Ona Vaičiulytė-Romančuk. „Gramatyka języka litewskiego. Wybrane zagadnienia morfologii i fleksji z ćwiczeniami“

ONA VAIČIULYTĖ-ROMANČUK LITAUISK GRAMMATIK. UTVALDA FRÅGOR OM MORFOLOGI OCH BÖJNING MED ÖVNINGAR Warszawa: Ex Libris Galeria Polskiej Książki Sp. z. o. o., 2006, 244 p. Grammatikans författare, Ona Vaičiulytė-Romančuk (märkligt nog anges inte efternamnet på omslaget), avslutade sina studier i litauistik vid Vilnius universitet. 1985–1990 arbetade hon vid sektionen för nutida litauiska litteraturspråket vid Institutet för litauiska språket och litteraturen, och från 1990 till 1995 vid grammatikavdelningen vid Institutet för litauiska språket. 1994 disputerade hon och utarbetade på grundval av avhandlingen monografin Egennamn i dialekten i trakten kring Gervėčiai (1996, Vilnius: Institutet för litauiska språket). För närvarande arbetar hon vid institutionen för allmän språkvetenskap och baltiska studier vid Warszawas universitet. Bland annat undervisar hon i litauisk grammatik och dialektologi. Som framgår av inledningen och baksidan riktar sig grammatiken till många olika läsare, både nybörjare och personer med medelgoda kunskaper i litauiska. Grammatiska frågor har försökts presenteras så enkelt som möjligt, utan att kärnan förvanskas. Författaren presenterar sitt arbete som ett kompendium i litauisk grammatik: avsikten har inte varit att utförligt beskriva det litauiska grammatiska systemet, utan endast att redogöra för de grundläggande och mest karakteristiska dragen i den grammatiska strukturen. Även de didaktiska målen har beaktats: de viktigaste grammatikavsnitten avslutas med övningar, och svaren finns i slutet av boken. Uppmärksamhet riktas mot bristen på litauiska grammatiker, i synnerhet läroböcker, i Polen. I bibliografin till den recenserade grammatiken (som visserligen är selektiv) finns bara två polska hänvisningar: den tredje delen av Jan Otrębskis grammatik, utgiven för ett halvsekel sedan, och opublicerat föreläsningsmaterial av Axel Holvoet till en beskrivande litauisk grammatik. Detta visar hur aktuell Ona Vaičiulytė-Romančuks grammatik är. Det stoff som behandlas i grammatiken är ordnat efter ordklasser. De sju ordklasserna presenteras i följande ordning: substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb och preposition. Varje ordklass grammatiska kategorier, böjning och ordbildning behandlas systematiskt. Av- O. VAIČIULYTĖ-ROMANČUK. Gramatyka języka litewskiego. Wybrane zagadnienia morfologii i fleksji z ćwiczeniami 301 skilda avsnitt innehåller nominalordens accentueringsparadigm. Grammatiken är praktisk, inte teoretisk, och därför finner man där inga definitioner av grammatiska termer eller förklaringar av begrepp (till exempel vad ett substantiv eller en grammatisk kategori är). Nedan behandlas grammatikens innehåll i recensionen. Uppmärksamhet riktas mot framställningsmetoden, fördelarna och nackdelarna samt omstridda eller tveksamma frågor. 1. I bokens första kapitel ges en smula information om det litauiska språket. Framställningen börjar med de baltiska stammarna och deras språk; den litauiska dialekten i Zietela och dess förhållande till litauiska, fornpreussiska och jatvingiska nämns, grundläggande uppgifter om användningen av litauiska ges och de litauiska dialekterna behandlas (deras särskiljande drag anges). Denna del, som placerats alldeles i början av boken, verkar alltför komplicerad för en läsare som ännu inte är förberedd. Det hade varit bättre att behandla de litauiska dialekternas särdrag i slutet av boken. 2. I grammatikens andra kapitel behandlas det litauiska alfabetet och de viktigaste uppgifterna om litauiskans fonetiska struktur (vokaler, konsonanter och diftonger) läggs fram. Beskrivningen av litauisk stavning innehåller det inexakta påståendet att den är fonetisk, med inslag av historisk stavning (s. 11)1. De viktigaste fonologiska motsättningarna mellan vokaler (kort: lång) och konsonanter (hård: mjuk) samt diftongernas och ljudförbindelsernas struktur lyfts fram. I grammatiken räknas [ie] och [uo] som diftonger, inte som glidande vokaler, såsom i många nyare arbeten utgivna i Litauen2. I kapitlet förekommer också mindre fel i den fonetiska transkriptionen av litauiska exempel (vissa konsonanters mjukhet har inte markerats i transkriptionen av orden dzingsėti, septy-ni, grėbti, längden på [o] har inte markerats i transkriptionen av formen brolį osv.). 1 Aleksas Girdenis betraktar den morfologiska (eller morfofonologiska) principen som den grundläggande principen för litauisk stavning, medan de fonetiska och historiska principerna är sekundära (jfr Ambrazas, red. ¹1994: 20); Adelė Valeckienė anger två grundläggande principer för litauisk stavning – den fonologiska och den fonetiska samt den morfologiska eller morfofonologiska (jfr Morkūnas, red. ¹1999: 521). 2 Enligt Aleksas Girdenis ”betraktas de sammansmälta diftongerna [ie, uo] oftast [...] som separata fonem (inte som fonemkombinationer)” (Ambrazas, red. ¹1994: 23). I grammatiken över det nutida litauiska språket ingår de i det litauiska vokalsystemet (samma källa); jfr även Girdenis 1995: 174f.; Morkūnas, red. ¹1999: 57. 302 KALBOS KULTŪRA | 81 3. Avsnittet om substantiv inleds med att betona det litauiska ordförrådets ålderdomlighet och ge exempel på ärvda substantiv. Därefter behandlas tämligen ingående substantivens indelning i egennamn och appellativ, en indelning som skiljer sig föga från den polska (s. 24–25). Av substantivets grammatiska kategorier behandlas genus, numerus och kasus. Substantiven indelas efter genus med stöd av endast en kasusform – nominativ singularis – varför man måste söka ytterligare kännetecken för att fastställa genuset hos substantiv med ändelsen -is. För detta ändamål används accentueringen av feminina substantivs nominativ singularis på ändelsen (s. 27), medan formerna genitiv singularis och i synnerhet dativ singularis inte ens nämns. I motsvarande tabeller för maskulina och feminina substantiv anges den konsonantstammiga substantivändelsen -uo (s. 26, även s. 30). Detta motiveras med traditionen inom skolgrammatiken. Det vore emellertid mer korrekt att betrakta slutleden i former som akmuo, sesuo och liknande inte som ändelser utan som stamfinaler3; det skulle bättre stämma överens med deras historia och nuvarande morfemiska analys. De så kallade substantiva communia (naktibalda, nenuorama, mėmė och liknande) benämns i grammatiken inte helt korrekt substantiv med två genus (rzeczowniki dwurodzajowe). Behandlingen av substantivens numerus inleds också med historiska anmärkningar om kategorins tidigare treledade system. Det väcker frågor att pluralordet (pluralia tantum) pietūs förs enbart till tidsbegreppen, medan ordet atostogos hänförs till den semantiska gruppen högtider och ceremonier (s. 32). Vokativ betraktas utan förbehåll i grammatiken som det sjunde kasuset och anges i paradigmen inte bara för substantiv utan även för adjektiv, räkneord och vissa pronomen4. Det kan ifrågasättas om alla postpositionskasus behövde tas med i en praktisk grammatik – åtminstone hade man säkert kunnat undvara adesiv och allativ, och former som rudeniop, vakarop och liknande kunde betraktas som adverb5. Som ett gott drag hos grammatiken kan nämnas behandlingen av förkortning av vissa kasusändelser i talspråk (s. 33–34). Substantivens deklination beskrivs inte med utgångspunkt i den nyare och mer konsekventa klassificeringen efter stamfinaler, som återfinns i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (jfr Ambrazas, red. 11994: 69t) och Lietuvių kalbos enciklopedijoje (jfr Morkūnas, red. 11999: 385), utan med den äldre skolindelningen i deklinationer 3 Just så, om än inkonsekvent, förklaras motsvarande former i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (jfr Ambrazas, red. 11994: 76). 4 I detta fall föreslår Dabartinės lietuvių kalbos gramatika en möjlig kompromiss: även här anges vokativformen enligt traditionen i substantivens paradigmer, men i beskrivningen av kasusför kategorin förklaras att den inte uttrycker syntaktiska relationer (jfr Ambrazas, red. 11994: 68). 5 För övrigt anges de så även i den fjärde upplagan av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno (jfr Keinys, red. 42000: 665 och 906). O. VAIČIULYTĖ-ROMANČUK. Gramatyka języka litewskiego. Wybrane zagadnienia morfologii i fleksji z ćwiczeniami 303 paradigmer efter stamfinaler, utan med den ålderdomliga skolindelningen i deklinationer, som grundar sig enbart på ändelserna i ett kasus – nominativ singularis. I denna beskrivning noterades flera felaktigheter. Det hävdas att ändelsen -au i vokativ singularis används av yrkes- och specialitetsbeteckningar i första deklinationen som bildats med suffixet -tojas (s. 36), men denna ändelse är även karakteristisk för avledningar med suffixet -ėjas med samma betydelse. Det påstås att efternamn på män i andra deklinationen, såsom Butvilà, Dìrkė, böjs i plural enligt första deklinationen, dvs. har nominativ pluralisformerna Butvilaĩ, Dirkiaĩ osv. (s. 37). Detta kan man inte hålla med om. I standardspråket har de motsvarande efternamnen regelbundna former enligt andra deklinationen, dvs. Bùtvilos, Dìrkės osv., medan de ovan nämnda formerna enligt första deklinationen bör betraktas som dialektala eller talspråkliga (möjligen kollektivpluraliska) varianter (jfr Stundžia 1981). Beskrivningen av substantivbildning följer Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Det hävdas dock felaktigt att det i litauiska grammatikor är brukligt att betrakta ett avledningssuffix (przy-rostek) som ett derivationellt suffix tillsammans med ändelsen (s. 40). Därför behandlas suffix och ändelsesekvenser med olika genus (t.ex. -el-is och -el-ė; -uk-as och -uk-ė) av författaren själv genomgående i grammatiken som olika suffix.6 Ytterligare några anmärkningar om substantivbildning. Det hävdas att avledningar med suffixen -elis, -elė utgör mellan en femtedel och hälften av alla diminutiver i standardspråket (s. 40). I själva verket är den nedre gräns för deras antal som Vincas Urbutis anger två femtedelar (jfr Ambrazas, red. 11994: 88). I slutet av avsnittet om diminutiver har ett utvikningsstycke om litauisk personnamnsbildning infogats (s. 43–44). Personnamnsbildningen kunde ha behandlats separat, i stället för tillsammans med appellativ. Ändelsen -ius betraktas av författaren som en av de mest produktiva avledningsändelserna inom kategorin beteckningar för personer som utför en handling (s. 45), men i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje sägs det att det inte finns många avledningar med ändelsen -ius inom denna kategori (Ambrazas, red. 11994: 113). Andra ändelser är betydligt mer produktiva. Enligt Vaičiulytė-Romančuk är ortnamn som požemis, užjūris, už-sienis och liknande, liksom i polskan, bildade av prepositionskonstruktioner (s. 49). Inom litauisk språkvetenskap dominerar en annan uppfattning7. 6 På liknande sätt betraktas även maskulina och feminina formanter i komparativ -esn-is och -esn-ė som två olika suffix (jfr s. 58). 7 Vincas Urbutis och Stasys Keinys betraktar sådana substantiv som avledningar med motsvarande prefix (jfr Urbutis 1978: 220; Ambrazas, red. 11994: 146, 148; Keinys 1999: 80) eller som ord bildade genom blandad ordbildning (jfr Urbutis 1978: 290). Författarens tolkning finner kanske stöd endast hos Antanas Smetona (jfr 2005: 85–86). 304 KALBOS KULTŪRA | 81 4. Adjektivet beskrivs utan att i någon större utsträckning avvika från de teoretiska utgångspunkterna i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos. Intressanta och värdefulla är också anmärkningarna om förhållandet mellan böjningsmönstret för adjektiv i litauiska och polska och kategorin animathet (s. 56). Uppmärksamhet riktas mot den suppletivism som kännetecknar uttrycket för gradkategorin i polska. Liksom substantivens delas adjektivens deklinationer in enligt skolpraxis, vilket gör att två identiska böjningsexempel för femininum i adjektivens III deklination måste ges (didelė och stiklinė). Böjningen av pronominella och vanliga adjektiv jämförs oprecist: ”Paradigmaty przymiotników zaimkowych są bardziej regularne niż przymiotników prostych” (min kursivering. – A. J., s. 67)8. I de angivna böjningsexemplen saknas adjektiv i III deklinationen (didysis, –ioji osv.) (jfr tabell 4, s. 210). Beskrivningen av adjektivbildningen skiljer sig avsevärt från den som ges i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje. Endast tre kategorier av suffixbildning har valts ut (de som författaren anser vara vanligare): diminutiver (zdrobnienia), avledningar som uttrycker skillnader i graden av en egenskap (zmiana natężenia cechy) samt likhet (podobienstwo). Avledningar med suffixen –ingas, –inga har förts till den andra kategorin, och avledningar med suffixen –inis, –inė till den tredje9. I grammatiken omfattar prefixavledning av adjektiv endast avledningar från adjektiv (jfr Ambrazas, red. 11994: 224t). 5. I avsnittet om räkneord hävdas utan några förbehåll att det multiplikativa räkneordet vieneri används med pluralia tantum-substantiv (s. 85)10. Ordet vienetas beskrivs i grammatiken som ett kollektivt räkneord (s. 87), även om det också anges att det endast används som substantiv11. Bland de kollektiva räkneorden står även räkneordet 8Jfr: ”Böjningen av pronominella former är mer utjämnad än de vanliga formernas” (Ambrazas, red. ¹994: 185; min kursivering. – A. J.). 9I den moderna litauiska grammatiken hänförs avledningar med suffixen –ingas, –inga till adjektiv som betecknar inre egenskaper (Ambrazas, red. ¹994: 197t), medan avledningar med suffixen –inis, –inė hänförs till särskiljande eller typbestämmande adjektiv (Ambrazas, red. ¹994: 209t). 10Inte ens den normerande Dabartinės lietuvių kalbos gramatika är så sträng; i standardspråket betraktar den formen vieneri i sådana fall som likvärdig med grundräkneordet vieni (jfr Ambrazas, red. ¹994: 241). 11För övrigt betraktade Otrębski inte bara vienetą, utan även de ord som i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos anges som kollektiva räkneord, som kollektiva substantiv av räkneordsursprung (jfr 1956: 174). O. VAIČIULYTĖ-ROMANČUK. Gramatyka języka litewskiego. Wybrane zagadnienia morfologii i fleksji z ćwiczeniami 305 tiotal (ibid.), trots att författaren redan tidigare har angett det och böjt det som ett grundtal (jfr s. 81). Jämförelsen mellan formanten för ordningstal -t-as, -t-a och demonstrativa pronomen tàs, tà (s. 88) är tvivelaktig. Det är inexakt att betrakta formen milijoninis, som bildats från grundtalet milijonas (s. 90, 92), som ett ordningstal, eftersom det är ett adjektiv. 6. I grammatiken behandlas sex grupper av pronomen: personliga, possessiva, demonstrativa, frågande, relativa och indefinita. Deras betydelser beskrivs och böjnings- och accentparadigm presenteras12. Det är glädjande att ett avsnitt ger en översikt över hur sociala relationer uttrycks med personliga pronomen. Där behandlas användningen av pronomenen tu, jūs, tamsta, pats/pati. Det demonstrativa pronomenet tas/ta ingår i grammatiken i det deiktiska systemet som den medlem som uttrycker distans (avstånd från talaren) (s. 99–100). Grafiskt visas det på avståndsaxeln mellan pronomenen šis/ši, šitas/šita och anas/ana. Förklaringen illustreras med meningen Ši knyga yra balta, ta mėlyna, o ana geltona. Denna tolkning av betydelsen hos pronomenet tas/ta stämmer inte överens med slutsatserna från mer ingående studier av dess bruk13. Inom gruppen indefinita pronomen skiljer man mellan referentiella och icke-referentiella pronomen (zaimki referencjalne i niereferencjalne). Betydelserna hos de berörda pronomentyperna anges inte helt korrekt: pronomen med formanten kaž- betecknar föremål som faktiskt existerar men är obestämda (realnie istniejący, ale nieokreślony przedmiot), medan pronomen med nors betecknar hypotetiska föremål (przedmiot hipotetyczny)14. 7. Betoningen av nominala ord behandlas i ett separat, sjunde kapitel i boken. Där påminner man först om några allmänna aspekter av litauiskans betoning och dess markering. Det var onödigt att göra detta: grammatiken är inte så 12 I paradigm för de demonstrativa pronomenen tas, toks anges även vokativformer utan grund, jfr: ”pronomen har ingen vokativ, eftersom de vanligen inte används som tilltal” (Ambrazas, red. ¹994: 256). 13 Jfr: ”pronomenet tas är indifferent i fråga om distans: det kan användas för att hänvisa både till ett närbeläget och ett avlägset objekt” (Rosinas 1996: 59); ”Tas, ta är den neutrala medlemmen. Det kan beteckna ett föremål som befinner sig både längre bort från och närmare talaren” (Ambrazas, red. ¹994: 263). 14 A. Rosino nuomone, „įvardžiai su nors yra neutralūs egzistavimui“ (Rosinas 1996: 116). 306 KALBOS KULTŪRA | 81 omfattande; vid behov är det lätt att slå upp fonetikkapitlet. Litauiskans betoning beskrivs som morfologisk – accentens placering beror på ordets morfemiska sammansättning. Detta är en nyare uppfattning om litauiskans betoning (jfr Stundžia 1995; Ambrazas, red. ¹1994: 49). För den praktiska beskrivningen av nominalordens betoning fick man ändå välja den traditionella modellen med fyra accentparadigm. För det fjärde accentparadigmet för nominalord (s. 113) ges endast ett exempel (substantivet vaikas), som just råkar illustrera alla undantag från det presenterade betoningmönstret... 8. Det omfattande kapitlet om verbet börjar med en kort översikt över det litauiska verbsystemet. Därefter behandlas transitivitet, reflexivitet och genus, vilka, liksom i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje, inte betraktas som grammatiska kategorier. Transitivitet betraktas som en egenskap hos verbet, inte hos satsen eller ens diskursen (jfr Hopper, Thompson 1980). Med avseende på hur transitivitet uttrycks ställs verb vars form inte skiljer mellan transitivitetsbetydelser (som beror på kontexten) mot verb som gör det. De senare delas in i tre grupper: den första omfattar verb där transitivitetsoppositionen markeras genom växling av rotvokal; den andra verb där transitivitet markeras med kausativa och kurativa suffix; och den tredje verb där intransitivitet markeras med reflexivitet. Denna klassificering har hämtats från Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos (jfr Ambrazas, red. ¹1994: 83–288). Den förenklar i viss mån bilden av transitivitetskategorin, eftersom den inte omfattar verb som över huvud taget inte kan uttrycka en transitivitetsopposition (būti, atrodyti, gulėti m.fl.). Reflexivitet inordnas i transitivitetskategorin och blir endast ett uttrycksmedel för intransitivitet15. Ändå behandlas reflexiva former också separat i grammatiken. Samspelet mellan reflexivitet och växling av rotvokal visas med exemplet kelti: kilti: keltis (s. 119). Betydelseskillnaderna mellan de två sistnämnda intransitiva formerna framhävs inte: båda uppges beteckna ett tillstånd eller en spontan handling. Det förklaras inte att reflexivitet med dativbetydelse inte förändrar verbets transitivitet (jfr Ambrazas, red. ¹1994: 288). Väl belyst är litauiskans… 15 Former av detta slag förklaras på liknande sätt även i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (jfr Ambrazas, red. ¹1994: 287–288). Litauiska verbens reflexiva former kan också tolkas på ett annat sätt – de kan inordnas i genus-kategorin och betraktas som ett uttrycksmedel för medium (se Holvoet, Semėnienė 2004). O. VAIČIULYTĖ-ROMANČUK. Gramatyką języka litewskiego. Wybrane zagadnienia morfologii i fleksji z ćwiczeniami 307 Skillnaderna mellan de litauiska och polska språkens intransitiva reflexiva verb i passiv betydelse (man nesimiega: nie mogę zasnąć och liknande). Andra grammatiska verbkategorier – tempus, person och numerus – behandlas inte separat utan ges endast en kort översikt i beskrivningen av verbens böjning. Tredje personens imperativformer teeinie, tesimokai och liknande betraktas som särskilda permissivformer med optativ betydelse (s. 150–151)16. Former med imperativ betydelse (tepasako) och konstruktioner (tegul pasako) presenteras inte som direkta former (jfr Ambrazas, red. 11994: 306), utan som uttrycksmedel för imperativ. I behandlingen av diatesen hävdas att varje aktiv form av verb (och particip) har en motsvarighet i passiv (s. 156)17. Reflexiva verb med prefix bildar diatesmotsättningar på samma sätt som icke-reflexiva verb, medan reflexiva verb utan prefix ställs mot sammansatta icke-reflexiva passivformer, exempelvis: Ramunė šukuojasi plaukus: Plaukai yra Ramunės šukuojami (s. 158)18. Förklaringen av bildningen av reflexiva verbformer är tveksam19: det anges att det reflexiva suffixet -si- har varianten -is/-s, men bildningen av former som gydytis, suktis förklaras genom att en vokal i faller bort i de uppkomna geminaterna: *gydyti-is → gydytis (s. 159)20. Därefter behandlas participformer i grammatiken. Deras verbala och adjektiviska egenskaper anges. Diakrona kommentarer om arkaiska och nyare participformer i litauiskan saknas inte. Systematiskt beskrivs— 16 De beskrivs redan i den moderna litauiska grammatiken som utdöende, ålderdomliga (Ambrazas, red. 11994: 305, 309). I den moderna litauiska språkbanken (http://donelaitis.vdu.lt) fann författaren till denna recension sju förekomster av den första formen, men inte en enda (!) förekomst av den andra. 17 I den moderna litauiska grammatiken förklaras att en aktiv form kan ha flera passiva motsvarigheter och omvänt (Ambrazas, red. 11994: 320f.). Förhållandet mellan aktiv och passiv diates förklaras på liknande sätt av Holvoet och Semėnienė (2004), men för dem förefaller diatesmotsättningen vara rent semantisk och inte utgöra en böjningskategori. 18 Jfr: ”de ersätts av reflexiva neutrumformer eller icke-reflexiva maskulina eller feminina former” (Ambrazas, red. 11994: 325). 19 Den har delats upp på ett omotiverat sätt: konjunktiv och imperativ behandlas tillsammans med motsvarande icke-reflexiva former, medan indikativ behandlas separat efter genomgången av alla andra modus. Upprepningar har inte kunnat undvikas; exempelvis behandlas vokalväxlingen före det reflexiva suffixet både på s. 159 och på s. 160–161 (för andra gången). 20 Bildningen av sådana former förklaras betydligt enklare i den moderna litauiska grammatiken: ”Infinitiver av verb utan prefix fogar den korta varianten -s av detta format [-s(i)] till infinitivsuffixet: prausti – prausti-s...” (Ambrazas, red. 11994: 383). 308 KALBOS KULTŪRA | 81 Beskrivningen omfattar växlingen och betoningen av aktiva och passiva participens tempusformer, och det finns anmärkningar om den vanligare användningen av vissa participformer. Necessitetsparticip behandlas särskilt, liksom de reflexiva och pronominala participformer som används ytterst sällan i dagens språk21. Det är inte befogat att härleda alla aktiva particip i preteritum plural (även maskulina!) från motsvarande icke-pronominala femininformer: ”od tematu imiesłowu rodzaju żeńskiego, na przykład: dirbusi [...] → dirbusieji [...], dirbusiosios [...]“ (s. 183)22. I grammatiken framhävs skillnaderna mellan gerundiets och converbiens användning på ett bra sätt. Översikten över verbets infinita former avslutas med avsnitt om supinum och adverbial particip. Det är tveksamt om det var nödvändigt att i en praktisk grammatik av begränsad omfattning över modern litauiska förklara supinets bildning, betydelse och användning23. Adverbial particip betraktas i grammatiken som en verbform, inte som ett adverb (jfr Ambrazas, red. 11994: 413). Detta beslut är också tveksamt både med hänsyn till adverbiala participens betydelse och deras definierade användningsområde, och det är inte heller metodologiskt motiverat. Verbavsnittet avslutas med en genomgång av ordbildning. De ordklasser som utgör bas för ordbildning, vokalväxling i roten som kan följa med ordbildningen samt ordbildningsformanter översiktas kort. Behandlingen av tämligen ovanliga durativa verb med suffix (aušėti, brydoti, glūdoti etc.) väckte frågor (s. 190). 9. Författaren definierar adverbet som en oböjlig ordklass, men anger samtidigt att många adverb kan kompareras. Betraktas då adverbens komparation som böjning eller ordbildning? Eftersom den i grammatiken behandlas separat från ordbildningen kan man anta att den inte betraktas som ordbildning. Betyder det alltså att de flesta adverb böjs i komparation?24 21 Korpusen för modern litauiska (http://donelaitis.vdu.lt) innehåller inte ett enda belägg för någon av de reflexiva former som tas upp i grammatiken, raššis och rašysiąsis, eller för den pronominala formen dirbusiosios. 22 Jfr: ”Det pronominala formativet fogas till de långa maskulina nominativformerna i singular, vars ändelsevokal har förlängts: [...] pret. akt. part. dirbusys-is, tylėjusys-is, raši usys-is [...]“ (Ambrazas, red. 11994: 367). 23 Författaren själv uppmärksammar formens dialektala karaktär och anger infinitiv som dess motsvarighet i standardspråket (s. 187). 24 I grammatiken över modern litauiska kringgås problemet: adverbet definieras där som ”en självständig ordklass som inte deklineras eller konjugeras” (Ambrazas, red. 11994: 410). O. VAIČIULYTĖ-ROMANČUK. Gramatyka języka litewskiego. Wybrane zagadnienia morfologii i fleksji z ćwiczeniami 309 Vid behandlingen av adverbens ordbildning anges -ai och -iai som separata suffix (även i bilagorna, s. 233), -aip och -iaip som varianter av ett och samma suffix, medan varianten -iui av suffixet -ui inte nämns alls (jfr pramaišiui, pasroviui). Man kan fråga sig om exemplet ligi laikui, som används sällan, behövde tas med i förteckningen över adverbialiserade prepositionskonstruktioner (s. 200). I grammatiken anges särskilt en liten grupp adverb som härrör från äldre lokativformer av substantiv (s. 199). Bland annat anges här namõ, härlett ur namõn, och namiẽ, härlett ur namiẽp (det bör vara namiép). Den historiska förklaringen av dessa former är onödig; dessutom väcker den allvarliga tvivel25. Adverbens komparationsformer bildas från stammen i positiv (det vore mer korrekt att säga att de bildas från stammen)26. För adverb som inte kan analyseras morfologiskt föreslås superlativformer bildade med suffixet -iausia: daug > daugiausia, pirmà > pirmiausia (s. 201). Även i grammatiken över modern litauiska finns ett liknande förslag (Ambrazas, red. 11994: 417), men det begränsas till några särskilda ord (daugiausia, pirmiausia, pirmučiausia) – det är felaktigt att i samtliga fall knyta det till basformer som inte kan analyseras morfologiskt (jfr anksti: anksčiausiai och många andra); dessutom överensstämmer denna regel, formulerad av lingvister, inte med det faktiska språkbruket27. 10. Prepositioner delas in i primära och sekundära, enkla och sammansatta; sällsynta fall av postpositioner (dėka, dėlei, link, vietoj) och prepositionernas rektionsförhållanden behandlas. Liksom i andra fall har den historiska åtskillnaden mellan primära och sekundära prepositioner väckt tvivel. Det är verkligen nyttigt att jämföra vissa prepositioner med motsvarande prefix (įėjau į kambarį, išėjau iš salės), men någon historisk bakgrund är inte nödvändig för detta. I alla exemplen är prepositionerna försedda med accenttecken. Det var onödigt, eftersom frasbetoningen och satsintonationen därmed förvanskas. 25 Kazimieras Būga betraktade formen namõ som en adverbialiserad genitiv och härledde namon (med det tillagda -n) från den (Zinkevičius, red. 1959: 183). Även formen namie förklaras på olika sätt: vissa betraktar den som den gamla (icke-postpositionella) lokativen (jfr Zinkevičius 1980: 209). 26 I grammatiken över nutida litauiska utesluts inte möjligheten att bilda adverb i superlativ från adjektiv i samma grad: ”man kan tala inte om suffixet -iausiai, utan om -iai” (Ambrazas, red. 11994: 417). 27 Enligt uppgifterna i korpusen för nutida litauiska (http://donelaitis.vdu.lt) används formerna daugiausiai, pirmiausiai i stor utsträckning i skriftspråket (i många fall redigerat!), om än mer sällan än de rekommenderade formerna daugiausia, pirmiausia. 310 KALBOS KULTŪRA | 81 11. I bilagorna finns 35 tabeller över böjning och ordbildning för olika ordklasser. Även om vissa av dem bara upprepar paradigmer som förekommer i motsvarande kapitel är de lättare att hitta samlade på ett ställe och är verkligen användbara. Det är inte önskvärt att informationen i tabellerna skiljer sig från den som presenteras i själva grammatiken. Tyvärr har detta skett i den första tabellen (s. 206–207). I tabellen anges nolländelse för maskulina och feminina substantiv i singularis nominativ i den femte deklinationen, medan grammatiken enligt den traditionella tolkningen anger ändelsen -uo (s. 26 och 30). I grammatiken behandlas räkneorden först och därefter pronomina; i tabellerna är ordningen den omvända – först sammanfattas pronominaböjningen och sedan räkneordsböjningen. I den nittonde tabellen (s. 225), liksom i andra fall, bör mjukhetstecknet i anges med ändelsen, inte med futurumsuffixet (dvs. –si-uo-si): –s-iuo–si. I denna tabell bör mjukhetstecknet helt utelämnas i andra person futurum. I tabell 34 (s. 233) översiktas former av enkla och reflexiva, inte pronominella, gerundier, som det står. 12. I grammatiken har alla litauiska exempel försetts med accenttecken på ett omsorgsfullt sätt. Det är väl utfört, med bara några få småfel: Mėnuō (s. 42) – bör vara Mėnuo; namięp (s. 199) – bör vara namiep. Även korrekturfel är nästan omöjliga att hitta (kanske bara formy s. 150 – bör vara formy, stopień wyższs s. 201 – bör vara stopień wyższy). Det är bra att litauiska motsvarigheter i de flesta fall ges bredvid de polska termerna. En förteckning över litauiska termer hade varit användbar i slutet av grammatiken. Avslutningsvis kan sägas att grammatiken som utarbetats av Ona Vaičiulytė-Romančuk väl återger det litauiska språkets fonologiska och morfologiska struktur. Grammatikens teoretiska grund är måttligt konservativ. Den är systematisk, konsekvent och tydlig – det verkar som om man kan hitta allt som man vanligtvis söker i liknande grammatiker, och till och med en del överflödigt material. Det som framför allt saknas är grunderna i syntax. Den granskade grammatiken fyller sitt syfte – den kommer att vara en användbar lärobok i litauiska för polsktalande och polskläsande studenter, inte bara i Polen utan även i Litauen. Jag hoppas att de synpunkter som framförts i recensionen blir till nytta för författaren när hon förbereder kommande utgåvor av grammatiken. O. VAIČIULYTĖ-ROMANČIUK. Gramatyka języka litewskiego. Wybrane zagadnienia morfologii i fleksji z ćwiczeniami 311 LITERATŪRA Ambrazas V., red. 11994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Girdenis A. 1995: Teoriniai fonologijos pagrindai, Vilnius: Vilniaus universitetas. Holvoet A., Semėnienė L. 2004: Rūšies kategorija: mediumas ir pasyvas. – Holvoet A., Semėnienė L., red. Gramatinių kategorijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas [Lietuvių kalbos gramatikos darbai 2], 35–60. Hopper P. J., Thompson S. A. 1980: Transitivity in grammar and discourse. – Language 56, 251–299. Keinys S. 1999: Bendrinės lietuvių kalbos žodžių daryba, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Keinys S., red. 42000: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Morkūnas K., sud. 11999: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Otrębski J. 1956: Gramatyka języka litewskiego 3. Nauka o formach, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. Rosinas A. 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Smetona A. 2005: Pagrindinių darybos būdų skyrimo klausimu. – Acta Linguistica Lithuanica 52, 83–89. Stundžia B. 1981: Daugiskaitiniai asmenvardiniai oikonimai ir jų reikšmė linksniavimo bei kirčiavimo sistemų rekonstrukcijai. – Lietuvių onomastikos tyrinėjimai // Lietuvių kalbotyros klausimai 21, 185–198. Stundžia B. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos kirčiavimo sistema, Vilniaus universitetas. Urb utis V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas. Žulys V. 1969: Vadinamųjų nekaitomųjų įvardžių vieta lietuvių kalbos gramatinėje sistemoje. – Baltistica 5(2), 167–177. Gauta 2008 08 26 ARTŪRAS JUDŽENTIS Vilniaus universitetas Universiteto g. 5, LT-01513 Vilnius Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 312 KALBOS KULTŪRA | 81