ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLIII (2000)

Ineta KURZEMNIECE

Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūts, Rīga

GULŽOGU NOSAUKUMI LATVIEŠU VALODAS IZLOKŠŅU LEKSIKĀ

Från forna tider ända fram till våra dagar har människor försökt att avgränsa och skydda en viss plats, en bosättning och senare en bondgård eller en fristående gård. För detta ändamål har många olika slags stängsel byggts i Lettland, däribland gulžogi (se t.ex. etnografernas studier av stängseltyper: Cimmermanis; Jaunzems; Krastiņa; Kundziņš).

Enligt arkeologernas bedömningar kan gulžogi dateras tillbaka till andra hälften av det första årtusendet f.Kr. (Sedovs 1992: 34). Beskrivningar av arkeologiska utgrävningar visar att gulžogi användes flitigt längs kanterna av lettiska fornborgar. Exempelvis har lämningar hittats vid Ķentes fornborg, som var bebodd från 500- till 900-talet (Stubavs 1976: 40), vid sjöborgen i Āraiši, som byggdes omkring år 830 (Apals 1993: 6), och vid fornborgen i Mežotne, som anlades omkring 700- eller 800-talet (Sedovs 1992: 105).

Gulžogi avgränsade också lettiska städer. Detta beläggs exempelvis av J. K. Broces teckning av staden Riga från 1499 m.m. (Broce 1992: 19).

Under senare tider byggdes gulžogi av bönder som bodde i skogrika trakter längs gårdarnas och kreaturens vägar. Två huvudtyper förekommer vid byggandet av gulžogi: 1) stolpar, 1,5 till 2,0 m långa, grävdes ned omkring 3 fot i marken; på båda sidor höggs rännor in i dem med ett yxliknande redskap med brett blad. Stolparna grävdes ned med ungefär 3 till 7 m mellanrum. Mellan stolparna lades liggande stockar av olika tjocklek, vars ändar spändes fast i stolparnas rännor; 2) två stolpar grävdes ned bredvid varandra, och gulkoķi fästes vid dem med vidjor. För att spara virke lades träbitar mellan gulkoķi.

Gulžogi var kända i hela Lettland, men enligt etnografernas bedömningar bevarades de längst i Kurzeme, norra Vidzeme och Latgale. Numera byggs gulžogi inte längre.

Även om gulžogi inte längre används i dag, förekommer deras benämningar ändå både i skriftliga källor och i dialekternas lexikon. Artikeln behandlar mångfalden av benämningar på denna typ av stängsel i Lettlands regioner och i ordböcker, med huvudsakligt fokus på benämningarnas semantik och ursprung.

I standardspråket används flera benämningar för gulžogi – gulžogs, gulšeta, gulkuoku žuogs (LLVV 3, 173), slita ’ett stängsel av liggande stockar’ (LLVV 71, 597), medan benämningen kritenis (även krītenis) ’ett stängsel där ändarna på tvärstockarna vilar i stolparnas spår’ (LLVV 4, 439) tas upp i ordboken som en dialektal benämning.

1. I de lettiska dialekterna används framför allt sådana benämningar på gulžogi som beskriver stängslet utifrån: 1) de stängseldelar som används i det; 2) hur stängseldelarna är placerade;

136

3) sättet att bearbeta stängslets delar; 4) åldern; 5) den handling som är karakteristisk när stängslet byggs.

De är till största delen sammansatta benämningar, där det bestämmande ledet är en generell beteckning för stängsel (sēta, som används i Zemgale, Vidzeme och delar av Latgales dialekter, ž uogs, som används i Kurzemes, Zemgale och vissa dialekter i Vidzeme och Latgale, sētiņa, som används i de seliska dialekterna, och sētmali, som används som generell stängselbeteckning i delar av Latgales dialekter).

1.1. I dialektordförrådet har följande benämningar på liggande timmerstängsel och varianter av dem noterats, med hänvisning till balkar eller grova stänger:

Den sammansatta benämningen balkēnu sēta är belagd i norra Vidzeme, till exempel i Kūduži – balkēnu sēt’s like leideriēm un cūkām, tur jau vaiga tād’s stiprāks. stabiem katrā pusē rievina. lika tād’s pusbalkēn’s iekšā tomū renē, vai nu plesc’s vai apaļ’s (Apv.).

Ordet bālkis, från vars stam ordet balkēns har bildats med diminutivsuffixet – ēns, används i betydelsen ’balk’ och har, liksom lit. bālkis och est. pal’k, lånats från medellågty. balke ’balk’ (ME I 261; Sehwers 1936: 8; LEV I 105; Lgr 147§).

Den sammansatta benämningen kritiņu žuogs med suffixet -in- i det bestämmande ledet är numera endast känd från ME II 281 i Nīca, medan den avledda formen kritēņu žuogs med suffixet -en- i det bestämmande ledet är belagd i dialektmaterial från Grobiņa – bi tādi kritiņāti žuogi – rešni stabi, izzina a tādu platu ēveli tādu rievu un ta lik tā kritiņaja iekšā apaļus kuōkus (Apv.). Suffixet -en- har möjligen ersatt det ålderdomliga -in- (Rudzīte 1964: 105).

Varianten kritēņu žuogs med genitiv i singularis i den sammansatta benämningens bestämmande led förekommer i litteraturen, belagd i EH I 656.

Orden kritenis, kritiņis används i de nämnda benämningarna i betydelsen ’en balk eller tjocka stänger, vars ändar uppifrån förs ned i rännorna på två stolpar i ett stängsel’ och har bildats med ändelserna -enis, -iņis av verbet krist (lit. krìsti) (ME II 281; Lgr 144–5§).

I vissa lettiska dialekter förekommer benämningar på liggande timmerstängsel som hänvisar till tjocka brädor.

Släta, tjocka brädor började användas till liggande timmerstängsel i stället för rundvirke först senare, när det blev möjligt att såga balkar av rundtimmer till brädor.

Vārdkopnosaukums blanku sēts reģistrēts apvidvārdu vā kumos 1936. g. Svētc iemā – blānk šēç. stabu sāņuos ir ruobi, kuruos saliek blankas, tagad gluudus apaļus dēļus, agrāk rešnas apaļas kārtis, kam tad aptēsa tikai galus, kas nāk ruobuos (Apv.).

Ordet blānka används i betydelsen ’planka, bräda’ och är ett lån från medellågty. blanke ’detsamma’ (ME I 309; Sehwers 1936: 13).

Ordförbindelsen dēļu sēta i betydelsen ’liggande timmerstängsel’ har noterats på vissa håll i lettiska dialekter, till exempel i Kūduži – ziemel galā ar dēļu sēt’ nuo vien’s sien’s līdz

137

uōtrai bi nuōdalî¹ aitū būda (Grabis 1991: 67); det sammansatta namnet dēļu žuogs är känt från Pļaviņas (A.), medan uttrycket dēļu sētmalis förekommer på vissa håll i Latgale, till exempel i Cibla – dieļu sàtmals. ap laidaru (A.).

Ordet dēlis är ett lån från lågtyska dele ’bräda’ (ME I 462; Sehw ers 1936: 26; LEV I 207).

I lettiskan finns ett namn på en liggande gärdesgård registrerat, där hänvisning görs till gärdsgårdsstolparna.

Vārdkopnosaukums stulpeņu žuogs pierakstīts Kārsavā un Gaigalavā (Strods 1991: 49). Tā atkarīgais komponents ar deminutīva izskaņu -enš darināts no substantīva stulps ‘der Pfosten’ celma un izplatīts Latvijas austrumdaļas izloksnēs, piem., Kalupē – ka stat'ēnč tāisa, to sadzān stūlp'ēnč i pi stūlp'ēnu pīsyt kuorc (Reķēna 1975: 191) (par izskaņu -enš sīkāk skat. Lgr 146§, Rudzīte 1964: 317).

Ordet stulps² har ett oklart ursprung. Roten stulp- kan vara härledd från rötterna stelp- och stup-. Jfr ordet med litauiska stulpas, ryska столб och lettiska stulbs (ME III 1104; LEV II 313).

1.2. I de lettiska dialekternas lexikon är namn på liggande gärdesgårdar vanliga, vilka beskriver gärdesgården utifrån delarnas horisontella placering.

Förutom de namn som används i standardspråket (se ovan) har även de sammansatta namnen gulā sēta registrerats här och var i dialekterna, till exempel i Kaug ur os – gulā sēta (R.-Dr. 46); guldeļu sēta, till exempel i Jaunpiebalga (A.).

Ordet gulū ’liggande’ är besläktat med verbet guļt (ME I 678; LEV I 324).

1.3. Ibland har ett namn använts i dialekterna för att beteckna en liggande gärdesgård, vilket hänvisar till hur gärdsgårdens delar bearbetats.

Det sammansatta namnet gruopū žuogs är för närvarande endast känt från Kursīši (VMP).

Ordet gruōpe används i betydelsen ’hålkäl, not, ränna, fals’ och är lånat från lågtyska grope (ME I 671).

1.4. Här och var har ett namn på en liggande gärdesgård registrerats i dialekternas lexikon, vilket hänvisar till gärdsgårdens ålderdomlighet.

Det sammansatta namnet tēvu sēta har noterats i dialektordsamlingar i Valmiera – žēna gaduos rezēju arī guļkuoku sētu, kuo sauca par tēvu sētu. tādai vajaga dauz un labi rešnu kuoku bluķus.

Ordet tēvs jfr med litauiska tēvas och är ett ärvt ord (ME IV 177).

1.5. I lettiska dialekter används namn på liggande gärdesgårdar som hänvisar till en handling som är karakteristisk när man bygger en gärdesgård.

I ME IV 289 registreras namnet tvāra i Mēmele och tvāre i Mēmele och Nereta. I moderna dialektordsamlingar återfinns varianten tvora (LVDA).

Ordet tvāra ’ett stängsel av horisontellt liggande stänger’ (litauiska tvorà ’stängsel’) har bildats av verbet tvert med de derivativa ändelserna -a och -e (ME IV 289). Eftersom namnet har registrerats nära Litauens gräns kan det vara ett lån från litauiska tvorà ’stängsel, häck, gränsmur’, som är besläktat med fornkyrkoslaviska tvarm ’produkt, föremål, skapelse’, polska twarz ’ansikte, anlete’ m.fl. (Fraenkel 1962: 1155).

138

Namnet med stammen ā-celma nosaukums slita med betydelsen ’gärdesgård av liggande stockar’ förekommer numera endast i ordböcker – ME III 933–4 i Latgale, Mētriene och Zasa, medan namnet med stammen o-celma nosaukums slits – ME III 933 i Lubāna och Nēreṭa samt i VMP:s material från Asūne. Ordförbindelsen slitu sētiņa med betydelsen ’ett stängsel gjort av liggande trävirke’ är belagd i ME III 934 i Zasa och betraktas som ett förtydligande av ordet slita eller slits.

Det ålderdomliga namnet, bildat av verbet sliet (lit. šlieti) genom ljudväxling med ändelserna -ts, -ta, har i dialekterna överförts på nyare stängselformer (ME III 933–4; LEV II 230; Fraenkel 1962: 1006; Lgr 199, 201§; Skardžius 1943: 181–3§).

2. Förutom de redan nämnda används i de lettiska dialekternas lexikon även sådana benämningar på gärdesgårdar av liggande stockar som har uppstått genom metonymisk överföring på grundval av ett samband mellan företeelserna. I benämningarna på gärdesgårdar av liggande stockar används synekdoke – ”...metonymi som bygger på en kvantitativ relation mellan företeelser” (Paegle,1980: 11).

2.1. Flera benämningar på gärdesgårdar av liggande stockar har uppstått genom den metonymiska överföringen ’del av stängslet’ → ’stängsel’.

Benämningarna på en stock eller en grov stör kritenis, kritinis (se ovan) kan i dialekterna också användas om själva gärdesgården av liggande stockar. Exempelvis används ordet kritenis i ME II 281 även med betydelsen ’stängsel av tunna stockar eller grova störar, vars ändar släpps ned uppifrån i rännorna på två stolpar’ i litteraturen, medan ordet kritinis i EH I 656 är upptecknat med samma betydelse i Dunikas dialekt (jfr även betydelsen av benämningen kritenis, kritinis, belagd i LLVV 4, 439).

Benämningen på en löstagbar stängselstör, vārstulis, kan i dialekterna också användas som benämning på en gärdesgård av liggande stockar. Exempelvis är ordet vārstulis belagt i ME IV 509 med betydelsen ’=galšēta’ i Gudenieki.

Ordet vārstulis med ändelsen -ulis är avlett från verbstammen vārstīt (ME IV 509; Lgr 163§).

2.2. En benämning på en gärdesgård av liggande stockar i lettiska dialekter har uppstått genom den metonymiska överföringen ’stängsel’ → ’del av stängslet’.

Benämningen bulverķis används i dialekterna om stängslets liggande stockar. I etnografiska beskrivningar av Kurzeme förekommer exempelvis ordförbindelsen bulverķu žuogs (Jaunzems 1940: 20; Kundziņš 1974: 254). Den är också belagd i dialektordböckerna från Stende – bulvērķ žuoks ’ett stängsel gjort av grova trästörar’, där bulvērķs används med betydelsen ’grov stängselstör’ (Mund. St II 75).

En variant med genitiv singular i den bestämmande komponenten i benämningen bulvērķa žuogs är belagd i VMP:s material från Laidze, Strazde, Spāre, Lubezere och Libāgi. På vissa håll kan benämningen i dialekterna användas som ett förtydligande av ordet bulverķis: jfr den omotiverbara lettiska benämningen på en gärdesgård av liggande stockar bulverķis ’Bollwerk’, som nämns i skriftliga källor sedan 1700-talet, exempelvis St I 31; U I 40; bulverķis ’ett stängsel gjort av långa, grova trästycken’ i Blīdene (Etn. III 162). Benämningen förekommer också i en folkvisa upptecknad i Rundāle –

Vad ska vi göra, bröder? / Vi tar de gamla flickorna. Så länge vi håller bröllop, / så länge lever vi lyckligt; när bröllopet väl är över, / slå i pannan, knuffa i tunnan,

139

Slå mot pannan, stoppa i tunnan, / slå sönder dem till krut. När hösten kommer / ska vanderzeļļi lösa ut dem för pund, på våren ska de skjuta / med dem mot Rigas bulverk (LD II 13017 8. var.).

För benämningen på liggtimmerstaket guļžogs har många varianter påträffats i dialekterna, t.ex. den fonetiska varianten bulverķis; bulveķis är belagd i LD II 13017, variant 8, från Mežotne; bulvērģis förekommer i Zvārde och Lutriņi (LVDA), medan bulvēģis återfinns i dialektinsamlingarna från Ciecere (būlvēģis: på båda sidor om pålen finns rännrännor, med ändarna på störarna i dem; mellan störarna finns klossar som är knappt en fot långa, så att grisen inte kan ta sig igenom, LVDA). En rikedom av varianter är vanligen typisk för lånord, eftersom ”... när man hör ett främmande, föga känt ord i tal, uppfattas det inte alltid på samma sätt som talaren uttalar det, och därmed blir olika individuella ombildningar möjliga” (Kagaine 1993: 12; se även Jansone 1998: 75 om detta).

Ordet bulverķis och dess varianter är lånade från lågtyska bolwerk ’skans-, befästnings-, förstärkningsverk’ (Sehwers 1936: 20). Från lågtyska bolle ’planka’ + rick ’lång stång’ är lånat, och därför är även benämningen būldrīkis omotiverad i lettiskan; den är registrerad i EH I 250 i Dundaga med betydelsen ’ett ganska högt liggtimmerstaket med stora pålar’.

3. I vissa lettiska dialekter har benämningar på liggtimmerstaket belagts vars semantiska motivation och ursprung är oklara.

En av dessa är sammansättningen kreteņu šēta, som hittills endast är känd från ME II 274 utan uppgift om ort: kreteņu šēta ’=ett staket där kluvna vedträn lagts ovanpå varandra’.

I en enkät genomförd 1995 antecknades i Mērdzene sammansättningen lūkņu sētmalis. Även dess efterleds ursprung och semantiska motivering är oklara.

4. På vissa håll har namn på delar av liggtimmerstaket bevarats i de lettiska dialekternas lexikon och i skriftliga källor; dessa kan också ha använts för att bilda benämningar på liggtimmerstaket.

Hittills är en benämning med roten kamp- känd endast från skriftliga källor – kampine ”en tvärslå, en stängselstock som läggs horisontellt mellan två stolpar” Etn. I 121 Ničā och ME II 151. Benämningen verkar vara bildad av verbstammen kampt med suffixet -ine och syftar möjligen på en handling som är typisk när man bygger ett stängsel (Lgr 144–5§§).

I detta fall fästes stängselträna vågrätt när liggtimmerhägnaden byggdes, eller hakades in, inte i en ränna i en enda stolpe, utan mellan två stolpar.

I VMP-materialet har benämningen på stängslets liggande stockar žerģi belagts i Dviete. I dialektinsamlingarna och i skriftliga källor förekommer inga benämningar på stängsel med detta ord.

Ordet žerģi är ett lån från ryska жердь ‘avverkat och kvistat träd’ (Даль 1989: I, 534), men exempelvis betecknar namnet i området för det forna Vladimir-Suzdal-furstendömet i Ryssland, som existerade under 1100- och 1200-talen, till följd av betydelseöverföringen ‘stängselvirke’ → ‘stängsel’ även ett liggande timmerstängsel (Мельниченко 1974: 129).

140

Som framgår användes olika benämningar för att beskriva gulžogi i Lettland. Benämningarna omfattar både ärvda ord och ord som huvudsakligen lånats in från tyskan. I takt med att gulžogi försvinner ur den lettiska befolkningens vardagsliv håller även de beskrivna benämningarna oundvikligen på att försvinna ur dagens talares språk eller få en annan betydelse.

FÖRKORTNINGAR

g. – år

gs. – sekel

g.t. – årtusende

ig. – estniska

kr. – ryska

latv. – lettiska

liet. – litauiska

piem. – till exempel

p.m.ē. – före vår tideräkning

p. – polska

saist. – kan förbindas med

sal. – jämför

skat. – se

skat. iepr. – se ovan

ssl. – fornkyrkoslaviska

t.p. – samma

u.c. – och andra

var. – variant

vlv. – medellågtyska

LITERATŪRA

A.: 1995. autores organizētā aptauja par žogu nosaukumiem.

Apals J. 1993: Āraišu ezెrpils, Cēsis.

Apv.: Latviešu apvienotā apvidvārdu kartotēka.

Broce J. K. Zīmējumi un apraksti 1–2, Rīga, 1992–1996.

Cimermanis S. 1994–1998: Būves un to izmantošana lībiešu ciemos. – Līvli, Rīga, 1994, Nr. 8–12; 1995, Nr. 1–7; 1996, Nr. 1–12; 1997, Nr. 1–4; 1998, Nr. 1–2.

Cimermanis S. 1990: Latvijas sēta gadsimtu gaitā. – Dabas un vēstures kalendārs 1991, Rīga, 187–197.

EH: Endzelīns J., Hauzenberga E. Papildinājumi un labojumi K. Mīlenbaha Latviešu valodas vārdnīcai 1–2, Rīga, 1934–1946.

Etn.: Etnogrāfiskās ziņas par latviešiem. – Laikraksta „Dienas lapa“ pielikums 1–4, Rīga.

Fraenkel E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2, Heidelberg-Göttingen.

Grabis R. 1991: Kūduma izlokšnes teksti, Rīga.

Jansone I. 1998: Vārda cilme un tā semantiskā motivācija (latv. piedurkne). – Lietuviešu kalbotyros klausimai 40, Vilnius, 74–79.

Jaunzems J. 1943: Kurzemes sēta. Etnogrāfisks apcerējums, Rīga.

Kagaine E. 1993: Dialektālās un vispārlietojamās leksikas attieksmju raksturojums. – LZA Vēstis, Nr. 7., 8–17.

141

K r a s t i ņ a A. 1963: Zemnieku celtnes Vidzemē 19. un 20. gs. – Arheoloģija un etnogrāfija 5, Rīga, 159–192.

K u n d z i ņ š P. 1974: Latvju sēta, Stokholma.

LD: B a r o n s K., V i s e n d o r f s H. Latvju Dainas 1–6, Jelgava-Pēterburga, 1894–1915.

LEV: K a r u l i s K. Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2, Rīga, 1992.

Lgr: E n d z e l ī n s J. Latviešu valodas gramatika, Rīga, 1951.

LLVV: Latviešu literārās valodas vārdnīca 1–8, Rīga, 1972–1996.

LVDA: Latviešu valodas dialektu atlanta materiāli.

ME: M i l e n b a h s K. Latviešu valodas vārdnīca 1–4, Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. E n d z e l ī n s, Rīga, 1923–1932.

Mund. St.: D r a v i ņ š K., R ū ķ e V. Leute und Nominalformen der Mundart von Stenden 1–2, Lund, 1955–1956.

P a e g l e Dz. 1980: Motivācijas aspekts nominācijā, Rīga.

R.-Dr.: R ū ķ e - D r a v i ņ a V. Senie žogi Ziemeļvidzemē ap Valmieru. – Baltu filoloģija 5, Rīga, 1995, 44–51.

R e ķ ē n a A. 1975: Amatniecības leksika dažās Latgales dienvidu izloksnēs un tās sakari ar atbilstošiem nosaukumiem slāvu valodās, Rīga.

R u d z ī t e M. 1964: Latviešu dialektoloģija, Rīga.

S e d o v s V. 1992: Balti senatnē, Rīga.

S e h w e r s J. 1936: Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über der deutschen Einfluss im Lettischen, Leipzig.

S k a r d ž i u s P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius.

St: Lettisches Lexicon... von Gotthard Friedrich S t e n d e r 1–2, Mitau, 1789.

S t r o d s H. 1991: Latgales etnogrāfisko terminu skaidrojums, Rīga.

S t u b a v s A. 1976: Ķentes pilskalns un apkārtne, Rīga.

U: Lettisches Wörterbuch. Teil 1. Lettisch-deutsches Wörterbuch von Bischof C. C. U l m a n n, Riga, 1872.

VMP: Latvijas Vēstures muzeja Etnogrāfijas nodaļas bīj. Pieminekļu valdes (V) dokumentu kolekcija Nr. 2503; 2592; 2415; 2904; 2748; 2671; 1932; 2945; 2822; 3153; 1918.

Д а л ь В.: Толковый словарь живого великорусского языка 1–4, Москва, 1989–1991.

М е л ь н и ч е н к о Г. Г. 1974: Слова обозначающие изгородь. – Некоторые лексические группы в современных говорах на территории Владимиро-Суздальского княжества XII– нач. XIII в., Ярославль.

GULSČIŲ TVORŲ PAVADINIMAI LATVIŲ KALBOS TARMIŲ LEKSIKOJE

Santrauka

Daugiausia latvių kalbos tarmėse vartojami gulščių tvorų pavadinimai, kurie apibūdina tvorą pagal:

1) jos vartojamas tvoros dalis, pvz., balkēņu sēta, stulpeņu žuogs;

2) tvoros dalių išdėstymo būdą, pvz., gulšēta;

3) tvoros dalių apdirbimo būdą, pvz., gruōpu žuogs;

4) senumą, pvz., tēvu sēta;

5) veiksmą, kuris būdingas darant tvorą, pvz., slita, tvāre.

Keli gulščių tvorų pavadinimai atsirado kaip metonimiško perkėlimo rezultatas: ‘tvoros dalis’ → ‘tvora’, pvz., kritinis, bei ‘tvora’ → ‘tvoros dalis’, pvz., bulverku žuogs.

Pavadinimai – tai ir paveldėti, ir dažniausiai iš vokiečių kalbos pasiskolinti žodžiai. Kadangi gulščių tvoros kaip realijos nebelieka Lietuvos gyventojų buityje, ir jų pavadinimai dingsta iš dabartinės kalbos vartotojų kalbos arba jie įgauna kitą reikšmę.

142

BENENNUNGEN DES ZAUNES AUS LIEGENDEN HÖLZERN IN DER LEXIK DER LETTISCHEN MUNDARTEN

Zusammenfassung

Im Artikel werden mundartliche Benennungen für Zäune aus liegenden Hölzern behandelt.

Am meisten werden in den Mundarten des Lettischen solche Benennungen des Zaunes aus liegenden Hölzern gebraucht, die den Zaun folgendermaßen charakterisieren:

1) nach Gebrauch der Zaunteile, z. B. baļķēnu sēta, stulpeņu žuogs;

2) nach der Weise der Unterbringung von Zaunteilen, z.B. guļsēta;

3) nach der Bearbeitung von Zaunteilen, z.B. gruopu žuogs;

4) nach Altertümlichkeit, z.B. tēvu sēta;

5) nach der Tätigkeit, z.B. slīta, tvāre.

Mehrere Benennungen des Zaunes aus liegenden Hölzern sind als Ergebnis der metonymischen Übertragung ‘Zaunteile’ → ‘Zaun’, z.B. kritinis, ‘Zaun’ → ‘Zaunteile’, z.B. bulverku žuogs, entstanden.

Als Benennungen werden sowohl ererbte als auch hauptsächlich aus dem Deutschen entlehnte Wörter verwendet. Mit dem Verschwinden des Zaunes aus liegenden Hölzern aus dem Alltagsleben der Bevölkerung Lettlands verschwinden auch ihre Benennungen aus der Sprache heutiger Mundartträger, oder aber sie erhalten eine andere Bedeutung.

Ineta KURZEMNIECE

Gauta 1999 05 22

Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūts Akadēmijas lauk. 1 LV–1050, Rīga, Latvija El. pastas [email protected]

143