V. Dubo visuotinės literatūros vadovėlio terminų variantai

Asta MITKEVIČIENĖ Litauiska språkets institut V. DUBAS VARIANTER AV TERMINOLOGIN I LÄROBOKEN I ALLMÄN LITTERATUR En källa till terminologin inom varje vetenskapsområde är områdets tidigare arbeten. Termerna i V. Dubas lärobok i allmän litteratur är viktiga för att lära känna den litteraturvetenskapliga terminologins historia. I den finns nämligen de nutida termer inom detta och närliggande områden dokumenterade, vilka började skapas i stor omfattning under 1920-talets tredje decennium. Vladas Dubas (1887–1937) – tarpukario Lietuvos literatūrologas romanistas, publicistas, rašytojas. Jis buvo labai išsilavinęs – studijavo Varšuvoje, Paryžiuje, Romoje, baigė Maskvos universitetą, mokėjo daug kalbų – lotynų, prancūzų, vokiečių, italų, lenkų, rusų (Bartkus 1987: 57). Tai vienas pirmųjų tarpukario žmonių, dirbusių Lietuvos aukštojo mokslo bare. Nuo 1920 m. V. Dubas skaitė Vakarų Europos literatūros paskaitas Aukštuosiuose kursuose, o 1922 m. pradėjo dirbti Lietuvos universitete, kur dėstė romanistiką. Rašytinis šio mokslininko (nuo 1928 m. ekstraordinarinio profesoriaus) palikimas apima vadovėlį Įvadas į bendrąją literatūrą1 (1923, kiti du leidimai – 1927 ir 19312 m. – vadinasi Literatūros įvadas), dvitomę Prancūzų literatūros istoriją (1929–1930), studijas Chateaubriand’as (1925), Anatole France (1928), Voltaire (1932) ir kt. Šie darbai išleisti skaitytų paskaitų pagrindu (Bartkus 1987: 56–57; LLE 2001; VLE V 2004). V. Dubas rėmėsi kultūrinės istorinės mokyklos ir jos šalininkų tyrinėjimo principais – daugiau dėmesio kreipė į kūrėjų biografijas, kultūrinę aplinką, o ne į kūrinių meninę analizę (LLE 2001). Tai lėmė kitų sričių (ne vien literatūrologijos) terminų gausą jo darbuose. 1 I vissa uppslagsverk, till exempel VLE V 2004 m.fl., anges titeln Introduktion till allmän litteratur. 2 Läroboken anger inte året för den tredje upplagan, men bibliografiska källor uppger att den gavs ut 1931. 119 Den källa som ligger till grund för denna artikel – V. Dubas lärobok i allmän litteratur (för högre skolor) – gavs, som nämnts, ut tre gånger (i reviderad och utökad form): 1923 utkom Introduktion till allmän litteratur (det kan hända att Introduktion till allmän litteratur skrevs redan 1920, eftersom detta år anges i förordets slut), och 1927 och 1931 Introduktion till litteratur. Nästan ett decennium skiljer alltså den första upplagan från den sista. Introduktion till allmän litteratur sammanställdes utifrån föreläsningar som V. Dubas höll vid Högre kurserna 1920 (Dubas 1923: XIII). Introduktion till litteratur från 1927 är en omarbetad upplaga av boken från 1923, medan lärobokens tredje upplaga är en reviderad och utökad Introduktion till litteratur. Det bör genast påpekas att den första upplagan skiljer sig mycket från lärobokens övriga upplagor (inte bara vad gäller innehåll och omfång, utan även språk). Introduktion till allmän litteratur kritiserades hårt av A. Voldemaras i en recension som publicerades i Švietimo darbas 1923. Recensenten bedömde verket så här: ”Vi beklagar herr Dubas arbete, beklagar den bortkastade tiden, men vi måste ändå konstatera att verket är misslyckat, så misslyckat att det inte kan rättas till” (Voldemaras 1923: 266). A. Voldemaras anmärkte både på lärobokens struktur och innehåll och på språket. Först och främst tyckte recensenten inte om bokens titel, eftersom läroboken är en översikt över sju nationers litteratur och inte någon introduktion till världslitteraturen (Voldemaras 1923: 254–255). Dessutom kritiserades framställningen av materialet efter genrer (läroboken består av fyra delar – Epos, lyrik, drama och roman), teorin om litteraturens uppkomst och begränsningen till endast vissa verk och författare. A. Voldemaras fann ett stort antal sakfel och felaktiga citat (både sådana som återgavs på originalspråket och översatta). Recensenten drar slutsatsen att ”herr Dubas inte så mycket själv har fel som att hans källor är dåliga” (Voldemaras 1923: 260). Han bedömde lärobokens språk så här: ”När man läser hans bok känner man det som om man gick över en vass grusgång” (Voldemaras 1923: 268). Man kan tillägga att denna upplaga innehåller mycket rikligt med olika tryckfel. Av Introduktion till litteratur (1927) framgår att V. Dubas tog hänsyn till vissa kritiska synpunkter, men inte till andra. Lärobokens titel ändrades till exempel, och förklaringarna av litteraturens ursprung utelämnades, men strukturen förblev densamma (för övrigt kritiserade B. Sruoga dispositionen av materialet efter genrer i sin recension av den andra upplagan (Sruoga 1927: 3)). Det kan dock hävdas att 1927 års upplaga skiljer sig mycket från den första. 120 För det första är dess omfattning större (över 100 sidor, totalt 382 s.). För det andra är den mycket bättre språkligt sett. Detta framhöll även J. Jablonskis i en recension av läroboken som trycktes i Litauen 1927: ”de [felen – A.M.] är jämförelsevis få, författarens språk är nästan överallt flytande, korrekt och fullt mänskligt” (Jablonskis 1959: 446), liksom B. Kantvydis: ”Det är sällsynt att över huvud taget finna sådana skol- och icke-skolpublikationer vars språk vore så fulländat: Inledningens författare har tydligen arbetat med saken även i detta avseende och rådgjort med andra” (Kantvydis 1927: 3). Recensenterna av Litteraturens inledning från 1927 (B. Kantvydis, J. Jablonskis, B. Sruoga) bedömde den överlag positivt. Både B. Kantvydis (1927: 3) och B. Sruoga (1927: 2) ansåg den vara den bästa läroboken i allmän litteratur på litauiska under denna period. Den andra och tredje upplagan skiljer sig relativt lite åt. Oftast sammanfaller inte bara hela meningar och stycken, utan även kapitel, helt i båda böckerna. Den tredje upplagan är något tjockare än den andra (408 s.). V. Dubas utökade den tredje upplagan med en översikt över slavisk litteratur, men avstod från vissa underavsnitt eller stycken i den andra upplagan (dessa förklarade oftast verkens tillkomstsammanhang). Med V. Dubas egna ord: ”Vid revideringen av denna tredje upplaga av ’Inledningen’ försökte författaren i stort sett beakta de rimliga kritikernas krav” (Dubas 1931: 3). Trots att V. Dubas hävdade att han tagit hänsyn till kritikernas krav, beaktade han dock inte J. Jablonskis rättelser (samma fel från den andra upplagan förekommer i den tredje). Det har noterats att vissa korrekturfel från den andra upplagan inte längre finns i den tredje. Skillnaden i innehåll och språk mellan den första och de senare upplagorna av läroboken, liksom likheten mellan den andra och tredje upplagan, kan sägas avgöra användningen av samma eller olika termer. Därför förekommer oftast samma termer i den andra och tredje upplagan, medan vissa av dem saknas i den första. I denna artikel behandlas de termvarianter som återfinns i alla tre upplagorna av V. Dubas lärobok: fonetiska och ortografiska, morfologiska, avledningsmässiga och syntaktiska. Begreppet termvariant Innan vi börjar undersöka termvarianterna i V. Dubas lärobok i allmän litteratur bör begreppet variant diskuteras. Inom litauisk språk- 121 vetenskap användes, i stället för den senare introducerade termen variant, och används ibland fortfarande, parallellform (form), parallellitet, sidform med mera, medan ett par varianter kallades grute (t.ex. Būga 1961: 81; Skardžius 1999: 273)3. I Språklärans termordbok står det att en variant är ”en avvikelse hos samma språkliga enhet”; det betonas att varianter ”vanligen har identisk funktion och endast skiljer sig åt till uttrycket, varför man ofta säger att det rör sig om olika realiseringar av samma enskilda språkliga enhet” (KTŽ 1990). Termen definieras på liknande sätt även i utländska språkvetenskapliga ordböcker och uppslagsverk (STJ 1968; KWST 1975; OCDL 1997; РЯЭ 1998 m.fl.), även om man ofta begränsar sig till begreppet inom fonologin (CLT 1960; LST 1988; LE 2004 m.fl.). Varianter är inte enbart en fråga om språknormering (Pupkis 1980; Miliūnaitė 1995, 2003 m.fl.). Inom litauisk språkvetenskap undersöks varianter i dialekter (V. Vitkauskas habilitationsarbete Lietuvių kalbos tarmių morfoneminiai reiškiniai ir jų svyravimas, 1999), och variation studeras ur ett sociolingvistiskt perspektiv (L. Grumadienės doktorsavhandling Проблема социальной обусловленности речевого варьирования, 1982). Variation hos språkliga enheter är relevant för lexikografin. LKŽ redovisar olika typer av ord- och fraseologismvarianter (från skriftliga källor och dialekter) (LKŽ I 1968: VII, XI, XIV–XV; LKŽ instrukcija 1980: 6, 8–9, 11–12, 15, 19–20, 26, 80, 92, 94, 95, 102–103, 106). DŽ innehåller betoningvarianter i det nutida standardspråket, vanligare grammatiska och lexikala varianter samt vanligare dialektvarianter (DŽ₅ 2003: 20, 21, 22, 39). Enligt stilistikexperter finns ingen skarp gräns mellan varianter och synonymer (Župerka 1983: 29; Pikčilingis 1988: 46–47). Inom rysk språkvetenskap ägnas varianter större uppmärksamhet. Där undersöks ingående problemet med gränsen mellan variation och synonymi. K. Gorbačevičius betraktar ordvarianter som regelbundna varianter av ett och samma ord, vars morfologisk-derivationella struktur samt lexikala och grammatiska betydelse är identiska, medan endast den fonetiska sidan eller formbildningssuffixen skiljer sig åt (Горбачевич 1978: 17). L. Graudina hävdar att ord- 3 Å andra sidan användes grutė även i språkvetenskapen i en icke-terminologisk betydelse: det betecknade vilket par som helst av språkliga enheter (t.ex. Būga 1961: 47; Skardžius 1941: 323). 122 Varianter är former av samma ord, kännetecknade av identisk lexikal-semantisk funktion och en delvis annorlunda fonetisk struktur hos ordets betydelsebärande del (Грудина 1981: 39). I den ryska språkencyklopedin, där L. Graudina skrev artikeln om varianter, anges följande kännetecken för grammatiska varianter: grammatisk systematik, regelbundet utbytbarhet, funktionell identitet i fråga om grammatisk betydelse samt gemensam rot (РЯЭ 1998: 62). I många av de tidigare sovjetrepublikernas terminologiska arbeten behandlas terminologiska varianter över huvud taget inte. Varianter nämns i O. Achmanovas m.fl. bok Terminologija: teorija ir metodai (Akhmanova 1974: 176–177). Där urskiljs följande lexikala termvarianter: fonetiska, ortografiska och morfologiska. Kalbotyros terminų žodyne hävdar O. Achmanova att termvarianter måste skiljas tydligt från termdubletter, även om frågan ännu inte har lösts (СЛТ 1966). I ett annat viktigt terminologiskt arbete, V. Danilenkos Rusų terminologijoje, skiljs varianter och synonymer inte strikt åt, men författaren betonar att vissa korta termvarianter inte bör betraktas som synonymer (Даниленко 1977: 73–79, 174). Hon grundar sin uppfattning på att vissa korta termvarianter består av samma språkliga material som de långa, men i förkortad form (Даниленко 1977: 174). I litauisk terminologi räknas variation mellan korta och långa termformer ändå till synonymi, inte till fenomenet variantbildning (se Keinys 1974, 1980). Den lettiska terminologen V. Skujinia räknar sådana former till absoluta synonymer (Skujina 2002: 49). Den belarusiska lingvisten G. Veštort utgår i artikeln Terminologinės leksikos variantų tipai från ett brett variantbegrepp: termvariation förstås här som förekomsten av fonetiska, ordbildningsmässiga och lexikala dubletter (Бевтропт 1985: 39). Varianter inom terminologin nämns i A. Superanskajas, N. Podolskajas och N. Vasiljevas Bendrojoje terminologijoje. Författarna anger att varianter av samma ord ger upphov till morfologiska, fonetiska eller ortografiska dubletter med samma stam. I Bendrojoje terminologijoje skiljs synonymer och dubletter (varianter) åt: endast helt olika ord (dvs. ord med olika rötter) betraktas som synonymer, medan varianter av samma ord räknas som dubletter (Суперанская 1989: 51–52). För S. Griniov är termvarianter en av typerna av absoluta synonymer. Med hänvisning till V. Leičik betonar han, 123 att begreppen ”synonym”, ”variant” och ”dublett” i facklitteraturen har betecknat samma sak, även om varianter ibland betraktades som en undergrupp av synonymer och dubletter som lexikala varianter (Гринев 1993: 108–109). I bilaga 4 till Republiken Litauens standard Terminologijos principai ir meto-dai betraktas ord med olika rötter som termernas synonymer, medan varianter är ord med samma rot men olika ändelser, prefix och suffix (RST 1115–90: 27). I ISO-standarden Tarptauti-niai terminologijos standartai – rengimas ir išdėstymas förtecknas följande typer av varianter: ortografiska, morfologiska och syntaktiska varianter (ISO 10241:1992 (E): 4). I Kalbotyros terminų žodyne klassificeras varianter efter de språkliga enheter som varierar: fonem, morfem, ord, ordformer, fraser, meningar osv. (KTŽ 1990). Termvarianter som består av ett ord är således ordvarianter, medan flerordstermer är frasvarianter. I denna artikel avses med termvarianter olika former av samma term4. Varianterna delas här in i fem grupper: 1) fonetiska och ortografiska, 2) morfologiska, 3) ordbildningsmässiga, 4) syntaktiska och 5) blandade varianter. Långa och korta termformer (t.ex. giesmių giedotojai II 8, III 12 – giedotojai II 10, III 14, politinio gyvenimo elementas II 183 – politinis elementas II 1885 osv.) betraktas inte som varianter. I V. Dubos lärobok i världslitteratur hittades 125 rader med termvarianter. Läroboken innehåller främst fonetiska och ortografiska varianter (68,8% av alla variantlinjer) samt morfologiska varianter (16,8%). Syntaktiska varianter är färre (8%). De minst vanliga är ordbildningsmässiga och blandade termvarianter (vardera 3,2% av alla variantlinjer). Frekvensen för de olika typerna av termvarianter visas i figur 1. I läroboken hittades 107 rader (85,6%) med varianter av termer med främmande ursprung och hybrider (eller termer där den varierande beståndsdelen är internationell eller hybrid)6. 4 I denna artikel utgår man från den definition av variant och dublett som ges i KTŽ 1990 (dubletas – ”en alternativ språklig form”; begreppet omfattar varianter och synonymer med identisk betydelse). 5 En romersk siffra anger upplagan, en arabisk sida (i sällsynta fall även en romersk siffra). 6 I detta antal ingår inte sådana internationella termer vars ursprung inte påverkar termens variation (t.ex. syntaktiska varianter). 124 Fig. 1. Terminologiska varianter i V. Dubos lärobok Fonetiska och ortografiska varianter Vad gäller uttryckssidan skiljer sig fonetiska termvarianter i allmänhet minst från andra varianter. I den ryska språkencyklopedin betraktas varianter som skiljer sig åt i fråga om uttalet av ljud, fonemsammansättning, accentens placering eller en kombination av dessa egenskaper som fonetiska varianter. Där skiljer man mellan uttalsvarianter, accentvarianter och fonemvarianter (фонематические) (РЯЭ 1998: 62). Enligt K. Gorbatjevitj uppstod fonemvarianter genom språkförändring, medan fonetiska (uttals-)varianter är ett levande fenomen (Горбачевич 1978: 20–22, 123). I denna artikel behandlas fonetiska termvarianter tillsammans med ortografiska varianter, eftersom fonetiska skillnader oftast återspeglas i stavningen. Korrekturfel räknas inte som ortografiska termvarianter. Tyvärr är det inte alltid möjligt att strikt skilja dem från ortografiska varianter. Läroboken innehåller sammanlagt 86 rader med fonetiska och ortografiska varianter. I V. Dubos lärobok i allmän litteraturhistoria finner man flest varianter av termer (nästan alla internationella) som skiljer sig åt genom vokaler. Varianter med vokalerna ė och e. Relativt ofta skiljer sig termer eller deras led åt genom vokalerna ė och e. Sådana varianter härrör oftast från olika utgåvor av läroboken, t.ex.: hipotezė I XIV – hipotezė II 196, III 207, poetė I 58 – poetė II 94, III 108 (och didaktinis poetas I 184 – didaktinis poetas II 26, III 31, dvaro poetas I 222 – dvaro poetas II 112, III 127, epinis poetas I 41 – epinis poetas II 269, III 279, lyrinis poetas I 54 – lyrinis poetas II 89) (men poetas I 9 – poetas I 98 varierar också inom samma utgåva) 125 i samma utgåva), poetika I XV – poetika II 4, III 131 (och minesingerių poetika I 77 – minnezingerių poetika II 124, III 138), poetinė kūryba I 70 – poetinė kūryba II 160, III 178, poetinis žanras I XIV – poetinis žanras II 32, III 37, poezija I XIV – poezija II 7, III 11 (och antikinė idilinė poezija I 220 – antikinė idilinė poezija II 313, III 323, goliardų poezija I 82 – ”goliardų” poezija II 125, III 138⁷, lyrinė poezija I 53 – lyrinė poezija II 88, III 102, melinė poezija I 51 – melinė poezija II 7, III 11, poezijos globėjas I 59 – poezijos globėjas II 95, III 109, poezijos mecenatas I 52 – poezijos mecenatas II 87, III 101, poezijos rūšis I XIV – poezijos rūšis II 269, III 279, poezijos taisyklės I 153 – poezijos taisyklės II 116, III 131, poezijos teorija I 153 – poezijos teorija II 237, III 247, poezijos žanras I 4 – poezijos žanras II 88, III 102, politinė poezija I 89 – politinė poezija II 150, III 165, romantinė poezija I 87 – romantinė poezija II 148, III 163, trubadurų poezija I 68 – trubadurų poezija II 106, III 121, vagantų poezija I 82 – ”vagantų” poezija II 125, III 138), ”trėnas” II 89, III 103 – trenas I 53. Som framgår av dessa variantpar förekommer varianter med ė i lärobokens utgåva från 1923, medan de i senare utgåvor har ersatts. Detta är historiska företeelser som beläggs även i andra litteraturvetenskapliga verk och ordböcker från första hälften av 1900-talet. I Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlyje (hädanefter SNŽŽ 1907), sammanställd av J. Šlapelis och utgiven i Tilsit 1907, anges poetas, poezija. I K. Bizauskas Raštijos bei literatūros teorija (del 1, 1918), den första litauiska läroboken i litteraturteori för högre skolor, som utkom något före den första utgåvan av V. Dubos lärobok, används redan termerna poetiška kalba (17), poezija (18), och i J. Norkaus Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlyje från 1924 (hädanefter SNŽŽ 1924) – poetas, poezija. Som St. Keinys konstaterade använde Maironis i Trumpoje visuotinės literatūros istorijoje, tryckt 1926 (det vill säga tre år efter V. Dubos Įvado į bendrąją literatūrą), fortfarande termerna poezija, poėta ir poetė och endast undantagsvis— 7 En del termer eller deras led i V. Dubos lärobok står inom citationstecken. Det har noterats att detta används för termer eller termled av främmande ursprung som inte har anpassats till litauiskan, litauiska motsvarigheter till sådana termer och annat. Det är svårt att förklara varför vissa termer skrivs inom citationstecken. 126 čiais poezija, poeta (žr. Keinys 2002: 40). 1928 m. V. Kamantausko Trumpas kalbos netaisyklingumų ir barbarizmų žodynėlis liudija po-ėto(s) keitimą poetu. Tarpukario Tarptautinių žodžių žodynas (1936 m., red. J. Žiugžda) (toliau – TŽŽ 1936) įtvirtino žodžius hipotezė, poetas, poetika, poetinis, poezija. Maironis, kaip ir V. Dubas 1923 m., rašė trenas (žr. Keinys 2002: 31). Det finns ändå exempel där termerna su e ir e användes samtidigt. I 1923 års upplaga finns endast termen tema, medan man i 1927 och 1931 års upplagor finner ir tema II 101, III 142, och téma II 40, III 45. Det har noterats att i lärobokens andra upplaga förekommer från sida 101 och framåt endast tema, medan varianterna fortsätter att konkurrera i den tredje (jfr även erotinė tema II 102, III 284 – erotinė téma III 117, satyrinė tema II 102 – satyrinė téma III 117). K. Bizauskas använde termen tema (6); SNŽŽ 1924 upptar tema. I Maironis lärobok finns tematas, men tėmos platumas (se Keinys 2002: 33, 35); TŽŽ 1936 har tema. Utöver de redan nämnda varianterna poetas och poetas (den andra varianten är mindre vanlig än den första i den första upplagan) konkurrerar endast i lärobokens första upplaga tezė I 152 och tezė I 92, trots att termerna hipotezė I XIV och antitezė I 19 används. I senare upplagor har varianterna stabiliserats till poetas II 8, III 12, tezė II 107, III 143⁸ (TŽŽ 1936 har också tezė; SNŽŽ 1924 upptar i stället den morfologiskt annorlunda utformade varianten tezis). Varianter med korta och långa vokaler. I V. Dubos lärobok varierar termpar som skiljer sig åt genom vokallängden, till exempel: kalambūras I 63 – kalambūras II 99, III 114, naturalistinė drama I 173 – natūralistinė drama II 256, III 267, naturalistinė mokykla I 252 – natūralistinė mokykla II 259, III 269, naturalistinis romanas I 246 – natūralisti- 8 Termerna literatūrinė revoliucija I 163 (jfr literatūrinė revoliucija II 242, III 252), lyrinė poema I 90 (jfr lyrinė poema II 141, III 154), där leden literatūrinė och poema skrivs med ė är sannolikt korrekturfel. Även om dessa termer förekommer bara en gång vardera i den första upplagan kan man dra slutsatsen att det rör sig om korrekturfel utifrån termer med leden literatūrinė, poema, till exempel: literatūrinė kryptis I 100, literatūrinė mokykla I 97, literatūrinė srovė I 175; poema I 11 (!), ciklo poema I 33, dramatinė poema I 166, med mera. 127 nis romanas II 351, III 358, naturalistinis teatras I 173 – natūralistinis teatras II 256, III 267 (jfr även natūralistas II 368, III 369, natūralizmas II 160, III 178), preliudija I 137 – preliūdija II 206, III 217, satira I 43 – satyra II 98, III 113 (och plakama romėnų satira I 65 – plakamoji romėnų satyra II 103, III 118), satirikas I 63 – satyrikas II 98, III 113, satirizmas I 115 – satyrizmas II 173, III 191, satirinė daina I 82 – satyrinė daina II 125, III 139, satirinis elementas I 126 – satyrinis elementas II 184, satirinis romanas I 188 – satyrinis romanas II 274, III 283, Šekspiro laikų teatras I 149 – Šekspyro laikų teatras II 209, III 220, Šekspirologas I 145 – šekspyrologas II 210, III 221, Šekspirologija I 145 – šekspirologija II 210, III 221, trubaduras I 73 – trubadūras II 115, III 129 (och trubadūrų lyrika I 73 – trubadūrų lyrika II 52, III 55, trubadurų poezija I 68 – trubadūrų poezija II 106, III 121). I alla dessa termpar används varianten med kort vokal i lärobokens första upplaga. SNŽŽ 1907 har naturalistas, natūrališkas, medan SNŽŽ 1924 redan har natūralistas, natūrališkas. Maironis skrev fortfarande naturalizmas (även om natūrali kalba förekommer), kalambūras. Dessutom konkurrerar även trubadūras och trubaduras i denna lärobok (se Keinys 2002: 30, 33, 37, 40). Men Maironis använde redan varianter med långa vokaler: satyra, satyrikas, satyriškas romanas, satyrizmas (se Keinys 2002: 31, 32, 35). I V. Kamantauskas ordlista från 1928 har dock varianten satyra ändrats till satira. Termerna mytas I 7 och mitas I 61 bör nämnas; de konkurrerar i den första upplagan (jfr även mytinis turinys I 5 och mitinė drama I 121), medan endast mitas II 90, III 104 förekommer i 1927 och 1931 års upplagor. SNŽŽ 1907 upptar ordet mitai; Maironis skrev mytas 1926 (se Keinys 2002: 31), och i V. Kamantauskas ordlista från 1928 rättas mytas till mitą. Som man kan se har varianterna med lång vokal från de senare läroboksupplagorna nu slagit igenom (liksom i TŽŽ 1936: kalambūras, satyra, trubadūrai; jfr även natūralizmas, natūralistas, natūralus). Det enda undantaget är preliudija, som användes i den första upplagan, inte variantformen preliūdija av denna term (TŽŽ 1936 har också preliudija). Av termerna tobula forma II 90, III 89 – tobūla forma I 68, formos tobulumas II 106, III 121 – formos tobūlumas I 65 användes varianten med lång vokal i den första upplagan. Dessa termer har sedan 128 De tidigare uppräknade skiljer sig dessutom genom att de varierande termleden är litauiska. K. Bizauskas skrev inkonsekvent: formen tobulumas (5) förekommer, men också tobūlas perijodas (20). I Maironis lärobok återfinns endast tobula forma, kalbos tobulumas (se Keinys 2002: 36, 37). I stället för tobūlas föreslog V. Kamantauskas att man skulle använda tobulas, vilket J. Jablonskis kritiserade honom för 1928 (se Jablonskis 1959: 474). J. Jablonskis rekommenderade uttal och stavning av ordet med ū fick dock inte genomslag i standardspråket. LKŽ XVI 1995 noterar att K. Būga också använde ordet tobū lumas. P. Skardžius föredrog varianten tobulas (Skardžius 1941: 95, 186, 371). Som Z. Zinkevičius skriver försvagades efter första världskriget, på grund av de slaviska språkens inflytande, den tydligare gränsen mellan ė och e i städerna, och långa och korta vokaler skildes inte längre åt (Zinkevičius 1992: 277). Detta kan ha bidragit till att de flesta av de diskuterade varianterna uppkom. Varianter med i och j. En annan undergrupp av termer utgörs av varianter som skiljer sig åt genom i och j, till exempel: iambas II 89 – jambas I 53, III 103 (och pajuokiamas iambas II 92, III 106 – pajuokiamas jambas I 54), iambinė poezija II 87, III 104 – jambinė poezija II 87, III 101, romanisto kariera I 224 – romanisto karjera II 321, III 330. I paret romanisto kariera – romanisto karjera är varianten med j den senare, det vill säga använd från 1927 och framåt. Stavningen kariera kan ha uppkommit genom påverkan från originalet (fr. carrière). Såväl SNŽŽ 1907, utgiven i början av 1900-talet, som TŽŽ 1936 från 1930-talets fjärde decennium har endast kariera. I 1923 års utgåva användes den internationella termen jambas (och därav bildade underordnade termled eller termer, till exempel: jambinė lyrinė poezijos rūšis I 53, jambistas I 54 med flera), som i den andra och tredje utgåvan konkurrerar med iambas (troligen under inflytande av det grekiska originalet iambos). K. Bizauskas och Maironis använde endast varianten jambas (se Keinys 2002: 36) (jämför även jambinės eilės (57)), som också upptogs i TŽŽ 1936. Det är alltså svårt att utifrån dessa varianter finna tydliga regelbundenheter kring när (1923 eller 1927) termerna skrevs med j och när utan. Enklast är att konstatera att denna aspekt av stavningshistorien återspeglas i V. Dubos lärobok (jämför perijodas ”Sturm und Drang”, I 85, ”audros ir varžto” periodas I 163, II 242, III 252, keliaujantis komediantas II 212, III 223, poezijos žanrų diferenciacija I 1). J. Jablonskis skrev 1922 om liknande fall av stavning med j: 129 ”sådan stavning av dessa ord är för mig... ganska märklig, ännu ovanlig” (Jablonskis 1934: 113). Varianter med konsonanter av främmande ursprung och deras ersättningar. Termvarianterna i V. Dubos lärobok skiljer sig också åt genom förekomsten av de främmande ljuden h och ch i använda termer. I vissa fall (chronika I 196, II 35, III 39 – kronika I 204, III 302, heroldas II 196, III 206 – geroldas I 136) ersätts den främmande konsonanten med en inhemsk, medan den i andra fall (elenizmas I 97 och helenizmas II 149, III 164) helt saknas. I den första utgåvan återfinns termvarianterna elenizmas, geroldas, där h eller ch har utelämnats, trots att chronika och kronika varierar där. I bokens andra utgåva finns endast varianten chronika, vilken i slutet av den tredje utgåvan ersattes med kronika. I SNŽŽ 1907 och 1924 står chronika; Maironis använde redan termen utan det främmande ljudet – kronika (se Keinys 2002: 31). TŽŽ 1936 upptar också den senare varianten (liksom för övrigt varianterna med h i V. Dubos senare utgåvor – heroldas och helenizmas). De fonetiska dragen jumoras I 227, II 102, III 117, jumoristika II 188 och jumoristinis charakteris II 126, III 139 konkurrerar med termerna som har konsonanter av främmande ursprung: humoras I 65, humoristika I 131 och humoristinis charakteris I 83. Varianterna humoristika, humoristinis charakteris finns endast i den första utgåvan av V. Dubos lärobok, men där varierar humoras och jumoras (jämför även humoristinė tensena I 73, jumoristinis elementas I 138). Maironis, liksom V. Dubas i senare utgåvor, skrev endast jumoras, jumoristinis pasakojimas (se Keinys 2002: 36, 43); i V. Kamantauskas ordlista anges varianten humoras, och i TŽŽ 1936 har humoras tagits med med en hänvisning till jumorą. Paret ”chornada” II 203, III 213 – jornada I 138 är speciellt eftersom varianten som börjar med j motsvarar originalet (sp. jornada – ”handling” (teater)). Att varianten ”chornada” uppträder i senare utgåvor kan kopplas till det spanska uttalet: på spanska uttalas bokstaven j som ch. Skillnader i förlitauisering och stavning av lånord under 1920-talets tredje årtionde framgår av de varianter som förekommer i den första utgåvan: verterizmas I 233 / ”verterizmas” II 333, III 340 och werterizmas I 223 (Maironis skrev verterizmas (se Keinys 2002: 33)). Variationen i termerna i denna undergrupp återspeglar det skrivna språkets 130 …historiens skede, då uttalet och stavningen av ord med främmande konsonanter ännu inte hade stabiliserats slutgiltigt. Varianter med hårda och mjuka konsonanter. Varianterna epistoliarinė forma II 321, III 330 – epistoliarinė forma I 232 skiljer sig åt genom hårdheten hos konsonanten i det sekundära ledet med lånat rotmorfem. Som synes användes termen med mjuk konsonant i den första upplagan. I K. Bizauskas lärobok förekommer epistularinė forma (12), det vill säga ytterligare en variant med hårt l (jfr gr. epistolē – brev). Varianter med dubbla konsonanter. I olika upplagor konkurrerar varianterna atinė komedija I 121 – attinė komedija II 180, III 197 (och naujoji atinė komedija I 115 – naujoji attinė komedija II 186, III 198, vidurinė atinė komedija I 115 – vidurinė attinė komedija II 173, III 191, vidurinioji atinė komedija I 128 – vidurinioji attinė komedija II 186, III 198, senoji atinė komedija I 128 – senoji attinė komedija II 186), impresionizmas I 252 – impresionizmas II 361, III 383, neorusoistas I 256 – neorussistas II 365, III 387 samt de redan nämnda elenizmas I 97 och hellenizmas II 149, III 164. Till varianterna i denna undergrupp hör också Minesingeris I 73 / minesingeris I 76 – minnezingeris II 122, III 135 och minesingerių lyrika I 73 – minnezingerių lyrika II 122, III 135, minesingerių poetika I 77 – minnezingerių poetika II 124, III 138 (även s–z-skillnader). Termer med dubbla konsonanter användes endast i den andra och tredje upplagan av V. Dubos lärobok. I Maironis litteraturlärobok från 1926 skrivs dubbla konsonanter antingen ut (minnezingeris) eller inte (impresionizmas) (se Keinys 2002: 33, 34), medan de i TŽŽ 1936 inte skrivs ut (helenizmas, impresionizmas, minezingeriai ir minezengeriai). Intressant nog skrivs minnezingeris i senare upplagor med dubbla konsonanter, liksom i originalspråket (ty. Minnesinger), men med z (enligt uttalet) (ordet används också med z i Maironis lärobok och TŽŽ 1936). I den första upplagan behölls s i stavningen när termen förlitauiserades, men de dubbla konsonanterna utelämnades. Varianter med tonlösa och tonande konsonanter. Utöver de tidigare behandlade s- och z-varianterna konkurrerar i olika upplagor av V. Dubos lärobok formerna anekdotas I 206 och anegdotas II 297, III 306. De har troligen uppkommit genom att stavningen följt antingen ordets ursprung eller uttalet. Såväl i SNŽŽ från 1907 och 1924 som i Maironis lärobok och TŽŽ 1936 skrivs ordet enligt originalet: anekdotas (gr. anekdotos). 131 Varianter med versaler och gemener. En ytterligare grupp av terminologiska varianter består också av rena stavningsvarianter – termer skrivs med versal eller gemen. Variationen gäller antingen ett adjektiv som ingår i termen, till exempel: Aleksandrinė mokykla I 63 – aleksandrinė mokykla I 18, Provansalinė poetika I 74 – provansalinė poetika I 73, Šventasis raštas III 65 (Šventas Raštas I 219) – šventasis raštas II 60, eller ett substantiv, till exempel: Biblija I 47, III 79 – biblija I 218, II 77, III 321, Mecenatas I 150 – mecenatas II 218, III 229, samt de redan nämnda Šekspirologas I 145 – šekspyrologas II 210, III 221, Šekspirologija I 145 – šekspyrologija II 210, III 221. Det har noterats att man i läroboken från 1927 tenderade att skriva titlar på heliga skrifter med gemen, medan de i andra upplagor oftast skrevs med versal. Termer som härrör från egennamn, eller deras led, skrevs med versal i bokens första upplaga (Šekspirologas, Šekspirologija) eller både med versal och gemen (Aleksandrinė mokykla ir aleksandrinė mokykla, Provansalinė poetika ir provansalinė poetika; jfr även Mecenatas ir meco mecenatas I 52, poezijos mecenatas I 52). Stavningen av termen Minesingeris I 73 kan (vid sidan av minesingeris I 76 och minnezing eris II 122, III 135) förklaras med påverkan från tyskan, där substantiv skrivs med versal. Varianter med och utan bindestreck. Termen artistas mėgėjas I 124, II 182, III 198 – artistas-mėgėjas I 124, som är en apposition, uppvisar stavningsvariation. I lärobokens första upplaga tenderade man att sätta bindestreck (eller tankstreck) mellan termens led (jfr epo specialistas-dainininkas I 30, klajojantis dainininkas – poetas I 200, poetas–dainius I 73). Specifika stavningsvarianter är leitmotyvas I 49, II 102, III 117 – leit-motyvas I 221 (även leit - motyvas I 39, men troligen ett korrekturfel), som konkurrerar i lärobokens första upplaga. Originalvarianter. Att termer skrivs med versal eller gemen förekommer hos vissa termer som används på originalspråket, till exempel: Chanson de geste I 27 – chanson de geste I 23, II 31, III 36, Deus ex machina I 103 – ”deus ex machina” II 159, III 177, Fascenina I 125 – ”fascenina” II 183. Varianterna från franskan fableau I 191 och fabliau II 277, III 281 (”korta folkliga berättelser på vers i 1200- och 1300-talens Frankrike”) skiljer sig åt både i stavning och uttal. I dagens litauiska litteraturvetenskap används termen fablio. 132 Som framgår av denna översikt över fonetiska och ortografiska varianter skiljer sig vissa termvarianter åt i flera avseenden, t.ex.: elenizmas och hellenizmas; Minesingeris, minesingeris – minnezingeris, minnesingerių lyrika – minnezingerių lyrika, minesingerių poetika – minnezingerių poetika; Šekspirologas – šekspyrologas, Šekspirologija – šekspyrologija; trubadūrų poezija I 68 – trubadūrų poezija II 106, III 121. Enligt St. Keinys hade ”det sätt att förlitauisera och skriva de så kallade internationella orden som senare fick genomslag ännu inte stabiliserats helt under 1920-talet” (Keinys 2002: 40–41). Det är därför inte förvånande att V. Dubos lärobok innehåller ett stort antal främmande och hybrida termer med varierande uttal och stavning. De flesta varianterna (81,2%) användes av V. Dubo i olika upplagor av läroboken (1923 och senare), till exempel huvuddelen eller alla varianter som skiljer sig åt genom ė och e, vokallängd, förekomsten av j, dubbla konsonanter osv. Man kan anta att sådana termer återspeglar förändringar över tid i uttalet och stavningen av ord (nästan alltid lånord). Morfologiska varianter Šiame darbe morfologiniais variantais, remiantis K. Župerka (1983: 28), laikomi formų darybos ir kaitybos variantai. V. Dubo vadovėlyje rasti morfologiniai variantai (21 eilutė) skirstomi į 1) terminų galūnių ir baigmenų, 2) skaičiaus, 3) giminės, 4) dalyvio formų, 5) dalyvio rūšies ir 6) laiko variantus. Prie morfologinių variantų šiame straipsnyje priskiriami ir sudėtiniai terminai. Varianter av termers ändelser och slutled. Varianter av termers ändelser och slutled (52,3% av de morfologiska varianterna) uppkom i V. Dubos lärobok genom att samma lånord fick olika morfologisk form. Vissa varianter av denna typ användes i olika upplagor av läroboken, t.ex.: formulė I 35 – formula II 228, III 237 (och epinė formulė I 30 – epinė formula II 8, III 12), genijus I 54 – genijas II 58, III 62 (och audringas genijus I 166 – ”audringas genijas” II 245, III 256 (instrumentalis singularis i senare upplagor är av typen -us – genijum II 92, III 107), komiškas genijus I 116 – komiškasis genijas II 173, III 191), herojus I 15 – herojas II 7, III 11 (och epo herojus I 48 – epo herojas II 78). Dessa varianter återspeglar således förändringar i förlitauiseringen av termernas morfologi. Formula 133 Att varianten uppstod i senare upplagor kan förklaras med en strävan att hålla termen närmare originalet (jfr lat. formula) eller med andra orsaker. Denna variant hade J. Šlapelis föreslagit långt tidigare; den togs med i SNŽŽ 1924. I SNŽŽ 1907 och 1924, Maironis (se Keinys 2002: 34) och V. Kamantauskas ordlista skrivs genijus. I dagens terminologi används dock varianterna från den första upplagan (1923) (formulė, genijus, herojus). De finns också med i TŽŽ 1936. Termvarianter med olika ändelser uppkommer inte bara över tid, som i de fall som nyss diskuterats, utan förekommer också inom samma upplaga. I den första upplagan finner man till exempel både psichologinė analizė I 227 (jfr analizė I 54, charakterių analizė I 174, literatūrinių reiškinių analizė I XIV), och psichologinis analiz as I 233. I senare upplagor används endast psichologinė analizė II 323, III 333. I Z. Žemaitis Geometrijos ir trigonometrijos terminų rinkinyje anges två varianter – analizis (analizė). I början av 1900-talet användes förmodligen varianten analizas (så står det i SNŽŽ 1907; varianten finns även senare belagd i SNŽŽ 1924), som i V. Kamantauskas ordlista från 1928 ändrades till analizė. TŽŽ 1936 anger emellertid analizis. I 1923 års upplaga används termen novela I 141 kanske bara en enda gång (första gången), medan termen ungefär 40 sidor senare konsekvent förekommer endast i formen novelė I 183, II 204, III 214, liksom i senare upplagor. Båda varianterna förekommer också i SNŽŽ 1907 och i Maironis lärobok (i den senare finns dessutom den fonetiska varianten novelė) (se Keinys 2002: 40). Morfologiskt olika varianter: idilė I 10 och idilija II 24, III 28. Som framgår användes dessa varianter vid olika tidpunkter. Den andra varianten förekommer redan i SNŽŽ 1907 och även i SNŽŽ 1924. Att den uppstod i senare upplagor av V. Dubos lärobok är inte någon tillfällighet (troligen under påverkan av ryskans идиллия). Maironis använde också termen idilija (se Keinys 2002: 30). Att uttrycket för termen varierade i mellankrigstidens Litauen framgår av TŽŽ 1936, som upptar båda varianterna idilija, idilė. I dag har dock varianten idilė blivit etablerad. Till varianter av slutled hör varianterna epas I XV, II 3, III 9 och eposas I XIV, vilka har förlitauiserats i olika grad. Den senare variantens ändelse har lagts till det grekiska epos utan ändringar. Endast ett belägg för denna variant har hittats (i förordet till den första upplagan, trots att formen epas förekommer redan på den intilliggande sidan). Det bör dock noteras att eposas, ma- 134 … användes fram till V. Dubo. Denna form av den grekiska termen återfinns i K. Bizauskas lärobok från 1918 (s. 64). Maironis använde varianten epas (se Keinys 2002: 30). Numerusvarianter. Numerusvarianterna utgör 14,3% av alla morfologiska varianter. I V. Dubos lärobok varierar viduramžis III 66 och viduramžiai II 27, III 31. Dessa varianter konkurrerar endast i bokens tredje upplaga (jfr även ankstybi viduramžiai III 55, viduramžių literatūra III 286, viduriniai amžiai III 35 och viduramžio idealas III 66). Det har noterats att pluralformen viduramžiai oftast förekommer som underordnat led i termerna. Även Maironis använde viduramžis, även om varianten viduramžiai ändå är vanligare i hans lärobok (se Keinys 2002: 42). Enligt materialet i LKŽ XIX 1999 användes termen i singularform av Aušroje, K. Būga m.fl. (uppenbarligen främst i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet). Till morfologiska numerusvarianter kan räknas de konkurrerande formerna i den första upplagan anekdoto elementas I 35 – anekdotų elementas I 30, liksom de varianter som inte förekommer samtidigt: miesto kultūra II 52, III 55 – miestų kultūra I 191. Medlemmarna i dessa termpar skiljer sig åt genom numerus hos substantiven som fungerar som styrda attribut: kontrasten mellan singular och plural har neutraliserats. Genusvarianter. Tre par av varianter med olika genus påträffades också. Ett av dem är koturnos I 104 – koturnai II 160, III 178. Dessa varianter användes vid olika tidpunkter, det vill säga i olika upplagor. TŽŽ 1936 upptar termen koturnos i femininum. I TŽŽ 2001 tas båda termvarianterna upp (den feminina formen föredras), medan VaitkTŽŽ 2001 endast upptar koturnos. Frågan om hur termen ska förlitauiseras är uppenbarligen ännu inte löst. Som morfologiska genusvarianter kan man sannolikt betrakta varianterna grožė I 81 och grožis II 61, III 66, bildade med olika ändelser (och på motsvarande sätt grožės kultas I 252 – grožio kultas II 61, III 66). K. Bizauskas (1918, s. 9) och Maironis använde grožį (se Keinys 2002: 32). Participformer. Som varianter av participformer kan betraktas uttrycken keliaujantysis dainius II 35, III 39 – keliaująs dainius II 41, III 45, keliaujantysis siužetas I 36 – keliaująs siužetas I 30, som förekommer i samma upplagor. De underordnade leden uttrycks med particip och skiljer sig framför allt genom långa respektive korta nominativformer: keliaujantysis och keliaująs. 135 Den senare nominativformen kan inte vara pronominal, och därför kan här ingen motsättning mellan pronominal och vanlig form uppstå. Participartvarianter. Veikiamasis asmuo I 185 och veikiantysis asmuo I 129, använda i den första upplagan av V. Dubos lärobok, skiljer sig åt i fråga om participets art. I detta fall betecknar båda uttrycken samma begrepp, men skillnaden mellan participarterna kan inte neutraliseras, eftersom passiv form inte passar: veikiamasis asmuo verkar tvetydigt (veikiamasis – ”som påverkas”, medan veikiamasis asmuo betyder ”en person som handlar; en aktör”). Tempusvarianter. Varianterna neribojama fantazija I 90–neribota fantazija I 90, som likaså endast återfinns i lärobokens upplaga från 1923, skiljer sig åt i participets tempus. Det bör påpekas att utan kontext skulle neribojama fantazija – neribota fantazija inte uppfattas som varianter, men i V. Dubos lärobok har deras tempusopposition neutraliserats. Av denna översikt framgår att varianter av termändelser är de allra vanligaste i V. Dubos lärobok (52,3% av alla morfologiska varianter). Övriga morfologiska varianter är betydligt färre. Numerus- och genusvarianter utgör vardera 14,3% av de morfologiska varianterna, participformvarianter 9,5%, och participarts- respektive tempusvarianter vardera 4,8%. Mindre än hälften (42,8%) av varianterna konkurrerar i samma upplaga av V. Dubos lärobok (om än endast i en). Pseudovarianter. Pronominala och vanliga former kan teoretiskt sett inte betraktas som varianter, eftersom de i språksystemet är språkliga enheter med olika betydelser. Om konkurrerande termer med samma betydelse, bildade av dessa former, kan man tala som om pseudovarianter, till exempel: baironiška poema II 85 – baironiškoji poema II 84, jausminga mokykla I 84 – jausmingoji mokykla II 135, III 149, komiškas elementas I 135, II 190, III 202 – komiškasis elementas II 203, III 214, pirmas artistas I 102 – pirmasis artistas II 158, III 176, poetiška priemonė II 275, III 284 – poetiškoji priemonė II 28, III 32, svarbiausias veikėjas I 116, II 175, III 192 – svarbiausiasis veikėjas I 116, II 40, III 250, vyriausias herojus II 83, III 83 – vyriausiasis herojus II 61, III 66 m.fl. 136 Avledningsvarianter O. Achmanova betraktar ord med samma rot och betydelse, som kan ersätta varandra, som varianter (Ахманова 1957: 213–217). Denna syn på saken gav upphov till en diskussion inom rysk språkvetenskap om hur avledningsvarianter ska avgränsas och deras förhållande till synonymer. F. Filin har till exempel motsatt uppfattning: avledningssuffixen hos ord med samma rot och betydelse förlorar inte sina funktioner, och sådana ord är därför inte varianter (Филин 1963: 131–133). Русская языковая энциклопедия hävdar att avledningsvarianter är grammatiska varianter med varianter av avledningssuffix (РЯЭ 1998: 62). V. Urbutis, specialist på litauisk ordbildning, ser i Žodžių darybos teorijoje avledningsvarianter ur en annan synvinkel: det handlar inte om avledningar utan om varianter av avledningsmedel – suffix. J. Vaskelienė har skrivit om skillnaden mellan avledningsvarianter och avledningssynonymer. Hon menar att ”varianter av samma ord är sådana former av det som skiljer sig åt genom oväsentliga fonetiska eller morfologiska drag som inte förändrar deras betydelse”. Språkvetaren påpekar dock att det i praktiken inte alltid är lätt att skilja dessa språkliga enheter åt (Vaskelienė 2000: 11–13). I denna artikel avses med avledningsvarianter skillnader mellan ett och samma begrepp som uppstår genom varianter av avledningsmedel. Dessa skillnader förändrar inte begreppets betydelse; det uppfattas som samma ord. Här räknas även par av sammansatta begrepp där leden utgörs av avledningsvarianter som avledningsvarianter. I V. Dubos lärobok hittades endast fyra par avledningsvarianter av termer, t.ex.: klasikinė komedija II 173, III 191 – klasinė komedija I 116, klasikinė tradicija II 61, III 66 – klasinė tradicija I 43, klasikinis veikalas II 251, III 261 – klasinis veikalas I 169, ”pseudoklasikinė tragedija II 255, III 265 – pseudoklasinė tragedija I 171. Adjektiven klasikinis, -ė, pseudoklasikinė som fungerar som bestämmande led har suffixet -ik-, medan klasinis, -ė, pseudoklasinė saknar det. När adjektiv på -inis bildas av internationella substantiv på -ika utelämnas grundordets suffix -ik-. På detta sätt har adjektiven klasinis, -ė, pseudoklasinė bildats. När det nämnda suffixet utelämnas kan det dock uppstå tvetydighet (formen liknar avledningar av substantivet klasė). Troligen är det av denna anledning som termer började användas från och med den andra upplagan av läroboken 137 klassisk komedi, klassiskt verk, klassisk tradition, ”pseudoklassisk” tragedi (jfr även klassisk dramatisk tradition I 143, pseudoklassisk komedi I 157 och klassisk poesi II 23, III 28, ”pseudoklassiskt” drama II 255, III 250). SNŽŽ 1924 upptar de synonyma termerna klassisk eller klassicistisk litteratur. Maironis använde också klassisk drama ”klassisk drama”, klassisk litteratur ”klassisk litteratur” (se Keinys 2002: 30, 42), det vill säga termer vars attributiva adjektiv har bildats genom att -ik- utelämnats. J. Jablonskis ändrade 1926 klassisk till klassicistisk (se Jablonskis 1959: 395). År 1928 skrev han: ”’Klasinis’ (klassens) sak skiljs här [i A. Vireliūnas Mūsų kalbos ugdyme. – A.M.] utan anledning inte från ’klassikernas (klassiska)’ sak” (Jablonskis 1959: 463). TŽŽ 1936 anger klassicistisk, men klassisk. Syntaktiska varianter Syntaktiska varianter är syntaktiska konstruktioner med exakt samma betydelse (Župerka 1983: 28). Русская языковая энциклопедия räknar varianter av rektion, kongruens och sammanfogning till de syntaktiska varianterna (РЯЭ 1998: 62). I V. Dubos lärobok hittades syntaktiska varianter som skiljer sig åt genom ledens ordningsföljd. I läroboken bildar sådana varianter tio variantserier. Appositionella termer varieras i läroboken, t.ex.: dainininkas specialistas I 134 – specialistas dainininkas I 34, daina giesmė II 17, III 21 – giesmė daina II 88, III 102, rašytojas realistas I 246, II 352, III 359 – realistas rašytojas I 246, II 351, III 358. Dessa varianter är samtidiga. Tre variantpar har uppstått genom att bestämningar placeras efter, i stället för före, det bestämda ordet, vilket inte är brukligt i litauiska, t.ex.: daiktinis simbolizmas I 173, II 259, III 270 – simbolizmas daiktinis II 259, III 270, drama liturginė II 194 – liturginė drama I 133, II 190, III 202, idėjinis simbolizmas I 175 – simbolizmas idėjinis II 259, III 270. Endast idėjinis simbolizmas och simbolizmas idėjinis återfinns i olika upplagor av V. Dubos lärobok. Varianten drama liturginė används endast i den andra upplagan. I 1931 års upplaga ersattes den med liturginė drama, jfr ”Drama liturginė ne Prancūzijoje plėtojosi ne taip sparčiai” II 194 och ”Liturginė drama ne Prancūzijoje plėtojosi ne taip sparčiai” III 204. 138 Varianterna körlyrisk poesi II 87, III 101 – lyrisk körpoesi II 90, III 105 skiljer sig åt i ordningsföljden mellan det styrande och det kongruerande attributet. Av detta par samtidiga varianter är den andra medlemmen att föredra, eftersom det kongruerande attributet normalt står före det styrande attributet. I V. Dubos lärobok förekommer också flerdelade sammansatta termer med omvänd ordningsföljd mellan attributen. I den första upplagan förekommer ”komedi om mantel och svärd” II 202, III 212 / komedi om mantel och svärd I 139 – ”komedi om svärd och mantel” I 137; i den andra upplagan – tidens och platsens kolorit II 225 – platsens och tidens kolorit I 186, II 180, III 197; i den andra och tredje upplagan – poesiskolan för ”den angenäma nya stilen” II 28, III 142 – poesiskolan för ”den nya angenäma stilen” II 56 / poesiskolan för den nya angenäma stilen III 60. Som synes kan både styrda och kongruerande attribut stå på olika platser i termen. De varianterande termerna ”komedi om mantel och svärd” / komedi om mantel och svärd och ”komedi om svärd och mantel” är översättningar av termen ”comedia de capa y espada” I 137, II 198, III 210, medan poesiskolan för ”den angenäma nya stilen”, poesiskolan för ”den nya angenäma stilen” / poesiskolan för den nya angenäma stilen är översättningar av ”dolce stil nuovo” II 127, III 140. Som framgår varierar ordningsföljden mellan leden i V. Dubos lärobok både i tvåords (60% av de syntaktiska varianterna) och flerordsvarianter av termer (40%). 80% av varianterna konkurrerar i samma upplaga av läroboken. Blandade varianter I V. Dubos lärobok används varianter av termer som tillhör flera varianttyper, till exempel stavnings- och syntaktiska konstruktionsvarianter – dainius poėtas I 37 – poėtas–dainius I 73, literatūra fableaux I 198 – fabliaux literatura II 286, periodas „Šturm und Drang“ I 85 – Šturm und Drang periodas I 235. Konkurrensen mellan varianterna i det sistnämnda paret är inte tillfällig. I SNŽŽ 1907 är endast periodas belagt, och i TŽŽ 1936 anges periodas. Maironis skrev periodas – Šturm und Drang periodas (se Keinys 2002: 51). I läroboken konkurrerar inte bara två utan även tre termvarianter som hör till två varianttyper: stavningsvarianterna är dramatur- 139 gas simbolistas II 264, III 274 – dramaturgas – simbolistas I 180, vilka konkurrerar med simbolistu dramaturgu II 259, III 270 som syntaktiska varianter. Att den andra varianten skrivs med tankstreck i stället för bindestreck bör sannolikt betraktas som ett korrekturfel (jfr även poetas–redaktorius I 20 – poetas-redaktorius I 30). Slutsatser 1. Traditionellt definieras en variant som en avvikande form av samma språkliga enhet med samma betydelse. Inom litauisk terminologi har varianter nästan inte undersökts. 2. V. Dubos lärobok i allmän litteratur är en användbar källa för att undersöka förändringar i terminologin inom mellankrigstidens litauiska litteraturvetenskap och närliggande områden. Terminologin i lärobokens upplagor från 1923, 1927 och 1931 kännetecknas av variation bland enords- och sammansatta termer (125 variantserier). I läroboken återfinns varianter av alla termtyper som särskiljs efter språknivå: fonetiska och ortografiska, morfologiska, ordbildningsmässiga, syntaktiska samt blandade varianter. Fonetiska (och ortografiska) samt morfologiska termvarianter dominerar och utgör tillsammans hela 85,6% av alla varianter. Flertalet sådana varianter är resultat av olika grad av litauisering av lånord (till exempel poezija och poezija, formulė och formula). Variation bland termer av litauiskt ursprung är sällsynt (till exempel keliaujantysis dainius – keliaująs dainius). 3. Om endast termerna i en enda upplaga hade behandlats i denna artikel, skulle betydligt färre varianter ha påträffats. Variantserierna i V. Dubos lärobok har oftast uppstått över tid, det vill säga att en variant används i en upplaga och en annan i en annan. Sådana varianter utgör mer än två tredjedelar (70,4%) av lärobokens varianter. Eftersom variationen hos vissa termer (till exempel trubadūras och trubadūras, epas och eposas) är belagd i andra publikationer från första hälften av 1900-talet, återspeglar sådana varianter utan tvekan förändringar i språkets normer (eller att de ännu inte stabiliserats), alltså resultat av språkets utveckling. De undersökta termvarianterna i läroboken visar på försök att finna ett mer korrekt uttryckssätt för termer och att litauisera lånord mer konsekvent. Det finns dock några fall där varianten i den första upplagan, snarare än varianterna i senare upplagor, har blivit etablerad i dag (till exempel preliudija, idilė). 140 Det kan inte uteslutas att terminologisk variation (särskilt när termvarianter konkurrerar inom samma utgåva) kan ha berott på brister i redigeringen (senare utgåvor), eller kanske till och med på att redigering saknades (den första utgåvan). LITTERATUR OCH KÄLLOR A k h m a n o v a O. ir kt. 1974: Terminology: Theory and Method, Moskva. B a r t k u s G. 1987: Vladas Dubas – literatūros ir kultūros istorikas. – Kultūros ba-rai 6, 56–57. B i z a u s k a s K. 1918: Raštijos bei literatūros teorija 1, Kaunas. B ū g a K. 1961: Rinktiniai raštai 3. Sudarė Z. Zinkevičius, Vilnius. D u b a s V. 1923: Įvadas į bendrąją literatūrą, Kaunas–Marijampolė. D u b a s V. 1927 [1931]: Literatūros įvadas, Kaunas–Marijampolė. DŽ 2003: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. St. Keinys, Vilnius (e. leidimas). ISO 10241:1992 (E): International terminology standards -- Preparation and layout. J a b l o n s k i s 1934: Jablonskio raštai. Red. J. Balčikonis, Kaunas. J a b l o n s k i s J. 1959: Rinktiniai raštai 2. Sudarė J. Palionis, Vilnius. K a m a n t a u s k a s V. 1928: Trumpas kalbos netaisyklingumų ir barbarizmų žodyne-lis, Kaunas. K a n t v y d i s B. 1927: Doc. V. Dubas. Literatūros įvadas [Rec.]. – Lietuva 190, 2–3. K e i n y s St. 1966: Arbetssynonymer inom terminologin. – Mokslas ir technika 2, 48; 3, 29; 4, 28–29; 5, 29. K e i n y s St. 1974: Terminų sinonimijos klausimu. – Leksikos ir sintaksės klausimai, Šiauliai, 44–51. K e i n y s St. 1980: Terminologijos abėcėlė. Vilnius. K e i n y s St. 2002: Maironis ir mūsų literatūros mokslo terminologija. – Terminologija 9, 26–54. K n i ū k š t a P. 1976: Priesagos -inis būdvardžiai. Daryba, reikšmės, gramatiniai sinonimai, Vilnius. KTŽ 1990: G a i v e n i s K., K e i n y s St. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas. KWST 1975: Kleines Wörterbuch sprachwissenschaftlicher Termini. Hrsg. R. Conrad, Leipzig. LKŽ I 1968, XVI 1995, XIX 1999: Lietuvių kalbos žodynas, Vilnius. LKŽ instrukcija 1980: „Lietuvių kalbos žodyno“ instrukcija, Vilnius. LE 2004: The Linguistics Encyclopedia. Ed. K. Malmkjær, London. LLE 2001: Lietuvių literatūros enciklopedija. Red. V. Kubilius, V. Rakauskas, V. Vanagas, Vilnius (e. leidimas). LST 1988: Lexicon sprachwissenschaftlicher Termini. Hrsg. R. Conrad, Leipzig. OCDL 1997: M a t t h e w s P. H. The Concise Oxford Dictionary of Linguistics, Oxford, New York. 141 Miliūnaitė R. 1995: Variantiški bendrinės kalbos vartosenos reiškiniai (fiksavimas ir vertinimas). – Kalbos kultūra 67, 39–49. Miliūnaitė R. 2003: Lietuvių kalbos gramatikos norminimo pagrindai, Vilnius. PetrlLKŽ 2001: Petrauskas V. V. Ispanų–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius. Pikčilingis J. 1988: Sinonimika. Kalbos figūros, Kaunas. PLKŽ 1992: Prancūzų–lietuvių kalbų žodynas. Sudarė A. Juškienė, M. Katilienė, K. Kazlauskienė, Vilnius. Pupkis A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai, Vilnius. RST 1115–90: Terminologijos principai ir metodai. Lietuvos RST 1115–90 (ISO 704–87), Vilnius. Skardžius P. 1941: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius. Skardžius P. 1999: Rinktiniai raštai 5. Sudarė A. Rosinas, Vilnius. Skujiņa V. 2002: Latviešu terminoloģijas izstrādes principi, Rīga. Sruoga B. 1927: Literatūros vadovėliai. Doc. V. Dubas. Literatūros įvadas [Rec.]. – STJ Lietuvis 213, 2–3. STJ 1968: Gołąb Z., Heinz A., Polański K. Słownik terminologii językoznawczej, Warszawa. SNŽŽ 1907: Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlis. Skaitytojams palengvinimas. Sudarė J. Šlapelis, Tilžė. SNŽŽ 1924: Norkus J. Svetimų ir nesuprantamų žodžių žodynėlis, Kaunas. TD 1973: Terminologinis darbas, Vilnius. TŽŽ 1936: Tarptautinių žodžių žodynas. Sudarė K. Boruta, Pr. Čepėnas, A. Sirutytė-Čepėnienė, Klaipėda. TŽŽ 2001: Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. red. A. Kinderys, Vilnius. Urbutis V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius. VaitkTŽŽ 2001: Vaitkevičiūtė V. Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius. Vaskelienė J. 2000: Darybiniai sinonimai, Šiauliai. Vitkauskas V. 1999: Lietuvių kalbos tartimi morfoneminiai reiškiniai ir jų svyravimas. Habilitacinio darbo autoreferatas, Vilnius. VLE V 2004: Visuotinė lietuvių enciklopedija, Vilnius. Voldemaras A. 1923: Docentas V. Dubas. Įvadas į bendrąją literatūrą [Rec.]. – Švietimo darbas 3/4, 253–268. Zinkevičius Z. 1992: Lietuvių kalbos istorija 5. Bendrinės kalbos iškilimas, Vilnius. Žemaitis Z. 1920: Geometrijos ir trigonometrijos terminų rinkinelis, Kaunas. Župerka K. 1983: Lietuvių kalbos stilistika, Vilnius. Ахманова О. С. 1957: Очерки по общей и русской лексикологии, Москва. Вепшторт Г. Ф. 1985: Типы вариантов в терминологической лексике. – Lietuvių kalbotyros klausimai 24. Mokslo kalbos kultūros ir terminologijos problemos, 39–45. Горбачевич К. С. 1978: Вариантность слова и языковая норма, Ленинград. Граудина Л. К. 1981: К истории нормализации вариантов в грамматиках 142 (början av 1900-talet–60-talet). – Litterär norm och variation, Moskva, 39–69). Гринев С. В. 1993: Введение в терминоведение, Москва. Грумадене Л. 1982: Проблема социальной обусловленности речевого варьирования (на материале литовского языка). Автореферат диссертации кандид. филол. наук, Москва. Даниленко В. П. 1977: Русская терминология. Опыт лингвистического описания, Москва. РЯЭ 1998: Русский язык. Энциклопедия. Гл. ред. Ю. Н. Караулов, Москва. СЛТ 1960: Марузо Ж. Словарь лингвистических терминов, Москва. СЛТ 1966: Ахманова О. С. Словарь лингвистических терминов, Москва. Суперанская А. В. 1989: Суперанская А. В., Подольская Н. В., Васильева Н. В. Общая терминология. Вопросы теории, Москва. Филин Ф. П. 1963: О слове и вариантах слова. – Морфологическая структура слова в языках различных типов, Москва, Ленинград, 128–133. VARIANTER AV TERMER I V. DUBAS LÄROBOK I VÄRLDSLITTERATUR Sammanfattning Denna artikel behandlar termvarianter i tre utgåvor av V. Dubas lärobok i världslitteratur Įvadas į bendrąją literatūrą (En introduktion till världslitteraturen) (den andra och tredje utgåvan – Literatūros įvadas (En introduktion till litteraturen)). Inom litauisk terminologi har termvarianter knappast någonsin undersökts. Traditionellt definieras en variant som en annan form av samma språkliga enhet med samma betydelse. I denna lärobok förekommer termvarianter på alla språkliga nivåer: fonetik och ortografi (68,8% varianter), morfologi (16,8%), ordbildning (3,2%), syntax (8%) samt vissa blandade varianter (3,2%). Den största delen av dessa varianter är resultatet av litauiseringen av lånord (till exempel poezija och poėzija). Variation av termer med litauiskt ursprung är ganska sällsynt (till exempel keliaujanysis dainius – keliaujas dainius). Termvarianter i V. Dubas lärobok i världslitteratur uppträdde oftast över tid (i en utgåva används den ena varianten, i en annan den andra). Sådana varianter utgör mer än två tredjedelar av det totala antalet. Variationen hos vissa termer (till exempel trubadūras och trubaduras) förekommer även i andra litteraturvetenskapliga publikationer eller ordböcker från 1900-talets första hälftth. Asynkrona varianter återspeglar förändringar i språknormerna (eller deras bristande stabilitet) och är ett resultat av språkets utveckling. De undersökta termvarianterna i läroboken visar på ett försök att finna ett mer precist uttryck för en term och att litauisera lånord på ett mer systematiskt sätt. 143 Det kan finnas ett antagande om att variationen i termer (särskilt fall där konkurrerande varianter förekommer i samma utgåva) berodde på redigeringsbrister (i senare utgåvor) eller till och med på avsaknaden av redigering (i den första utgåvan). Asta MITKEVIČIENĖ Mottagen 2004-10-15 Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E. paštas [email protected] 144