ILIJA LEMEŠKIN

Litauiska språkets institut

ORCID-id: orcid.org/0000-0002-7095-231X

Forskningsområden: baltistik, slavistik, äldre baltisk litteratur och skriftkultur, folklore.

DOI: doi.org/10.35321/all91-02

FORMA CHRIKŠTIMA (1559) ur formell synvinkel. Prästen M. Mažvydas akrostikon

Forma Chrikštima (1559) ur formell synvinkel. Ett akrostikon av prästen M. Mažvydas

ANNOTATION

Jämförelse är det viktigaste forskningsverktyget, men det komparativa förfarandet måste stratifieras konsekvent. När akrostikonet från 1559 undersöks måste det jämföras med: 1) andra akrostikon av Martynas Mažvydas; 2) tidigare akrostikon som representerar samma skrifttradition; 3) identiska och liknande kombinatorisk-poetiska medel som realiserades i ett bredare historiskt-kulturellt sammanhang. Detta avgränsar i sig de växande fälten för komparativ analys: indirekta uttrycksmedel som användes i katekesen från 1547, Pranciškus Skorinas akrostikon och de akrostikon som intellektuella från andra europeiska länder lämnade efter sig under 1500-talet. Trots den nationella betydelse som M. Mažvydas tillmäts i Litauen har hans akrostikon hittills inte varit föremål för någon djupgående (komparativ) undersökning. Denna artikel syftar till att klarlägga akrostikonets roll (form och innehåll) i 1559 års publikation Forma Chrikštima, att synliggöra dess samspel med de översatta källorna och att urskilja ett möjligt samband (i fråga om gemensamma kännetecken) med P. Skorinas akrostikon.

VIKTIGA ORD: M. Mažvydas, P. Skorina, akrostikon, Katekes, Forma Chrikštima, akatist, paratext.

Straipsniai / Articles

39

ILJA LEMEŠKIN

ANNOTATION

Jämförelse är det huvudsakliga forskningsverktyget, men den komparativa proceduren måste konsekvent stratifieras. När vi undersöker akrostikonet från 1559 måste vi jämföra det med (1) andra akrostikon av Mažvydas; (2) tidigare akrostikon som representerar samma litterära tradition; och (3) identiska och liknande verktyg inom kombinatorisk poetik som realiserades i ett bredare historiskt-kulturellt sammanhang. Detta avgränsar i sig de expanderande fälten för komparativ analys: de indirekta uttrycksmedel som användes i katekesen från 1547, Franciskus Skorinas akrostikon samt de akrostikon som skapades under 16^th århundradet av europeiska intellektuella från andra länder. Trots Mažvydas nationella framträdande ställning i Litauen har hans akrostikon hittills inte varit föremål för någon djupgående (komparativ) forskning. Denna artikel syftar till att klargöra akrostikonets roll (form och innehåll) i publikationen från 1559 Forma Chrikštima, att klarlägga dess samspel med de översatta källorna och att identifiera ett möjligt samband (i fråga om identiska kännetecken) med P. Skorinas akrostikon.

NYCKELORD: M. Mažvydas, F. Skorina, akrostikon, Katekes, Forma Chrikštima, akatist, paratext.

1. M. MAŽVYDAS: HANS BÖCKER OCH AKROSTIKON

Corpus Mosvidianum består av: de böcker som M. Mažvydas själv förberedde för tryckning (1547; 1549; 1559) och de handskrivna källor som efter hans död (^†1563) återstod och som vi i dag känner genom senare tryck av Baltramiejus Vilentas (1566; 1570) och Jonas Bretkūnas (1589).

Till den första gruppen av autentiska publikationer av M. Mažvydas hör följande tre sällsynta böcker:

1. [Martynas Mažvydas,] CATECHISMVSA PRAḟty S̄zadei, Mak̄las fkai-tima rafchta yr giėfmes del krikščianiftes bei del berneliu iaunu nau̇ey fuguldi-tas KARALIAVCZVI VIII. dena Menefes Saufia, Metu vłgimima Diewa. M. D. XLVII. [1547] Soli Deo gloria;

2. Martynas Mažvydas, Giefme S. Ambraßeijaus, bey S. Auguḟtina, kurę wa-din: Te Deu laudamus. Su geḟmemis ape ißch numir̄uiu priekelima Iefaus Chriftaus, Ißchgulditas per M. Moḟuida Waitkuna [et]c. Till gagn för Ragainės kyrka och

40

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriſtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

kitu etc. [I kolofonen:] Tryckt i Karalauczuy av Iana Weinreicha. Den 20:e dagen i månaden Balandʒa. Guds år 1549;

3. [Martynas Mažvydas,] Forma Chriſtima. Kaip Baβnicʒas Iſtatimė Hertz̜iʒikĭtes Pruſu / ir kitofu žemėſu laikoma ira. Tryckt i Karalauczui av Iona Daubmana / Kristi år M. D. L I X. [1559].

Katekesen från 1547 och agendan från 1559 presenterade M. Mažvydas (utformade han) som anonyma verk. Sin upphovsmannaskap som översättare och sammanställare avslöjade han med hjälp av akrostikon, varför författaren anges inom hakparenteser.

Till den andra gruppen hör:

1.1. [Baltramiejus Vilentas,] Geſmes Chriſtʒoniſkas gedomas Baβnicʒofu per Aduenta ir Kaledas ik Gramnicʒu. Tryckt i Karalauczui av Iona Daubmana, Guds år / M. D. LXVI. [1566];

1.2. [Baltramiejus Vilentas,] GESMES Chriſtʒoniſkas gedomas baβnicʒofu per Welikas ir Sekminias ik Aduenta. Tryckt i Karalauczui / av Iona Daubmana. Guds år / M. D. LXX. [1570] Soli Deo Gloria;

2. [Jonas Bretkūnas,] PARAPHRASIS, permanentina poteraus malda / per Martina Moſwida iſchguldita införlivad i Jonas Bretkūnas publikation Gieſmes Duchau­nas / iſch Wokiſchka ing Lietuwiſchka lieʒuwi / per nekurius Plebonus Hercegiſtes Pruſu / pergulditas. Tryckt i Karaliauczuie / av Iurgi Oſterbergera 1589.

Två volymer av Geſmes Chriſtʒoniſkas förbereddes för tryckning av M. Mažvydas släkting – B. Vilentas. Utifrån ett annat ärvt manuskript kan han 1572 och/eller 1574 ha gett ut även sin kusins PARAPHRASĮ (exemplar av dessa möjliga utgåvor har hittills inte upptäckts); i så fall har Jonas Bretkūnas 1589 sannolikt använt inte författarens autentiska manuskript utan B. Vilentas utgåva.

När man talar om samlingen av M. Mažvydas böcker är det viktigt att ha i åtanke att boken (texten) är en subtil artefakt – ur genressynpunkt ett strikt determinerat språkligt tecken på högsta nivå, vars författare i enlighet med den aktuella kommunikativa situationen tilltalar läsaren på lämpligt sätt och vid lämplig tidpunkt. En text som publicerats utan författarens ingripande och kännedom är långt ifrån likvärdig med en bok som författaren själv gett ut; därför bör både sångboken och PARAPHRASĮ betraktas som B. Vilentas och J. Bretkūnas verk.

I den första volymen av Geſmes Chriſtʒoniſkas infogade B. Vilentas ett förord REVERENDIS PASTORIBVS ET MINISTRIS ECCLESIARVM LITVANICARVM. Formuleringen MARTINVS MOSVID, GRATIAM & pacem ą

Straipsniai / Articles

41

ILJA LEMEŠKIN

Deo Patre, & D. N. Jefu Chrifte, som anges i slutet av förordets titel, knyter boken starkt till Mažvydas namn, men det är okänt om detta inte bara är en innovation av utgivaren, som fick ordna den avlidnes manuskriptsamling. Detta förord kan – och uppenbarligen borde – ha varit anonymt. Så gjorde M. Mažvydas 1547 när han dolde författarskapet till den motsvarande latinska inledningstexten ”Pastoribus et ministris ecclesiarum in Lituania gratiam et pacem”. Han motiverades av den medeltida inställningen att undvika självnämnande och omnämnande av sitt ”obetydliga” namn.

Författaren till sångbokens förord säger tydligt att skaparen av bokens namn inte kan jämföras med Skaparens namn: hunc laborem meum non eo fufceptum, neq; ad id profuturum ut meo nomini famam aut celebritatem ullam conciliet (quippe quum neq; appet(o, neq; ex tali re petendam effe scio) verum enimvero ut gloria, laus & honor nominis folius Æterni Dei Patris & D. N. Jefu Chrifti ”jag utförde inte detta arbete för att det i framtiden skulle skänka mitt namn berömmelse och ryktbarhet (jag varken eftersträvar detta eller vet att man bör söka det genom ett sådant arbete), utan för att den litauiska kyrkan inspirerat och troget skulle lovprisa den ende himmelske Gudens, Faderns och vår Herre Jesu Kristi namn...” (Koženiauskienė 1990: 76). M. Mažvydas undviker medvetet och deklarativt att göra sitt namn känt bland människor och är just därför benägen att avslöja sitt författarskap ”på gammaldags vis”, blygsamt – genom ett sinnrikt indirekt uttrycksmedel som inte alla kunde upptäcka. Detta är också en viktig projektion på katekesen. Utgivarens olyckligt tillagda MARTINVS MOSVID till det anonyma förordet strider mot hållningen från 1547 och undergräver den tydligt uttryckta ståndpunkten att Guds tjänare i sångboken eller ett verk av liknande slag inte bör lovprisa, det vill säga offentliggöra, sitt namn.

Till kategorin anonyma publikationer enligt M. Mažvydas uppfattning kan även PARAPHRASIS, permanitina poteraus malda. Den utförliga schablonartade anmärkningen per Martina Mofwida ifchgul dita kan av banala förlagsmässiga skäl ha lagts till titeln av samme B. Vilentas. På så sätt kan utgivaren ha avslöjat ursprunget till det manuskript han hade tillgång till och publicerade. Hur M. Mažvydas själv eventuellt skulle ha ordnat ”sin publikation” förblir oklart.

De texter av M. Mažvydas som publicerades genom B. Vilentas och J. Bretkūnas ansträngningar ger intryck av fullständiga böcker (verk) av M. Mažvydas, men en sådan uppfattning är inte korrekt. Efter 1563 publicerades Mažvydas inte av M. Mažvydas, utan av B. Vilentas och J. Bretkūnas. De gjorde detta efter eget omdöme; därför måste man vid överväganden om det författarskapande elementet (författarrepresentationen) utgå från de autentiska trycken från 1547, 1549 och 1559.

Katekesen från 1547 och agendan från 1559 är viktiga verk av dogmatisk och undervisande karaktär, avsedda för ”kyrkornas herdar och tjänare”. De tillkom på härskarens (kyrkans) begäran och med statliga medel. Som sig bör under sådana omständigheter uppträder M. Mažvydas här som en trogen Guds (kyrkans,

42

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriʃtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

härskarens) tjänare, som tyst – som anonym – utför sin plikt (uppgift, beställning).

Av helt annan karaktär är den tillfällighetsbetonade ”Sången av S:t Ambrosius...” från 1549. Det är en liten samling av flera sånger, som enligt M. Mažvydas vilja svarar mot konkreta församlingsbors, det vill säga stadsbornas, önskemål: Supratau klaufytojius Diewa Ʒodʒa norinćʒus tureti geʃme tą kure wadin: Te Deum laudamus. Dessutom är den ”privata” boken avsedd Ant naudos Ragainės Baʒnićʒey och tillägnad en adlig person. Med denna tillfälliga trycksak ville man säkerställa fogden i Ragainės, Sebastijonas Perbantas, undergivenhet; han skulle också finansiera utgivningen av häftet. En sådan publikation, med en dedikant och en dedikatarie, kunde på grund av sin genre- och funktionsbestämning inte vara abstrakt anonym.

Således kan man dra slutsatsen att M. Mažvydas böcker tenderar mot anonymitet.

2. KÄLLOR OCH STRUKTUR HOS PUBLIKATIONEN FORMA CHRIʃTIMA

Vid undersökningen av akrostikonet är det viktigt att fastställa gränsen mellan översatta och ”egna”, ”författarens” texter. Till de senare hör inte bara små inskott som M. Mažvydas själv skrivit in (ofta tillkomna för att säkerställa översättningens smidighet) eller större verk som han skapat, utan också delar av texter av andra personer (dit hör exempelvis bibliska citat) som inte fanns i översättningens original.

En av de första som uttalade sig om den källa som M. Mažvydas använde var Jurgis Gerulis, som 1922 hänvisade till en publikation från 1558 (VD16 P 4787): Kirchen Ordnung Wie es im Hertzogthumʙ Preuffen / beydes mit Lehr und Ceremonien / ʃampt andern / ʃo ʒu Förderung und Erhaltung des Predig=ampts / Chriʃtlicher Zucht / und guter Ordnung / von nöten / gehalten wird. Anderweit verʃehen / gemehret / und Publicieret. ANNO CHRISTI M. D. LXIII. 25. Nouembris. Der ander Theil dieʃer Kirchenordnung. Von den Ceremonien / und Kirchengebräuchen (Gedruckt ʒu Königsperg in Preuffen / bey Johann Daubman. 1558) (Gerulis 1922: XIX). Senare upprepades J. Gerulis uppfattning av Vaclovas Biržiška (1960: 85).

Den etablerade uppfattningen förändrades först efter att Christian S. Stang i tidskriften Baltistica publicerade en kort artikel ”Om källan till M. Mažvydas ’Formos Chrikstima’”. År 1976, utan tillgång till de tryckta källor som hade undersökts i Königsberg, nådde den norske baltisten – med stöd av det jämförelsematerial som han systematiskt samlat före kriget – en fast slutsats: ”Den verkliga källan är inte den tyska Kirchen Ordnung, som aldrig genomfördes fullständigt, utan ett separat kapitel om dopet i en publikation som utkom 1559 (samma år som ’Forma Chrikstima’)” (Stang 1976: 7). K. Stangs väl underbyggda och absolut entydiga forskningsresultat ignorerades tyvärr av vissa forskare.

Straipsniai / Articles

43

ILIJA LEMEŠKIN

Den gamla felaktiga attribueringen upprepades och en dålig premiss åtföljde den hos Guido Michelinis: ”Texten på s. 95–128 [Forma Chrikštima – I. L.] är översatt från tyska efter 1558 års Kirchen Ordnung (del 2, s. 2a–10b). Det är huvudsakligen en ordagrann översättning; från källan avviker man särskilt i början av s. 118 och 119, där man sannolikt har stött sig på en publikation som försvann under andra världskriget (se Ch. Stang, ”Om källan till M. Mažvydas ’Formos Chrikštima’”, Baltistica XII(1), 1976, s. 7–8)” (Michelini 2000: 157). Det är beklagligt att detta skedde i en bok som skulle ha systematiserat källorna med precision, det vill säga i bildpublikationen ”Martyno Mažvydo raštai ir jų šaltiniai” från 2000.

Den onödiga förvirringen undanröjdes 2010 av Pietro Umberto Dini på grundval av en textologisk komparativ analys av originalen: ”I själva verket stödde sig Mažvydas inte alls på Kirchenordnung – Formą Chrikštymo översatte han från den tyska publikationen Form der Tauff (1559)”; ”Det verkliga tyska originalet till Mažvydas översättning av Formos Chrikštymo är inte den tyska Kirchenordnung (1558), utan en separat publikation av dess kapitel om dopet, Form der Tauff, som utkom 1559. Detta bör forskare som undersöker källorna till Mažvydas skrifter beakta. Det finns ingen grund för att analysera Mažvydas Formą Chrikštymo utifrån texten i 1558 års Kirchenordnung” (Dini 2010: 76, 80).

Vid utarbetandet av boken stödde sig M. Mažvydas alltså på publikationen (VD16 ZV 21274) Form der Tauff. Wie die in der Kirchenordnung des Hertzogthumbs Preuß=sen / und an=dern mehr / verfaßet. Gedruckt zu Königsberg / durch Johann Daubman / Anno Christi / 1559, men för exakthetens skull måste det betonas att man vid behandlingen av ursprunget och sammansättningen hos publikationen Formą Chrikštima bör tala inte om en enda källa utan om källor. 1559 års Form der Tauff är den huvudsakliga, men inte den enda, text som ingår i den bok M. Mažvydas förberedde för tryckning.

Från f. 19r börjar Giesmė duchawna / ape mufu S. Chrikfhta juguldita nůg D. Mart: Luthera. Chrift vnfer Herr zum Jordan kam. Detta är en mycket populär sång av Martynas Luther (EKG 146, EG 202), som enligt tillgängliga uppgifter för första gången publicerades som ett bladtryck (in plano) 1541 (det har inte bevarats). Senare, 1543–1544, tryckte Josef Klug sången i Wittenberg (VD16 G 849; VD16 G 850): Geiftliche Lie der zu Wittemberg / Anno 1543. Warnung D. Mart. Luther. Viel falſcher Meiſter itzt Lieder tichten Sihe dich fur vnd lern ſie recht richten Wo Gott hin bawet ſein Kirch vnd ſein wort Da wil der Teufel ſein mit trug vnd motd (Tryckt i Wittenberg / av Joseph Klug / år M. D. Liiij)¹. Senare, 1545, utkom sången i Leipzigförläggaren Valentin Babsts samling (VD16 G 851), som betraktas som den sista samlingen av M. Luthers egna sånger: Geyftliche Lieder. Mit einer newen vorheede / D. Mart. Luth. Warnung D. M. L. Viel falſcher Meiſter itzt Lieder tichten Sihe dich fur, vnd lern ſie recht richten

^¹ VD16 G 850; tillgänglig på internet: https://digital.staatsbibliothek-berlin.de/werkansicht?PPN=PPN817716122&PHYSID=PHYS_0087&DMDID=DMDLOG_0030.

44

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriſtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

Där Gud bygger sin kyrka och sitt ord, där vill Djävulen vara med list och mord.

Leipzig (Tryckt i Leipzig av Valentin Babſt på Ritterstraffen. 1545).

När G. Michelini undersökte ursprunget till M. Mažvydas skrifter angav han ingen källa för denna del av Forma Chriſtima. Som parallell hänvisade han till den tyska texten och melodin, som påstås härröra från en publikation från 1545: ”Den tyska texten av M. Luther och melodin återges efter 1545 års Geiſtliche Lieder, sång nr 18 [= 1561 års utgåva, sång nr 18]; jämför även 1561 års Gſangbüchlein (del 2, s. 15a–16a), 1570 års Kirchengeſanng (s. 36a–37a) och 1573 års Kirchengeſenge (s. 397b–398b). Texten omtrycktes i Philippo Wackernagels antologi (bd 3, s. 25–26) och med melodi i hans bok Martin Luthers Geiſtliche Lieder, s. 72–74. <...> En ordagrann översättning från M. Luthers tyska text, endast den sista strofen har lagts till. Melodin överensstämmer med den tyska källan” (Michelini 2000: 191).

Det sista påståendet, tillsammans med den återgivna melodin, skapade åter förvirring. Det har inte kontrollerats från vilken källa G. Michelini hämtade melodin, men den överensstämmer inte med versionen från 1543–1544 eller 1545. Det finns en skillnad i den fjärde takten:

1543–1544

1545

1559

Michelini 2000: 192

Det är svårt att fastställa den konkreta källa som M. Mažvydas stödde sig på 1559, på grund av dels mängden teoretiskt möjliga tyska tryckta källor (utgivna 1543–1559), dels bristen på jämförelsematerial. Den tyska texten kännetecknas av stabilitet i olika publikationer, medan M. Mažvydas endast tog med en (den första) raden ur det tyska originalet i sin bok (Chriſt vnſer Herr zum Jordan kam). Dessutom saknar den översättning som M. Mažvydas publicerade skiljetecken som skulle kunna hjälpa till att identifiera källan. Slutligen är de tillhörande notsystemen inte heller till stor hjälp (det vore värdefullt om en musik specialist jämförde dem). Det förblir oklart varför G. Michelini, som angav en felaktig melodi, tycks ha föredragit Valentin Babsts sångbok från 1545. Eftersom det inte kan beläggas att M. Mažvydas hade en konkret utgåva från Wittenberg, Leipzig eller någon annanstans till hands, måste man arbeta med den äldsta kända (tillgängliga) identiska

Straipsniai / Articles

45

ILJA LEMEŠKIN

tryckta versionen av sången. Av denna anledning återges här, intill M. Mažvydas översättning, sången enligt J. Klugs utgåva från 1544, som V. Babst också följde konsekvent 1545:

Geiftliche Lieder zu Wittemberg. Wittenberg: Josef Klug, 1544.

Forma Chriſktima. Karaliaučius: Jonas Daubmanas, 1559.

42[r] En andlig sång / Om vårt heliga dop / Där sammanfattas kort / Vad det är? Vem som = instiftat det? Vilken nytta det har? etc. D. Mart. Luther. S ij Krist

[19r] En andlig sång= / om vårt S. dop=, författad av D. Mart. Luther. Kristus, vår Herre, kom till Jordan. [natos] Kristus kom till Jordan: Tog emot dopet av Johannes: [natos] Så ville hans Fader: När han fullbordade sitt verk: C iij Te

[42v] [natos] Kristus, vår Herre, till Jordan Från S. Johannes dopet [natos] kom efter sin Faders vilja / för att fullborda sitt verk och ämbete / Då [natos] ville han instifta åt oss ett bad / För att tvätta oss från synder / Även frälsa från den bittra döden / Genom sitt = [natos] tvätta oss från synder / Även = [natos] döden bittra / Genom sitt

[19v] [natos] Han stärker dopet för oss: [natos] till syndernas förlåtelse: [natos] och till dödens dränkande [natos] med sitt blod och sina sår: Han gav

46

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriſtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

Geiſtliche Lieder zu Wittemberg. Wittenberg: Joſef Klug, 1544.

Forma Chriſktima. Karaliaučius: Jonas Daubmanas, 1559.

43[r] [natos] hans blod och sår / Det gav ett nytt liv. Så hör och märk noga / vad Gud själv säger om dopet. Och vad en kristen ska tro / för att undvika kättarnas skaror. Gud säger och vill att vattnet ska vara / men inte bara enkelt vatten. Hans heliga ord finns också där / med riklig Ande utan mått. Han är här döparen. F iiij Sådant

[20r] [natos] Genom att ge oss nytt liv. Lyssna och förstå nu, vad var och en kallas: Vad Gud, Kristus, där har att tro på, sanna människor, från vad de skall befrias=: Gud befallde att dopet skulle vara vatten, men det är inte bara vanligt vatten; bredvid vattnet finns det heliga= ordet och den helige Ande är tillsatt=. Den som döper är sann. Detta visar Gud tydligt= genom tecken och ord lär han. C iiij Gud

Straipsniai / Articles

47

ILJA LEMEŠKIN

Andliga sånger i Wittemberg.

Wittenberg: Joſef Klug, 1544.

Forma Chriftkima.

Königsberg: Jonas Daubmanas, 1559.

[43v]

[20v]

Sådant har han klart bevisat för oss / med bilder och ord / Faderns röst hördes uppenbart / där vid Jordan. Han sade: Detta är min käre Son / i vilken jag har behag. Honom befaller jag er / att ni ska höra honom alla / och följa hans lära.

Även Guds Son står här själv / i sin späda mänsklighet. Den helige Ande förnyar sig / förklädd i duvans gestalt. Så att vi inte ska tvivla på det / när vi blir döpta / har alla tre Personerna döpt / för att därmed ge sig åt oss på jorden / att bo hos oss. Hans

Gud Fadern ropade med sin röst i Jordan / där hörde han Guds tal: Detta är min käre Son / han behagar mig mycket. Honom ska jag ge åt er / så att ni lyder honom / och följer hans ord.

Guds Son var själv där / i sin mänskliga gestalt / och den helige Ande kom / iklädd en duvas gestalt. Så ska vi tro med stark tro / när vi redan har blivit döpta / att Treenigheten har döpt oss / och dessutom alltid vill leva / hos oss på jorden.

Apostlarna bygger broar för att lära hela världen Jog

48

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriſtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

Geiftliche Lieder zu Wittemberg. Wittenberg: Joſef Klug, 1544.

Forma Chriſtima. Karaliaučius, Jonas Daubmanas, 1559.

44[r] Hans lärjunge kallas Herren Kristus / Gå ut över hela världen för att undervisa / dem som är förlorade i synder / så att de vänder sig till bot. Den som tror och låter döpa sig / ska genom detta bli salig / en nyfödd människa kallas han / som inte längre kan dö / utan ska ärva himmelriket. Den som inte tror på denna stora nåd / förblir i sina synder / och är dömd till evig död / djupt i helvetets avgrund. Hans egen helighet hjälper inget / alla hans gärningar är förlorade / arvsynden gör dem till intet / däri är han född / av sig själv förmår han inte hjälpa sig. S iij Det

[21r] Ty han är en förespråkare för synden. Därför skall han göra bot. Den som tar emot dopet skall få frälsning. Nytt blir det eviga livet. Den som inte kan dö för evigt får Guds rike. Men den som inte tror skall leva evigt i synd, han skall dö evigt; där skall helvetets eld brinna. Hans helighet skall inte rädda honom, inte heller skall alla hans gärningar hjälpa honom. Den medfödda synden förstör människans gärningar och liv, människan kan inte hjälpa sig själv alls. Våra ögon ser vattnet som hälls över barnet=. C v Människa=

Straipsniai / Articles

49

ILJA LEMEŠKIN

Slutligen bör man arbeta med ytterligare en, det vill säga den tredje i ordningen, källan – de ”egna” texter som M. Mažvydas sinnrikt samordnade med översättningarna av agendan Form der Tauff (1559) och sången ”Christ, unser Herr, zum Jordan kam”.

Till dem hör akrostikonet MARTINVS S MASWIDAS M, infogat i M. Luthers sång (i dess sjätte och sjunde strofer), samt M. Mažvydas välsignelse, som utvidgar akrostikonet och M. Luthers verk (utgör en ”överskjutande” åttonde strof). I början av publikationen identifierar vi i vår tur andra ”överskjutande”, det vill säga av M. Mažvydas som bokens författare (sammanställare) tillagda texter. Det är två ”epigrafer”^², placerade mellan titelsidan (f. 1r) och översättningen av Form der Tauff

² Ur dagens perspektiv betecknar begreppet epigraf en text som skrivits i början av ett verk eller dess delar och genom vilken författaren anger verkets huvudtanke eller tema. Detta synsätt är inte utmärkande för M. Mažvydas böcker. Hos honom är epigrafen en kort inskrift som i början av verket ger viss viktig information om verkets tillkomsttid och om författaren; det kan vara en invocation, ett tack, en dedikation, reklam och så vidare.

50

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriḱſtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

början (f. 2r). Här (f. 1v) lade publikationens skapare fram två bibliska citat som var viktiga för honom (för hans publikation), och ett av dem dessutom i två olika uttrycksformer:

Ef. 4. || En Herre, en tro, ett || dop, en Gud och allas Fader, || som är över alla, genom || alla och i oss alla. ||

Timo. 4. || Pietas ad omnia utilis eſt. || Pabaſniſta wiſſam naudin= || ga eſt. ||

Således är publikationen Forma Chriſtima från 1559, med avseende på sin källa eller sina källor, inget homogent tryckminnesmärke. M. Mažvydas ”egna” texter som bokens sammanställare och författare omger, liksom i katekesen från 1547, de översatta källorna.

Bokens titelsida kopierar exakt den första och huvudsakliga tyska källan (det vill säga VD16 ZV 21274):

Efter epigrafen, vald för 1559 års utgåva och genom sin position (f. 1v) och funktion korrelerande med epigrafen i 1547 års katekes, följer från f. 2r till f. 18v en översättning av agendan Form der Tauff. M. Mažvydas avstod från sentensen LAVS DEO, som avslutar det tyska originalet. När han utvidgade utgåvan infogade han dessutom en annan översatt källa – M. Luthers psalm ”Christ, unser Herr, zum Jordan kam”, som upptog f. 19r–21v. I slutet av den översatta psalmen, på utgåvans slutposition, infördes andra författarelement: M. Mažvydas akrostikon och välsignelseformel, vilka semantiskt och funktionellt hänger samman med epigraferna i bokens början.

”Författarens”, dvs. med M. Mažvydas person nära förbundna, bokelement bildar en ringkomposition. Särskilt tydliga spår av författaren återfinns i slutpositionen, och detta är naturligt. Omfattningen av de paratextuella delarna i bokens slut bestämdes av textsättningsprocessen, resp. tryckarkets begränsningar. Detta illustreras väl av P. Skorinas utgåvor: det tomma utrymmet på det sista arket uppmuntrade

Straipsniai / Articles

51

ILJA LEMEŠKIN

olika dekorativa element (inte bara narrativa gravyrer), ytterligare böner, slutord, invokationer och utförliga kolofoner. Analysen av utgåvans struktur från 1559 avslöjar samma situation. Bokblocket består av tre lägg. Här anges deras omfattning och den plats där sömmarna går:

Lägg Ark Sömmarnas plats Läggomfattning A 1–8 4v–5r 4 | 4 B 9–16 12v–13r 4 | 4 C 17–21 19v–20r 3 | 3^³

Texten i den första och största översatta källan (Form der Tauff) slutade i början av f. 18v, dvs. på det tredje läggets knappt andra blad. Om ett lägg av normal omfattning hade sammanställts, dvs. 4 | 4, skulle ¾ av arket ha förblivit outnyttjat. Därför användes ett mindre pappersark till slutet, medan hjälpkällorna (M. Luthers psalm och M. Mažvydas texter) delvis ”lappade” ihop det återstående fria utrymmet.

3. M. MAŽVYDAS TEXTER I M. LUTHERS PSALM

Oavsett vilka utilitaristiska (trycktekniska) överväganden som motiverade införandet av M. Luthers psalm i 1559 års utgåva, var valet varken slumpmässigt eller misslyckat. Till sitt innehåll passade katekespsalmen (om dess karaktär – Schilling 2019: 171–173) utmärkt för agendan.

Forma Chrikſtima – detta är en utförlig förklaring av hur dopritualet ska förrättas enligt kyrkoordningen. I grunden är det ett sammandrag av gudstjänsten (med exakta anvisningar om vad, när och hur som ska göras), som prästen eller den lekman som tvingats döpa ett spädbarn hemma skulle följa. Det auktoritativa poetiska verk som lagts till i slutet av utgåvan (det sista lägget) talar också ”om vårt heliga dop”, undervisar på ett tilltalande och lättförståeligt sätt om vad dopet är, hur det uppkom och hur dopet verkar.

På grund av den första (huvudsakliga) källan förkortade M. Mažvydas psalmens titel, eftersom den dubblerade agendans innehåll:

^³ Det sista bladet i lägget var tomt, dvs. utan text, och avlägsnades därför ibland (se ex. sign.: Pol.6.II.4–5, Biblioteka Uniwersytecka w Toruniu).

52

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriſtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

Geiſtliche Lieder zu Wittemberg. Wittenberg: Joſef Klug, 1544.

Forma Chriſktima. Königsberg: Jonas Daubmanas, 1559.

En andlig visa / Om vårt heliga dop / Där kortfattat är sammanfattat / Vad det är? Vem som instiftat det? Vad det gagnar? etc. D. Mart. Luther.

En andlig sång= / om vårt S. dop=, författad av D. Mart. Luther.

Formellt är ”giesmė duchawna” inte en beståndsdel av dopritualet. Den fogades till agendan för att prästerna skulle sjunga den och bland de troende sprida sanningen om dopet.

M. Mažvydas översättning från 1559 är ordagrann. Fortsättningsvis presenteras parallellt originalet, indelat i strofer och något grafiskt förenklat (enligt J. Klugs utgåva), och översättningen; texter som M. Mažvydas skrivit in markeras med fetstil:

1544

1559

1. Kristus, vår Herre, kom till Jordan efter sin Faders vilja / Av S. Johannes tog han dopet, för att fullborda sitt verk och ämbete / Där ville han instifta ett bad / För att tvätta oss från synder / Även dränka den bittra döden / Genom sitt eget blod och sina sår / Det gällde ett nytt liv.

1. Kristus kom till Jordan: Så som hans Fader ville: Han tog dopet av Johannes: För att fullgöra sitt uppdrag: Där stärkte han dopet åt oss: Till tvagning från synder: Och till dödens nedsänkande Genom sitt blod och sina sår: För att ge oss ett nytt liv.

2. Hör därför och märk noga / Vad Gud själv kallar dopet. / Och vad en kristen ska tro För att undvika kättarnas skaror. Gud talar och vill att vattnet ska vara där, Men inte endast enkelt vatten. Hans heliga ord är också med, Med riklig Ande utan mått. Han är här den verklige döparen.

2. Förstå och begrunda väl vad Gud kallar dopet, Vad vi kristna ska tro, Så att kättaren blir fördriven. Gud säger att vattnet ska vara dop, Men det är inte bara vanligt vatten; Vid vattnet finns det heliga ordet, Och den heliga Anden är tillfogad: Han är den verklige döparen.

Straipsniai / Articles

53

ILJA LEMEŠKIN

1544

1559

3. Så har han klart bevisat det för oss / Med bilder och med ord / Faderns röst hördes uppenbart / Där borta vid Jordan. Han sade: Detta är min käre Son / I honom har jag funnit behag. Honom vill jag anförtro åt er / För att ni ska höra honom alla / Och följa hans lära.

3. Detta uppenbarade Gud tydligt, Han undervisade genom bilder och ord. Gud Fadern ropade med sin röst, Och vid Jordan hörde han honom. Fadern talar: detta är min käre Son, Han är mig mycket behaglig. Honom ger jag åt er, För att ni ska lyda honom Och följa hans ord.

4. Också Guds Son står här själv / I sin sköra mänsklighet. Den heliga Anden sänker sig ner / Förklädd i en duvskepnad. Så att vi inte ska tvivla på det / När vi döps / Alla tre personer har döpt / För att på jorden hos oss / Ge sig till att bo.

4. Guds Son var själv där, I sin mänskliga gestalt. Också den heliga Anden kom, Klädd i en duvas skepnad. Så ska vi stadigt tro, När vi nu har blivit döpta, Att Treenigheten döper oss, Och att den ska leva för evigt.

5. Hans lärjunge, Herren Kristus, säger: Gå ut och lär hela världen / Att den är förlorad i synder / Och ska vända sig till bot. Den som tror och låter sig döpas / Ska genom detta bli salig / Han kallas en nyfödd människa / Som inte längre kan dö / Han ska ärva himmelriket.

5. Apostlarna, hans sändebud, Befallde att undervisa hela världen, Att den är förlorad på grund av synd, Därför ska den göra bot. Den som tror och tar emot dopet, Han ska få frälsning. Han blir en ny människa, Som inte kan dö för evigt, Han får Guds rike.

6. Den som inte tror på denna stora nåd / Förblir i sina synder / Och är dömd till evig död / Djupt nere i helvetets grund. Ingen egen helighet hjälper / Alla hans gärningar är förlorade / Arvsynden gör dem till intet / I den är han född / Han förmår inte hjälpa sig själv.

6. Nåd den som inte tror För evigt lever i synd Där måste han lida evig död Skall helvetets eld brinna Hans helighet hjälper honom inte, Inte heller hjälper hans gärningar honom Av arvsynden är hans gärningar fördärvade Människans gärningar och liv Åt sig kan människan aldrig hjälpa sig.

54

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriſt̄ima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

1544

1559

7. Ögat ser endast vattnet / När människor häller vatten. Tron i Anden förstår kraften / I Jesu Kristi blod. Och inför honom är det en röd flod / Färgad av Kristi blod / Som helar all skada / Ärvd från Adam / Och även begången av oss själva.

7. Våra ögon ser vattnet På barnet som vi häller det på Människan ser genom Anden denna bild Verkligen Kristi blod Honom är vattnet ett rött blod Dagligen bestänkt med Kristi blod På gamla sår helande Världen som vi fått från Adam Oss medfödd från den gamle.

8. Låt oss prisa Gud Fadern Och ära Jesus Kristus, Och lovsjunga den heliga Anden, Låt oss tacka den ende Guden, Som har instiftat dopet, Till tvagning från synder Och till evig frälsning Genom Kristus utlovad. Honom tillkomme evig ära.

Amen.

För jämförelsens skull bifogas en fri översättning av M. Luthers psalm enligt den nya litauiska lutherska psalmboken (Krikščioniškos giesmės 2007: 311–312):

1. Till floden Kristus kom, Som kallas Jordan, Ty Kristus ville gärna Att Johannes skulle döpa honom. Så lämnade han dopet Till vår rening från synder Och räddade dyrt våra själar Från fördärvet Med sitt blod och sina sår.

2. Förstå därför väl Vad det heliga dopet betyder – Låt oss tro fast på det Och undvika den onda vägen. Ty det heliga dopet är vatten,

Straipsniai / Articles

55

ILJA LEMEŠKIN

Men vattnet är inte ensamt – det heliga ordet är redan med det, och den heliga Anden, eftersom Gud är vår sanne döpare.

3. Detta visade Gud synligt, Och hans ord ljöd, Han förkunnade från höjden av himlen – Och Johannes hörde honom, När han sade: ”Detta är min Son, Jag älskar honom av hela mitt hjärta, Jag har utvalt honom åt er För att kärleksfullt undervisa er – Ta emot hans lära.”

4. Tillsammans med Fadern besökte honom i dopet Hela sin helighet Och den heliga Anden I en duvas gestalt. Låt oss tro det i våra hjärtan, Känna det i våra själar, Att Treenigheten döper oss, Den heliga Anden återföder oss, Genom att helga oss åt Gud.

5. [saknas]

6. [saknas]

7. Ögat ser bara vatten, Hällt över det lilla barnet, Tron – frälsningen, Vunnen genom heligt blod. Vattnet är inte vanligt – Det är helgat genom blodet, Det tvättar verkligen bort synderna, De som Adam började, De som finns i våra hjärtan.

56

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chriḱtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

8. Låt oss lovprisa Gud Fadern, Och hans dyrbaraste Son, Och lovsjunga den heliga Anden, Med den varmaste tacksamhet, Han gav oss det heliga dopet, Han tvättar bort synderna, Genom honom får vi alla Frälsningen, Den eviga, Ära åt den käraste Guden!

Det är mycket intressant att den psalmredaktion som tillhandahållits genom den evangelisk-lutherska kyrkans konsistorium i Litauen avlägsnar nästan en tredjedel av M. Luthers text (utelämnar originalets 5:e och 6:e strofer), men presenterar M. Mažvydas som M. Luther, dvs. inkluderar hans välsignelseformel från 1559. Dess samband med M. Mažvydas avslöjades tidigare av akrostikonet, som den moderna ”versionen” av psalmen inte tar hänsyn till. Därför anges endast M. Luther som textens författare. Tyvärr.

En jämförelse mellan texterna från 1544 och 1559 visar att M. Mažvydas konsekvent följde originalet. Detta gäller inte bara precisionen i innehållsåtergivningen utan också den strofiska strukturen. Varje strof i det tyska originalet och den litauiska översättningen bestod av nio rader. I slutet av psalmen bildade två strofer 18 positioner (bokstäver) i schemat [9 + 9], vilket formade akrostikonet. När M. Mažvydas beslöt att skriva in sitt för- och efternamn i den 6:e och 7:e strofen, var han tvungen att lösa ett kombinatoriskt problem. I den sista strofen skulle den latinska formen MASVIDIVS, som använts 1547, passa väl, men namnet MARTINVS visade sig vara för kort. Detta skulle kräva att den från det tyska originalet övertagna strofiska strukturen bröts, eftersom omotiverade bokstäver som sköts in mellan förnamnet och efternamnet inte kunde förekomma i ett akrostikon. Författaren valde en annan väg – han använde en kortare form av efternamnet och jämställde därigenom förnamnets och efternamnets omfång:

På så sätt återstod två positioner (bokstäver) efter personnamnen, vilka enligt dåtidens normer redan kunde ges en regelbunden innebörd som en interlinjär förkortning:

MARTĮNVS S MASWĮDAS M MARTĮNVS MASWĮDAS SM MARTĮNVS MASWĮDAS SignaMus

”[vi] Martynas Mažvydas välsignar.”

Straipsniai / Articles

57

ILJA LEMEŠKIN

I boken Lithuanica aliter jämfördes förkortningen SM med verb. significare (SM = SignificaMus – Cappelli 1928: 354) och knöts semantiskt till akrostikonet från 1547 BI TP: Baccalaureus Iuris Titulum Posuit ”juris kandidat satte korstecknet” (Lemeškin 2019: 364–365). Kollegan Tomašas Hoskovecas föreslog ett enklare sätt att förklara detta (Hoskovec 2021: 127–128). Förkortningen SM är pres. pl. 1. indic. av verb. signare ”att sätta korstecknet; att underteckna”, från vilket (via medeltida kyrkolatin) lit. žegnoti, tjeck. žehnati, pol. żegnać, ty. segnen, forneng. segnian... härstammar. Förkortningen, som motsvarar akrostikonets predikat, utvecklas vidare av den verbala välsignelseformeln, dvs. en välsignelse på nio rader, presenterad som den åttonde strofen.

Akrostikonets struktur är alltså följande:

MARTĮNV̨S MASWJDAS S[ign­a]M[us]: [välsignelsetext]

”[prästen]^⁴ Martynas Mažvydas välsignar:

Gud Fader lovsjunger vi, och Jesus Kristus tillber vi; och den helige Ande lovprisar vi. Vi tackar den ende Guden, vars instiftelse dopet är. Till syndernas förlåtelse och frälsningens borgen, från Kristus har det börjat. Må det bli till hans eviga ära.

Den anspråkslöse författaren, som eftersträvade gudfruktig anonymitet, handlar på samma sätt i katekesen och agendan Forma Chrikſtima från 1547. Både här och där omges huvudtexten, resp. översättningarna, av författartexter med samma funktion, likartat ordnade semantiskt och grammatiskt.

Detta är den strikt mot fosterlandet riktade epigrafen och akrostikonet i den versifierade inledningen B[accalaureus]I[uris] MARTĮNV̨S MASWJDAS ”juris kandidat Martynas Mažvydas” i katekesens början. I katekesens slut, på kolofonets plats, finns i fyraradiga innovationen Skaititaip en fortsättning på författartexten, resp. det första akrostikonet (från inledningen) BI TP: Baccalaureus Iuris Titulum Posuit ”juris kandidat satte korstecknet”. 1559 års utgåva öppnas i sin tur av två uttrycksfulla epigrafer, också riktade till Litauen och till läsaren (den ena epigrafen föreligger på latin och litauiska; den kommer att behandlas separat i en annan

^⁴ Denna information är inte verbaliserad, men den framgår tydligt av sammanhanget, eftersom inte vem som helst kan välsigna och göra korstecknet.

58

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chrik|tima (1559) ur formell synvinkel. Prästen M. Mažvydas akrostikon

artikel⁵). Huvudtexten avslutas av akrostikonet MARTINVS MASWIDAS S[igna]M[us] ”Martynas Mažvydas välsignar” med lämpliga välsignelseord. Således kan samma författarhandstil iakttas i utgåvorna från 1547 och 1559: i böckernas början vänder han sig till läsaren och presenterar sig; i böckernas slut markerar och välsignar M. Mažvydas med korstecknet, och en gång glömmer han inte, när han välsignar, att tillfoga en kort bön med det avslutande AMEN.

4. P. SKORINAS OCH M. MAŽVYDAS AKROSTIKON

P. Skorina och M. Mažvydas representerar samma storfurstendömet Litauens skrifttradition; båda tjänade – var och en vid olika tidpunkter och under olika lång tid – den preussiske hertigen Albrecht.

M. Mažvydas måste ha varit väl insatt i och väl känt till den litauiska boktryckarkonstens pionjärs arbeten, där några av de första akrostikonen i Litauen också förekom. M. Mažvydas kan (och måste) potentiellt ha orienterat sig efter dem; därför är det meningsfullt att jämföra de rutenska och litauiska akrostikonen och specificera deras gemensamma kännetecken. De alfabetiska akrostikon som är inskrivna i Klagovisorna (КНИЖКА РЕКОМАЯ ПЛАЧЬ ЄРЕМІИНЪ (ОСТАРОМЪ МѢСТЕ ПРАЖСКОМЪ 1519)) och akatisten till de heliga Petrus och Paulus (АКАФІСТЪ СВЕТОМУ ВЕРХОВНОМУ АПОСТОЛУ ПЕТРУ И ПАВЛУ И ВСЕМ АПОСТОЛОМЪ) lämnas åt sidan, eftersom de är annorlunda. Endast namnakrostikon har valts för jämförelsen.

”Akatistynė”, som utgör en del av Mažiosios kelionių knygelės, innehåller två sådana:

ПИСАЛ ДОКТОР СКОРИНИЧ ФРАНЦИСКЪС ”doktor Skorinaitis Pranciškus skrev” (Akatisten till Johannes Döparen – АКАФІСТЪ ЧЕСПОМУ И ВЗЕХВАЛАНОМУ ПРОРОКУ ПРЕДТЕЧИ И КРЕСТИТЕЛЮ ГОСПОДЫНЮ ИОАННУ ПОЕМ)

ir

ДЕЛАЛ ДОКТОР СКОРИНИЧ ФРАНЦИСКОС ”doktor Skorinaitis Pranciškus gjorde” (Akatisten till Jesu allra ljuvligaste namn – ПОЧИНАЄТСЯ АКАФІСТЪ ПРЕСЛАДКОМУ ІМЕНІ ГДА НАШЕГО ІСА ХРТА ГЛАГОЛЕМЫ ПОСЬЦА ДНИ).

^{⁵ Artikeln publiceras i 2025 års 84:e volym av ”Knygotyra”.}

Straipsniai / Articles

59

ILJA LEMEŠKIN

De första orden писа ”skrev” och дела ”gjorde” motsvarar akatisternas fem inledande strofer. De följande ordkombinationerna δωκτορ скоринин францискос och δωκτωρ скоринин францискос omfattar, enligt antalet bokstäver i det grekiska alfabetet, akatistens sedvanliga 24 positioner.

År 1559 var M. Mažvydas tvungen att lösa samma problem som P. Skorina hade sysselsatt sig med långt tidigare. På grund av formens (utrymmets) begränsningar måste båda författarna välja vissa böjningsformer av vissa ord. M. Mažvydas begränsades av 18 rader i två strofer, P. Skorina av 24 positioner. När efternamnet behövde förkortas använde M. Mažvydas en kortare litauisk form (MASWIDAS i stället för MASVIDIVS) (det finns ingen anledning att se ett utbrott av litauiskt medvetande här). P. Skorina måste göra tvärtom – ”sträcka ut” sina personnamn så att de tillsammans med den akademiska titeln (skriven i sin helhet δωκτορ) bildade en kedja på 24 bokstäver. Därför latiniserar utgivaren sitt förnamn (ФРАНЦИСКОС) och väljer också ett längre ryskt patronymikon (скоринин), som stilistiskt inte passar det latinska namnet.

Under normala omständigheter, dvs. utan akrostikonens omfångsramar, skulle P. Skorina och M. Mažvydas ha valt andra, lämpligare, brukliga och etablerade former. M. Mažvydas hade möjlighet att fritt utvidga akrostikonet 1547 i början av den versifierade inledningen, där han, genom att börja akrostikonet med textens första bokstav, använde en bruklig och väl samordnad förkortning av den akademiska graden (BI) och latinska former av personnamnen (MARTĮNVS MASVĮDVＳ). I akatisterna och i agendan Forma Chrikftima var P. Skorina och M. Mažvydas tvungna att improvisera och acceptera en stilistisk dissonans. Just ett sådant intryck gav blandningen av rutenska–latinska och latinska–litauiska språk, men läsaren visste att detta i sig var en självklar och tolererad tribut till den kombinatoriska poetiken.

P. Skorinas och M. Mažvydas kombinatoriska verk ligger nära varandra syntaktiskt. Detta är inte en banal antroponymisk beteckning (mer utbredd), där en nomenform i nominativ eller genitiv hänvisade till en viss person och textens (verkets) tillhörighet. Förnamn och efternamn tillsammans med den akademiska graden (resp. en hänvisning till social status) fungerar som subjekt, vilket har ett predikat. Predikatet utgörs av verb som inom akrostikonens gränser intar en underordnad plats. M. Mažvydas uttrycker denna satsdel genom förkortningar som ansluter till hans namnformer; P. Skorina gör det i ytterligare inledande strofer:

писал – δωκτορ скоринин францискос: … ”doktor Skorinaitis Pranciškus skrev: …”

делал – δωκτορ скоринин францискос: … ”doktor Skorinaitis Pranciškus gjorde: …”

60

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chrikſtima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

BI MARTJNVVS MASVJDIVS – BI [M. Masvidius] TP ”juris kandidat M. Mažvydas” ”juris kandidat satte korstecknet” MARTJNVVS MASWJDAS SM: … ”[prästen] Martynas Mažvydas välsignar: …”

Likheten förstärks också av att ”direkt tal”, dvs. författarnas egna bön, i slutet av utgåvan efter akrostikonets grammatiska centrum står på objektets plats. I P. Skorinas akatister upptar den mycket mer utrymme än hos M. Mažvydas, som, begränsad av M. Luthers psalms strofiska struktur, måste rymmas på nio rader.

Jfr. exempelvis samspelet mellan akrostikonet och bönen i P. Skorinas akatist till Jesu allra ljuvligaste namn:

SKRIVEN AV DOKTOR FRANCISKUS SKORINA: BÖN: ~ HERRENS HERRE, JESUS, DU SOM ÄR KONUNG, SKAPARE OCH VÅR GUD, VI ÅKALLAR DITT HELIGA NAMN OCH BER DIG, JESUS, DEN RENA JUNGFRUN MARIAS SON, DET ENDA OCH EVIGA ORD FRÅN GUD FADERN. JESUS, DEN HELIGE ANDES FÖRENING OCH KÄRLEK. JESUS, SKAPARE AV ÄNGLARNAS NATUR. JESUS, FRÄLSARE FÖR MÄNNISKOSLÄKTET. JESUS, UTRIVARE AV ALLT DEMONISKT. JESUS, FÖRBARMA DIG ÖVER MIG EFTER DIN STORA BARMHÄRTIGHET. JESUS, RENA MIN LAGLÖSHET GENOM DINA SEGRANDE VISDOM. JESUS, FÖRLÅT ALLA MINA SYNDER. JESUS, TA EMOT DENNA MIN BÖN. O ÄRORIKE JESUS. O HELIGE JESUS. O HÖGT ÄRADE JESUS, DIG SÄNDER VI LOVET MED FADERN OCH DEN ALLRAHELIGASTE ANDEN, I EVIGHETERS EVIGHET. AMEN: ~

De jämförda akrostikonens predikat är semantiskt inte helt identiska (”skrev/gjorde” – ”välsignar”), men detta beror på den sociala olikheten mellan de skrivande. P. Skorina var en högt utbildad lekman, men inte präst. Begåvad för litterärt arbete kunde han skriva akatisters och andra bönders texter, men han kunde inte i eget namn välsigna människor genom dessa böner.

Innehållet i M. Luthers psalm ligger också nära P. Skorinas akatister. Både där och här talas det om Johannes Döparen, Jesu dop i Jordan och dopets betydelse. Skillnaderna gäller verkens genremässiga karaktär: P. Skorina arbetade med den bysantinska akatistformen; M. Mažvydas improviserade med en tysk visa av katekeskaraktär.

Slutligen bör den publicistiska dimensionen uppmärksammas. Forma Chrikſtima och ”Akatistynas” är utgåvor vars titelblad tiger om information om sammanställarna (utgivarna). I båda böckerna saknas också en avslutande kolofon. Denna saknade information måste sökas, och den avancerade läsaren på 1500-talet var beredd på detta.

Det akrostikon som infogats i slutet av ”Akatistynas” är av publicistisk karaktär. Det anger den person som gjorde boken ДЕЛАЛ ”gjorde”. För den andra hymnen, infogad bland de andra

Strai­psniai / Articles

61

ILJA LEMEŠKIN

akatisterna mitt i boken valdes leksemet писан ”skrev”, vilket angav författaren till denna och endast denna specifika sjungna text. Akrostikonet som kan läsas i bokens slutposition fyllde och fyller fortfarande utgåvans kolofonfunktion. Av denna anledning sattes det, för att märkas och synas, ensamt med kraftigt avvikande graverade initialer (Lemeškin 2023: 367–368). I 1559 års utgåva handlade M. Mažvydas på liknande sätt: genom det akrostikon som beledsagade psalmen om Jesu dop avslöjade han i slutet (som om det vore i en kolofon) sin insats i beredningen av denna bok. Hans skapade text, uppdelad mellan de nio raders stroferna i bokens (psalmens) slut, söktes och återfanns också av erfarna läsare.

Det finns alltså många gemensamma kännetecken mellan P. Skorinas och M. Mažvydas akrostikon, skrivna (på grund av utrymmesbegränsningar) på ett blandat och stilistiskt oförenligt språk. De första rutenska och litauiska böckernas författare vände sig till läsaren med tvåledade satser: ”doktor Skorinaitis Pranciškus gjorde”, ”[prästen] Martynas Mažvydas välsignar”. Efter det grammatiska centrumet lade författarna till ett objekt, dvs. sina egna böner. Detta sätt att skapa ett akrostikon är inte vanligt, eftersom det för att markera sitt författarskap räckte att ange för- och efternamn. Jämförelsen av akrostikonen avslöjar en stor typologisk och strukturell likhet i funktionerna, vilket får en att anta att M. Mažvydas kände till och stödde sig på föregångaren till storfurstendömet Litauens tryckta skrifter.

Analysen av 1559 års utgåva är användbar vid undersökningen av akrostikonen från 1547. En jämförande undersökning av dem avslöjar förkortningarnas betydelse. M. Mažvydas använder dessa både i början av katekesen för att ange den akademiska titeln BI (liksom P. Skorina och andra bildade personer) och i invokationen ”Skaititapą” i bokens slut: BI TP. De förkortningar som användes 1547 och 1559 är betydelsemässigt synonyma (T[itulų] P[losuit], ”satte korstecknet” – S[igna] M[us] ”välsignar”), men de valdes med hänsyn till den skrivandes sociala status: som student vid Königsbergs akademi, ännu utan teologisk examen, anger M. Mažvydas en akademisk titel som erhållits någon annanstans och sätter, när arbetet avslutas, korstecknet. År 1559, redan som överstepräst i Ragainės distrikt, välsignar han människor och välsignar dem med en särskild bön. Det första akrostikonet är ”studentikost”, det andra ”prästerligt”.

M. Mažvydas akrostikon från 1559 kännetecknas av ett nära samspel med den andra översatta källan till Forma Chrikštima. Författaren flätade skickligt in sin text i M. Luthers psalm utan att kränka översättningens exakthet. Akrostikonets fortsättning – välsignelseformeln som utgör den åttonde strofen – motsvarade så väl den översatta psalmens innehåll att den med tiden blev en oskiljaktig beståndsdel av M. Luthers verk. Två översatta källor (1559 års ”Form der Tauff”; M. Luthers psalm ”Christ, unser Herr, zum Jordan kam”) utgör grunden för 1559 års utgåva, men M. Mažvydas författartexter förtjänar baltisternas särskilda uppmärksamhet.

62

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chrikʃtima (1559) ur formell synvinkel. Prästen M. Mažvydas akrostikon

Förutom akrostikonet och välsignelseformeln, som behandlats i denna artikel, väntar M. Mažvydas boks epigrafer på en separat undersökning.

LITERATŪRA

Biržiška Vaclovas 1960: Aleksandrynas: senųjų lietuvių rašytojų, rašiusių prieš 1865 m., biografijos, bibliografijos ir biobibliografijos 1: XVI–XVII amžiai, Čikaga: JAV LB Kultūros Fondas.

Cappelli Adriano 1928: Lexicon abbreviaturarum / Wörterbuch lateinischer und italienischer Abkürzungen, Leipzig: Weber.

Dini Pietro U. 2010: Martyno Mažvydo Formos Chrikštymo (1559) vertimo originalas – Form der Tauff (1559). – Archivum lithuanicum 12, 71–82.

Gerulis Jurgis 1922: Mažvydas. Seniausieji lietuvių kalbos paminklai iki 1570 metams, Kaunas: Švietimo ministerijos leidinys.

Hoskovec Tomáš 2021: Lithuanica aliter: visuomeninės filologijos pritaikymas lituanistikoje. – Acta Linguistica Lithuanica 85, 117–140.

Koženiauskienė Regina 1990: XVI–XVIII amžiaus prakalbos ir dedikacijos, Vilnius: Mokslas, 1990.

Krikščioniškos giesmės 2007: Krikščioniškos giesmės, sud. L. Fetingis, Vilnius: Lietuvos Biblijos Draugija.

Lemeškin Ilja 2023: Проблемы изучения Малой подорожной книжки. Полемический экскурс [Problemy izučénija Maloj podorožnoj knižki. Polemičeskij ékskurs]. – Knygotyra 80, 343–385.

Lemeškin Ilja 2019: Lithuanica aliter, ser. Billėmai bhe ersinnimai, 2, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Michelini Guido 2000: Martyno Mažvydo raštai ir jų šaltiniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Stang Christian S. 1976: Dėl M. Mažvydo ‘Formos Chrikstima’ šaltinio. – Baltistica 12(1), 7–8.

Schilling Johannes 2019: Erläuterungen. – Martin Luther. Geistliche Lieder, Leipzig: Evangelische Verlagsanstalt.

Straipsniai / Articles

63

ILJA LEMEŠKIN

Forma Chrikštima (1559) from a formal perspective. Acrostic by priest M. Mažvydas

SUMMARY

In publishing the first Lithuanian books (according to the sovereign’s will and the church’s order), M. Mažvydas followed the medieval concept of authorship. Because the name of the book’s creator is not equal to the name of the Creator, God (M. Mažvydas says this in the preface to the collection of hymns), the author avoided becoming famous among people. This led to the anonymity of the catechism of 1547 and the agenda of 1559, and to the effort to reveal their authorship utilizing sophisticated indirect expressions that not everyone could identify.

The Form of Baptism, published in 1559, provides a translation of the German original, the 1559 Form der Tauff (VD16 ZV 21274), into Lithuanian. This source can be considered the main one. In addition to this, the publication included Luther’s hymn Christ, unser Herr, zum Jordan kam. These translated sources are surrounded by texts specially selected and included by the publisher. At the beginning of the book, M. Mažvydas puts two invocations to the readers. The acrostic MARTJNV̄S MASWJDAS M was incorporated into Luther’s hymn (in its last 6 and 7 stanzas). This acrostic and Luther’s work were developed by the prayer of M. Mažvydas (forming the “superfluous” 8th stanza).

The structure of the 1559 acrostic of M. Mažvydas can be illustrated as follows:

MARTJNV̄S MASWJDAS S[ignal]M[us]: [prayer text]

[Priest] Martynas Mažvydas blesses: Diewui Tewui ſchlowe dûkem / Jr Jheſu Chriſtu garbin̄kem / Bei Dwaffe ſchwenta laup̄inkem / Wienam Dievui dekāwokem / Kurs iſtates eſt Chriſch̄tima / Ant ghreku aptſiḡtinima / Bei amſzina iſchganima / Nůg Chriſtaus apſudeta / Jem buk amſziwa garba.

The abbreviation SM is pres. pl. 1. indic. form of the verb signare “to make the sign of the cross”, from which (from Church Latin) we derive the Lithuanian žegnoti, the Czech žehnati, the Polish zegnać, the German segnen, the English segnian…

The Catechism of 1547 was similarly composed. It begins with a stern homeland-oriented invocation AD MAGNVM DVCATVM LITVANIAE and the acrostic B[accalaureus] I[uris] MARTJNV̄S MASWJDAS “the bachelor of rights Martynas Mažvydas”. At the end of the catechism, in the colophon, in the four-line invocation Skaititiap, there is a continuation of the author’s text in BI TP: Baccalaureus Iuris Titulum Posuit “the bachelor of righteousness has put on the sign of the cross”.

A comparison between the acrostics of Scorina and Mažvydas shows that they are written in a mixed and stylistically inconsistent language. There are many common

64

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Forma Chrikštima (1559) formaliuoju požiūriu. Kunigo M. Mažvydo akrostichas

features between them. The authors of the first Ruthenian and Lithuanian books addressed the reader in two-member sentences: “Doctor Francis Skorina’s son did”, and “[priest] Martynas Mažvydas blesses”. After the grammatical centre, the authors have added their prayers. This is not a common way of creating acrostics. The juxtaposition of the acrostics reveals a high degree of typological and structural-functional similarity, which suggests that Mažvydas was familiar with the works of his predecessor in printing.

Įteikta 2024 m. rugsėjo 6 d.

ILIJA LEMEŠKIN

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vile išio g. 5, LT–10308 Vilnius, Lietuva

ilija.lemeš[email protected]

Straipsniai / Articles

65