Disertacija apie Tautos Atgimimo laikų lietuviškų katekizmų religijos terminus

En avhandling om religiösa termer i litauiska katekesen från den nationella återfödelsens tid STASYS KEINYS Litauiska språkinstitutet De första tryckta böckerna på de tre skriftligt belagda baltiska språken är katekesen – den på preussiska utgiven 1545 och den på litauiska 1547 (båda evangelisk-lutherska) i Königsberg, och den på lettiska 1585 (katolsk) i Vilnius. Helt i slutet av samma 1500-tal utkom ytterligare två litauiska katekesen i Vilnius – en katolsk 1595 och en evangelisk-reformert 1598. Som mycket värdefulla och betydelsefulla minnesmärken över vårt språk har de gamla katekesen i tre århundraden fortsatt att uppmärksammas av forskare inom litauiska och baltiska språk i allmänhet, liksom inom äldre litauisk litteratur. Bland annat har avhandlingar för akademiska examina skrivits om dem. Exempelvis publicerade den norske språkforskaren Christianas Šveigardas Stangas (1900–1977) 1929 sin doktorsavhandling om språket i Martynas Mažvydas katekes från 1547. I början av 1950-talet disputerade Jonas Kruopas (1908–1975) på en kandidatavhandling (i dagens terminologi en doktorsavhandling) om lexikonet i Merkelis Petkevičius katekes från 1598. Om Mikalojaus Daukšas katekes från 1595 … Terminologija | 2012 | 19 255 … ägnade Jurgis Lebedys (1913–1970) flera sidor i sin monografi om denne skriftarbetare (Mikalojus Daukša, 1963; på grundval av den disputerade han 1966 för doktorsgraden, med dagens terminologi habiliterad doktor), åt språkbruket i katekesen, särskilt lexikonet. Däremot har språkbruket i senare århundradens katekesen hittills inte fått någon större uppmärksamhet. Detta kan bland annat ha berott på det allmänt försämrade språket i religiösa skrifter, som påverkades starkt av omständigheterna och i regel av polska original, och som bidrog till att polonisera det litauiska språket, särskilt dess ordförråd och syntax. Därför var den viktigaste språkliga insatsen i den nationella återfödelsens rörelse, som växte sig stark vid slutet av 1800-talet, att skapa det moderna standardspråket och utveckla dess särart och vitalitet, det vill säga dess litauiskhet. Jono Palionio kandidatavhandling, som försvarades 1952, behandlade språkstandardiseringsarbetet under denna periods inledning (1880–1901). I detta avseende utgör den humanistiska doktorsavhandling som Aušra Rimkutė skrev vid Terminologicentrum vid Institutet för litauiska språket och försvarade där den 18 maj 2012, Religiösa termer i katekesen från 1883–1916 (handledare: dr Jonas Klimavičius), en fortsättning på forskningen om en betydelsefull del av ordförrådet i litauiska katekesen inom västerländsk kristendom (avhandlingens titel är bredare) och samtidigt en övergång till en mer ingående undersökning av det religiösa språket i modern tid. I ett vidare perspektiv ingår avhandlingen i forskningsströmmen kring den nya nationella återfödelsen, som enligt gängse uppfattning började med Aušra (1883) och ledde till att hemlandets statsskick återupprättades 1918, samt kring den snabba utvecklingen av vårt moderna standardspråk, som inte kan skiljas från denna återfödelse. Avhandlingens författare fastställde med hjälp av bibliografiska källor att 99 litauiska katekesen publicerades under den undersökta perioden, det vill säga under 34 år (inte 33; se s. 41) vid 1800-talets slut och 1900-talets början: 87 för katoliker, 9 för lutheraner och 3 för reformerta (s. 13, 41). Materialet hämtades ur 65 katekesen och fem kompletterande källor (på s. 41 presenteras samtliga 70 som katekesen); de övriga 29 uppges vara nya, oförändrade eller endast obetydligt ändrade nytryck. Sammanlagt samlades 20 900 belägg med varianter och upprepningar från olika katekesen. När man räknat bort varianter av några grafiska företeelser som nämns i en fotnot (versaler och gemener, vokalerna ė och ē, konsonanterna v och w, l och ł, š och sz samt användningen av č och cz), återstod omkring 11 000 termer (s. 14–15). Termvariation undersöks inte i arbetet (det anges i en fotnot på s. 15), men exempel på de ämnen som behandlas, inklusive de nämnda grafiska företeelserna, illustreras med en stor mängd varianter. I fortsatt forskning bör man skilja mellan och undersöka termen och termvarianterna. 256 Stasys Keinys Disertacija apie Tautos Atgimimo laikų lietuviškų katekizmų religijos terminus Avhandlingen består av en detaljerad innehållsförteckning och ett förord (s. 3–11), en inledning (s. 12–18) samt, så att säga, två delar – En översikt över religionsterminologins utveckling: från 1500-talet till 1910-talet (s. 19–57) och Religionsterminologin i katekeserna från åren 1883–1916 (s. 58–194), samt slutsatser (s. 195–202), källförteckning (s. 203–210) och litteraturförteckning (s. 211–221), liksom en bilaga En förklarande ordlista över religionstermer i katekeserna från åren 1883–1916 (s. 222–271). Avhandlingens omfång beror till stor del på att exempel har tillhandahållits generöst för varje underavsnitt i dispositionen och på att en ordlista har bifogats. Båda dessa inslag är dock goda och nyttiga, eftersom de hjälper läsaren att få en ganska god och verklighetstrogen bild av en del av den religiösa terminologin i folkmun under den nationella väckelsens tid, avsedd för de troende och påverkande deras språk. I avhandlingens kortfattade inledning redovisas sådant som är vanligt i arbeten av detta slag – motivering av ämnet och undersökningsobjektet, arbetets relevans och nyhetsvärde, urvalet av källor, syfte och frågeställningar, tillämpade metoder, arbetets struktur, teser som försvaras, artiklar (sju) och vetenskapliga föredrag (fyra, hållna i Litauen, Lettland och Ungern) där arbetets grundvalar har presenterats. Av inledningen framgår att avhandlingen avsåg (syfte, s. 15) att systematiskt redovisa de insamlade termernas betydelser (genom att dela in betydelserna i kapitel, avsnitt och underavsnitt), ursprung (framför allt i grupper av litauiska ord och lånord, vilka sedan delas in i grupper, undergrupper och mindre undergrupper) och synonymer, samt att fastställa förekomsten och omfattningen av litauisering och normering av termer. De uppställda målen eftersträvas konsekvent genom en mycket detaljerad klassificering och diskussion av termerna som hänförs till varje betydelseunderavdelning. Arbetet är beskrivande. I början av översikten över religionsterminologins (och inte bara den samlade terminologins) utveckling från 1500-talet till mitten av 1910-talet nämns kort några frågor om skriftspråkets tillstånd och utveckling fram till 1883, huvudsakligen med stöd av professor Zigmas Zinkevičius och delvis professor Jonas Palionis och andras arbeten. Betydligt mer ingående, och även med stöd av primärkällor, behandlas det undersökta skedets (1883–1916) religiösa språk samt bruket, skapandet och regleringen av termer. Här går man igenom tidningsartiklar från perioden om det religiösa språket och dess termer, verksamheten i den bönekommission som bildades 1909, och nämner prästerna Juozas Laukaitis (1873–1952) och Kazimieras Paltarokas (1875–1958), språkforskaren Jonas Jablonskis (1860–1930) och andras arbeten och insatser för att förnya det religiösa språket, omsorgen om att anpassa det till det moderna skriftspråk (standardspråk) som då snabbt skapades och infördes i bruk, och slutligen diskuteras särskilt under Terminologija | 2012 | 19 2 5 7 den undersökta hundraårsperiodens tredje del utgivna katekeser för katoliker, lutheraner och reformerta (kalvinister). I slutet av delen förklaras vad som avses med en religionsterm. Här handlar det framför allt, utöver själva termen, om terminologisering av allmänspråkliga ord (i arbetet benämns den med den av andra påhittade distinktionen terminisering); för övrigt blandas i förklaringen Kazimieras Gaivenis förståelse av terminologisering och transterminologisering i Lietuvių terminologijos: teorijos ir tvarkybos metmenų (hänvisningen gäller s. 18 i den boken). Det bör tilläggas att det, utöver termen och terminologisering, hade varit lämpligt att förklara några andra termer som används på ett något särpräglat sätt i arbetet, till exempel nomenklaturbeteckning, hybrid, synonym, variant med flera. Och eftersom förklaringarna inte är historiska utan utgår från nutiden, hade det nuvarande begreppsinnehållet, eller det som behövs enbart för detta arbete, snarare passat i avhandlingens inledning. Nästan tre fjärdedelar av avhandlingens huvudtext utgörs av den del vars titel i allt väsentligt motsvarar själva arbetets titel: Religionsterminologin i katekeserna från åren 1883–1916. Där undersöks termerna ur valda perspektiv i två kapitel – Religionstermers semantik och ursprung (s. 58–178) och Synonymi hos religionstermer i katekeserna från åren 1883–1916 (s. 178–194). Betydelse och ursprung behandlas ingående, medan synonymerna behandlas mer översiktligt. I kapitlet Religionstermers semantik och ursprung är klassificeringen av termer efter ursprung central. Först undersöks de rent litauiska termerna, som utgör den största gruppen (nästan hälften av alla termer, s. 61), därefter de icke-litauiska termerna (nästan en femtedel av alla termer, se s. 122), vilka beskrivs efter att ha delats in i internationella termer, egentliga lånord, främmande ord (så kallas lånord som inte rekommenderas i dagens standardspråk), översättningslån med betydelselån och slutligen hybridtermer (de uppges utgöra 33% av alla undersökta termer, se s. 169; av dessa utgör enordiga, det vill säga egentliga hybrider, endast 8%, medan de övriga 92% är sammansatta termer med led av olika ursprung, se s. 174). De sålunda (med avseende på ursprung) urskilda termgrupperna delas i sin tur in efter de språk eller större språkgrupper som har bidragit med ursprung eller fungerat som förmedlare (här avses en del slavismer, det vill säga i detta fall ord som är svåra att knyta till ett enskilt slaviskt språk). I kapitlet sammanflätas två ursprungsfrågor som rör lånord: 1) ordets etymologi (som inte i alla fall följs tillbaka till den ursprungliga källan) och 2) källspråket för inlåningen. Vid hänförandet av de insamlade termerna till dessa grupper stöder man sig på litauiska ordböcker över internationella ord och på litauiska (Ernesto Frenkelis och Vaitiekus Smočinskis), polska (Alek- 258 Stasys Keinys Disertacija apie Tautos Atgimimo laikų lietuviškų katekizmų religijos terminus sandras Briukneris), ryska (Makso Fasmerio) och andra etymologiska ordböcker. Slutligen presenteras och beskrivs termerna i dessa grupper indelade efter sin ämnesmässiga (religiösa) betydelse. Reikšmės atžvilgiu, remiantis Katalikų Bažnyčios katekizmo (Vilnius, 1997) sandara (tai pasakyta p. 59), tiriami terminai visų pirma yra padalyti į dvi – 1) tikėjimo išpažinimo ir 2) tikėjimo gyvenimo – dalis, iš kurių savo ruožtu išskirti išeiliui šeši ir devyni skyreliai (p. 58). Tikėjimo išpažinimo dalyje skiriami tokie skyreliai: 1) pagrindinės krikščionių tikėjimo tiesos, 2) religijos veikėjų pavadinimai, 3) antgamtinių būtybių pavadinimai, 4) religinių knygų, tekstų ir kitų dokumentų pavadinimai, 5) tikėjimo simbolių pavadinimai ir 6) sakramentų pavadinimai, o tikėjimo gyvenimo dalyje – 1) dorybių pavadinimai, 2) nuodėmių ir ydų pavadinimai, 3) religinių apeigų pavadinimai, 4) maldų pavadinimai, 5) liturginių reikmenų pavadinimai, 6) religinių švenčių, švenčiamų dienų ir kitų religijai reikšmingų laiko sąvokų pavadinimai, 7) bažnytinių drabužių ir jų dalių pavadinimai, 8) religinių vietų pavadinimai ir 9) Bažnyčios administracijos, administracinio suskirstymo pavadinimai. Tie skyreliai yra smulkiausios aprašomųjų disertacijos dalių plano padalos, ir visame darbe jie pateikiami ta pačia tvarka. Av denna klassificering och beskrivningen av termerna som ordnats efter den kan man förstå att vissa termer i dagens religiösa språk möjligen har snävare, mer avgränsade och uppdelade betydelser än vad som vanligen uppfattas i allmänspråket (som en enda betydelse), och att beteckningar för vissa begrepp därför tycks förekomma i mer än ett avsnitt, eller rentav i båda delarna. I avsnittet om trosbekännelsen skiljer man till exempel mellan beteckningar för religiösa aktörer (ordet aktör används här inte i den vanliga ordbildningsmässiga betydelsen), såsom (uppdelade i vissa undergrupper) Himmelske Fadern, Guds Son och den första människan, profet, präst, predikant, munk, -nunna, troende, avgudadyrkare, syndare, till och med död person, suput, lögnare med flera, och separat beteckningar för övernaturliga väsen, såsom främmande gud, ängel, ande, själ, Satan, djävul, och å andra sidan Gud, Herren, Gud Fadern, Gud Sonen, Gud Anden med flera. Dessutom behandlas Gud, Herren, Herren Gud, Gud Fadern, Gud Sonen, Gud Anden och andra beteckningar med anknytning till dessa begrepp även i ett avsnitt om kristendomens grundläggande trosartiklar. Men är verkligen varje enskild av dessa beteckningar för Gud entydig i det religiösa språket? Ur semantikvetenskaplig synvinkel är det också något inexakt att skilja ut bönenamn (i avsnittet om troslivet; för övrigt hamnade i det avsnittet Terminologija | 2012 | 19 259 och predikan) från religiösa böckers, texters och andra dokuments titlar (i trosbekännelsedelen). Sådana och liknande överväganden, frågor om klassificering och om att hänföra enskilda termer till ett visst betydelseavsnitt, som sannolikt väckte tvivel eller till och med bekymmer också hos avhandlingens författare själv, är inget nytt för dem som ägnar sig åt vetenskapligt arbete, särskilt som resultat av betydelseindelningar som görs med hänsyn till ämne och språk kan skilja sig avsevärt åt. Religionen omfattar människornas hela såväl andliga som materiella liv, från dopet till begravningen och även senare minneshögtider. Därför är det inte förvånande att en stor, kanske rentav den största, delen av ordförrådet ingår i religionens språkbruk. Samtidigt är det uppenbart att inte alla ord som används i religiösa (trosrelaterade) texter är termer inom detta område, och å andra sidan ingår många allmänord och även termer från andra områden i sammansättningen av sammansatta termer inom det undersökta området. Exempelvis skulle nog ingen betrakta de enskilda orden skrift, vecka, lördag eller middag som trosrelaterade termer, men de ingår i de egentliga termerna Den heliga skrift, Stilla veckan, påskafton och den sista måltiden. Dessutom kan sådana substantiv i ett tydligt textsammanhang användas som ersättare för motsvarande sammansatta termer. Men är det lämpligt att utifrån sådana användningar också betrakta orden i sig som termer inom området? Detta visar att avhandlingens författare behövde ta ställning till flera teoretiska frågor, däribland de här nämnda relationerna mellan religiösa termer och ord samt gränsen mellan dem. För övrigt bör hon berömmas för att vara en eftertänksam forskare som satt sig in i det undersökta områdets terminologi och försökt reda ut och förklara svårare fall. Å andra sidan vore det märkligt om enskilda termer eller ord inte väckte minsta tvekan hos någon. Avhandlingen undersöker inte heller särskilt de samband mellan dess termer och termer inom filosofi, etik, psykologi, konst och många andra områden som religionen ger upphov till, och inte heller relationerna mellan terminologierna för religion och kristendom, kristendom och katolicism, katolicism och lutherdom samt kalvinism. Detta ligger dock uppenbarligen utanför avhandlingens syften och frågeställningar. I det korta avsnittet om synonymi bland religiösa termer i katekismer från åren 1883–1916 beskrivs synonymerna enligt en plan som liknar den som användes för semantik och ursprung i föregående avsnitt. Även här delas termerna först in i rent litauiska, av främmande ursprung och blandade med avseende på ursprung. Som grund för det andra indelningssteget används dock strukturen hos de termer som bildar synonymraderna – man har undersökt om raderna består endast av enordiga termer, endast av sammansatta termer eller av både enordiga och sammansatta termer. Det tredje och finaste steget i ordnandet av synonymrader utgörs även här av de tidigare behandlade betydelseavsnitten. 260 Stasys Keinys Disertacija apie Tautos Atgimimo laikų lietuviškų katekizmų religijos terminus I detta avsnitt undersöks endast termer som i själva katekismerna anges som synonymer. Enligt avhandlingens uppgifter utgör synonymer som presenteras bredvid varandra i de undersökta katekismerna omkring 7% av alla insamlade termer; sammanlagt bildar de 1 420 rader (s. 179). Flest (82%) är synonymrader bestående av termer med olika ursprung (rent litauiska ord och lånord eller hybrider), exempelvis: atlaidai och atpuskai, globėjas och patronas, iščios och žīvatas, paskučiausias sudas och paskučiausias teismas, piktžodžiavimas och bliuznijimas, viera och tikėjimas med flera. Därtill varierar många litauiska termer mellan olika katekismer, exempelvis: cnata och dora/dorybė, čystata och grynumas/grynybė/nekaltybė/skaistybė, pakūta och apgaila/atgaila med flera. Sådant visar hur katekismförfattare och översättare sökte efter lämpliga litauiska ord. Å andra sidan kan ett litauiskt ord i åtminstone flera fall ha lagts till bredvid ett lånord, eller tvärtom, för tydlighetens skull – lånord från kyrkospråket som hade etablerats tidigare och blivit välbekanta genom ständig användning har bevarats eller påmints om. Avhandlingen hävdar att den litauiska termen oftast står först, även om de nämnda 52% av fallen (s. 193) snarare tyder på en jämn fördelning. Det vore mycket värdefullt för forskningen att undersöka termerna i äldre katekismer och dessutom mer ingående visa hur de förändrades under den undersökta tidsperioden, för att fastställa hur omfattande omsvängningen mot litauisering var som tog form i slutet av 1800-talet och ägde rum i början av 1900-talet. Den unga lingvisten, som är filosofie doktor, är för närvarande bättre rustad än någon annan att utföra ett sådant arbete. I den förklarande ordlista över trosrelaterade termer i de undersökta katekismerna, som är infogad i slutet av avhandlingen, finns omkring 190 artiklar. Tillsammans med de underordnade termer som anges i artiklarna omfattar de omkring 250 trosrelaterade termer som då användes inte bara i katekismerna (en del av dem används fortfarande). Termförklaringarna har hämtats från själva katekismerna (uppenbarligen med alla påträffade varianter) och försetts med källhänvisningar. Ordlistan kompletterar alltså inte bara den bild som ges i undersökningsdelen, utan skulle också kunna inspirera författaren att undersöka den insamlade terminologin ur andra perspektiv. I litteraturförteckningen nämns drygt 250 arbeten inom religionsvetenskap, språkvetenskap, filosofi, litteraturvetenskap, bokhistoria och bibliografi, publicerade från 1892 fram till i dag. Avhandlingen visar att Aušra Rimkutė ägnade nio år av sitt arbete på ett meningsfullt och fruktbart sätt åt språkvetenskapen, religionens språk och kunskapen om folkets förflutna. Hennes studier och undersökning av terminologin i katekismer från den nationella återfödelsens tid inleddes vid Vilnius pedagogiska universitet, där hon började Terminologija | 2012 | 19 261 skriva ett magisterarbete om termerna i litauiska katolska katekismer från samma tid, och fortsatte fruktbart vid Litauiska språkinstitutet, där hon arbetade som yngre forskare och några år senare på institutets forskarutbildning. Under det decennium som hennes liv omfattade växte hon från en lovande forskare till en trosrelaterad språkforskare som åstadkommit mycket. Avhandlingen, forskningsartiklarna och andra publikationer ger en tämligen heltäckande och tillförlitlig bild av de aspekter som undersökts av de termer som används i litauiska katekismer inom västerländsk kristendom, omkring tre och ett halvt sekel efter M. Mažvydas tid och ett halvt sekel mindre efter M. Daukšas och M. Petkevičius generation. Det sammanföll lyckligtvis så att författaren, en žemaitisk kvinna från centrala Žemaitija nära Telšiai, försvarade sin avhandling strax före sexhundraårsminnet av dopets början i Žemaitija. Det vore mycket önskvärt att en bok utarbetades och gavs ut på grundval av detta arbete. Det vore också viktigt att den filosofie doktor som nu har erfarenhet och är teoretiskt och praktiskt rustad att undersöka trosrelaterat språk fortsatte att studera det insamlade och nya materialet, till exempel med avseende på termstruktur, ordbildning, variation, spridning och andra aspekter. Eftersom en stor del av de litauiska katolska katekismerna tydligen är översättningar eller bearbetningar av polska katekismer, sannolikt till följd av den kyrkliga underordningen under den polska katolska kyrkan, medan åtminstone en del protestantiska katekismer å andra sidan har liknande band till tyska original (enstaka översättningar gjordes även från andra språk), behövs i hög grad jämförande studier av katekismers terminologi och av trosrelaterat språk i allmänhet. Det finns mycket annat som skulle kunna nämnas som värt att undersöka, men viktigast är att arbetet inte stannar av och fortsätter bedrivas – till nytta och ära för Žemaitija och Litauen, som de patriotiska žemaitierna under 1800-talets första hälft brukade säga. Mottagen 2012-11-21 Stasys Keinys Litauiska språkinstitutet P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E-post: [email protected] 262 Stasys Keinys | Disertacija apie Tautos Atgimimo laikų lietuviškų katekizmų religijos terminus