LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996)

LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI

Algirdas SABALIAUSKAS

NÅGRA SMÅ DETALJER I JURGIO GERULIS BIOGRAFI

Jurgis Gerulis (på tyska skrev han sitt namn Georg Gerullis¹) föddes den 13 augusti 1888 i Jogaudai (Šilutė kommun, i den forna församlingen Vilkyškiai, i distriktet Tilžė). Båda hans föräldrar var renblodiga litauer. Men under J. Gerulis barndom hade den ostoppbara germaniseringsvågen redan nått byn Jogaudai. Gerulis själv har utförligt beskrivit denna process i artikeln ”Modersmål och tvåspråkighet i en by i Preussiska Litauen” (Gerullis 1932: 59—67). År 1914 bestod byn Jogaudai till omkring 55 procent av ”litauer” och till 45 procent av ”tyskar”. Knappt tjugo år senare kunde bara tre äldre personer räknas som ”litauer”. Alla de övriga byborna hade redan blivit ”tyskar”. Som femåring börjar Gerulis tillsammans med sin mor läsa en tysk ABC-bok och Martin Luthers lilla katekes. När han fått systrar börjar han gå i byns tyska skola. Med sina föräldrar talade Gerulis bara litauiska, men med sin bror talade han även tyska. Barnen bad fortfarande på litauiska och skrev senare brev till sina föräldrar på litauiska, trots att religionsundervisningen överallt redan skedde på tyska.

I enlighet med gammal tradition ville Gerulis far inte dela upp sin gård. Därför skulle en son få fädernegården, medan den andre, i det här fallet Jurgis, måste välja en av två vägar – att ”gräva efter kol under jorden” eller att studera. Jurgis Gerulis bestämde sig för att välja den senare vägen.

År 1909 avslutade han det klassiska gymnasiet i Tilžė och började studera afrikanska språk vid universitetet i Königsberg. Professor Adalbert Bezzenberger övertalade honom dock att ägna sig åt baltiska studier. Gerulis studerade också jämförande språkvetenskap och klassiska språk i Berlin, där hans främste lärare var den berömde indoeuropeisten Wilhelm Schulze. År 1912 avlade Gerulis doktorsexamen vid universitetet i Königsberg med en avhandling på latin med titeln ”Om de preussiska ortnamnen i Sambia” (”De Prussicis Sambiensium locorum nominibus”. Tilsit, 1912) och utnämndes till privatdocent vid samma universitet.

Det bör noteras att Gerulis universitetsstudier bara varade i tre år. Det är verkligen ovanligt i en filologforskares biografi.

Faderns plan var alltså delvis genomförd. Det hade dock inte behövts att dela upp fädernegården, eftersom Gerulis bror Heinrich stupade 1918 på västfronten (Mois-lains bei Péronne), när bara två månader återstod av kriget. Till minne av sin bror tillägnade Jurgis Gerulis ett av sina bästa verk, ”De gamla preussiska ortnamnen” (”Die

¹ J. Gerulis har förklarat att han skrev sitt efternamn med ll på tyska för att tyskarna inte skulle uttala det Gerulis.

12

altpreussischen Ortsnamen”. Berlin und Leipzig, 1922).

Första världskriget lämnar tydliga spår också i Jurgis Gerulis liv. Han måste strida både på östfronten och på västfronten. Han kämpade i frontlinjen och sårades flera gånger. Han förde befäl över ett kulsprutekompani. Han tilldelades den högsta tyska militära utmärkelsen, Järnkorset, och andra utmärkelsetecken. Den stilige gardesofficeren vid kronprinsen kämpade på Lettlands territorium och lärde sig inte bara lettiska utan blev också förälskad i dottern till en lettisk-tysk godsägare. Hon blev senare Gerulis hustru och skulle ständigt minnas de gods som hennes far förlorat och inte känna någon sympati för de baltiska länderna, särskilt inte Lettland. Hon skulle vid upprepade tillfällen förklara att hon aldrig skulle sätta sin fot längre än till Eitkūnai. Till och med kartan över Lettland på makens kontor irriterade henne: ”En så stor karta över ett så litet land”.

Efter kriget återvände Gerulis till universitetet i Königsberg. Så snart Kaunas universitet hade grundats kallade det, främst på Kazimieras Būgas initiativ, honom att bli professor vid denna litauiska högskola. I den bedömning av Gerulis vetenskapliga verksamhet (”Kort bedömning av dr. phil. Jurgis Gerulis skrifter”) som K. Būga, Vincas Krėvė-Mickevičius och Eduardas Volteris undertecknade den 2 mars 1922 och som utan tvivel hade skrivits av K. Būga, sägs följande: ”Sedan krigsslutet leder Gerulis seminariet i litauiska vid universitetet i Königsberg och håller som privatdocent de obligatoriska kurser i jämförande språkvetenskap som fakulteten har ålagt honom. I höstas inbjöd universitetet i Hamburg honom att bli professor vid lärostolen i jämförande språkvetenskap. I början av februari i år erbjöd universitetet i Leipzig honom en extra ordinarie professur i baltiska (aisthitiska) språk. Gerulis avböjde båda dessa erbjudanden, eftersom han ansåg att han skulle göra större nytta vid det unga universitetet i Litauen, där goda och flitiga vetenskapliga medarbetare behövs mer än vid de gamla tyska universiteten.”

Att ha Gerulis vid vårt universitet är viktigt inte bara därför att han är en litauisk språkforskare, utan också därför att han dessutom är en k l a s s i k e r. Gerulis kan, tills vi får professorer till lärostolarna i latin och grekisk filologi, hålla föreläsningar inte bara inom jämförande språkvetenskap utan även tillfälligt fullgöra en professor i latin och grekisk filologis uppgifter [...]

Gerulis har gjort så stora insatser för språkvetenskapen att han förtjänar att vara professor vid vårt unga universitet” (Žukas 1990: 44—46).

Det är beklagligt att Gerulis ändå valde det gamla universitetet i Leipzig i stället för det unga i Kaunas. Det kan hända att hans hustru, som inte ville ”sätta sin fot längre än till Eitkūnai”, spelade en avgörande roll här. Hur som helst var Leipzigperioden mycket framgångsrik i Gerulis vetenskapliga verksamhet. Under denna tid publicerade han många av sina viktigaste arbeten och gjorde stora insatser för baltisk språkvetenskap, särskilt litauistiken, även genom sin pedagogiska verksamhet. Vid denna tid avslutade två av våra framstående språkforskare, Antanas Salys och Pranas Skardžius, sina språkvetenskapliga studier under Gerulis ledning i Leipzig; de kom senare att efterträda Jonas Jablonskis och Kazimieras Būga vid Kaunas universitet. Gerulis tog sig an dessa begåvade elever med stor omsorg. Vissa kurser i litauistik höll han enbart för dessa två, som redan då av sina studiekamrater kallades ”blivande litauiska professorer” (”künftige litauische Professoren”).

Medan han var professor i Leipzig fortsatte Gerulis själv att fördjupa sina studier i språkvetenskap. Till exempel övertalade han den berömde tyske fonetikern Eduard Siever-

13

s, som redan då var emeritus, att undervisa A. Salys och Pr. Skardžius i experimentell fonetik. Under minst två terminer gick Gerulis varje söndag tillsammans med sina båda elever till Sievers, där de under ett par timmar diskuterade litauiskans ordaccenter och tonaccenter. Deras diskussioner var särskilt intressanta och givande, eftersom de tre deltagarna representerade olika dialekter: Gerulis var västaukštaitier, Skardžius östaukštaitier från Subate och Salys samogit från Salantai. Sievers seminarier blev utgångspunkten för Gerulis senare undersökningar av litauisk fonetik (Skardžius 1968: 215—216)².

Under flera somrar reste Gerulis runt i Litauen för att undersöka de litauiska dialekterna. Han brukade skämta om att medan ”herrarna från Kaunas värmer sina bakdelar i Palanga” vandrar han med ryggsäcken på ryggen genom byarna och samlar in språkfakta. Tillsammans med den framstående norske baltisten Christian S. Stang räddade Gerulis språkvetenskapen åt en östpreussisk litauisk fiskardialekt som redan höll på att helt försvinna (”Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose”. Kaunas, 1933; beskrivningen publicerades på tyska). Tillsammans med denne norske forskare undersökte Gerulis också den litauiska dialekten i trakten kring Zietela, som då låg på Polens territorium. Det är beklagligt att det material om denna dialekt som Gerulis hade antecknat inte finns bevarat. Nästan trettio år senare (Gerulis och Stang besökte trakten 1930) publicerade dock Chr. S. Stang de mycket värdefulla resultaten av sina undersökningar (Stang 1958: 171—201)³.

Bland Gerulis pedagogiska verksamhet under denna period bör särskilt nämnas de dialektforskningskurser i Kaunas som undervisningsministeriet organiserade under hans ledning.

Åren 1931—1933 anordnades dessa kurser fyra gånger. De besöktes inte bara av senare framstående litauiska filologer — Juozas Balčikonis, Vaclovas Baravykas, Julius Būtėnas, Marija Čilvinaitė, Kazimieras Gasparavičius, Napalys Grigas, Zuzana Jonikaitė, Petras Jonikas, Alfonsas Kalnius, Jonas Kruopas, Izabelė Matusevičiūtė, Elzbieta Mikalauskaitė, Jonas Mikeliūnas, Juozas Senkus, Bronė Vosylytė och Aleksandras Žirgulys — utan också av den begåvade lettiske språkforskaren Alvilis Augstkalnis, som tyvärr tragiskt gick bort i unga år, samt den tyske språkforskaren Walter Fenzlau, som kunde litauiska sedan barndomen och var författare till boken ”Klaipėdos krašto lietuviškųjų vietovardžių ir asmenvardžių vokiškos formos” (”Die deutschen Formen der litauischen Orts- und Personennamen des Memelgebiets”. Halle, 1936).

Det bör nämnas att den dåvarande litauiske presidenten Antanas Smetona skrev förordet till J. Gerulis och Chr. Stangs bok ”Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose” och tackade Gerulis för kurserna. Efter att ha behandlat dialekternas betydelse för standardspråket och påpekat att de snabbt håller på att försvinna, uppmanade han till att undersöka dem. Därefter skrev A. Smetona: ”Vi har unga språkforskare och unga lärare som är spridda över hela Litauen. De är bäst lämpade att bistå professor J. Gerulis, som gärna har åtagit sig att lära ut hur man bör undersöka och beskriva dialekterna. Med hans hjälp, under ledning av en kompetent forskare, kan vi hoppas utföra ett stort arbete som kommer att tjäna inte bara vårt angelägna praktiska syfte utan också språkvetenskapen” (s. III—IV).

Tyvärr fortsatte dessa kurser inte efter att nazisterna hade fått makten i Tyskland, av politiska skäl. Å andra sidan, år 1930 från Leipzig till Kaunas universitet

² Jfr även Pr. Skardžius brev till J. Jablonskis av den 12 februari 1926 (Brevet förvaras i biblioteket vid Institutet för litauisk litteratur och folklore, F 52—252).

³ För mer information om detta arbete, jfr Vidugiris A. Nauji darbai apie lietuvių kalbos tarmes, Lietuvių kalbotyros klausimai, 1959, 2, 239—242.

14

Efter återkomsten och sedan A. Salys engagerat sig i forskningen om det litauiska språket stärktes den litauiska dialektologin avsevärt, och det blev redan möjligt att klara sig utan hjälp utifrån.

J. Gerulis intresserade sig också för praktiska frågor som rörde det litauiska språket. I ett brev daterat den 29 november 1922, skrivet till J. Jablonskis⁴, bekymrar han sig över bristen på enhetlighet i vår stavning och uppmanar J. Jablonskis och K. Būga att skriva en stavningslära, eftersom ”en stavningslära, även om den är ofullkomlig, är mycket bättre än en sådan som, tycks det, kommer ut först efter lång överläggning, men under våra barns barns tid”. Han uttrycker också sin åsikt om dåtidens skriftspråk: ”Ni nämnde Žemaitė. Det är en kvinna vars skrifter jag tycker mycket om. Visserligen har vi, sönerna från Lill-Litauen, många germanismer i språket, men vi kan skilja på vad som är rent och vad som inte är det. Žemaitės språk är det allra vackraste. Det är inte konstlat. När jag läser Šviet. darbą eller någon annan skrift från vår tid blir jag förargad över nybildade ord, syntax och så vidare, som skapats helt i onödan. Jag måste erkänna att jag ofta inte förstår vad dessa män skriver: σκοτελνοί ἐσολὶ (de är mörka, A. S.). Av Žemaitės och Era skrifter lär jag mig att verkligen skriva på litauiska”.

Gerulis, som till en början såg ganska negativt på den nationalsocialistiska rörelsen, gick 1933 med i deras parti (hans hustru spelade tydligen också en viktig roll när han tog detta steg) och blev, kan man säga, en aktiv anhängare av Adolf Hitlers förödande politik. År 1933 utsågs han till utbildningsminister i Sachsen. Samma år blev han chef för avdelningen för högre utbildning vid det preussiska utbildningsministeriet. År 1934 lämnade Gerulis denna post och återvände till universitetet i Königsberg. Enligt vittnesmål från Gerulis elev, professor Viktor Falkenhahn, gjorde Gerulis detta i protest mot regimen (Falkenhahn 1964: 240). Två andra av Gerulis elever, A. Salys och Pr. Skardžius, hävdar att deras lärare ”inte kunde behålla denna befattning särskilt länge på grund av sin militära stränghet” (A. S. ir P. S. 1956: 187—188). Kort därefter utsågs Gerulis till rektor för universitetet i Königsberg. Men även därifrån förflyttades han till Berlin på grund av partistrider. Från 1937 var han ordinarie professor vid Berlins universitet och förestod det nyinrättade tyska vetenskapliga institutet för ukrainare.

Efter att ha blivit indragen i politisk verksamhet publicerade Gerulis efter 1933 nästan inga viktigare arbeten. Men även under denna period var hans pedagogiska verksamhet betydelsefull. Bland annat tog han vid Berlins universitet omsorgsfullt hand om våra blivande språkforskare Jonas Kabelka, Izabelė Matusevičiūtė och Elzbieta Mikalauskaitė.

Gerulis hade nära vänskapsband med vår litterära klassiker Antanas Vienuolis. Denna vänskap blev särskilt stark när A. Vienuolis under sina resor i Europa 1929 tillbringade en längre tid i Leipzig. Gerulis gjorde det möjligt för honom att gå på föreläsningar av några professorer vid universitetet i Leipzig och använda universitetsbiblioteket. Tillsammans reste de runt i Leipzigs närmare och mer avlägsna omgivningar och besökte det berömda gymnasiet Schulpforte nära Naumburg. Till och med Gerulis son ville byta frimärken med A. Vienuolis son. Gerulis rådde Vienuolis att skriva en historisk roman, men kanske hellre om Jogaila än om Vytautas: ty A.

⁴ Brevet förvaras på biblioteket vid Institutet för litauisk litteratur och folklore (F 52—199).

15

Vienuolis skulle bättre förstå höglandets lynne, medan Vytautas redan är mer av en žemait. Gerulis bekymrade sig också om framtiden för A. Vienuolis släkting, Rapolas Šaltenis, som då ännu var student vid universitetet i Kaunas. Efter att ha lärt känna hans artikel ”Sturm und Drang”, publicerad i ”Jaunoji Lietuva” (1929 nr 8, s. 17—22), försökte Gerulis ordna så att han kunde fortsätta sina studier vid universitetet i Graz i Österrike. År 1926 besökte Gerulis A. Vienuolis i Anykščiai (Vienuolis 1988: 95—96, 111—119, 609—612; Šaltenis 1982: 150—151; 1991: 166—167; 1994: 115—116).

Vid olika tillfällen har Gerulis gjort även andra tjänster åt litauerna. Presidenten A. Smetona föreslog exempelvis för Jonas Puzinas, som hade hjälpt till med att sammanställa hans skrifter, att studera arkeologi och lovade honom ett stipendium från utbildningsministeriet. Till en början ville J. Puzinas resa till Königsberg. Gerulis rådde honom dock att undvika Königsberg, eftersom stämningen där, på grund av Klaipėdaområdet, var fientlig mot Litauen och litauerna. På Gerulis inrådan reste J. Puzinas därför 1930 till universitetet i Heidelberg, längre bort från Klaipėdaområdet (Mažulis 1983: 14—15).

Vår framstående arkeolog, som bland annat först studerade filologi vid universitetet i Kaunas, hade en ganska nära kontakt med Gerulis. Tillsammans med Gerulis samlade han in uppgifter om det litauiska språkets dialekter. Mest intressant är dock att J. Puzinas fungerade som en slags mellanhand mellan Litauens president Antanas Smetona och Gerulis. A. Smetona ville nämligen, liksom Kazimieras Būga tidigare, på något sätt övertala Gerulis att flytta sin verksamhet till universitetet i Kaunas. J. Puzinas diskuterade denna fråga med Gerulis inte bara i Königsberg utan också i Leipzig. Gerulis erbjöds en högre lön än de övriga professorerna vid universitetet i Kaunas, och han hade redan bestämt sig för att flytta till Kaunas. Men hans hustru omintetgjorde alla planer. Gerulis förklarade för J. Puzinas att om hans hustru hade varit tyska från Tyskland, skulle hon troligen inte ha motsatt sig ett sådant steg från sin mans sida, men hon var tyska från Lettland...

J. Puzinas minns flera intressanta detaljer från sina möten med Gerulis. När Gerulis var rektor för universitetet i Königsberg brukade han vara stolt över att den första ledaren för denna högskola (som då kallades partikulier) hade varit litauen Abraomas Kulvietis, och att den siste också var litauen Jurgis Gerulis. En gång när J. Puzinas, då ännu student, ville besöka Gerulis vid universitetet i Königsberg, varnade vakten som satt utanför hans kontorsdörr J. Puzinas för att rektorn var upptagen: en fakultetsdekan befann sig där inne. J. Puzinas räckte fram sitt visitkort, och den andre besökaren gick snart ut från kontoret. ”En dum tysk kan vänta. Vi måste prata”, sade Gerulis (Jankus 1979: 207).

Gerulis gick in i andra världskriget som major i den tyska armén. Till en början var det meningen att han skulle strida på västfronten — han skulle leda ett luftvärnsförband vid den berömda Siegfriedlinjen. Men han fick ändå tillbringa kriget på östfronten, där han från 1941 ledde Östsektionen inom Abwehr (förbindelserna mellan armén och det nationalsocialistiska partiet). Under kriget bodde Gerulis huvudsakligen i Vilnius. Där besökte han ibland Institutet för litauiska språket, träffade sina tidigare elever, professor Juozas Balčikonis och språkforskare från den yngre generationen samt föreslog ämnen för deras avhandlingar. I Vilnius universitetsbibliotek upptäckte han ett viktigt monument över det lettiska språket — Georg Elgers handskrift från 1640, ”Evangelier och epistlar”. Efter kriget skulle Gerulis hustru överlämna handskriften till professor Chr. S. Stang, som gav den vidare till den lettiske filologen Karlis Dravins, vilken hade drivits till Sverige av krigets storm. Denne gav sedan omsorgsfullt ut handskriften och tillägnade den Gerulis minne (Draviņš 1961, 1976).

Vid Ilmensjön, nära Velikije Luki, stupade den tyska arméns officer Ge-

16

Gerulis son Herbert, som fadern hade satt så stora förhoppningar till. När medarbetarna vid Institutet för litauiska språket uttrycker sitt deltagande, säger Gerulis, medan han blickar någonstans ut i fjärran, att han redan hade blivit tysk...

På östfronten träffar Gerulis också V. Falkenhahn, som nu är tolk vid högkvarteret för någon tysk förband. Tillsammans åker de för att besöka ryska fornborgar.

När tyskarna arresterade Balys Sruoga i Vilnius vände sig hans hustru Vanda Daugirdaitė-Sruogienė till J. Gerulis för att få hjälp. Han lovade henne något. I ett brev (våren 1944) tröstade Vincas Krėvė-Mickevičius V. Daugirdaitė-Sruogienė: ”Det gläder mig att det finns hopp för Balys. Om professor Jurgis har sagt det, tror jag att det finns skäl att tro på det. Jag anser honom vara en seriös person, och om han har sagt att han fått ett löfte, kan man helt och hållet lita på det” (Krėvė 1981: 132).

I ett brev till Algiras Samulionis den 18 juli 1979 erinrar sig V. Daugirdaitė-Sruogienė: ”Våren 1944 fick jag veta att han skulle komma till Vilnius. Jag kände honom, om än mycket flyktigt [...] Var vi hade träffats är höljt i dunkel: något halvmörkt rum, med något slags kontorsmöbler. Han talade stående och inte länge. Men vad han sade etsade sig fast i mitt minne och har inte bleknat. Jag minns det ordagrant: ”Det verkar som om jag snart kommer att överta Jaegers plats. Då kommer allt att bli annorlunda i Litauen [...] Därefter sade han också helt tydligt till mig att när jag går för att tala med tyskarna, måste jag komma ihåg att jag är ”Frau Professor” och måste uppträda stolt, utan att förödmjuka mig [...] Även i Tyskland hjälpte han Dalia och mig genom att ge en rekommendation så att Dalia kunde bli antagen till sjuksköterskeskolan vid Greifswalds universitet”⁵

J. Gerulis lojalitet mot den tyska makten vacklade troligen aldrig. Pr. Skardžius minns hur Gerulis upprört talade om sin före detta elev Pranas Germantas (Meškauskas)⁶. Denne hade nämligen en gång lovat att arbeta för tyskarna, men under ockupationsåren i Litauen hade han börjat verka mot dem. Enligt Gerulis var han en fullständig idiot. ”Detta junkeraktiga tänkesätt hos den tyske majoren, även om han var litauer, gjorde mig en smula bestört, och jag svarade honom ingenting. Men denna nyhet blev ödesdiger: efter att bestämt ha motsatt sig mobiliseringen av den litauiska ungdomen arresterades Pr. Germantas och fördes till koncentrationslägret Stuthof” (Skardžius 1974: 323— 324).

En gång hävdade Gerulis till och med vid Institutet för litauiska språket att hans efternamn inte härstammar från ordet gėras, utan från det tyska personnamnet Gerhard (Skardžius 1970: 270)⁷.

⁵ Med brevet gjorde A. Samulionis artikelns författare bekant.

⁶ Pranas Germantas (Meškauskas), 1903.XII.3 – 1945.IV.22), tragiškai žuvusio lituanisto Kosto Meškausko (1906—1932) brolis, buvo išvykęs į Leipcigą studijuoti kalbotyros. Tačiau čia J. Gerulio patartas pasirinko disertacijos temą „Liaudies papročiai lietuvių šeimos gyvenime”. 1936 m. disertaciją apgynė, bet, anot Pr. Skardžiaus, nebuvo patenkintas nei pačiu J. Geruliu, nei savo disertacija. 1941 m. vokiečiams užėmus Lietuvą, Pr. Germantas buvo paskirtas Švietimo generaliniu tarėju. Eidamas šias pareigas, jis labai stengėsi išsaugoti Lietuvos mokyklas, ypač rūpinosi Vilniaus krašto švietimu. 1943 m. už pasipriešinimą mobilizacijai į vokiečių kariuomenę suimtas. Kalintas Vilniaus, Kauno, Tilžės, Karaliaučiaus, Marienburgo kalėjimuose, Stuthof koncentracijos stovykloje. Čia ypač pasižymėjo ”valenrodišku suktumu” gelbėdamas kalinius (plg. S. Yla. Žmonės ir žvėrys Dievų miške. Kaunas, 1991). Mirė šiltine. Kūnas buvo sudegintas Stuthof krematoriume. Tačiau kaliniai pavogę pelenus ir vėliau palaidojo vienose Kopenhagos kapinėse.

⁷ Litauerna i Lill-Litauen använde faktiskt en litauisk form av det tyska namnet Gerhard, nämligen Gerulis. I Litauen är dock efternamnen Gerulis, Gerulaitis, mycket vanliga.

17

Gerulis hade umgåtts en hel del med den berömde lettiske baltisten Jānis Endzelīns. Denne tycks ha värderat Gerulis högt som specialist. Det skulle kanske också styrkas av en sådan detalj som att J. Endzelīns i sin ”Inledning till baltisk filologi” (”Ievads baltu filoloģijā”. Riga, 1945) bland andra framstående baltister även tog med ett fotografi av Gerulis. År 1943 kom Gerulis till Lettlands universitets aula för att gratulera J. Endzelīns på hans sjuttioårsdag (II.22). Han kom mycket uppklädd, iförd ”fasanens kläder” (fasanens dräkt), tydligen en tysk officersuniform. J. Endzelīns brukade minnas att kollegans klädsel hade skrämt honom ordentligt (Liepiņš 1991: 41).

Som en hederlig vetenskapsman uppträdde Gerulis ibland också i komplicerade politiska situationer. När V. Falkenhahnas, i sin forskning om J. Bretkūnas biografi, hittar ett latinskt dokument som visar att litauerna i Ostpreussen hade bott längre västerut än vad den officiella tyska forskningen medgav, och kommer till sin handledare för att be om råd, finner denne faktiskt en salomonisk lösning. Han säger ungefär: skriv ingenting om din upptäckt i avhandlingen, utan infoga någonstans en faksimil av dokumentet; censuren kommer att förbise den, och de som behöver veta får reda på sanningen...

När Pr. Skardžius skickade sitt ”Lietuvių kalbos žodžių darbas” till Gerulis, tackade denne i ett brev sin före detta elev för gåvan och skrev ”Ich bin satt vom Krieg” (”Jag är mätt på krig”) och tillade att han snart skulle lämna armén och återvända till språkvetenskapen (Skardžius 1970:270). Tyvärr var det redan för sent⁸.

Valentinas Gustainis gav en tämligen utförlig karakteristik av Gerulis i sina memoarer ”Be kaltės” (Gustainis 1989: 7—20). Redan innan Hitler kom till makten hade Gerulis försökt övertala Vincas Krėvė-Mickevičius att bege sig till München med en seriös litauisk delegation för att framföra sina sympatier till Hitler, som då fortfarande var ganska isolerad, och för detta ”skulle Hitler vara tacksam och, när han väl tagit makten, vara vänligt inställd till Litauen”. Men ”den där slaven Krėvė-Mickevičius förstår och uppskattar inte något sådant: han vägrade bestämt att i hemlighet resa för att diskutera framtiden med Hitler”. I övrigt smickrades V. Gustainis nationella stolthet av det faktum att Gerulis alltid talade litauiska med honom, till och med vid universitetet i den tyska huvudstaden. Gerulis brukade resonera mycket nyktert om Litauens och Polens förbindelser. Han höll inte med de litauiska statsmännen om att Litauen, när tyskarna anföll Polen, skulle återta Vilniusområdet med väpnad makt; om tyskarna förlorade kriget kunde Litauen då ådra sig ryktet som angripare, vilket var mycket farligt för en liten nation. Men om Tyskland vann kriget var Litauens öde enligt Gerulis klart: ”Vår führer kommer att skriva ett vykort till er Smetona, där det står att ett tyskt Europa nu har organiserats och att Litauen ingår i det...”

Förmodligen försämrades Gerulis relation till Max Vasmer också på grund av Gerulis politiska åsikter: i Leipzig var de nära vänner, men i Berlin talade de inte längre med varandra. M. Vasmer, som bekant, uppförde sig mycket hedervärt under nazisternas herravälde, med Jan Baudouin de Courtenays politiska lärdomar i minnet.

Mot slutet av andra världskriget hade Gerulis fått order om att sammankalla ett möte med framstående litauiska samhällsaktörer. Mötets deltagare skulle ännu en gång

Gerulškis, ortnamnen Geruliai, Gerulaičiai, Geruliškiai visar att dessa ord utan tvekan är besläktade med litauiskans gėras.

Andra världskriget drabbade också andra framstående tyska baltister i Gerulis generation hårt. Eduard Hermann förlorade båda sina söner. Franz Spechts enda son stupade vid fronten. F. Specht själv blev vintern 1945 inkallad till en armé av gamla och barn — de så kallade ”Volkssturm”-förbanden — och skickades till fronten, varifrån han med försvagade ben släpade sig tillbaka till Dresden.

18

försöka uppmana Litauens ungdomar att gå med i den tyska armén. Mötet skulle äga rum den 5 september 1944 i Kaltinėnai. Gerulis och några andra deltagare skadades emellertid i en bilolycka och hamnade på sjukhus (Laurinaitis 1983: 23).

När den sovjetiska armén intog Berlin blev Gerulis, som då var ganska svårt sjuk, misshandlad i sin lägenhet. Hans fortsatta öde är än så länge okänt. När den berömda Berlinmuren byggdes bodde professor V. Falkenhahnas, som uppskattade och respekterade Gerulis högt, fortfarande i Västberlin, medan han arbetade vid Humboldtuniversitetet i Östberlin. Innan han flyttade till Östberlin gick han för att ta farväl av sin lärares hustru, men fann henne redan död. En av grannarna berättade då för V. Falkenhahn att Gerulis hustru hade fått besök av en tysk man som återvänt från Ryssland och som någonstans hade suttit fängslad tillsammans med Gerulis. Här slutar tragedien för denne begåvade forskare, utmärkte pedagog och, enligt V. Falkenhahn, ”den store tyske baltologen av östpreussisk-litauisk härkomst”, men obetydlige politikern. Tyvärr drabbade en sådan tragedi mer än en son av Lill-Litauen. Det är också en tragedi som de stora grannarna har fört med sig för vårt folk, som är så litet.

Som nämnts tillägnade Gerulis sina ”Fornpreussiska ortnamn” sin bror, som stupade i första världskriget. Där skrev han in den grekiske poeten Tyrtaios ord; han verkade på 600-talet före Kristus och ingav med sina elegier spartanska krigare mod:

”Det är vackert för den tappre mannen att möta döden i främsta ledet medan han kämpar, när han strider för sitt fosterland⁹.

Gerulis tänkte naturligtvis inte på sin brors fosterland, som låg alldeles nära Nemunas, utan på det fosterland som diktarna förknippar med Rhen, Elbe och Oder. Även Jurgis Gerulis verksamhet var i huvudsak knuten till detta fosterland. Men genom sitt arbete gjorde Jurgis Gerulis också mycket för Nemunaslandet. För det kommer detta lands människor alltid att vara honom tacksamma. Här kommer hans minne kanske att leva kvar ännu längre än i det andra fosterlandet, för vilket han och hans bror ”gick i strid”¹⁰.

LITERATŪRA

A. S. ir P. S. 1956: Gerulis Jurgis. — Lietuvių enciklopedija, Boston: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 7, 187—188.

Draviņš K. 1961, 1976: Evangelien und Episteln ins lettische übersetzt von Georg Elger... hrsg. von Kārlis Draviņš, Lund, 1—2.

Falkenhahn V. 1964: Zu den Anfängen der Baltistik. — Beiträge zur Geschichte der Slawistik, Berlin, 239—266.

Gerullis G. 1932: Muttersprache und Zweisprachigkeit in einem preussisch-litauischen Dorf. — Studi Baltici, 2, 59—67.

Gustainis V. 1989: Be kaltes, Vilnius: Mintis.

Jankus J. 1979: Jonas Puzinas apie save ir kitus. — Aidai, 4, 141, 206—208.

Krėvė V. 1981: V. Krėvės laiškai. — Literatūra ir kalba, 17, 9—132.

Laurinaitis S. 1983: Tėvynės išdavikų krachas. — Laikas ir įvykiai, 17, 20—23.

⁹ Vertimas iš: V. S. Sergejevas. Senovės Graikijos istorija. Vilnius, 1955, 146.

¹⁰ Autorius, rašydamas šį straipsnį, pasinaudojo vienu kitu Gerulio biografijos faktu, girdėtu iš Gerulio mokinių: J. Būteno, V. Falkenhahno, J. Kabelkos, E. Mikalauskaitės, A. Salio, J. Senkaus.

19

Liepiņš J. 1991: Laipnums bardzībā. — Latviešu valodas kultūras jautājumi, 26, 37—44.

Mažiulis A. 1983: Prof. Dr. J. Puzinas ir jo mokslinis palikimas. — Jonas Puzinas. Rinktiniai raštai. Chicago: Lituanistikos instituto leidykla, 1, 13—22.

Skardžius Pr. 1968: Lietuvių kalbos dialektologija. — Aidai, 5, 215—218, 240.

Skardžius Pr. 1970: Prof. J. Gerulis ir jo likimas. — Aidai, 6, 270.

Skardžius Pr. 1974: Dar šis tas apie Pr. Germaną. — Aidai, 7, 323—324.

Stang Chr. S. 1958: Die litauische Mundart von Zasėčiai im Gebiet von Wilna. — Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, 18, 171—201.

Šaltenis R. 1982: Vienuolio gyvenimo pėdsakais, Vilnius: Vaga.

Šaltenis R. 1991: Jau skleidės burės, Kaunas: Šviesa.

Šaltenis R. 1994: Tikras netikras A. Vienuolis, Kaunas: Šviesa.

Vienuolis A. 1988: Raštai, 6(2), Vilnius: Vaga.

Žukas V. 1990: Prof. Jurgio Gerulio darbų charakteristika. Parengė Vladas Žukas. — Gimtoji kalba, 8—9, 44—46.

20