Acta Linguistica Lithuanica

LX (2009), 135 – 144

Recensioner

Recensioner

Litauens ortnamnsordbok. Band 1: A–B¹.

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2009. ISBN 978-9955-704-70-6 (1 tomas), 978-9955-704-71-3 (bendras)

Efter en lång tids tystnad har Litauiska språkinstitutet gett ut ett verk som anstår och är nödvändigt för denna vetenskapliga institution — Litauens ortnamnsordbok, en ingående behandling av ortnamn som börjar på bokstäverna A och B.

Den största delen av texten skrevs av dr L. Bilkis, dr M. Razmukaitė och habil. dr V. Maciejauskienė. En stor grupp framstående forskare från hela världen, som inte var lituanister men hade uträttat mycket inom filologin, engagerades i arbetet. Redaktörerna sammanställde en ordbok med betydande toponymiskt material och återgav vördnadsfullt prof. A. Vanagas inledning till ordboken, dess engelska översättning och annat.

Under nästan hundra år samlade flera generationer entusiastiskt in uppgifter, och nu försökte man på ett hedervärt sätt sammanfatta dem. Redan den bortgångne prof. habil. dr A. Vanagas inspirerade alla med sina vetenskapliga idéer och uppmuntrade dem att arbeta och skapa. I takt med att institutets litauistikforskning minskat är ett så omfattande och grundligt arbete, som förklarar egennamnens historia och ursprung, värt stort beröm och glädje — kanske ska de vetenskapliga forskningslågorna flamma upp igen, kanske ska även det opublicerade materialet i LKŽ sättas i rörelse och lysa på ett nytt sätt; den befintliga kartotekssamlingen med 450 000 kort kan komma till användning på mindre krokiga vägar.

Denna ortnamnsordbok väcker många tankar och förhoppningar. När man läser namn på alla slags platser ser man både folkets humor och poesi, liksom ord från den hårt arbetande bonden, folkets försörjare, vars panna svettats salt, och en del oväntade bildningar. Man försöker förklara varje ords ursprung eller ge exempel från litauiska och andra indoeuropeiska språk med stöd av K. Būga, J. Balčikonis, J. Gerullis, Z. Zinkevičius, andra baltologer och särskilt slavister. Detta lyfter verkets betydelse, även om förklaringarna ibland entydigt går i slavistisk riktning.

Ändå är mycket oklart redan när man börjar läsa ordboken, eftersom mycket inte förklaras rad för rad, till exempel varför en liknande text för en viss uppgift upprepas,

¹Redaktörer och författare anges inte på titelbladet (red. anm.).

135

Recenzijos

varför det är så svårt att hitta en hänvisning, se ordet, över flera sidor i ett ortnamnsuppslag som inte är alfabetiskt ordnat, varför vi ger samma ord flera uppslag och så vidare.

Hur kom det sig att Avižlys och de ord som bildats av det förekom både i den nya, 40 år gamla staden Vnt, i Sirutavičiųs fabriksort Kairiškiai och slutligen i Pp (s. 245); óza i trakten kring Ignalina har omvandlats till aizà (jfr A. Salio RRₙ 580); den berömda byn Ažiėrkai i Gardinas distrikt, som förstörts i Gudija, återfanns inte alls (s. 249–250); Ąžlupys (och bäck i sluttningen) i Btg är ett helt okänt fenomen — jag kunde inte hitta detta Ąžlupis i ordboken (är det alltså Ąžuolo lupys? — vad är det för ordbildning?); Ąžpurviai, Ašpurviai (s. 256) är inte allmänt kuriska, utan hör till letter som flyttat från Kurland; det östliga prefixet Až- är inte typiskt för Drž (s. 256), det är något annat här; Bakšėnai — en välkänd by, LKŽ har mängder av material, allt hänförs till Slm, men här redan till Alz; Bakšėneliai Slm, till och med förkortningen Bkš från Ivadas har glömts bort; även slangordet Bakūras är en ren glädje för ortnamnsforskare, även om någon kanske tycker annorlunda — s. 315; keliūtė Blnk, transkriberat som keliūtė på grund av förlängning av vokaler? (s. 339); det anges inte varifrån Baltagalvinė hämtats (s. 341); i Krž heter den Balgalvinė, inte Baltagalvinė (s. 345); den berömda vägkrogen Baltóji nära Krš saknas; Baltāšiškės är en del av staden Druskininkai (s. 343); Lk har bara Barborėlė, inte Barborėlę (s. 368); och Sd uttalar inte heller ordet för den lilla sjön, utan endast ežerėlį (s. 383); man hittar inte liėkno i Škn ens om man slår ihjäl sig, där finns bara liėkną (s. 388); Bártininkai i Grdm (Gardamo??) låter som ett mirakel, kanske är det Grdn? — s. 389; i Rdn fanns bara Bartkėvyčios dvaras, och jag har själv sett Bartkėvyčią innan det fördes bort; alla i Rdn och Krš kallade det så — s. 390; Bartkuški lyckades man med nöd och näppe hitta i Bartkaus-uppslaget — s. 390; Barziai Blt, Barzūnai Vlkš, Barzūpė Pgg — de förenas av zd > z (s. 395); Baukštė / Baukštininkai Klp är bara uttal, stavningen är — s. 403; Bauškuralės krūmai är bara en germaniserad form, det är Bauğštininkai på s. 404; ska även andra germanistiska influenser börja strömma in (s. 404); Bãzė Bl — där låg en radiobas (ett ortnamn?).

Textförfattarna är uppenbarligen väl insatta i alla frågor som rör det litauiska språket, även om redaktionskollegiet till största delen är autodidakter inom litauisk språkvetenskap och knappast kunde rätta till något; de borde ha påpekat att dirvōnas (s. XCIX) är en form hos en enda person, F. Kuršaitis, som vacklade i fråga om korrekt accentuering; prūdas fick oväntat betoningen på en annan stavelse på s. 269; förkortningar i den ortografiska ordlistan har som aldrig förr fått många lån: prd. = prūdas (s. CLXVIII), rv. (= ravas, fastän även griovys förekommer), på ett ställe revà, på ett annat dial. rieva (ibid.); man ser allehanda variationer och sådant som behöver förklaras.

Det är inte typiskt för litauiskan att uttala samma eller assimilerade konsonanter, men i ordboken betraktas detta ofta som utveckling och utvidgning, fast det troligen handlar om uttalsbaserad stavning: Abriès-kelis (< *Abriėsk-kelis) — s. 8; och uttalsfenomenet Ąžuolupys framställs som ett fenomen i litauisk historisk grammatik, < *Ąžuollupis (s. 273); kanske är det andra ledet -upys (?). Det finns ganska många sådana hänvisningar. Det handlar inte om språkutveckling, utan om uttalsskillnader (delvis också om inofficiella ”lokala” stavningar i distrikt, tidigare områden och kommuner).

136

Recenzijos

Det är oklart hur det kom sig att det i inledningen står Bbr (Babrūngas) — s. CLXX, men senare Bābrungas (och Babrungas) — s. 286 — hur kan det komma sig, trots att man kontrollerade uppgiften och endast hörde Babrūngas; det är också vad professor A. Salys, som föddes nära den floden, uppger (se hans skrifter II 499, även NdŽ:s sista häfte, s. 202); notera att bildningar med roten babr- liknar de litauiska, medan Babraunīkai (-ykai), Babroniškė nära Kaniavõs är de mest slaviska av strujai (s. 287); formerna Bābrungenai och Babrungēnai anges med betoning (s. 288) — vid kontroll hördes inte detta, bara -ēnai; även på andra håll slingrar man sig: det skrivs Babrungēnų kelias Plt, man hänvisas till Babrungēnai, och Babrūngo prūdas hänvisas endast till Babrūngas, vars första form sägs vara Bābrungas (s. 288); Bacianāi Dkšt, Bacēniškė Dkšt ska vara (eller ha varit) žadiniai, därav kommer deras andra vokaler (s. 289); Bādros förekommer nästan bara hos dadininkai (Pnd, Šmn (hur kom Klr in där?) — på s. 294 finns tydliga Bēdros (jfr Bēdre (-ės Pnd) s. 411. Ktč (ibid.); Āntšvenčiai / Ántšvenčiai Všvl = Ántšvenčiai (ibid.); former som inte transkriberats har blivit kvar: Anžuolė End (?), Anžuolija Skdv, Šll (detta är Pdv, Padie v yčio k.), Anžuolynė Šln, Trg, Anžuolytė Šln, Anžuolkelmis Klm, Anžuolo kakta Varn, Anžuolyt-ravis Klm (Grimzdžių k.) — s. 140 — alla dessa är bildningar med roten ąžuol- från en grupp rötter som bevarat nasala vokaler; det finns varianten Ažūorytravis Knr, fastän den uttalas anžu·lītravīs (s. 272), en bäck på några kilometers längd med två varianter; ãpgraužos Klm (inte upprepad), men där står *r̥i före au > rau oftast, därför hördes ãpgraužas ~ āpgraužos, s. 144; där det finns många bestämda former (t.ex. apskritasis, -oji (-oja)) har dialekternas morfologi likriktats; den som använder detta bör vara försiktig: i den västliga varianten apskritasis, hos östlitanier apskritasiai, -ója och så vidare (s. 156); apstabamóji Lk bör korrigeras till apstābamoji (liksom den välkända formen) — s. 158; apstatēlis Tvr = apstatēlis (ibid.); aptvarēlis och aptvarālis Jdr — är det inte samma dr. (s. 161–162); Apuōlė och apuolūs har olika rötter: apūolė och āpuolos, det vill säga Apuōlė och apuolūs (s. 162); Apušrotynēlis Vkš har suffixet -ēlis (s. 167); formen tyrēlis är mycket misstänkt: substantivet är Týrėlis Krš, Rdn, Trš, Pp och på andra håll; stadsborna i Šiauliai, Kuršėnai, Šaukėnai m.fl. uttalar det ti.rė.lis; man var tvungen att gräla med släktingar i Brylėnai — kunde det inte vara samma sak här (s. 165); Ātaka, Atakā är bara stavningar — det är Āttaka, Attaka, Atteka, med samband till atitekėti — s. 201; nära Trš är byn àtuōnė och bäcken àtuōni:s; transkriptionen borde vara Atuonys, Atuoniai efter uttalet — s. 201; ašymas är snarare härlett från Atvašymas, eftersom de samogitiska dialekterna här ihärdigt utelämnar v — s. 202; Bagdāniškė Aps = Bagdõniškė (s. 296 — från žadininkai-dialekten); Bēltė SmlB — någon sådan betoning förekommer över huvud taget inte i litauiska dialekter (s. 423).

Även etymologiska artiklar vacklar: i stället för att följa K. Būga, J. Balčikonis m.fl. tar man först till slaviska och germanska områden, inte till de baltiska. Appellativet ābrē är definitivt baltiskt, och i ett sådant uppslag förs Ābramas rst Dbk, Abramynė m.fl. in (s. 7).

137

Recenzijos

Ordbokens författare ägnade inte alls uppmärksamhet åt J. Gerullis och Chr. Stangs mycket värdefulla verk ”Litauiska fiskardialekter i Preussen” (1933), och därför hittar vi inte byn Agilas alldeles intill Labiau (s. VII–VIII, 96), där man ännu talade litauiska, Beižgiosas ”Gilijos šaka” (s. 96), Beržynė (s. 96), Akmina (dial. akmėna), aukštaičiai (s. 96) m.fl. Av denna ordbok får vi inte veta något om ”Lietuvos žemėlapio vardynas”, sammanställd av A. Salys, Boston, Lietuvos enciklopedijos leidykla, 1956, s. 12–46.

I Vilnius distrikt finns floden Airūpė; distriktets närapå analfabetiska tjänstemän kallade den Európa (s. 27), och detta anges som ett faktum hela två gånger, fastän inledningen till ordboken (s. CLXIII) citerar Europa som den korrekta formen. Antapunė JrgA (s. 118) kommer från Pūnios, inte från Punėlės – då skulle formen vara en helt annan; den pronominala adjektivformen aštrójo Švnčl kommer från á.štrasai, inte från aštrùsis (s. 119); om Kl har Ánties kalvále (s. 123), så finns det utifrån uttalet ộ.ñtes pẽ.ìke Lk, Užv, Žr redan Ánties pélkė (ibid.); Židikų ántmolis är ántmolis (s. 128); enligt fonemiken kan galelėliai från Kur inte komma från den allra äldsta formen galéjis (s. 133).

Hela ordningen för redovisningen av ortnamn har lagts om. LKŽ och alla ”Lietuvių kalbos gramatikos” utgick från viktiga småstäder, tidigare häradscentra och församlingsorter, där också dialekternas stabila drag fanns. Nu verkar man i stället utgå från seniūnijas, deras tillhörighet och rentav förändringar. Många sådana seniūnijas har avskaffats; deras stora antal kan därför inte hjälpa till att fastställa frågan om dialektdragens spridning och dialekterna. Man blir trött också av att bläddra i listan över förkortningar för att ta reda på dialektdragen. Det skulle behövas någon slags förkortningsfolder; man borde sluta ta med kolchoser och brigader och redovisa variationer där en och samma by (t.ex. Bakšėnai m.fl.) har flera förkortningar. Alla språkvetare kan utantill alla LKŽ:s förkortningar för historiska orter (län, härader och församlingar), men här är mycket ändrat och en del omkastat.

Kanske beror detta på att man i inledningen, skriven till och med om dialekterna av den bortgångne prof. A. Vanagas, skriver mycket svepande och naivt om överföringen av dialektala ortnamn, trots att det finns ett vetenskapligt krav: överföringen ska göras enligt motsvarigheterna till dialekternas fonetiska lagar i standardspråket (jfr s. XXI–XXII, XXIII (om Sūbačiai, Karsaškiškis m.fl.). Även här finns det tydligt utelämnanden, t.ex. Aluošià i standardspråket (dvs. bžk), Apūšvangis i bžk m.fl.

Där man i Litauen skiljer mellan accenttyper (till och med i Kp), säger man liėknas (2, 4), medan liėknas hör till dialekter som inte skiljer mellan accenttyper (den formen börjar på s. 3 och förekommer ofta jämsides med en annan form genom hela ordboken). Appellativet ablingà finns inte i språket (man har frågat, men inte funnit det); betydelsen har K. Būga hittat på utifrån ortnamnet Ablingà.

Mina morföräldrars mark hette Abromáitiškė, inte Abromaitiškė (s. 6); låt oss godta de žemaitiska efternamnen Abromãvyčia, Kasparãvyčia, Silvestrãvyčia; därför fanns Abromãvyčios ganyklos i Rdn (s. 9). Abromavyčynė dr. ligger i Kv (ibid.), inte Abromavičinė. Žemaiterna utsätts dessutom också för intolerans när Antanãvyčios förvandlas till Antanavičiumi (s. 117).

138

Recenzijos

I Čiulėnai i trakten kring Molėtai finns Aigelaĩ; enligt redaktör L. Bilkis är den rätta formen Eigėlaĩ. Det finns ingen anledning att anpassa det östlitauiska fonemet efter det žemaitiska uttalet (Kln, Trg, Krtv akuopų) och därmed förklara dess uppkomst genom lånord och standardspråket: žemaiterna uttalar alla stam- och ändelsebetonade *a > som >uo.

Frågan om ordinitialt al- och el- tycks fortfarande vara olöst. På s. 8 i ordboken anges Aldija ‖ Áldija i alla dialekter där e- > a- förekommer; kommer den korrekta formen någonsin att klarläggas (på många håll Éldija) – s. 55, även om man vid Áldos försiktigtvis anger ald ← eld (s. 55). Samma problem med rekonstruktionen av a- ‖ e- gäller även formerna Aleną, Aleninė m.m. (s. 60); alla dialekter har här e- > a-; man antar till och med att det bör kopplas till alėti ”strömma”; Alkėrius mš Dkš (nära Skuodas) är sena slavismer med ie, och lämnas alltså så (skulle man då även skriva miestas, slėsorius m.fl.) – s. 67; kan litauer verkligen uttala Alk-kalis, Alk-kapis, utan någon kommentar (s. 67); det kan vara på olika sätt, men kan inte det märkliga vara att Ālojos är helt slaviskt, när det alldeles intill finns både Ālovė och rötterna aln-, alt-, jfr även lett. Elėja och andra – s. 76; Amėrika i Lž, Als och på andra håll är endast en dialektal, regelbunden förlängning av en kort betonad vokal (s. 85); där t och d möts uttalas överallt en enda konsonant d – ska man verkligen hävda detta (hur blir det då överallt med An Duõkiškį och många andra, som ju egentligen är ortnamn; vägar förklarar man så hela livet: ọn_telšūn, ọn_daubios m.m. (från s. 97). När det gäller Bagalìnės pievoms, Bāgaliui i Vž hjälper varken de polska efternamnen Bagal, Bagalski (s. 294) – detta är tydligt en partikelform med be- (med ne-, te- i Telšiai- och Varniai-dialekterna, där e i förbindelserna breddas till ba-, na-, ta-), som de gamla ogräsrensarna sade när de av myndigheterna beordrades att rensa oändliga vidder: sanš.m žmogų tuokes bagalėnes vã.gas Šv, ba gā.la varā er d.šis ešuokst ba gā.la vārkštọ.nt Jdr; beträffande Vž har så många spjut brutits över bagal-, så många polska och andra exempel har hittats, medan bara begal- har tagits med här, helt uppenbart (s. 294–295); den åpsiska väckarformen Bagdāniškė bör återställas till Bagdōniškė (s. 296); jag har sett det mesta, men att flytta en dzūkisk småstad till Žemaitija, det går ändå inte: Bėižionys ligger i Trakai distrikt, inte i Telšiai!!! (s. 418), och dessutom är namnet helt lånat från polskan; Beižionių kalnas har redan förts tillbaka till sin gamla plats; Beldauskaičių sōdas i Ššt heter Baldauskaičių sōdas (s. 421) på grund av reduktionen av diftongen al; Bėlmontas blottlade hela vår kringelkrokighet (s. 423); historien visar följande: A. Salys, J. Balčikonis, till och med P. Skardžius m.fl. ville inte ha diftongen ol i litauiska ord i standardspråket; därför finns hos Ndž och i A. Salys skrifter endast Bėlmantas. Bläddra, dölj inte detta – varför dölja det helt? Den som vill hittar det och rycker på axlarna (jfr s. 423); LKŽ I 738 belà från Rt beror på att man inte kunde uttala det främmande ordet; måste vi verkligen koppla det till italienskan? Bendróvės Ob = Bendróvės (s. 430); Benekainys är en gammal litauisk form bevarad i standardspråket; man uppmanas att jämföra med vitryskan, trots den förvrängda formen Benekonis (s. 432); Trg Bènškiškė är omöjlig (s. 434), bara Beñškiškė; klõnė Rtn = klõnė (s. 436); också Biržytė dök upp (s. 49), trots att det genom hela texten

139

Recenzijos

främst Biržytė är; bišyti, -ija, -ijo J ”kalla någon för en djävul” är ett ord skapat av en autodidakt (LKŽ I² 853), liksom den ”regelbundna” staden ”miestas”, vikas ”viėkas” osv. som skapats av VPU-studenter, och till och med prof. V. Grinaveckis blev lurad — det finns bara biešyti; Pakenė K. Klv är Pakinė (s. 507), liksom Kinė, inte den poloniserade formen Kenà, som inte ens rekommenderas av de stora polska lingvisterna J. Otrębskis, W. Smoczyńskis m.fl.; i LUEV utgick vi från K. Būga. Jo, tydligen hade han inte tagit till sig sanningen; han kritiserades med ord av J. Balčikonis, författaren till dessa rader; Bliovokas och Blivokas Žl (s. 516) kan visa på lagens ú > i senare spridning; ändringen till Blūdinėlis = Blūdinėlis är nödvändig (s. 518); Bosisuvka (s. 539) är karakteristiskt för invånarna i Pakaunė, som blåste i dúdas och slaviserade; historien är färsk; frågan om de förvirrande rötterna Bož- och Buož-: exempelvis uttalar vi i Grk buožė.li, transponerat Boželė (s. 546), jag känner inte till uttalet av Božiu i byn Babrūngas; enligt transponeringen borde det uttalas búožė (s. 542), men dess utbredning är okänd, eftersom det är en obetydlig by, bara några vanliga jordbrukare; Breslaujá är en stad i en före detta litauisk församling, Broslavas en sjö, medan de andra synonymerna kommer från människor som blivit slaveriserade (s. 360–361); Briánkio raistas Smn är bara en stavningsform = Brénkio r. (s. 561); jag vet inget om ursprunget till sjön Briédvaišis, men i Tt har jag hört talas om sjön brîvaišė (s. 567); Tárpkojis Krtv är tarpkuojis (s. 567); Brunavà (s. 575) var en litauisk församling, som byttes mot Šventoji; där fanns litauer, några bodde nära Papilė, en var doc. Ancevičiaus mor. Jag minns uttalet brũ.nava, de två andra har jag inte hört; alla har dött ut — K. Garšva hittade dem inte heller och skrev inget om dem i sin bok; jfr Brūniškis vid Rùsnė, Brūnupis å vid Všv; Bruožiai, Bruoželiai m.fl. (s. 576) Blk, eftersom litauerna i Gudija och Pažemaitė ändrar vokalen o till diftongen uo (i Erž blir alla o > uo); i trakterna kring Krš fanns bara būdas ~ Būdos (s. 589), inte Būdai; i Rdn fanns bara Bugáiliškė (s. 599); jag har antecknat mycket material om Bugáilos liv, särskilt att hon varit en mycket sträng husmor; här har den stigande accenten ändrats. Bukantės takelis är bara påhittat av lärare; folket kände inte till det (s. 605); Bukantiškė Stk = Bukantė, enligt dem som inte poloniserar (s. 605); i Smn fanns bara Būkūnykai (s. 607); Būkonto pievos är återgivet enligt kyrkböckerna av en inflyttad person = Būkanto p. (s. 609); Bulikų kunkulynė (s. 613) är dåligt transponerat; det ska bara vara Bulikų kankolynė — ett fel i LKŽ, an > un enligt ljudlagen; Bulkšos vienkiemis Rdn = Bulkšo gyvenimas (s. 614).

Detta är de tvivel och osäkerheter som uppstod när jag läste och efter att ha läst hela bandet.

De dialektala pronominalformerna är mycket röriga. I östra Litauen finns ãklasai (-iai), -ója, så man hittar alla möjliga former (det finns arealkartor som habil. dr. A. Valeckienė hänvisade till i vetenskapliga verk 1985: här skrivs det på alla möjliga sätt, tydligen så som upptecknarna rapporterade. Aklàsis Kv, Lž, Nt, men där säger man á.klasis; i Jonavos r. Markutiškis har man däremot inga pronominalformer alls, därför Aklasis Ežeras (med stor begynnelsebokstav, som skribenter omkring 1980 ville skriva Pirtis, Pelkė, Vidurinė Mokykla, Bažnyčia osv.). Väster om Krš använder alla den vida spridda formen Upýna (omkring Dirvonėnai); de känner inte ens till Akmenõs (s. 38). Tillžėbornas tal i Rambyno kalnas

140

Recenzijos

det gick inte på något sätt att uttala akmenbalė (åtminstone akmenbalė) — s. 41, medan det i Krš bara finns ākmino dirvōnas (ibid.); i Tl uttalas det akmenōute, liksom i Ub och Šts (ibid.); i Plt säger man sinsemellan kūliarežis, medan Akmeniės rėžis bara används av inflyttade (ibid.).

Pronominala ortnamn som Akranglioja Rait, Akranglioji Lp, Akruglioji Dg är fiktiva (s. 49), medan formen vid Akruglės är mycket regelrätt (ibid.); återigen dök den högspråkliga formen Aukštasis upp i stället för Áukštastiai — s. 232; på s. 242–243 har de samogitiska formerna Avėtymo, Avėčios och andra förkastats; Baltōsios várnos raistėlis = Baltōsios várnos raistėlis (s. 346); Baltūlis Mtz är en hållplats nära Valkininkai, och har trängt undan andra litauers baltāsis (s. 348); Lzd har inte formen Akmenuotasis, bara Akmenuotas (åtminstone lägger man till tusāi, medan man i Škt och i högspråket har akmenuōtasis (s. 47)).

Frågan är om namn på gårdar uppkallade efter ägare är ortnamn. Något Aleksandráičio dvaras i Trš är helt bortglömt, liksom Alejūno vienkiemis Rdn (liknande form även i Rt) — s. 58; avgör markägarnas efternamn ett ortnamn, om ingen nu förbinder det med markägarna (s. 133); uttal och stavning har lett till att många former fördubblats eller fått ändrat tonfall: Ánt sieniai Plt (uttalas ánčėinė), Ántsietuvis Nmk = Ántsietuvis (uttalas únčítuvis), Ántsakiai ir Ánčakiai Rs = Ántsakiai (s. 135). Ántšyšiai, Ántšyšiai, Ántšyšių pievos Ktč = Ántšyšiai, -ių pievos (ibid.) = Ántšyšiai.

Litauiskan har ingen ljudlag som innebär att samma eller assimilerade konsonanter uttalas. Här betraktas det ofta som utveckling, utbredning, men det rör sig nog snarare om stavning efter uttalet: Abriès-kelis (< *Abriesk-kelis) — s. 8 osv. Det finns ganska många sådana hänvisningar. Detta handlar inte om språkutveckling, utan om uttal (delvis också om den ofta inofficiella stavningen av ”lokala” namn i distrikt, tidigare kommunområden och äldsteråd).

Bland de sällsynta avvikelserna i betoning är nog Lìeptas ”bäck” förmodligen härlett från liéptas (s. 43) = liėptas; i ingen dialekt betonas Aleksėikos Grnd så (s. 59), eller Aleksėikos eller Alekseikos (s. 59), och stavningen är inte vår; Akūlovo vienkiemis Rdn — kan det komma från gammaltroende i byn Dubiniai sedan Stolypins tid (s. 51); Akūotninkai fanns redan i ”Vilniaus krašto žodynas”; litauisten J. Vosylius, som efter Sibirien arbetade på en busstation i Vilnius, hörde det och jublade 1961 (han hade hört Okuótnikai); det finns ingen anledning att tvivla (s. 52); hur Aliksnynai kom från östliga dialekter till Skdv är okänt; överallt där sade man till mig Alksnynai (även alksninai) — s. 63; Alijōsis Vp från Alijōsius, där dialekten har ’u > i; Alyvà har i nästan hela Litauen två betoningstyper, men här blev det en typ. Alyvinis, Alyvos sódas (i synnerhet sōdnas endast Alyvų) — s. 66; liėknas i Lenkimai visar sig vara Lėknas (förlåt, liėknas, vad är det som inte stämmer?) — och den där liėknas har helt försvunnit) — s. 68; en kvinna från Kartenai sade till mig bara

141

Recenzijos

Kūlupis esąs, ne Aklūlupis (p. 75); priešdėlio ant- (prieš p, b tariami am-) dariniai žodžiuose kirčiuojami tvirtagališkai: Ámbrastve Vkš, ne Ámbrastvė (p. 83); kokio kalbėsenos stiliaus tarimo junginiai An Bōbriškį, An Bareikiūs (p. 89) ir kitur tariama, nežinia; Vakarų aukštaičių Šātrija (p. 95) išmokta tarti iš mūsų mokyklų prastos kalbos vos ne visoje Lietuvoje, nes buvo nuo amžių taisyklės -ija formos savi yra 2 kirčiuotės, o tarptautiniai žodžiai komūnija, litānija, Graīkija, jei neturi kokio lietuvių prisidėjimo, kūrimo Vokietijā, Prancūzijā ir kt.; Angeliškis Užv iš naujai išmokto ā.nūola kažin ar turi e (p. 99); į Angerklio keitimą Ingerkliu labai gerai pastebėta, bet neatkreiptas dėmesys (p. 99), nes ir Anturkės / Inturkės klausimo nekelta, nes minima tik Inturkė (p. CLCXXII) viena forma, o žodynai kiek teikė — net neminimas čia NdŽ ir LKŽ ir t.t., rytiečių ant- ir int- santykiavimas ilgai truko, įsigalėjo int-, bet buvę tarta ir ūnturk’e. Āntupio lenkimai iš Žlg, nesamo kaimo ar miestelio tai Krg, Krt, tikriausiai kolūkio, nes ānt- žodžio ar kokio trumpinio neturi — p. 137; Žemaičiuose pakeistas vietovardis Āntagluonis Trg (Vaīdlai) vietoj humoristinio Minkštapaūčiai, bet tai nepaveldėta (p. 113); Ateistų kapaī tiktai nuo 1975 metų, kai kilo antireliginė isterika, dabar beveik nebežinoma (p. 204); vėl atsirado, kaip „tikras“ faktas Trgn sūduvā „klampynė“ (p. 219) — tai iš fantazijos srities; Aukščioja ilg ame straipsnyje (p. 221–226) įvardžiuotinių formų nelabai sutvarkyta iš A. Valeckienės nurodytų Vidurio Lietuvos ir pietų aukštaičių šnektų; Rsn iš sakytojo Deivilaičio girdėta 1958 m. Aūkšt Ši:sà (t + š = č taip skambėjo man tada = Aukšta Šyšā (p. 228 — Aukšt Šyšos pievos; Aukštakalnis Mlt (Čiulėnų k.) pramanas, neišgirsta tvirtagalė priegaidė (p. 227), taip esą ir Dglš, apslavejusiuose po Joninių žudynių Dbg (p. 227); iš Varn tarimo Aukštāpė.Įkė nukeltinis kirtis skiemenyje ė.l palaikytas pagrindiniu (p. 229); įtartinas Nv, Kv, Pp Aūkštdvaris; Mlt (tuose Čiulėnuose). Atrodo, kad daug kas yra fonetikos reiškinių plotų nesuvokimas; iš Lz yra Babrėnai (p. 287) ir Bebrėnai (p. 410), o kilmės pavardės bemaž tos pačios surašytos (Babrāitis, Babrānskas, Babbravičius — p. 287 ir Bēbris, Bebravičius, Bebrun- — p. 410); Bedinikei Užv siunčiamosios Bedinės niekaip neradau (p. 413), čia gali būti Bēdinikė, nes ē išliktų į Bgs santrumpą iš LKŽ lyg ir čia nusinešęs, nes čia jau nespjauta į valsčiaus Glv trumpinį (p. 295); Bajorėlis Žlb yra tik Bajorēlis (p. 308); sukirčiuota plyniā, net *plynià, plýnė (p. 309); Bālvis ež. Trš yra prie Pabalvės k., dabar stumiantis senąjį vardą iš gyvenimo (p. 351); dvejopos Bambl- ir Bumb- šaknys iš tų pat vietų: Bambalynės kūlynai Stp (Joniškis didysis) — p. 354 ir Bumbalinė K lov, Pušalotas p. 615; Bāmbėnai Int[urkė] Mlt ir Bùmbalis / Bumbalýs Jon — p. 615; kodėl Rdn bumbeikė (? bọmbė.k.lė) aiškinama žodžiu bumbėtti, o ten yra tik bọ.mb = bámba iš bọmbėte, p. 615; 354; Bambinai (Paš) = Skd (p. 354) ir Bùmbinai (Il) p. 616 — teisus A. Vanagas; Bambliāi su visu lizdu p.

142

Recenzijos

354–355 och Bumbliȧi också med hela uppslagsordsklustret — det första klustret är riktigt bra, transponerat mycket klokt, medan det andra till största delen inte är transponerat (förutom Stlg, Rait, och det tre gånger accentuerade grusgrop= grusgrop), vilket driver en till förtvivlan; samma sak gäller andra Bamb-Bumb-relationer: man borde ha granskat bamb- > bumb- och det suvalkiska fallet med formen bumbėti, dvs. med avseende på onomatopoesin; finns det två sjöar i Lkm: Bandinis — s. 356 och Bundinis — s. 618 (uppenbarligen har något förbisetts); den gamla lilla bönen...

När de väl kommit igång med att skapa förkortningar skapar de också sådana som inte tas med i förteckningen, t.ex. Pšk (2*) — s. 474, Bijūtiškis hörde alltid till Mlt och där demonstrerades en utmärkt östaukštaitisk dialekt, inte den som talades av VU-lärare som längtade efter det polska språket hos den polska adeln (s. 475; hur Bikavos up. Vn (s. 476) kunde bli Bikavà (s. 475) på en kolchos kontor i Plnk (eftersom någon sådan by inte finns) är svårt att förstå (och till och med den Bikavą hänvisar de till den mer autentiska formen Bikavà (ibid.); vad författarna inte förstod här är bilijišo (Ant, Mlt) — det är ett ord för jubileum: jubileumsfirandena år 1900 på Šatrija-, Girnikų- och Medvegalio-borgkullarna och på andra håll omnämndes och kallades också så; där började även den litauiska verksamheten (s. 479); Bimbalìnė kallades skämtsamt med det appellativa substantivet drängstuga (s. 481); Bliorkis Bsg är enligt gissningen (s. 516) i själva verket Bliurkės (Bliùrkis (s. 520), Bsg, eftersom io har vidgats (kort ’o från ’u), men varför upprepa det? Bliūdìnėlis ež. Ign och tre bliūdìnėliai Klt är former med suffixet -ėlis (s. 518); Blazài Kin = Blazāi — vokalen a och konsonanten z har uppkommit genom kursinier som talade lettiska (s. 522); Bobutės Išimtinė ar. Vkš ’åldersersättning’ (ett vanligt appellativt ord) — s. 531; Bolševikas nj. ett nedsättande ord (s. 536); Botāgas pv. Krš = Vatā.ga (s. 541); Blėnda (s. 512) och Blinda (s. 514–515): frågans kärna gäller diftongen en:s ställning i dialekterna; på många håll varierar den och uttalas på olika sätt, men man måste åtminstone knyta den till området med en och in >: att en bevaras visas av Krž, Rg, Btrm, Rtn, Grdn, Jkn, Msn (om detta stämmer), medan Auk, Kltn, Pkn, Čk, Rsn, Jsv m.fl. inte stöder det; följaktligen förekommer variation, kanske också osäkerhet i uppteckningen och oklarhet om transponeringsreglerna. Blérbalė är bara en stavningsvariant (s. 512 > *Blerbbalė är en olämplig stavning; Bliatkiškė Trk är en helt olämplig stavning eller transposition; Blindalėlis Žlb (s. 515) litterariserar formen — suffixet -ėlis och liknande.

Bumbalinė är Bambalinė på grund av am > um (s. 615); på samma sätt blir Bumbalynė Pšl också Bambalinė (am > um, och ett betonat i förlängs (ibid.); Bùmbalis / Bumbahýs Jon (Berž) har också am > um (ibid.); för att inte tala om Rdn bọ.mb –bámba, bambėti, inte bumbėti (s. 619), alltså Bumbeikė, Bumbeikės: en liten källa, inte en liten källa (s. 615); Bumbinai II = Bambinai am > om; det är nog riktigt av A. Vanagas att stödja um (s. 616); Buojis har många belägg som stöder formen (s. 620), medan Bojinės Štk är, som ett ord av främmande ursprung, överdrivet transponerat (s. 534); i Krš låg herrgården Bùrbos (efter ägarens efternamn),

143

Recenzijos

Efter faderns död blev tre döttrar kvar, kallade Burbikėmis, som hade studerat vid västeuropeiska universitet; en av dem, som tagit sig till Polen, blev en framstående vetenskapskvinna och kemist Burbo, utan någon som helst koppling till efternamnet *Burbikis; sedan Burbikiai kallar alla i Krš också den före detta herrgården Burbikėmis, och ungdomarna ordnar danser i Burbikėse osv. (s. 623); och när herrgården Kvotkėlių i Krš delades ut till frivilliga, ”förlitauiskades” namnet till Bijūnėliais, så efternamnet Bijūnėlis är värdelöst (s. 475); varför förknippas Burkštinas med en bagge, när det har betydelsen bärnsten; åtminstone kunde detta ha nämnts (s. 628); Bušeikos kelnės L1 är Mušeikos Kelnės (s. 636); Šatrija fördes till Plt av lärare, liksom en partiledare sprider en författares öknamn (s. 640).

En liten grupp ortnamnsforskare har tagit på sig ett tungt arbete, utan stöd från en redaktion med vetenskapliga personligheter som bara på avstånd känner till litauisk filologi. Om ortnamnens historia, de fonetiska lagarnas helhet och deras utbredningsområden samt accentueringsförhållandena även fortsättningsvis förblir okända, kommer fler misstag att begås och vi kommer att vilseleda hela språkvetenskapen. Jag har inte skrivit ned allt; kanske hittar några av lärarna själva sådant, det gäller bara att vilja förstå saken. Numera fastnar blicken överallt (på žemaitiska). I ett så framstående verk skulle jag vara försiktigare med oviktiga fakta (skogen Būnkėriai) och skämtobjekt med namn på stater eller världsdelar — det är litauerna som skämtar. Kuršėnųs žemaiter hade till exempel Jeruzolimą på godsägaren Gruževskis marker; det var länge sedan, för 25 år sedan glömdes det bort, man skrattade åt det och släppte det.

Vytautas Antanas Vitkauskas

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen

144