Acta Linguistica Lithuanica

LXI (2009), 1 – 29

Den litauiska terminologin för ’att ge näring’^*

MARIA TERESA ADEmOLLO GAGLIANO FRANCESCO PAOLO PARDINI

Università di Firenze

I denna artikel börjar vi med att undersöka lit. šermenys ’begravningsmåltid’, sannolikt avlett av šérti ’att ge djur (särskilt tamdjur) näring’, och analyserar – ur både ett diakroniskt och ett synkroniskt perspektiv – de viktigaste termerna med betydelsen ’att ge näring’ eller ’näring’ i det litauiska språkområdet (nämligen verbformerna šérti, penėti, maitinti och motsvarande nominalformer pāšaras, pēnas, maistas). Šérti, som under de första århundradena endast är belagt i lexika och sannolikt användes om människor före våra skriftliga källor, vilket förekomsten av dess avledning šērmēnys tyder på, föregår den baltiska perioden och är sannolikt den äldsta litauiska termen med betydelsen ’att ge näring’; penėti, som är mycket väl belagt både i de första århundradenas texter och lexika i fråga om såväl människor som djur (även i betydelsen ’göda’), går tillbaka till den baltiska perioden; maitinti, som i äldre tid endast är belagt i lexika, liksom šérti både om människor och djur, är i dag det mest använda och mest generella verbet med betydelsen ’att ge näring (åt människor och djur)’ och går sannolikt inte tillbaka längre än till den litauiska perioden. Vad nominalformerna beträffar är pāšaras, som under de första århundradena är belagt både i texter och lexika uteslutande om djur, sannolikt från den baltiska perioden; pēnas and maistas, båda belagda under de första århundradena – det förra i texter och lexika, det andra endast i lexika – om såväl människor som djur, tycks inte vara äldre än den litauiska perioden. De övriga verbala och nominala former som i dag ingår i detta semantiska fält visar sig till största delen antingen sakna jämförbara former och därmed inte vara äldre än den litauiska perioden, eller, om jämförbara former finns, möjligen vara resultat av polygenes. Sammantaget är terminologin i de övriga baltiska områdena utan tvivel av yngre datum än den litauiska.

*Insamlingen av materialet har gjorts av Francesco Paolo Pardini, medan utarbetandet av arbetet är de båda författarnas gemensamma verk. Båda tackar Alessandro Parenti för diskussionerna och de alltid oumbärliga förslagen.

1

MARIA TERESA ADE和MOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

Bland de litauiska substantiv som bildats med suffixet *-men, och som är föremål för en pågående särskild undersökning, finner vi några fall som är särskilt intressanta ur etymologisk synvinkel. Ett av dessa är šėrmenys (LKŽ^XIV: 657–658; LEW^II: 974), som kan jämföras med fornpreussiska sirmen (Trautmann 1923: 302-303; Endzelin 1943: 248; Mažiulis 1997: 114). Substantivet saknas i texterna från dokumentationens första århundraden, men är belagt i dåtidens lexika, närmare bestämt i den tredje upplagan av Sirvydas Dictionarium trium linguarum (1642), som översättning av pol. stypa och lat. parentalia, epulum funebre; i Clavis Germanico-Lithuana (1673–1701), som översättning av Begräbnismahl och Leichbegängnis; i Lexicon Lithuanicum (1600-talet), som översättning av Begräbnis och Leichbegängnis. Faktum är att šėrmenys kan översättas med ’begravningsvaka med böner och sånger samt mat- och dryckesoffer efter sångerna; begravning; festmåltid efter begravningen’ och används också om hedniska ritualer som på liknande sätt präglas av begravningsmåltider.¹ Även för den preussiska jämförelsen rekonstrueras, om än indirekt, betydelsen ’begravningsmåltid’.² Det rör sig alltså om en form från den baltiska perioden, som enligt den bland forskare mest spridda hypotesen hänger samman med lit. verbet šėrti, identiskt med lett. sėrt. Den klart vanligaste betydelsen av šėrti är ’att ge ett djur näring’ (framför allt tamdjur med fyra ben), så pass att Lyberis tar upp det under uppslagsordet maitinti – för närvarande det mest generella verbet för ’att ge näring’ – bland ”nutolŭsios reikšmės žodžiai” (ordagrant ”ord med avlägsen betydelse”) och anger att användningen är förbehållen djur; DabLKŽ ger inte heller något exempel som avser människor. Vi återkommer längre fram till detta semantiska problem, som skulle kunna ifrågasätta sambandet mellan šėrti och šėrmenys.

Även šėrti saknas, liksom šėrmenys, i de äldsta texterna, medan det är belagt i lexika (Lexicon Lithuanicum, Clavis Germanico-Lithuana, men överraskande nog inte i Dictionarium trium linguarum). Om den religiösa prägeln hos de litauiska texterna från de första århundradena kan förklara att šėrmenys saknas, med tanke på ordets anknytning till den hedniska världen, är frånvaron av šėrti och dess sammansättningar förvånande. Vi måste alltså, utöver frågan om förhållandet mellan šėrti och šėrmenys, också ta upp den särskilda situationen

¹ Per usanze di questo tipo si vedano Vyšniauskaitė (1964: 513–526, in particolare 517–520); Dundulienė (1991: 370–381, in particolare 372–373).

² Nesselmann (1873: 161–162).

2

La terminologia lituana del ‘nutrire’

av beläggen för šérti. Därför ska vi först undersöka beläggen och etymologin för detta verb. För att få en fullständig bild av terminologin för ’föda’ som šérti ingår i ska vi för det andra studera de viktigaste verbformerna med betydelsen ’föda’ i litauiskan från den äldsta dokumentationen, nämligen penėti e maitinti³

I. šérti (LKŽ_xiv: 667–670; LEW_II: 975)

De äldsta beläggen för šérti finns, som redan nämnts, inte i texter utan i de första århundradenas lexikon: som nämnts ovan förekommer det i Clavis, där det översätter det tyska füttern och åtföljs av synonymen išmaitinti, samt i Lexicon, där det på motsvarande sätt översätter füttern och åtföljs av maitinti. Senare finner vi det i Ruhigs Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon (1747), Ostermeyers Neue Littauische Grammatik (1791) och Mielckes Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800). Från och med 1700-talet börjar detta verb också förekomma i texter, med Donelaitis som första exempel. De belägg som citeras i LKŽ är till övervägande del belägg med en särskilt angiven ort.

Till skillnad från šérti förekommer en verbal avledning på 1500-talet, närmare bestämt i Bretkūnas Bibbia: širdyti, med människor som referent. Det utgör dock ett hapax i den litauiska dokumentationen.⁴ Mycket väl testi-

³ Den etymologiska analysen, både av šérti och av de övriga verb som behandlas i denna studie, har i huvudsak baserats på uppgifterna i Fraenkels Litauisches etymologisches Wörterbuch (LEW) och vid behov även i Pokornys Indogermanisches etymologisches Wörterbuch (IEW). Analysen av beläggen har framför allt grundats på Lietuvių kalbos žodynas (LKŽ), med de begränsningar detta medför, särskilt när det gäller dokumentationens fullständighet. Utöver de belägg som citeras i LKŽ har även följande källor beaktats: Mažvydas texter; Daukšas Postilla och Catechismo; den första och den tredje upplagan av Sirvydas Dictionarium; det Nuovo Testamento som översatts av Chilinskis; och slutligen de avsnitt i de publicerade delarna av Bretkūnas Bibbia samt i de delar av Chilinskis översättning av Antico Testamento som för närvarande är tillgängliga, där något av de ord vi intresserar oss för förekommer. För att hitta dessa avsnitt utgick vi från konkordanserna till Vulgata (se appendix). För bibeltexter och stavningen i alla äldre texter har LKŽ:s princip följts.

⁴ 1Kor 3, 2: Pienu jus širdžiau (rättat i marginalen till girdžiau), vilket är översättningen av motsvarande Milch habe ich euch zu trinken gegeben (Luther) och Lac vobis potum

3

MARIA TERESA ADEMOllO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

moniato däremot är pašaras ’foder’, närmare bestämt ’torrfoder för växtätande djur (hö, klöver, halm etc.), grovfoder’. Ordet är tydligt besläktat med šerti och förekommer redan på 1500-talet, inte bara i lexikon (Lexicon, som översättning av Futter; Clavis, som översättning av Futter och Fütterung), utan även i texter: till exempel Daugia yra šiaudu ir pašarų mūsų ’hos oss finns det gott om hö och foder’ (Bretkūnas, Biblija, 1Moz 24, 25); Bandai duost savus pašarus ’ger sin flock dess foder’ (Mažvydas, Giesmės krikščioniškos); Davė teipag asilamus jų pašero ’gav också sina åsnor foder’ (Chilinskis, Biblija, 1Moz 43, 24). Pašaras är i dag den mest utbredda och mest specifika termen med denna betydelse, så pass att Lyberis tar upp det som huvudord.

Šerti har, som nämnts, den grundläggande betydelsen ’föda ett djur’ (framför allt fyrfotade husdjur, oftast hästar och grisar, men även, om än mer sällan, nötkreatur och mycket sällan fåglar eller andra djur). Ordet är mycket vanligt, inte bara i vardagsspråket utan även i folkvisor, ordspråk och idiom, där det oftast syftar på hästar: till exempel Nešėrus nevažiuosi ’om du inte har gett (hästen) mat kommer du inte iväg’ (Seda, Mažeikiaiområdet); Nešerti arkliai ir kieme suklups ’ofodrade hästar snubblar även på gårdsplanen’ (Skudutiškis, Molėtaiområdet); Neatšersi arklį, reikiant važiuoti ’du ger inte hästen för mycket mat när du måste ge dig av’; Šeimininko akis arklį šeria ’ägarens öga göder hästen’. Med andra djur som referent finner vi till exempel: Motriškos darbas kiaules šerti ’att mata grisarna är kvinnogöra’ (Palanga); Vieną karvaitę turi — ir tos nėr kuo šerti ’hon har bara en ko — och det finns inte ens något att ge den att äta’ (Ažierkai, Gardinasområdet, Belarus); Žiemą vis šeriam tuos visus lauko paukščius ’på vintern matar vi alltid alla dessa fåglar ute på fältet’ (Pagėgiai, Šilutėområdet).

För att bättre kunna placera šerti inom det lexikala fältet ’föda’ är det lämpligt att göra två iakttagelser:

1) Att det åtminstone i dagens språkbruk först och främst handlar om att ’föda djur’ framgår också av de fall där šerti står i motsats till penėti, som, vilket vi ska se, betyder ’föda’ i allmänhet (både djur och människor), men som när det står i motsats till šerti uteslutande betecknar-

dedi (Vulgata). Detta verb behandlas varken av Niedermann-Senn-Brender-Salys eller av Kurschat.

4

La terminologia lit uana del ‘nutrire’

… till ”att ge näring åt människor”: till exempel Vaiką penėti, o gyvulį šerti ’att ge mat åt (penėti) ett barn, men utfodra (šerti) ett djur’ (Juškevič, Литовский словарь, 1897–1922); Gyvulius šerdamas, žmones penėdamas, eina per laukus žvangėdamas ’medan den utfodrar (šerdamas) djuren och ger näring åt (penėdamas) människorna går den klingande genom fälten’ (gåta om lien, i Lietuvių tautosakos rankraštynas).

2) šerti förekommer ofta (i enkel eller sammansatt form), med avseende på djur, tillsammans med gir̃dyti ’ge att dricka’, och tycks därför specifikt beteckna utfodring med torr eller åtminstone fast föda: till exempel Bagoto gyvulius dievas šeria, o velnias girdo ’åt den rikes djur ger Gud mat, och djävulen ger dryck’ (ordspråk från Aukšdvaris, Trakaiområdet); Niekas nei šeria, nei girdo, o vis tunka ’ingen ger den mat eller dryck, men den blir ändå allt fetare’ (gåta om is, från Sudeikiai, Utenaområdet); Tegu šeria berus žirgus, o pašėrę tegu girdai ’låt dem ge de bruna hästarna mat, och låt dem vattna dem när de utfodrats’ (Juškevič, Lietuviškos dainos, 1880–1882); Reikia ir pašert, ir pagirdyt gyvuliai ’djuren måste få både mat och dryck’ (Paberžė, Vilniusområdet); Kožnas gyvolis nora užveizamas, pašeramas, pagirdomas ’varje djur vill bli omhändertaget, utfodrat och vattnat’ (Skuodas).

Icke desto mindre kan šerti också användas om människor. Detta bruk, som enligt LEW skulle vara folkligt, förekommer i några exempel, men är klart minoritärt: Nes dosningas Dievs kiekvieną žino pasotyt / Ale su pilnoms saujoms mus vis šert nežadėjo ’eftersom den givmilde Guden vet hur han ska mätta var och en / lovade han ändå inte att alltid mätta oss med fulla händer’ (Donelaitis, Metai); Vieną vestuvių dieną svočia turėdavo šert ’på själva bröllopsdagen skulle brudens gudmor ge (gästerna) mat’ (Pilviškiai, Vilkaviškisregionen); Peržiem šėriau jį be vieno rublio ’hela vintern gav jag honom mat utan en enda rubel’ (Druskininkai); Ūkininkai šėrė vaikius, merges su plutoms ’husbönderna gav de unga manliga och kvinnliga lantarbetarna brödskorpor att äta’ (Viekšniai, Mažeikiairegionen); Kas tą kauką gerai šera, taip anam gerai neša ’den som föder denna kaukas väl har tur’ (Kvědarna).⁵

⁵ En kaukas är en gudomlig varelse inom baltisk hedendom, med underjordiskt ursprung, som uppenbarar sig i antropomorf skepnad och är stor som en jordklump. Det anses bringa lycka att ge den rå mat (baljväxter och grönsaker) och kläder. För mer information, se Haussig (1973: 416–417) och Greimas (1985: 29–53 och 2005: 51–85).

5

MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

Proprio sulla base del passo di Donelaitis il Sabaliauskas (1994: 334–335) ipotizza che si possa ricostruire per šerti un valore originario di ‘nutrire’ riferito agli esseri umani, al quale, secondo l’ipotesi più diffusa, dovrebbe risalire šėrmenys. Ma anche prescindendo da attestazioni di questo tipo, che non sembrano molto significative perché probabilmente rispecchiano solo un uso metaforico, è senz’altro possibile ipotizzare che il valore originario di šerti possa essere stato quello di ‘nutrire gli esseri umani’. Si tratterebbe di un mutamento semantico non particolarmente problematico, tanto più che sarebbe analogo, come osserva giustamente il Sabaliauskas, a quello subito in lituano da ėsti. Quest’ultimo è il verbo indoeuropeo e baltico per ‘mangiare’, che conserva questo valore in prussiano, in lettone e nella documentazione lituana più antica, ma in lituano attualmente è riferito agli animali, anzi più specificamente ai quadrupedi domestici, come si vede chiaramente dal seguente esempio: Žmonės valgo, galvijai ėda, paukščiai lesa (Šlapelis, Lietuvių ir rusų kalbų žodynas, 1921), in cui il ‘mangiare’ degli uomini è espresso con válgyti, quello dei bovini con ėsti, quello degli uccelli con lėsti.⁶ Si tratta, dunque, di un’evoluzione semantica del tutto normale, anche se è comunque corretto far notare che, mentre per ėsti abbiamo la testimonianza del prussiano e del lettone e una chiara successione cronologica all’interno della documentazione lituana per i due valori in questione, il caso di šerti è innegabilmente ipotetico.

Till detta ursprungliga värde ’att ge människor näring’, som uppenbarligen är äldre inte bara än början av den litauiska dokumentationen — där verbet konsekvent ända från de första århundradena syftar på djur — utan sannolikt, med tanke på förekomsten av fornpreussiska sirmen, också äldre än tiden då de enskilda baltiska språken bildades, bör typen šėrmenys gå tillbaka. Däremot går de övriga avledningarna, som alla syftar på djur, såsom šėryba ’utfodring av djur’ (redan i Clavis šėrybė översätter det tyska Fütterung), šėrėjas, šėrikas ’den som utfodrar djur’, šėrykla ’plats där djur utfodras, fodertråg’, tillbaka till en tid då verbets betydelse

⁶ En liknande situation råder med verbet för ’dricka’: i preussiskan bevaras den indoeuropeiska formen pūton, medan litauiskan endast har lämningen puotà ’festmåltid, kalas, dryckeslag’ och använder typen gérti för ’dricka’; i detta fall överensstämmer litauiskan med lettiskan (dzert ’dricka’).

6

La terminologia lit(u)ana del ‘nutrire’

verbets betydelse redan var den som beläggs i dokumentationen. ⁷ Att godta denna rekonstruktion är en nödvändig förutsättning för att kunna hävda hypotesen att šėrmenys härleds ur šėrti.⁸ Vad gäller etymologin är šėrti av baltisk ålder, ja, med all sannolikhet ännu äldre, eftersom det — som LEW föreslår — inte bara kan jämföras med lettiska šert ’utfodra, ta hand om ett djur’, šėrs ’förråd av hö och halm för vintern’, pasars ’vinterfoder till boskapen’, identiskt med litauiska pāšaras⁹, utan också, utanför den baltiska språkgruppen, med armeniska sėr ’avkomma’, ’släkte’, serem ’jag får att växa, frambringar’, med den grekiska ordgruppen κορέννυμι ’mätta’, κόρος ’mättnad’ och med albanska thjerrë ’lins’.¹⁰ LEW avvisar däremot, på grund av förekomsten av en velar, möjligheten att knyta det till slaviska former av typen fornkyrkoslaviska krūma ’τροφή’, ryska корм ’mat’,¹¹ liksom

⁷ I detta sammanhang bör det påpekas att cirkumflexen i šėrmenys inte stämmer överens med verbets akut, medan de övriga avledningarna däremot har samma vokalism som verbet. Denna skillnad förklaras vanligen med en mjuk metatoni (Būga 1923: 142; Derksen 1996: 155), vilket innebär att den ursprungliga typen skulle ha haft akut, och det är faktiskt sannolikt att roten som formerna går tillbaka på tillhör typen set (se jämförelserna nedan). Om tonaccenten i de lettiska formerna kan vi inte säga något.

⁸ Proposte etimologiche diverse da questa sono state avanzate dal Gliwa (2005: 10–16), che, con argomentazioni molto sottili, contesta che il valore originario del lit. šėrmenys e dell’a.pr. srrmen sia quello di ‘banchetto funebre’ (che verrebbe attribuito a queste parole solo grazie alla connessione pregiudiziale con šėrti), e comunque respinge l’ipotesi di questa connessione per motivi semantici. D’altra parte, le etimologie proposte (šėrmenys sarebbe da confrontare o con šėrmuonėlis ‘ermellino’, a causa del colore grigio della cenere, o col lat. cremāre, oppure infine col gr. Κήρ, dea della morte) non sembrano così convincenti da costituire un’alternativa veramente valida. Quindi, almeno per il momento, la connessione con šėrti, che viene ripresa senza discussione anche nel recentissimo dizionario dello Smoczyński (2007: 632), rimane a nostro avviso la più probabile.

⁹ Si veda anche Mühlenbach-Endzelin (1927–1929: 830 s.v. V šėrs, dato in forma dubitativa; 832 s.v. III šėrt e 94 s.v. pasars).

¹⁰ L’Orel (1998: 479) considera l’alb. thjerrë una forma che, pur senza raddoppiamento, corrisponde al lat. cicer ‘cece’ (si veda anche de Vaan 2008: 113). L’etimologia di questa parola però non è chiara (Ernout-Meillet 1959: 119 e Walde-Hofmann 1965, I: 212), e l’André (1978: 80), che la classifica fra i raddoppiamenti incerti, ipotizza che possa essere di origine non indeuropea.

¹¹ Cfr. anche Vasmer (1953: 627–628).

7

MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

den med lat. creō, crēscō, Cerēs. IEW (577) stöder däremot, utöver jämförelsen med armeniska, grekiska och albanska, även jämförelsen med de latinska formerna och med umbriska cerfe — gudomens namn, som är den manliga pendanten till Cerēs —, oskiska kerrí ’till Ceres’, caria ’bröd’; dessutom föreslår den också en koppling till fornisländska hirsi och fornhögtyska hirso ’hirs’. Vi anser att det är riktigt att utesluta de slaviska formerna, men inte de latinska och italiska, till vilka man kanske kan lägga oskiska karanter ’de livnär sig’,¹² och där varken betydelsen eller den fonetiska formen utgör något hinder. Även jämförelsen med germanska verkar giltig både vad gäller form och betydelse, särskilt eftersom hirs måste ha utgjort ett av dessa folks livsmedel.¹³ På liknande sätt har albanska thjerrë, vars ursprungliga betydelse måste ha varit just ’näring’, senare kommit att beteckna en baljväxt som måste ha varit viktig som föda.

II. penēti (LKŽ_ix: 782–783; LEW_i: 569 s.v. pēnas)

Detta verb betyder ’föda’ (både djur och människor), ’göda’ — en betydelse som i praktiken nästan aldrig är belagd för šérti —, och i den äldre dokumentationen har det, tillsammans med sina avledningar, en helt klart framträdande ställning, eftersom det är väl belagt både i texter och i ordböcker från de första århundradena. Hos Lyberis förekommer det som första synonym till maitinti, men också som ett självständigt uppslagsord med betydelsen ’göda’, och DabLKŽ anger för övrigt just detta som den första betydelsen. När det ställs mot šérti, som redan nämnts, syftar det uteslutande på människor.

Låt oss se på några exempel från de första århundradena. Bland ordböckerna översätter Lexicon penēti med nähren, och uttrycket dužai penēti med dick machen; i Clavis penēti översätts med speisen, papenēti med ernähren och dužnai penēti med dick machen; i Dictionarium trium linguarum finner vi penù flera gånger, till exempel under det polska uppslagsordet chowam och det latinska alo, nutrio; under det polska uppslagsordet karmić och det latinska pasco, nutricor, alo, cibo; i uttrycket penisi

¹² För latinet, se Walde-Hofmann (I: 204–205, 288–289) och Ernout-Meillet (1959: 116–117, 149, 150), medan enligt de Vaan (2008: 109–110) endast Cerēs med säkerhet är besläktat med šérti. För de italiska språken, se Untermann (2000: 370, 386–390), som inte helt instämmer i jämförelsen med caria.

¹³ Jfr de Vries (1962: 229); Kluge (2002: 415 s.v. Hirse).

8

La terminologia lit uana del ‘nutrire’

žvėris, som översätter polska żeruje zwierz och latin fera pabulatur, pabulatum exit. Bland texterna finner vi till exempel: Dievas penį varnų vaikus savesP šauk ančius ’Gud föder korparnas ungar, som ropar till honom’ (Mažvydas, Giesmės krikščioniškos); Idant regėtų duoną kuria aš jus penėjau pust inėje ’så att de får se den mat med vilken jag födde er i öknen’ (Bretkūnas, Bib blij a, 2Moz 16, 32); Veizdėkit paukšč ių…o jūsų Tėvas Danguj jes is juos…pena ’se på fåglarna… och er himmelske Fader föder dem’ (Bretkūnas, Bib blij a, Mt 6, 26); Tūkstantis personų jime galėjo penėtis ’tusen personer kunde livnära sig där’ (Daukša, Postilė); Ir pamušė Adonio avis ir jaučius ir penimus galvijus ’och han slaktade Adonias får, oxar och välgödda boskap’ (Chilinskis, Bib blij a, 1Kar 1, 9). Dessutom kan detta verb också användas i sammanhang som handlar om andlig näring, till exempel: Aveles jūsų tu mažų Dievo mokslu penėkiet ’föda era små lamm med denna lilla lära om Gud’ (Mažvydas, Katekizmas); Kolei darbymetė, dirbkime, nes savo metu pjausime, tai yra penėsimes karalystėj dangaus nu pelnais gerų darbų ’så länge det är arbetstid, låt oss arbeta, för i sinom tid ska vi skörda, det vill säga livnära oss i himmelriket av de goda gärningarnas frukter’ (Sirvydas, Punktai sakymų). Många nominala avledningar är också belagda från den äldsta dokumentationen, såsom penėtinis ’välfödd, gödd’ (om ett djur, jfr penìmis ’gödsugg’, obelagt under de första århundradena), penėtojas ’den som föder’, penyba ’näring, föda’, samt sammansättningarna apipenėti, išpenėti, papenėti, pripenėti e užpenėti.¹⁴ Den mest intressanta avledningen är dock pėnas ’föda, foder’, men också, i den senare dokumentationen, ’gödning’, ’göddjur, gödsvin’¹⁵, vilket

¹⁴ Bland dessa är i synnerhet papenėti e užpenėti oftare belagda i andlig betydelse: till exempel Idant dūšia mūsų būtų atgaivinta ir papenėta malone Dievo ’så att vår själ blir återupplivad och närd av Guds nåd’ (Daukša, Katekizmas); Sakramentu… užpenėti ir pastiprinti esme gyvatosp amžinosp ’genom sakramentet… har vi blivit närda och stärkta för det eviga livet’ (Daukša, Postilė).

¹⁵ DabLKŽ förklarar pėnas med ”maistas (ppr. gyvūnų, pašaras, lesalas)”, vilket underförstått anger att hänvisningen främst gäller djur. Det bör också noteras att detta substantiv, åtminstone enligt Niedermann-Senn-Brender-Salys och LEW, i pluralformen penai betyder ’gift’, liksom sammansättningarna nūopenas e apýpenas (apýpenai), vilka är belagda från de första århundradena. Ett liknande fall av språkligt tabu förekommer till exempel i slaviska språk, där fornkyrkoslaviska jadŭ ’gift’, ryska яд etc. härstammar från den urindoeuropeiska roten *ed- ’äta’ (jfr Vasmer 1958: 482).

9

MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

Lyberis anger maistas som den första synonymen, vilken förekommer både i de tidigaste århundradenas lexikon och i texterna. I lexikonen finner vi ordet som översättning av Speise nel Lexicon, som översättning av Nahrung och Speise i Clavis, och som översättning av cibus hos Sirvydas (uttrycket sužįstą peną ėsti översätter pol. papać och lat. pappare, mansum cibum comedere). I texterna är pēnas belagt, så vitt vi kunnat se, med hänvisning till människor i både egentlig och bildlig betydelse, åtminstone sedan Daukšas Catechismo:¹⁶ Nes tu patis penas ir gėrimas manas ”ty du är min föda och min dryck”; Čia rasi peną ir pastiprinimą gyvatos tavos ”här finner du födan och stödet för ditt liv” (Daukša, Postilė); Dvasiškas mūsų penas ir gėrimas ”vår andliga föda och dryck” (Daukša, Postilė); Kodėl notėjo sūnus Isai penop nei vakar, nei šiandien? ”varför kom inte Isais son till måltiden (’till maten’) vare sig i går eller i dag?” (Chilinskis, Biblija, 1Sam 20, 27).¹⁷

Ett avlett ord av pēnas, penūkšlas, har samma betydelse och är väl belagt både i lexikonen (i Clavis översätter det Fütterung, Nahrung och Speise; i Lexicon översätter det Nahrung och Speise; hos Sirvydas översätter det exempelvis pol. pokarm och lat. cibus, esca, pastus, nutrimentum, pol. żywność och lat. alimonia, alimentum, cibaria, osv.), såväl som i texterna: Tasai penukšlas ligonių esti ”detta är de sjukas föda” (Mažvydas, Kate kizmas); Kožnam reikia penukšlo, tatai esti valgymo ir gėrimo ”alla behöver näring, det vill säga mat och dryck” (Bretkūnas, Postilė); Tasai penukšlas…buvo sutrovytas ir nieku paverstas gal ybė to padeivinto kūno ”denna föda … har smälts och gjorts till intet genom kraften hos denna gudomliggjorda kropp” (Daukša, Postilė).

Vad gäller motsvarigheter till penėti i andra språk finner vi inom de baltiska språken endast lett. penēt ”skämma bort”,¹⁸ och utanför dem föreslår LEW ett samband med ved. panasa- ”brödfruktsträd”, dor. gr. πανία ”mättnad” och lat. penus ”matförråd”. IEW (807) nämner inte de grekiska motsvarigheterna och

¹⁶ I själva verket förekommer detta ord tidigare än hos Daukša, i ett avsnitt i Mažvydas Catechismo där en hymn om Jesu födelse återges, och där man läser Maria… penėjo karalyčia iš dangaus pena. Formen bör emellertid, utifrån ett avsnitt i samma Mažvydas Giesmės krikščioniškos, med största sannolikhet rättas till piena (Urbas 1998: 283 s.v. pēnas).

¹⁷ È da notare che invece il Palionis (1967: 236) cita questa parola, insieme a penūkšlas e a pašaras, solo come denominazione del cibo per gli animali.

¹⁸ Se även Mühlenbach-Endzelin (1927–29: 200).

10

La terminologia lituana del ‘nutrire’

med det indiska,¹⁹ men ansluter sig till den latinska jämförelsen, som för övrigt är osäker,²⁰ och tillfogar dessutom, med viss tvekan, got. fenea (namnet på en korngrötsrätt).²¹ Mot denna bakgrund förefaller det mycket sannolikt att penéti går tillbaka till baltisk tid, men osäkerheten kring jämförelserna medger inte att man förlägger ordet längre tillbaka, annat än som en ren möjlighet. Vad gäller pẽnas finns det inga belägg för att det skulle vara äldre än den litauiska perioden.

III. maitìnti (LKŽ_VII: 761; LEW_I: 459–460 s.v. mìsti)

I dag är maitìnti, som redan nämnts, det mest generella litauiska verbet för begreppet ”utfodra”, eftersom det inte bara används om både djur och människor, i såväl egentlig som bildlig betydelse, utan också betyder ”tillföra näringsämnen” (sagt exempelvis om gödsel) och ”försörja med energi för att driva” (sagt exempelvis om en apparat) (se även DabLKŽ). Verbet kan alltså ha en teknisk betydelse som aldrig förekommer hos penéti, medan det å andra sidan aldrig har betydelsen ”utfodra för gödning”, vilken är väl belagd både hos penéti och hos dess avledningar. Lyberis upptar det, som redan nämnts, som huvuduppslagsord och anger framför allt penéti och mìtinti som synonymer (om det senare, se nedan).

Vi ska se på några exempel: Maitino didžius būrius galvijų, ožkų ir avių ”han utfodrade stora hjordar av oxar, getter och får” (Stanevičius [1799–1848]); Pats nevalgo, o kitus maitina ”han äter inte själv, utan ger andra mat” (gåta om brödet, från Lygumai i Pakruojisområdet); Žagrė ir akėčios pačios biednos, o visą svietą maitina ”plogen och harven är i sig själva fattiga ting, men ger hela världen mat” (Šeduva,

¹⁹ De grekiska orden πᾶνια ”mättande maträtter” och πανία ”mättnad” förekommer endast hos Athenaios, som former belagda hos poeter från det västdoriska området. Vad gäller det indiska menar Mayrhofer (1963: 209 s.v. panasáh) att ett dravidiskt ursprung vore mer sannolikt för detta ord, kanske ytterst ett austroasiatiskt ursprung, vilket får stöd av jämförelsen med former av typen tamil. palavu osv.

²⁰ Il Walde-Hofmann (1965, II: 283) e il de Vaan (2008: 458–459) concordano, ma l’Ernout-Meillet (1959: 496–497), secondo il quale il valore originario di penus doveva essere ‘parte più interna della casa (dove venivano custodite le provviste)’, ritiene questa parola latina senza etimologia.

²¹ Cfr. anche Feist (1939: 147–148); Lehmann (1986: 112).

11

MARIA TERESA ADEMOLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

regionen Radviliškis); Jei jaunas mokinsiesi, senas maitinsiesi ’om du lär dig när du är ung, får du mat när du är gammal’ (Daukšiai, regionen Marijampolė); Dažnai tekdavo nors svajonėmis savo dvasią maitinti ’ofta måste man åtminstone nära sin själ med drömmar’ (Biliūnas [1879–1907]); Jo kūryba tarsi kokia podirvio srovė maitino ir stiprino mūsų literatūros augimą ’hans skapande, likt en underjordisk ström, gav näring åt och stärkte vår litteraturs tillväxt’ (Mykolaitis-Putinas [1893–1967]).

Detta verb förekommer under de första århundradena endast i lexikonen: maitinti i Lexicon, išmaitinti i Clavis översätter, tillsammans med šėrti (se ovan), det tyska füttern; i båda översätter handlingssubstantivet maitinimas Fütterung²². Även i Clavis förekommer, som översättning av Nahrung, men inte i texterna, maistas ’det som levande varelser livnär sig av’ (om människor, djur, växter), vilket i dag är den mest allmänna och mest utbredda termen för mat och står i samma förhållande till pėnas som maitinti gör till penėti. I nutida språk finner vi maitintojas ’den som ger näring’ och matintivas, en fackterm som kan översättas med svenskans alimentatore ’strömkälla’.

Med en annan rotvokalism är mītinti belagt; även det betyder ’ge näring’ (åt såväl djur som människor) (LKŽ_VIII: 297; LEW: 459–460 s.v. misti). Lyberis citerar det – med ett exempel som syftar på en människa – under uppslagsordet maitinti, och DabLKŽ förklarar det med ”šerti; penėti, maitinti”. Detta verb är belagt, om än sparsamt, såväl i lexikonen som i texter från de första århundradena. I Dictionarium trium linguarum finner vi mītinu, vid sidan av penù, som översättning av polska chowam och latinets alo, nutrio. I texterna finner vi till exempel: Tuo būdu ir ik šiolei mitina ir sotina mus ’på detta sätt ger han oss näring och mättar oss ända till denna dag’ (Daukša, Postilė); Kuris tuo(in)timpos be paliaubos visus mitina taip pitkūs kaip gerus ’han som oupphörligt och utan avbrott ger alla näring, onda såväl som goda’ (Daukša, Postilė). Även i Daukšas Postilla är įmitinti och den avledda formen įmitinimas²³ belagda. Som nyare exempel på mītinti citerar vi

²² Formen išmaitinti, belagd hos Vilentas (Jn 12, 25: Kurs savo žyvata mylės, tas turės išmaitinti) och betraktad av LKŽ (VII: 761) som en sammansättning av maitinti ’ge näring’, är i stället med all sannolikhet sammansatt av homonymen maitinti ’trötta ut’ (om denna homonymi, se slutsatserna), vilket framgår av samma ställe i Vulgata (Qui animam suam amat, eam perdet), hos Luther (Wer sein Leben liebhat, der wird’s verlieren) och även hos Bretkūnas (Kas myl savo žyvata, tas ją patroyts).

²³ Då ska han ge er … tillräcklig försörjning och det nödvändiga skyddet ’då ska han ge er

12

La terminologia lituana del ‘nutrire’

Mažus paršelius reikia gerai mitinti, kitaip blogi bus ’man måste ge de små grisarna ordentligt med mat, annars blir de magra’ (Kruopiai, regionen Akmenė); Žemė mitin i žmones, i gyvulius ’jorden ger näring åt både människor och djur’ (Šiauliai).

När det gäller etymologin är maitinti och mitinti båda transparenta avledningar, med olika rotvokaler men med samma kausativa suffix *-ino-, från en primärform av typen lit. misti ’äta sig mätt’ (mitas, mitalas ’mat’ etc.). Till samma rot går mėtėlis ’kastrerad gödgris’²⁴ och maità ’kadaver’, båda belagda i det äldsta materialet.²⁵ På lettiska finner vi mist, identiskt med litauiska misti; mitinât ’ge husrum (skydd och näring), föda, försörja’, vilket kan jämföras med lit. mitinti; miteklis ’logi, bostad; näring’, màita ’kadaver’. I fornpreussiskan är däremot endast typen *mait-: maitā ’föder’, po-maitat ’föda’, maitāsnan ’näring’, nomaytis belagd, vilken motsvarar litauiska mėtėlis. Utanför de baltiska språken är läget oklart, eftersom LEW förordar jämförelsen med forniriska méith ’fett’ och fornisländska meið ’den fetaste delen av valköttet’, medan jämförelsen med avestiska maēθana- ’vistelseort, bostad’ och med slaviska former av typen kyrkslaviska město ’plats’ avvisas av såväl formella skäl (skillnad i intonation) som semantiska (värdet ’bostad, vistelse’ i baltiska språk är enligt hans uppfattning sekundärt).²⁶ IEW (715) tar däremot inte upp de keltiska och germanska jämförelserna,²⁷ och inte heller eventuella slaviska sådana, utan är positivt inställd

ännu … tillräcklig näring och det som behövs för att klä sig’; Jisų mus inmit-ys ir vųsų privalymų priduos ’han ska ge oss näring och ge oss allt som behövs’.

²⁴ En variant maitėlis är belagd i Lill-Litauen.

²⁵ Även sammansättningen maitedis är intressant; den förekommer som en marginalrättelse i Bretkūnas Bibbia (5 Mos 14, 12–13), troligen med betydelsen ’gam’.

²⁶ Mühlenbach-Endzelin (1925–27: 636 s.v. I mist) och Mažiulis (1993: 44 s.v. ismatitinton) är eniga om jämförelsen med avestiska, medan Vasmer (1953: 124), Bańkowski (2000, II: 175) och andra slavistiska forskare också stöder jämförelsen med slaviska språk. Bartholomae (1905: 1106–1107) förordar endast sambandet mellan avestiska och slaviska. Smoczyński (2007: 405–406) nöjer sig med att konstatera att de baltiska formernas etymologi är osäker.

²⁷ Fornirländska méith förbinds med roten i latinets mitis (712 s.v. 7mēi-), medan den germanska formen inte beaktas.

13

MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

med den avestiska formen och rekonstruerar en rot *meith- med den ursprungliga betydelsen ”vistelseort”. När det gäller det baltiska området kan vi emellertid säga att maitinti med all sannolikhet har bildats på litauisk nivå, direkt från misti, eftersom vi i fornpreussiskan finner samma rotvokalism men en annan bildning; det finns därför inga belägg som tyder på ett äldre ursprung. Mitinti bör däremot, eftersom det jämförs med lett. mitinât, vara äldre än den litauiska perioden, men det kan inte heller uteslutas att det har bildats från misti på litauisk nivå och sekundärt kommit att sammanfalla med den lettiska formen. Slutligen förefaller maīstas (*mait-to-) inte vara äldre än den litauiska perioden.

SLUTSATSER

Vi ska först betrakta situationen i litauiskan och därefter den i de övriga baltiska områdena, sammanfatta vad som redan har sagts och dra slutsatser av det.

När det gäller de första århundradena av den litauiska dokumentationen kan beläggen för de verb och substantiv som vi har behandlat schematiseras på följande sätt:²⁸

texter lexikon människor djur šerti x pãsaras x x penėti x x x pēnas x x x maitinti x maistas x mitinti x x

Som vi har sett ovan förekommer alla dessa former i åtminstone ett av de

²⁸ För beläggen i lexikonen är det inte alltid möjligt att avgöra om de avser djur eller människor, och schemat blir därför med nödvändighet asymmetriskt.

14

La terminologia lituana del ‘nutrire’

lexikonen från de första århundradena (Lexicon Lithuanicum, Clavis Germanico-Lithuana, Dictionarium trium linguarum); dessutom förekommer penēti och pēnas, som väntat, i alla tre. I texter från samma period finner vi däremot endast pāšaras, penēti, pēnas och mitinti. Det är alltså tydligt att språket i de första århundradenas texter inte använder alla faktiskt förekommande möjligheter, utan gör bestämda val, vilka kan bero på olika omständigheter.²⁹ Om orsakerna till detta i vårt specifika fall kan vi bara framföra hypoteser.

Paradoxalt nog är det just för šērti, som vi utgick från, som en lösning lättast kan hittas. I de religiösa texterna, som är de enda litauiska texterna från de första århundradena, hänvisas det nämligen ofta till handlingen att utfodra husdjur, men det handlar vanligtvis om att ”låta beta”; det normala verbet är därför ganyti, som faktiskt är mycket väl belagt i hela dokumentationen och i de flesta fall motsvarar ty. weiden, pol. paść och lat. pasco (se bilagan). Šērti betecknar däremot, som vi har sett ovan, inte att ”låta beta” utan snarare att ”utfodra djuren i stallet eller på gården”; detta minskar naturligtvis möjligheterna att ordet förekommer i texter av detta slag. Dessutom finns det i litauiskan en homofon šērti med betydelsen ”tappa pälsen, tappa fjädrarna” (LKŽ^xiv: 676; LEWⁱⁱ: 973 s.v. šerỹs), som för övrigt också är belagd, inte i texterna utan endast i de första århundradenas lexikon, och som skulle kunna utgöra ytterligare en förklaring till det aktuella ordvalet.

Även mitinti har en homofon med betydelsen ”plåga, trötta ut” (LKŽ^vii: 762; LEWⁱ: 397–398 s.v. maità), som ytterst är avlett från samma rot och är väl belagt inte bara i lexikonen utan också i de äldsta texterna. Det är möjligt att det just är förekomsten av denna form som förklarar varför mitinti ”utfodra” saknas i samma texter. När det gäller maistas kan vi däremot inte använda en sådan förklaring.

Nu borde vi gå vidare och undersöka situationen för terminologin kring ”utfodra” i det nutida språket.³⁰ Innan vi går vidare är det dock nödvändigt att åtminstone nämna ett problem som vi hittills inte har behandlat och som gäller såväl beläggen från de första århundradena som just den

²⁹ En sådan avvikelse, som med all sannolikhet förekommer även i andra fall, skulle förtjäna att undersökas närmare.

³⁰ För den nuvarande litauiska situationen hänvisar vi huvudsakligen till Lyberis, och för den lettiska till Latviešu valodas sinonīmu vārdnīca.

15

Maria Teresa Ademollo Gagliano & Francesco Paolo Pardini

den nuvarande situationen. Förutom förekomsten eller frånvaron i äldre texter och lexikon av de ord vi har undersökt, skulle en annan mycket viktig aspekt att studera vara från vilket område lexikonen och texterna i fråga kommer, och om detta område sammanfaller med den nuvarande utbredningen enligt LKŽ:s uppgifter. Eftersom dessa uppgifter med nödvändighet är ofullständiga begränsar vi oss till några iakttagelser, medvetna om att varje slutsats kan vara osäker.

Alla former vi har behandlat finns inte belagda i hela det litauiska området från de första århundradena fram till våra dagar. Endast pāšaras, pēnas och penėti, som under dokumentationens första århundraden förekommer både i Litauen Minor och i Litauen Major, har i dag en utbredning som sammanfaller med den under de första århundradena. De övriga formerna uppvisar andra förhållanden.

Till att börja med är šērti under de första århundradena belagt endast i lexikon från Litauen Minor, medan det i dag förekommer i hela Litauen; vi skulle därför förvänta oss att det också fanns hos Sirvydas. För övrigt förekommer inte heller pāšaras här, och det är penūklas som översätter såväl pokarm som strawa och żywność^.31. Fallet maitinti, maištas, mitinti är annorlunda. Under de första århundradena förekommer nämligen mitinti endast i Litauen Major, medan maštas och maitinti förekommer endast i Litauen Minor. Om vi ser på dessa ords nuvarande utbredning sådan den framställs i LKŽ, märker vi att den i stort sett motsvarar de äldre beläggens utbredning. Faktum är att mitinti i dag är belagt i det nordliga, centrala och östliga litauiska området, medan maitinti har en central och västlig utbredning och överlappar mitinti vid punkt 267 (Ėriškiai) i Lietuvių kalbos atlasas; även maštas har en huvudsakligen västlig utbredning (den östligaste punkt som anges i LKŽ är punkt 112 i Lietuvių kalbos atlasas, vilken motsvarar Pasvalys). Man skulle kunna dra slutsatsen att maitinti och mitinti ursprungligen delade upp det litauiska området mellan sig, och att det senare var den förstnämnda formen, med ursprung i det västliga området, som fick en mer framträdande ställning.

Men, som redan nämnts, skulle det krävas undersökningar för att lägga fram hypoteser på konkret grund, och sådana kan vi inte genomföra med de medel vi har tillgång till.

³¹ Det är intressant att notera att i polska översättningar av Bibbia från 1500- och 1600-talen är ett av de ord som används för begreppet ’foder’ obrok, som emellertid vid denna tid främst betyder ’kost som ersättning’ (Słownik staropolski, V: 372); i Dictionarium trium linguarum översätts det faktiskt med lat. cibaria, annona salaria och lit. dalià.

16

La terminologia lituana del ‘nutrire’

tionen kan vi inte utföra, och de ligger dessutom utanför ramen för detta arbete. Därför bör detta lexikala fält i dagens litauiska undersökas utan hänsyn till detta problem.

Inom detta område är maitinti och maistas, som inte går längre tillbaka än till den litauiska perioden och som, såvitt det verkar, är ganska sparsamt belagda i äldre tid, i dag de mest generella och mest utbredda termerna för respektive begrepp.

Vad gäller de övriga verbformer som är belagda i dag ser vi att under uppslagsordet maitinti i Lyberis först och främst förekommer, som vi redan vet, penėti och mitinti. Vi har redan talat om förhållandet mellan penėti och maitinti, och utifrån de jämförande beläggen kan vi också säga att den förstnämnda sannolikt går längre tillbaka än den litauiska perioden, till skillnad från den sistnämnda. Mitinti kan, som redan nämnts, med tanke på jämförelsen med lettiska vara äldre än maitinti, men det kan inte uteslutas att det rör sig om en självständig och parallell utveckling. När det gäller de övriga synonymerna eller partiella synonymerna, som saknas i dokumentationen från de första århundradena eller endast förekommer sporadiskt, är det teoretiskt möjligt att någon av dem kan vara relativt gammal, äldre än den litauiska perioden eller rentav den baltiska perioden. I verkligheten är emellertid de flesta av dessa former utan tvivel från den litauiska perioden. Exempelvis hör följande former till denna period: valgydinti, av válgyti ’äta’ (om människor); sótinti ’föda tills man blir mätt’; rýdyti ’tvinga att svälja’, etc.³² Endast ėdinti (LKŽ_II: 1044), kausativ av ėsti, som vanligtvis sägs om djur och endast nedsättande om människor, kan vara äldre, med tanke på jämförelsen med lettiska ėdinât³³, men vi vill inte utesluta, liksom i fallet mitinti-mitinât, att det rör sig om polygenes. Det är alltså tveksamt om någon av dessa former är äldre än maitinti, och ännu mindre än penėti; i vilket fall som helst rör det sig inte om former som föregår den baltiska perioden.

Fortfarande under uppslagsordet maitinti, men som det första bland ”nutolusiios reikšmės žodžiai” (jfr ovan), förekommer šėrti, följt av liuobti (LKŽ_VII: 616) och lėšinti (LKŽ_VII: 377). Liuobti, som främst används om tamfyrfotingar, liksom för övrigt šėrti, betyder också ’utföra hushållssysslor, städa’ och kan jämföras med lettiska luôbt ’skala, lossa; utföra små hushållssysslor’; lėšinti används alltid om fåglar — något som sällan är fallet med šėrti —, och

³² Jfr LEW (II: 740 s.v. rýti och II: 857 s.v. sotùs).

³³ Jfr Mühlenbach-Endzelin (1923–1925: 573).

17

MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

är kausativ till lèsti ’picka’ (jfr lit. lest ’ta med näbben, räkna’, och kanske fisl. lesa, got. lisan ’samla’).³⁴ Ingetdera av dessa verb är äldre än den litauiska perioden, åtminstone inte med den betydelse som intresserar oss; inte ens de litauiska beläggen från de första århundradena har denna betydelse. Av dessa former är alltså šérti otvivelaktigt den äldsta. Med tanke på de jämförelser utanför det baltiska området som vi sett ovan kan vi rentav säga att detta med all sannolikhet är den äldsta litauiska verbformen över huvud taget med betydelsen ’föda’, eftersom den är den enda av de former vi behandlat som går tillbaka till en tid före den baltiska perioden.

Övergår vi till substantivformerna ser vi först synonymerna till maĩstas. I Lyberis står pẽnas först under uppslagsordet maĩstas; som redan nämnts har det samma förhållande till maĩstas som de motsvarande verbformerna sinsemellan, och går sannolikt tillbaka till samma period. Därutöver anges olika synonymer eller delvis synonyma ord, varav vissa är belagda från de första århundradena. Även här skulle någon av dessa synonymer kunna vara äldre än den litauiska perioden eller rentav eventuellt än den baltiska perioden. I själva verket rör det sig även denna gång i de flesta fall om former utan externa jämförelser och således från den litauiska perioden, såsom val̃gis och val̃gymas. Vissa avledningar av ėsti har däremot externa jämförelseformer, även bland substantiven. Till exempel kan ėdesỹs (ėdesis) vara äldre än den litauiska perioden. Under de första århundradena betydde det ’mat för människor’ och betyder i dag ’mat för djur’, nedsättande ’mat för människor’ (LKŽ I: 1042–1043); jämför lett. ėdesis ’mat för svin, gjord av mjöl, vatten och hackade grönsaker’.³⁵ Vi kan dock inte utesluta att det rör sig om två självständiga parallellbildningar. En liknande, ja mer sannolik, hypotes kan läggas fram för ėdis (LKŽ I: 1045), med samma betydelser som ėdesỹs, eftersom bildningstypen är så utbredd. Formen kan jämföras med fornpreuss. idis (ty. Essen) och kyrkslav. jadĭ ’mat’.³⁶

³⁴ Se LEW (I: 381 och 359 s.v. lèsti); Mühlenbach-Endzelin (1925–1927: 521–522 och 454).

³⁵ Jfr. LEW (I: 125 s.v. ėsti); Mühlenbach-Endzelin (1923–1925: 573). Det rör sig om en gammal sibilantstam, som med olika ombildningar också förekommer i germanskt och slaviskt språkområde (mht. ās, ty. Aas ’kadaver’, av *ēd-s-o-; ry. яса́ ’mat, måltidsrätt’: Kluge 2002: 2; Vasmer 1958: 495). Jfr. nedan ėscã.

³⁶ Per idis si veda Mažiulis (1993: 17). In lituano esiste anche un derivato ėdmenys (LEW I: 125 s.v. ėsti; Mühlenbach-Endzelin 1923-1925: 573), non citato dal Lyberis,

18

La terminologia lituana del ‘nutrire’

Omvänt är ėskà en substantivform som mycket väl kan vara gammal, men Lyberis tar upp den under uppslagsordet apetìtas. Detta ord, som saknas i de äldre texterna och även senare är mycket sparsamt belagt, kan betyda ’mat för djur’ eller ’aptit’ (LKŽⁱ: 1154), och är identiskt med lat. ēs ca ’mat, bete’ (av *ēd-s-kā).³⁷ Med tanke på suffixets låga produktivitet i hela det indoeuropeiska området kan typen ėskà-esca gå tillbaka till en tid före de enskilda språkens period och därmed vara en rest som bevarats endast i litauiskt och latinskt språkområde.³⁸

Slutligen är pāšaras, som redan nämnts, huvuduppslagsordet i Lyberis för mat till djur. Som synonymer anges flera former, varav några också nämns som synonymer till maistas, till exempel ėdešys. Ingen av dessa är emellertid äldre än pāšaras, som sannolikt härrör från den baltiska perioden, eftersom en identisk motsvarighet finns i lettiskan.

Av denna undersökning framgår alltså att bland verb med betydelsen ’föda’ och substantiv med betydelsen ’mat’, bortsett från formerna som vi särskilt har undersökt, finns antingen ord utan jämförelseformer och därmed säkert från den litauiska perioden, eller ord med externa jämförelseformer där hypotesen att de skulle vara äldre än den litauiska perioden dock är behäftad med tvivel. Som vi också sett ovan är den äldsta formen över huvud taget šėrti, eftersom den är den enda som går tillbaka till en tid före den baltiska perioden.

Låt oss nu betrakta situationen för denna terminologi i de övriga baltiska områdena. När det gäller verbformerna i preussiskan kan vi inte tillägga något, medan vi bland substantivformerna, utöver dem som redan behandlats, först och främst har idai och istai, som alltid är översättningar av ty. Essen³⁹ som

som betyder ’mun, käkar, nos’ (om människor, nedsättande), men också ’mat, föda’. Detta substantiv har en motsvarighet i lett. ēdminis ’bete’, ēd̄mana ’mat, föda’. Detta substantiv har en motsvarighet i lett. ēdminis ’bete’, ēd̄mana ’mat, föda’. Detta substantiv har en motsvarighet i lett. ēdminis ’bete’, ēd̄mana ’mat, föda’.

³⁷ Jfr. LEW (I: 125 s.v. ēsti); Walde-Hofmann (I: 420).

³⁸ Si veda Ademollo Gagliano (1978: 13-15). Sull’antichità di questa parola, però, non tutti concordano: per esempio l’Ernout-Meillet (1959: 192 s.v. ēdō) ritiene che la formazione baltica sia di origine desiderativa e non abbia rapporti col latino.

³⁹ Cfr. Mažiulis (1993: 16 e 51-52). Īdai, che differisce da īdis solo per la formazione, è identico al lit. ėda ‘valgymas, ėdimas’, al lett. ēda ‘esca’, al rus. edá, all’a.isl. áta ‘cibo’. Istai si confronta col bg. jasto ‘cibo’.

19

MARIA TERESA ADE MOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

befinner sig i samma situation som īdis, som nämndes ovan, eftersom de har identiska externa motsvarigheter, vilka dock kan vara resultatet av polygenes. I den preussiska dokumentationen förekommer dessutom pērdin, en översättning av Futter, en sammansättning från den preussiska perioden och därför mycket sen, samt landan, en översättning av Speise, vars etymologi är mycket omdiskuterad och fortfarande oklar,⁴⁰ men som med all sannolikhet inte heller är äldre än den preussiska perioden.

Vad gäller lettiskan har vi redan sagt att penēt inte har bevarat den ursprungliga betydelsen, vilken däremot finns kvar hos sērt. Båda är emellertid relikter, som inte förekommer vare sig i Latviešu literārās valodas vārdnīca eller i Latviešu valodas sinonīmu vārdnīca. Här finner vi ēdināt som huvudord; det är den funktionella motsvarigheten till lit. maitinti och är uppenbarligen, som nämnts ovan, ett kausativum identiskt med lit. ēdinti⁴¹. På litauiska har det sistnämnda emellertid ingen allmän betydelse, utan används huvudsakligen om djur och har därför en annan position inom det aktuella lexikala fältet.

Under uppslagsordet ēdināt står baruòt, som funktionellt motsvarar både sērti och penēti i betydelsen ”göda”,⁴² och som om människor används endast i vardagligt språk. Inom lettiskan är detta verb framför allt förbundet med barība ”mat, foder” (luōpbarība specifikt ”foder till boskap”). Bland de externa jämförelserna framstår en förbindelse med nominalformer som a.sl.eccl. brašьno ”mat, näring”, rus. борошно ”rågmjöl”, a. isl. barr ”spannmål”, lat. far, farīna osv. som en tämligen övertygande möjlighet, men dessa förutsätter ett sibilantsuffix, som saknas i lettiskan.⁴³ Vilken lösning man än väljer verkar baruòt likväl, även om det är bildat till en rot som med stor sannolikhet

⁴⁰ Se Mažulis (1996: 260–261 och 32–34).

⁴¹ Jfr Latviešu literārās valodas vārdnīca (2: 474).

⁴² Jfr Latviešu literārās valodas vārdnīca (2: 41 och 39). Det bör noteras att lett. baruōklis motsvarar lit. penimis.

⁴³ Mühlenbach-Endzelin (1923–25: 265, med bibliografin). Vasmer (1953: 110) instämmer i denna hypotes. En annan möjlighet är att jämföra med a.ind. bhárvati ”tuggar”, grek. φήρον och cimr. bara ”bröd”, medan Karulis (I: 110) föreslår en förbindelse med lett. bērt, lit. bērti ”strö, sprida” (jfr lett. bārstīt, lit. barstýti, bārstalas ”blandning av korn eller mjölsorter till husdjur med fyra ben”).

20

La terminologia lituana del ‘nutrire’

äldre än den baltiska perioden, ändå är en verbform som inte är äldre än den lettiska perioden.

Andra former under uppslagsordet ėdinât, såsom ciênât och miẽluôt, som används om människor, har ”hysa” som primär betydelse och är uppenbarligen sekundära.⁴⁴ Sammanfattningsvis står det alltså klart att lettiskan i dag befinner sig i en helt annan situation än litauiskan, och att denna situation är betydligt senare, eftersom formerna från den baltiska perioden i detta område tydligt spelar en underordnad roll.

Slutligen, vad gäller benämningar på mat, anger Latviešu valodas sinonīmu vārdnīca pārtika som huvudord; det är den mest generella termen och motsvarar funktionellt lit. maistas. Detta ord, som betyder ”det som behövs för försörjning och liv”, är tydligt sekundärt, eftersom det går tillbaka på verbet pārtikt ”ha sitt uppehälle, livnära sig”, som i sin tur är sammansatt av tikt ”få”,⁴⁵ och befinner sig därför uppenbart i en helt annan situation än de litauiska former som vi har undersökt. Detsamma gäller andra former som nämns i ordboken och som av olika skäl också är sekundära, till exempel iztika eller uzturs (uzturēt ”försörja”). Vad gäller avledningar av est (ėdesis, ėdiẽns, ėd̄maņa osv.) kan man, för dem som har identiska motsvarigheter i litauiskan, som vi sett ovan, inte utesluta ett polygenetiskt ursprung. En intressant form som i sig inte går tillbaka längre än till den lettiska perioden, men som åtminstone på rotnivå kan vara gammal i betydelsen ”näring”, är barība, som nämnts ovan, men den behandlas inte i Latviešu valodas sinonīmu vārdnīca.

Det lettiska området framstår alltså överlag otvivelaktigt som innovativt i förhållande till det litauiska, vilket också är fallet i de flesta avseenden. Vad gäller fornpresiskan kan man endast säga att dokumentationen, som vi sett, innehåller både former som överensstämmer med andra områden, med det litauiska som främsta exempel, och som mycket väl kan ha uppkommit polygenetiskt, och former som är specifika för detta område, men samtliga är mycket sena.

⁴⁴ Den första är avledd av ciens ”ära” (Mühlenbach-Endzelin 1923–25: 394–395); den andra av mīļš ”kär” (Mühlenbach-Endzelin 1925–27: 645–646, 653).

⁴⁵ Mühlenbach-Endzelin (1927–1929: 184–185 s.v. II tikt).

21

MARIA TERESA ADE MOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

APPENDIX

Nedan återger vi beläggen för penéti och ganýti i de publicerade delarna av Bretkūnas Bibeln⁴⁶, med beaktande även av de motsvarande verben i den lutherska Bibeln och i Vulgata⁴⁷. Som vi ska se är bilden tydligast för ganýti, som förekommer i sammanhang där handlingen att föda avser husdjur med fyra ben, även i överförd betydelse; detta verb motsvarar alltid latinets pascere, i de flesta fall (hela arton gånger av tjugosex) tyskans weiden och i de återstående fallen tyskans hüten. Det finns också två särskilda fall där användningen av ganýti i participform återger syntaxen i de motsvarande latinska ställena ganska troget, medan tyskan har en icke-verbal fras (auf der Weide).

Vad penéti beträffar används detta verb i de undersökta texterna främst med hänvisning till människor och två gånger med hänvisning till fåglar (Mt 6, 26 och Luk 12, 24), aldrig med hänvisning till fyrfotadjur. I dessa texter finner vi på latin, i fallande frekvensordning, pascere, cibare, alere, nutrire, och på tyska (er-)nähren, speisen och vid ett enda tillfälle versorgen.

ganýti

1Moz 29, 9: Rachel… ganė fåren (ty. hüten, lat. pascere).

1Moz 30, 31: då ska jag ganysiu och vakta dina får (ty. weiden, lat. pascere).

1Moz 30, 36: på så vis ganė Jakob Labans kvarlämnade hjordar (ty. weiden, lat. pascere).

1Moz 36, 24: när han vallade sin far Sibeons åsnor ganydamas (ty. hüten, lat. pascere).

⁴⁶ För närvarande finns endast Nya testamentet tillgängligt (i handskriven version) och av Gamla testamentet Pentateuken (även den i handskriven version), Psaltaren och ett urval av avsnitt ur olika böcker (se bibliografin). Både passagerna i Nya testamentet och, där så varit möjligt, de i Gamla testamentet har också kontrollerats mot Chlińskis översättning, som dock inte gav något av betydelse, eftersom den i allt väsentligt överensstämmer med Bretkūnas text.

⁴⁷ Eftersom vi naturligtvis inte har tillgång till Bretkūnas konkordanser utgick vi från Vulgatas konkordanser (Dutripon 1976). För Luthers text användes utgåvan redigerad av Volz och Blanke (1972), Große Konkordanz zur Lutherbibel (2001) och konkordanserna i elektronisk version (www.bibel-online.net och www.intratext.com/bibel).

22

La terminologia lituana del ‘nutrire’

1Moz 37, 12: jo broliai ganytų pekų savo tėvo ing Sichem (ted. weiden, lat. pascere). 1Moz 37, 13: ne gano tavo broliai pekų į Sicheme? (ted. hüten, lat. pascere). 1Moz 37, 16: sakyk, kur avis gano (ted. hüten, lat. pascere). 2Moz 3, 1: Mosešus ganė avis Jethro savo uošvio (ted. hüten, lat. pascere). 2Moz 34, 3: nei avies nei galvijo kokio negano prieš šį kalną (ted. weiden, lat. pascere). Ps 78 (77), 71: idant jis jo žmones Jakub ganytų savo tėviškčią Israel (ted. weiden, lat. pascere). Ps 78 (77), 72: ir jis ganė juos (ted. weiden, lat. pascere). GG 1, 7 (6): kur ganaisi, kur pietumis atsilsiti? (ted. weiden, lat. pascere). GG 1, 8 (7): ir ganyk tavo baronus pas piemenų namus (ted. weiden, lat. pascere). GG 2, 16 e 6, 2: mano prietelius yra mano, ir aš esmi jo, kursai po rožų ganosi (ted. weiden, lat. pascere). GG 4, 5: du jaunu stirnu dvyniai, kurie tarp rožų ganosi (ted. weiden, lat. pascere). GG 6, 1: idant pasiganytų daržuosu ir rožes nupeštų (ted. weiden, lat. pascere). Mc 5, 11: ir buvo tenai prie jų kalnų didis stodas kiaulių ganomųjų (ted. auf der Weide, lat. pascere). Luk 8, 32: ir buvo ta didis pulkas kiaulių ganomų (ted. auf der Weide, lat. pascere). Luk 15, 15: nusiuntė jį ant lauką savo ganytų kiaulius (ted. hüten, lat. pascere). Luk 17, 7: turėdamas tarną ariantį alba ganantį jaučius (ted. weiden, lat. pascere). Jn 21, 15: ganyk mano aveles (ted. weiden, lat. pascere). Jn 21, 16: ganyk avis mano (ted. weiden, lat. pascere). Jn 21, 17: ganyk mano avis (ted. weiden, lat. pascere). 1PvK 9, 7: kas gano guotą avių o ne valgo pieno guoto? (ted. weiden, lat. pascere). 1Ptr 5, 2: ganykite guotą Christaus, kuris jumus prisūdytas yra (ted. weiden, lat. pascere).

23

MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

föda

1 Mose 50, 21: jag ska försörja er och era barn (ty. versorgen, lat. pascere).

2 Mose 16, 32: så att de fick se brödet som jag försörjde er med i öknen (ty. speisen, lat. alere).

5 Mose 8, 16: och försörjde dig med manna i öknen (ty. speisen, lat. cibare).

Ps 33 (32), 19: penėtų juos baduosu (ted. ernähren, lat. alere).

Ps 37 (36), 3: bo kvar i landet och försörj dig i överflöd (ty. nähren, lat. pascere).

Ps 80 (79), 6: Du ger dem tårars bröd (ty. utfodra, lat. föda, lat. föda).

Ps 81 (80), 17: Med det bästa vetet skulle jag mätta dem (ty. utfodra, lat. föda).

Ords 25, 21: om din fiende hungrar, ge honom bröd (ty. utfodra, lat. föda).

Matt 6, 26: fåglarna... men er himmelske Fader föder dem ändå (ty. försörja, lat. föda).

Mt 25, 37: När såg vi dig hungrig, och gav dig mat (ty. speisen, lat. pascere).

Luk 12, 24: korparna... har varken förråd eller lador, men Gud försörjer dem (ty. nähren, lat. pascere).

ApD 7, 20: i tre månader försörjd i sin fars hus (ty. ernähren, lat. nutrire).

PvR 12, 20: om då din vän är hungrig, ge honom mat (ty. speisen, lat. cibare).

PvE 5, 29: men vårdar och bevarar den, liksom Herren gör med kyrkan (ty. nähren, lat. nutrire).

Apr 12, 6: så att den uppfödda skulle vara i ett tusen två hundra och sextio dagar (ty. ernähren, lat. pascere).

Apr 12, 14: där det skulle vara uppfödda en tid och två tider (ty. ernähren, lat. alere).

24

La terminologia lituana del ‘nutrire’

BIBLIOGRAFI OCH FÖRKORTNINGAR

Ademollo Gagliano, M. T. 1978: Le corrispondenze lessicali balto-latine. Archivio Glottologico Italiano 63, 1–34.

André, J. 1978: Les mots à redoublement en latin. Paris: Klincksieck.

Bańkowski, A. 2000: Etymologiczny słownik języka polskiego 2. Warszawa: Wydawnictwo Naukowe PWN.

Bartholomae, Ch. 1905: Altiranisches Wörterbuch. Straßburg: Trübner.

Būga, K. 1923: Die Metatonie im Lettischen und Litauischen. Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung 51, 109–142.

Chantraine, P. 1968, 1970, 1975: Dictionnaire étymologique de la langue grecque. Histoire des mots I–III. Paris: Klincksieck.

DabLkŽ = Litauisk ordbok över det samtida språket. Fjärde upplagan. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000.

Derksen, R. 1996: Metatony in Baltic. Amsterdam – Atlanta: Rodopi.

de Vaan, M. 2008: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages. Leiden – Boston: Brill.

de Vries, J. 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. 2. Aufl. Leiden: Brill.

Dundulienė, P. 1991: Lietuvos etnologija. 2-asis papildytas leidymas. Vilnius: Mokslas.

Endzelin, J. 1943: Senprūšu valoda. Ievads, gramatika un leksika. Rīgā: Universitātes apgāds.

Ernout, A. & Meillet, A. 1959: Dictionnaire étymologique de la langue latine. Histoire des mots. 4e éd. Paris: Klincksieck.

Feist, S. 1939: Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache. 3. Aufl. Leiden: Brill.

Frisk, H. 1960, 1970: Griechisches etymologisches Wörterbuch I–II. Heidelberg: Winter.

25

MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO & FRANCESCO PAOLO PARDINI

GLIWA, B. 2005: Baltische Bestattungsrituale im Spiegel ihrer Bezeichnungen: litauisch šermenys und šarvojimas, altpreußisch sirmen. Acta Linguistica Lithuanica 53, 9–21.

GREIMAS, A. J. 1985: Des dieux et des hommes. Études de mythologie lituanienne. Paris: Presses Universitaires de France.

GREIMAS, A. J. 2005: Lietuvių mitologijos studijos. Vilnius: Baltos lankos.

HAUSSIG, H. W. 1973: Wörterbuch der Mythologie 2. Götter und Mythen um Alten Europa. Stuttgart: Klett.

IEW = POKORNY, J. 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch I. Bern – München: Francke.

KARULIS, K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca I–II. Rīga: Avots.

KURSCHAT, A. 1968–1973: Litauisch-deutsches Wörterbuch (Thesaurus linguae Lithuanicae) I–IV. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

KLUGE, F. 2002: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 24. Aufl. Berlin – New York: De Gruyter.

Ordbok över det lettiska litteraturspråket 1–6. Riga: Zinātne, 1972–1986.

Latviešu valodas sinonīmu vārdnīca. Rīgā: Liesma, 1972.

LEHMANN, W. P. 1986: A Gothic Etymological Dictionary. Based on the third edition of Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache by S. FEIST. Leiden: Brill.

LEW_I–II = Fraenkel, E. 1962, 1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch I–II. Heidelberg: Winter – Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

LYBERIS, A. 2002: Sinonimų žodynas. 2-asis leidimas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Lietuvių kalbos atlasas I. Leksika. Vilnius: Mokslas, 1977.

LKŽ_VII–IX = Lietuvių kalbos žodynas VII, VIII, IX. Vilnius: Mintis, 1966, 1970, 1973.

LKŽ_XIV = Lietuvių kalbos žodynas XIV. Vilnius: Mokslas, 1986.

26

La terminologia lituana del ‘nutrire’

MAYRHOFER, M. 1963: Kurzgefaßtes etymologisches Wörterbuch des Altindischen II. Heidelberg: Winter.

MAŽIULIS, V. 1993, 1996, 1997: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 2–4. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

MÜHLENBACH, K. & ENDZELIN, J. 1925–1927: Lettisch-deutsches Wörterbuch (Latviešu valodas vārdnīca). I. Riga: Lettisches Bildungsministerium.

MÜHLENBACH, K. & ENDZELIN, J. 1925–1927: Lettisch-deutsches Wörterbuch (Latviešu valodas vārdnīca) II. Riga: Lettischer Kulturfonds.

MÜHLENBACH, K. & ENDZELIN, J. 1927–1929: Lettisch-deutsches Wörterbuch (Latviešu valodas vārdnīca) III. Riga: Lettischer Kulturfonds.

NESSELMANN, G. H. F. 1873: Der preussische Vocabelvorrath. Berlin: Dümmler, Harrwitz & Grossmann.

NIEDERMANN, M., SENN, A., BRENDER, F. & SALYS, A. 1932–1968: Wörterbuch der litauischen Schriftsprache I–V. Heidelberg: Winter.

OREL, V. 1998: Albanian Etymological Dictionary. Leiden – Boston – Köln: Brill.

PALIONIS, J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a. Vilnius: Mintis.

SABALIAUSKAS, A. 1994: Iš kur jie? Pasakojimas apie žodžių kilmę. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

SADNIK, L. & AITZETMÜLLER, R. 1955: Handwörterbuch zu den altkirchenslavischen Texten. ’s-Gravenhage – Heidelberg: Mouton & Co. – Winter.

Gammalpolsk ordbok = Gammalpolsk ordbok V. Wrocław – Warszawa – Kraków: Zakład Narodowy imienia Ossolińskich, 1965–1969.

SMOCZYŃSKI, W. 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Vilnius: Vilniaus Universitetas.

TRAUTMANN, R. 1923: Baltisch-slavisches Wörterbuch. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

UNTERMANN, J. 2000: Wörterbuch des Oskisch-Umbrischen. Heidelberg: Winter.

27

Maria Teresa Ademollo Gagliano & Francesco Paolo Pardini

Urbas, D. 1998: Martyno Mažvydo raštų žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Vasmer, M. 1953, 1955, 1958: Russisches etymologisches Wörterbuch I–III. Heidelberg: Winter.

Vyšniauskaitė, A. 1964: Šeima ir visuomeninis gyvenimas. In: Lietuvių etnografijos bruožai. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 437–562.

Walde, A. & Hofmann, J. B. 1965: Lateinisches etymologisches Wörterbuch I–II. 4. Aufl. Heidelberg: Winter.

Bibeltexter

Dutripon, F. P. 1976: Vulgatae editionis Bibliorum Sacrorum Concordantiae. Hildesheim – New York: Olms.

D. Martin Luther. Die gantze Heilige Schrifft Deudsch. Wittenberg 1545. Hrsg. von H. Volz u. H. Blanke. 1972. München: Rogner & Bernhard.

Große Konkordanz zur Lutherbibel. Stuttgart: Calwer, 2001.

Bretkūnas, J. 1983: Rinktiniai raštai. Parengė J. Palionis ir J. Žukauskaitė. Vilnius: Mokslas.

Biblia tatai eſti Wiſſas Schwentas Raſchtas, Lietuwiſchkai pergulditas per Jana Bretkuna Lietuwos plebona Karaliacziuie 1590. Faksimil av handskriften. Band 1. Königsberg i. Pr. 1590. Utg. av F. Kluge, J. D. Range och F. Scholz. Paderborn – München – Wien – Zürich: Schöningh, 1996.

Navias Testamentas ing Lietuwiſchka Lieſʒuwi perraſchitas per Jana Bretkuna Labguwos plebona 1580. Faksimil av handskriften. Band 7 och 8. Labiau i. Pr. 1580. Utg. av J. D. Range och F. Scholz. Paderborn – München – Wien – Zürich: Schöningh, 1991.

Psalteras ing lietuwiſchka liesʒuwi pergulditas Jano Bretkuno. Labguwos plebona Metuſą Chriſtaus 1580. Faksimil av handskriften. Band 6. Labiau i. Pr. 1580. Utg. av J. D. Range och F. Scholz. Paderborn – München – Wien – Zürich: Schöningh, 1991.

28

La terminologia lituana del ‘nutrire’

Textkritisk utgåva av översättningen av Psaltaren till litauiska av Johannes Bretke. Med hjälp av F. KLUGE. Försedd med en inledning och utgiven av F. SCHOLZ. Paderborn – München – Wien – Zürich: Schöningh, 2002.

Chilińskis litauiska bibel. Nya testamentet. Band 2: Text. Utgiven av C. KUDZINOWSKI och J. OTRĘBSKI. Poznań: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, 1958.

Chilińskis litauiska bibel. Nya testamentet. Band 3: Register. Utgiven av C. KUDZINOWSKI. Poznań: Państwowe Wydawnictwo Naukowe, 1964.

Samuel Bogusław Chilińskis Gamla testamente. Band I. Faksimiler av den litauiska översättningen och det nederländska originalet. Utgiven av G. KAVALIŪNAITĖ. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008.

Maria Teresa Ademollo Gagliano Università di Firenze Dipartimento di Linguistica Piazza Brunelleschi 4, I 50121 Firenze [email protected]

Francesco Paolo Pardini Università di Firenze Dipartimento di Linguistica Piazza Brunelleschi 4, I 50121 Firenze [email protected]

29