LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIX (1998)

Översikter. Recensioner. Anmärkningar. Åsikter. Recensioner. Observationer. Översikter. Recensioner. Anmärkningar

ETT BETYDELSEFULLT VERK INOM BALTISTIKEN

Baltistik: Aufgaben und Methoden. Herausgegeben von Alfred Bammesberger, Heidelberg, 1998: Universitätsverlag C. Winter, 455 P.

Den tyska baltistiken, med traditioner som sträcker sig över ett århundrade, har berikats med ännu ett betydelsefullt verk: det berömda förlaget Carl Winter i Heidelberg har gett ut en bok som forskare inom olika grenar av baltistiken verkligen kan glädjas åt. Boken innehåller föredrag från den internationella konferens som hölls den 9–12 november 1995 vid det katolska universitetet i Eichstätt. Konferensen arrangerades på initiativ av professor Alfred Bammesberger vid universitetet i Eichstätt, som också är redaktör för denna publikation; planen hade han redan 1994 diskuterat med två andra framstående tyska baltister, Rainer Eckert och Jochen D. Range.

Den omsorgsfullt utgivna boken innehåller 38 föredrag, skrivna på tyska, engelska (5 föredrag) och italienska (1 föredrag). Tematiskt är de indelade i fem grupper: baltiska språk (Baltisch), fornpreussiska, litauiska, lettiska och en femte grupp, som svårare låter sig inordnas i dessa konkreta kategorier och som ägnas åt olika frågor inom litteratur, folklore och mytologi – övergripande frågeställningar (Übergreifende Fragestellungen). Föredragshållarna kommer från ett mycket stort geografiskt område: Berlin, Bochum, Eichstätt, Florens, Greifswald, Halle, Heidelberg, Jena, Kraków, Leiden, Milano, München, Münster, Padua, Parma, Pisa, Riga, Salzburg, University Park, Verona, Vilnius.

Det är förståeligt att endast specialister inom respektive områden kan gå igenom alla föredrag i denna publikation på djupet. Syftet med denna korta presentation är enbart att glädjas åt detta värdefulla verk inom baltistiken och att i stora drag beskriva dess innehåll.

Albertas Rosinas (Zur Frage der Motivierung des morphologischen Wandels in den baltischen Sprachen, s. 17–22) går igenom karakteristiska förändringar i de baltiska språkens morfologi och visar sambandet mellan dessa förändringar och motsvarande fonologiska förändringar. De viktigaste är förkortningen av långa diftonger, förändringarna av tautosyllabiska an, en, in, un i de enskilda baltiska språken, förändringen av långa vokaler och diftonger samt bortfallet av baltiskt *u före *ō.

Saulius Ambrazas artikel (Diachronische Stratifizierung der grundlegenden Wortbildungstypen bei Verbalabstrakta im Ostbaltischen, s. 23–32) ägnas åt

248

för de östbaltiska språkens historia av verbala abstrakt. Sina forskningsslutsatser sammanfattar han i följande schema (i schemat visas avledningarnas suffix):

Wolfram Euler behandlar beteckningarna för svett och blod i de baltiska språken (”Schweiß“ und „Blut“ in den baltischen Sprachen, s. 33–34). Alfredas Bammesberger behandlar sammansatta ord där det första ledet är *waiš–~weiš- (Baltisch *waiš–~weiš- als Erstelement von Komposita, s. 35–38).

I en gemensam artikel av A. Bammesberger och Simas Karaliūnas (Zu Fragen nach der ethnischen Identität der Aisten, s. 39–51) görs ett nytt försök att undersöka ursprunget till benämningen Aestiorum gentes, som har gett upphov till många kontroverser. Med utgångspunkt i olika folkbeteckningar menar författarna att även roten *Aist-, *aistr- ursprungligen kan ha betytt ”land, område, fält, jord”, och att dessa ord i sin tur kan förbindas med indoeuropeiska *aidh- ”brinna”. En intressant tanke i artikeln är att källan till latinets succinum ”bärnsten” kan ha varit litauiska *sakinas ”en stor bit kåda” (jfr litauiska jautis – jautinas ”en stor tjur”, vaikas – vaikinas, sakai – *sakinas).

Bland artiklarna om preussisk språkvetenskap är Frederic Kortlandts artikel särskilt intressant (The development of the Prussian language in the 16th Century, s. 55–76). Där ställs texterna till de tre preussiska katekeserna bredvid varandra; de har översatts från samma tyska text. Därefter harmoniseras deras stavning och fonemiska tolkning. Den nya, av författaren reviderade texten visar att katekeserna vittnar om språkets kontinuitet och att Enchiridions språk faktiskt återspeglar ett reellt lingvistiskt system.

En annan artikel av F. Kortlandt (Two Old Prussian fragments, s. 115–120) ägnas åt analysen av den berömda Basel-epigrammen (Kayle rekyse…) och fragmentet från 1583 Deues: does dantes, Deues does geitka. En intressant slutsats är att orden i Basel-epigrammen kan ha skrivits ned av en tysk, som hade hört dem från sin preussiske kollega. I ytterligare en artikel (Who is Who in the Old Prussian Epigram? s. 127–128) invänder den nederländske lingvisten mot några av Wolfgang P. Schmids påståenden om tolkningen av texten i Basel-epigrammen i hans artikel från 1982, ”Jesus, ich leid”.

Vid sidan av forskarna bakom Basel-epigrammen bidrar även verkets redaktör A. Bammesberger med en intressant artikel (Anmerkungen zum Baseler Epigramm, s. 121–126).

Det råder alltså ingen brist på läsare och uttolkare av den lilla preussiska text som amerikanen Stephen C. Mc Cluskey oväntat upptäckte 1974 i universitetsbiblioteket i Basel.

249

Oswald Panaglis (Wortfeldstudien zum Altpreussischen. Am Beispiel des Elbinger Vokabulars, s. 77–87) analyserar lexikonet i Elbingordlistan. I detta fall intresserar honom dock inte specifika baltistiska problem, utan ordlistans tematik och principerna för dess sammanställning.

I en omfattande artikel (Zum Morphologie des altpreussischen Artikels, s. 89–114) fortsätter Wojciech Smoczyński sina studier av preussiskans morfologi och analyserar denna gång de så kallade preussiska artiklarna (stas, sta).

Det är mycket glädjande att den unge italienske lingvisten Alessandro Parenti också ansluter sig till de aktiva forskarna i preussiska. Boken innehåller hans artikel om abstrakta avledningar i preussiska med suffixen -sna, -senna, -sennis (Old Prussian Abstract Nouns in -sna, -senna, -sennis, s. 129–142). Artikelns huvudslutsats är att när abstrakt bildas från sekundära verb med en växling i stammen används suffixet -sna, medan suffixen -sna och -sennis används när de bildas från primära verb.

Den litauistiska delen av verket inleds med Zigmas Zinkevičius artikel om handskriftstexter fram till Martynas Mažvydas katekes (Das Problem der litauischen handschriftlichen Texte bis Mažvydas, s. 145–150). Här behandlas texter som upptäckts av Ona Matusevičiūtė och Sigitas Narbutas samt franciskanermunkarnas verksamhet i Litauen.

I sin artikel (Philologisch-sprachwissenschaftliche Aufbereitung und Edition altlitauischer Texte, s. 151–164) erinrar Jochen D. Range kort om den tyska baltistikens traditioner och de aktuella baltistiska studierna vid tyska universitet, men ägnar huvuddelen av uppmärksamheten åt publiceringen av äldre litauiska texter.

Guido Michelini skriver (Eine wissenschaftliche Edition der Žemczuga Theologischka aus dem Jahr 1600, s. 165–169) om ett betydelsefullt monument inom litauisk skriftkultur, som han relativt nyligen omsorgsfullt förberedde och gav ut tillsammans med det latinska originalet: ”Simono Vaišnoro 1600 metų Žemczuga Theologischka ir jos šaltiniai” (Vilnius, 1997).

Paola Cotticelli-Kurras (Morphosyntaktische Untersuchungen zur Bibelübersetzung von Johannes Bretke: Die Pronominalform des Adjektivs in Bretkes Evangelien, s. 171–194) undersöker bruket av pronominella adjektivformer i evangelietexten i Jono Bretkūnas bibelöversättning och jämför litauiska exempel med texter ur Martynas Luthers bibelöversättning och Vulgata.

En annan italiensk lingvist, Loredana Serafini Amato, som bland annat tidigare har publicerat en bok om användningen av postpositioner i äldre litauiska (La distribuzione della posposizione nel lituano antico, Napoli, 1976), analyserar i sin artikel (Zum ”Compendium Grammaticae Lithvanicae“ von K. Sapūnas – T. Schultz, s. 195–205) den så kallade Sapūnas-Schultz-grammatiken över litauiska från 1673. Hon behandlar särskilt dess stavning och lyfter fram karakteristiska drag i räkneord, verbsystem, syntax och lexikon.

I sin artikel (Litauische Lexikographie in Ostpreussen: Handschriften, Publikationen, Untersuchungen, s. 207–212) sammanfattar Vincentas Drotvinas så att säga sin forskning om Lill-Litauens lexikografi under ett tiotal år och

250

Genom att betona publiceringen framhåller han att ordböckerna från Litauen minor inte bara är material för den akademiska ”Litauiska språkets ordbok”, utan också en viktig källa till litauisk kulturhistoria.

Balduras Panzeris (Sprachverwandtschaft bei Philipp Ruhig (1745) und seinen Gewährsleuten, p. 213–227) analizuoja kalbų giminystės problemas – savotiškas lyginamosios kalbotyros užuomazgas, randamas Pilypo Ruigio veikale „Betrachtung der Littauischen Sprache, in ihrem Ursprunge, Wesen und Eigenschaften“ (Königsberg, 1745). Straipsnio autorius nurodo šaltinius, kuriais galėjo remtis P. Ruigys aptardamas šias problemas.

I sin artikel (Lateinisch sciens, scientēs in den Evangelien und in litauischen Übersetzungen, s. 229–240) visar Bernfried Schlerath hur olika översättare av Bibeln till litauiska (från Jonas Bretkūnas till Česlovas Kavaliauskas) återger de latinska formerna sciens, scientēs.

Elvyra Julija Bukevičiūtės artikel (Zur Verwendung der diakritischen Zeichen in der preussisch – litauischen Bibel des 18. Jahrhunderts, s. 241–258) ägnas åt en analys av stavningen i den så kallade Johann Jacob Quandts bibel från 1735 (2:a uppl. 1755), närmare bestämt de diakritiska tecken som används där.

Gertruda Bense försöker lösa (Studien zu einem preussisch-litauischen Text des 18. Jahrhunderts: die „Kinderlehre“ von 1735, s. 259–267) den mycket komplicerade frågan om författarskapet till häftet ”Pienas mažėms Waikėlems”, som gavs ut i Königsberg 1735. Det finns vissa skäl att söka efter häftets utgivare i kretsen kring den så kallade bibelkommissionen vid den tiden. Häftet på 36 sidor är i alla händelser intressant inte bara för litauiskforskare utan också för pedagoger, eftersom de grundläggande principerna för elevens uppförande formuleras så väl här: ”Szuilėje be esas ne turri šnekkėti neigi žaisti, neigi miegoti, neigi wálgyti, neigi ant Knygų gulleti, neigi Knygas suplėšyti, bet patogey sėdėdams, iš Szirdies mokintis”.

Rosemarie Lühr (Zur Genese von konzessiven Strukturen im Litauischen, s. 269–288) skriver om strukturen hos koncessiva satser i äldre litauiska skriftliga källor.

Giovanni Gobber behandlar litauiska frågesatser (Entscheidungsfragesätze im Litauischen: Zu ihren Formen und Funktionen, s. 289–296).

Alfredas Bammesberger förklarar etymologin och ordbildningen hos vissa litauiska ord įščios, tévas, trínka, yra (Etymologie und Wortbildung: Litauische Beispiele, s. 297–304). Han diskuterar också karaktären hos en ny praktisk litauisk-tysk ordbok (Ein neues Wörterbuch Litauisch-Deutsch, s. 315–318).

William R. Schmalstiegs artikel (Lithuanian Post-Independence Dictionaries, s. 305–314) handlar också om den nya litauiska lexikografin. Han uppmärksammar förändringarna i ordböckernas illustrativa material efter att Litauen återfått sin självständighet. Han förundras över våra lexikografers uppfinningsrikedom: under sovjettiden undvek de illustrativa material med religiöst innehåll och tillskrev meningen Gerbk savo tėvą ir savo motiną Jonas Jablonskis.

251

Janina Jakelait ytė (Das Litauische im diplomatischen Verkehr: Probleme und Aufgaben, s. 319–329) undersöker bristerna i dagens litauiska diplomatiska språk.

Frank Heberlein ägnar sin artikel (Aufgaben einer synchronen komparativen Baltistik, s. 331–344) åt praktiska problem vid undervisningen i litauiska.

Avsnittet om lettiska inleds med en artikel av den välkända italienska baltisten Maria Teresa Ademollo Gagliano (Eredit à lessicali indoeuropee in lettone, p, 347–357), där ett dussintal gamla ord av indoeuropeiskt ursprung som är karakteristiska enbart för lettiskan behandlas (agrs ’tidig’, āires ’ängsull’, asins ’blod’, dēt ’suga’, grīva ’(flod)mynning’, grūts ’svår’, ģuovs ’ko’, jumis ’tvillingax’, kauns ’skam’, sieva ’hustru’, sirpis ’skära’, smiet ’skratta’, *suvs, jfr suvēns ’spädgris’, sviedri ’svett’, vepris ’galt’).

Peter Vanagas artikel (Die altlettischen Texte und einige Probleme ihrer Erforschung, s. 359–369) behandlar problemen med de äldre lettiska texterna. Han disputerade för övrigt nyligen på en habilitationsavhandling om detta ämne vid Vilnius universitet.

Ojaras Būsas (Eine Streitfrage der lettischen Namenkunde (Ortsnamen mit Paun-), s. 371–376) menar att lettiska ortnamn med Paun- kan vara lettiska, men att vissa ängsnamn och flodnamn (jfr lett. Paunupis) sannolikt har finsk-ugriskt ursprung.

De många italienska författarnas bidrag kompletteras också av Pietro U. Dinis artikel (Ein unbeachteter altlettischer Zweizeiler (1607) von Hieronymus Megiser, s. 377–382), där en tvåversare som hittills inte uppmärksammats av forskarna analyseras. Den publicerades i den tyske humanisten Hieronymus Megisers flerspråkiga utgåva av Martin Luthers Lilla katekes.

Bokens sista del ägnas, som nämnts, åt blandade baltistiska problem. Först publiceras här en artikel av den tyske filologen Friedrich Scholz, som gjort mycket för baltistiken (Zum Problem des Zeitpunkts der Entstehung einer eigenständigen Schönen Literatur in den Ländern des Baltikums, s. 387–400), om framväxten av skönlitteraturen i Östersjöländerna (Litauen, Lettland och Estland). Som bekant har F. Scholz gett ut en utmärkt bok om ämnet, ”Die Literaturen des Baltikums: Ihre Entstehung und Entwicklung” (Opladen, 1990).¹

Liane Klein (Aspekte der Vermittlung eines baltischen Literaturverständnisses, s. 401–408) analyserar, främst med exempel ur den litauiska litteraturen, den litterära utvecklingen i Östersjöländerna i början av 1900-talet.

Nikolaj Mikhailov, som är verksam i Italien och behärskar litauiska utomordentligt väl, har på senare tid särskilt intresserat sig för baltisk mytologi. I artikeln som publiceras i boken (Baltische Mythologie. Der aktuelle Zustand der Forschung: Pro-

¹ Vilnius universitet tilldelade professor Friedrich Scholz hedersdoktorstiteln den 29 september 1998.

252

… problem och perspektiv, s. 409–416) ger han en översikt över det aktuella läget inom forskningen om baltisk mytologi och försöker formulera de viktigaste inriktningarna för denna forskning.

Magdalene Huelmann, som nyligen gett ut en värdefull monografi om litauiska och lettiska arbetssånger (Die litauischen und lettischen Arbeitslieder. Ein Vergleich, München, 1996)² sammanfattar sina forskningsresultat även i den bok vi behandlar (Aspekte des litauischen und lettischen Arbeitslieds, s. 417–426).

Boken avslutas med en artikel av den berömde tyske baltisten Rainer Eckert (Brauchtum und Folklore im Ostbaltischen: Zum Johannisfest (lett. Jāņi: lit. Joninės, und zu den Johannisliedern, s. 427–455), där han efter en kort översikt över de viktigaste problemen inom forskningen om de baltiska folkens folklore analyserar hur midsommarfesten speglas i lettiska folkvisor. Faktum är att man knappast i något annat folks folkdiktning kan finna så många vackra strofer tillägnade denna högtid.

Det går inte att annat än glädjas åt denna värdefulla utgåva. Det återstår bara att varmt tacka konferensens organisatör och utgåvans redaktör, professor Alfred Bammesberger vid det katolska universitetet i Eichstätt, som bland annat i bokens förord påminde om vissa band mellan sin stad och Litauen med litauiska ord: ”Efter kriget bosatte sig en grupp litauer i vårt distrikt. Och även nu vill vi fortsätta kontakterna mellan Eichstätt och Litauen, men denna generation vill endast ha helt fredliga kontakter.”³

Som vi nämnde gavs verket ut av det berömda förlaget Carlo Winter. Det bör erinras om att detta förlag började ge ut och distribuera litauistiska böcker år 1879. På detta område har det alltså ingen jämlike.

Algirdas Sabaliauskas

PIETRO DINI. LE LINGUE BALTICHE

När man ser på Pietro Dinis hylla med litauistiska och baltistiska böcker verkar det som om storkarna kommer med böckerna till honom. Bredvid L’anello baltico (Genova, 1991), H. J. Lysius, Katekizmas (Vilnius, 1993), L’inno di Sant’Ambrogio di Martynas Mažvydas (Roma, 1994), Repubbliche baltiche (Milano, 1994), bredvid de tidigare…

² Jfr Kudirkienė L. Lituanistica, 1997, 3 (31), s. 141–143.

³ Åren 1945–1949 fanns ett litauiskt gymnasium i Eichstätt. Professor A. Bammesberger vände sig till tidigare elever och lärare vid detta gymnasium i den litauiska pressen i USA och Kanada för att uppmärksamma gymnasiets jubileum. Efter denna vädjan ”började mycket goda svar komma in: både tidigare lärare och tidigare elever berättade om sina intryck och minnen” (Darbininkas, 1998. V. 28.) Det bör nämnas att de välkända litauisterna Stasys Barzdukas, Izabelė Matusevičiūtė och Sergejus Treigys arbetade vid det litauiska gymnasiet i Eichstätt. Den berömde arkitekten Vytautas Žemkalnis (Landsbergis) undervisade i konstnärliga ämnen. Bland de 55 studenterna i den första avgångsklassen fick även Republiken Litauens nuvarande president Valdas Adamkus sitt studentexamensbetyg här den 14 maj 1946; jfr Rudys S. Eichstaeto lietuvių gimnazija, Lietuvių švietimas Vokietijoje. Red. V. Liulevičius, Chicago, 1969, s. 322–341.

253