MOKSLO KALBOS KULTŪROS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIV(1985)

ANDREJ BANKAV

OM UTVECKLINGEN AV DEN LETTISKA LINGVISTISKA TERMINOLOGIN

Lingvistikens intensiva utveckling, särskilt under de senaste 20–30 åren, har lett till en mycket kraftig ökning av antalet lingvistiska termer. Nya vetenskapliga skolor och riktningar har uppstått, liksom nya närliggande områden inom lingvistiken (biolingvistik, psykolingvistik m.fl.), och nya aspekter av språkstudiet har blottlagts.

Det mycket stora antalet nya termer har gjort det svårare för språkvetare att kommunicera, inte bara mellan olika generationer utan också mellan företrädare för olika inriktningar. Detta skapar i sin tur vissa svårigheter vid undervisningen i lingvistiska ämnen för studenter på avdelningar för romanska och germanska språk, vilket märks särskilt vid analys av originaltexter om lingvistiska frågor. I denna situation är det ytterst betydelsefullt att ta upp terminologin på modersmålet och jämföra med den, eftersom studenterna förstår frågan betydligt djupare och mer fullständigt om texten analyseras kontrastivt, dvs. i jämförelse med modersmålet.

Mängden översatt lingvistisk litteratur ökar gradvis, särskilt på ryska. Ryskan är för närvarande det viktigaste förmedlingsspråket när ordförrådet i andra språk som talas av folk inom Sovjetunionen utökas, däribland med lingvistiska termer.

Tillkomsten av ett stort antal nya termer, som antingen uppstått i inhemska lingvisters arbeten eller genom översättning av utländska språkforskares verk, ledde ofta till: 1) att etablerade termer ersattes med nya, mer ”moderna”; 2) en ökning av individuella, författarspecifika terminologiska nybildningar.

Bland de utländska språkforskare som har skapat särskilt många lingvistiska neologismer kan nämnas författare som J. Damourette och É. Pichon. Deras arbeten är visserligen skrivna på en hög teoretisk nivå och innehåller mycket ny information, men är svåråtkomliga på grund av den mycket komplicerade terminologin. Till andra språkforskare som också har infört många lingvistiska neologismer hör L. Tesnière, L. Bloomfield, L. Hjelmslev, É. Benveniste m.fl. L. Hjelmslev ansåg t.ex.

2 Užsak. Nr. 1007

17

att ”terminologi är en smaksak”¹. Men språket är ju det viktigaste medlet för mänsklig kommunikation, och när en text innehåller många nya termer blir den svårbegriplig och får till slut ingen större spridning bland läsarna. Så gick det också med den terminologi som L. Hjelmslev föreslog (av 106 termer blev endast 5% allmänt accepterade).

Vid översättning translittereras nybildningar oftast, vilket leder till att terminologin blir alltmer internationaliserad. Även om man endast i É. Benvenistes arbeten finner termer som delokutiva verb, delokutiver, merismatisk nivå, merismer, syntax m.fl., började dessa författarspecifika nybildningar ändå användas också av sovjetiska språkvetare efter att hans bok ”Allmän lingvistik” översatts till ryska². Bland sovjetiska lingvister vars arbeten populariserar utländska lingvistiska termer kan professor V. G. Gak nämnas. Han har skrivit ett stort antal läroböcker, monografier och artiklar om franska, och den terminologi som används i dem tränger gradvis in i de lettiska romaniststudenternas språkbruk. De för in lexikologiska termer som harakси ”hapaxer”, kentaurvārdi ”kentaurord”, ksēnismi ”xenism” m.fl. i lettiskan; dessa termer finns ännu inte upptagna i lingvistiska termordböcker.

Specialordböcker spelar en viktig roll i systematiseringen, enhetliggörandet och normaliseringen av lingvistiska termer. Sedan början av 1960-talet har allt fler olika slags ordlistor över lingvistiska termer publicerats utomlands och i Sovjetunionen (specialiserade och allmänna encyklopediska ordböcker, allmänna och specialiserade definitionsordböcker, glossarier osv.). Bara under perioden 1960–1975 gavs 55 olika ordböcker över lingvistisk terminologi ut utomlands³. Under denna period utkom också ett antal ordböcker över lingvistiska termer i Sovjetunionen; bland dem bör först och främst O. S. Akhmanovas ordbok nämnas⁴ — den används utan undantag i det vetenskapliga arbetet av alla språkvetare. Under senare år har också andra lingvistiska ordböcker utkommit⁵. De kompletterar den redan tillgängliga informationen, preciserar och systematiserar termer samt dokumenterar ny terminologi.

¹ См. Mounin G. Dictionnaire de la linguistique.— Paris, 1974, pp. XV—XVI.

² Бенвенист Э. Общая лингвистика.— М.: Прогресс, 1974.—447 с.

³ См.: Слюсарева Н. А., Макарова Г. Н. Обзор современных зарубежных словарей лингвистических терминов (1960—1977 гг.).—В кн.: Актуальные проблемы учебной лексикографии. М.: Русский язык, 1977, с. 287.

⁴ Ахманова О. С. Словарь лингвистических терминов. 2-е изд.— М.: Сов. энциклопедия, 1969.— 606 с.

⁵ См., напр.: Никитина С. Е. Тезаурус по теоретической и прикладной лингвистике (Автоматическая обработка текста).—М.: Наука, 1978.—375 с.; Словарь славянской лингвистической терминологии.—Praha, 1977—1979, т. 1—2; Kleines Wörterbuch sprachwissenschaftlicher Termini.—2, durchgesehene Auflage,—Leipzig, 1978.—306 S.

18

Vid sidan av språkvetarnas praktiska arbete med att skapa ordböcker över lingvistiska termer har det under de senaste årtiondena tillkommit ett stort antal teoretiska studier ägnade åt terminologiska frågor. Även om det intensiva intresset för terminologiproblem inom olika vetenskapsgrenar har fått karaktären av systematiskt, dagligt vetenskapligt arbete, har den lingvistiska terminologin i egentlig mening, trots att den inte bara utvecklas snabbt utan också behöver teoretisk beskrivning och praktiska rekommendationer, ganska sällan varit föremål för konkreta studier. Detta gäller fullt ut även den lettiska lingvistiska litteraturen.

Utvecklingen av lingvistiska discipliner och därmed av motsvarande terminologi är nära förknippad med utvecklingen av den lettiska lexikografiska praktiken, däribland utarbetandet av lingvistiska ordböcker. Eftersom fonetiken i början av vårt sekel var mer utforskad än språkets övriga nivåer (främst tack vare A. Ābelēs och J. Endzelīns arbeten), kunde detta inte undgå att återspeglas i terminologin. I den första, långt ifrån fullständiga, ordboken över vetenskaplig terminologi⁶, som utkom 1922, dominerar fonetiska termer i avsnittet ”Lingvistik” (av 59 termer hör 55, eller 93%, till fonetiken).

Tack vare det framgångsrika arbetet med att samla in och analysera lingvistisk terminologi, vilket inleddes omedelbart efter andra världskriget, publicerades redan 1956 listor över lingvistiska termer, och 1963 utgav terminologikommissionen vid Lettiska SSR:s vetenskapsakademi en av de första nationella ordböckerna över lingvistisk terminologi i Sovjetunionen⁷. Denna tvåspråkiga ordbok omfattar 2 945 termer, inte bara inom fonetik utan också inom lettisk grammatik och lexikologi. Utgivningen av akademikern J. Endzelīns monografiska studier, tvåbandsverket Grammatik över det moderna lettiska språket (1959–1962), material från diskussionen om grammatiska termer (1951), olika läroböcker och vetenskapliga artiklar, där den befintliga terminologin konsekvent användes och ny terminologi infördes, bidrog till denna omfattande utveckling av den lettiska lingvistiska terminologin.

Tjugo år har gått sedan ordboken över lettiska lingvistiska termer utkom; den spelade en betydande roll i normaliseringen av denna del av fackspråket. Under alla dessa år har språkvetarna fortsatt arbetet med att skapa nya termer. Särskilt många termer har uppstått och fortsätter att uppstå inom områden som lexikologi och semasiologi, det vill säga inom de discipliner som utvecklas mest intensivt i dag. Insamlingen och standardiseringen av termer inom lettisk lexikografi sker dock oregelbundet, vilket leder

⁶ Zinātniskās terminoloģijas vārdnīca.— Rīgā, 1922.

⁷ Словарь лингвистических терминов.— Рига, 1963.— 256 с.

19

ofta till olika tolkningar av en och samma term. Till exempel betecknar gallicism ”ett ord eller uttryckssätt som är specifikt för franskan”, ”ett ord eller en ordkombination av franskt ursprung” eller endast ord av franskt ursprung som i mottagarspråket räknas som barbarismer.

Lingvistisk terminologi utgör ett system som består av heterogena enheter. Därför bör en klassificering av lingvistikens metaspråk sannolikt bygga på flera principer. Med hänsyn till sovjetiska och utländska lingvisters erfarenheter av att sammanställa olika slags ordböcker över lingvistiska termer, liksom teoretiska undersökningar av dessa frågor, förefaller det ändamålsenligt att klassificera lingvistiska termer utifrån följande perspektiv: 1) termernas allmänna vedertagenhet och stabilitet i fråga om kunskapsinnehåll; 2) språkvetenskapens struktur; 3) källorna till den terminologiska vokabulärens utökning.

1. Utifrån termernas allmänna vedertagenhet och stabilitet i fråga om kunskapsinnehåll kan de uttrycka en fastställd kunskapsvinst (t.ex. fonēma ”fonem”, leksēma ”lexem”, sēma ”sem”, semēma ”semem” m.fl.) eller fungera som kunskapsteoretiska redskap för upptäckter (t.ex. leksa ”lexa”, semantēma ”semantem”).

2. Utifrån språkvetenskapens struktur kan lingvistiska termer hänföras till termer av allmänlingvistisk karaktär (t.ex. runa ”tal”, valoda ”språk”) eller till strukturell terminologi (som omfattar termer för beskrivning av språket som en systemisk-strukturell företeelse). Inom denna grupp kan terminologin delas in tematiskt i enlighet med språkets nivåer: — fonetisk och fonologisk terminologi (t.ex. akomodācija ”ackommodation”, fonēta ”fonem”, patskanis ”vokal”, skaņa ”ljud” m.fl.);

— morfologisk terminologi (t.ex. adjektīvs ”adjektiv”, morfēma ”morfem”, palīg vārds ”funktionsord”, papildinātājs ”objekt” o.d.);

— lexikalisk terminologi (t.ex. arhaisms ”arkaism”, neoloģisms ”neologism”, polisēmija ”polysemi” osv.);

— syntaktisk terminologi (t.ex. bez kopas teikums ”opersonlig sats”, divkopu teikums ”tvåledat sats”, predikatīvatāte ”predikativitet” m.fl.).

Till denna grupp ansluter sig specialtermer från olika inriktningar och skolor (t.ex. glossematikernas termer: glosēma ”glossem”, grafēma ”grafem”, kinēma ”kinem”, plerēma ”plerem” m.fl.).

3. Utifrån källorna till den lettiska terminologins utökning delas de lingvistiska termerna in i sådana som använder inhemska lexikala enheter (av typen celms ”stam”, lauks ”fält”, mija ”växling”, pēdiņas ”citationstecken”, sadura ”skarv”, sakne ”rot” m.fl.) och lånade lexikala enheter:

20

a) från levande språk, t.ex. tyska (kols ”kolon”, komats ”komma”, stilistika ”stilistik” m.fl.); ryska (rusists ”ryssist”, slāvists ”slavist”, sovetisms ”sovjetism” m.fl.); franska (argo ”argot”, kalka ”kalkering”, replika ”replik”, žargons ”jargong” m.fl.); engelska (slengs ”slang” m.fl.);

b) från klassiska språk, t.ex. grekiska (alfabēts ”alfabet”, sinekdoha ”synekdoke” m.fl.); latin (gēnītīvus ”genitiv”, nominātīvus ”nominativ”, verbs ”verb” m.fl.).

Bland lånen bör en särskild grupp urskiljas, de så kallade översättningsorden. Med översättning avses, i R. L. Kovalevskijs efterföljd⁸, den internationella spridningen av begrepp och deras automatiska realisering i varje enskilt språk med hjälp av lånade ordbildningsmedel enligt internationella ordbildningsmodeller. Dessa ord är genetiskt sett inte ord i något europeiskt språk, eftersom motsvarande begrepp saknades i dessa språk. Grekiskan hade till exempel inte begrepp som lexikologi, semantik, semasiologi, semiotik m.fl. De har skapats enbart på grundval av grekiska ord. Att fastställa den gemensamma fonden av internationella lingvistiska termer och precisera etymonspråket och förmedlarspråken skulle vara av stor betydelse för språkvetenskapen — det skulle göra det möjligt att tydligare följa språkkontakter och processer för lån av lingvistiska termer. Termen stilistik föreslogs till exempel först av den tyske språkforskaren P. Novalis i mitten av XIX århundradet. I lettiskan förekommer detta ord för första gången år 1890, vilket J. Rozenbergs har visat. I franskan har ordet stylistique som lingvistiskt begrepp funnits först sedan 1902, och därför vore det fel att hävda att ordet kom in i lettiskan från franskan⁹. En jämförelse av den lingvistiska terminologin skulle således kunna vara av ett visst vetenskapligt intresse för språkvetenskapens historia.

Vi har endast behandlat några frågor som rör den lettiska lingvistiska terminologins allmänna utveckling. Det snabbt växande kunskapsområdet kräver alltmer enträget en fullständigare registrering och förklaring av termerna, vilket i sin tur bidrar till stabilisering och samordning av terminologiska enheter.

⁸ Ковалевский Р. Л. Интернациональная лексика и пути ее возникновения.— В кн.: Исследования по романо-германскому языкознанию. Волгоград, 1969, с. 14.

⁹ Rozenbergs J. Latviešu valodas praktiskā stilistika.— Rīgā: Zvaigzne, 1976, 5. lpp.