ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LII (2005), 157–166

ANMÄRKNINGAR

Remarks

OM KLASSIFICERINGEN AV SYNTAKTISKA RELATIONER

Tankarna som läggs fram här väcktes av ett intressant utlåtande av prof. Vytautas Ambrazas (ALL 52, 167–170) om Sintaksinių ryšių tyrimus, som utkom 2003. Detta utlåtande, som innehåller värdefulla polemiska synpunkter, särskilt på teorin om syntaktiska relationer som presenteras i den nämnda publikationen, visar att författarnas mål – att stimulera teoretiska diskussioner om litauisk grammatik – har uppnåtts. Det är särskilt glädjande att diskussionen inleds av den framstående auktoriteten inom synkron och diakron litauisk syntax, prof. Vytautas Ambrazas, författare till många arbeten som redan blivit klassiker. Professorn har själv vid upprepade tillfällen deltagit i seminarier vid Litauiska språkets instituts grammatikavdelning och som en välvillig men skarpsynt och kritisk åhörare följt och uppmuntrat tankarnas kristallisering. Man kan hoppas att en allt större krets av forskare kommer att delta i diskussionerna.

Ingen syntaktisk teori är fullkomlig; inte heller är teorin om syntaktiska relationer som presenteras i Sintaksinių ryšių tyrimuose fullkomlig. För enkelhets skull kommer jag hädanefter att beteckna den med förkortningen ”SRT-teorin”. Prof. Ambrazas uppmärksammar med rätta vissa problem som är förknippade med den. Det är svårt att avfärda dessa problem; det värsta vore att sopa dem under mattan. Men författarna till SRT-konceptionen har beslutat att acceptera dem enligt principen om det ”minsta onda”. Därför vill jag här uppmärksamma några större brister som SRT-teorin gör det möjligt att undvika.

Recensenten påpekar att de begrepp om rektion och modifiering som SRT-författarna använder är mycket vidsträckta. Exempelvis räknas både attribut, adverbial och predikativa attribut som modifierare (här behöver ett förtydligande göras: enligt SRT-teorin räknas endast fria predikativ som inte krävs av verbet som modifierare). Det är svårt att förneka att denna anmärkning delvis är berättigad: man avstår exempelvis från ”den dubbla syntaktiska relationen”, enligt vilken DLKG skiljer mellan nominal predikatsdel och predikativt attribut. Problemet är att denna dubbla syntaktiska relation leder till motsägelser som är svåra att lösa.

Det predikativa attributet definieras utifrån två kännetecken: det är löst knutet till verbet och kongruerar med subjektet (Broliai grįžo linksmi) eller det direkta objektet (Visada matau Joną linksmą). Där skiljer sig det predikativa attributet från adverbialet i en mening som till exempel Nudažiau duris žaliai. I denna mening kongruerar adverbet žaliai inte med något, så den syntaktiska relationen är i detta fall enkel. Men varför skulle man inte kunna hävda att adverbet žaliai är löst knutet till substantivet duris på samma sätt som till verbet? Semantiskt sett tillskrivs ju den egenskap som det uttrycker dörren, inte målandet: Nudažiau duris žaliai betyder ’genom att måla gjorde jag dörren grön’. Ett sådant påstående kan varken bevisas eller motbevisas. Lös anknytning är nämligen en sådan ”syntaktisk relation” som inte syns – den kommer inte till uttryck genom morfologiska kännetecken. Påståendet att ordet žalias i meningen Nudažiau duris žaliai alltså är knutet genom en dubbel syntaktisk relation är därför precis lika riktigt som påståendet att det är knutet genom en enkel syntaktisk relation.

158 |

PASTABOS

relation. Att ett och samma påstående och dess motsats kan vara lika riktiga är naturligtvis oönskat.

Här bör det genast förtydligas att vi inte ser något fel i att man urskiljer en typ av syntaktisk relation som saknar morfologiska kännetecken. I SRT-konceptionen differentieras syntaktiska relationer helt oberoende av morfologiska kännetecken. Svårigheterna uppstår när rent morfologiska fenomen placeras på samma nivå som syntaktiska beroenderelationer. Ett morfologiskt beroendeförhållande (där ett ords böjningsform bestäms av ett annat ords morfologiska kännetecken) kan konventionellt kallas en typ av syntaktisk relation, men man glömmer då att de heuristiska procedurerna är helt olika beroende på om man talar om ett morfologiskt fenomen – kongruens – eller om ett fenomen utan morfologiska kännetecken – lös anknytning. Vid kongruens konstateras en morfologisk koppling, och utifrån den drar man slutsatsen att en syntaktisk relation föreligger: det är just på denna grund som både den ömsesidiga kopplingen och den dubbla syntaktiska relationen definieras. Om kongruens inte förekom, skulle subjektet kunna uppfattas som styrt av verbet och det predikativa attributet som löst knutet till verbet. Vid lös anknytning är proceduren den omvända: man utgår på förhand från att det måste finnas en syntaktisk beroenderelation mellan två ord, och eftersom denna relation varken kan vara rektion eller kongruens antar man att det är fråga om lös anknytning. Exempelvis antar man i meningen Jis greitai atbėgo att ordet greitai är beroende av verbet, och denna beroenderelation kallas lös anknytning eftersom den saknar en morfologisk markör.

Vi vill på intet sätt förkasta detta antagande. I den nämnda meningen måste ordet greitai vara beroende av något, och antagandet att det är beroende just av verbet atbėgo verkar fullt rimligt. Ett sådant antagande är också välgrundat i fallet med meningen Nudažiau duris žaliai. Det är likaså välgrundat när man analyserar meningen Visada matau Joną linksmą. Adjektivet linksmas är här beroende av verbet matau, och det räcker för att ge adjektivet en plats i meningens syntaktiska hierarkiska struktur. Det är helt onödigt att göra det ytterligare antagandet att adjektivet också är beroende av substantivet Joną. Visserligen beror dess numerus- och genusform på ordet Jonąs numerus och genus, men ett sådant morfologiskt beroende kan förena ord som förekommer i helt olika meningar (till exempel Ant stalo gulėjo pinigai. Išs idėjau juos į kišenę), och i ett sådant fall ser ingen anledning att fastställa någon syntaktisk beroenderelation mellan dem. Värst är att när man på grundval av kongruens postulerar en syntaktisk relation mellan orden Joną och linksmą i meningen mačiau Joną linksmą, är det naturligt att anta att det också finns en syntaktisk relation mellan orden duris och žaliai i meningen nudažiau duris žaliai. Allt liknar ju varandra både semantiskt och syntaktiskt; den enda skillnaden är ordklasskillnaden: antingen används ett (böjligt) adjektiv eller ett (oböjligt) adverb. Men kan en sådan skillnad vara syntaktisk? Förmodligen inte. Om man alltså godtar ståndpunkten att syntaktiskt beroende kan vara dubbelt, det vill säga att ett ord kan vara beroende av flera andra ord, är det naturligt att anta att orden duris och žaliai är förenade genom en relation av lös anknytning. Man skulle kunna invända att det i detta fall (till skillnad från till exempel meningen Jis greitai atbėgo) inte finns någon grund a priori för att misstänka att en syntaktisk relation föreligger. Men då finns det inte heller någon sådan grund i fallet med konstruktionen Mačiau Joną linksmą. I denna konstruktion ser vi endast en morfologisk koppling, som – som redan har påpekats – inte implicerar någon syntaktisk relation.

Som framgår uppstår de logiska motsägelserna i den traditionella modellen för syntaktiska relationer genom att rent syntaktiska (lös anknytning) och rent morfologiska (kongruens) fenomen behandlas på samma nivå. I grunden finns det ingen anledning att föra in kongruens i schemat för klassificering av syntaktiska relationer. Explicitis verbis föreslår prof. Ambrazas inte heller detta i sitt utlåtande; de begrepp om ömsesidig koppling och dubbel syntaktisk relation som föreslås bygger emellertid på det felaktiga antagandet att kongruens är en syntaktisk relation,

PASTABOS

| 159

eller förutsätter en syntaktisk relation. Om man överger detta antagande bortfaller behovet av att använda begreppen ömsesidig förbindelse och dubbel syntaktisk relation, och då återstår endast två begrepp i det traditionella schemat över syntaktiska relationer: rektionsförhållande och adjunktion. Dessa begrepp bör definieras just så som de görs i SRT-konceptionen.

Enligt prof. Ambrazas skulle tillämpningen av begreppet rektionsförhållande enbart på ensidig anslutning (medan ömsesidig förbindelse och dubbel relation behålls som separata relationstyper) ”göra det möjligt att tillgodose det behov som författarna själva erkänner, nämligen att definiera satsledens funktioner på grundval av syntaktiska relationer”. I själva verket är förmågan hos båda modellerna för syntaktiska relationer – såväl den som prof. Ambrazas föreslår som SRT-författarnas – att skilja satsdelar åt efter den syntaktiska relationens karaktär ungefär densamma. SRT-konceptionen skiljer inte mellan subjekt, objekt och obligatoriska predikativ utifrån den syntaktiska relationen. Däremot skiljer den objekt från adverbial och obligatoriska predikativ från fria predikativ, något som modellen i DLKG inte förmår. Om den förbättrade variant som prof. Ambrazas föreslår i sitt genmäle antas, där rektionsförhållande och adjunktion inte längre definieras med morfologiska kriterier, blir det faktiskt möjligt att skilja mellan objekt (rektionsbundna) och adverbial (adjungerade) utifrån den syntaktiska relationen. Detta lyckas inte när det gäller ”predikatets nominaldel” och ”predikativa attribut”. Det hävdas att ordet linksmas i satsen Jonas yra linksmas inte är ett separat satsled, eftersom kopulan būti saknar självständig betydelse. ”Predikativt attribut” erkänns som satsled i satsen Jonas grįžo linksmas. Men vilken funktion har då ordet linksmas i satsen Jonas atrodo linksmas? På denna fråga ger DLKG två olika svar: på s. 507–508 nämns verbet atrodyti bland de icke-renodlade kopulorna, medan satsen på s. 589 Mokytojas atrodė piktas ges som exempel på ett predikativt attribut. Av dessa analyser bör den senare anses bättre, eftersom det är svårt att hävda att verbet atrodyti skulle sakna betydelse, på samma sätt som būti. Enligt SRT-konceptionen är adjektivet linksmas i satserna Jis atrodė linksmas och Jis grįžo linksmas förbundet genom olika syntaktiska relationer – i det ena fallet rektionsförhållande, i det andra modifiering. Detta förklarar varför adjektivet är obligatoriskt i det första fallet (*Jis atrodė är en ofullständig sats), men inte i det andra. I grunden är denna skillnad helt analog med skillnaden mellan objekt och adverbial, som prof. Ambrazas själv gärna förklarar med skillnader i syntaktiska relationer. Men i fråga om ”predikativa attribut” döljs denna skillnad bakom den gemensamma etiketten ”dubbel syntaktisk relation”. Det har tidigare påpekats att det vore bättre att avstå från dubbel syntaktisk relation, eftersom den leder till grundläggande motsägelser. Liksom begreppet dubbel syntaktisk relation är även begreppet ömsesidig förbindelse bristfälligt. Därför bör man ifrågasätta om det på grundval av den konception som presenteras i DLKG går att skilja subjekt från objekt med hjälp av den syntaktiska relationen. Detta lyckas övertygande endast inom den generativa grammatiken, som bygger på analys av omedelbara beståndsdelar och redan på det första analysstadiet delar upp satsen i subjekt och verbfras. SRT-författarna tillämpar inte denna metod, och därför medger de också att skillnaden mellan subjekt och objekt inte är en skillnad mellan typer av syntaktiska relationer. Deras enda syntaktiska skillnad har att göra med deras position i nominalhierarkin (eng. obliqueness hierarchy) – de övriga skillnaderna är morfosyntaktiska.

Enligt prof. Ambrazas skulle begreppet ömsesidig förbindelse bidra till att undvika den ”motsägelsefulla” termen ”obligatoriska adverbial”. Denna term används i SRT-konceptionen för att beskriva till exempel prie ežero i satsen Namas yra prie ežero. Man måste medge att termen i sig inte är särskilt lyckad, men den kan ersättas med en bättre. En sak är termen, en annan är sakens kärna. Kärnan är att fallet med ”obligatoriska adverbial” utgör ett mellanting mellan rektionsförhållande och modifiering. Satsen är lokativ, och det nominaluttryck som anger plats intar utan tvekan en argumentposition. Att inta en argumentposition är annars typiskt för objekt, men det finns en viss uttrycksanomali som hindrar oss från att kalla prie ežero ett objekt: strikt taget borde predikatet formuleras som ”vara vid”, och detta predikat öppnar en argumentposition för en beteckning för ett föremål och en plats.

160 |

PASTABOS

Men det rumsliga förhållandet uttrycks inte av verbet, utan av prepositionen som används tillsammans med ett nominaluttryck. Därför liknar ežero ett adverbial till sin betydelse och uttrycksform (i vardagligt tal en modifierare) – så till vida att denna modifierare i det här fallet uttrycker satsens huvudsakliga, inte en tilläggspredikation. Mer exakt är det inte själva nominaluttrycket ežeras, utan prepositionen prie som uttrycker predikationen. Men vanliga regler för syntaktisk analys tillåter inte att satsen delas upp som Namas / yra prie / ežero. Den delas i stället upp på följande sätt: Namas / yra / prie ežero. Ett sådant argument, syntaktiskt realiserat som en modifierare, kallas ett obligatoriskt adverbial enligt principen ”kärt barn har många namn”. Att det kan finnas mellanfall mellan rektionsförhållande och modifiering motsäger inte teorin. Gränserna mellan språkliga kategorier är i allmänhet otydliga; viktigast är att forskarens verktyg är skarpa. Och alternativen till ”obligatoriska adverbial” är inte mycket bättre. När man hävdar att ordsekvensen prie ežero i satsen Namas yra prie ežero inte är ett satsled, utan bara en del av ett satsled, undviker man helt enkelt att svara på en svår fråga. Hur ska man förklara att ordsekvensen prie ežero, som i en sats (Namas yra prie ežero) är ”ingenting”, i en annan sats (Jis pasistatė namą prie ežero) blir ett satsled?

På denna fråga skulle man kunna svara att prie ežero i själva verket är det verkliga predikatet i satsen Namas yra prie ežero: detta skulle bekräftas av möjligheten att utelämna presensformen av verbet būti – ett fenomen som prof. Ambrazas tillmäter stor betydelse. SRT-författarnas förslag att betrakta det obligatoriska predikativet tillsammans med verbet būti som rektionsbundet kommenterar han så här: ”Då måste man alltså anta att den nollkopula som förekommer i satsen Knyga įdomi (det vill säga en tids- och modusmarkör utan lexikal betydelse) styr båda nominativformerna som nödvändiga komplement till verbets betydelse.” Men om nollkopulan är ett problem för SRT-konceptionen, skapar den också problem för DLKG:s och prof. Ambrazas konception. Om nollkopulan inte kan styra, kan den inte heller ingå i en ömsesidig förbindelse – med andra ord går det inte att syntaktiskt definiera subjektet i satsen Knyga įdomi. Vad gäller kopulans betydelse är det viktigt att inse att huruvida vi tillskriver den lexikal betydelse eller inte är en konventionell fråga, avgjord av hänsyn till teorins konsekvens. Kopulan būti förbinder inte alltid referentiella uttryck med predikativa ord (som i exemplet Jonas yra linksmas); ibland förbinder den också referentiella uttryck med andra referentiella uttryck, till exempel i satsen Jonas yra mūsų mokytojas, där mūsų mokytojas inte är ett predikat, utan en bestämd beskrivning (eng. definite description) som betecknar en person. Kopulan yra uttrycker i detta fall identiteten mellan referenterna för de två uttrycken (”En person med namnet Jonas och den person som undervisar oss är en och samma person”). Antagandet att kopulan saknar betydelse ger här inga goda resultat, eftersom en sats inte kan bestå enbart av referentiella uttryck och sakna predikativt innehåll. Med andra ord måste kopulan åtminstone i vissa fall tilldelas lexikal betydelse. Hur som helst måste lexikal betydelse tillskrivas ”icke-renodlade kopulor” (DLKG 507–508), sådana som atrodyti, apsimesti och liknande, vars komplement i DLKG-konceptionen har lämnats i ingenmansland någonstans mellan ”predikatets nominaldel” och ”predikativt attribut”. Om man medger att även būti, atrod yti har en viss lexikal betydelse, kan deras komplement beskrivas på samma sätt som rektionsbundna. Detta inför en viss redundans i beskrivningen av satser som Jonas yra linksmas, eftersom man då måste medge att själva ordet linksmas redan har predikativ betydelse. Men av olika onda ting är redundans förmodligen det minsta, eftersom ingen ändå förnekar att det förekommer redundans i språket. Semantiskt sett är kopulan i satsen Jonas yra linksmas utan tvekan överflödig. Men en syntaktisk beskrivning som låtsas att den inte finns ger upphov till betydligt allvarligare motsägelser.

PASTABOS

161

Sökandet måste fortsätta, och konfrontationen mellan idéer och koncept kommer utan tvivel någon gång att göra det möjligt att formulera en bättre teori om syntaktiska relationer än den som SRT har formulerat.

Axel Holvoet Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva

Mottagen 2005 05 13

PETITESS 7

Sedan länge vet vi och har fått lära oss att sonanten n:s allofon ŋ bara är palataliserad före k’ (detta har undersökts av prof. Aleksas Girdenis (Kalbotyra 48–49 (1), s. 165–167), och återges i denna skribents Lietuvių kalbos tarmės žodyne (2001); så uttalas det i hela Litauen (vissa sydliga höglandsbor, de så kallade dzūkerna, byter på grund av slaviskt inflytande ut det mot n).

Dabar žurnale Lituanistica (2004, 4 (20)) pasirodė (po Vilniaus pedagoginio universiteto mokslininkų darbų) Arimanto Raškinio, Gailiaus Raškinio, Astos Kazlauskienės straipsnis „Lietuvių bendrinės šnekamosios kalbos garsų fondo kūrimo principai“ (p. 53–62). Jame teigiama, turbūt pagal prof. Antaną Pakerį (kaip rodo prof. A. Girdenio minimas straipsnis), kad bendrinėje kalboje turi būti tariama an’ks’t’i, tan’km’ė, án’kš’t’is (p. 56), o paprastai visur lietuvių tariama ankš’t’i, tankm’ė, á.nkš’t’is ir pan. Tai neįtikinamas siūlymas ir neigiamas dalykas (gal tame straipsnyje nereikėjo keisti ir daiktavardžių su priesaga -ybė priegaidės – tikimybė (p. 61) = tikimybė).

Från VPU sprids oriktigheten via elever också till LKI: i den viktiga publikationen Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija (2004) står det luŋ’.kt’ ”böja” (širvintiškiai) (s. 162), an’kš’č’áu (Pákražantis) (s. 215), deŋ’.kt’ (s. 18 – teoridelen). Man går till och med emot bokens konsultant prof. habil. dr. A. Girdenis! Det finns till och med bě’kt’ (s. 62). Och detta är šiauliškiai...

PETITESS 8

I norra Žemaitija (alla dounininkai, nordliga dūnininkai, de så kallade varniškiai, nordliga donininkai – norrut från Saūgai) flyttas betoningen från alla korta och cirkumflexa ändelser till ordets början (allmän betagningsförskjutning). I dessa dialekter kan det också hända att betoningen faller på ett böjbart ords preposition (detta har Jonas Jablonskis lagt märke till när han redigerade Antanas Juškas ordbok). Lietuvių kalbotyros klausimų tredje band (1960) (s. 62–63) skriver om detta i Žemaitija – i dialekterna i Kuršėnai, Papilė, Kaunatava, Raudėnai och andra; liknande fenomen har lästs om i dialekterna i Kalnėlis (P. Kniūkšta), Laukuva (V. Grinaveckis) och till och med västliga höglandsdialekter i Šakyna (A. Jonaiytė); jag själv har hört uttalet vā·re aŋ darbu· nära Šiupyliai, inte långt från Gruzdžiai. Många dialektologer trodde på detta, särskilt akademikern Zigmas Zinkevičius och författarna till den första Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijos.

Nu skriver dialektologen Aleksas Girdenis och hans elev dr. Lina Murinienė utförligt om frågan i artikeln ”Kirčio atitraukimo į proklitiką savitumai rytinėje šiaurės žemaičių tarmėje” (Baltistica 36 (1), 2001, s. 87–102). Här behandlas den sedan 1960 väckta frågan mycket övertygande, med exempel dechiffrerade ur olika inspelningar; även frekvensen anges,