LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995)

LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI

Irena ERMANYTĖ

MOTSATSEN SOM SEMANTISK OCH LOGISK GRUND FÖR ANTONYMI

Semantisk antonymi grundas på ord med motsatta betydelser, som betecknar motsatta egenskaper och kännetecken och beskriver motsatta fenomen och processer, till exempel: god — dålig, glad — ledsen, lycka — olycka (egenskap); börja — avsluta, vår — höst, start — mål, alltid — aldrig (tid och dess varaktighet); ovansida — undersida, utsida — insida, på — under (plats); dra — skjuta, gå in — gå ut, öster — väster, hit — dit (riktning); snabb — långsam, skyndsamt — långsamt (tempo); stark — svag, kraftig — långsam, stärka — försvaga, upphetsning — dämpning (intensitet). Semantiska motsatser är vanligtvis ganska varierande, och typerna av relationer mellan dem skiljer sig åt. Man kan till exempel analysera adjektivens egenskaper eller den rörelse som uttrycks av verb på ett sätt, och kvalitativa motsatser på ett annat.

Logiska motsatser är semantiska relationer mellan två oförenliga begrepp, mellan vilka det kan finnas antingen ett mellanliggande begrepp (se vit — svart; det mellanliggande begreppet är grå), eller till och med flera mellanliggande begrepp: vit — ljus, grå, mörk — svart. Den logiska grunden för antonymi utgörs alltså inte av kontradiktoriska (vit — icke-vit), utan av kontrara (vit — svart) begrepp.

I språket förhåller det sig ändå något annorlunda, eftersom motsatsförhållanden inte bara förekommer mellan kvalitativa adjektiv. Teoretiska studier av semantisk och logisk antonymi visar att antonymer är sådana ord som uppfyller något av följande krav:

a) orden X och Y, som motsvarar motsatta begrepp och är ytterlighetsmedlemmar i en sammanhängande mängd, står i en kontrar relation: X — (icke-X/icke-Y) — Y: god — (inte god/inte dålig) — dålig.

b) orden X och Y betecknar en vektoriel motsats med avseende på olika riktningar, handlingar, kännetecken osv.: höja — sänka, gå in — gå ut, föra hit — föra bort, demokratisk — antidemokratisk, vänster — höger, här — där osv. Denna klass av antonymer består huvudsakligen av verb, adjektiv, adverb osv.

c) orden X och Y kan i språket, trots att de formellt motsvarar kontradiktoriska begrepp, X — icke-X, uttrycka en kontradiktorisk motsats. Denna klass av antonymer består oftast av kvalitativa adjektiv eller particip som används som adjektiv, substantiv och adverb, till exempel: levande — död, sann — falsk, sanning — lögn, öppen — stängd, tillsammans — åtskilda, ungkarl — gift osv. Mellan dessa antonymiska motsatser finns ingen mellanliggande medlem, och p—

9

Denna motsats är inte gradvis, men kännetecknas av komplementaritet. Om man negerar den ena av dessa motsatser får man den andra – en bestämd och extrem motsats, t.ex.: ogift – inte + ogift = gift, levande – inte + levande = död.

d) ord – konversiver visar de omvända relationerna i ett antonympar, dvs. när samma situation (handling, relation) framställs som ömsesidig ur olika deltagares perspektiv. Förekomsten av en konversiv betingas av logisk betoning, som framhäver den viktigaste deltagaren i situationen, t.ex.: Grannen sålde en häst till fadern = Fadern köpte en häst av grannen.

Konversiver utgörs av verb med motsatta betydelser (vinna – förlora och förlora – vinna) samt adjektiv och adverb i komparativ, t.ex.: Brodern är äldre än systern – Systern är yngre än brodern osv.

Mellan alla dessa angivna ord med motsatta betydelser och deras typer av semantiska relationer finns ett visst samband: ordens egen natur (deras kategoribetydelse och semantisk-grammatiska typisering) avgör i många fall vilken typ av antonym det rör sig om.

Den ena medlemmen i ett motsatspar negerar vanligtvis den andra. Denna medlem är semantiskt komplex (t.ex.: ädel ”som följer moraliska normer” – usling ”som inte följer moraliska normer”). Det inre semantiska kännetecknet på antonymi är inte vilken negation som helst, utan den starkaste negationen. Negationen som ligger i den ena medlemmen av paret innebär ändå inte att en av de motsatta betydelserna (begreppen) faktiskt negeras. Denna negation framträder först vid semantisk analys, när antonymer undersöks som ett semantiskt invariant fenomen. Exempelvis är de andra leden i antonymparen värme – kyla, sanning – lögn negativa. I logiken förhåller det sig däremot tvärtom. Begreppen kyla, lögn är konstaterande, eftersom det här inte finns några vare sig positiva eller negativa begrepp. Därför är begrepp som varm – inte varm, kort – inte kort osv. likvärdiga ur logisk synvinkel.

De viktigaste förutsättningarna för analys av motsatser, liksom för semantisk analys i allmänhet, är följande: texten, forskaren och språksystemet.

För analysen väljs vissa objekt ut ur texten – ordens motsatta betydelser och de relationer mellan dessa språkelement som uttrycks med orden.

Forskaren är nödvändig, eftersom hen analyserar den text som undersöks. Enligt den ryske forskaren A. Zinovjev skulle många vetenskapliga problem ”vara lättare att lösa om man tänkte på forskarna, utan vilka vissa problem inte alls kan lösas” (Зиновьев 1971: 10).

Denne forskare måste förstå språksystemet, semantiskt analysera motsatserna i texten och behärska det språk som analyseras väl.

Man urskiljer åtminstone några steg i den semantiska analysen av motsatser.

Forskaren, som behärskar språket väl, väljer på förhand ut det material som behövs med stöd av sin intuition och språkbrukarnas språkliga erfarenhet. Redan det mest allmänna och ännu ofullbordade analysstadiet visar att vissa semantiska relationer mellan ord är tillfälliga och isolerade, medan andra tvärtom återkommer regelbundet, är lagbundna och omfattar en betydande del av det lexikala systemet. Typiska meningar som uppfyller dessa krav visar antonymernas mest väsentliga egenskaper och deras syntagmatiska och paradigmatiska relationer i språket. Semantiska motsatser i litauiska återspeglas vanligen också ur syntagmatiska, paradigmatiska och pragmatiska aspekter.

10

Syntagmatisk analys av motsatser

Vid undersökningen av antonymer ur ett syntagmatiskt perspektiv beaktades de viktigaste villkoren för deras användning i språket:

a) regelbunden kontext: båda antonymerna används vanligen i samma mening. Då kompletterar de varandra i högre grad och framhäver samtidigt sin motsats. Ex.: lång — kort (För den flitige är även den längsta dagen kort Užp.* När snön täcker fältet och isen lägger sig över vattnen, blir du en ensam gäst i den korta dagens, den långa nattens V.Myk-Put); stark — svag (Du är så stark att du skulle kunna vara man. Du är så svag att du skulle kunna vara ett spädbarn J.Marcin. De svaga väntar på att tillfälle ska yppa sig, medan de starka själva finner det PPr102); norr — söder (Det är varmare i söder, kallare i norr J. När vintern kommer flyttar fåglarna som lever i norr söderut T.Ivan); gå upp — gå ned (Jag tittar ut genom fönstret — solen går upp, jag tittar genom det andra — solen går redan ned M.Mart. Gå ned, sol, gå upp, måne, ge oss en helig afton flk).

b) stabila lexikala förbindelser: båda antonymerna används tillsammans med samma ord. Ex.: god — dålig (Goda gärningar hörs vida omkring, dåliga ännu längre flk. För en god plöjare plöjer även en dålig häst väl, för en dålig plöjare går det illa även med en god Ds); egen — främmande (Den som söker sig till främmande länder förlorar alltid sina egna V.Krėv. Det egna brödet smakar bättre än främmande bakverk Al).

De illustrativa meningarna valdes här så att de semantiska relationerna mellan ord med motsatta betydelser, som regelbundet återkommer i dem, skulle vara regelbundna, ha stabila lexikala förbindelser och omfatta en betydande del av det litauiska lexikala systemet.

Vid en undersökning av antonymer ur ett syntagmatiskt perspektiv visade det sig att de kan vara egentliga och kontextuella.

Egentliga antonymer har motsatta betydelser oavsett i vilken kontext de används. Ex.: stor, väldig — liten (En liten stubbe välter en stor vagn B. Född liten, växte sig stor J.Jabl. I Preussen förberedde sig alla för krig, inte bara i städerna utan också i mindre och större borgar och gränsbefästningar A.Vien); morgon — kväll (Åh morgon, morgon, snart blir det kväll, pojken kommer ridande från den tidiga morgonen (d.) J.Balč. Morgonen är klokare än kvällen Srd. Ugglor jagar mest i skymningen om kvällen och morgonen eller under månljusa nätter T.Ivan).

Det finns också många kontextuella antonymer i språket, men de kommer att behandlas mer ingående som ett stilistiskt språkmedel i kapitlet om pragmatisk analys.

Det har konstaterats att begreppen om motsatser mellan ords betydelser är mycket viktiga inte bara med avseende på deras paradigmatiska identitet och åtskillnad, utan också när det gäller deras syntagmatiska användning i text. Den syntagmatiska analysen av motsatser visar att de används regelbundet i språket. Redan F. de Saussure skiljer, vid sidan av de paradigmatiska relationer som förenar ”frånvarande element (in absentia) till en potentiell mnemonisk (= minnes-) serie”, också ut motsatser, vilka ”alltid är uppenbara (in praesentia)” (Соссюр 1933: 121). Detta ger anledning att tala om syntagmatiska och paradigmatiska motsatser.

* De illustrativa exemplen är hämtade ur: Lietuvių kalbos žodynas 3—16, Vilnius, 1956—1995; 2:a uppl. 1—2, 1968—1969, samt ur detta ordboks kartotek.

11

För syntagmatisk motsats (en synonym till semantisk motsats) används antonymiska kontexter, där motsatsparen återkommer regelbundet och tycks föra antonymerna närmare varandra, t.ex.: Han dag och natt (hela tiden) arbetar J.Jabl. God eller dålig (vilket som helst) — för modern alltid ett barn Trgn. Ur samma mun kommer både varmt och kallt (både ont och gott) S.Dauk. Den där vare sig det är vinter eller sommar är alltid barfota Tvr. På sommaren stod han varken fångad eller släppt (och kände sig illa till mods, förvirrad) i farstun V.Myk-Put. När vi analyserar sådana motsatskonstruktioner ser vi inte bara semantiskt samordnade antonymer, utan också en mångfald av motsatspar som vittnar om en pragmatisk närhet mellan ord. Även om dessa motsatskonstruktioner och kontexter är typiska inte bara för ord med motsatta betydelser utan också för ord i andra kategorier, hjälper analysen oss att klargöra regelbundenheterna i antonymernas användning i språket och att finna deras mest övergripande klasser. Särskilt viktigt är att antonymer, när de står i relation till varandra som vissa syntagmatiska motsatser, bildar allehanda kontraster. Dessutom är sådana förbindelser oftast fraseologismer.

För en analys av detta slag väljs först intuitivt texter med motsvarande motsatspar ut. Dessa motsatspar analyseras först ur formsynpunkt, dvs. strukturellt, och därefter med avseende på betydelser, dvs. semantiskt. De erhållna resultaten syntetiseras senare och slutsatser dras.

Den vanligaste typen av dessa motsatser bildas med konjunktionen och (samt). Till exempel:

Hemlagat bröd brukade smaka som nio sorters honung för både stor och liten J.Mik. Gru-mias två färger. De två grundfärgerna är vitt och svart. J.Marčin. Mellan helvetet och himlen, mellan gott och ont, mellan vitt och svart står människan J.Marčin. I staten finns en nationell majoritet och nationella minoriteter S.Šalk. Lycka och olycka passerar med tiden M.Valanč. Kärlek och hat, förlåtelse och envishet... ena ögonblicket tog den ena känslan överhanden, nästa ögonblick den andra K.Bor. Ett levande, bekymmersfyllt liv, fullt av tragiska och komiska händelser... började explodera inifrån J.Mik. Jag är som en källa ur vilken det alltid flödar gott och som aldrig kan sina K.Sirv.

Till en något annorlunda typ av syntagmatiska motsatser, som uttrycker vektoriell motsats, hör antonymer som uttrycks med verb och adverb. Till exempel:

Holländarna lägger ner mycket omsorg och möda på att höja och sänka vallarna rš. Varje mekaniker måste demontera och montera maskinen rš. Jag är makthavare... Jag kan upphöja och jag kan förödmjuka J.Marčin. När jag lägger honom och reser mig tänker jag på hur jag ska rädda honom Žem. Och folkmassorna, som först gick och sedan följde efter, ropade M.Dauks. Gamla galtars skinn är kors och tvärs täckta av ärr sp.

Oftast fogas även konversiva antonymer samman i text med konjunktionen och, t.ex.: Vårt lag vann, och gästerna förlorade igen (= Gästerna förlorade, och vårt lag vann igen); Jordbruksprodukter köps billigt in och säljs dyrt (= Jordbruksprodukter säljs dyrt och köps billigt in) osv.

På liknande sätt fungerar också en annan typ av syntagmatiska motsatser, som fogas samman med den upprepade konjunktionen och (både X och Y). Till exempel:

I litauiskan är både öppna och slutna stavelser typiska rš, Människan måste pa-

12

tillräckligt både djävulskt och gudomligt lynne J.Marcin. Du kan inte stänga munnen på folk. Ett ont rykte kommer att spridas både av fiender och av vänner J.Gruš. Vargarna ylade i höga och låga toner — det är skrämmande att gå ut Krš. De började angripa både här och där i jakt på hjälp V.Kudir.

Motsatser med dessa upprepade konjunktioner både ger de motsatta betydelserna uttrycksfullhet och förstärker dem. Här betonas mångfalden av egenskaper, företeelser, objekt osv.

I litauiskan finns sådana motsatser där motsatta egenskaper, handlingar, företeelser osv. presenteras parallellt. I detta fall används de upprepade konjunktionerna här, om, när. Till exempel:

Den gamle förde den än närmare, än längre bort tobaksdosan rš. Se, göken spanar och kuttrar, här medan den gal gråter, här skrattar den och fnissar A.Baran. Rösten klingade ibland starkare, ibland svagare, som en orgel när luften strömmar ojämnt rš. Om du är oskyldig — stäng dörren, om du är skyldig — sätt benen i rörelse Hk. Om rötterna är starka lämnas längre skott kvar, om de är svaga — kortare rš. När döden är långt borta kallar man på den, när den är nära — jagar man bort den Skr. När du glömmer sjunger du, när du minns gråter du J.

Med dessa konjunktioner bildas meningar som uttrycker parallella vektorbaserade motsatsförhållanden. Till exempel:

Det lilla djuret rörde sig mycket långsamt och vickade hela tiden på morrhåren ibland åt vänster, ibland åt höger rš. Fåglarna steg ibland uppåt, ibland sjönk de åter nedåt rš. Det är trevligt när man kommer hem, när man går, varken det ena eller det andra Erž.

Liknande motsatser bildas också med konjunktionen ju … ju (ju X, ju Y). Till exempel:

Han förstod inte var den fysiska smärtan fanns och var den själsliga rš. Man känner också sitt eget värde och ser var man har rätt och var man har fel rš. Ju gladare de unga dagarna är, desto sorgligare måste ålderdomens tid vara V.Krėv.

Motsatser med upprepade nekande konjunktioner varken (inte) X eller (inte) Y är som en transformerad antonymisk kontext både X och Y, men uttryckt i nekande form och med betydelsen likgiltighet, neutralitet; ibland tycks dessa motsatta led, genom att förneka varandra, smälta samman till en helhet. Till exempel:

Men från himlen återvände de brokiga falkarna varken tidigt eller sent till jorden V.Myk-Put. Pinčiukas var en så usel djävul och dessutom så lat att han inte gjorde någon varken gott eller ont K.Bor. Jag är varken dum eller klok Prk. Hon spann linet varken grovt eller fint LTR. Jag är inte den första, inte den sista, det finns fler döttrar J. Varken från öster blåser landets vind, eller från väster, utan bara från det lilla landet där föräldrarna vilar (d.) J.Balč.

Med varken X eller Y finns det en viss vektoriell motsats. Till exempel:

Dörren har svällt: jag kan varken öppna eller stänga den Jnš. Jag vill inte i min generation varken upphöja henne eller nedvärdera henne, eftersom jag känner henne alltför väl rš.

Det bör framhållas att det också finns fraseologismer av denna typ av antonymiska sammanhang. Till exempel:

Varken lägga till eller dra ifrån (precis, exakt) DŽ¹. Vad han åstadkom — varken ett ljus åt Gud eller en högaffel åt djävulen (värdelös, usel)! Kp.

Att det här finns paralleller med en antonymisk kontext både X och Y visas av motsvarande fraseologismer, t.ex.: Både satt på en häst och varit under en häst (allt

13

som har erfarenhet av livet) Trgn. Ur samma mun kommer både varmt och kallt (både ont och gott) S.Dauk.

De syntaktiska motsatser som presenteras här sammanfogas genom konjunktion. Beroende på det lexikala och syntaktiska sammanhanget har de vissa semantiska funktioner (sammanställning, kontrastering osv.). Motsatser med konjunktionen eller är också ganska vanliga i språket. Sådana antonymiska kontexter innefattar en relation av disjunktion. Till exempel:

På perrongerna finns täckta eller öppna plattformar för passagerarna rs. Erikas beslöt att ta med sig den (fisken) levande eller död, vad han än hittar Mš. Skymningen i vårt språk kan vara hård eller mjuk J.Jabl. Gammal eller ung — suckade han, sedan han lämnats helt ensam som ett finger A.Vien.

Disjunktionen i dessa exempel innebär inte ett uteslutande (antingen det ena eller det andra), utan en viss sammanfogning, en samtidig förekomst.

Det finns också något annorlunda disjunktionsrelationer där uteslutningen framträder tydligt. Till exempel:

Ska vi inte förvandla jorden till aska? Tjänar vi livet eller döden? J.Gruš. En regel är en norm som tillåter eller förbjuder utförandet av vissa handlingar LTEXI73.

I motsatser som sammanfogas med de upprepade konjunktionerna eller, eller tycks dessa förstärka de egenskaper, handlingar osv. som uttrycks av antonymerna. I detta fall sammanfaller dessa motsatser med både X och Y. Här finns också inslag av ett visst ömsesidigt uteslutande. Till exempel:

Fadern visste inte om han skulle glädjas eller sörja K.Bor. Hela förmögenheten är hälsan — för både stor och liten Skdt. De två visste inte längre själva om de var levande eller döda rs. Om jag är glad eller ledsen går jag ändå, går och går V.Myk-Put. Antingen arbetar du eller latar dig — det är honom likgiltigt! Gs. Det fanns alltid vatten — oavsett om sommaren var torr eller regnig Gdr.

Till denna typ av motsatser ansluter sig semantiskt besläktade antonymer, sammanfogade med än (så), än (så). Till exempel:

Vi virvlar som två sandkorn i öknen, medan vinden rasar och den gränslösa ödemarken breder ut sig, än avlägsnar vi oss, än närmar vi oss V.Myk-Put. Jordytan än vitnar, än blir randig sp. Man kan inte göra henne till lags — än snabbare, än långsammare ska du ge henne skjuts Krkn. En patient med åderförkalkning mår än bättre, än sämre rs. Sådde jag sällan, så tätt grodde det (d.) Grz. Hans röst blev än starkare, än svagare ända tills den blev en viskning rs.

I dessa exempel framträder också en säregen följd av handlingar, företeelser osv. och deras växling.

I vissa antonymiska kontexter ställs antonymer samman med vissa konjunktioner enligt kontrastens princip. Sådana konjunktioner är men; hela konstruktionen för att ställa samman antonymer är inte X, utan (utan också) Y. Till exempel:

Det är inte arbetaren som får en spricka, utan den late flk. Han är inte vis, utan dum J.Jabl. Boken är intressant inte bara för ungdomar, utan också för den gamle rs. Den första blicken blottar inte likheter, utan grundläggande skillnader rs. Friska behöver inte en läkare, utan de sjuka M.Dauks.

14

Ofta varierar konstruktionen där antonymer ställs mot varandra i språket (särskilt i poetiskt språk): den ena eller andra leden utelämnas, och konstruktionens led byter plats. Till exempel: Arbetet upphöjer människan, inte förödmjukar henne V.Krėv. De (bröderna) vaktar mig dag och natt, inte bara mot fienden — utan också mot vännen V.Myk- Put. Ur livet går du ut som ur en öppen rättssal, inte dömd, men inte heller frikänd J.Marcin. Hela det mänskliga samhällets främsta tendens är inte regression, utan progression rš. Trädgårdsskötsel är den enda passion som på äldre dagar inte försvagas, utan stärks T.Ivan.

Jämförelser mellan leden i ett antonympar är inte främmande för litauiskan; konstruktionen ser då ut så här: adverb i komparativ med adjektivisk form (mer, bättre, mer...) + X (inte) än Y eller adverb i komparativ + Y (inte) än X. Till exempel:

Bättre att förlora med en vis än att finna med en dåre Als. Bättre att tiga än att tala strunt LTR. För en gammal människa är värme bättre än kyla Nmn. Det är lättare att riva ner än att bygga upp rš. Bättre att dö fri än att leva förslavad A.Vien. I strid är de snarare till nytta än till skada sp. Min livssyn är mer tragisk än komisk eller logisk J.Mik.

Antonympar av den här typen följer konversionsrelationer; då omvandlas adverben i komparativ från positiva till motsvarande negativa former — mindre, sämre, svårare osv. Till exempel: Sämre att finna med en dåre än att förlora med en vis. Det är svårare att bygga upp än att riva ner osv.

Ibland binds antonymiska konstruktioner samman av prepositionerna från... till (ända till) (från X till Y). Oftast anger dessa prepositioner de yttersta tidsgränserna (eller tidsperiodens längd). Till exempel: Arbeta från soluppgången ända till solnedgången eller rentav skymningen Vaižg. Pojken tar sig nätt och jämnt över en tuva — och är redan herde från vårens första gräs till höstens regn och rusk K.Bor. Från åtta på morgonen till tio på kvällen snurrade jag som en virvelvind A.Vien. Vi arbetade från soluppgång till solnedgång Bsg.

Ofta är ordningen mellan leden i antonymparet ovanlig (från Y till X), till exempel: Vi brukade gå och lägga oss från solnedgång till soluppgång Jrb. Den beskrivna situationen avgör denna meningskonstruktion.

Adjektiviska konstruktioner med dessa prepositioner är ganska sällsynta. Till exempel: När han dog sörjde människorna i hela landet, från det minsta barnet till den äldste mannen, att en stor människa och välgörare hade gått bort V.Krėv.

I språket förekommer också mer komplexa konstruktioner, bildade av verb som uttrycker förändring, övergång till ett tillstånd eller att vara något, samt leden i ett antonympar. Grafiskt skulle det se ut så här: a) X + verb (bli, komma att bli, förvandlas till något) + Y. Till exempel: När du är lycklig har du många vänner, men när du blivit olycklig — inte en enda M.Valanč. Den som inte har varit dålig blir inte god S.Dauk. I den andra meningen har leden i antonymparet bytt plats — Y + X + verb. I poetiskt språk grupperas elementen i detta antonymiska sammanhang på ett annat sätt (Våren blev höst för mig, och de vissnade löven föll ner på stigen S.Nėr).

15

b) X + kopulaverb (”vara” och dess former) + Y. Till exempel: Misströsta inte över misslyckandet, för ett enda nederlag är ofta upptakten till tio segrar S.Nėr. I denna mening syns konversionsrelationer; dessutom har medlemmarna i antonymparet bytt plats — Y + är + X.

I meningar med dessa konstruktioner sammanfaller motsatserna, den ena övergår i den andra och tränger in i den andra, och kontrasten försvinner.

Utöver syntaktiska medel är syntagmatiska motsatser vanliga i språket; där uttrycks semantiska antonymrelationer genom intonation. Det finns två slags intonation — stigande och fallande.

Dessa intonationer kännetecknar antonymer som står mitt i en mening (X║Y) och (X║Y). Till exempel:

För ekorren gäller det att vara vaken om dagen, sova om natten i ett varmt hoprullat bo rš. Över höstens fält har jag inga vita hästar, bara svarta M.Mart. Med den gråtande gråt, med den sjungande sjung, så går det alltid till Gs. Den störste tränger undan de minsta smågrisarna och därför är de magra Ut. Från lycka till olycka är ett steg, men från olycka till lycka är en lång väg LTR. I skymningen irrar kärleken längs stigen, hatet smyger sig fram, självuppoffringen vandrar J.Marcin. Tyngre än trä, hårdare än tegel, mjukare än gröt (vatten) Ds. Liksom i tidigare analyserade antonymiska kontexter byter medlemmarna i antonymparen ofta plats (särskilt i poesi eller folkliga smågenrer).

Antonymerna i dessa meningar tycks vara uppräknade och förbundna med varandra. Ändå förekommer motsats- eller konversionsrelationer i sådana meningar. Till exempel:

Kas nekula aukštun, tas žemyn krinta V.Krėv (= Tas žemyn krinta, kas nekula aukštun); Pergalėmis reikia saikingai džiaugtis, o pralaimėjimus vyriškai pakelti sp (= Pralaimėjimus reikia vyriškai pakelti, o pergalėmis saikingai džiaugtis).

Stigande-fallande intonation kännetecknas av en paus (eller pauser) som markerar den semantiska kontrasten mellan motsatserna (X║Y). Till exempel:

Små barn är för föräldrarna en glädje, stora barn en hjärtats sorg flk. Liggande arbetar du — stående färdas du (du får ständigt driva på den hungriga hästen) LTR. Var inte het — du bränner ut dina ögon; var inte kall — du går miste om din del Lp. Glädjen är kort, sorgen lång Tr.

Liksom i andra meningar med syntagmatiska motsatser förekommer här konversionsrelationer. Till exempel:

Motstridiga trumpetsignaler ljöd — några beordrade att försvara sig, andra att anfalla rš. (= Motstridiga trumpetsignaler ljöd — några beordrade att anfalla, andra att försvara sig); När du lägger till — blir det mindre, när du tar bort — blir det mer (en grop) Jnš (= När du tar bort — blir det mer, när du lägger till — blir det mindre); Orättvisan åker i vagn, sanningen går till fots flk. (= Sanningen går till fots, orättvisan åker i vagn).

Ett huvuddrag hos antonymiska kontexter är deras regelbundenhet. Många meningar med antonymer som sammanbinds av parvisa konjunktioner uppvisar detta drag: när... då, adverben när... då, hur... så, så mycket... som (här har dessa adverb bytt plats), på ett sätt... på ett annat sätt, pronomenen den som... den, vilken...

16

sådan, den ena … den andra. Till exempel:

När han gav sig av i går kom han tillbaka först i kväll¹. När du var ung, då blir du också gammal flk. När pengarna talar tiger sanningen Trg. Så som han kom med tomma händer (hade ingenting), så går han också med tomma händer (förlorar allt) Mrj. Så som de gamla visslade, så dansade de unga LTs. Hans planer på att gifta sig steg lika snabbt som de hade uppstått, och sjönk lika snabbt A.Vien. En lugn ålderdom, fylld av visdom, kan vara lika vacker som en ungdom full av kraft V.Krėv. Teoretiskt kan det se ut på ett sätt, men i praktiken bli på ett annat J.Gruš. Den som sår, han skördar; den som strör ut, han samlar in Sim. Den som först går i säcken, hamnar sedan utanför säcken flk. Den som är ledsen gråter, den som är glad skrattar Trgn. Det du tar först, det hittar du sedan Vrn. Sådant liv, sådan död Ėr. Sådan fråga, sådant svar Dss. Den ena handen ger, den andra tar Jnš. In genom det ena örat, ut genom det andra PPr409. Och ministrarna, liksom musikerna, spelade samfällt: den ene på de ljusa strängarna, den andre på de mörka, och den tredje däremellan K.Saj.

Det förekommer fall där regelbundenheten i antonymiska kontexter inte är lika tydlig. Till exempel:

Han lagar inte så mycket som han förstör Dkš. Sann konst är först och främst ett ansvar inte så mycket för den abstrakta mänskligheten som för en mycket konkret människa J.Mik. Den bägaren drack han inte så mycket för min hälsa som för sin ohälsa J.Jabl. Även besegrade ting tjänar inte så mycket som de härskar över människan J.Marcin.

Grafiskt skulle detta motsatsförhållande kunna se ut på två sätt:

a) inte så mycket X som Y och b) inte så mycket Y som X.

Analysen av antonymiska kontexter börjar vanligen med formen (strukturen) och går vidare till semantiken. Kontexterna är oftast flertydiga, där flera semantiska relationer mellan ord med motsatta betydelser flätas samman. Ett exempel är motsatsförhållandet mellan X och Y, när konjunktion uttrycks i det ena fallet och disjunktion i det andra. Dessa påståenden illustrerar vi med exempel som redan har anförts, men som i detta fall är särskilt karakteristiska:

Två färger strider. De två grundfärgerna är svart och vitt J.Marcin. Kärlek och hat, förlåtelse och envishet … i ett ögonblick tog den ena känslan överhanden, i nästa ögonblick den andra K.Bor.

I detta fall förenas och ställs motsatserna X och Y mot varandra. Därför krävs inte bara en analys av de nämnda motsatserna, utan också en syntes av resultaten. Analys och syntes är nödvändiga vid undersökningen av även alla andra här nämnda fall av syntagmatiska motsatser.

I det andra disjunktionsfallet (X eller Y) är den primära funktionen uppdelning (Vanligen måste hjärnan stimuleras eller hämmas växelvis rš). När disjunktionen är mindre stark (antingen X eller Y) är de motsatta semantiska funktionerna sammanbindande-särskiljande, och motsatserna neutraliserar här varandra (All egendom, hälsa — vare sig man är rik eller fattig Skdt).

När den antonymiska kontexten är ömsom X, ömsom Y växlar betydelserna med varandra (En patient med ateroskleros mår ibland bättre, ibland sämre rš) och så vidare.

17

Tabell över semantisk analys av antonymiska kontexter:

Huvudtyper av semantiska motsatsrelationer Motsatsernas strukturella typer a b c d e₁ / e₂ f g h X och Y P A A A X eller (alternativt) Y A P A X eller (=och) Y A A antingen X eller Y A A P inte (bara) X, utan (också) Y P X (inte) som (än) Y P från X till (ända till, till) Y P X́ || Ý P A X̌ || Y̌ P

Här presenteras inte alla, utan endast de mest karakteristiska typerna och slagen av antonymiska kontexter (Новиков 1973: 124). Tabellen innehåller inte antonymiska kontexter som illustrerar förstärkning, negation och andra relationer.

P betecknar här den primära semantiska funktionen, A — den sekundära.

a — betecknar konjunktion (samordning). Här är de primära antonymiska kontexterna X och Y, X́ || Ý, och de sekundära — X eller (= och) Y, antingen X eller Y.

b — betecknar jämförelse. Någon primär funktion finns inte här, eftersom själva jämförelsen av antonymer redan innebär att de ställs mot varandra. Sekundära antonymiska kontexter är — X och Y, X eller (alternativt) Y.

c — betecknar kontrast. De primära är — inte (bara) X, utan (också) Y, X̌ || Y̌, den sekundära — X och Y.

d — betecknar motsägelse. Här finns ingen primär kontext. De sekundära är — X och Y, X́ || Y̌.

e₁, e₂ — betecknar disjunktion (åtskiljande). Den primära är — X eller (alternativt) Y, de sekundära — X eller (= och) Y, antingen X eller Y.

f — betecknar växling. Den primära är — än X, än Y, den sekundära — X eller (alternativt) Y.

g — betecknar likställande. Den primära är — X (inte) som (än) Y, någon sekundär finns inte.

h — betecknar helheten, essensen, indelad i motsatser. Den primära är — från X till (ända till, till) Y (när antonymiska kontexter har samma eller näraliggande betydelse: från liten till stor — ”alla” (både stora och små); från morgon till kväll — ”hela tiden” (både på morgonen (om morgonen) och på kvällen (om kvällen) osv.

Analys av antonymers struktur är grunden för studiet av syntagmatisk antonymi. Den hjälper till att förstå de grundläggande aspekterna av antonymernas struktur och semantik

18

…drag, skilja mellan de ofta sammanblandade begreppen ”motsats” och ”kontrast (jämförelse)”. Motsats kännetecknar en av de fyra typerna av paradigmatisk antonymi, medan kontrastering är en av relationstyperna mellan ord med motsatt betydelse när antonymiska kontexter undersöks ur ett syntagmatiskt perspektiv. Motsatser i sådana kontexter kan inte bara ställas mot varandra, utan också förenas, jämföras, växlas och komplettera varandra osv.

Ett positivt resultat av denna analys är att det har varit möjligt att dela in antonymer i typer och identifiera de viktigaste slagen av semantiska relationer mellan dem.

Paradigmatisk analys av motsatser

Den syntagmatiska analysen av antonymer som presenterades i föregående kapitel genomfördes på den ”horisontella” nivån. I motsats därtill grupperas antonymer med identiska betydelser i ”vertikala rader” när de analyseras ur ett paradigmatiskt perspektiv. Till exempel:

En god plöjare plöjer väl även med en dålig häst, och en dålig gör det inte särskilt bra ens med en god [häst] Ds. Den som inte har sett ett dåligt liv förstår inte ett gott Gdž. En god lyssnar också på ord, men en ond kan inte rättas till med käppen J.Jabl.

Eftersom sådana antonymer vanligtvis regelbundet kontrasteras i text, uppstår paradigmatiska ordmotsatser som kräver en motsvarande analys, till exempel: god (liv) — dåligt (liv); gott (arbete) — dåligt (arbete). Dessa antonymexempel är semantiskt identiska, eftersom både gott (liv) och gott (arbete) har samma egenskap — ”som kännetecknas av positiva, värdefulla egenskaper, lämplig”, medan dåligt (liv), dåligt (arbete) betyder ”som kännetecknas av negativa, värdelösa egenskaper, negativ”. Semantiskt sammanfaller inte gott (arbete) — dåligt (arbete) och god (människa) — dålig (människa), eftersom dessa antonymer, när de används om en människa, betyder god — dålig ”som kännetecknas av positiva karaktärsdrag” — ”som kännetecknas av negativa karaktärsdrag” (För den gode är alla goda, för den onde är alla onda LTs. Den dålige river sönder, den gode lagar An).

Ur ett paradigmatiskt perspektiv delas antonymer in i absoluta (rena) eller partiella. När ett antonympar består av entydiga ord eller av de grundläggande betydelserna hos polysema ord är de absoluta; förutom de redan nämnda god (liv) — dåligt (liv) finns det gott om sådana antonymer (vit åker — svart åker, full grop — tom grop). Det är viktigt att betona att de absoluta antonymernas betydelse är oupplösligt förbunden med de ord som de används tillsammans med, och att sådana antonympar (rader, kedjor, cykler) i många fall kännetecknas av synonymi och variation, vilket framträder tydligt först vid paradigmatisk analys.

När ett antonympar består av de sekundära betydelserna hos polysema ord, eller av ett ords grundbetydelse och det andras sekundära betydelse, är antonymerna partiella. De kan ha många semantiska varianter, men dessa är vanligtvis inte semantiskt identiska, till exempel: lätt — tung (lätt arbete — tungt arbete) och lätt — torftig (lätt liv — torftigt liv) (Ermanytė 1985: 5—6).

19

På liknande sätt bildas också paradigmer för andra ord med motsatta betydelser, även om antalet antonymiska betydelser vanligtvis inte överensstämmer med paradigmerna för ord med dessa betydelser.

Ibland bildar antonympar flera parallella grupper, till exempel:

girt¹ — barti

girt² — peikti;

mild¹ — sträng

mild² — grov;

grön¹ — mogen

grön² — rödaktig osv.

Som tidigare nämnts är sådana antonympar i många fall synonyma och variantartade. Till exempel ser vi, när vi analyserar varm (vatten) — kall (vatten) och varm (människa) — kall (människa); mild (väder) — kall (väder) och mild (ord) — kall (ord), vissa varianter av antonympar och fall av gradvisa paradigm.

Grafiskt ser sådana antonymiska paradigm ut så här:

antonymiskt paradigm för lexikala semantiska ordvarianter

stor (träd) — liten (träd)

stor (barn) — liten (barn)

stor (tal) — liten (tal)

stort (skratt) — litet (skratt)

stor (bekymmer) — litet (bekymmer)

osv.

anton y misk ordparadigm

Sådana antonymiska paradigm är ganska varierande: de kan bestå av två ord (t.ex. somrig — vintrig) och av flera ord ordnade i en gradvis följd (t.ex.: frisk... ofrisk... sjuk; varm... inte varm... kall; ljus... inte ljus... mörk). Mellan sådana antonymserier finns inte bara semantiska utan också ordbildningsmässiga samband (när orden har samma rot — rik — orik, viljestark — viljelös osv., och när orden skiljer sig åt i fråga om rötter — positiv — negativ, glad — ledsen; sann — falsk; sanning — lögn osv.).

På motsvarande sätt kan man finna andra typer av paradigm av ord med motsatta betydelser och deras antonymiska relationer, t.ex.: ungdom — ålderdom (jfr ung — medelålders, äldre... gammal); nytta — skada (jfr nyttig — onyttig — skadlig) osv.

Det är särskilt viktigt att analysera rotantonymer med samma rot och nekande prefix ne-, be-, som det finns gott om i litauiskan. En sådan analys visar den typologiska skillnaden mellan jämförelser som till det yttre verkar identiska. Exempelvis skiljer sig adjektiviska antonymer med det nekande prefixet ne-, härledda från antonymer med direkt betydelse vän — fiende, kvinna — man osv. (vänlig — ovänlig, icke-fientlig — fientlig och kvinnlig — icke-kvinnlig (=manlig), manlig — omanlig (=kvinnlig)) till sin karaktär. Det första av dessa antonympar har en konträr, till synes inte uttryckligen markerad, gradvis paradigmstruktur (man är ju inte vän ännu inte fiende). I det andra paret (kvinnlig — icke-kvinnlig

20

(=manlig) och manlig — omanlig (=kvinnlig) innebär negationen av det ena motsatsparet att det andra motsatsparet bekräftas, och det semantiska avståndet mellan orden omanlig och kvinnlig är lika med noll. Detsamma gäller för inte man = kvinna eller inte kvinna = man.

En paradigmatisk analys av lexikala motsatser visar antonymins systematik som ett viktigt språkfenomen (t.ex.: god — dålig → godhet — dålighet, till det bättre — till det sämre; hög — låg → höja — sänka, höjd — lågland; gå in — gå ut → ingång — utgång, inpassage — utpassage osv.).

Antonymsystemet framträder särskilt tydligt när dessa lexikala och ordbildningsmässiga ordgrupper är stora, till exempel:

lång — kort

bli längre — bli kortare

i riktning mot längre — i riktning mot kortare

förlänga — förkorta

bli längre — bli kortare

förlänga — förkorta

långhårig — korthårig osv.

eller

ung — gammal

bli yngre — bli äldre, åldras

föryngras — åldras, bli gammal

föryngra — åldra

göra yngre — göra äldre

unge — gammal man (gubbjävel)

ungdom — äldre generation

yngling — farfar

mot yngre — mot äldre osv.

Antonymer är också förbundna genom funktionella relationer, som beror på de objekt med vilka den ena eller andra antonymen används. Exempelvis: stor — liten har samma funktion i antonymparet, men endast objektet varierar:

stor — liten {(träd) hög — låg; (väg) nära — avlägsen; (tid) lång — kort; (last) lätt — tung; (rör) tunn — tjock; (kyla) stark — svag; (sjö) djup — grund osv.

Exemplen här visar att samma universella par skulle kunna stå på högra sidan av antonymparen i samtliga fall — stor — liten (stort (träd) — litet (träd); stark (kyla) — svag (kyla); stor (sjö) — liten (sjö) osv., trots att motsatsernas grundläggande funktion och den kompletterande egenskapen hos objektets innehåll som anges samtidigt består.

Med hjälp av adjektivets komparativ kan man betrakta leden i detta par som konverser, exempelvis: Detta träd är större än det där = Det där trädet är mindre än detta, och detta träd är högre än det där = Det där trädet är lägre än detta, osv.

21

Vissa funktionella relationer förenar också de antonympar som betecknar början och slutet på vilket fenomen eller vilken tidsperiod (varaktighet) som helst. Till exempel:

födas — dö död födelse — död väva — skymma början — slut börja — avsluta start — målgång starta — gå i mål uvertyr — final osv.

Antonymerna, som står i relation till varandra inte bara som kvalitativa motsatser utan också kännetecknas av vektorialitet, konträrhet, komplementaritet m.m., är viktiga och konstruktiva element i det semantiska fältet.

Antonymer som betecknar rumsliga relationer och grundar sig på mätning av det tredimensionella rummet (längd, bredd, höjd) återger det semantiska fältet kanske bäst. Till exempel:

Šios schemos (Новиков 1973: 147) semantinis laukas grindžiamas darybiškai glaudžiai tarp savęs susijusiais priešingų reikšmių žodžiais. Beveik visada šie žodžiai giminingi (viršus, viršutinis, aukštyn — apačia, apatinis, žemutinis, žemyn; priekis (priešakys), prie(ša)kinis, pirmyn — užpakalis,

22

bakre; bakåt; vänster, åt vänster — höger, åt höger) och karakteriserar det tredimensionella rummet.

Såväl det semantiska fältets kärna som de vidare, men besläktade, semantiska fälten är förbundna med varandra. Först bör nämnas de som bygger på funktionellt relaterade lexikala enheter (objekt), t.ex.: f (kon) = spets — bas; f (berg) = topp — fot; f (rum) = tak — golv; f (flod) = källa — mynning; f (samhälle) = gräddan — bottenskiktet. Alla det semantiska fältets medlemmar har både ett gemensamt semantiskt element (sem), som anger riktningen, och specifika element som beskriver det vertikala avståndet, dimensionerna osv. Alla dessa medlemmar bildar inte bara en struktur, utan har också var och en sin egen plats.

Ofta får det semantiska fältets huvudmedlemmar också sekundära semantiska funktioner, t.ex.: vänster — höger, utöver sina primära betydelser — ”belägen på vänster sida” — ”belägen på höger sida” — har de också sekundära betydelser när man talar om medlemmar med olika politiska åsikter eller partitillhörighet. Endast i detta fall får antonymerna, som övergår från adjektiv till substantiv, bestämd form: vänsteranhängaren₂ — högeranhängaren₂. Av dessa antonymer med sekundära semantiska funktioner bildas i sin tur det härledda paret bli vänsterorienterad — bli högerorienterad — ”bli vänstersinnad” — ”bli högersinnad”.

Ur det semantiska fältets perspektiv är också följande motsatser viktiga: huvud — fötter, huvud — svans, till och med händer — fötter (vilka enligt J. Karaulov (Караулов 1972: 60) inte är lexikala antonymer, men semantiskt betraktade också utgör antonymiska motsatser). Alla dessa nämnda motsatspar är nästan likvärdiga med den ”klassiska” rumsliga motsatsen uppe — nere.

Sammanfattningsvis kan man säga att antonymer, genom att vara nära förbundna med olika relationer till motsvarande element i det semantiska fältet, bildar ett komplext system av lexikala motsatser och har stor inverkan på ordförrådets struktur. Å andra sidan sammanför det semantiska fältet lexikala enheter med motsatta betydelser (betraktat ur ett paradigmatiskt perspektiv), medan antonymi, även om den påverkar det semantiska fältet, endast kan ta sig uttryck inom detta fält.

Pragmatisk analys av motsatser

Pragmatik är en av semiotikens grenar och undersöker människors förhållande till teckensystemet, språket. I dag blir förhållandet mellan den talande (skrivande) och den lyssnande (läsande) till den information som förmedlas och tas emot genom tecken allt mer aktuellt. Tack vare detta blir människors inbördes kommunikation möjlig, liksom en viss påverkan av sådan information på fantasin och känslorna. I detta sammanhang bör F. de Saussures tanke erinras: ”... för att det ska finnas ett språk krävs ett talande samhälle... Den sociala karaktären är en av dess (dvs. språkets) inre egenskaper” (Sosiūras 1983: 140).

Normerna för användningen av alla språk (även lexikala motsatser) är resultatet av språkets och tecknens utveckling. De lexikala motsatserna har i sin tur, genom att utvidgas och ständigt utvecklas, formats till ett övertygande och verkningsfullt kommunikationsmedel mellan människor, och antonymer har blivit ett viktigt lexikalt fenomen. Därför är det viktigt att analy-

23

sera dem också ur pragmatikens perspektiv. Den sedan länge rådande tendensen i språket att använda vissa ord på ett visst sätt har lett till att dessa, när de blivit antonymer, stilistiskt kan göra språket mer varierat.

Omfattande sociologisk, psykologisk, kulturell och historisk forskning visar tydligt människans förhållande till de tecken som uttrycks genom ord med motsatta betydelser. Till exempel förknippas vasara vanligen inte bara med värme och ljus, utan också med godhet, skönhet och trivsel, medan žiema förkroppsligar kyla, ondska och bisterhet. Antonymerna diena — naktis symboliserar också gott och ont (inte bara dagens ljusa och mörka del). I det litauiska språket finns det gott om exempel på folklig smådiktning och fraseologiska uttryck med dessa ord. Till exempel: Nakties darbai — dienos juokai Grž. Diena nakčia juokiasi B; aukso dienos Rdm ”geras gyvenimas”; juoda naktis Dv ”blogas gyvenimas”; žiemą vasarą Ob ”visą laiką”. I språket uttrycker sådana fraseologismer oftast en generaliserad handling eller ett fenomens varaktighet från början till slut och beskriver uttrycksfullt kvalitet, tid, rum, känslor osv. Till exempel:

Han arbetar dieną naktį (visą laiką) J.Jabl. Den här bäcken fryser aldrig till: den porlar žiemą vasarą (visada) Zp. Geras blogas (bet koks) — för modern är det alltid hennes barn Trgn.

Dessa pragmatiska, syntagmatiska och paradigmatiska motsatsförhållanden illustreras utomordentligt åskådligt av följande schema, som bygger på antonymerna vasara — žiema:

Här visas tydligt förhållandet mellan tecken och betydelse, tecken och före-

24

av föreställningen (dvs. begreppet). Begreppet förbinder i sin tur tecknet och föremålet som en mellanliggande länk. I denna grafiska illustration framträder alla de mångskiftande egenskaperna hos autonomin och de komplexa inbördes relationerna inom detta fenomen (Новиков 1973: 65).

Språket får också pragmatisk variation genom andra stilistiska medel — antiteser, paradoxer, oxymoroner, ironi m.m.

Antites (gr. antithesis — motsättning) är en sammanställning av motsatta men semantiskt besläktade bilder, som förstärker det logiska och känslomässiga intrycket. Antiteser, som vanligtvis skapas med antonymer eller enbart motsatta begrepp, preciserar karaktärerna hos aktörerna och beskriver de viktigaste dragen hos handlingar och företeelser. Det finns enkla och utvidgade antiteser.

Följande exempel illustrerar enkla antiteser:

I svart jord växer vitt bröd J.Jabl. Billigt köper du — dyrt kostar det Žg. Mer förstånd, mindre högmod VIkv. Lyckan sjunger, nöden jämrar sig LTs. Rymliga portar att gå in genom, men trånga att gå ut genom B. För den gode är alla goda, för den onde är alla onda LTs. Liten föddes han — stor växte han upp J.Jabl.

Utvidgade antiteser illustreras av meningar med en betydligt mer komplex syntaktisk struktur. Det finns en viss skillnad mellan dessa typer av antiteser. Till exempel:

Från långt håll började ni, fastän ni kom på nära håll (om ett diplomatiskt uppträdande) J.Marcin. Du går inte bortom havet för att gå, när du vill — kommer du Sdk. När solen inte stiger uppåt, går den nedåt V.Krev. Vad den nyktre tänker, det säger den berusade Pnd. Arbete förtjänar bröd, lättja — elände LTR. Att lära en annan klarar många av, men sig själv — det klarar få av rš. Den räddhågsne blir rädd för ett löv, den modige flyr inte ens för vargen Vlkj. Med ondska kommer du inte ens över trädan (du vinner ingenting), med godhet klarar du det även genom sommaråkern (du får allt gjort) Šmn. Att födas utan mask är enkelt och att dö är enkelt, det är bara svårt att leva J.Gruš. Modern straffar med ena handen, med den andra omfamnar hon Brž. Dum medan han gick i näverskor (var fattig), slug när han blev skodd (blev rik) flk. Tala inte länge — ett kort ord väger tyngre än ett långt tal Nm.

Till pragmatiska motsättningar hör också paradoxen (gr. paradoxos — oväntad). Med den uttrycks vanligen en oväntad åsikt, som strider mot allmänt utbredda föreställningar och tycks motsäga logiskt tänkande. Denna stilfigur hör till aforismens område, bygger ofta på ironi och används vanligtvis i satir och retorik. J. Pikčilingis hävdade med rätta att antonymisk sammanställning av företeelser ger ”stilistisk styrka” (Pikčilingis 1975: 230). Denna stilfigur är särskilt vanlig i folkliga småformer (liksom antitesen), i vardagligt tal och i skönlitteraturen (framför allt i poesi). Till exempel:

När döden är långt borta ropar man på den, när den är nära jagar man bort den Skr. Bättre att dö med ära än leva i vanära flk. Tolv sovande dygder råder inte över en enda vaken svaghet V.Kar. Rädsla som fattat mod säger mer sanning än mod som gripits av rädsla V.Kar. Sjukdomen blir bättre så att människan blir sämre Šim. Den som klandrar, ger åt sig själv; den som prisar, ger åt en annan Ps. Om man ska tala dumt är det bättre att tiga klokt An. Mitt barn, du vet ännu inte att jag, sårad, lever dödligt M.Mart. Vad ska du söta vattnet med — malörtens bitterhet? M.Mart. Bättre bitter sanning än söt lögn J.Mik.

Oxymoroner (gr. oxymōron — mot-

25

…avsiktligt dum). I ett sammanhängande sammanhang ställs ord som till synes är logiskt olika mot varandra och skapar en ny, oftast semantiskt ovanlig kombination som ger ett överraskande intryck. Tack vare sammanställningen av sådana till synes oförenliga ord får föremål, företeelser och egenskaper ytterligare, språkfriskande drag. En oxymoron består oftast av ett adjektiv (ett particip eller ett genitiviskt substantiv som fyller dess funktion) + ett substantiv. Till exempel:

sträng nåd (Svečų salelė[j] rūsti žmoneliai, atšiauri jų malonė JD183). den store okände (Iš tikro didį darbininką K.Būgą didžių nežinomuoju palaidojome... A.Sal).

glädjetår (Esi, ugnele, tu auksinėj varpoj kviečio, viltis — varge, skausme, kaip džiaugsmo ašara šviesi B.Braz).

levande död (Naktim tamsiais šešėliais slinkdavo gyvi numirėliai J.Gruš. Ne, gyvieji numirėliai valdžios akyse negalėjo būti mėgiama publika B.Sruog).

ung gammal man; åldrad yngling (Dabartinė karta — tai jauni seniai... Jūs pagyvenęs jaunuolis J.Grus).

kunglig fattigdom (Parkritau ant nukritusių ąžuolo lapų. Koks karališkas skurdas! rs).

dumt förstånd (Kvailas protas visiems juokus daro TŽIII380).

mager gris (Liesą peniukšlį pjovem, brinda — vienos plėvės Ll).

ohängd hängd man (Taip teisdarybė ir liko nukentėjusi: nepakarto pakaruoklio nebepagavo B.Sruog).

ändlös början (Akla kaip sutvėrėjas meilė, galinga, nesuvaldoma kaip Dievas, ateinanti širdies regėjimais, tu — nesibaigianti pradžia J.Grus).

torra tårar (Apsiverkė sausom ašarom kap (kaip) marti, anytą laidodama KrvP(Drsk)).

ljudande tystnad (Rudenį kaip niekad pajuntame gamtos grožį, įsiklausome į skambančią tylą rs).

midvinterns hetta (O ant širdies vis sninga — gėlės, sniegas — sninga... Kokia nežemiška viduržiemio kaitra! B.Braz).

offentlig hemlighet (Vieša paslaptis, kad dalis kitų dalykų [ne lietuvių kalbos] mokytojų gana prastai moka kalbą, daro daug elementarių kalbos klaidų rs).

Oxymoronens viktigaste kännetecken är att ett föremål, en företeelse eller en egenskap, uttryckt med ett ord, dessutom beskrivs med ett andra ord som semantiskt är helt motsatt det första. Mot kontrastens bakgrund framträder därmed det karakteriserade objektets väsen tydligare.

Ibland ändras oxymoronernas vanliga struktur (särskilt i poetiskt språk), det vill säga att denna stilfigurs led byter plats. Till exempel:

Det finns bara detta ögonblick – allt omfattande och evigt J.Marcin. Jag, en svävande drömmare, älskar den smärtsamma glädjen B.Sruog.

Vid sidan av de ”traditionella” oxymoronerna skapas nu nya, intellektuella. Till exempel:

Ack, denna jord! Den tycker inte om sagor den sagolika i sin vardag. Och underligheterna vänder henne fortfarande inte med ansiktet mot den mest fantastiska verkligheten J.Marcin. Skapa mig – ett eldigt isberg, som i mörkrets djup har lärt känna isens hemligheter.

26

Denna stilfigur kan utvidgas till tre (eller ännu fler) led. Till exempel:

Jag kände en allt tyngre börda – som en sten, ett knippe ord och ett bitterljuvt äpple K.Brad. Ära åt solen, som går upp varje morgon, och åt storheten i våra små hjärtan B.Braz.

Ibland skapas oxymoroner inte bara av adjektiv + substantiv, utan även av andra ordklasser (verb och deras former, adverb) som semantiskt och stilistiskt fyller samma funktioner. Till exempel:

Grovt tillspetsad påle – tränger inte ner i jorden (i marken) Slm. Låt oss visa ett glatt ansikte, le medan vi gråter, allt är ju inte förstört ännu Kel1866, 127.

I den nyaste lingvistiska litteraturen kallas oxymoroner också ”paradoxala antiteser” (Литературный энциклопедический словарь 1987: 258), eftersom den semantiska strukturen hos denna figur innehåller element av både paradox och antites.

Ironi (gr. eirōneia – låtsad okunnighet) uttrycks också i språket i antonymisk form, även om det här inte finns något vanligt antonympar. Ironi illustreras vanligtvis av logiskt oförenliga begrepp, som antyder den dolda överlägsenheten, hånet eller till och med medlidandet hos den som bedömer situationen, kryddat med förlöjligande. Det är endast det skenbara allvar med vilket en åsikt uttrycks som skiljer ironin från humor och satir. Detta stilistiska grepp uttrycks i språket genom liknelser, troper och andra bildliga uttryck, vilka i kontexten får betydelser som står i motsats till de bokstavliga. Till exempel:

Vit som en stövelskaft PPr315. Vit som sot KrvP(Vrn). Du är vacker som en uggla KrvP(Trg). Klok som en bagge, modig som en hare PPr345. Jag älskar dig som en hund älskar en katt Al. Kommer överens som en gås med en gris B. Vacker som ett älvabarn PPr284. Kommer överens som en get med en bagge Sb. Fet som en yxa, rund som Tauragnas Krd. Men så fet – bara skinn och ben! LTR(Grk). Glad som ett barn som fått smaka på riset KrvP(Mrk). Förfärligt stark – mellan fingrarna blev han mosig som ett ägg KrvP(Ps). Svårt som att bära fjädrar för en kalv LTR. Var inte rädd, du har mig bakom dig som ett skydd LTR(Užg). Lever som en hund med en katt LTR(Km). Öm som en varg mot en get Pmp. Klok som en höna, sträng som ett får KrvP(Ut).

Sjuk och jämrande, men maten lämnar aldrig munnen LTR(Erž). Med ord river han murar, med arbete böjer han inte ett grässtrå Sim. En sådan våghals skräms till och med av en gåskarl Kt. Med skönhet kan du inte reda ut soppan Er. Du rider på ett sto men letar efter ett sto B. En modig get framför en död varg Vdk. För den berusade är det torrt även i ett träsk TŽIII378(Vrn). Vilken herre han skulle vara, om han inte hade några skulder? Skd. Även katten är modig inför en död hund LTR(Vdk). Halt – snabb, läspande – pratsam Brb. Du köper inte havre av en gåskarl LTR(Jz).

Ur pragmatisk synvinkel bör även kontextuella antonymer analyseras; de ger språket stor bildrikedom och uttryckskraft. Det finns faktiskt ganska många sådana antonymer i litauiskan. Deras gemensamma komponent är sekundär jämfört med egentliga antonymer (t.ex. ung – gammal, uppe – nere), och motsatsförhållandet är oftast symboliskt.

27

Kontextuella antonymer får motsatta betydelser endast i ett visst sammanhängande sammanhang. Till exempel:

Flög som en falk, landade som en skalbagge M.Valanč. I någon annans öga ser man till och med ett strå, men i sitt eget inte ens en stock PPr120.

Dessa antonymer symboliserar både konkreta och abstrakta egenskaper hos människor, ting eller företeelser. Egenskaperna är så förbundna med varandra att det oftast är svårt att begränsa förklaringen av kontextuella antonymer till ett eller två ord. Till exempel:

a) storlek, styrka, kraft; värde, stolthet — litenhet, svaghet; värdelöshet, ödmjukhet uttrycks med vissa antonympar. Till exempel: ek — planta, vass; älg — duva, sparv; säd — agnar, halm; tjur — fluga, sparv; vagn — strå; varg — får, lamm; löfte — nagel (Ur grå aska, ur smärta och ruiner reser du dig med vårens gröna gren mot Guds stora och ljusa sol, till ditt öde som en ek, inte som en planta vid vägkanten! B.Braz. Juozas Gruodis var ingen vass och kunde enligt sina andliga principer inte böja sig och reagera på varje vindpust. Han var en ek, som bara kunde brytas av sp. En bättre sparv i handen än en älg i skogen M.Valanč. Bättre en duva i klorna (klorna) än en älg i skogen (skogen) ordspr. Om jag försöker välja ut hans tankars korn ur allt jag har läst, hittar jag oftast bara agnar rš. Mer halm än korn i det arbetet KrvP(Žl). Ett ord flyger iväg som en sparv, men återvänder som en tjur LTs. Ditt ord flög iväg som en fluga och kom tillbaka som en tjur Jnš. Man ser ett strå i den andres öga, men inte ens en vagn i sitt eget LTR(Mrj). Vårdar som en varg sina får Btg. Han har klätt sig i lammets päls (verkar mild), men vargens klor kan man inte dölja Lkč. Ett löfte (ett löftesgivande) är som ett löfte, men en gåva som en nagel Vkš).

b) aktivitet, flit — inaktivitet, lättja. Till exempel: häst — tupp; man — herde (När det gäller arbete som tupp, då när det gäller mat som häst J.Jabl. Vid (vid kålgrytan en man, vid (vid lien — en herde VP38).

c) angenämhet, tilltalande karaktär — obehaglighet, frånstötande karaktär. Till exempel: honung — peppar; vax — sten (Honung sår du, peppar skördar du Sch88(B). Sådde du honung, så spirar peppar MŽ331. Mannens hjärta är en sten, kvinnans är vax Erž).

d) inspiration, upphöjdhet — vardaglighet, enkelhet. Till exempel: poesi — prosa (Vi söker poesins källor medan vi vadar genom vardagen i prosans vatten B.Braz).

e) vilken början som helst, liv — vilket slut som helst, död. Till exempel: alfa — omega (Modersmålets ord är vårt alfa och omega; av dem kan man spå för sig själv och andra, och man kan lägga dem under huvudet på en sjuk människa sp. En bäck rinner genom de grönskande förfädernas hemgård, som likt livets alfa — omega lyser som silver ur skymningen B.Braz). Båda leden i detta antonympar smälter liksom samman till en helhet och närmar sig genom sin betydelse ett fraseologiskt uttryck.

Livets helhet (dvs. början och slutet) symboliseras också av följande antonymer — vagga — grav, kista (Du vaggade mig i vaggan för att gravarna åter skulle bli levande M.Mart. Med fötterna mot dörren, där man öppnar, står man alltid mellan vaggan och kistan rš).

28

Det är intressant att det vid sidan av gamla, traditionella kontextuella antonymer, till exempel: häst — tupp, korn — agnar, skrift — grus, flisa osv., skapas nya som är anpassade till en poetisk och intellektuell miljö. Det handlar om alfa — omega; ocean — droppe; poesi — prosa; pyramid — myrstack osv.

Vid en pragmatisk analys av språkliga motsatser faller blicken på ett särskilt intressant och mycket gammalt språkfenomen — enantiosemi. Man antar att fenomenet härrör från en tid då ordens ursprungliga betydelser ännu inte hade differentierats.

Enantiosemi är särskilt tydlig hos verb som på ett eller annat sätt betecknar temperaturförändringar (t.ex. brinna, steka, svida; bränna, hetta upp, grädda, svedja osv.). I detta fall har ett och samma ord två motsatta betydelser — det kan beteckna stark, intensiv uppvärmning (eller upphettning) och avkylning (eller nedkylning).

(Detta lingvistiska fenomen lämpar sig verkligen för en separat artikel helt ägnad åt det, så det är tänkt att analyseras närmare i framtiden.)

Ord som ställs mot varandra i språket har oftast pragmatiska egenskaper. Dessa ord utmärks av sin expressiva kontrast, även om de ofta varken till innehåll eller form påminner om ”traditionella” antonymer. Till exempel förhåller sig barn — föräldrar som antonymer genom att beteckna generationer med olika, ibland rentav motsatta, åsikter. Sådana pragmatiska motsatspar som arbete — ord; fest — vardag; himmel — jord används också regelbundet i språket.

Pragmatiska motsatser är vanligtvis konnotativa till sin karaktär, det vill säga att en sidobetydelse betonas (Förtryck tynger hjärtat och sinnet, förtryck fjättrar händer och fötter Vaizg. På vardags- och festbordet intar rågbröd den kanske blygsammaste platsen, men det behövs alltid sp).

I vissa fall förstärker emellertid sådana pragmatiska motsatspar rentav motsvarande semantiska motsatser, till exempel: himmel — jord (hög — låg); paradis — helvete (god — ond) osv.

Antonymi är ett viktigt lexikalt och semantiskt fenomen som hittills har analyserats förhållandevis sparsamt inom litauisk lexikologi och återgetts knapphändigt och oregelbundet i lexikografin. Det är ett av lexikens och semantikens beståndsdelar och visar människans naturliga behov av att jämföra och undersöka motsatser av olika slag och typer. Själva antonymistrukturen bygger på motsatsförhållanden som i språket uttrycker motsatta logiska begrepp.

FÖRKORTNINGAR

M.Daukš D a u k š a M. (mellan 1527 och 1538 — 1613), hans skrifter V.Kar K a r a l i u s V., hans skrifter M.Mart M a r t i n a i t i s M., hans skrifter K.Sirv S i r v y d a s K. (mellan 1578 och 1581 — 1631), hans skrifter St.Šalk Š a l k a u s k i s St. (1886 — 1941), hans skrifter (Övriga förkortningar i ”Lietuvių kalbos žodyne”)

LITERATŪRA

D r o t v i n a s V. 1986: Pagrindinės leksikologijos sąvokos, Vilnius. E r m a n y t ė I. 1985: Lietuvių kalbos antonimų žodynas, Kaunas.

29

E r m a n y t ė I. 1973: Išvestiniai žodžiai su prieš-taros priešdėliais. — Kalbos kultūra 25, 32—33.

E r m a n y t ė I. 1982: Dvi prieštaraujančios reikšmės žodžių stilistinės funkcijos. — Kalbos kultūra 42, 24—27.

E r m a n y t ė I. 1984: Apie antonimų reikšmes ir vartojimą kalboje. — Kalbos kultūra 46, 43—46.

E r m a n y t ė I. 1991: Antoniminės to paties veiksmažodžio reikšmės. — Kalbos kultūra 61, 73—74.

E r m a n y t ė I. 1993: Kontekstiniai antonimai. — Kalbos kultūra 65, 74—78.

G a i v e n i s K., K e i n y s S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas.

J a k a i t i e n ė E. 1980: Lietuvių kalbos leksikologija, Vilnius.

J a k a i t i e n ė E. 1988: Leksinė semantika, Vilnius.

L e k s y k o n P W N. 1972: Warszawa.

P a l i o n i s J. 1985: Kalbos mokslo pradmenys, Vilnius.

P a l m e r F. R. 1982: Semantic a new outline, Moscow.

P a u l a u s k a s J. 1977: Lietuvių kalbos frazeologijos žodynas, Kaunas.

P a u l a u s k a s J. 1987: Sisteminis lietuvių kalbos žodynas, Vilnius.

P i k č i l i n g i s J. 1975: Lietuvių kalbos stilistika 2, Vilnius.

S o s i ū r a s F. 1983: Bendrosios lingvistikos kursas. — Mintis ir ženklas, 140.

W e b s t e r 1973: Webster’s New Dictionary of Synonyms. A Dictionary of Discriminated Synonyms with Antonyms and Analogous and Contrasted Words, Springfield.

V o s y l y t ė K. B. 1985: Lietuvių kalbos palyginimų žodynas, Vilnius.

Ž u p e r k a J. 1983: Lietuvių kalbos stilistika, Vilnius.

З и н о в ь е в А. А. 1971: Логика науки, Москва.

К а р а у л о в Ю. Н. 1972: Структура лексико-семантического поля. — Научные доклады высшей школы. Филологические науки 1, 57—68.

Литературный энциклопедический словарь. 1987: Москва.

Н о в и к о в Л. А. 1973: Антонимия в русском языке (Семантический анализ противоположности в лексике), Москва.

С о с с ю р Ф. де. 1933: Курс общей лингвистики, Москва.

AN OPPOSITION AS A SEMANTIC AND A LOGICAL FOUNDATION OF ANTONYMY

Summary

A logical foundation of antonymy is created not by contradictory (baltas — nebaltas), but contrary (baltas — juodas) conceptions. In this way a lexical antonymy by its logical and semantic content concerns these oppositions.

An inherent semantic sing of antonymy is a greatest negation, which turns up only during the semantic analysis, which is being made in a sintagmic and paradigmic way. In this case antonyms are interpreted as a matter of the text and the language system.

Pragmatic way also is important for the semantics of antonyms. For e.g. vasara in the Lithuanian language is compared not only with the warmth, but also with light, goodness and comfort and žiema is compared with darkness, badness and discomfort, but not only with cold.

A stylistic variety and figurativeness is a pragmatic characteristics of the nature of antonymy. Antonyms give emotional to the language, make it more suggestive and richer.

Such an important stylistic figures there are: antithesis, paradox, irony.

Antonyms can make oxymorons — stylistic figure, which is made of two logically incompatible words.

Contextual antonyms also brighten up the language. The relations of oppositions here are symbolical and a common component is secondary.

30

Antonymous phraseologisms diversify the language very much. They mean a generalized action of the lenght of the phenomenon from the begining to the end and expresionally described quality, time, space and so on.

The another phenomenon of antonymity — enentiosemy — is a wonderful way to enliven the language.

31