MOKSLO KALBOS KULTŪROS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIV (1985)

VYTAUTAS VITKAUSKAS

OLIKA MORFONEMISKA DIALEKTDRAG I DE NORDÖSTRA SAMOGITISKA DŪNININKAI-DIALEKTERNA

Om några morfonemiska dialektdrag i samogitiska dialekter, använda kring Kuršėnai, Vidsodis, Pāvandenė, Viekšniai, Užventis m.fl., har det redan skrivits¹. Här behandlas ytterligare en grupp olika ord, i vars rot, suffix eller prefix det finns ljud som inte kan förklaras med någon regelbunden, systematisk ljudförändring. Det rör sig om fall där dialekterna har en annan ordrot, ett suffix eller prefix med något avvikande ordbildningselement (ordet kan ha fått ett visst icke-etymologiskt ljud eller på något sätt bevara en rest av en gammal regel som redan har brutits ned i dialekterna).

1. Morfonemiska dialektdrag med vokalen i:

Vokalen i: i de samogitiska dūnininkai-dialekter som behandlas här har ett dubbelt ursprung: Ik motsvaras den av y (vī˙rs / ū˙rs ~ ūyras, grī˙na ~ grynā, li˙nuoti / li˙nuo-te ~ lynoti m.fl.) och diftongen ie (i˙na / i˙na ~ iena, ui˙nc / u˙nc ~ vienas, šū˙sa ~ šviesā, ži˙dā.ms / ži˙dā.ms ~ žiedāms ² osv.). I de beskrivna dialekterna förekommer dock vokalen i: i stället för den äldre diftongen ie tillsammans med alla samogiter och i vissa fall även med grannarna, de västliga högschwabiska dialekterna. Om man betraktar de samogi-

¹ Vitkauskas V. Šiaurės rytų žemaičių dūnininkų kai kurie morfoneminiai dialektizmai.— LKK 1977, t. 17, p. 97—108.

²Om sydsamogitiska ie>i(i), se Girdenis A. Ką turi dūnininkai vietoj literatūrinės kalbos ie, uo.— Baltistica, 1970, t. 6(2), s. 143—144; Bukantis J. Pietų žemaičių diftongoidų i(i), u(u) (Ik ie, uo) fonetinės ypatybės.— Kalbotyra, 1979, t. 30(1), s. 23—31, men jämför Grinaveckienė E. Dėl poros fonetinių reikšmių interpretacijos.— LKK, 1977, t. 17, s. 209—210. I detta fall kan man med säkerhet säga att i˙ ~ y och i˙ ~ ie sannolikt inte skiljer sig fonemiskt (detta har konstaterats genom att fråga flera intellektuella från dessa trakter som behärskar dialekten väl). Det finns också skillnader av grammatisk karaktär, men med tanke på hur dessa dialekter har ”undvikit” eller ”undviker” homonymerna dī˙us ~ dīvas och di˙us ~ dievas, kli˙nc / kli˙nc ~ klienas ”mager” och bli˙nc ~ blūnas m.fl., kan man tyckas med större trygghet välja den gamla, traditionella dialektformen ie>i:. Det är synd att artiklarna inte visar vilken vokal dūnininkai uttalar i de nämnda samogitiska orden med i:, u: i stället för Ik ie, uo (lappar som kommer in till examensarbeten, till Lietuvių kalbos atlaso fondai och till LKŽ:s kartotek visar att studenterna också hör ž(i), u(u) här: mi(i)ls / mi(i)ls ”kär”, gerā(a)s'us ”de goda”, till och med šōnimi(i)žis av šun+myžis). Eftersom detta diskuteras mycket bör de personer som hör ett annat fonem eller åtminstone en annan allofon här särskilt undersöka dessa fall och fastställa alla skillnader med säkerhet.

252

Om man betraktar alla dialektområden och dialekter som en enda historiskt bildad språkenhet som senare splittrats, och finner att ord med i·, uttalade av donininkai (västsamogiter) och dounininkai (nordsamogiter), också förekommer i dūnininkai-dialekterna (sydsamogiter), kan man anta att även här vokalen i· ~ y funnits sedan gammalt, inte i·<ie, det vill säga inte i· = ie.

Ordens rötter. Det finns inte många sådana exempel: gi·dra ”klart väder” Krš, Užv, Pvn, Vkšn, gi·dras, gi·drā ”klar” Vrp, Krš, Pvn, Užv, prā·gi·drā·lis ”uppklarnande väder” Pvn, Vkšn, prūogi·dra ”uppklarnande väder” Drv, Krš, prūogi·dru-lis ”uppklarnande väder” Vds (jfr nordsamogitiska gi·dra Als, Ub, Trš, gi·dras Vkš, Pp, Rdn, Tlš, gi·dros Als, Vrd, Vvr); li·tūs / li·tòs ”regn”, li·tuoc / li·tuoc / li·tūoc ”regnig”, li·tinks ”regnig” Krš, Vrp, jfr nästan alla västliga högschwabiska dialekters li·tūs / li·tus, alla dounininkai — nordsamogiternas li·tos, li·tūoc m.fl.; alla donininkai — västsamogiternas li·tos / li·tūs m.fl.; se även LKŽ VII 593—596, där orden lýtingas ”regnig” anges — även från dialekter i det forna Preussiska Litauen; lytinis ”som fallit som regn”, lýtotas ”regnig”, lýtotie ”medan det regnar”, lýtpaltitis ”regnrock”, lýtuotas ”regnig”, lytùs ”regn” — är belagda i M. Daukšas och J. Bretkūnas skrifter; lýtva ”regn”, lýtuas ”regnig”, lýtuotas ”regnig” (här bör man bara fråga sig om Šaukėnai-formen li·tàsis vies bör återställas som lietàsis LKŽ VII 437, om vi kopplar ordet till lietumi, ly-tumi); mi·ls / mi·lūs ”kär” Krš, Drv, Vrp / mi·ls / mi·lòs Pvn, Vkšn, Užv, jfr alla dounininkai mi·ls / mi·lòs ”kär”, alla donininkai mi·ls / mi·ls ”detsamma”; jfr orden i LKŽ VIII 184—185: mylai ”det är knappt lätt, om bara”, mýlait ”lätt”, mýlas ”kär, var och en, älskad”, mylasirdystė ”barmhärtighet”, LKŽ VIII 200—201 mylùs ”kär” (endast med stor tvekan har Karklėnai-formen mi·laširdì·sti transponerats till mielasirdystė — LKŽ VIII 145; ri·di·ti / ri·di·te / ri·di·te ”hetsa till slagsmål, få att slåss, utföra” (jfr ri·di·t’ Skn, Grz, Sl, Žg, Mšk, ri·di·te Pp; sorì·de būobas / uo pãtė jaũkà·s, ri·di·te Ms, Šts, Vkš, Trk, Trš, Rdn, Jdr, Vvr, lettiska rīdīt; LKŽ XI 552-formen suriedinti från Gardamas är tvivelaktig, eftersom man där uttalar ri·di·te liksom i de samogitiska dialekter där ett likartat, jämnt uttal transponeras till rū-dyti — LKŽ XI 539; där finns också ett fel i återställningen av Kruopiai-formen rėduti, fastän traktens högschwaber uttalar ri·di·t’ och samogiterna ri·di·te; žù·ginti / žù·gìnte / žù·gi·nte ”få att skrika, ropa, gråta (t.ex. barn)” — jfr även västliga högschwabers žù·gint’ Skn, Grz, Sl, Žg, samogitiska dounininkai žù·gi·nte Klk, Rdn, Trš, Žr, Jdr, Vvr, PP — ”hur de där barnen skriker så” m.m.); ži·duli·s ”blomsterkrans”, ži·dulìnis ”som gäller en blomsterkrans” Krš, Drv, jfr ži·duoli·s Grz, Mažeikiai, Rakañdžiai by, Skn, Žg, ži·doule Dr — LKT 69, ži·du.lė ”blomsterkransar” Rdn, Trš, Ub m.fl. Alla dessa ord har utan tvivel en annan vokal i roten på grund av dialektal apofoni och är därför karakteristiska dialektdrag hos samogiter och västliga högschwaber (åtminstone en del av dem).

Ordens suffix. Ibland motsvarar dialekternas i· det äldre ie även i suffix (liksom i de samogitiska dialekter — dounininkai och donininkai — där det fonetiska ljudskiftet ie>i· saknas). Exempel: uuoki·tis / uuoki·ti·s, uuoki·ti / uuoki·te ”tysk, tyska”, hybr. uuoki·tka ”tyska”, uuoki·tkape· / uuoki·tkapė· ”tysk-

253

„tyskarnas, i allmänhet lutheranernas kyrkogård“, „dålig, en som utger sig för att vara tysk“, jfr vókietis / vókietis / v(u)o.kití·s / voki-tí·s och liknande — alla dounininkai-dialekter, vó·ki·tis / vó·ki·tis / vó·ki·ti·s / vo·kì·te — alla donininkai-dialekter; jfr också vó·ki·tõks „liten tysk“ Prk Pė-žaičių k.— LKT 142, vo·ki·tė·je „Tyskland“ Sg, Kin, Slu (ibland ersätts žem. vókytys, vókytyš även i ordböcker med k vokiečiu, se vokiečiu Sts — LKŽ V 70, vokietis Sts — LKŽ VI 481, men numera har sådana inkonsekvenser i LKŽ-volymerna nästan helt försvunnit); š’aulì·tis / š’aulì·tis „invånare i Šiauliai med omnejd eller i staden; i allmänhet företrädare för de nordvästliga aukštaitai-dialekterna“, š’aulì·tù·ti / š’aulì·tù·te „tala den nordvästliga aukštaitai-dialekten“, š’au-li·tìškas „utmärkande för Šiauliaiområdet“ Krš, Vrp (jfr š’aulì·tis „också“ Rdn, Pp, Trš, Ub, Akm, Lk, Eig, Tl, š’aulì(·)tõute „tala aukštaitai-dialekt“ Pp, Šiaudinė, Trš, Ub, Lk); „nauji·nà „nyhet, underrättelse“, nauji·nininki „kvinna som känner till många nyheter“ Krš, Vrp. (Jfr nordvästliga aukštaitai nauji·nà StngŽ 26, SmIn, alla dounininkai „nauji·nà, donininkai nauji·na Krg, Klp, Plik m.fl.; jfr också orden naujynà „nyhet“, naujynininkas, -ė „en som håller sig à jour med nyheter“ i LKŽ VIII 588);³ avledningar med suffixet -ynė: k’au-šì·ni / k’auši·ne „äggröra“, kunkùolì·ni / kunkùolì·ne „dumplingsoppa“, klec-kì·ni / kleckì·ne „potatisdumplingsoppa“, lapì·ni / lapì·ne „rödbetsbladssoppa“, ru·kštìeli·ni / ru·kštìeli·ne „syrssoppa“, u·gì·ni / u·gì·ne „ugienė“, žìrni·ni / žernì·ne „ärtsoppa“ osv. (jfr k’auši·ne / k’auši·ne, kunkuo-lì·ne / kankùolì·ne, lapì·ne m.fl. i alla dounininkai- och donininkai-dialekter, vars uppgifter överallt transkriberas korrekt, till skillnad från uppgifterna från dunininkai, där -ynė ofta uppfattas som -iene på grund av ie>i: kiaušinė Trg, Krš — LKŽ V 712, men Sv kiaušynė; kleckienė Sv, Up — LKŽ VI 24, men Krkl, Ll kleckynė — samma ställe, klekšelienė Lkv — LKŽ VI 43, kunkulienė Krš — LKŽ VI 900 (i den dialekten finns endast kunkulì·ni ~ kankolynė) m.fl.

När man ser denna betoning med huvudtryck av suffixen -yna, -ynė, -ytis, -ė är det svårt att i detta fall tillämpa den tanke som framstående forskare uttryckte något tidigare: „i morfem som aldrig betonas har östbaltiska *o, e ~ ilks uo, ie i denna dialekt övergått till u, i eller uᵃ, iᵃ“⁴. I detta fall rör det sig sannolikt om en annan vokal som bildar suffixen (jfr också de suffix som V. Urbutis urskiljer: -ynė — LKG I 360: balandynė, bulbynė, duonynė m.fl., -ytis, -ė — LKG I 414: šiaulytis, vógytis, veliuonytis).

Ordens prefix. Liksom alla žemaičiai har prepositionen (och prefixet) nu· / nu en egen vokal u· / u, har också prie, prieš (och prefixen prie-, prieš-) en annan vokal — i·. Alla, även de här beskrivna dialekterna, säger pri· / pri, pri·š / priš.⁵ Ordet prieš fungerar också som adverb och uttalas i de aktuella dialekterna pri·š / pri·š (varianterna pri·ša·s / pri·ša·s, pri·šo). På samma sätt (pri·š, pri·-

⁶ I detta fall kan žem. naujynà även ha ett slaviskt suffix, jfr polska nowina. Dessutom uttalas ’plöja’ på annat sätt hos žemaičiai: dounininkai „naujėina / ną.u.fėina, donininkai — naujėna.“

⁴ Girdenis A., Zulys V. [Rec.] — Baltistica, 1972, t. 8(2), p. 200.

⁵ Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija.— V., 1966, p. 85.

254

šā:s) uttalas överallt bland donininkai. Bland donininkai används piː / pi (på grund av att dessa dialekter håller på att försvinna hörs det nu tycks det mer sällan), i Juodkrantė pie (från den lettiska dialekten), och i Rusnė hördes 1958 en viss spänd stavelsevokal uttalas ė (pė).

I hela žemaičiųområdet (och de här beskrivna dialekterna utgör inget undantag) finns mycket många substantiv med vanligen betonade prefix pri-, pri-š- (donininkai piː, i Rusnė pė-: piːėdis, piːnumis „förstuga“, pėːbruka / piːbroka „förstukvist“). Exempelvis priːauks / priːauks / priːa.uks „ett boskapsdjur som växer till, en unge“, priːbrauks „förstukvist“ Vds, Užv, priːbruka „detsamma“ Drv, Krš, priːbriekšma / priːbriešma / priːbriekšma „förstukvist“, priːburs „lott“ Drv, priːdievini s / priːdievinis „ombytesplagg“, priːjiedis / priːjiedis / priːjiedis „ätande, matintag“: tas rūːkiːms ne priːjiedis, uo ūːraː nelˈaːunaːs Krš, priːgrinc / priːgrinc / priːgri.nc „förstukvist“, priːtvirtini / priːtvertene „urin- och avföringsretention“ och många andra. Till dem har senare sannolikt anslutit sig priːdaː / priːdaː „tillägg“ (jfr prēːdāː Sg, Prk, prēic Zd, Skd, Ms, Vkš, Pp), prˈkāːls „städ“ Krš (men jfr preikā.ls Pvn, Vkšn, preikā.ls Drv); priːšinks / priːšinks / priːši.nks „motsatt“, priːšininki / priːši.ninke „husets sämre del“, priːšpilnis / priːšpilnis / priːšpō.lnis „förfylld“, priːšpriːšėːs / priːšpriːšėːs „mitt emot varandra“ osv.

Det förekommer (ganska ofta i de västliga dialekter som beskrivs) att det dialektala pri- används i stället för Ik och aukštaitai-dialekternas pri-: priːsimė.rkielis „en som ser dåligt“ Pvn, Vkšn, priːsisprūogielė „fyllon“ Pvn, Vkšn, Užv, priːsirijielis Vrp, priːsituātinims „berusning“ Krš osv. Detta fenomen håller snabbt på att försvinna: omkring Kuršėnai hörs det numera nästan inte längre, medan formerna priːsigierielis, priːtrā.ukims „begär“, till och med priːplaikūms „nöje“ ofta kunde höras omkring 1955–1960, då det ännu fanns många människor födda på 1800-talet som inte hade påverkats av Ik.

Även vissa aukštaitai-dialekter, inte bara alla žemaičiai, har avledningar med prefixen pri-, priš-.

a) Att västliga aukštaitai i Preussiska Litauen använde sådana former framgår av F. Kuršaitis verk: prȳangis K (jfr också priangį BBPs84,2, RB2Moz.27,9), prȳdaržė K, pryjega K, prymoterė „älskarinna“ K II 42, prȳkalba K, pryša-kys K, pryšokiais K, prȳtamsa K, prȳupė „biflod“ K II 88, prȳvarta K II 73, pryžada „löfte“ K osv. Sådana former förekommer också i andra ordböcker från den tiden: prȳangis R, prȳblindė MZ 29, N, prȳdėlis N, priš N, pryšakinis R, pryžeda R 388, N osv. Formen prȳturtinė „förstoppning“ noterades också av Jurkšaitis (Jrk 51). Orden priːšpietei „förmiddagsmål“, priːuā.r.te „plats vid porten“ är belagda i den så kallade fiskardialekten i Preussen (Stngž 88).

b) Många liknande former används i alla nuvarande västliga aukštaitai-dialekter. Exempelvis priːšakiːs / priːšakiːs „framdel“ nästan alla västliga aukštaitai, priːžeda „förordning“ Grz, Sk, Btg, Zp, priːžadā „detsamma“ Lks, Plv, Dkš, Gdl, priːžeda „detsamma“ Jnš, Mšk, Pkp, Btg, Bb, Vnd, Krm, Pnmž, priːžedā „detsamma“ Ar, Grš, Kbr, Gž, Kps, Klvr, Lbv (och västliga dzūker — sydliga aukštaitai kring Rūdamina, Lazdijai, Būdvietis, Šlavantai),

255

Jfr LKA I 43—44 (Kommentarer), där även andra former från olika höglandsdialekter anges: prįžieda, prižieda, prįžadas, prį.

c) Liknande fakta har också iakttagits i östliga höglandsdialekter. Exempelvis pri·šak’s⁶ Jnšk, Grš, Zml, pri·šaki’s Kp (nj.?), pri·klėt’s ”farstukvist” Zml (Lauksodis, som ligger österut), pri·kaki’s ”en viss del av en gammaldags ugn” Pš, Lnkv, Všk, Slč, Pmp, pri·taisa ”någon anordning, apparat” Ds, Rš, Vdš m.fl. Troligen bör också former som pri·blondu ”skymning” Er, Rm, Ul, Vel, pri·valgīs ”ätande, måltid” Bsg, Srv, Pn, Rm, pri·varžu ”begränsning” Rm m.fl. hänföras till detta fall.

Vokalen i· uttalas i detta fall i huvudsak i alla samogitiska dialekter; den kan alltså ha förekommit här redan före splittringen av det samogitiska språkområdet (jfr belägg hos M. Mažvydas: prisch tawa szadi Mž 56, norandijk prischtarauiencius Mž 51). Dessutom förekommer detta, som vi ser, även i delar av de västliga höglandsdialekterna och till och med i de östliga. Man antar att denna vokal i· har uppstått ur diftongen ie genom proklispri·š / pri·š (särskilt pri·šaˑs / pri·ša·s) helt saknas i många fall vid proklis. På grund av enklis eller proklis måste diftongen ie inte nödvändigtvis ha gett upphov till pri·š, pri· (pi·; genom enklis i de östliga samogitiska dialekter som beskrivs här och i angränsande dialekter priš, pri·) på ett nästan regelbundet sätt i alla samogitiska dialekter och många höglandsdialekter. Jfr även de nutida dounininkai-dialekternas – de nordliga samogitiska dialekternas – obetonade långa e>ie>e (ett mellanljud mellan e och i) || (i)e: mestėlė·~ miesteliai, g(i)erimā·~ gėrimai, v(i)elē·k||vėlė·k ”igen” Brs, Sd, Nv m.fl. Enklis kan naturligtvis ha bidragit i viss mån, men här torde den nämnda apofonin ha varit avgörande, liksom i de betonade ordpositionerna (se exemplen ovan).

Prefixen pri-, priš- (pri-, priš-), som har en av oklar härkomst bildande vokal i· (i), sannolikt en följd av vokalväxling, liksom i orden lytūtis, lytotas, gydārā, vōkytis, vōkytė m.fl., bildar en hel grupp dialektala former som används i alla samogitiska dialekter utan undantag och i delar av höglandsdialekterna (särskilt de västliga, ibland även de östliga).

Ibland råder det därför osäkerhet i språkvetenskapliga verk. Till exempel återges Klaipėdas pi·bėga som prībėga i LKŽ X 623, Šaugų pi·brauka som priebrauka i LKŽ X 624; formen ant priekalo uppges från Krtn (=preikalo) LKŽ X 644; prie (= pry) Vur — LKŽ II¹ 1100, prie (= pry) Grg — LKŽ II¹ 1100, prie (= pri) Žlp — LKŽ II¹ 1101, prie to (= py to) Rsn — LKK XVII 19, prie (= pri) pono Vks — LKŽ VI 623, prie (= pri) žmogaus Plt — LKŽ VI 632 osv. Detta är utan tvekan enbart en överföring av dialektformerna till LK, inte en transkription av dem.

Östliga höglandsdialekter, närmare bestämt panevėžiškiai-dialekterna (Mūšos flodområde) och andra dialekter (t.ex. Kėdainiai, Ukmergė, Anykščiai osv.), kan inte återges på samogitiskt vis pri

⁶ Apostrofen markerar här den otydliga, knappt hörbara mumlande vokalen i de så kallade dialekterna i Mūšos flodområde.

⁷ Zinkevičius Z. Min. verk, s. 424, 426.

256

pri, eftersom i i dessa dialekter (ibland uttalat som en öppnare vokal, liknande det motsvarande žemaitiska ljudet) i detta fall regelbundet har uppstått i obetonad position ur diftongen ie, är sådana ord därför felaktigt transponerade: pridienauti (=priedienauti) Krč — LKŽ X 612, pridienis (=priedienis) Lnkv, Pmp, Kri, Dj, Sml — LKŽ X 612, pri (=prie) Bsg — LKŽ X 903.

Något liknande gäller också prė, som genom enklis får ė ur ie: prė (=prie) Jrb — LKŽ II ¹ 1101, prė (=prie) VIkv, Prn, Skn, Sk — LKŽ X 614 (där skrivs även prie VIkv — LKŽ X 615 omväxlande), prėš (=prieš) Lp, Prn, Dv, Skn — LKŽ X 606.

2. Morfofonemiska dialektismer med dialekternas diftong uo

I dessa beskrivna dialekter motsvaras diftongen uo, liksom i alla dūnininkai- och dounininkai-dialekter, av det gamla baltiska långa a:ets motsvarighet i litterärspråket, vokalen o: brūolis / brūolis ~ brólis, skuolì·ti / skuolì·te ~ skōlyti ”låna”, skuolinì·nka / skuolinì·nkā ~ skolininkai, šakūos / šakūos ~ šakōs osv. Det finns också vissa undantag från denna regel.

Ordrot. Diftongen uo, som i dessa dialekter motsvarar det litterära språkets uo och inte vokalen o, har belagts i ordet kuopti / kuōpti / kuōpte ”äta glupskt, rensa, städa; samla”,⁸ jfr det litterära språket och många högaitiska dialekter kuōpti. En annan rot med den ”žemaitiska” diftongen uo förekommer i orden druobūžis / druobu.žis ”klädesplagg”, gruomuūn.ta ”klumpar, jordkokor” Drv, Krš, ruokuūn.di ”räfsa” Krš, Vrp, zuoksūote / zuoksūote ”stå och glo, gapa”. Detta är en annan stamvokal i dessa rötter.

Ordsuffix. Diftongen uo uttalas i suffixet -uoklis, -i (-e), vilket motsvarar det litterära språkets suffix -uoklis, -ė (”avledningar med detta suffix betecknar bärare av en verbal egenskap” — V. Urbutis, LKG I 327): pā·karuoklis, pā·karuokli / pā·karuoklis, pā·karuole ”hängd person, hängare”, ā·džinduoklis, ā·džinduokli ”avvand, person med onda ögon” Drv, Krš, Vrp, nē·viešuoklis, nē·viešuokli / nē·viešuoklis, nē·viešuokle ”svag, en människa eller ett djur som tycks vara på upphällningen”, užmiršuoklis, užmiršuokli ”en som ständigt glömmer, glömsk person” Drv, Krš. Till dessa har benämningar på föremål anpassats: sausūoklis ”torrstock” Drv, Krš, pākabuoklis / pā·kabūoklis ”hängare”.⁹

Något liknande gäller också i några andra ord: sausūolis Drv / sausūolis ”uttorkat träd, torr stock”, senūolis / senūolis ”förfader, gammal människa”, vā·buols / vā·buols ”skalbagge”, jfr Sakūnos, Gruzdžiai, Žagarė, vā·buols¹⁰ (numera i žemaitiska dialekter vā·buols / vā·buols på grund av skolans inflytande mycket

⁸Detta verbs historia och geografiska utbredning behandlas i S. Karaliūnas studie ”Om de io-stammiga verbens historia i litauiskan”. — LKK, 1973, t. 14, s. 75—77.

⁹Om motsvarande fall i västaukštaitiska dialekter, se Jonaitytė A. Ord med oregelbunden fonetik i västaukštaitiska dialekter vid Lettlandsgränsen och deras ursprung. — LKK, 1972, t. 13, 33—39.

¹⁰ Jonaitytė A. Min. str., p. 39.

17 Užsak. Nr. 1007

257

försvinner — i vissa trakter berättas det endast av de allra äldsta talarna av dialekten).

De enstaka fall där uo i liknande former i dialekterna också uttalas uo kan ha uppkommit inte bara på grund av ett särpräglat ordbildningssätt som är karakteristiskt för dialekterna, utan också på grund av olika dialektkontakter. De beskrivna samogitiska dialekterna ligger i utkanten, kontakterna med västaukštaitiska dialekter (šiauličiais) var mycket intensiva, och därför finns det ganska många gemensamma företeelser.

Dessa dialekter som här beskrivs har dessutom den egenheten att när de tillägnar sig ett nytt ord från standardspråket eller från aukštaitiska dialekter, ändrar de ofta inte dess vokalism enligt sina egna fonetiska lagar, utan anpassar den bara en aning. Detta gäller särskilt diftongen uo (liksom ie) i olika ords rot. Ibland börjar också något gammalt dialektord i gränstrakterna mot aukštaiterna uttalas på ett nytt sätt, utan att uo ändras till u: sruoga, paguoda m.fl. Denna nya uo kan inte på något sätt transponeras till o, och därför är ordet srōga från Kuršėnai ett icke-existerande ord ¹¹. Samogiterna har inte haft ordet ruošis; när de nu lär sig det uttalar de det rūoštį:s / rūoštī:s. Det sägs till och med att de har ordet rūošininkę i Užv; ibland säger de på nytt sätt ruošā / ruošō, men alla dessa ord är helt främmande för dialekten och dess fonetik. När LKŽ XI 972 tar upp ruošą från Skuodas utan någon markering, LKŽ XI 974 ruošti från Kuliai och Luokė, LKŽ XI 974 ruošininką, -ę från Užventis m.m., kan man dra vilka slutsatser som helst om geografisk utbredning för roten ruoš-, som endast omfattar aukštaitiska dialekter. Sedan gammalt säger dessa och andra samogiter ė-je api˙uoka / api˙uoka, ži˙gė˙uos / ži˙gė˙uōs. Numera lär sig samogitiska barn redan i första klass i skolan ruoš-tis, ett ord som de ibland också använder i vardagen, utan att någonsin omvandla rotens uo till dialekternas u‘ eller ou.

Det förekommer också rakt motsatta fall, när samogiternas diftong uo transponeras som uo även i standardspråket; exempelvis förekommer i vetenskapliga verk formen skūobti¹² för Palanga- och Telšiai-formen skūopte ’skrapa, riva loss’ och Kražiai-formen skūopti. Samogiternas senūolis ~ senōlis kan inte heller på något sätt transponeras till senūolis (jfr senuolis S11 — LKŽ VI 25, LKŽ VI 129). Detta har gjorts utan någon som helst solid vetenskaplig grund.

Samma företeelse kännetecknar dessa dialekter när det gäller att inte omvandla diftongen ie i nya ord och senare lånord till i˙ (doumininkernas ei), utan i stället anpassa den till dialektens egen fonetik (så är det i nästan alla samogitiska dialekter) — alltså också uttala den ie: viēdras / viēdras, miēsc / miēsc, griēks / griēks, sviēc / sviēc, kriēns / kriēns, liētā, paviētrī / paviētre, sviedinīs, siēla / siēla, diēvas / diēvas, viētinis / viētinis, viēšas / viēšas, di˙vāl’au / di˙vāl’ā.u, su˙sti / su˙ste, vī˙ta, vī˙tininks /vī˙tinį.nks, niēruo / niēruā, cigarīec / cēgariēc m.fl. (men vi˙škelis, ’nerver’, ’cigarett’ osv.). Om man betraktar den senare diftongen ie i dessa ord som ett gammalt samogitiskt ie, utvecklat ur det forntida långa baltiska ē,

¹¹ Zr. K a r a l i ū n a s S. Min. str.— LKK, 1973, t. 14, p. 39 (p. 130 lyg ir paaiškinama tikroji padėtis, bet neatšaukiamas ankstesnis teiginys kaip vydingas).

¹² Se K a r a l i ū n a s S. anf. arb.— Därsammastädes, s. 85.

258

har det i språkvetenskapliga verk uppstått į mestą, besėdą ’samtal’— LKŽ IV 419, krėną ’pepparrot’ Ggr, Vvr, Slnt — LKŽ VI 525, nėlėta ’arbetslöshet’ (jfr lettiska nelieta) — LKŽ VIII 647, pavėtrė — LKŽ IX 685, bėdnu ’fattig, medellös’ Grg — LKŽ VI 71, bėdnas Plt — LKŽ VI 1060, grėtinė med utgångspunkt i uttalet grėtinie i Lenkimai-dialekten — LKT 450, žėgoris Vvr — LKŽ VI 73 osv.¹³

När man därför transponerar samogitiska ord och deras olika former med diftongerna uo (och ie), måste man alltid ta hänsyn till faktorer som ordens geografiska utbredning, ordbildning och historia (när de uppkom) i dialekterna. Formellt sett leder transponeringen av uo (och ie) till o (ė) överallt, och då släpps ”fakta” som mėstas, sroga, skuobti, nėlėta och många andra ut i den vetenskapliga världen. Detta är en följd av en ahistorisk behandling av dialektfakta.

Man bör förmoda att publiceringen av andra bandet av ”Lietuvių kalbos atlasas”, där de fonetiska lagarnas utbredningsområden i dialekterna presenteras, kommer att förbättra hur dialektfakta återges i våra olika publikationer. Alla lingvister som sätter sig in i utbredningsområdena för de fonetiska utvecklingarna i standardspråkets dialekter kommer bättre att kunna avgöra var en viss lag verkar och var man endast kan anta en sporadisk fonetisk förändring av ett ord eller förekomsten av något annat morfem. Endast en fördjupad undersökning av dialekternas fonetiska och morfologiska struktur kan skydda den nutida litauiska språkvetenskapen från dialektala fel av olika slag.

Anmärkning. Några ord bör sägas om transkriptionen — den är något förenklad: det något öppnare i, u (Pvn, Užv, Vkšn) betecknas e, o; betoning som flyttats från en lång ändelse till en lång rot markeras med ett bindestreck före ordet, mjukhet markeras med apostrof (ʼ), mumlande eller otydligt hörda vokaler skrivs inom parentes: du(u)na~dūona.

FÖRKORTNINGAR

Drv= Dirvėnėnai, Šiaulių län. Vds= Vidsodis, Kelmės län. Vkšn= Vie kšnialiai, Telšių län.¹⁴ Vrp= Vārputėnai, Šiaulių län. Alla övriga förkortningar är desamma som i LKŽ:s band.

¹³ Dėl panašių transponavimo atvejų dar žr. Girdenis A. [Rec.] — Baltistica, 1968, t. 4(1), p. 82 (19 išnaša); apie juos dar žr. Lietuvių kalbos atlasas. — V., 1982, t. 2, p. 78, nors ten ir pateko žodžių, kurie tiktai atsitiktinai pasakyti, paribio žemaičių šnektų atstovams taikantis prie pašnekovų aukštaičių (pvz., gied).

¹⁴ Inte Vie kšniai, såsom det anges i A. Rosins artikel vid de citerade meningarna från dessa trakter. — Baltistica, bd 18(2), s. 35 och på andra ställen.

OLIKA MORFONEMATISKA DIALEKTISMER I DE NORDÖSTRA ŽEMAITERNAS DŪNININKAI-DIALEKTER

Sammanfattning

Detta är på sätt och vis en fortsättning på en artikel av liknande slag, publicerad i band XVII av ”Frågor i litauisk språkvetenskap”. Här behandlas sådana dialektord som är svåra att relatera till motsvarande ord och former i standardspråket på grund av skillnader i ljudlagarna och omöjligheten att bevisa att de hör till regelbundna dialektformer.

I. Morfonematiska dialektismer med vokalen i

I de undersökta dialekterna finns vissa ord där vokalen i uttalas i stället för ie, som förekommer i standardspråket. Material från andra žemaitiska och även aukštaitiska dialekter visar att det rör sig om: a) olika rötter (li̇tìs) | lìtòs ”regn”, alla žem. li̇tòs | li̇tùs, väst-auksht. li̇tùs | li̇tus, standardspr. lietus; gi̇dra ”väder”, žem. dūn. gi̇dra, gi̇dros, standardspr. giedrà; mi̇ls | mi̇l-s, standardspr. mielas ”kär”, samma uttal förekommer också i alla žemaitiska dialekter; ri̇di̇ti|ri̇dài ie ”göra osams, få att gräla”, standardspr. riedyti NdZ, žu̇gi̇nti | žvìgl.nte ”få att skrika”, ži̇durìs | ži̇dulìs ”sterila blommor”, standardspr. žieduõlis; b) olika suffix: š’u̇ali̇tis | š’u̇ali̇tis ”invånare i Šiauliai”, standardspr. šiaulietis; u̇okìtis | u̇okì̇s | u̇okì̇tàs ”tysk”, standardspr. vókietis; naulìna ”nyhet”, standardspr. naujiena; bulbi̇ne | bolbi̇ne ”potatissoppa”, standardspr. bulvienė; c) andra prefix: pri- ”vid-”, standardspr. prie-: pri̇s- | pri̇-s- ”mot”, standardspr. prieš-.

II. Morfonemiska dialektismer med diftongen uo

I de undersökta dialekterna uttalas litteraturspråkets diftong uo som u, men det händer att man även här ibland hör diftongen uo (<a). Det gäller: a) olika rötter: kuopti | kuopti | kuopte ”äta mycket; rengöra”, litteraturspråkets kuopti; b) olika suffix: -olìs: pākaguokìs | pāˑkarìokìs ”någon som har hängt sig”, litteraturspråkets pakaruoklis; -olas: vā-buols | vā-buols ”mask”, i de högaitiska dialekterna vābuols; -o(k)lis: sausùoklis | sausùolis ”torrt stående träd”, litteraturspråkets sausvólis m.fl.

I dessa dialekter finns en regel som innebär att nya ord som hämtats från litteraturspråket uttalas utan att diftongen ändras, enligt äldre fonetiska regler (uo till u, ie till i): riuõštis | ri̇õštis ”förbereda sig”, sri̇oga (och inte srùoga, som det uttalas i byarna längst ute i den samaitiska dialektens utkanter). En sådan omvandling (sròga och liknande) saknar all vetenskaplig grund.