LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

VINCENTAS DROTVINAS

OM FÖRFATTAREN TILL ”CLAVIS GERMANICO-LITHVANA”

För att kunna skriva de framtida litauiska lexikografins historia behövs specialstudier av alla de viktigaste ordböckerna. Några ordböcker har redan undersökts under sovjettiden¹. Östpreussens lexikografiska monument väntar fortfarande på forskare. Även om flera av dem har översiktligt behandlats eller åtminstone beskrivits i mycket allmänna ordalag², är detta bara början: ordförrådet i dessa ordböcker, deras betydelse och deras inverkan på senare lexikografi har studerats i liten utsträckning. När vi talar om Östpreussens ordböcker får vi fortfarande nöja oss med allmän bibliografisk-filologisk information: tvåspråkiga ordböcker från 1600- och 1700-talen nämns oftast som bibliografiska poster, företeelser i den litauiska litteraturhistorien eller källor till vår småfolklore. Materialet i dessa ordböcker har inte utnyttjats till fullo i den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas”, och vi vet nästan ingenting om deras samlade ordförråd. Dessa ordböcker är föga kända såväl lexikologiskt som lexikografiskt. Flera av dem, till exempel J. Brodovskis litauisk-tyska ordbok, har sannolikt gått förlorade i krigen.

På grund av bristen på direkta historiska uppgifter är det svårt att säga något mer precist om Östpreussens äldsta ordböcker. Det vi vet är dock att följande handskrivna tysk-litauiska ordböcker har bevarats³: 1) ”Lexicon Lithuanicum”, traditionellt tillskriven D. Klein, 2) den så kallade Krause-ordboken och 3) ”Clavis Germanico-Lithvana”, som anses vara F. Pretorijus verk.

Att identifiera ”Lexicon Lithuanicum” med D. Kleins ordbok, såsom man fortfarande gör, vore riskabelt: vi vet alltför lite både om den ordbok som D. Klein skrev och om själva ”Lexicon Lithuanicum”. Av vattenmärkena att döma skrevs den (= kopierades)

¹ Se arbeten av J. Kruopas, K. Pakalka, B. Tolutienė och B. Vosilytė om ordböcker av K. Sirvydas, S. Daukantas, J. Pabrėža, D. Sutkevičius, A. Juška, K. Būga m.fl.

² Žr. Balasaitis A. Žodžiai ir žodynai. — V., 1984. — 142 p.; Palionis J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorija. — V., 1979. — 316 p.; Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija, iki 1940 m. — V., 1979. — 252 p.; taip pat jo. Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija, 1940—1980 m. — V., 1982. — 265 p.

³ Om de tvåspråkiga ordböcker av Kristupas Sapūnas, Frydrichas Partacijus och Jonas Hurtelijus från 1600-talet som nämns men sannolikt inte har bevarats, har vi inga mer övertygande uppgifter.

102

Under 1630- och 1640-talen, alltså på D. Kleins tid⁴. Våra undersökningar av vattenmärkena i papperet i den så kallade Krause-ordboken visar att den inte är ett verk från 1600-talet: ordboken skrevs (= kopierades) under 1720- och 1730-talen och kan därför inte tillskrivas A. Krauzė, som levde 1585 (1588)—1655⁵.

Till omfång, ordförråd och sättet att presentera det är den mest betydelsefulla handskrivna monumentet från 1600-talets litauiska lexikografi i Östpreussen den tysk-litauiska ordboken ”Clavis Germanico-Lithvana” (hädanefter CGL). Det är ett verk i två band (band I – Aal–Luft, band II – Maal–Zwölfter) med det folkloristiska tillägget ”Proverbia quedam Litvanica” och en komplettering av ord (sammanlagt 2322 s.). Ordboken har ingen lång forskningshistoria. Flera uppfattningar har framförts om dess författare och tillkomsttid; dessa ska vi här gå igenom.

Redan i mitten av 1800-talet antog F. Neselman i förordet till sin ordbok att CGL hade skrivits under 1700-talets andra fjärdedel och kallade den en anonym ordbok. Även senare, när författaren var okänd, tillskrevs manuskriptet personer som levde på 1700-talet. Bibliograferna drog denna slutsats utifrån två namninskrifter i ordboksmanuskriptet. Den första inskriften, på latin, finns på den blanka sidan 9 i CGL:s band I: Sum Christiani Friederici Stimeri Sal. Bor. P. Gerwi… Denna inskrift återges något fullständigare på den första onumrerade sidan i band II: Sum Christiani Friederici Stimeri Salav. Bor. Par. Gerwischk. 1746⁶.

Den omtalade ordboken hade signaturerna Msc. 85 in 4 och Msc. 86 in 4 i Königsbergs statsarkiv. Liksom andra litauiska källor studerades den av Kazimieras Būga strax före första världskriget. Redaktionen för ”Lietuvių kalbos žodynas”, under ledning av J. Balčikonis, hade låtit skicka ordboksmanuskriptet till Kaunas för att skriva ut ord. Efter det stora fosterländska kriget (1946) fann J. Jurginis, J. Kruopas och andra forskare denna ordbok i Östpreussen, tillsammans med J. Brodovskis och K. Donelaitis manuskript och andra unika litauiska källor, och förde den därifrån. CGL förvaras nu i Litauens SSR:s vetenskapsakademis centralbibliotek.

Frågan om ordbokens upphovsmannaskap har hittills undersökts mest ingående av Jurgis Lebedys⁷. Med utgångspunkt i ordbokens illustrationer och andra där angivna källor försökte han fastställa ungefär när ordboken skrevs. Efter att ha gått igenom tidigare forskares uppfattningar ansåg han det sannolikt att ordbokens första band skrevs 1672 (när författaren var 48 år). Eftersom T. Šulcas (Sapūnas) år 1673 nämns i band II.

⁴ Ordbokens upphovsmannaskap, manuskriptets särdrag och den lexikografiska presentationen av orden behandlas i denna artikelförfattares utgåva av ”Lexicon Lithuanicum”, utgiven av förlaget ”Mokslas” (1987).

⁵ Se vidare: Drotvinas V. Kada parašytas vadinamasis Krauzės žodynas. — Baltistica, 1984, t. 20 (2), p. 163—167.

⁶ Kristijonas Frydrichas Štimeris utnämndes 1746 till präst i Gerviškenai. I början av 1800-talet tillhörde ordboken Wilhelm Theodor Schimmelpfennig, precentor i Žiliai, där Pretorius hade varit präst fram till 1695.

⁷ Litauisk småfolklore på 1600- och 1700-talen. Ordspråk, talesätt, gåtor/Red. J. Lebedys. — V., 1956. — 631 s.

103

”Compendium Grammaticae Lithvanicae” är alltså en ordbok som torde ha färdigställts omkring 1674, senast år 1675⁸. Detta datum erkänns numera nästan allmänt. I den nya utgåvan av första bandet av ”Lietuvių kalbos žodynas” står förkortningen C för ”Clavis Germanico-Lithvana” (det tidigare Königsbergsarkivets tvåbandsmanuskript I Msc. 85 in 4, II Msc. 86 in 4, skrivet mellan 1673 och 1701)⁹. Dateringen av ordboken bygger på J. Lebedys forskning. I bibliografiska arbeten betraktas F. Pretorius utan förbehåll eller kommentarer som författaren till den tysk-litauiska ordbok som bevarats i manuskript¹⁰. En del lingvister är dock inte helt övertygade om detta¹¹.

Enligt J. Lebedys översatte författaren själv de bibelutdrag som behövdes till ordboken; J. Bretkūnas bibelöversättning var inte tillgänglig för honom¹². J. Palionis hävdar däremot att Friedrich Pretorius, när han i slutet av 1600-talet skrev en tysk-litauisk ordbok, hämtade ord och uttryck ur J. Bretkūnas bibelöversättning¹³. Vår stickprovsvisa jämförelse mellan konkordanserna i CGL och J. Bretkūnas översättning visar att J. Bretkūnas bibelhandskrift sannolikt inte användes vid översättningen av meningarna. Översättningens autenticitet framgår av de påtagliga variationerna och förkortningarna i ordval, ordformer och ordkombinationer, stavning, meningsbyggnad och ordföljd¹⁴. Allt detta talar för att Pretorius översatte Bibeln, åtminstone dess konkordanser.

När vi alltså diskuterar när CGL skrevs bör vi först skilja mellan de år då arbetet med ordboken påbörjades och det år då den skrevs (= färdigställdes). Det är viktigt att fastställa vilket år arbetet med ordboken inleddes. Som sådana anges 1672 för band I och 1673 för band II, det vill säga året för det senast utgivna språkvetenskapliga verk som användes i ordboken. Detta är dock inte ett oomtvistligt påstående. Åren då T. Šulcas (Sapūnas) grammatik utkom och då den började användas behöver inte sammanfalla; CGL behöver inte ha börjat skrivas omedelbart efter grammatikens utgivning. Eftersom inga språkvetenskapliga verk eller religiösa skrifter utgavs i Ostpreussen mellan 1673 och 1695, kunde T. Šulcas (Sapūnas) grammatik också ha använts senare. Det är uppenbart att arbetet med CGL pågick längre än ett eller två år. T. Lepner konstaterade ju 1690, ett drygt decennium senare, att F. Pretorius, den äldste av våra predikanter i Preussiska Litauen, hade skrivit en ordbok men inte kunde hitta någon förläggare¹⁵. Som bekant dök ingen sådan förläggare upp före F. Pretorius död. Orsaken var helt enkelt att ordboken inte var färdigskriven. Detta framgår inte bara av de åtta tomma sidorna i början av band I (enligt J. Lebedys avsedda för titelblad och förord), utan också av det relativt stora antalet tomma sidor i allmänhet: 121 i band I och 88 i band II, sammanlagt 209 tomma sidor (eller 11,5% av hela ordbokens omfång). Ordboksartiklarnas huvudmaterial ryms vanligtvis på en sida; sannolikt är det sådana sidor som skrevs under ”den första

⁸ Smulkioji lietuvių tautosaka..., s. 512.

⁹ Lietuvių kalbos žodynas/Ats. red. J. Kruopas. – V., 1968, t. 1, s. XVIII.

¹⁰ Lietuvos TSR bibliografija. A serija. Knygos lietuvių kalba, 1547–1861. – V., t. 1, p. 328.

¹¹ Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija... – V., 1979, p. 31.

¹² Smulkioji lietuvių tautosaka..., s. 509.

¹³ Jonas Bretkūnas. Rinktiniai raštai/Par. J. Palionis ir J. Žukauskaitė. – V., 1983, p. 25.

¹⁴ Detta ämne förtjänar en särskild textkritisk undersökning.

¹⁵ Lepner Th. Der Preußche Lithauer. – Königsberg, 1690, S. 115.

104

redaktionens” skrivtid. Sidor avsedda för tillägg, det vill säga för att infoga nya uppslagsord eller komplettera befintliga ord, är ifyllda i varierande grad: i band I finns 158 sidor med ett eller två tillägg eller andra kompletteringar, i band II 122, alltså sammanlagt 280, eller 9% av texten. Om vi räknar samman tomma och endast påbörjade sidor ser vi att en femtedel av ordbokens sidor saknar text.

Tilläggen verkar ha skrivits senare, men med huvudförfattarens egen handstil. Om CGL:s författare hade haft uppgifter om ett ords språkliga egenskaper när han skrev huvudtexten, hade han sannolikt antecknat dem där och då. Annorlunda förhåller det sig med de mindre tilläggen, skrivna av flera olika händer. Även om de är få måste de ha tillkommit under en längre tid, efter att huvudtexten i CGL hade skrivits och ordboken redan hade hamnat i andras händer.

Tidpunkten då CGL skrevs är naturligtvis inte direkt beroende av om verket blev helt färdigt eller inte. Det är viktigt att ha i åtanke att det knappast är möjligt för en person att sammanställa en så enorm ordbok på två till tre år. Det fanns ju ingen motsvarighet inom den litauiska lexikografin (bortsett från det två eller tre gånger mindre och enklare handskrivna tysk-litauiska ”Lexicon Lithuanicum”), ingen lexikografisk arbetstradition, och dessutom var ordboksarbetet inte F. Pretorius huvudsakliga syssla. Därför är det knappast motiverat att avgränsa dateringen av CGL så snävt utan dokumenterade belägg. Med allt detta i åtanke är det lämpligare att anta att arbetet med ordboken pågick längre än man hittills har hävdat.

Det kan också vara möjligt att precisera när CGL skrevs genom att undersöka när ordbokspapperet tillverkades. Analysen av vattenmärkena i ordbokspapperet visar att papperet har fyra olika typer av vattenmärken.

1. Vattenmärke nr 1 föreställer tre finkar sittande på en ek och bokstäverna NK. Papper med en, två eller tre finkar (på tyska Einfinkenpapier, Zweifinkenpapier, Dreifinkenpapier) tillverkades vid Finkens pappersbruk i Ostpreussen från 1680 och fram till slutet av 1700-talet. Antalet finkar angav endast arkets format. CGL-arket är hälften så stort som ”Tre-finkspapperet” (38 cm × 42 cm)¹⁶. Det format för CGL som bibliotekarierna uppger (20,2 cm × 16,3 cm) är felaktigt – betydligt mindre än det faktiska. Bokstäverna NK står för pappersbrukets grundares och mästares (N)icolaus (K)rüger för- och efternamn¹⁷. Att identifiera detta vattenmärke underlättas också av att papper med finkar användes flitigt även i Litauen¹⁸.

¹⁶ Laucevičius E. Popierius Lietuvoje XV–XVIII a. – V., 1967, p. 138 (vandenženklių atlaso pozicija Nr. 2172). Dėl įrišimo vandenženklis atsidūrė skirtinguose puslapiuose ir sunkiai per vidurį matomas.

¹⁷ Žr. Kohtz H. Die Herkunft ostpreussischer Papiermacher//Papiergeschichte. Mainz, 1954, Jahrgang 4, S. 3; taip pat jo: Papiermachen und Familienforschung mit besonderer Berücksichtigung Ostpreußens//Ostdeutsche Familienkunde. Göttingen, 1954, H. 3, S. 119.

¹⁸ De handlingar som E. Laucevičius hänvisar till är: 1) Manuskriptavdelningen vid Vilnius V. Kapsukas universitets vetenskapliga bibliotek, F–7, blad 2 – en anteckning från de samogitiska domstolsböckerna i Raseiniai på fornvitryska – ett uttalande daterat den 1 juli 1683 av Bazyliaus Skirmantas och hans hustru, om att änkan Judita, tidigare Rasmusavičienė, dotter till Mikalojus (hustru till Songaila), skulle erkänna pantavtalet; 2) Manuskriptavdelningen vid Vilnius V. Kapsukas universitets vetenskapliga bibliotek, F–7, blad 2 – en anteckning ur slottsdomstolens böcker i det samogitiska hertigdömet på fornvitryska och polska – en handling daterad den 18 november 1636, genom vilken Konstantas Lukas Šemiota och hans hustru, tidigare Komorovska, pantsätter ett valak i Viečiškės och mark tillhörande Lydvėnai gods till Krizostimas Ostrovskis. – I: Popierius Lietuvoje…, s. 205.

105

2. Vattenmärke nr 2 föreställer liljor och en krona (på tyska Lilienpapier). Hittills har det inte varit möjligt att hitta och identifiera detta vattenmärke. Det vattenmärke i E. Laucevičius ovannämnda atlas som mest liknar CGL:s vattenmärke nr 2 är nr 2172, påträffat i ett dokument som skrevs i Panevėžys år 1685¹⁹.

3. Vattenmärke nr 3 liknar till sina beståndsdelar mycket vattenmärke nr 2 och är endast en modifiering av det. Även om E. Laucevičius presenterar över 120 vattenmärken med olika heraldiska liljor, saknas även detta vattenmärke från CGL-papperet i atlasen, troligen därför att atlasen inte omfattar alla källor från Ostpreussen. Papper med liljor (ensamma eller tillsammans med andra attribut) tillverkades annars i stor omfattning i Litauen och Polen. Den dubbla heraldiska liljan ingick nämligen i närmare 120 familjevapen. För 1700-talet anger E. Laucevičius ensam tio varianter av vattenmärken med liljor. Det råder inget tvivel om att liljor avbildades på vattenmärken även tidigare, det vill säga under det sista kvartalet av 1600-talet. Vi skulle alltså kunna säga att papperet med vattenmärken nr 2 och nr 3 sannolikt också tillverkades ungefär vid samma tid.

4. Vattenmärke nr 4 föreställer en lagerkrans med en krona ovanför, korslagda kvistar och bokstäverna DVG (DOG?) nedtill. Bokstäverna anger i regel efternamnet och förnamnet på ägaren till pappersbruket eller på mästaren. Hittills har det inte varit möjligt att klargöra attributen i detta vattenmärke.

Analysen av vattenmärkena i CGL-papperet hjälper alltså hittills föga när det gäller att fastställa en mer exakt tidpunkt för när ordboken skrevs. Ändå kan vi i dag revidera våra slutsatser om när CGL skrevs.

Om en del av papperet tillverkades efter 1680 och detta papper inte är något särskilt tillägg som fogats till senare än allt det övriga ordbokspapperet²⁰, måste man anta att även allt papper (åtminstone om man betraktar banden var för sig) är från en senare tid. Även om vi antar att papperet till dokumenten från 1683 och 1686 kan ha tillverkats två eller tre år tidigare, är det ändå inte alltför djärvt att fortfarande hävda att hela CGL skrevs 1672 (1673)—1675? Med hänsyn till vattenmärkena i papperet bör detta datum flyttas fram tio år, och CGL betraktas som ett verk från 1680-talet.

Det reviderade datumet för CGL:s tillkomst strider inte mot samtida uppfattningar om att F. Pretorijus kan ha varit dess författare. Det finns inte heller några andra motargument som skulle kunna vederlägga dessa samtida omdömen. Tvärtom gör den kunskap vi har om F. Pretorijus filologiska kompetens och hans engagemang i litauiska studier, liksom ordbokens karaktär och lexikografiska kvalitet, det möjligt att anta att det under andra hälften av 1600-talet inte fanns någon som kunde mäta sig med F. Pretorijus.

F. Pretorijus bibliska och vardagliga talspråkliga lexik i CGL, och hur den presenteras, representerar bäst ordförrådet i 1600-talets texter från Ostpreussen (och delvis även dialekterna). Av allt detta följer att „Clavis Germanico-Lithvana“ förtjänar lexikografernas och de breda läsar- och fors-

¹⁹ Se handskriftsavdelningen vid Vilnius V. Kapsukas universitets vetenskapliga bibliotek, F—8, 423, blad 3, format 33 cm × 20 cm, skrivet på polska den 19 september 1685 (inte 1681, som E. Laucevičius anger) — ett dokument i vilket Zagrobskiiai och Ciemnolonskiai erkänner Upytės ståthållare Petras Blūšis rätt till Palėvenė (vattenmärket finns på dokumentets tredje sida).

²⁰ Ordboksblad av papper med tre kikerillmotiv har påträffats endast två gånger: på sidorna 228 (229)—234 (235) och 244 (245)—250 (251) i första bandet av CGL.

106

lingvetarnas uppmärksamhet. Det är glädjande att den gamla planen – att, vid sidan av andra lexikografiska minnesmärken, ge ut „Clavis Germanico-Lithvana“²¹ – äntligen förverkligas. Centrala biblioteket vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi planerar att ge ut en publikation i fyra delar av F. Pretorijus ordbok, redigerad av denna artikels författare (med ett register över litauiska ord).

OM FÖRFATTAREN TILL ORDBOKEN „CLAVIS GERMANICO-LITHVANA“

Sammanfattning

Artikeln ägnas åt att precisera upphovsmannaskapet till och omständigheterna kring tillkomsten av den största tysk-litauiska handskrivna ordboken i 1600-talets Ostpreussen, „Clavis Germanico-Lithvana“.

Ordbokens omfång och innehåll bekräftas av samtida vittnesmål och ligger till grund för slutsatsen att författaren till „Clavis Germanico-Lithvana“ är Friedrich Pretorius (1624—1695), sångöversättare, medlem av kommissionen för revidering av D. Kleinass grammatik och sångbok samt en briljant kännare av det litauiska språket.

Artikeln uppger att ordboksförfattaren själv översatte konkordansen till M. Luthers tyska bibel till litauiska och inte använde sig av tidigare översättningar.

F. Pretorius ordbok var i själva verket en översättningsordbok utan motsvarighet inom litauisk lexikografi. Därför måste man skilja mellan den period då ordboken förbereddes och den tidpunkt då den faktiskt skrevs. Genom identifiering av vattenmärken har man fastställt att ordbokspapperet tillverkades tidigast år 1680; därför bör dateringen av „Clavis Germanico-Lithvana“ från 1672—1675 flyttas fram med tio år.

²¹ Palionis J. Den litauiska språkvetenskapens framsteg under sovjettiden. – Kalbotyra, 1958, t. 1, s. 13.

107