LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM URSPRUNGET TILL VÄXTNAMN I NÅGRA BALTISKA SPRÅK

A. SABALIAUSKAS

Dill (Anethum graveolens)

1. Dill är en gammal kulturväxt. Dess ursprung är troligen Sydeuropa (jfr O. Schrader, Reall., 1,344; J. Hoops, Reall., 1, 468). Dill användes redan av de gamla egyptierna som läkemedel. Det är möjligt att även hebréerna odlade den (jfr G. Buschan, 147).

2. I indoeuropeiska språk finner vi olika namn på denna växt. De gamla grekerna kallade den ἄνηθον. Man har försökt förbinda detta ord med grek. ἄνεμος ”vind, fläkt”. Det kan emellertid också ha kommit in i grekiskan från Asien eller Egypten (jfr É. Boisacq, D. ét., 62). Från grekiskan kom namnet in i latinet — anethum, därifrån fr. anet(h). En annan del av de romanska språken har ett dillnamn som härstammar från lat. feniculum (jfr A. Walde, Et. Wb., 282): it. finocchio, port. funcho, sp. hinojo, liksom fr. fenouil och eng. fennel. Rumäner och moldaver har åter ett annat namn: rum. mărăr, mold. мяряр. Ordet förekommer också i albanskan — maráq ”Feniculum officinale”. Dessa ord har sitt ursprung i lat. marathrum (jfr G. Meyer, Et. Wb., 259-60). De germanska språken har åter ett annat dillnamn, med okänt ursprung: fornhögty. tilli, medelhögty. tille, ty. Dill, eng. dill, da. dild, sv. dill, no. dill. Från de germanska språken kom ordet också in i vissa finsk-ugriska språk: est. till, fi. tilli (jfr Л. Хакулинен, 2,55).

3. De slaviska språken har också ett dillnamn som helt skiljer sig från de tidigare nämnda: ssl. копър, ry. укроп, укропина, кроп, копер (В. Даль, 2, 198; 4,485), balt. кроп, ukr. кpin, bulg. копър, serb.-kroat. kónap, tjeck. kopr, slovak. koper, pol. копър, övre sorb. коприк (jfr F. Miklosich, Et. Wb., 129; E. Berneker, Et. Wb., 564).

Det finns olika uppfattningar om ordets ursprung. A. Meillet (Étud., 409) betraktar det som ett lånord men anger inte källan. Andra språkforskare anser att ordet är av slaviskt ursprung. F. Miklošič (Et. Wb., 129) förbinder det nämnda dillnamnet med namnet på nässla: ry. крапива, bulg. коприва, tjeck. kopřiva, pol. pokrzywa m.fl. Till samma grupp vill han också hänföra ssl. коприна, bulg. коприна ”silke”. Vidare jämför han dessa ord, främst förstås dillnamnet, med lit. kvepėti, kvapas, lett. kūpēt, kvēpt, kvēpēt, kvēpes. Semantiskt sett är en sådan jämförelse fullt möjlig, men fonetiskt är den svår att försvara. Fo-

5. Kalbotyros klausimai II.

65

netiskt mycket välgrundad är förbindelsen mellan detta dillnamn och det nämnda nässelnamnet. Här finner vi också den metates som är gemensam för båda orden. E. Berneker (Et. Wb., 564-5) är benägen att instämma i F. Miklošičs jämförelse. Enligt honom betydde *koprъ, *kroprъ ursprungligen ”nässla”. Eftersom nässlan också används som föda och inom folkmedicinen kan en annan växt, nämligen dill, ha fått sitt namn från den. Han anför ordet bbršč. som en liknande företeelse. Men man kan nog inte hävda att detta är en helt analog företeelse. Här ersatte en växt en annan växts funktioner och övertog dess namn, medan dill och nässla sannolikt är alltför olika växter för att kunna ersätta varandras funktioner.

V. Machek (Rost., 165) förklarar dillnamnets ursprung på ett annat sätt. Enligt honom är det en slavisk rot. Han förbinder detta dillnamn också med ry. кропило ”Oenanthe phellandrium”, pol. kropidło, ry. (o) кроп, укроп ”kokande vatten”. Den ursprungliga betydelsen av roten skulle alltså vara ”koka”, och orden kropъ, kopr, kropidło skulle ha betecknat växter för kokning. Om denna etymologi är riktig skulle dill vara en av de äldsta kulturväxter som människan odlat. V. Machek skriver också så i Rost., 165: ”Anethum — jedna z nejstarších pěstovaných rostlin”. Men även denna förklaring är mycket tvivelaktig. För det första finns det, förutom denna jämförelse, inga andra argument för att dill skulle vara en växt som utmärker sig så mycket genom sin betydelse och höga ålder. Å andra sidan kan ordet укроп sannolikt inte skiljas från verbet кропить (jfr A. Meillet, Étud., 219). Dessutom borde dillnamnet, om dill hade varit en så viktig och gammal växt, kanske förekomma också i andra indoeuropeiska språk, medan det nu bara finns i de slaviska språken.

Således måste det slaviska dillnamnet tills vidare betraktas som ett ord med okänt ursprung.

Från de slaviska språken spreds detta dillnamn också till andra språk: alb. kopër, ungerska kapor. Senare lånades det från ryskan in i andra folk i Sovjetunionens språk: basjkiriska укроп, mokša укроп, kazakiska укроп, buryat-mongoliska укроп, ossetiska укроп, evenkiska укроп, tjuvasjiska укроп, tuvinska укроп m.fl.

4. Det litauiska namnet på denna växt, krapas, är också ett lån från slaviskan. Ordet kom sannolikt in i litauiskan från polskan (jfr A. Brückner, Fw., 96; Pr. Skardžius, Lw., 109; E. Fraenkel, Et. Wb., 288). Det finns redan i K. Sirvydas ordbok (Di., 104). Det förekommer i alla litauiska dialekter.

Även det i lettiska dialekter i Latgale förekommande kropas är lånat från polskan (Summent, 153; jfr E. Fraenkel, Et. Wb., 288).

5. I lettiskan används främst dillnamnet dille. Det förekommer redan i 1600-talets lettiska språkminnesmärken: G. Mancélis (Phras. lett., XVI) skriver ”Dillen, Dilles”, J. Langijas (Wb., 27) ”Dilles, Dill, herba”. Också i Glucks bibelöversättning finner vi: ”juhs dohd ah to desmitu Teesu no Mehtrehm, Dilles un Kimmines” (jfr J. Sehwers, 305). Letterna fick detta dillnamn från tyskan.

Från tyskan kom ordet också in i litauiskan: dilė (L. k. žd., 2,375), dilutė (L. k. žd., 2,381; J. Dagys, 23). I litauiskan används det emellertid mycket sällan.

66

6. I de fornpreussiska språkminnesmärkena finner vi inte namnet på dill. Däremot finner vi det preussiska ortnamnet Crapiten (G. Gerullis, Ort., 71), som sannolikt är bildat av Krape (ett sådant preussiskt personnamn) och suffixet -it-. I litauiskan påträffar vi också efternamnen Krapaitis, Krāpas. Det är emellertid svårt att fastställa om dessa personnamn härstammar från namnet på dill eller från något annat ord.

7. I de indoeuropeiska språken finner vi alltså många namn på dill. De slaviska språken har ett gemensamt dillnamn med oklar härkomst. Från polskan fick litauerna och vissa lettiska dialekter detta dillnamn. I övrigt används i lettiskan ett dillnamn av tyskt ursprung. Det förekommer ibland också i vissa litauiska språkminnesmärken. Om fornpreussiskan kan inget säkert sägas.

Kummin (Carum carvi)

1. Kummin var redan under forntiden en flitigt använd kryddväxt. Enligt Dioskorides (De mat. med., 3, 61) odlade egyptierna det bästa kumminet, särskilt invånarna i Nildeltat (jfr G. Buschan, 148). Hippokrates kallar abessinskt kummin helt enkelt kungligt — κύμινον βασιλικόν (jfr V. Hehn, 206). Här avses sannolikt arten Cuminum Cyminum. I Europa är arten Carum carvi den mest utbredda kumminarten. Frön av denna växt har redan påträffats i utgrävningarna av pålbosättningarna i Robenhausen i Schweiz (jfr G. Buschan, 149).

De forna slaverna brukade använda kummin i riter när de upptog ett nyfött barn i sin gemenskap (jfr Л. Нидерле, 183).

Något som liknar ett förkolnat kumminfrö hittades bland andra sädeskorn i utgrävningarna vid Gabrieliškiai fornborg (jfr W. Swederski, 245). I brist på andra mer tillförlitliga uppgifter går det emellertid inte att dra några slutsatser om kumminodling i dåtidens Litauen.

2. De flesta indoeuropeiska språk har samma namn på kummin, vilket de oftast har fått av varandra genom lån.

Det grekiska namnet på kummin, κύμινον, är sannolikt ett lån från de semitiska språken; jfr hebr. kammōn, aram. kammōnā, assyr. kamūnu m.fl. (jfr O. Schrader, Real., 1, 655). När man jämför dessa semitiska namn på kummin med det grekiska, slås man av en viss vokalismisk avvikelse, varför somliga, till exempel P. Kretschmer (KZ, 29, 440-1), är benägna att betvivla denna uppfattning. Han förbinder de nämnda orientaliska kumminnamnen med gr. σκάμμωνία och χάμων (lat. scammonia) ”en viss klätterväxt”. Det bör emellertid sägas att vokalismen i äldre orientaliska lånord ofta inte överensstämmer; därför tycks flertalet språkvetare med full rätt betrakta gr. κύμινον som besläktat med de nämnda semitiska kumminnamnen (jfr O. Schrader, Real., 1, 655; K. Lokotsch, Et. Wb., 84; Weigand, 1, 1169; E. Berneker, Et. Wb., 681; V. Machek, Rost., 157; A. Brückner, St. et., 239).

Från grekiskan kom detta namn på kummin in i latinet — cuminum — och därifrån på olika vägar in i de germanska och romanska språken: fornht. kumil < kümīn, medelht. kumin, ty. Kümmel, eng. cumin, sv. kummin, da. kommen, ned. komijn, it. comino, sp. comino, port. cominho, rum. chimen,

67

Moldaviska kùmen. Ordet har också kommit in i andra europeiska språk: ungerska kőmény, finska kumina (jfr T. E. Karsten, IF, 26,249), estniska köömen m.fl.

3. Detta namn på kummin förekommer också i de slaviska språken: fornkyrkoslaviska kjuminъ, ryska тмин, тминъ, тминь, тминок, тминъ (В. Даль, 4,408), vitryska кмен, ukrainska кмин, tjeckiska kmín, serbokroatiska kömin, polska kmin, slovenska kumin, kum, čimin (jfr F. Miklosich, Et. Wb., 117; E. Berneker, Et. Wb., 681). Som vi ser förekommer olika fonetiska varianter av detta ord i de slaviska språken. De förklaras av att ordet lånades från olika källor eller av att varianterna uppstod inom de slaviska språken.

4. I de baltiska språken förekommer också ett namn på kummin med denna rot. Även dit kom ordet in på olika vägar.

I litauiska dialekter och skriftliga källor förekommer olika fonetiska varianter av detta namn: kmynas, akmynas, ikmynas, kȯynas, knȳnas, kimȳnas, kȯmelis, kimulis, kėmelis, kemelys (jfr J. Dagys, 74).

Den form som används i standardspråket och är mest utbredd i dialekterna är kmynas. Den förekommer redan i våra äldre skrifter (C. Szyrwid, Di., 86; M. Daukša, P., 314). Ordet måste ha kommit in i litauiskan från vitryska eller polska (jfr A. Brückner, Fw., 95, 101; Pr. Skardžius, Lw., 104; J. Otrębski, Tw., 3,29).

Konsonantklustret km— är ovanligt i litauiskan. Därför upplöstes km— i vissa dialekter i två stavelser för att underlätta uttalet, och därigenom uppstod formerna: akmynas (Rk, Sdk, Zr, Trgn), ikmynas (Všk, Grž), kimynas.

I nästan hela Žemaitija förekommer formen koȳnas. Denna form uppstod genom dissimilation från formen kmynas. En sådan växling mellan v och m intill ett annat nasalljud förekommer även i andra indoeuropeiska språk: i polska dialekter świntarz < cementarz (jfr M. Niedermann, Tiž, 2,440), italienska nov<ero < latin numerus, sen sanskrit śravaṇa < śramaṇa, vimamsā < mimāmsā (jfr J. Wackernagel, KZ, 43,282). I litauiskan ser vi en sådan växling också i ordet bezvėnas < bezmėnas < vitryska бязмен (jfr E. Fraenkel, IF, 53,127). Även i lettiska dialekter finner vi en form av samma ursprung, bazvanc (jfr M. A. Alksnis, FBR, 12,26).

I Linkuva- och Šeduvaområdena förekommer ibland formen knȳnas, som uppstod genom assimilation från formen kmynas.

I de litauiska ordböckerna från Ostpreussen finner vi formen knyvai (jfr P. Ruhig, Lex., 1, 65; Chr. Mielcke, Wb., 1, 125; G. Nesselmann, Wb., 223). Denna form kan ha uppstått genom metates från formen kūynai, jfr lettiska senalas; litauiska šėlenos, lettiska notal; litauiska nuolat, lettiska gazore < garože (jfr I. Endzelins, La. Gr., 235). Eftersom denna form inte förekommer i levande språk försöker man också förklara dess förekomst i de nämnda ordböckerna på annat sätt. Formen finns i D. Kleins handskrivna ordbok (=Lexicon Lithuanicum in usum eorum..., jfr G. Gerullis, KZ, 50, 233). Där kan den ha skrivits felaktigt i stället för kūynai och därifrån ha kommit in i andra ordböcker (jfr Pr. Skardžius, Lw., 105).

Former med formanten -l- kom in i litauiskan från tyskan, vilket också framgår av ordets geografiska utbredning (Kbr, Vrb, Nm, Sdr, Gl, Plv, Snt, Grš). I G. Nesselmanns ordbok (Wb., 353) finner vi, vid sidan av formen lauk-kmynai,

68

och formen laukkkimmėlei. Detta är översättningslån från tyskans Feldkümmel (jfr K. Alminauskis, 78).

5. Även i lettiskan finner vi ett kumminnamn med samma rot. I dialekterna och i andra språkminnesmärken påträffar vi olika varianter av detta namn: ķimene, ķimins, ķimens (EM, 2, 381; EH, 1, 703), ķimenis (EH, 1, 703), ķimans (EH, 1, 702), ķimuni (EH, 1, 703), ķimele (EM, 2, 381), ķėmele (EM, 2, 373), ķėmeles (EM, 2, 376), ķiemeles (EM, 2, 390), ķinepes (EM, 2, 382).

Formen ķimene kan ha kommit in i lettiskan från tyskan, jfr tyska cimen, eller från ryskan (jfr EM, 2, 381). J. Ževeris (306) är benägen att betrakta den som ett lån från ryskan.

Kumminnamnet med formanten -l- har tyskan som källa. Formen ķimeles finner vi redan i G. Mancelius ordbok. Formerna ķėmele, ķieme le har sannolikt sitt ursprung i lågtyska kömel (jfr J. Sehwers, 66, 306; EH, 1, 707).

Formen ķermeles har sannolikt uppkommit ur ķėmeles genom inskott av konsonanten r. Sådant r-inskott mellan vokal och konsonant förekommer i olika språk, särskilt i lånord; ibland finner vi det också i lettiska dialekter: iegārtnis < iegātnis, mēr telis < mētėlis, kārsis < kāsis, pār taga < pataga, paērg lis < paeglis (jfr J. Endzelīns, KZ, 44, 60; La. Gr., 237-8).

En ganska märklig form är ķinepes. Den har sannolikt uppkommit under påverkan av orden kaņepes ”hampa”, sinepes ”senap”. Det är karakteristiskt att ordet ķinepes på ett ställe betyder kummin, på ett annat hampa och på ytterligare ett ställe senap (jfr EM, 2, 382).

Som vi ser har balterna och slaverna kumminnamn med samma rot och främmande ursprung. Namnet kom in i dessa språk på olika vägar. En del av balterna fick kumminnamnet från slaviska språk, andra från germanska. Det finns inga uppgifter om något kumminnamn i fornprussiskan.

Pepparrot (Cochlearia armoracia)

1. A. de Candolle (43, 553) betraktar Östeuropa som denna växts hemland. Vild pepparrot växer vid Svarta havets kuster. Förvildad pepparrot kan ibland påträffas också inom Litauens och Lettlands områden (jfr P. Snarskis, 381; P. Galenieks, 2,344). Det saknas säkra uppgifter om användningen av denna växt i forntiden. P. Einhorn uppger i sin ”Historia lettica” (35) att letter inte använder kryddväxter (jfr J. Sehwers, 305).¹

2. I de indoeuropeiska språken finner man olika namn på pepparrot. Dessa namn är dock oftast inte gamla: de har lånats från grannspråk eller bildats som sammansättningar i de egna språken i relativt sen tid. Den ena komponenten i sådana sammansättningar betecknar någon annan växt, oftast ”rättika”; jfr portugisiska rabano de cavalo (rabano ”rättika”, cavalo ”häst”), engelska horse-radish, svenska pepparrot (peppar ”peppar”) (varifrån finska piparjuutti), tyska Meerrettich. Det svenska namnet på växten visar att svenskarna måste ha känt till peppar innan de lärde känna pepparroten.

3. De slaviska språken har ett gammalt namn på pepparrot: fornslav. chrěnъ, ryska хрен, vitryska хрэн, ukrainska хрін, bulgariska хрян, serbokroatiska хрен, slovenska hren, tjeckiska křen,

¹ P. Einhorn kan dock här ha avsett kryddväxter som importerades från östliga länder (peppar med mera).

69

gammaltjeck. chřen, slovak. chren, pol. chrzan, övre sorb. khrěn, nedre sorb. kšėn, polab. chrón (jfr F. Miklosich, Et. Wb., 90; E. Berneker, Et. Wb., 402; A. Будилович, 1,91; M. Vasmer, Et. Wb., 3,271; F. Sławski, Sl.et., 1,84).

Ursprunget till detta namn har man försökt förklara på olika sätt. Hittills har förklaringarna emellertid varit mycket föga övertygande. J. Lioventakis (AfslPh, 37,384) försökte på ett mycket konstlat sätt rekonstruera de indoeuropeiska urformerna *kerāinō-s, *(s)kerāinō-s, *kserainō-s och knyta dem till sanskrit kśárā-h ”brännande, frätande” och latin seresco ”jag torkar”. Även hans försök (ZfslPh, 7,407) att knyta namnet på pepparroten till nederländska schrijnen ”svida, bränna” är misslyckat. Även om dessa jämförelser är motiverade ur semantisk synvinkel är de fonetiskt svåra att förena. För andra liknande förklaringar, jfr M. Vasmer, Et. Wb., 3,271; F. Sławski, Sl.et., 1, 84.

Troligen är även grek. χεράν besläktat med det slaviska namnet på pepparrot. Ordet nämns redan av Theofrastos. Han (IX, 15,5) skriver: ”...växter som några kallar vilda rädisor (ῥάφανον ἀγρίαν), medan andra läkare kallar kerāin” (jfr O. Schrader, Reallex., 2,55). Både grekerna och slaverna kan ha fått detta namn på pepprot från något östligt språk (jfr V. Machek, LP, 2,158; Rost., 66).

Från de slaviska språken spreds det nämnda namnet på pepprot på olika vägar till andra språk: medelhögtyska krēn, krēne, franska cran, makedonisk-rumänska (aromanska) hreanu, dakorumänska hrean (jfr A. Rosetti, 44), moldaviska хрян m.fl.

Under senare tid har ordet från ryskan spridits till många andra språk i Sovjetunionen: erzya köpēn, basjkiriska керян, tadzjikiska хрен, kazakiska хрен, lezgiska хрен, ossetiska хрен, burjatmongoliska хрен, avariska хрен, tjuvasjiska хе̌рен, tuvinska хрен m.fl.

4. Från de slaviska språken kom ett sådant namn på pepprot även in i de baltiska språken. Ordet finns redan i K. Sirvydas ordbok (Di., 27). Det kan ha kommit in i litauiskan från ryska eller vitryska (jfr Pr. Skardžius, Lw., 110; A. Brückner, Fw., 97; J. Otrębski, Tw., 3,26; В. И. Костельницкий, 218).

Ett sådant namn på pepprot (krienas) används i alla litauiska dialekter. Det är också känt i de latgaliska dialekterna i Lettland (jfr P. Galenieks, 2,344).

5. I övriga lettiska dialekter och i standardspråket används emellertid ett annat namn på pepprot, som inte är av slaviskt ursprung. I dialekterna och i olika språkminnesmärken förekommer skilda varianter av detta namn: mārrutks (EM, 2,584), mēr-rutks, mērāutks (EM, 2,620), mēr(r)uks (EH, 1,809), mārrakas (EM, 2,583), māraka (J. Endzelīns, La. Gr., 76). Dessa ord är lån från tyskan, men den andra komponenten i ordet är översatt (jfr J. Sehwers, 78). Den fonetiska variationen förklaras av variationen i källspråket som ordet lånades från (lågtyska mahrreddick, medellågtyska merredich) eller av förändringar som skett inom lettiskan. De två sista formerna har uppstått genom assimilation. En sådan vokalassimilation är helt ovanlig i de baltiska språken, så det är möjligt att här rör sig om inflytande från liviskan (jfr J. Endzelīns, La. Gr., 76).

I lettiskan finner vi ett namn på pepprot med samma rot, där den andra komponenten inte är översatt — mērdīķis (EM, 2,618; J. Sehwers, 299).

Dessa namn på pepprot förekommer redan i lettiska språkminnesmärken från 1600-talet. G. Manc elis (Phras. lett. XVI) skriver ”Merrettich, Swāti Rutki, Mahra — Rutki”, I. Langijas (Wb., 114) — ”Mahrrutki, Meerettig. Sonst heissen sie swāhti Rutki” (jfr J. Sehwers, 299).

70

Pepparrotsnamnet med denna rot förekommer också utan spår av den andra komponenten — márėne (EH, 1,792).

6. När vi granskar pepparrotsnamnen ser vi att de slaviska språken har ett gammalt pepparrotsnamn av okänt ursprung. Detta namn har också införlivats i andra indoeuropeiska språk, däribland de baltiska språken. Det förekommer i litauiska dialekter och i en liten del av de lettiska dialekterna i Latgale. Övriga lettiska dialekter har ett sammansatt pepparrotsnamn av tyskt ursprung, oftast med den andra komponenten översatt. Det finns inga uppgifter om något pepparrotsnamn på fornpreussiska.

FÖRKORTNINGAR

alb. — albanska

angl. — engelska

aram. — arameiska

asyr. — assyriska

aukšt. — högaitiska

avar. — avariska

balt. — vitryska

bašk. — basjkiriska

bulg. — bulgariska

bur.-mong. — burjatisk-mongoliska

ček. — tjeckiska

čuv. — tjuvasjiska

dan. — danska

erz. — erzya

est. — estniska

evenk. — evenkiska

gr. — grekiska

hebr. — hebreiska

ide. — indoeuropeiska

isp. — spanska

it. — italienska

kazach. — kazakiska

lat. — lettiska

lenk. — polska

lezg. — lezgiska

liet. — litauiska

lot. — latin

luž. — sorbiska (sorbiska)

mokš. — moksha

mold. — moldaviska

norv. — norska

oland. — nederländska

oset. — ossetiska

polab. — polabiska

port. — portugisiska

pranc. — franska

rum. — rumänska

rus. — ryska

sen. — forn-

serb.-chrv. — serbokroatiska

skr. — sanskrit

sloven. — slovenska

slovk. — slovakiska

ssl. — fornslaviska

suom. — finska

sv. — svenska

tadž. — tadzjikiska

tuv. — tuvinska

ukr. — ukrainska

veng. — ungerska

vid. — mellersta

vok. — tyska

žem. — samogitiska

Gl — Gelgaudiškis, Šakių kommun

Grš — Griškabūdis, Naumiesčio kommun

Grž — Gružiai, Joniškėlio kommun

Kbr — Kybartai

Nm — Kudirkos Naumiestis

Plv — Pilviškiai, Vilkaviškio kommun

Rk — Rokiškis

Sdk — Sudeikiai, Utenos kommun

Sdr — Sudargas, Šakių distrikt

Snt — Sintautai, Kudirkos Naumiestis distrikt

Trgn — Tauragnai, Utena distrikt

Vrb — Virbalis, Kybartai distrikt

Všk — Vaškai, Linkuva distrikt

Žr — Zarasai

71

LITERATŪRA

1. M. A. Alksnis, Filologu biedrības raksti, 12, 26-48, Rīgā (1932).

2. K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, Kaunas, 1935.

3. E. Berneker, Slawisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1908-13.

4. É. Boisacq, Dictionaire étymologique de la langue grecque, Heidelberg-Paris, 1916.

5. A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, Weimar, 1877.

6. A. Brückner, Słownik etymologiczny języka polskiego, Kraków, 1927.

7. А. Будилович, Первобытные славяне, 1, Киев, 1878.

8. G. Buschan, Vorgeschichtliche Botanik der Cultur- und Nutzpflanzen der alten Welt auf Grund prähistorischer Funde, Breslau, 1895.

9. A. De Candolle, Der Ursprung der Culturpflanzen, Leipzig, 1884.

10. J. Dagys, Lietuviškas botanikos žodynas, Kaunas, 1938.

11. B. Даль, Толковый словарь живого великорусского языка, 1-4, Москва, 1955.

12. Daukšos Postilė, fotografuotinis leidimas, Kaunas, 1926.

13. J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951.

14. J. Endzelin, Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, 44, 46-69, Göttingen (1911).

15. EH— J. Endzelīns, E. Hauzenberga, Papildinājumi un labojumi K. Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai, 1-2, Rīgā, 1934-46.

16. EM— J. Endzelīns, K. Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīca, 1-4, Rīgā, 1923-32.

17. E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1955-8.

18. E. Fraenkel, Indogermanische Forschungen, 53, 123-34, Berlin-Leipzig (1935).

19. P. Galenicks, Latvijas PSR flora, 2, Rīgā, 1955.

20. G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, Berlin-Leipzig, 1922.

21. G. Gerullis, Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, 50, 233, Göttingen (1922).

22. Л. Хакулинен, Развитие и структура финского языка, 2, Москва, 1955.

23. V. Hehn, Kulturpflanzen und Hausthiere in ihrem Übergang aus Asien nach Griechenland und Italien sowie in das übrige Europa. Siebente Auflage. Neu herausgegeben von O. Schrader mit botanischen Beiträgen von A. Engler, Berlin, 1902.

24. J. Hoops, Reallexikon der germanischen Altertumskunde, 1, Strassburg, 1911.

25. T. E. Karsten, Indogermanische Forschungen, 26, 236-58, Strassburg (1909).

26. В. И. Костельницкий, Русско-литовские языковые связи по словарным материалам литовского языка, Ленинград, 1953 (rankraštis).

27. P. Kretschmer, Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, 29, 381-483, Gütersloh (1888).

28. L. k. žd. — J. Balčikonis, Lietuvių kalbos žodynas, 2, Kaunas, 1947.

29. J. Loewenthal, Archiv für slavische Philologie, 37, 377-94, Berlin (1920).

30. J. Loewenthal, Zeitschrift für slavische Philologie, 7, 406-8, Leipzig (1930).

31. K. Lokotsch, Etymologisches Wörterbuch der europäischen (germanischen, romanischen und slavischen) Wörter orientalischen Ursprungs, Heidelberg, 1927.

32. V. Machek, Česká a slovenská jména rostlin, Praha, 1954.

33. V. Machek, Lingua Posnaniensis, 2, 145-161, Poznań (1950).

34. A. Meillet, Études sur l’etymologie et le vocabulaire du vieux slave, Paris, 1902.

35. G. Meyer, Etymologisches Wörterbuch der albanesischen Sprache, Strassburg, 1891.

36. F. Miklosich, Etymologisches Wörterbuch der slavischen Sprachen, Wien, 1886.

37. G. H. F. Nesselmann, Wörterbuch der littauischen Sprache, Königsberg, 1851.

38. Л. Нидерле, Славянские древности, Москва, 1956.

72

39. M. Niedermann, Tauta ir Žodis, 2, 438-44, Kaunas, 1924.

40. J. Otrębski, Wschodniolitewskie narzecze twereckie, 3, Kraków, 1932.

41. A. Rosetti, Influența limbilor slave meridionale asupra limbii române (sec. VI-XII), București, 1953.

42. Ph. Ruhig, Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon, Koenigsberg, 1747.

43. O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, 1, Berlin, 1917.

44. J. Sehwers, Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluss im Lettischen, Leipzig, 1936.

45. Pr. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Alt litauischen, Kaunas, 1931.

46. F. Slawski, Słownik etymologiczny języka polskiego, 1, Kraków, 1952-6.

47. P. Snarskis, Vadovas Lietuvos TSR augalams pažinti, Vilnius, 1954.

48. W. Swederski, Acta Sociatatis Botanicorum Poloniae, 3, Nr. 2, 242-52, Warszawa (1926).

49. C. Szyrwid, Dictionarium trium linguarum. Quinta editio, Vilnae MDCCXIII.

50. M. Vasmer, Russisches etymologisches Wörterbuch, 1-3, Heidelberg, 1950-7.

51. J. Wackernagel, Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, 43, 277-98, Göttingen (1910).

52. A. Walde, Lateinisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1910.

53. F. L. K. Weigand, Deutsches Wörterbuch, 1, Giessen, 1909.

О ПРОИСХОЖДЕНИИ НАЗВАНИЙ НЕКОТОРЫХ РАСТЕНИЙ В БАЛТИЙСКИХ ЯЗЫКАХ

А. И. САБАЛЯУСКАС

Резюме

Укроп (Anethum graveolens)

Укроп является давно известным культурным растением. В индоевропейских языках встречаются разные названия этого растения. Славянские языки имеют общее название укропа (русск. укроп, укр. кріп, чеш. kopr и др.). Происхождение данного названия неясное. Вернее всего, оно имеет тот же корень, что и славянское название крапивы (русск. крапива, чеш. kopřiva, болг. коприва и др.).

Литовцы название укропа (krãpas) позаимствовали у славян, скорее всего у поляков.

Из польского языка это название попало и в некоторые диалекты латышского языка (kropas). Но вообще в латышском языке употребляется название укропа немецкого происхождения (dille). Иногда такое название (dilė, dilutė) обнаруживается и в литовском языке.

О названии укропа в древнерусском языке что-нибудь определённого сказать трудно.

73

Тмин (Carum carvi)

Исторические данные показывают, что тмин является давно известным культурным растением. В большинстве индоевропейских языков обнаруживается одинаковое название тмина. В греческий язык оно (κύμινον), по всей вероятности, проникло из семитских языков. Из греческого языка это название попало в латинский язык (cuminum), а оттуда разными путями — в другие европейские языки.

В литовских диалектах больше всего употребляется название тмина (kmynas), позаимствованное у славян. В литовском языке это слово испытывало разные фонетические изменения: akmynas, ikmynas, kūmnas, knūnas, kitūnas. В небольшой части диалектов употребляется название тмина (kimelis), позаимствованное из немецкого языка.

В латышский язык название этого растения попало тоже двумя путями: из немецкого и русского языков. Немецкого происхождения являются формы с формантом -l- (kimele, kēmele, ķimele), а русского — без этого форманта (ķimene, ķimins, ķimens и др.). Разные фонетические варианты названия тмина (kērneles, ķinepes) возникли уже на почве латышского языка.

О названии тмина в древнепрусском языке нет никаких данных.

Хрен (Cochlearia armoracia)

В индоевропейских языках встречаются разные названия хрена. Но эти названия чаще всего не являются древними. Древнее название хрена обнаруживается в славянских языках (русск. хрен, болг. хрян, польск. chrzan и др.). Славянское название хрена, вернее всего, является того же происхождения что и греческое χεράνιον. Из славянских языков это название проникло и в другие европейские языки.

У славян название хрена позаимствовали и литовцы (krienas). Это название обнаруживается и в некоторых латгальских диалектах латышского языка.

В большинстве латышских диалектов употребляется название mār(r)utks и разные фонетические варианты этого слова. Данное название латыши позаимствовали из немецкого языка, только второй компонент перевели на латышский язык (ruts „редька“).

О названии хрена в древнепрусском языке нет никаких данных.