(s. 235, 238; om konjunktioner — s. 579).

De latviska folkvisetexter som behandlas i boken jämförs oftast med motsvarande folkvisor på det närmaste språket — litauiska — samt med exempel från det nutida språket⁵, mer sällan med motsvarigheter i germanska, latinska och forngrekiska språk. Bland de lettiska språkforskarna har man främst hänvisat till undersökningar av J. Endzelīns, A. Uozuols (Ozols)⁶, K. Dravinis (Draviņš), V. Rūķe—Draviņa (Rūķe— Draviņa) och andra författare samt till ”Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika” (Grammatik över det nutida lettiska litteraturspråket. Riga, 1959— 1962. Bd 1—2).

Även om lång tid förflöt mellan det att monografin skrevs och att den trycktes, är den inte föråldrad tack vare författarens breda perspektiv, den ingående behandlingen och materialets ständiga aktualitet. Vi hoppas att denna studie av A. Gateris, som lagt en god grund, också ska främja fortsatta studier av en av de största skatterna i den lettiska kulturen — folkvisorna. Monografin själv (såsom A. Dzenis önskade i den nämnda artikeln) kommer förhoppningsvis att få den uppmärksamhet och de sakkunniga recensioner den förtjänar.

Evija LIPARTĖ

NYA DOKTORER I LETTISK FILOLOGI

Eftersom baltistiken omfattar inte bara litauistik utan också lettistik, informerar vi även om några av de viktigaste händelserna inom den lettiska språkforskningen under de senaste åren.

Efter återupprättandet av självständigheten (1990) utvecklades den lettiska språkforskningen avsevärt, både kvalitativt och kvantitativt. Den 13 november 1990 försvarade den framstående lettiske språkforskaren Antonas Breidak as vid Vilnius universitet sin doktorsavhandling i filologi (denna grad är numera likställd med graden habiliterad doktor), ”Latviešu valodas latgalisko izlokšņu fonētika: diahronija un sinhronija” (”Fonetiken i de latgalliska dialekterna i lettiskan: diakroni och synkroni”). Ett par år senare, när nya regler för utdelning av doktorsexamen och habiliterad doktorsexamen hade införts i Republiken Lettland, tillkom en ganska stor grupp nya doktorer på båda nivåerna.

Särskilt givande var perioden från våren 1993 till hösten 1994. Då erhöll 11 framstående lettiska språkforskare graden habiliterad doktor i filologi för sina undersökningar, medan 9 språkforskare försvarade doktorsavhandlingar i filologi

⁵För detta ändamål användes i stor utsträckning folkminnessamlingar (folkvisor insamlade av J. Balys, J. Dovydaitis och A. Juška), grammatiker av M. D. Klein, A. Schleicher, K. Jaunius, Rygiškių Jonas, J. Otrębski (Otrębski) och andra författare, litauiska ordböcker, litauiska språkstudier av K. Būga, J. Jablonskis, S. Daukantas, E. Fraenkel, E. Hermann (Hermann), Z. Zinkevičius och andra språkforskare samt olika litauiska publikationer.

⁶Eftersom A. Uozuols bok ”Latviešu tautasdziesmu valoda” (De lettiska folkvisornas språk. Riga, 1961) fram till tryckningen av den här behandlade monografin var den grundligaste systematiska undersökningen av lettiska folkvisors lexikon och grammatik (särskilt syntax), är det förståeligt att A. Gateris på många ställen i synnerhet stödde sig på nämnda verk av A. Uozuols och på andra arbeten av denne forskare i lettiska folkvisor, där A. Gateris undersökningar i sin tur också nämns.

223

doktorsavhandlingar. Dessutom har rätten att tillsätta kommissioner för disputationer numera inte bara Lettlands universitet, utan även Daugavpils pedagogiska universitet och Liepājas pedagogiska högskola. Detta bör bidra till att fler unga forskare etablerar sig i Daugavpils och Liepāja. Hittills har en doktorsavhandling inom språkvetenskap och filologi försvarats vid vardera av de två nämnda högskolorna.

Den 24 maj 1993 erhöll Lettlands universitets docent vid fakulteten för främmande språk Andrejus Veisbergas (Veisbergs) graden av habiliterad doktor för sin samlade produktion på temat ”Aizgūtā frazeoloģija latviešu valodā” (”Lånfrasologi i lettiskan”). Officiella opponenter var professor, habiliterad doktor A. Blinkena, professor, doktor B. Kangere och doktor M. Djačkovas.

Till disputationen lades 31 publikationer fram (däribland 8 böcker och läroböcker), varav många behandlar problem kring lånord i lettiskans lexikon. Publikationerna visar bredden, originaliteten och det teoretiska djupet i författarens perspektiv. Av 4 000 lettiska fraseologismer som undersökts bedömdes 1 560 vara lån. A. Veisbergs visar lettiskans dynamik, uppmärksammar fraseologismernas internationalisering, analyserar motiven och processerna bakom deras inlån och klassificerar dem utifrån etymologi och stilistisk användning.

Opponenterna gav ett positivt omdöme om A. Veisbergs breda bildning – hans kunskaper om kulturerna och historien hos ett stort antal språk och folk.

Det bör tilläggas att A. Veisbergs är den yngste lettiske språkforskaren som har blivit habiliterad doktor.

Den 24 maj 1993 erhöll den framstående lettiske språkforskaren Konstantinas Karulis graden av habiliterad doktor för sin samlade produktion på temat ”Dažu latviešu valodas vēstures problēmu risinājums” (”Lösningar på några problem i det lettiska språkets historia”). Officiella opponenter var professor, habiliterad doktor M. Rudzytė (Rudzīte), professor, doktor W. Schmidt och habiliterad doktor S. Karaliūnas.

Den samlade produktion som lades fram för habiliteringen omfattar 47 publikationer inom tre områden av språkets historia: 1) analys och kommentarer till äldre lettiska skriftspråk (artiklar om äldre texter samt förord och kommentarer till fem böcker); 2) studier av enskilda lettiska ords historia (artiklar om enskilda ords användning i äldre texter och om förändringar i deras former och betydelser); 3) etymologiska studier (”Latviešu etimoloģijas vārdnīca”. Rīga, 1992. Bd 1–2; flera artiklar om ursprunget till vissa lettiska ortnamn och jotvingiska ord). K. Karulis viktigaste verk, inte bara inom lettisk språkvetenskap utan även inom baltistiken, är ”Lettiska etymologiska ordboken”. Det är den första etymologiska ordbok där allt som ett stort antal forskare i lettiskans lexikon har åstadkommit inom området har sammanställts. Opponenterna framhöll att ordboken innehåller ett stort antal reviderade eller helt nya etymologier och granskade noggrant några av dem, särskilt de mindre väl underbyggda förklaringarna. Man kan hoppas att denna etymologiska ordbok ska stimulera fortsatt forskning om de lettiska ordens ursprung.

Den 21 juni 1993 erhöll docent Antonina Rekena (Reķēna) vid Liepājas pedagogiska högskola graden av habiliterad doktor för sin samlade produktion på temat ”Dienvidlatgales izloksņu leksika” (”Ordförrådet i sydlatgaliska dialekter”). Officiella opponenter var professor, habiliterad doktor M. Rudzytė, professor, habiliterad doktor V. Rūke–Dravina (Rūķe–Dravina) och habiliterad doktor A. Sabaliauskas.

I A. Rekenos forskning behandlas frågor om dialekternas ordförråd i samband med språkens

224

ur taktmässigt perspektiv. För första gången inom lettisk språkvetenskap har ett omfattande material från sydlatgalliska dialekter analyserats i flera tematiska grupper (hantverk, jordbruk, odling, släktskapstermer, matbenämningar). Författaren urskiljde fyra forskningsinriktningar: 1) de sydlatgalliska dialekternas lexikala förbindelser med grannfolkens språk (den monografi som utkom 1975 Amatniecības leksika dažās Latgales dienvidu izloksnēs un tās sakari ar atbilstošajiem nuosaukumiem slāvu valodās. — (Hantverkets lexikon i några sydlatgalliska dialekter och dess förbindelser med motsvarande benämningar i de slaviska språken") samt flera publikationer som behandlar såväl ärvt som inlånat ordförråd inom olika tematiska grupper, prefixverb med da- och det funktionella ordet da, samt sydlatgalliska ortnamn); 2) paralleller mellan ärvt ordförråd i sydlatgalliska dialekter och litauiska (den nämnda monografin och andra publikationer om gemensamma ärvda språkföreteelser som bevarats i de latgalliska dialekterna, de båda språkens gemensamma lånord och lån från litauiskan); 3) en fullständig ordbok över Kalupes dialekt i tre band (90 författarark), inlämnad till Latgales kulturcentrums förlag; 4) användningen av dialektala element i skönlitteratur (flera publikationer om dialektala former i översättningen av Goethes ”Faust”).

Recensenterna bedömde även mycket positivt A. Rekenas dialektologiska forskning och forskning om språkkontakter i allmänhet samt hennes mångåriga och fruktbara pedagogiska arbete.

Den 21 september 1993 tilldelades Elga Kagaine, ledande forskare vid Lettiska språkets institut, doktorsgrad efter habilitation för monografin ”Semantiskie dialektismi Ziemeļrietumvidzemes izloksnēs” (”Semantiska dialektismer i nordvästra Vidzemes dialekter”), utgiven i Riga 1992. Officiella opponenter: professor, doktor habil. M. Rudzyte, professor, doktor habil. A. Rekena, professor, doktor habil. A. Blinkena; skriftliga utlåtanden inkom från V. Vitkauskas (LKI), Z. Zinkevičius (VU) och L. Vaba (Estniska språkets institut).

I monografin undersöks semantiken i nordvästra Vidzemes dialekter mot bakgrund av lettiskt standardspråk (materialet samlades in från 21 dialekter). Författaren försöker klarlägga processerna och orsakerna bakom semantiska skillnader i dialekterna och deras plats i det lexikalsemantiska systemet i allmänhet, mot bakgrund av olika lingvistiska och extralingvistiska faktorer. Arbetet belyser också tendenser i semantikens utveckling och uppmärksammar typologiska paralleller och betydelselån. Särskild uppmärksamhet ägnas i detta avseende åt semantiska paralleller som kan ha uppstått under inflytande av de baltisk-finska språken (det undersökta områdets geografiska läge är just det som medför påverkan från dessa språk). Tre grupper av semantiska paralleller analyseras närmare: 1) semantisk-grammatiska paralleller (särskilt bruket av konstruktioner av typen verb + adverb); 2) semantiska paralleller knutna till specifika betydelser hos lokativformer av orden huvud, fot, hand och rygg; 3) semantiska paralleller knutna till specifika betydelser hos enskilda ord (t.ex. verbet likt).

Denna monografi har bedömts vara ett mycket betydelsefullt och värdefullt bidrag till lettisk språkvetenskap, särskilt till det relativt lite utforskade semantikområdet.

Den 12 oktober 1993 tilldelades chefen för terminologiavdelningen vid Lettiska språkets institut, Valentīnia Skujiņa (Skujiņa), doktorsgrad efter habilitation för sin samlade produktion på temat ”Latviešu terminoloģijas izstrādes principi” (”Principer för utveckling av lettisk terminologi”). Officiella opponenter: professor, doktor habil. A. Blinkena, doktor habil. K. Karulis, professor, doktor habil. J. Rozenbergs.

225

V. Skujiņa har arbetat praktiskt med lettisk terminologi i 30 år och skrivit 20 artiklar och en monografi om frågor inom terminologins teori och praktik, ”Latviešu terminoloģijas izstrādes principi”. Dessa arbeten redogör för den lettiska terminologins teoretiska grunder, preciserar det allmänna begreppet term, dess särdrag, mest karakteristiska kännetecken och plats i lexikonsystemet. Med utgångspunkt i ett mycket omfattande material och de slutsatser som dragits genom analysen beskrivs principer för terminologiskt arbete på intra-, inter- och extralingvistisk nivå samt andra principer, och de mest produktiva modellerna för bildandet av lettiska termer fastställs. Uppmärksamhet riktas mot den högaktuella frågan om nationella och internationella lån, det vill säga fastställandet av strikta kriterier för lån av termer och valet av lettiska benämningar i stället för onödiga lån. Därför är V. Skujiņas arbeten särskilt aktuella för lettisk språkpraktik, och hennes monografi gör det möjligt att tala om terminologi som ett självständigt forskningsområde i Lettland.

Den 2 november 1993 tilldelades Andrej Bankavs, docent vid fakulteten för främmande språk vid Lettlands universitet, doktorsexamen i habilitation på grundval av sina samlade arbeten på temat ”Romānų cilmes aizguvumi latviešu valodā” (”Lånord av romanskt ursprung i lettiska”). Officiella opponenter: professor, doktor i habilitation A. Blinkena, professor, doktor i habilitation J. Rozenbergs, professor, doktor i habilitation A. Veisbergs.

Den samlade produktion som lades fram för disputationen omfattar mer än 30 vetenskapliga artiklar om ett ämne vars betydelse inom lettisk språkvetenskap hittills inte har varit väl insedd. A. Bankavas undersökningar, som bygger på ett mycket omfattande material, visar att ett stort antal lånord (omkring 3 000) i lettiskan kommer från romanska språk. I författarens publikationer skiljs dessutom direkta lån från indirekta, det vill säga det anges vilka lånord som kommit direkt från romanska språk och vilka som kommit via andra (förmedlande) språk. En historisk periodisering av romanismernas inlåning presenteras också: tre skeden urskiljs i dessa låns inträde i lettiskan. Uppmärksamhet ägnas även åt lånordens tematiska grupper och de semantiska relationerna mellan dessa ord: deras betydelser i lettiskan och i det språk de lånats från. Recensenterna framhöll det nydanande i A. Bankavas arbeten och deras betydelse för att fylla en stor lucka inom lettisk språkvetenskap. De framförde önskemål om att resultaten av arbetet skulle sammanfattas i en monografi eller en ordbok över lånord, så att de blir mer lättillgängliga och kan användas i andra forskares arbeten.

Den 14 december 1993 tilldelades Benita Laumanė, ledande forskare vid Institutet för litteratur, folklore och konst, doktorsexamen i habilitation på grundval av sina samlade arbeten på temat ”Latviešu jūras zvejas leksikas analīze (reljefs, jūra, flora, fauna)” (”Analys av ordförrådet inom lettiskt havsfiske (relief, hav, flora, fauna)”). Officiella opponenter: professor, doktor i habilitation M. Rudzytė, professor, doktor i habilitation A. Rekena, doktor i habilitation A. Sabaliauskas.

Habilitandens vetenskapliga intressen är huvudsakligen knutna till areallingvistik och studier av fisketerminologi. Den samlade produktion som lades fram för disputationen består av monografin ”Zvejvietu nosaukumi Latvijas PSR piekrastē” (”Namn på fiskeplatser vid Lettiska SSR:s kust”), utgiven i Riga 1987, och ett stort antal publicerade artiklar om termer för kustens relief samt benämningar på havets växt- och djurliv. Både monografin och artiklarna bygger på ett omfattande faktamaterial som författaren samlat in sedan sextiotalet. I publikationerna har det lexikala materialet undersökts allsidigt: man har försökt klarlägga olika termers och benämningars historia, ursprung, utbredning i lettiska dialekter och användning

226

i skriftliga källor; namnens struktur och semantik analyseras, och deras bildningssätt förklaras.

Dessutom har B. Laumanė skrivit och lämnat in för tryck en monografi på 18 författarark, ”Jorden, havet, fiskaren” (”Jorden, havet, fiskeplatserna”).

Den 14 december 1993 tilldelades habiliterad doktorsexamen för monografin ”Valodas kultūra teorētiskā skatījumā” (”Språkkultur ur teoretisk synvinkel”) åt docent Intai Freimanei vid Lettlands universitets filologiska fakultet. Officiella opponenter: prof. habil. dr. M. Rudzytė, prof. habil. dr. A. Blinkena, habil. dr. V. Skujimia.

Med utgångspunkt i ett mycket omfattande språkmaterial (omkring 150 000 enheter) och slutsatser från andra språkforskare (särskilt ryska och tjeckiska lingvister) har I. Freimane utformat sin egen konception av språkkultur och litterär norm. Författaren har ställt upp följande mål för arbetet: 1) att skapa en teoretisk grund för språkstudiet; 2) att samla in språkmaterial; 3) att välja och beskriva analysmetoder och verktyg. I enlighet med dessa mål har författaren också utformat monografins kapitel: 1) ”Språkkultur som vetenskapsområde” (de viktigaste språkfunktionerna behandlas); 2) ”Centrala frågor inom språkkulturens teori” (språket behandlas som ett strukturellt-funktionellt system); 3) ”Funktionella brott mot normerna för det lettiska litteraturspråket ur ett teoretiskt perspektiv” (i detta omfångsrikaste kapitel analyseras och klassificeras ingående språkfel på många olika nivåer, och internationella ords anpassning i lettiskan diskuteras); 4) ”Funktionell användning av språkliga medel”.

Även om opponenterna betonade att vissa teoretiska språkfrågor kan diskuteras (till exempel definitioner av begreppet språkkultur, tolkningen av konkreta exempel eller deras placering i en viss undergrupp av språksystemet m.m.), bedömdes monografin vara ett betydelsefullt arbete inte bara för teorin om det lettiska litteraturspråket utan också för språkpraktiken. Författaren rekommenderades att med utgångspunkt i materialet i monografins tredje kapitel utarbeta en praktisk handbok i språkkultur.

Den 30 november 1993 erhöll den seniora forskaren vid Institutet för lettiska språket, Brigita Bušmanė, habiliterad doktorsexamen för monografin ”Nycas izloksne” (”Nycos dialekt”), utgiven i Riga 1989. Officiella opponenter: prof. habil. dr. A. Blinkena, prof. habil. dr. M. Rudzytė, habil. dr. E. Kagainė.

Denna monografi är en av de mer omfattande beskrivningarna av lettiska dialekter som utarbetats under de senaste årtiondena. På grundval av en jämförelse mellan talspråk och folkvisor undersöks fonetiska och morfologiska företeelser i Nycas dialekt som skiljer sig från standardspråket och inte förekommer i andra dialekter. Lexikala och semantiska dialektismer i folkvisor upptecknade i Nyca beskrivs ingående. Vid behandlingen av de mest karakteristiska fonetiska och morfologiska särdragen klargörs vilka av de drag som belagts i sångerna inte längre återfinns i talspråket. Folkvisorna dialektala former har kompletterats med material som upptecknats i dialekten under de senaste årtiondena, och deras ursprung har delvis beskrivits.

För monografin tilldelades författaren 1990 J. Endzelīnspriset och A. Abelēs minnespris.

Den 20 januari 1994 vid Vilnius universitet försvarades en doktorsavhandling för habiliterad doktorsexamen med titeln ”Latviešu augšzemnieku izloksņu zilbes prosodija: Eksperimentāls pētījums”

227

(”De lettiska höglandsdialekternas stavelseprosodi: en experimentell undersökning”) försvarades av Dace Markus, prefekt för institutionen för lettiskt språk och litteratur vid Lettlands universitets pedagogiska fakultet. Officiella opponenter: habil. dr E. Kagainė, habil. dr S. Karaliūnas; skriftliga utlåtanden — från institutionen för baltiska språk vid Lettlands universitets filologiska fakultet (prof. habil. dr M. Rudzytė, lektor J. Kuškis) samt Lettiska språkets institut (dr J. Valdmanis).

I avhandlingen undersöktes 18 dialekter med experimentell metod (16 av dem enligt ett fullständigt program för granskning av stavelseprosodin). En större del av arbetet utfördes vid Vilnius universitets laboratorium för experimentell fonetik och beräkningscentrum, med hjälp av prof. A. Girdenis datorprogram. För första gången inom lettisk språkvetenskap analyserades stavelseintonationerna i en dialekts olika varieteter systematiskt ur fonologisk synvinkel; deras varianter och förändringar klarlades, och slutsatser om de dominerande differentiella indikatorerna i accentueringssystemen i seliska och icke-seliska varieteter, om fonologiska oppositioner, accentueringsmönster och fonemneutralisering prövades med experimentell metod. Därmed har D. Markus beskrivning av prosodisystemet i de seliska och icke-seliska varieteterna av höglandsdialekten verifierats experimentellt (arbetet kompletteras med 137 oscillogram och spektrogram), bevisats matematiskt och underbyggts ur språkvetenskaplig synvinkel.

Granskarna framhöll betydelsen av D. Markus slutsatser för lettisk fonologi, deras vikt för förnyelsen och utvecklingen av lettisk experimentell fonetik och fonologi samt för den fortsatta utvecklingen av lettisk dialektologi.

Den 20 september 1994 erhöll Ojārs Bušs (Bušs), ledande forskare vid Lettiska språkets institut, doktorsexamen på grundval av sin samlade produktion, ”Latviešu valodas leksikas cilme, vēsture un mūsdienu lietojums” (”Det lettiska ordförrådets ursprung, historia och nutida användning”). Officiella granskare: prof. habil. dr J. Rozenbergas, prof. habil. dr A. Veisbergas, habil. dr E. Kagainė.

Till försvar lades en samling med 50 vetenskapliga artiklar publicerade efter 1980 fram. Författaren har grupperat sina arbeten i fem avsnitt: 1) frågor inom lexikologisk teori (om normerna för kodifierat språk, standard- och talspråk samt dialekter, om så kallade lexikala internationalismer, om semantiken hos egennamnens betydelser och former osv.); 2) några aspekter av det lettiska appellativa ordförrådets historia (om lån från germanska och kuriska språk, om paralleller i den semantiska strukturen hos ord i baltiska och östersjöfinska språk m.m.); 3) särdrag i de lettiska toponymers ursprung (om kuriska och vissa andra hydronymer, t.ex.,

problem inom synkron lettisk språkvetenskap erkändes som ett av de mest utmärkande dragen i O. Bušs vetenskapliga verksamhet. Samtidigt uttrycktes önskemål om att ägna sig mer åt en enskild forskningsinriktning, så att det i framtiden skulle komma både en fortsatt utgivning av Lettlands ortnamn och en ny monografi om kurierna.

Den 18 juni 1993 försvarades doktorsavhandlingen ”Nomenu sakņu fonotaktiskā struktūra mūsdienu latviešu valodā (salīdzinājumā ar mūsdienu lietuviešu valodu)” (”Fonotaktisk struktur hos substantivstammar i modern lettiska (i jämförelse med modern litauiska)”) av Dzintra Šulcė, prefekt för institutionen för lettiskt språk och litteratur vid Liepājas pedagogiska högskola.

Avhandlingens handledare: habil. dr L. Ceplytis (Ceplitis), prof. habil. dr A. Girdenis; officiella opponenter: habil. dr A. Sabaliauskas, docent dr D. Markus.

I avhandlingen undersöktes enkla substantivstammorfem ur fonotaktisk synvinkel, genom att deras fonotaktiska struktur och fonemkombinationerna i dessa stammar fastställdes, konsonantfonemkombinationer i olika positioner analyserades (i början, mitten och slutet av stammen) och vokalkombinationer med konsonanter samt deras frekvens i stammar undersöktes (stammar med en vokal behandlades separat i arbetets kapitel I; stammar med två vokaler i kapitel II). Även stammarnas fonotaktiska produktivitet fastställdes, och den fonotaktiska strukturen hos substantiv i lettiska och litauiska jämfördes (med utgångspunkt i V. Karosienės avhandling ”Fonotaktisk struktur hos substantivstammar i modern litauiska”). Slutsatsen är att båda språkens fonotaktiska struktur ligger nära den indoeuropeiska modellen och att de viktigaste strukturtyperna helt sammanfaller. Granskarna betonade avhandlingens nyskapande karaktär och stora betydelse inte bara för lettisk språkvetenskap (särskilt för att lägga teoretiska och empiriska grunder för det morfonologiska systemet), utan också för baltistik och indoeuropeistik. Arbetet kan dessutom användas i språkundervisning och logopedi (i avhandlingens bilaga finns även en fonotaktisk analys av det lettiska ”alfabetet”). Doktorandens noggrannhet och självständighet framhölls också, och önskemål uttrycktes om att arbetet skulle fortsätta med undersökningar av data från andra ordklasser och andra språk.

Den 21 september 1993 försvarades doktorsavhandlingen ”Darbības vārds Krāslavas, Aulejas, Skaistas un Izvaltas izloksnē” (”Verb i dialekterna i Krāslava, Auleja, Skaista och Izvalta”) av Lidija Leikuma, lärare vid institutionen för baltiska språk vid Lettlands universitets filologiska fakultet. Avhandlingens handledare var prof. habil. dr M. Rudzīte; officiella granskare: prof. habil. dr A. Rēkena, prof. habil. dr A. Breidakass, dr A. Stafecka.

Den aktuella avhandlingen är den första undersökningen särskilt ägnad åt verbet i lettiska dialekter. Som författaren påpekar är verbsystemet i de fyra undersökta dialekterna i södra Latgale intressant genom sammanflätningen av arkaiska former och innovationer samt förekomsten av vissa mycket sällsynta former. Verbet och dess formsystem undersöktes i jämförelse med standardlettiska, andra dialekter samt litauiska och slaviska språk (två av arbetets kapitel ägnas åt dessa frågor: II. Finita former; III. Infinita former). Arbetet klargör också olika extralingvistiska faktorers roll i framväxten av de undersökta dialekterna (detta behandlas i arbetets första kapitel) och visar orsakerna till och tendenserna i variationsrikedomen respektive stabiliteten hos verbets formsystem. Avhandlingen kompletteras av en förteckning över verb, deras former och betydelser, tabeller samt kartor, där

229

Den visar hur de behandlade formerna är spridda i de undersökta dialekterna.

Den 12 oktober 1993 tilldelades docent Janiui Raškevičiui vid fakulteten för främmande språk vid Lettlands universitet doktorsexamen för en samlad produktion på temat ”Galvenās leksikogrāfijas problēmas” (”De viktigaste problemen inom lexikografin”)Jānis Raškevičs (Raškevičs). Officiella opponenter var prof. habil. dr. V. Agamdzanova, dr. M. Stengrevica och dr. J. Sylis (Silis).

Som recensenterna framhöll är J. Raškevičs mycket produktiv inom praktisk lexikografi: han är en av författarna till de lettisk-engelska och engelsk-lettiska ordböcker som utkommit i flera upplagor, en av författarna till ”Angļu—latviešu frazeoloģiskā vārdnīca” (”Engelsk-lettisk fraseologisk ordbok”), som utkom 1993, samt sammanställare av ”Latviešu—angļu sarunvārdnīca” (”Lettisk-engelsk parlör”), som utkom i två upplagor, och ”Dictionary of verb—adverb nouns” (Ordbok över verbala och adverbiella substantiv: Rīga, 1971).

J. Raškevičs har också publicerat artiklar om lexikografiska problem.

Den 2 november 1993 försvarade Kersti Boiko sin doktorsavhandling ”Baltijas jūras somu geografiskie apelatīvi un to relikti Latvijas vietvārdos” (”Geografiska appellativer hos Östersjöfinnarna och deras relikter i Lettlands ortnamn”) vid Lettlands språkinstitutsKersti Boiko, forskare vid Lettlands språkinstitut. Officiella opponenter: prof. habil. dr. M. Rudzytė, dr. L. Vaba och dr. O. Bušas.

I avhandlingen undersöks lettiska ortnamn som innehåller geografiska appellativer av östersjöfinsk härkomst och deras relikter. Geografiska appellativer kan ofta ange ett nationellt minoritetssubstrat (mer sällan lånord) och kan betraktas som oöversättliga ord utan motsvarighet. Eftersom geografiska appellativer mycket ofta används vid bildandet av ortnamn utgör de behandlade toponymerna en betydande del av alla östersjöfinska ortnamn i Lettland. Som recensenterna påpekade uppnåddes och till och med överträffades avhandlingens mål – att föreslå nya etymologier för ortnamn och systematisera befintliga, samt att fastställa utbredningsområden för östersjöfinska geografiska appellativer och de regionala sambanden mellan lettiska ortnamn och estniska dialekter – eftersom avhandlingsförfattaren dessutom ger välgrundade preciseringar av esternas och livernas bosättningsområden och möjliga migrationer. Det bör också nämnas att denna avhandling är den första undersökningen helt ägnad åt finsk-ugriska språk som försvarats i Riga. Därför föreslogs att författaren även skulle tilldelas doktorsexamen i finsk-ugrisk filologi.

Den 30 november 1993 försvarade Ilga Jansone sin doktorsavhandling ”Galvas un plecu segu nosaukumi latviešu valodas izlokšņēs”. (”Benämningar på huvud- och axelplagg i lettiska dialekter”)Ilga Jansone, forskare vid Lettlands språkinstitut. Officiella opponenter: prof. habil. dr. M. Rudzytė, habil. dr. E. Kagaine, dr. B. Reidzāne; ett skriftligt utlåtande inkom även från habil. dr. A. Alsupes i historiska vetenskaper.

Arbetet behandlar en tematisk lexikal grupp i de lettiska dialekterna – benämningar på vävda huvud- och axelplagg. Avhandlingen bygger både på språkligt material (dialektmaterial) och etnografiskt material (en etnografisk beskrivning av de undersökta föremålen ges i avhandlingens första kapitel). Arbetets syfte är: 1) att ge en detaljerad helhetsbild av benämningarna på de undersökta föremålen i de lettiska dialekterna (kapitel II); 2) att klarlägga de grundläggande principerna för dessa benämningars semantiska motivation (kapitel III, där benämningarnas … analyseras ingående)

230

metoder för bildande och motiveringskriterier); 3) presentera möjliga etymologier. I slutet av arbetet ges 7 kartor som visar utbredningen av de undersökta namnen i dialekterna.

Samtliga avhandlingens recensenter konstaterade att författaren hade uppnått de mål hon föresatt sig. Enligt doktorandens egen uppfattning krävs det också en sammanfattande undersökning av benämningarna på huvudbonader av garn för att få en fullständig bild av benämningarna på huvud- och axelplagg i de lettiska dialekterna.

Den 21 december 1993 försvarade forskningsmedarbetaren vid Institutet för lettiska språket Agris Timuška sin doktorsavhandling ”Jämförelser mellan nordvidzemeiska dialekter och deras lexikografiska tolkning”. Officiella opponenter var professor, habiliterad doktor M. Rudzytė, habiliterad doktor E. Kagaine och professor, habiliterad doktor A. Blinkena; ett skriftligt utlåtande inkom från Institutet för litauiska språket (K. Morkūnas).

I avhandlingen undersöktes en typ av dialektordbok — den aseptiska ordboken, som lexikografiskt återger ett visst enskilt språkfenomen. Avhandlingen bygger på en ordbok som författaren sammanställde tillsammans med filologen M. Putninia (Putniņa) (cirka 20 tryckark) och lämnade till förlaget ”Zinātne” 1991 — ”Sinoles izlokšnes salīdzinājumu vārdnīca” (”En ordbok över jämförelser i Sinole-dialekten”). Det är den första ordboken av denna typ inom lettisk dialektlexikografi. M. Putninia sammanställde dialektmaterialet till ordboken, medan doktorandens arbete bestod i att fastställa principerna för ordbokens struktur, lexikografiskt bearbeta materialet och göra en semantisk analys. Dessa frågor behandlas också i avhandlingen. Inledningen ger kortfattad information även om tidigare studier av jämförelser (som förebild vid sammanställningen av den nämnda ordboken användes också K. B. Vosylytes ”Lietuvių kalbos palyginimų žodynas”). I avhandlingens första analytiska del beskrivs dialektjämförelserna genom att de ställs mot sina motsvarigheter i standardspråket och grupperas efter ämne och semantik. Den andra delen innehåller en inledning till jämförelseordboken och 313 uppslagsord (ordboksartiklar) som börjar med bokstäverna a, b och ž.

I recensionerna bedömdes ordbokens nyskapande karaktär positivt; dess aktualitet, doktorandens fördjupning i det lexikografiska arbetet och förmåga att förklara ords och jämförelsers betydelser betonades. Man uttryckte önskemål om att ordboken skulle ges ut snart och att författaren skulle fortsätta den påbörjade undersökningen av dialektala jämförelser och även uppmärksamma andra typer av jämförelser som inte behandlas i denna avhandling.

Den 21 december 1993 försvarade forskningsmedarbetaren vid Institutet för lettiska språket Sarmytė Lagzdinia (Sarmīte Lagzdiņa) sin doktorsavhandling ”Funktionella verb i det fornlättiska skriftspråket”. Officiella opponenter var professor, habiliterad doktor A. Blinkena, habiliterad doktor K. Karulis och professor, habiliterad doktor J. Rozenbergas; skriftliga utlåtanden inkom från habiliterad doktor A. Bankavas (Lettlands universitet) samt A. Paulauskienė och J. Balkevičius (Vilnius universitet).

Med termen funktionella verb (FV) avses här verb i en analytisk konstruktion av typen verb + substantiv, som uttrycker ett enda verbalt begrepp och i satsens syntaktiska struktur bildar ett analytiskt predikat. Arbetets syfte är att identifiera sådana verbkonstruktioner av den nämnda strukturen i äldre lettiska skriftliga källor, vilka bildar eller kan bilda ett analytiskt predikat, och att klarlägga och beskriva deras egenskaper. Eftersom—

231

de kan bilda ett analytiskt predikat, har doktoranden utarbetat en exakt beskrivningsmetodik med utgångspunkt i den teoretiska uppfattning och klassificering av FV-grupper som antagits inom tysk språkvetenskap. FV analyserades i tre grupper efter sin semantiska karaktär, motsvarande avhandlingens tre kapitel: 1) durativa, 2) transformativa och 3) kausativa FV. Arbetet behandlar de modeller för FV-grupper som bildas av en viss funktionellt-semantisk variant i äldre lettiskt skriftspråk. Det presenterar syntaktiska och semantiska beskrivningar av modellerna och deras komponenter, anger särdrag i den morfosyntaktiska realiseringen och de semantiska funktionerna hos satsmodellernas komponenter samt klarlägger semantiska begränsningar för valet av predikativt substantiv, med mera.

Recensenterna framhöll arbetets betydelse och aktualitet för lettisk språkvetenskap, eftersom syntaxen (särskilt den historiska) hittills har undersökts mindre än andra språkområden.

Den 29 december 1993 försvarade Republiken Lettlands ambassadör i Litauen, Albertas Sarkani, sin doktorsavhandling vid Vilnius universitet: ”Latviešu valodas Augšzemes sēlisko izloksņu prosodija un vokālisms: Eksperimentālie pētījumi” (”Prosodi och vokalism i de seliska dialekterna i Aukšzeme i lettiskan: Experimentella studier”). Avhandlingens vetenskapliga handledare var prof. habil. dr. A. Girdenis; officiella opponenter var doc. dr. Ž. Markevičienė och prof. habil. dr. A. Breidakas. Skriftliga utlåtanden inkom från institutionerna för baltiska språk vid Lettlands universitets filologiska fakultet samt för lettiska språket och litteraturen vid den pedagogiska fakulteten.

I avhandlingen undersöktes experimentellt vokalismen i de selliska dialekterna, som inte tidigare hade studerats, och en psykofysisk analys genomfördes för första gången. Störst utrymme ägnas åt prosodiska fenomen; vokalers och diftongers längd och intensitet samt grundton analyseras. En ny och intressant slutsats är att tonaccenterna är av musikalisk typ. Detta påstående bör undersökas vidare, eftersom det kan röra sig om ett mycket arkaiskt fenomen. Under disputationen framfördes tanken på en övergripande undersökning av prosodem och tonem i de baltiska språken (lettiska och litauiska), med utgångspunkt i gemensamma baltiska ord, samt på behovet av samarbete mellan baltologer i allmänhet.

1994 m. birželio 21 d. daktaro disertaciją „Lituānismi dažās Lietuvas pierobežas sēliskajās izloksnēs (Akniste, Gārsene, Laši, Prode)“ („Lituanizmai keliose Lietuvos pasienio sėliškosiose šnektose (Aknystė, Garsenė, Lašiai, Pruodė)“) apgynė Daugpilio pedagoginio universiteto Latvių kalbos katedros dėstytoja Vilma Šaudinia (Šaudiņa). Oficialieji recenzentai: prof. habil. dr. A. Breidakas, habil. dr. B. Laumane, dr. L. Baluode (Balode).

Denna avhandling är det första arbetet av denna omfattning inom lettisk språkvetenskap som undersöker litauismer i ett visst område. Doktorandens främsta fokus ligger på att karakterisera litauismerna i de nämnda dialekterna, deras anpassning (kapitel III), datering och tematiska variation (kapitel IV). Avhandlingen beskriver också den språkliga situationen i de undersökta dialekterna (kapitel I, där även J. Kulitanas manuskript till ”Ordbok över Garseniski-dialekten” analyseras ingående), behandlar kriterier för att identifiera litauismer och klarlägger motiven bakom lånen (kapitel II). Avhandlingens bilaga består av en ordbok över litauismer, där tyvärr endast litauismer som är typiska för de undersökta dialekterna har tagits med (inte heller har

232

litauismer som används i det allmänna lettiska språket, t.ex. gėmis, paģiras, även om också de sistnämnda nämns ganska ofta i avhandlingen). Enligt de sakkunniga hade det varit bättre att ta med alla litauismer i ordboken, eftersom doktoranden själv medger att det ännu inte finns någon övergripande undersökning av dessa lånord inom den lettiska språkvetenskapen. Dessutom redovisar doktoranden etymologierna för de behandlade litauismerna i ordboken; mer än en fjärdedel av dem har hon själv klarlagt. Både författaren och de sakkunniga framhöll även avhandlingens praktiska betydelse — det material som samlats in utifrån frågorna i den enkät som doktoranden utarbetat kan användas såväl vid sammanställning av ordböcker över lettiska dialekter som vid seminarier om dialektlexik, språkkontakter (detta görs redan vid Daugavpils pedagogiska universitet) och i andra sammanhang.

Den 20 juni 1995 försvarade läraren vid denna högskola Vilma Kalmė sin doktorsavhandling ”Vingrošanas termini latviešu valodā” (Gymnastiktermer på lettiska”) vid Liepājas pedagogiska högskola. Officiella opponenter på avhandlingen: habil. dr. V. Skujinia, docent dr. G. Smilt-niece, prof. habil. dr. J. Rozenbergas.

I avhandlingen behandlas lexiken inom en idrottsgren — gymnastik —, förändringar av termer inom detta område under perioden från 1800-talets 1860-tal till i dag analyseras, och konkreta förslag ges på hur de lettiska gymnastiktermerna kan förbättras. Den särskilda inriktningen på V. Kalmės forskning betingas av det valda undersökningsområdets — gymnastikens — särart: här används inte bara termer utan också hela syntaktiska konstruktioner som terminologiska enheter. Därför utvidgas gränserna för själva beteckningen termin. Som de sakkunniga påpekade är det tyvärr inte alltid klart enligt vilka kriterier vissa idrottslag räknas som lagtermer eller konstruktioner som anger hur vissa element utförs (dvs. beskrivningar av dessa element) betraktas som frastermer eller satstermer. Trots dessa oklarheter bedömde de sakkunniga att avhandlingen har stor särskild betydelse inte bara för idrottsterminologin utan också för utvecklingen av hela den lettiska terminologivetenskapen.

Evija LIPARTĖ

TILL MINNE AV VALIJA DAMBĖ (1912–1995)

Den 15 oktober 1995 avled den framstående lettiska språkforskaren Valija Dambė (Vallija Dambe) i Riga och avslutade sin jordiska vandring på stadens Skogskyrkogård. V. Dambė var en av de få lettiska språkforskare som knöt dagens lettiska språkvetenskap till Lettlands universitet från tiden före kriget och till de bästa traditionerna från detta lettiska kulturcentrum.

V. Dambė föddes den 26 maj 1912 i Riga. År 1941 tog hon examen från avdelningen för klassisk filologi vid Lettlands universitet. Vid universitetet läste hon, vid sidan av klassisk filologi, även föreläsningar i baltisk filologi.

Från 1946 arbetade V. Dambė vid Institutet för språk och litteratur vid Lettlands vetenskapsakademi. År 1963 tilldelades hon graden kandidat i filologiska vetenskaper utan särskild avhandling, för sin forskning om lettisk toponymi.

Bland hennes forskningsarbeten bör särskilt nämnas studien ”Blydienės ortnamn som

233