INGĖ LUKŠAITĖ

Litauens historiska institut

Forskningsområden: Litauens kulturhistoria, reformationens historia, den lilla (preussiska) Litauens historiografi och källor.

DOI: doi.org/10.35321/all84–18

REFLEXIONER OM SKRIVNINGEN AV ORTS- OCH PERSONNAMN I ÖVERSÄTTNINGAR AV FORSKNING OM DET ÄLDRE LITAUENS HISTORIA

För närvarande översätts allt fler verk om det äldre Litauens historia till främmande språk: engelska, tyska med flera. Det uppstår berättigade frågor om hur person- och ortnamn bör skrivas i de översatta verken. Det finns mer än ett synsätt. Ett av dem framfördes av habil. dr Haraldаs Bichlmeier i en recension av översättningen till tyska av Inge Lukšaitės bok (Bichlmeier 2020: 197–201). Recensens författare förhåller sig kritiskt till de principer för skrivningen av person- och ortnamn som fastställts i översättningen och kritiserar medarbetarna vid Leipzigs universitetsförlag för detta. Jag känner en skyldighet att konstatera att dessa principer fastställdes av författaren, medan förlaget samarbetade vid genomförandet av dem; därför tar jag på mig hela ansvaret.

Enligt recensionsförfattaren ”ges i den tyska vetenskapliga litteraturen i första hand de former av personnamn som faktiskt är belagda. Konkret innebär detta: om en polack och en litauer (även om hans personnamn endast är poloniserat av en tjänsteman) från Storfurstendömet Litauen i källorna endast omnämns med den polska (och/eller latinska) formen av personnamnet, ska just denna form användas, och inte den litauiska (även om den rekonstruerats med goda avsikter); (ett undantag kan vara den litauiska formen av en internationellt känd person, t.ex. Martynas Mažvydas etc.). Detta gäller särskilt i de fall då litauiska former av personnamn inte används i det tyska språkområdet: Radziwiłł(i) är känt, men Radvila?” (Bichlmeier 2020: 198).

Kravet att använda den form av personnamnet som nämns i källorna är välgrundat och följs i den bok som recenseras. I källorna förekommer dock oftast inte två, utan betydligt fler former. I vetenskapliga texter, liksom i den recenserade boken, skrivs de första gången de nämns ut på alla källspråk. Litauens

Artiklar / Articles

351

INGĖ LUKŠAITĖ

I Storfurstendömet Litauen användes under statens första århundraden de ny-latinska och rutenska (de nordöstslaviska språk som talades av invånarna i Storfurstendömet Litauen) / belarusiska kanslispråken, medan man i korrespondensen med grannstaterna – oftast även med hänsyn till adressaternas språk – använde: latin och tyska i kontakten med Tyska och Livländska ordensstaterna, latin och polska i kontakten med Polen, och tatarernas språk i kontakten med tatarerna. När den tidigare nya tiden började blev användningen av språk i skrift ännu mer komplicerad: från mitten av XVI århundradet gjorde även polskan anspråk på skriftspåkets plats som lingua franca för hela det mångspråkiga Samväldets territorium. Från XVI århundradet började polskan så småningom också tränga in på det talade språkets område: de högsta statliga tjänstemännen och adelsmännen började överta den; under flera århundraden blev en del av adeln tvåspråkig: rutenska / belarusiska – polska, rutenska / ukrainska – polska, litauiska – polska. I dokumenten från Lill-Litauen (Preussiska Litauen) dominerade former skrivna på tyska. När litauisk skrift uppstod började litauiskan långsamt också bli ett skriftspråk, men i Storfurstendömet Litauen skrevs inga dokument för administration, diplomati eller politik på detta språk. Därför var de uppgifter om personnamn och ortnamn som språket erbjöd osystematiska och ofta sporadiska. Trots den begränsade användningen av litauiskan som skriftspråk började den ge oss uppgifter både om ortnamn och om personnamn. En annan fråga är om vi känner denna information tillräckligt väl. För de litauiskt befolkade områdena och personer av litauiskt ursprung finns ytterligare en källa som vi bör ta hänsyn till; att förneka den vore ohistoriskt. Det är den talade litauiskans kontinuitet och språkformernas relativa beständighet: för både personnamn och ortnamn har vi bevarad information på litauiska från det talade språket. Vi måste ta hänsyn till dessa former under XXI århundradet, särskilt eftersom forskningen om onomastik och hydronymer redan har kommit långt, och eftersom vi har insamlad information, ordböcker och fastställda regelbundenheter i språkförändringen. Vi måste erkänna den talade språket som en källa och stödja oss på den när vi väljer litauiska former av personnamn och ortnamn. De är inte bara teoretiska rekonstruktioner eller något som historiker har hittat på. I historieskrivningen finns det visserligen ett formellt synsätt (och det dominerar) enligt vilket personnamns- eller ortnamnsformer inte existerar alls om de inte är nedtecknade i dokument på skriftspråk. Ett sådant synsätt är inte historiskt tillförlitligt eller välgrundat. Från XVI århundradet nämns alltså personnamn och ortnamn i källorna på följande skriftspråk – ny-latin, rutenska kanslispråket, polska, tyska och litauiska – och de sistnämnda är dessutom belagda i det talade språket. Om vi håller fast vid troheten mot de former som är belagda i källorna måste vi alltså skriva minst 3–4 former av varje personnamn och ortnamn. Denna princip följs i den recenserade boken: där anges alla former av ett personnamn när det nämns för första gången (med undantag för obetydliga skrivvarianter) som förekommer i dåtidens källor (för personer av litauiskt ursprung är de dessutom belagda i det talade språket), och de återges på nytt i personnamnsregistret. Men varje gång man skriver alla former i meningen

352

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Reflektioner kring skrivningen av ortnamn och personnamn i översättningar av forskningar om Litauens äldre historia

En sådan uppräkning förstör meningens flyt, och därför måste man välja en av dem – den huvudsakliga. Personnamn som skrivs med olika skriftspråk skiljer sig åt i stavningen av stammen och naturligtvis även i ändelsen. I boken har man beslutat att välja den form som motsvarar personens etniska ursprung, om detta är känt. Numera har den etniska tillhörigheten hos höga ämbetsmän i den litauiska staten och hos delar av de adliga ätterna redan behandlats, vilket gör det möjligt att välja formen av deras personnamn utifrån personens ursprung. Recensionens författare instämmer i att den litauiska formen av sammanställaren av den första litauiska boken, Martyno Mažvydo, bör användas. Han betraktar den litauiska formen som en rekonstruktion. Det kan man instämma i. Två autografer på latin, undertecknade för hand av Martynas Mažvydas, har bevarats M. Mofsuīd, Martinus Mossuid, Martinus Mosvidius, Martinus Masvidas; många och varierande former återfinns på titelbladen till hans böcker, de huvudsakliga är M. Mossuidas Vaitkunas, Martinas Mosvidas, Moscouidius och så vidare. Denna persons hängivenhet att på litauiska utarbeta böcker är samtidigt ett vittnesbörd om hans nationella identitet. Därför är användningen av en sådan litauisk form av personnamnet berättigad. Recensenten håller dock inte med om att personnamnen Radvila och Palius Megot (preussare, medhjälpare vid översättningen av katekesen från 1564 till preussiska) bör användas.

Även i källorna från 1500-talet och första hälften av 1600-talet finns det mer än en form av personnamnet Radvila: på ny-latin Radivilus (Radvanas 1592: 1r.), på polska – Radziwiłł, i Boguslavas Radvilas underskrifter i latinska och tyska texter – Radzivil / Radzivill (Čapaitė 2020: 15, 20–23), på litauiska – Radvilas (Pociūtė 2004: 7). Rūta Čapaitės undersökningar av de adligas autografer visade att de flesta av dem behärskade flera språk och fick undervisning i att skriva med mer än ett skriftsystem (Čapaitė 2019: 228–230). I mitten av 1600-talet skrev borgmästaren i Kėdainiai, Steponas Jaugelis Telega, den litauiska formen av efternamnet Radivilus i en litauisk dedikation till Jonušas Radvila: ”Jonuſſie Radowilay, Kunigaiͤkſti, Pone...” (Pociūtė 2004: 7). Formen av efternamnet Radvila, Radvilas har bevarats och används än i dag (Vanagas, Maciejauskienė, Razmukaitė 1989: 241–249). Radvilas var av litauiskt ursprung och var under andra hälften av 1500-talet och första hälften av 1600-talet evangeliska företrädare för en gren av en adlig ätt; i dåtidens litteratur värderades de som den litauiska statens försvarare, väktare av dess intressen och fortsättare av lojaliteten mot Litauen och dess historiska tradition. I den recenserade boken publiceras Venclovas Agripas brev till Mikalojus Radvila den brune, där det tydligt hävdas att Polen och Litauen har olika intressen, att Polen strävar efter att underordna sig Litauen, och där Radvila den brune tilltalas som försvarare av den litauiska statens intressen (Lukšaitė 2017: 537–553). Det finns ingen historisk grund för att betrakta Radvilas som polacker under 1500-talet och första hälften av 1600-talet. Med utgångspunkt i all denna information kan vi med goda skäl välja deras litauiska personnamnsform som den huvudsakliga, om vi accepterar att vi väljer personnamnets huvudform med hänsyn till etniskt ursprung.

Insikter / Insights

353

INGĖ LUKŠAITĖ

Det svåraste är att välja huvudformen för namnet på den preussiske hjälpredan åt översättaren från tyska till preussiska, Paulius Megotas. I källorna har endast den av en okänd person på tyska nedskrivna personnamnsformen Paull Megot bevarats, i ett brev som är undertecknat med detta namn. Autografen är för närvarande okänd (Mažiulis 1981: 242). Det är alltså oklart om brevets nedtecknare återgav den preussiske översättarens personnamn korrekt. Enligt recensenten bör personnamnet antingen inte litauiseras alls eller återges i den tyska formen; enligt hans mening skulle den rekonstruerade preussiska formen av personnamnet kunna vara Paulli/as/ Megot/i/as/. Eftersom man kan tvivla på om det tyska personnamnet, som nämns endast en gång, är korrekt återgivet, och eftersom preussiska är ett baltiskt språk, har man vid upprepade omnämnanden av personnamnet valt den litauiserade form som fastställts av Vytautas Mažiulis (Mažiulis 1981: 241–249).

I den recenserade boken har man valt att vid upprepade omnämnanden återge personnamnet i dess etniskt ursprungliga form. Därför skrivs vid upprepade omnämnanden i boken namn av ruteniskt ursprung som Valovič, Chadkevič, Sapega, Eulašauski, namn av litauiskt ursprung som Kęsgaila, Goštautas, Radvila, polska namn som Kiszka, Laski, tyska namn som Krautmüller och så vidare. När den etniska tillhörigheten är oklar väljer man den latinska formen, om en sådan finns.

En liknande situation råder också beträffande skrivningen av ortnamn. Monografin omfattar ett mycket stort område, där ortnamn som används i källor på litauiska, rutenska, tyska och polska förekommer. En del av dessa områden var etniskt blandade och ändrade under århundradena sin politiska tillhörighet. Recensionens författare anser att ortnamn som är vanliga i den tyska historieskrivningen bör användas. Recensentens föreslagna princip skulle passa för ortnamn som är allmänt förekommande i historikernas arbeten, vilket oftast gäller namn på stora politiska centra, städer eller platser där politiska händelser ägt rum. När vi går in på kyrkliga donationer under reformationstiden måste småstäder, byar, gods och arrendegårdar anges som rörelsens realiteter. De flesta av dem är okända eller föga spridda i den tyska historieskrivningen. Därmed utkristalliserar sig tre grupper av ortnamn som behöver diskuteras separat och för vilka man måste fastställa hur de bör skrivas: 1) namn på stora städer eller historiskt välkända platser som är allmänt spridda; 2) namn på små bosättningar som förekommer i olika etniska områden och språkzoner; 3) ortnamn i etniskt blandade områden och i områden som har bytt politisk tillhörighet.

Precis som när det gäller personnamn anges i vetenskapliga arbeten de former av ortnamn som förekommer i källorna, men det är inte ändamålsenligt att varje gång ett ortnamn nämns återge alla dess former. I den tyska historieskrivningen har ortnamnen i Litauens storfurstendöme oftast övertagits från den polska historieskrivningen; detta var en följd av de historiska omständigheterna under XIX–XX århundradena och första hälften av XX århundradet. Den polska historieskrivningen blev inflytelserik under XIX århundradet och särskilt betydelsefull under XX århundradet. Den skapades i själva verket under flera århundraden av kvalificerade historiker, omfattar många ämnen och är auktoritativ; den polska staten upprätthåller många institutioner för historisk forskning. Under XIX–XX århundradena blev den polska historieskrivningen en mjuk maktfaktor. Än i dag finns det dock inom den ett synsätt enligt vilket det polsk-litauiska samväldet är Polen, att alla som skrev på polska under XVI–XVII århundradena var polacker och att detta förmedlas till andra historiografier.

354

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Reflektioner över skrivningen av ortnamn och personnamn i översättningar av forskningar om Litauens äldre historia

Nationernas samvälde är Polen, att alla som skrev på polska under XVI–XVII århundradena var polacker och att detta förmedlas till andra historiografier. Från början av XX århundradet började även de nationella historiografierna i de områden som för mer än hundra år sedan utgjorde det polsk-litauiska samväldet växa fram; de stärktes särskilt när Lithuania, Belarus och Ukraina utropade sin självständighet. Dessa historiografier har i ett sekel trätt in i den internationella kunskapen. Det är dags att också ta hänsyn till historiografierna i Lithuania, Belarus och Ukraina; i dessa är ortnamnen annorlunda än de var på polska, de har bevarade ortnamnsformer och de flesta används i de litauiska, belarusiska och ukrainska språken. För närvarande är polska i dessa områden inte lingua franca, varför det knappast är meningsfullt att fortsätta polonisera ortnamnen i de nämnda staterna och hos de nämnda folken. Om man håller fast vid principen att de ortnamnsformer som förekommer i källorna ska anges (i texten eller samlade i register), måste man, liksom i fråga om personnamn, välja deras huvudform. I den recenserade boken har man valt den form som nu används i området enligt dess nuvarande politiska tillhörighet. Detta löser frågan även när ortnamnen ligger i ett område som under århundradena har gått från hand till hand, befinner sig i gränszoner mellan stater och folk och därför har flera former på olika språk: Gdanskas / Danzig, Wrocław / Breslau, Biaresce / Brest, Ošmianý / Ašmena. Undantag utgörs av ortnamnen i Lilla (Preussiska) Lithuania, eftersom de nuvarande formerna inte har uppstått genom en utveckling under århundradena, utan införts genom politiskt beslut utan samband med de tidigare formerna. För dessa har en annan väg valts: i den tyska översättningen anges de tyska och litauiska ortnamnsformerna första gången; huvudformen är den tyska, medan de nuvarande ryska formerna anges i registret.

Dessa principer för stavningen av ortnamn och personnamn behandlas i den recenserade boken i förklaringarna till personnamns- och ortnamnsregistren (Lukšaitė 2017: 635, 653). Det måste erkännas att boken lämnar frågan olöst om med vilka tyska språkliga tecken ljuden č och ž bör återges; de förekommer i stor mängd i litauiska och ryska personnamn och ortnamn: där har bokstäverna i det litauiska alfabetet behållits som ett tecken på att texten har översatts från litauiska.

Zigmantas Kiaupa har redan prövat en liknande väg i den engelska översättningen av en syntes av Litauens historia (Kiaupa 2002), liksom Darius Baronas och Stivenas Kristoferis Rowellas i en vetenskaplig monografi om det hedniska Litauens inträde i de kristna staternas krets (Baronas, Rowell 2015). I den engelska översättningen av Z. Kiaupas bok skrivs personnamn av litauiskt ursprung i litauisk form, medan den polska formen har valts för de flesta personer av ruthenskt och polskt ursprung i Litauens storfurstendöme. I Baronas och Rowells bok skrivs alla personnamn i Litauens historia i litauisk form, medan stavningen av ortnamnen varierar: vissa återges på språket i det område de nu tillhör: Gerviaty, Gdansk, Briansk, för andra bevaras den traditionella litauiska historiska formen (Kreva, även om orten nu ligger på Belarus territorium), medan Brest (Litovsk) återges i den ryska och belarusiska form som är utbredd i historieskrivningen.

Insikter / Insights

355

INGĖ LUKŠAITĖ

Eftersom det vitryska språket använder hela fyra former av detta ortnamn (Brest, Beraście, Bierascie, Berestje), är detta val motiverat.

Skrivningen av historiska personnamn och ortnamn i översättningar är komplicerad; bestämda principer håller redan på att utformas, och tiden får utvisa om de slår igenom.

LITERATŪRA

Baronas Darius, Stephen C. Rowell 2015: The Conversion of Lithuania from Pagan Barbarians to Late Medieval Christians, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Bichlmeier Harald 2020: Inge Lukšaitė, Die Reformation im Grossfürstentum Litauen und Preussisch-Litauen (1520er Jahre bis zum Beginn des 17. Jahrhunderts), Leipzig: Leipziger Universitätsverlag GmbH, 2017 [recenzija]. – Acta Linguistica Lituanica 82, 197–201.

Čapaitė Rūta 2020: Boguslavo Radvilos autografas XVII a. lotyniškojo kursyvo kontekste. – Lietuvos istorijos metraštis 2020 2, Vilnius: Lietuvos istorijos institutas, 5–39.

Čapaitė Rūta 2019: Lotyniškojo kursyvo įvairovė Lietuvos Didžiojoje Kunigaikštystėje asmens autografo aspektu (XV a. paskutinysis ketvirtis – XVI a.). – Ženklai. Simboliai. Prasmės. Lietuvos Didžiosios Kunigaikštystės tyrimai pagalbinių istorijos mokslų aspektu, sud. R. Čapaitė, G. Zujienė, Vilnius: Lietuvos istorijos institutas, 185–230.

Kiaupa Zigmantas 2002: The History of Lithuania, Vilnius: Baltos lankos.

Lukšaitė Inge 2017: Die Reformation im Grossfürstentum Litauen und Preussisch-Litauen (1520er Jahre bis zum Beginn des 17. Jahrhunderts), Leipzig: Leipziger Universitätsverlag.

Mažiulis Vytautas 1981: Prūsų kalbos paminklai 2, Vilnius: Mokslas.

Pociūtė Dainora 2004: Knyga nobažnystės krikščioniškos 1653, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Radvānus Ioannus Lit[uanus] 1592: Radvilias, sive de vita et rebus [...] Nicolai Radvili [...], Vilna: Ioannus Kartzanus.

Vanagas Aleksandras, Maciejauskienė Vitalija, Razmukaitė Marytė 1989: Lietuvių pavardžių žodynas 2: M–Ž, atsak. red. A. Vanagas, Vilnius: Mokslas.

Įteikta 2021 m. kovo 2 d.

INGĖ LUKŠAITĖ

Lietuvos istorijos institutas Lietuvos Didžiosios Kunigaikštystės skyrius Architektų g. 25–87, Vilnius LT–04105, Lietuva [email protected]

356

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV