LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Nijolė ČEPIENĖ

DIFTONGEN uiS URSPRUNG I LÅNORD FRÅN TYSKAN

I litauiska lånord från tyskan förekommer i vissa ord ui i stället för u i roten. Ord med ui är belagda redan från 1600-talet i ordböcker över litauiska i Ostpreussen och används också i de nuvarande västlitauiska dialekterna.

Forskarna ansåg att uppkomsten av diftongen ui var oklar eller tvivlade på att ljudet hade skjutits in. För K. Būga¹ var ui i lånordet rùkis ”kjol” oklar. Han förklarade att samogiterna hade fått ordet från tyskan via kurerna. I kuriska skulle formen ha varit *rukis, medan litauiska rùikis uppkommit genom inskott av i. J. Otrębskis² var tveksam till ui i lånordet rùimas ”utrymme, fri plats”. Även K. Alminauskis³ tvivlade på varifrån ruimas och dess avledningar kom. Han menade att ruimas kunde ha uppkommit under påverkan av verbet ruimuoti ”göra plats”, som kom från det ostpreussiska tyska raime ”detsamma”, eller att ljudet i skjutits in i litauiskan. E. Fraenkelis⁴ förklarade att ui i ordet luituoti ”spela på kanklės” hade uppkommit genom ljudhärmning eller folketymologi, genom anpassning till litauiska luituoti ”stryka över, täcka med lera”.

Syftet med denna artikel är att försöka förklara varför lånord från tyskan vid sidan av former med ū i roten också har former med ui.

Förutom lånordet rūmas i betydelsen ”stor, praktfull byggnad”, som används i de västra dialekterna, och i betydelsen ”bostadshus” i de östra litauiska dialekterna⁵, finns också ett ord med samma rot och med ui: rùimas (ruìmas) ”vid, öppen plats; lokal, rum”, belagt i litauiska skrifter från Ostpreussen sedan 1600-talet och använt i västliga dialekter (Prk, Mrj, Trg, Lkč, Snt, Ktc). I de ostpreussiska tyska samogitiska dialekterna finner vi former med ā och uə [uí], vilka sannolikt också kom in i litauiskan, jfr ostpreussiska tyska rūme⁶ ”öppet fält” och ruəm⁷

¹ Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958–1959. T. 1. P. 302. T. 2. P. 304.

² Otrębski J. Gramatyka języka litewskiego. Warszawa, 1958. T. 1. S. 178.

³ Alminauskis K. Germanismerna i litauiskan. Del 1: De tyska låneorden i litauiskan /nedan — Alm/. K., /1934/. S. 113.

⁴ Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Göttingen, 1962. Bd. 1. S. 389.

⁵ Jfr rūmai ”stor, praktfull byggnad”, belagt i skrifter (Bb² Mr 15, 16, S. Dauk.), använt i dialekter och i standardspråket. Förkortningar som i Lietuvių kalbos žodynas.

⁶ Mitzka W. Ostpreussisk lågtyska norr om Ermland /nedan — Mitzka 1919/ //Deutsche Dialektgeographie. Heft 6. Marburg, 1919. §48.

⁷ Natau O. Dialekt och bosättning i nordöstra Ostpreussen /nedan — Natau/. Königsberg und Berlin, 1937. §42.

158

”rum, utrymme, plats”, nederländska ruim⁸ ”rum, ledigt utrymme”. I litauiskan har också verb av samma rot med ū och ui noterats, jfr rūmyti ”göra plats” J, prarūmyti ”bereda plats” Psl, Grž, Krj, surūmyti ”få plats med” Pš, Krp, prarūminti ”bereda plats” Grž och išruimyti ”bereda plats” BB1 Mak 10, 32, ruim(ū)oti ”detsamma” Q, K, N, J, atruim(ū)oti ”tömma, röja undan” R II 37, K I 113, N, LC 1887, 15, išruim(ū)oti ”bereda plats, tömma; rensa” R II 287, MŽ II 383, N, K, K. Donel., Prk. Deras troligaste grund är västnederländska rumen⁹ ”lämna plats, gå ut”, ruimen¹⁰.

Vid sidan av formerna rūlis¹¹, rūlys ”väl”, som är utbredda i de nordliga och västliga dialekterna, används även former med ui: rūilis (rūlis) ”vals, vält för att jämna till marken” Y1, Ms, Akm, Brs, Lž, Žg, Krp. Till och med från samma ort (Ylakiai) har ett ord med u och ui upptecknats. Beträffande ursprunget, jfr preussisktyska rul ”litet hjul, vals, spole, tvättbräda, manglar” (Alm (PrW)), västnederländska rulle ”litet hjul, vals, rulle (papper)” (Mnd. W. III 526). Förutom formen būlius ”avelsoxe” används sedan 1500-talet även formen būilis /K/, S. Dauk., M. Valanč., Mit. I 51, Kel. 1881, 198, Grg. i de östpreussiska litauernas skrifter och dialekter. Dessa ord är lån från preussisktyska Bull, Boll ”detsamma” (Fr 94), bol ”detsamma” (Mitzka 1919, 125), jfr västnederländska bulle ”detsamma”.

Formerna med ui har sannolikt inte uppkommit i litauiskan, utan uttalades så av tyskarna. A. Lasch (Lasch 43), som undersökte den medellågtyska skrifttraditionen, hävdade att ui efter ett långt uppehåll åter dök upp på 1500-talet i verk av vissa författare i det sachsiska området. I Brandenburgdialekten förekom ljuden ū, ūe, vilka enligt W. Mitzka¹² kan förklaras med nederländskt inflytande. I dagens nederländska finns ui och i frisiska ljuden ua, oa¹³. Som bekant bosatte sig nederländare i Ostpreussen¹⁴.

Större delen av Ostpreussens tyskar talade lågtyska. I Ostpreussens östra del diftongiserades det tyska ū framför nasaler, likvidor och w i sluten stavelse till ūa¹⁵. I skrift kunde ə också utelämnas. Detta tyska ūa kan ha uttalats som [ui]. I medellågtyska skilde sig ua och ui inte åt¹⁶. Därför kan såväl de litauiska orden rūimas (rūimas), rūimyti, för vilka tyska grundformer med ua /ui har påträffats, som orden rūilis (rūilis), būilis med ui ha lånats-

⁸ Kluge F. Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. Berlin, 1957. S. 587.

⁹ Schiller K., Lübben A. Mittelniederdeutsches Wörterbuch /toliau — Mnd. W./. Bd 3. Bremen, 1875. S. 528.

¹⁰ Lasch A. Mittelniederdeutsche Grammatik /toliau — Lasch/. Halle (Saale), 1914. §46.

¹¹ Rūlis och rūilis används också i andra betydelser, se LKŽ XI 911—912, 945—946.

¹² Mitzka W. Deutsche Mundarten. Heidelberg, 1943. S. 65.

¹³ Кузьменко Ю. К. Фонологическая эволюция германских языков. Ленинград, 1991. С. 92, 96.

¹⁴ Ziesemer W. Die ostpreussischen Mundarten. Breslau, 1924. S. 102, 108, 117; Mitzka W. Deutsche Mundarten. S. 72—73.

¹⁵ Natau, §3, 40, 42, 50.

¹⁶ Lasch, §22.

159

ha sitt ursprung i de tyska dialekterna i Ostpreussen, där o hade skjutits in efter u före en nasal eller likvid konsonant [i].

I litauiska lånord finner man emellertid ett inskjutet i efter u inte bara före likvida eller nasala konsonanter, utan även före andra konsonanter, till exempel: bredvid mūže ”tunn gröt, mjölsoppa; kankolienė” N, KŽ, Prk, Šlu, mūžė R II 84, finns också formen muižė ”detsamma”, belagd i östpreussiska litauiska skrifter från 1600-talet och brukad i dialekterna (Prk, Rg). Som vi ser har ord med u och ui belagts från samma ort (Priekulė). Grunden för dessa lånord är östpreussisk tyska mūs ”kissel, puré, mjölsoppa” (Fr II 80), jämför mellannederländska och nederländska moes (Kluge 494). Förutom formen šliužė ”sluss” Q 451, finns även formerna šliužė ”detsamma” C, Q, R II 311, MŽ II 416, N, K, KŽ, šliužės, plural Klp, Prk, vilka härstammar från preussisk tyska šlūse ”detsamma”.

I vissa lånord ersätts tyskt ū enbart med diftongen ui, till exempel: luitas ”kanklės” NdŽ, luituoti ”spela på kanklės” NdŽ, FrnW. Om dessa ords ursprung, jämför fornöstnederländska lute ”luta (ett sådant kanklės-instrument)” (Mnd. W. II 754). E. Fraenkel har sannolikt fel när han knyter uppkomsten av ui i ordet luituoti ”spela på kanklės” till ljudhärmning eller folketymologi, genom anpassning till litauiska luituoti ”spackla, smeta över (med lera)”. Lånordet rūkis (rūkis), utbrett i samogitiska dialekter med betydelsen ”kjol av blaggarn (vanligen ganska kort och veckad)” Kv, Žr, Sg, Šv, Žv, Šlu, ”grovt blaggarnstyg” D. Pošk., J, Up, Vdk, härstammar sannolikt från det östpreussiska samogitiska tyska rook ”kjol” (Mitzka 1919, 123), jämför fornöstnederländska rock ”ytterplagg”, nyhögtyska Rock ”kjol, kavaj”. Kanske hade K. Būga fel när han förklarade att ruikis lånats från kuriska *rukis, med ett inskjutet i i litauiskan. Möjligen sköts ljudet i efter u in inte bara före nasala och likvida konsonanter, utan även före andra konsonanter. Dessutom uttalades u i sluten stavelse i de östpreussiska samogitiska dialekterna som u eller o. Vanligen uttalades u före nd, nt, b, k (< kk); även före l var u vanligast. Ljuden o, ō kunde diftongeras till oə [oi]¹⁷. En och samma person kan ha uttalat både en monoftong och en diftong. Stadsbor uttalade vanligen monoftongen under inflytande av högtyskan. o sköts särskilt lätt in i enstaviga ord som slutade på konsonant.ⁱ XIX-talets ortografi saknade ett tecken för oə. Det är emellertid oklart om tendensen till diftongering är senare, vilket den varierande ljuduttalsformen kan tyda på, eller om tidigare skribenter utelämnade det diakritiska tecknet. I östpreussiska tyska dialekter kan uo [aⁱ] ha uttalats i stället för oə.

Från 1500-talets skrifter känner man till det litauiska lånordet stuirė ”skeppsrorkult” BB Jok L 3, 4, vars grund är fornöstnederländska stūr, sture ”detsamma” (Mnd. W. IV 452). I ord i vissa tyska dialekter i Ostpreussen uppstod efter ū före r i sluten stavelse ett individuellt övergångsljud ə. Jämför de östpreussiska samogitiska orden: brūari ”bryggeri” (Natau 23), būərə ”bonde” (Mitzka 1919, 133). Därför kan litauiska stuirė härstamma från en tysk dialektform med uə i roten.

I de nämnda lånorden uppkom alltså diftongen ui inte genom någon påverkan från litauiskan; den uttalades i de östpreussiska tyska dialekter från vilka orden upptogs i litauiskan.

¹⁷ Mitzka 1919, §28, 33, 45, 52, 195; Natau, §3, 15, 27, 40, 47.

160

Diftongen uis ursprung i lånorden från tyska

Sammanfattning

I litauiskan finns tyska lånord med u och ui i roten, till exempel: mūžė, mūžė und muižė, muižė ”mos, tunn gröt, mjölsoppa”, rūmas, rūmai ”stort och praktfullt hus, palats” och rūimas (ruīmas) ”rymlig, öppen plats; rum, kammare”, rūmyti und rūimyti ”röja”, rūlis und rūilis ”rulle, vals”, būlius und būilis ”tjurar”.

Formerna med u och ui förekommer i litauiska skrifter från 1600-talet, som skrevs i det forna Ostpreussen. Även de nutida västliga dialekterna har lånord med ui. Båda varianterna förekommer till och med på samma ort, till exempel: mūžė, muižė (Priekulė), rūlis, rūilis (Ylakiai).

Vissa lånord har endast ui i roten: luītas ”luta”, luītuoti ”spela på luta”, stuirė ”skeppsrorkult”.

Språkforskarna (K. Būga, K. Alminauskis, J. Otrebski) ansåg att uppkomsten av ljudet i var oklar eller betvivlade rentav att det hade skjutits in. Men efter undersökningen av de tyska grundorden drog man slutsatsen att vissa tyska dialekter i Ostpreussen också hade ū och u̯o [u̯i] i roten. I den östra delen hade ū diftongerats till ū̯o före nasaler, likvider och w i sluten stavelse. Före r i öppen stavelse efter ū kunde i vissa dialekter även övergångsljudet ə [ʔ] förekomma.

Den oäkta diftongen uppstod även efter o; därför kan det litauiska lånordet rūikis (ruīkis) ”kjol” härstamma från lågpreussiska rod̄k.

Man kan alltså hävda att ui uppkom i de tyska dialekterna i Ostpreussen, inte i litauiskan.

161