jfr italienska grandioso), liksom makaroniškas (jfr italienska maccheronesco, maccheronico), merkan-tilinis (jfr italienska mercantile), pastozinis eller pastoziskas (jfr italienska pastoso). Adjektivsuffixen –inis och –iškas är de mest produktiva i litauiskan (jfr DLKG₄ 207–210), och därför är denna morfologiska utformning regelbunden. Det kan inte uteslutas att själva suffixet –iškas är besläktat med italienska –esco och –ico (jfr Skardžius 1943: §96).

Tolv verb²⁵ har tagits med i LKIS. Vissa är självständiga litauiska avledningar från lånord (till exempel inkaso > inkasuoti, koncertas > koncertuo-ti, tara > taruoti), medan egentliga lånord får suffixet –uoti²⁶. I själva verket är det enda …

²² Denna dryck av mjölk och kaffe heter på italienska caffellatte (även caffellatte eller caffè e latte), inte latte. Det är helt enkelt kaffe med mjölk, eller mjölk med kaffe (det senare är kanske mer exakt, eftersom andelen mjölk i drycken är större än andelen kaffe). Man kan anta att litauiska latė (som först användes – och fortfarande förekommer på vissa håll – i den morfologiskt oanpassade och fonetiskt ovanliga formen latè) bara var en förkortning av caffè e latte, eftersom ett enda ord latte betyder mjölk, inte en dryck av mjölk och kaffe.

²³Maremai noterades för första gången i den rysköversatta TŽŽ 1969. Den mer exakta formen var marema, som återges i TŽŽ 1936.

²⁴ De återstående cirka 14 procenten utgörs av adverb (120 belägg) och interjektioner (6 belägg). Det stora antalet adverb beror på att det finns många lånord i musikterminologin som anger framförandeanvisningar.

²⁵ Apie keblumus kilndinant ir klasifikuojant veiksmažodžius žr. Lanza 2010a: 84.

²⁶ Det verkar som om –uoti är det vanligaste suffixet bland alla inlånade verb (jfr Vaicekauskienė 2007: 196).

210

KALBOS KULTŪRA | 84

telis balotiruotis har inget litauiskt grundord, och därför råder det inget tvivel om att det är ett lånord. Fransmännen övertog det från italienskan, och litauerna fick det från ryskan (jfr it. ballottare > fr. ballotter > rys. баллотироваться). Den nu etablerade reflexiva formen (i stället för balotiruoti som anges i TŽŽ 1936 och TŽŽ 1951) har antingen bildats analogt med kandidatuotis till betydelsen, eller snarare tagits efter ryskan.

Den enstaka slangformen av verbet kapiš (ibland kapisch, capisc) har troligen hämtats från det hotfulla ordet capeesh [ka’piːʃ] i amerikansk engelska, vilket härrör från italienskans presensform i andra person singular capisci [ka’piʃi] (infinitiv capire ”förstå”). Hur som helst vore det bättre att betrakta denna form som en interjektion, eftersom den inte har fått någon morfologisk utformning²⁷.

SAMMANFATTNING

Under hela den historiska perioden, då Litauens land varit omgivet av mäktigare grannar eller åtminstone grannar med större befolkning, kunde det länge inte finnas några kontakter mellan litauerna och det geografiskt avlägsna italienska språket, annat än tillfälliga och indirekta sådana. Detta bekräftas också av språkdata. Lånord från italienskan kom in i litauiskan via förmedlande språk: fram till 1800-talet genom polska och tyska, senare genom ryska. Den morfologiska utformningen av italianismer skedde tämligen regelbundet, enligt tydliga fonetiska kriterier (främst med hänsyn till ordets ändelse eller de fonetiska egenskaperna hos stamslutet) och vanligtvis utan att originalformen följdes. Under inflytande från andra språk fick italianismer nya språkliga kännetecken, utifrån vilka man numera ofta kan fastställa lånordens väg in i litauiskan²⁸.

En jämförelse mellan italienskans och litauiskans system är viktig vid normeringen inte av lånord som etablerats för länge sedan och redan används allmänt, utan av nya lånord som ännu inte tagits upp i normativa ordböcker. Dagens teknik påskyndar särskilt språkkontakterna, och ord kan snabbt och direkt överföras från ett språk till ett annat i originalform. Därför kan man anta att de förmedlande språkens roll kommer att minska, vilket gör frågan om lånordsanpassning särskilt aktuell.

²⁷ Detta är en analogi med en annan italianism, basta, som i språket i allt väsentligt fungerar som en interjektion, sedan den förlorat sambandet med verbet. Ändelsen -a uppfattas knappt ens på italienska längre som ändelsen i verbet bastare ’räcka’ i presens tredje person singular (basta! betyder det räcker!).

²⁸ Det går också att fastställa vilket språk ett lånord inte har kommit via. Eftersom det exempelvis har visats att den litauiska ändelsen -is läggs till efter ett mjukt stamslut -l, kom cokolis utan tvekan in i litauiskan via ryskan (цоколь), inte via polskan (jfr cokół).

S. M. LANZA. Morfologinė italizmų adaptacija lietuvių kalboje

211

Även om etablerade riktlinjer för litauisering av lånord och den relativa överensstämmelsen mellan ändelsesystemen i italienska och litauiska underlättar den morfologiska anpassningen, går det inte att formulera regler som kan tillämpas mekaniskt. Om det efter en undersökning av lånordets betydelse och bruk står klart att man inte kan klara sig utan det på litauiska, måste valet av ändelse knytas nära till litauiseringen av ordets fonetiska struktur (och därmed även stavningen). Tyvärr räcker tiden, resurserna och kunskaperna inte alltid till, och därför förekommer det även i VLKK:s rekommendationslistor enstaka främmande ord som anpassats helt olämpligt²⁹.

Det enda sättet att effektivt hantera frågorna kring anpassning av främmande ord är att stärka samarbetet mellan språknormerare och specialister på främmande språk och litauiska.

LITERATŪRA

DLKG₄ 2006: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Red. V. Ambrazas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Fraenkel E. 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag; Göttingen: Vandenhoek and Ruprecht.

KP G 2002: Kalbos patarimai. Gramatinės formos ir jų vartojimas. Sud. R. Miliūnaitė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Lanza S. 2010a: Italų kilmės žodžiai (italizmai) ir jų adaptacija lietuvių kalboje [Daktaro disertacija]. Kaunas.

Lanza S. 2010b: Dėl trijų skolinių iš italų kulinarijos. – Kalbos kultūra 82, 308–316.

Migliorini B. 1927: Dal nome proprio al nome comune, Firenze: Olschki.

Pakerys A. 1991: Tarptautinių žodžių kirčiavimas, Kaunas: Šviesa.

Skardžius P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Lietuvos mokslų akademija, Lietuvių kalbos institutas.

Stammerjohann H. 2008: Dizionario di italianismi in francese, inglese, tedesco, Firenze: Accademia della Crusca.

TŽŽ 1936: Tarptautinių žodžių žodynas, Kaunas: Sakalas.

TŽŽ 1951: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

TŽŽ 1969: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Mintis.

TŽŽ 2008: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera.

Vaicekauskienė L. 2007: Naujieji lietuvių kalbos svetimžodžiai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

²⁹ Į tokių skolinių, kaip tiramisas, čiabata, karpačas, latė, fokacija, adaptavimą šio straipsnio autor(i)us yra mėginęs atkreipti dėmesį tiek viešai (plg. Lanza 2010b), tiek susirašinėdamas su kalbos norminimo institucijos specialistais.

212

KALBOS KULTŪRA | 84

Valeckienė A. 1967: Kitų kalbų kilmės žodžiai lietuvių kalbos morfologinėje sistemoje. – Lietuvių kalba tarybiniais metais, Vilnius: Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, 108–128.

Vaskelaitė R. 2003: Nelietuviškų nekaitomų žodžių sintaksiniai vaidmenys. – Kalbos kultūra 74, 43–52.

VV TŽŽ 2007: Vaitkevičiūtė V. Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Žodynas.

Gauta 2011 11 15

MORPHOLOGICAL ADAPTATION OF ITALIAN LOAN WORDS IN LITHUANIAN

Summary

The paper overviews Italian loan words adopted in Lithuanian from the point of view of morphological adaptation. The lexis borrowed from Italian is discussed considering Italian inflections and illustrating the periods when the loan words were adopted, highlighting regular morphological changes, discussing several problematic issues. Most of loan words are nouns; they are introduced alongside the features of morphological adaptation of other parts of speech as well. Previous research into the lexicon and a large number of examples demonstrate that the adaptation of Italian loan words has been rather smooth and regular, following certain established phonetic criteria (mostly phonetic peculiarities of inflections and stem-final elements); usually without reference to the original form. In the course of time, under the influence of intermediate languages, mainly Slavic, Italian loan words have acquired linguistic features, which now often help identify their way to the Lithuanian language. However, modern technological developments have eased the interaction between languages, which is why the role of intermediate languages tends to decrease. Hence the question of adapting loan words becomes topical. The paper argues that attempting to cope with the issues of adapting new loan words, more research is needed into the phonetic and morphological features of the word in the language of origin. For that purpose, specialists of Lithuanian and other languages should work together.

KEY WORDS: adaptation of loan words, morphological adaptation, Italian loan words.

STEFANO M. LANZA

Vytauto Didžiojo universitetas

K. Donelaičio g. 52–206, LT-44244 Kaunas

[email protected]

S. M. LANZA. Morfologinė italizmų adaptacija lietuvių kalboje

213