TRANSKRIPTION AV LITAUISKA DIALEKTER MED IPA-SYMBOLER: VÄSTRA AUKŠTAITISKA DIALEKTEN ŠIAULIAI
Transkription av litauiska dialekter med IPA-symboler: den västra aukštaitiska subdialekten Šiauliai
SAMMANFATTNING
Artikeln behandlar möjligheterna att transkribera västra aukštaitiska dialekten Šiauliai med symbolerna i den nuvarande versionen av Internationella fonetiska alfabetet (IPA). Hittills har dialektljud i litauisk dialektologi oftast återgetts med den så kallade Köpenhamnstranskriptionen, som anpassades av Georgas Gerulis i början av 1900-talet. I början av 2000-talet, när nya riktningar inom dialektforskningen växte fram i Litauen, ökade behovet av en modern IPA avsevärt. Därför sammanställde dialektologerna vid Litauiska språkets institut 2016 en preliminär uppsättning IPA-symboler, som fortfarande ”testas” mot särdragen hos samtliga subdialekter.
Artikeln presenterar motsvarigheterna mellan IPA-symbolerna och Köpenhamnstranskriptionen, återgivna med Palemonas tecken. Huvuddelen analyserar IPA-transkriberade exempel från Šiauliai-dialekten på två olika orter – Ažytėnai, som tillhör subdialektens södra del, och Šakyna, som ligger i norr, intill det samogitiska området. Exemplen syftar till att pröva möjligheterna att återge de flesta av Šiauliai-dialektens fonetiska särdrag med IPA-symboler.
De flesta transkriptionsproblem som rör subdialektens särdrag var inte svåra. Symbolerna för vokaler och konsonanter i IPA-uppsättningen motsvarar i de flesta fall ungefär subdialektens ljud; vissa av dem skrivs med ytterligare diakritiska tecken. I konsonantsystemet är beteckningen med IPA-symboler för de så kallade ”sluddriga” ljuden – mellanliggande mellan s, z, c, dz och š, ž, č, dž – något problematisk, eftersom de mellanliggande ljudens artikulatoriska egenskaper ännu inte har beskrivits exakt. Liksom i andra subdialekter och i standardspråket är det också i Šiauliai-området fortfarande svårast att återge prosodiska enheter, särskilt varianter av tonaccent, med IPA-symboler.
Straipsniai / Articles
237
Page 2
RIMA BAKŠIENĖ
VIKTIGA ORD: dialektologi, litauiska dialekter, västaukštaitisk subdialekt från Šiauliai, transkription, Internationella fonetiska alfabetet (TFA).
ANNOTATION
Artikeln behandlar möjligheterna att tillämpa den senaste versionen av Internationella fonetiska alfabetet (IPA) på transkriptionen av den västaukštaitiska subdialekten från Šiauliai. Hittills har dialektala ljud inom litauisk dialektologi vanligen transkriberats med den så kallade Köpenhamnstranskriptionen, som anpassades av Georg Gerulis i början av 20th-talet. I och med att nya områden inom dialektologin växte fram i början av 21st-talet stärktes behovet av ett modernt IPA, vilket ledde till att dialektologer vid Litauiska språkets institut sammanställde en försöksuppsättning IPA-symboler år 2016. Den prövas nu på de särdrag som förekommer i alla subdialekter.
Artikeln presenterar motsvarigheterna mellan IPA-symbolerna och Köpenhamnstranskriptionen, återgivna med typsnittet Palemonas. Huvuddelen analyserar exempel från Šiauliais subdialekt, transkriberade med IPA-symboler, från två olika bosättningsorter – Ažytėnai hör till den södra delen av subdialekten och Šakyna ligger i norr, intill samogiternas område. Exemplen användes för att pröva möjligheterna att återge de flesta fonetiska särdragen i Šiauliais subdialekt med IPA-symboler.
De flesta särdragen i subdialekten vållade inga transkriptionsproblem. I de flesta fall motsvarar IPA:s vokal- och konsonantsymboler ungefär subdialektens ljud; några av dem markeras med ytterligare diakritiska tecken. I konsonantsystemet är det något mer problematiskt att med IPA-symboler transkribera ljuden i det så kallade fenomenet šlėkiamas – mellanljud mellan s, z, c, dz och š, ž, č, dž – eftersom det fortfarande saknas ett exakt sätt att beskriva artikulationsegenskaperna hos mellanljud. Liksom i andra subdialekter och i standardspråket är återgivningen av prosodiska enheter, särskilt accentvarianter, med IPA-symboler fortfarande mest problematisk i Šiauliais subdialekt.
NYCKELORD: dialektologi, litauiska dialekter, västaukštaitisk subdialekt från Šiauliai, transkription, Internationella fonetiska alfabetet (IPA).
1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR
För forskare inom dialektologi har problemet med att skriva ned tal, det vill säga transkription, alltid varit aktuellt. Inte ens transkription av standardspråk kan återge alla subtila ljudvarianter; den nedskrivna återgivningen är endast ungefärlig. Det hävdas att transkriberarens subjektiva tolkning oundvikligen påverkar språkets alla nivåer – semantik, lexik, grammatik och fonetik. Transkriberaren tenderar naturligt att skriva ned sin egen språkliga tolkning, som inte alltid
238
Acta Linguistica Lithuanica LXXVII
Page 3
Lietuvių patarimų transkripcija TFA simboliais: vakarų aukštaičių šiauliškiai
sammanfaller med den information som har kodats. När dialektdata skrivs ned finns särskilt stor tvetydighet på fonetikens, eller mer exakt fonemets, nivå, eftersom den som transkriberar den avkodade inspelade texten utgår från det fonemsystem som hen känner bäst (vanligen modersmålsdialektens). Objektivitet vid transkribering är en mycket svår uppgift att uppnå; det erkänns att skriften oftast återger en ”impressionistisk” bild av det levande språket1 (Ladefoged 1990: 32–36; Pandeli, Eska, Ball, Rahilly 1997: 65; Widdowson 2012: 57 m.fl.).
För att överföra tal till papper är valet av transkriptionssystem och fastställandet av dess principer också mycket viktigt. I olika länder får särpräglade nationella transkriptionssystem ofta genomslag. Som bekant har traditionen med den så kallade Köpenhamnstranskriptionen, anpassad av Georg Gerulis (1930), levt vidare i Litauen i ett århundrade och senare utvecklats av alla framstående dialektologer (se Gerulis, Stang’as 1933; J’onikas 1939; Salys 1992 [1946]; Zinkevičius 1994; Skirmantas, Girdenis 2001 [1998] m.fl.; om litauisk dialekttranskription från 1900-talet till början av 2000-talet, se Bakienė, Čepaitienė 2017a). Även om tecknen i denna transkription anpassades till litauiska dialekter med TFA (1925 års upplaga) som grund, skiljer de sig mycket från dagens TFA-symboler. Lettiska dialektologer använder sitt eget transkriptionssystem (se AV 2016: 14–15; BA Pr 2009: 50–57; BA I 2013: I 74–81). I samband med gemensamma forskningsprojekt, som ökade särskilt i början av 2000-talet, blev det dock nödvändigt att erkänna att detta kraftigt begränsade forskningsområdet och försvårade möjligheten att jämföra data från flera språk2. Ytterligare en orsak till att behovet av ett universellt transkriptionssystem för dialekttexter ökade var de metodologiska och ideologiska förändringar mellan dialekter som ägde rum i början av 2000-talet3.
Med hänsyn till dessa behov utarbetade dialektologerna vid Litauiska språkets institut 2016 ett försöksvis teckenuppsättningsförslag baserat på Internationella fonetiska alfabetet (TFA) för nutida
1 Jfr Antanas Baranauskas träffande kommentar om förhållandet mellan skriftspråk och levande språk: ”Boken är en sak, munnen en annan: i boken är språket till hälften dött, i munnen däremot helt levande” (Baranauskas 1970: 248).
2 I början av 2000-talet stötte forskare av de baltiska standardspråken särskilt på transkriptionsproblem när de jämförde ljudens akustiska egenskaper (se Grigorjevs, Jaroslavienė 2014; 2015; Jaroslavienė 2014; 2015; Urbanavičienė, Indričāne 2015; 2016). Litauiska och lettiska dialektologer diskuterade frågan mest i samband med arbetet med BA Pr 2009, BA I 2013.
3 En universell återgivning är särskilt viktig vid analys av dialektdata med datorprogram, till exempel RuG/L04, Gapmap (se vidare Nerbonne m.fl. 2011: 65–89 ff.; Leinonen m.fl. 2016: 71–83 ff.) m.fl. Med hjälp av dessa utförs vanligen dialektometriska mätningar – dialekternas likheter och skillnader beräknas, visualiseras och analyseras, oftast med hänsyn till det geografiska läget (se Smrecany 2011: 45).
Straipsniai / Articles
239
Page 4
RIMA BAKŠIENĖ
FIG. 1. Nätverk av kontrollpunkter för dialekterna (LKA 197, karta nr 1)
uppsättning symboler från den aktuella upplagan för att skriva ned litauiska dialekter4. På senare tid har uppsättningen presenterats för forskarsamhället och diskuterats av forskare inom baltiska dialekter samt geolingvister5. Nästa steg i detta arbete är att i detalj utarbeta de utvalda TFA-symbolerna på lämpligt sätt-
4 Detta arbete var en av delarna i en större undersökning av litauiska dialekter, där TFA-transkription behövdes för att analysera dialektmaterial med datorprogram baserade på dialektometriska metoder.
5 TFA-uppsättningen för litauiska dialektljud behandlades den 2016 05 03 vid ett sammanträde i Geolingvistikcentrum vid Litauiska språkets institut. Den presenterades för forskarsamhället vid internationella vetenskapliga konferenser i Litauen (Bakšienė R., Čeipienė A. ”Tillämpningen av det internationella fonetiska alfabetet (an. IPA) på litauiska dialekttexter: möjligheter och problem”. Internationell vetenskaplig konferens Dabartinių baltų kalbų ir tarmių transformacijos. Litauiska språkets institut, Vilnius universitet, Vilnius, 2016 10 19–21) och Lettland (Bakšienė R., Čeipienė A. ”Transkription av litauiska dialekter: tradition och IPA”. Internationell vetenskaplig konferens Teksts un vārds. LU Latviju kalbos institutas, Riga, 2017 02 22–23; Bakšienė R. ”Från ljud till ord: problem vid transkription av litauiska dialekter”. Internationell vetenskaplig konferens Vārds un tā pētniecības aspekti. Liepājas universitet, Liepāja, 2017 11 30–12 01). En motsvarande uppsättning, lämplig för transkribering av lettiska dialekter, utarbetas för närvarande även av lettiska dialektologer.
240
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 5
Lietuvių patarmių transkripcija TFA simboliais: vakarų aukštaičiai šiauliškiai
för varje litauisk dialekt. För detta ändamål upprättades ett nät med 24 punkter (baserat på LKA 1977), som omfattar alla litauiska dialekter. Man strävade efter att följa principerna om enhetlighet och symmetri – de utvalda orterna ligger mellan isoglosser som korsar de huvudsakliga dialektområdena och representerar olika regioner (se fig. 1). På grundval av klassiska källor (främst LKŤCh 2004) sammanställdes ur dessa punkter en uppsättning kontrollord som illustrerar de flesta dialektdragen. Med utgångspunkt i beskrivningarna av de lokala dialekterna transkriberades alla ord med traditionell Köpenhamnstranskription och med moderna TFA-symboler6 (se vidare Bakšienė, Čepaitienė 2017). Hittills har endast transkriptionen med TFA-symboler av exempel från den dialekt som ligger närmast standardspråket – västlitauiska kaunasiska – granskats ingående (se Bakšienė, Čepaitienė 2017a).
Šio straipsnio tikslas – aptarti dabartines redakcijos TFA simbolių taikymo galimybes dar vienai vakarų aukštaičių patarmei – šiauliškiams, kurių fonetinė sistema irgi palyginti ne per daugiausia nutolusi nuo bendrinės lietuvių kalbos. Smulkesnieji tyrimo uždaviniai: iš kontrolinio žodžių rinkinio atrinkti pavyzdžius, geriausiai iliustruojančius šiauliškių patarmes fonetikos ir kirčiavimo ypatybes; atrinktus pavyzdžius užrašyti kopenagine transkripcija ir TFA simboliais; apžvelgti transkripcijos TFA simboliais galimybes ir iškilusias problemas. Straipsniu siekiama tęsti baltų kalbų tarmių tyrėjų diskusiją šiuo klausimu.
2. Motsvarigheter mellan TFA- och Köpenhamnstranskriptionens tecken
Vid utarbetandet av en uppsättning TFA-symboler lämpad för litauiska dialekter utgick man från den nuvarande traditionen för transkription av litauiska dialekter. Sedan de grundläggande principerna för återgivning av språkljud hade etablerats används samma transkriptionstecken i många dialektologiska verk; på senare tid skrivs de oftast med Palemonas tecken (se vidare Aleknavičienė m.fl. 2005). Principerna för att koppla samman Köpenhamnstranskriptionen och TFA-symbolerna har redan diskuterats i vetenskapliga publikationer (se Bakšienė, Čepaitienė 2017); därför ges här endast en sammanfattande tabell över motsvarigheterna (se tabell 1), och det visas hur många och vilka TFA-symboler för vokaler och konsonanter som har använts (se fig. 2, 3).
6Detta transkriptionsförsök syftar till att pröva den ”kanoniska” dialektbild som dokumenterats i en klassisk antologi. För närvarande beaktas inte förändringar under 2000-talet, nya företeelser och liknande. När en uppsättning TFA-symboler som lämpar sig för alla dialekter har sammanställts blir det också möjligt att transkribera inspelningar av levande tal.
Straipsniai / Articles
241
Page 6
RIMA BAKŠIENĖ
TABELL 1. Motsvarigheter mellan TFA- och Köpenhamnstranskriptionens tecken för ljud
Ljud och andra fonetiska enheter TFA Köpenhamnstranskription
Transkription av litauiska dialekter med TFA-symboler: västliga höglandsmål, Šiauliai-dialekten
FIG. 2, 3. TFA-symboler för vokaler och konsonanter valda för transkription av litauiska dialekter (grundval – IPA 2015)
3. TRANSKRIPTION AV EXEMPEL FRÅN VÄSTLIGA HÖGLANDSMÅL, ŠIAULIAI-DIALEKTEN, MED TFA-SYMBOLER
För att pröva om den sammanställda uppsättningen TFA-symboler är lämplig för att återge särdragen hos Šiauliai-dialekten valdes två ganska olika orter från dialektområdet: Ažėnai, som hör till den södra delen, och Šakyna i norr, som utmärker sig särskilt genom sin språkliga särprägel (se fig. 4) (A. Jonaitė har också undersökt och beskrivit talet i trakten kring Šakyna i mitten av 1900-talet i detalj, se 1959; 1960; 1960a; 1964; 1967; 1969; 1972). I alla dialektologiska arbeten betonas att de norra och södra delarna av dialekten skiljer sig mycket åt; dessutom finns det skillnader mellan östliga och västliga mål. Šiauliai-dialekten är kanske den minst enhetliga av alla litauiska dialekter (om skillnaderna mellan de norra och södra delarna och särdragen hos enskilda mål, se vidare Jonaitė 1960b; Grinaveckis 1974; Zinkevičius 1994: 36–40; ŠPT 2001; LKTCh 2004: 60–75; Kazlauskaitė 2002; 2003; 2005: 9–27; 2008; VAS 2007; Geržotaitė 2012; 2016: 107–131; om situationen i början av 2000-talet, se Kaikarytė 2010; 2015; Aliūkaitė, Bakšienė, Jaroslavienė et al. 2014: 155–157).
Iš kontrolinio visų patarmių žodžių rinkinio (plačiau žr. Bakšienė, Čepaitienė 2017) atsirinkti pavyzdžiai, aktualūs Šakynos ir Ažėnų punktams, iliustruojantys šiauliškių fonetines ir kirčiavimo ypatybes. Pagrindinės iš jų daugmaž vienodai realizuojamos abiejuose tirtuose punktuose, smulkesniosios – ryškiai skiriasi. Remiantis šnektų aprašais, jie transkribuoti tradicine fonetine transkripcija ir TFA simboliais. Toliau pateikiama išsami transkripcijos apžvalga ir užrašyti pavyzdžiai.
Straipsniai / Articles
243
Page 8
RIMA BAKŠIENĖ
Fig. 4. VAS-orter valda för transkriptionsillustrationerna
Stamtonande ie, uo, som avgör Šiauliai-dialektens tillhörighet till höglandsmålen, återges på samma sätt vid båda kontrollorterna som i standardspråket (LKA 1982: karta 64, 66; Zinkevičius 1994: 85; LKTr 2004: 29). För att så exakt som möjligt återge dessa ljuds positionsvarianter med TFA-symboler har stavelsens accent beaktats. Cirkumflexa ie, uo realiseras på precis samma sätt vid båda orterna, liksom i många dialekter, med stark betoning av den föränderliga tonens början. I TFA betecknas de med [i̯e] och [u̯o] – symbolerna [i], [u], som betecknar slutna ljud, skrivs först; ovanför dem sätts diakriten som anger fallande ton (eng. falling) (mer om transkription av accenter nedan), t.ex.: ˈs'u̯ĩests – sviests ~ sviestas, d'ūona – duona ~ duona7. Realiseringen av cirkumflexa ie, uo skiljer sig något mellan de undersökta orterna: i Ažytėnai framhävs vanligtvis den cirkumflexa ljudsekvensens slut, medan man i Šakyna, som ligger nära samogiternas
7 Exemplen anges överallt i följande ordning: transkription med TFA (med rak stil), dialekttranskription och motsvarighet med standardspråkets ortografi.
244
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 9
Transkription av litauiska dialekter med TFA-symboler: västliga höglandsmål, Šiauliai-dialekten
ploto, – pradžia (VAS 2007: 120; LKTChr 2004: 63). Ąžtenų pavyzdžiose tono kilimą (an. rising) žymintis ženklas rašytas ant antrojo dėmens (ˈjėns – šėns ~ šėnas, ˈjɔks – jūks ~ jūkas), o Šakynos – ant pirmojo (ˈjėns – šėns, jɔks – jūks). Aptariamųjų garsų pabaiga nuo priegaidės priklauso mažiau, visas atvejais čia rašyti TFA simboliai [ɛ] ir [ɔ], žymintys vidutinio atviro bal-sius. Atsižvelgiant į kintamą šių garsų artikuliaciją, galima juos transkribuoti ir su jungiamuoju lankeliu (an. linking) apačioje – ˈsʲu̯ɛsts, jɔks / ˈjɔks.
Obetonat ie, uo i Šakyna-orten transkriberas med samma TFA-symboler som cirkumflexa diftonger (ˈjėˈnėlis – šienėlis ~ šienėlis, pɔˈdʊks – puoduks ~ puodū-kas). I den södra delen kan obetonat ie, uo ha två olika motsvarigheter: ie > æ /e, e, uo > u, o (LKA 1982: karta 64, 66; Kazlauskaitė 2005: 14). Med TFA-symboler skrivs de [æ] / [ɛ], [e], [ʊ], [o] – för att återge de tre sistnämndas något öppnare artikulation används diakriten för en vokal med sänkt höjd (eng. lowered8) (ˈjėˈnėlis / ˈjėˈnėˈlis – šėnė.lis / šėnɔ.lis, pɔˈdʊks / pɔˈd̪ʊks / poduks / poduks).
De särdrag som skiljer höglandsmålen från andra är nasala vokaler ą, ę och diftongerna an, am, en, em; i hela Šiauliai-området uttalas de också som i standardspråket, och varianter kan uppstå endast genom påverkan av prosodiska element. Ljuden transkriberas med motsvarande TFA-symboler för vokaler och konsonanter (se motsvarande i tabell 1; fig. 2, 3), t.ex.: ˈkɑːsn̪is – kā.snis ~ kã.snis, ˈkʲæːstʲ – kǣst / ˈkʲɛːstʲ – kēst ~ kėsti, ˈsɑːmʲis – sā.mis ~ sámis, ˈʃvʲɛːnts – švēn.c / ˈʃvʲɛnts – švēnc ~ švēntas, ˈpʲɛŋkʲi – penki / ˈpʲɛŋˈkʲi – pēˈŋˈki ~ penki.
Obetonade korta stamvokaler förkortas olika på de undersökta orterna. De flesta som talar Šiauliai-dialekten förkortar dem helt, men runt Šakyna förblir de förtonande långa vokalerna halvlånga (LKA 1982: kartor 29, 36, 41, 45; LKTChr 2004: 61). Vid transkription med TFA-symboler markeras halvlängd (eng. half-long) i Šakyna-exemplen på vokalens högra sida, jfr: ˈgrʲɛːʒʲms – gre.žims / ˈgrʲɛʒʲims – grežims ~ grežimas, gʲiˈvʲɛːnʲtʲ – gi.vē.nī / ˈgʲuˈvʲɛːntʲ – gi.vē.nī ~ gyventi, suˈnʲɛːlis – su.nē.lis / sʊˈnʲɛːlis – sunē.lis ~ sūnelis. När de långa y, ū förkortas helt förändras också deras kvalitet – de blir något öppnare och mindre spända, och därför rekommenderas att de överallt transkriberas med TFA-symbolerna [ɪ], [ʊ]. Endast i öppna respektive slutna ändelser förkortas obetonade långa vokaler till korta i båda orterna. De skrivs med de motsvarande TFA-symbolerna för korta vokaler (se tabell 1), t.ex.: ˈʃɑka – šā.ka ~ šāka, ˈlɑːpʲɛ – lā.pe ~ lāpė, ˈpʲɛːmʲpʲɛ – pǣ.mpe ~ pēmpė, ˈdɑŋgʊ – dāngu ~ dāngų, ˈmɑːta – mā.ta ~ māto, ˈʃɑkas – šā.kas ~ šākos, ˈgrɑːʒʲes – grā.žes / ˈgrɑːʒʲos – grā.žos ~ grāžios,
8 Det förkortade u < betraktas också som ett något öppnare ljud än det korta u som är kort till sin natur.
9 Vid Ažėnai-orten kan även en variant med slutbetoning förekomma: kasˈnʲis – kasnīs ~ kɑsnīs.
I båda punkterna faller de korta ändelsevokalerna ofta bort eller utelämnas. När en främre vokal faller bort (i verbens infinitiver eller andra former) kvarstår mjuka konsonanter i skarven (Jonaitytė 1960a; LKA 1982: karta 90; LKTChr 2004: 62; Kazlauskaitė 2005: 17). I dessa fall har palatalisering (eng. palatalized) av de slutliga skarvkonsonanterna överallt markerats i ordslut med IPA-symbolen – den upphöjda bokstaven ʲ – t.ex.: 'ʒʲuˈæŋʲɪ – žvã.ŋė / 'ʒʲuˈɛŋʲɪ – žvė.ŋė ~ žvėngė, kəmʲˈpʲɪtʲ – kamšìt ~ kamšyti.
Kvaliteten på det betonade stamvokalet e varierar i Šiauliaiområdet. De sydliga dialekterna har i större utsträckning generaliserat den öppna vokalen (LKA 1982: 11, 12; Kazlauskaitė 2005: 15). Därför betecknas e i exemplen från Ažytėnai likadant både före en hård och före en mjuk skarvkonsonant – med den öppna IPA-vokalen [æ], t.ex.: lɛnʲˈgʲælʲɪs – lãngė.lis ~ langėlis, kemʲˈpʲælʲɪs – kampė.lis ~ kampelis, mʲæˈdʲɪs – mẽ.dìs ~ medis. I trakterna kring Šakna tenderar kvaliteten på vokalen e att differentieras mer efter den följande skarvkonsonanten: före en mjuk uttalas oftare den slutna vokalen, före en hård den öppna. I motsvarande exempel skrevs IPA-symbolen [ɛ], som betecknar en något mer sluten vokal (lɛnʲˈgʲɛlʲɪs – lãŋė.lis, kemʲˈpʲɛlʲɪs – kampė.lis, mʲɛˈdʲɪs – mẽ.dis.
En egenskap som alla tre har lagt märke till i Šakna och andra Šiauliai-dialekter nära det samogitiska området är en svag diftongisering av vokalerna e och o (LKA 1982: karta 27, 35; Zinkevičius 1994: 38; LKTChr 2004: 62; VAS 2007: 116). För att återge denna diftongisering med IPA-symboler föreslås att ett diakritiskt tecken för en mycket kort vokal (eng. extra short) skrivs över det första ledet [ɪ̯], [ʊ̯], t.ex.: 'tʲɛu – tẽva ~ tẽvą, 'tʲɛˈvʲɛlʲɪs – tʲevė.lis ~ tėvelis, 'kʊ̯ɔjɛ – kóje ~ kója, 'ʊ̯bʊˈlʲɪs – 'ubuo.lis ~ obuolys. Här kan också en transkription med en bindbåge under användas: 'tʲɛu, tʲɛˈvʲɛlʲɪs, 'kʊ̯ɔjɛ, 'ʊ̯bʊˈlʲɪs. I exemplen från Ažytėnai betecknas dessa betonade vokaler med de mer slutna IPA-vokalerna [e], [o], medan de obetonade, liksom ie, uo, kan ha flera varianter, t.ex.: 'tʲɛu – tẽva, 'tʲɛˈvʲɛlʲɪs – tevė.lis / tʲɛˈvʲɛlʲɪs – tevė.lis, 'kóje – kója, 'ʊbʊˈlʲɪs – ubulìs / 'oˈbʊlʲɪs – obolìs.
I de valda punkterna skiljer sig realiseringen av de betonade korta vokalerna åt: i de sydliga dialekterna blir de halvlånga, medan de förblir korta i trakterna kring Šakna (LKA 1982: karta 1, 13, 19; Zinkevičius 1994: 37; LKTChr 2004: 62; Kazlauskaitė 2005: 10; VAS 2007: 28, 116). Vokaler med positionsbetingad längd har transkriberats med IPA-symboler genom att placera huvudbetoningstecknet före den stavelse de tillhör och tecknet för halvlånghet efter vokalen. Den så kallade medelintonationen kan utelämnas i dessa stavelser, eftersom de till sin natur är korta och inte uppvisar någon intonationsopposition, t.ex.: 'rɑːts – rã.ts ~ rãtas, 'rʊːts – rù.ts ~ rùdas, 'ʒʲɪb – žì.b ~ žiba, 'sʲæːk – sã.k ~ sėk, 'bʊːvɑ – bū.va ~ buvo. Vokaler som inte förlängts skrivs helt enkelt med lämpliga IPA-symboler; före stavelsen skrivs också tecknet för huvudbetoning
246
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 11
Lietuvių patarmių transkripcija TFA simboliais: vakarų aukštaičių šiauliškiai
När det gäller de nordliga Šiauliai-dialekterna måste man nämna en särpräglad egenskap hos konsonantsystemet – det så kallade ”läspandet”. Företeelsen har inte beskrivits direkt vid den kontrollpunkt som utgörs av Šakyna; den lokaliseras vanligen något längre norrut – kring Žagarė, Skaistgirys och Rudiškiai (Jonaitė 1960b; Zinkevičius 1994: 38; Girdenis, Pabrėža 2000 [1978]: 119; LKChr 2004: 63; VAS 2007: 120; Kaikarytė 2015 och där anförd litteratur). På senare tid har företeelsen beskrivits som att prelabialerna s, z, c, dz och š, ž, č, dž motsvaras av mellanljud, vilka med symbolerna i den kopenhamnska transkriptionen brukade skrivas ś, ź, ć, dź. I tidigare arbeten (Jonaitė 1960b) var beskrivningar som ”förväxling”, ”blandning” och ”oregelbundet bruk” av dessa ljud vanligare. Företeelsens ursprung förknippas oftast med ett zemgaliskt substrat, men enligt Girdenis och Pabrėža (2000 [1978]: 119) kan det vara en mycket gammal kvarleva från ett av den litauiska språkets områden, där en motsättning av typen s: š saknades. Att beteckna dessa mellanljud med IPA-symboler är ganska problematiskt. Inte ens motsvarigheterna i IPA-alfabetet till litauiskans sibilanter s, z, c, dz och dess väsande ljud š, ž, č, dž är helt exakta, eftersom alfabetet har utformats med utgångspunkt i engelska språkljud (se närmare Ambrazėvičius, Leskauskaitė 2014: 166–167; Bakšienė, Čepaitienė 2017). Girdenis och Pabrėža definierar med stöd av data från främmande språk dessa ljud som apikala-retroflekta (2000 [1978]: 118), och även andra författare beskriver deras artikulation på liknande sätt (LKChr 2004: 20). De skulle alltså kanske kunna betecknas med IPA-symboler för retroflexa ljud, med ett diakritiskt tecken nedanför som anger apikal artikulation – [s̺], [z̺]. Tills vidare är detta bara ett av flera föreslagna alternativ.
En varierande grad av betoningsretraktion kännetecknar hela Šiauliaiområdet och är en av de egenskaper som skiljer området från de västliga höglandarnas kaunasiska dialekter (Jonaitė 1959: 112–118; Grinaveckis 1974; LKA 1982: karta 105; Zinkevičius 1994: 37; Kazlauskaitė 2005: 18–19; VAS 2007: 27; Kaikarytė 2015: 151–157). Vid Šakyna förekommer generell betoningsretraktion, medan den i Ažėnai endast är mer intensiv i vissa betingade fall; därför har de valda exemplen olika betoning. Dessutom kvarstår i Šakyna, som ligger långt från det samogitiska området, även en sekundär betoning i de stavelser från vilka betoningen har retraherats, även om den är mindre framträdande än i de samogitiska dialekterna. I exemplen med betoningsretraktion har huvud- och sekundärbetoning (om sådan finns) markerats i IPA-transkriptionen, men tills vidare har man avstått från att markera den retraherade betoningens intonation. Litteraturen innehåller fler uppgifter om intonationen hos samogitisk retraherad betoning, medan den ännu inte har undersökts ingående i Šiauliaiområdet, även om man antar att intonationsskillnader också förekommer där; åtminstone vissa dialektuppgifter vittnar om detta (se närmare Jonaitė 1959; Kazlauskaitė 2005a). Exempel på tre typer av betoningsretraktion, transkriberade med IPA: a) retraktion av betoning från en kort ändelse till en kort stavelse (retraktion förekommer endast i Šakyna): dɔˈrʲis – durìs / ˈdɔ̞rʲis – dùris ~ dùris, mʲeˈtʲus – metùs / ˈmʲe̞tʲus ~ metùs; b) retraktion av betoning från en kort ändelse till
Straipsniai / Articles
247
Page 12
RIMA BAKŠIENĖ
en lång stavelse (accenten dras tillbaka i båda punkterna, i Šakyna finns en bibetoning kvar): ˈtʲiˑlʲs – ˈtʲiˑlʲs – ˈtʲiˑlʲu ~ tylù, ˈjɔˑdɑ – jū́odɑ / ˈjɔˑdɑ – ˈjuo̯dɑ ~ juodɑ, ˈʋeikɑs – ʋaikùs / ˈʋaikɑs – ˈʋai̯kʊs ~ vaikùs, ˈkɛlbɑ – kálbɑ / ˈkɑlbɑ – ˈkálba ~ kalbà; c) accentförskjutning från en lång circumflexändelse till en stavelse av varierande längd (accenten dras tillbaka endast i Šakyna): verˈjɪ̯kɛ – ʋār̃škė / ˈʋarˌjɪ̯kɛ – ˈʋār̃škɛ ~ varškė, zmɔ̄ˈnɔˑs – žmùnōs / zmɔ̄ˈnɔˑs – žmɔ̄ˈnɔˑs / ˈzmɔ̄ˌnɑs – ˈžmùonɑs ~ žmonės, ˈgʲɛˌrɛi – gerai. / ˈgʲɛˌrɛi – ˈgɛˌrai ~ gerai.
En av de mest komplicerade aspekterna av transkription med TFA-symboler är återgivningen av litauiska prosodiska enheter. Även om det i alla dialekter, liksom i standardspråket, endast finns två fonologiska tonaccenter, finns det ändå ljudallotoner som beror på dialektens prosodiska system, stavelsebildande ljud, ordposition och andra faktorer. Transkription med TFA-symboler försvåras också av att de litauiska tonaccenterna är ett sammansatt fenomen som realiseras genom ett komplex av fonetiska drag (duration, grundton, intensitet, kvalitet). Dragens inbördes förhållanden och betydelse för åtskillnaden mellan tonaccenter varierar också beroende på den specifika dialektens system, stavelsens kärna osv. På senare tid har uppfattningen att litauiska tonaccenter är mer tonala till sin karaktär vunnit mark (se översikten i Švageris 2015: 20–36; Bakšienė 2016: 46–55). Hittills har endast två diakritiska tecken valts ur TFA-symboluppsättningen för att beteckna tonaccenter: [˄], som anger fallande ton, och [˅], som anger stigande ton. Kvalitetsdrag skulle återges med vokaltecken, kvantitet med tecken för lång respektive halvlång vokal intill dem. Man måste medge att detta val inte ens återger alla kännetecken hos standardspråkets tonaccenter: tonkonturen är inte alltid enbart fallande eller stigande, och intensitetsmodulationer med mera återges inte alls.10 Möjligheterna att återge dialektala allotoner med TFA-symboler kommer ännu att bli föremål för framtida forskning och diskussion.
Det finns också allotoner av tonaccenter i Šiauliai-dialekten (se Jonaitė 1959; LKA 1982: karta 106; LKTCh 2004: 63; VAS 2007: 120). I diftonger och diftongoider med akut accent förlängs de första leden a, e i hela området till halvlånga11, och de transkriberas därför med TFA-symboler genom att diakriten för fallande ton sätts över vokalen
10 Jfr professor Astos Kazlauskienės förslag att beteckna standardspråkets litauiska tonaccenter med TFA-symboler helt enkelt som accent av typ 1 och typ 2 och beskriva typernas kännetecken separat (föredraget ”Det internationella fonetiska alfabetet för standardspråkslitauiska: vokaler, accent, tonaccenter” vid konferensen Linguistika (baltistik) šiuolaikiniuose ugdymo procesuose, som hölls vid Lietuvos edukologijos universitetas 2017 05 06–07). Det är också värt att notera att akut och cirkumflex, som fortfarande brukar användas för att beteckna litauiska tonaccenter, inte heller återger några av deras kännetecken; de är rent konventionella tecken. Jfr att letterna betecknar fallande tonaccent med grav accent – melē ’tunga’.
11 A. Jonaitės (1959: 122) nuomone, jie pailgėja iki ilgųjų, tačiau autorė taip teigė tik iš klausos, jokių matavimų atlikta nebuvo. Kiti autoriai (A. Kaikarytė, R. Kazlauskaitė) šiauliškių tekstuose šioje pozicijoje žymi pusilgius dėmenis.
248
Acta Linguistica Lithuanica LXXVII
Page 13
Lietuvių patarmių transkripcija TFA simboliais: vakarų aukštaičiai šiauliškiai
och genom att sätta tecknet för halvlängd till höger om den, till exempel: ˈpãⁿtʲɪs – pã.n̩tis ~ pán-tis, ˈtʲãːmst – tãːmst ~ témsta. Däremot förlängs leden i, u endast i den södra delen, där även Ažytėnai ingår; i Šakyna-punkten betonas de, men förblir korta, och när de transkriberas markeras därför inte halvlängd, jfr: ˈtʲɪts – tī.ts / ˈtʲɪts – tìts ~ titas, ˈkùlʲtʲ – kū.lʲtʲ / ˈkùltʲ – kūlʲ ~ kulti.
Inom Šiauliai-området skiljer sig också platsen för trycket vid circumflexaccent. I Ažytėnai-punkten i den södra delen koncentreras trycket vid circumflexaccenten vanligen på det andra ledet, som förlängs till halvlångt. Med TFA-symboler skrivs en sådan tonaccent med en diakrit för stigande ton över det andra ledet och ett tecken för halvlängd bredvid det, till exempel: ˈvɑːka – vāka ~ vaika, ˈrɑ̃ːka – rāŋ.ka ~ ranka, ˈlʲeŋʲkʲ – lēŋ.kʲ ~ lenkia, ˈvʲɪlʲks – vīl.ks ~ vilkas, ˈkʊ̃mps – kūm.ps ~ kumpas. I Šakyna-punkten, som ligger intill det žemaitiska området, koncentreras trycket vid circumflexaccenten på det första ledet, men betoningen är svag och de betonade leden förlängs inte. I sådana fall skrivs TFA-tecknet för stigande ton helt enkelt över det första ledet, till exempel: ˈvɑka – vāka, ˈrɑŋka – rāŋka, ˈlʲeŋʲkʲ – lēŋkʲ, ˈvʲɪlks – vīlks, ˈkʊmps – kūmps.
4. I STÄLLET FÖR SLUTSATSER
Efter en översikt över material från de västliga höglandslitauiska Šiauliai-dialekterna, transkriberat med TFA-symboler, kan slutsatsen dras att de flesta dialektdragen inte medför några transkriptionsproblem. Šiauliai-dialekterna bedöms ur transkriptionssynpunkt vara ett av de enklare dialektsystemen. Vokal- och konsonantsymbolerna i TFA-uppsättningen motsvarar i de flesta fall dialektens ljud ungefärligt; några av dem skrivs med ytterligare diakritiska tecken. Några frågor är fortfarande omdiskuterade och behöver preciseras i mer ingående studier.
I konsonantsystemet är beteckningen med TFA-symboler av de så kallade ”slirande” ljuden – mellanliggande mellan s, z, c, dz och š, ž, č, dž – problematisk. Det finns många arbeten om detta unika drag, men ljudens artikulation har ännu inte beskrivits ingående, experimentella undersökningar har inte utförts och beskrivningarna bygger enbart på hörselintryck. Därför är det särskilt svårt att välja exakta TFA-motsvarigheter för dessa konsonanter, eftersom även de artikulatoriska/akustiska egenskaperna hos alla andra sibilanter som används i litauiskan skiljer sig avsevärt från engelskans, vars ljud ligger till grund för TFA-uppsättningen. Som 2000-talets forskning visar tenderar draget ”slirande” att snabbt försvinna, men de aktuella konsonanterna har ändå en särpräglad artikulation i den norra Šiauliai-dialekten; deras transkription med TFA-symboler kommer därför sannolikt att behöva preciseras ytterligare framöver.
Liksom i andra dialekter och i standardspråket är återgivningen av prosodiska enheter, särskilt varianter av tonaccenter, med TFA-symboler den mest komplicerade även i Šiauliai-området. Stavelser som framhävs med huvud- och bibetoning kan markeras, men modulationerna i långa betonade stavelser som hänger samman med olika tonaccenter återges inte helt adekvat. Šiauliai-dialekternas prosodiska system är mer komplicerat jämfört med de tidigare behandlade kaunasiska dialekterna,
Straipsniai / Articles
249
Page 14
RIMA BAKŠIENĖ
eftersom det finns ett fenomen med accentindragning. Detta ger upphov till ett problem med markeringen av accentkonturer vid indragen accent; dessutom förekommer vid gränsen mot det samogitiska dialektområdet även uppskjutna accenter samt långa stavelser som framhävs med sekundär betoning och från vilka huvudbetoningen har dragits tillbaka. I dialektområdets utkanter kan även andra fall av accentkonturalotoner förekomma – medelhöga, brutna och jämna. Hittills har accentkonturernas kännetecken i sådana stavelser inte registrerats med TFA-symboler; deras markering förblir fortfarande en fråga för framtida forskning och diskussion.
LITERATŪRA
Aleknavičienė Ona, Grumadienė Laima, Gurskas Albertas, Skirmantas Petras, Strockis Mindaugas, Tumasonis Vladas 2005: Lituanistinis šriftas Palemonas. Vilnius: Tautinių bendrijų namai.
AV 2016: Avoi vēl neizsēt. Latviešu valodas dialekti 21. gadsimtā, sast. Anna Stafecka, Liene Markus-Narvila, ab. red. Anna Stafecka. Rīga: LU Latviešu valodas institūts.
BA Pr 2009: Baltu valodu atlants (Prospekts) / Baltų kalbų atlasas (Prospektas) / Atlas of the Baltic Languages (A Prospect), sud. Anna Stafecka, Danguolė Mikulėnienė. Rīga: Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūts, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
BA I 2013: Baltų valodų atlants / Baltų kalbų atlasas / Atlas of the Baltic Languages. Lek-sika / Leksika / Lexis 1. Flora, sud. Anna Stafecka, Danguolė Mikulėnienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūts.
Bakšienė Rima 2016: Vakarų aukštaičių kauniškių priegaidės: Marijampolės šnekta. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Bakšienė Rima, Čepaitienė Agnė 2017: Tarptautinės fonetinės abėcėlės taikymo lietuvių tarmių garsams galimybės. – Baltistica 52(1), 109–140.
Bakšienė Rima, Čepaitienė Agnė 2017a: Lietuvių tarmių transkripcija: tradicija ir IPA. – Linguistica Lettica 25, 203–229 (spaudina).
Baranauskas Antanas 1970: Raštai 1. Vilnius: Vaga.
Gerulis Georg 1930: Litausche Dialektstudien. Leipzig: Markert & Peters Verlag.
250
Acta Linguistica Lithuanica XXVII
Page 15
Lietuvių patarimų transkripcija TFA simboliais: vakarų aukštaičių šiauliškiai
Gerullis Georg, Stang‘as Christian 1939: Lietuvių žvejų tarmė prūsųse. Kaunas: Spindulys.
Geržotaitė Laura 2012: Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos. – Acta Linguistica Lithuanica 67, 156–174.
Geržotaitė Laura 2016: Lietuvių tarmių klasifikacijos tyrimas geolingvistiniu aspektu. Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Girdenis Alekas, Pabrėža Juozas 200 [1978]: Nauji šnekėjimo stebėjimai Žagarės apylinkėse. – Alekas Girdenis. Kalbotyros darbai 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 117–120.
Grigorevs Juris, Jaroslavienė Jurgita 2014: Dabartinių baltų bendrinių kalbų nosinių sonantų spektrinė analizė. – Žmogus ir žodis. Didaktinė lingvistika 16(1), 35–49.
Grigorevs Juris, Jaroslavienė Jurgita 2015: Comparative study of the qualitative features of the Lithuanian and Latvian monophthongs. – Baltistica 50(1), 57–89.
Grinaveckis Vladas 1974: Apie Joniškio šnektos kirčio atitraukimą. – Eksperimentinės fonetikos ir kalbos psichologijos kolokviumo medžiaga 6, Eksperimentinė ir praktinė fonetika, ats. red. Antanas Pakerys, Vilnius: Vilniaus valstybinis pedagoginis institutas, 156–159.
Jaroslavienė Jurgita 2014: Spectral characteristics of the Lithuanian vowels: some preliminary results of a new experimental research. – Linguistica Lettica 22, 68–84.
Jaroslavienė Jurgita 2015: Lietuvių kalbos trumpųjų ir ilgųjų balsių kiekybės ir kokybės etalonai. – Bendrinė kalba 88. Prieiga internete: www.bendrinekalba.lt/Html/88/Jaroslaviene_BK_88_straipsnis.pdf (žiūrėta 2017 12 10).
Jonaitienė Aldona 1959: Šaknis tarmės kirtis ir priegaidė. – Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 109–130.
Jonaitienė Aldona 1960: Šaknos tarmės daiktavardžio kaityba. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 91–111.
Jonaitienė Aldona 1960a: Šaknos tarmės žodžio galo vokalizmas. – Lietuvos TSR MA darbai 1(8), A serija, 151–162.
Jonaitienė Aldona 1960b: Nauji duomenys apie Skaistgirio tarmės konsonantizmą. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 79–86.
Straipsniai / Articles
251
Page 16
RIMA BAKŠIENĖ
Jonaitė Aldona 1964: Žemaitiškos morfologinės ypatybės Šakynos tarmėje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 7, 165–177.
Jonaitė Aldona 1967: Latvių kalbos poveikis palatvės vakarų aukštaičių šnektų gramatinei sandarai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 9, 171–182.
Jonaitė Aldona 1969: Palatvės vakarų aukštaičių šnektų būdvardis, skaitvardis, įvardis. – Lietuvių kalbotyros klausimai 11, 183–209.
Jonaitė Aldona 1972: Palatvės vakarų aukštaičių nednesinės fonetikos žodžiai ir jų kilmė. – Lietuvių kalbotyros klausimai 13, 31–41.
Jonikas Petras 1939: Pagamčio tarmė. Kaunas: Spindulys.
JŠT 2001: Joniškio šnektų pratimai ir tekstai, ats. red. Janina Švambarytė, sud. Nerija Bartkutė, Rasa Dumčiūtė, Lina Kazlauskaitė, Aušra Kaikarytė, Janina Švambarytė. Šiauliai: K. J. Vasiliausko įmonė.
Kaikarytė Aušra 2010: Joniškio šnektos daiktavardžio linksniavimo sistema. Daktaro disertacija. Vilnius: Vytauto Didžiojo universitetas.
Kaikarytė Aušra 2015: Skaistgirio šnektos ypatybės. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 3, 50–173.
Kazlauskaitė Rūta 2002: Pašvijo šnektos fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija. Daktaro disertacija. Vilnius: Vilniaus universitetas.
Kazlauskaitė Rūta 2005: Šiaulių patarmės pietinių šnektų tekstai ir komentarai. Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla.
Kazlauskaitė Rūta 2005a: Atrauktinio kirčio priegaidės Pašvijo šnektėje. – Kal-bos istorijos ir dialektologijos problemos 1, 313–324.
Kazlauskaitė Rūta 2008: Jonavos šnektos fonetinės ypatybės. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 2, 600–609.
Ladefoged Peter 1990: What do we symbolize? Thoughts prompted by bilabial and labiodental fricatives. – Journal of the International Phonetic Association 20, 32–36. Prieiga internete: https://doi.org/10.1017/S0025100300004254 (žiūrėta 2017 12 10).
Leinonen Therese, Çöltekin Çağrı, Nerbonne John 2016: Using Gmap. – Lingua 178, 71–83.
LKA 1977: Lietuvių kalbos atlasas 1. Le ksika, ats. red. Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas.
52
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 17
Lietuvių patarmių transkripcija TFA simboliais: vakarų aukštaičiai šiauliškiai
LKA 1982: Lietuvių kalbos atlasas 2. Fonetika, ats. red. Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas.
LKTChr 2004: Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija, sud. Rima Bacevičiūtė, Audra Ivanauskienė, Asta Leskauskaitė, Edmundas Trumpa. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.
Nerbonne John, Colen Rinke, Gooskens Charlotte, Kleiweg Peter, Leinonen Therese 2011: Gabmap – A Web Application for Dialectology. – Dialectologia. Special Issue 2, 65–89.
Pandeli, Eska, Ball, Rahilly 1997: Problems of phonetic transcription: The case of the Hiberno-English slitt. – Journal of the International Phonetic Association 27, 65–75. Prieiga internete: http://dx.doi.org/10.1017/S0025100300005430 (žiūrėta 2017 12 10).
Salys Antanas 1992 [1946]: Lietuvių kalbos tarmės. Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.
Skirmantas Petras, Girdenis Aleksas 2001 [1998]: Naujesni tarmių fonetinės transkripcijos rėmenys. – Aleksas Girdenis. Kalbotyros darbai 3. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 335–351.
Šageris Evaldas 2015: Lietuvių ir latvių tarmių monoftongų priegaidžių akustiniai požymiai: lyginamoji analizė. Daktaro disertacija. Vilnius: Vilniaus universitetas.
Urbanavičienė Jolita, Indričienė Inesė 2015: Lietuvių ir latvių kalbų trankieji prelbalsiai: lokuso lyčių rezultatai. – Baltistica 50(2), 261–293.
Urbanavičienė Jolita, Indričienė Inesė 2016: Lietuvių ir latvių kalbų uždaromos prelbalsiai: sprogimo fazės trukmė ir FFT spektrai. – Žmogus ir žodis. Didaktinė lingvistika 18(1), 46–79.
VAS 2007: Vakary aukštaičiai šiauliškiai: mokomoji knyga, sud. Rūta Kazlauskaitė, Lionė Lapinskienė, Rima Bacevičiūtė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Widdowson John David Allison 2012: Some Elementary Problems of Phonetic Transcription. – Tradition Today 2, 57–69. Prieiga internete: http://centre-for-english-traditional-heritage.org/TraditionToday2/TT2_Widdowson.pdf (žiūrėta 2017 12 10).
Zinkevičius Zigmas 1994: Lietuvių kalbos dialektologija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
Straipsniai / Articles
253
Page 18
RIMA BAKŠIENĖ
Trancription of Lithuanian Dialects by IPA Symbols: the Western Aukštaitian Subdialect of Šiauliai
SUMMARY
This paper discusses the oportunities for the application of the International Phonetic Alphabet (IPA) to the sounds of Western Aukštaitian of Šiauliai. From the 20th to the 21st century texts of Lithuanian dialects were marked using the transcription that was adapted by Georg Gerullis in 1930. It is a distinctive transcription which differs from those applied to other languages. Nowadays, the usage of this transcription became more complicated after quantitative measurements of language variance became popular. They are usually made by computer programs which require identical data. In order to avoid transcription variation in the future, the pilot study transcribing the sounds of Western Aukštaitian of Šiauliai (from Ažytėnai and Šakyna regions) using IPA symbols was performed.
After review the illustrative material of Western Aukštaitian of Šiauliai, it can be concluded that in the IPA there are almost all characters that are suitable to mark a variety of sounds found in this subdialect. Only a few sounds need to be marked with additional diacritics. Intermediate sounds between s, z, c, dz and š, ž, č, dž are problematic in the consonant system. Appropriate IPA symbols somewhat differ from the dialectal sounds by their characteristics of articulation or function.
The marking of prosodic units in Šiauliai subdialect using the IPA symbols is most problematic. They can be marked as an accented syllable (with primary and secondary stress) and a long-syllable tone fall (= acute) / rise (= circumflex). Some allotones in the accents of Šiauliai subdialect cannot be marked using the IPA. It is the object for future research.
