Rita Miliūnaitė. „Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai“

RITA MILIŪNAITĖ VARIATIONER I NUTIDA LITAUISK SPRÅKANVÄNDNING Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2009, 248 p. Den recenserade boken av Rita Miliūnaitė, författarens andra monografi, är, skulle vi säga, en ändamålsenlig vidareutveckling av den första (Lietuvių kalbos gramatikos norminimo pagrindai, 2003). Redan i den monografin behandlas begreppet grammatiska varianter, klassificeringen av sådana varianter, formella och funktionella varianter särskiljs, variantrelationernas distributionella förhållanden och grader av värdering beskrivs; redan där definieras varianterna utifrån den allmänna språkbrukets bruk, inte språksystemet, det vill säga mycket brett (se Miliūnaitė 2003: 38, not 17). Nu har denna förståelse befästs i termen brukningsvarianter, och alla slags varianter omfattas. När frågan om varianter är ett språk- eller talfenomen avgörs, förefaller författaren godta ståndpunkten att variation är kodad i systemet och vid behov realiseras i strukturen (med stöd i Aldonas Pupkis ståndpunkt). Därav följer synen på det undersökta fenomenet: ”Ett sådant synsätt gör det möjligt att i viss mån skilja variation som en språklig egenskap från dess direkta samband med systemet och normen och att betrakta varianter som konkreta uttryck för denna egenskap i bruket.” (s. 124; författarens betoning). Undersökningsobjektet är högaktuellt, eftersom varianter (särskilt i bred bemärkelse) är talrika på alla nivåer i det levande språket och nya ständigt uppstår. Skolan behöver forskningsresultat och data om varianter; eleverna måste få bekanta sig med de brukningsvarianter som är mest typiska i deras omgivning och lära sig att värdera och välja: ”En mer omfattande klassificering av varianter är viktig inte bara för studier av språkbruket, utan också för undervisningsmetodiken i standardspråk, eftersom man i skolorna hittills har talat mer om språkfel än om hur man över huvud taget ska värdera olika uttryck för variation i språkbruket.” (s. 176). Karaktären och syftet med de undersökningar som beskrivs i monografin sammanfattas ganska träffande i följande påståenden: ”I detta arbete kopplas variationen främst till språknormer och deras funktion i bruket – till förändringar, svängningar och överträdelser av normerna. Det bör dock understrykas att det som avses inte är variation i språknormerna, utan variation i en vidare bemärkelse, som omfattar både normerade och icke-normerade var- 348 KALBOS KULTŪRA | 83 ierande fenomen i språkbruket” (s. 119–120); ”den genomförda explorativa undersökningen av språkbruket och dess varianter utgör en grund för att sammanställa en variantförteckning utifrån de uppgifter som finns i denna excerpteringssamling” (s. 219). Den excerpteringssamling som nämns i den sista meningen är Samlingen för nutida språkbruk, som under flera årtionden (mer systematiskt sedan 1988) har byggts upp av monografins författare och hennes familj utifrån tryckta medier, internetkällor och andra områden av offentligt språkbruk (s. 92–113, 156). Boken bygger också på uppgifterna i denna samling. Författaren framhåller att variantbrukets funktion och relationerna mellan varianterna inte är föremål för denna monografi, utan för fortsatt forskning (s. 160, 220), men presenterar ändå redan i detta verk de allmänna funktionella egenskaper hos varianterna som framträder i bruket (hon kallar dem själv hypotetiska, s. 160), beskriver variantkluster som uppstår i språkbruket (s. 197–199) och aktualiserar åter problematiken kring variantrelationernas distributionella förhållanden (s. 199–201). Boken består av två delar: ”Nutida språkbruk och dess fenomen” (s. 15–113) och ”Språkbrukets varianter” (s. 115–214). I den första delen (4 kapitel) behandlas begreppet språkbruk, kännetecken på nutida litauiskt språkbruk, undersökning av språkbruksfenomen och dokumentation av dem; i den andra delen (3 kapitel) presenteras en syn på variation, dess uttryck behandlas och relationerna mellan varianterna översiktligt redogörs för. Alla kapitel avslutas med sammanfattningar, och monografin med avslutande anmärkningar. Boken innehåller 17 figurer (främst scheman) och 9 tabeller. De visar tydligt hur författaren strävar inte bara efter en konsekvent klassificering av språkfenomen, utan också efter att göra vetenskapliga slutsatser och generaliseringar åskådliga. När författaren diskuterar olika teoretiska frågor om variation har hon hela tiden den sammanställning av varianter i nutida litauiskt språkbruk som hon håller på att färdigställa för tryck i åtanke. Därför kan monografin med rätta betraktas som en solid teoretisk grund för denna sammanställning (författaren säger själv att de teoretiska frågorna om variation i språkbruket huvudsakligen diskuteras i den andra delen), medan kapitel 1.4 i den första delen (”Dokumentation av språkbruksfenomen”, s. 92–113) är en första beskrivning av sammanställningen, en sorts introduktion till den kommande sammanställningen: här behandlas registret till variantförteckningen och ett utdrag ur den presenteras (s. 108–109). Grunden för sammanställningen är varianternas form och deras strukturella egenskaper (s. 177). Hur förstås verkets centrala undersökningsobjekt, brukningsvarianter? ”Monografin utgår från den vidaste förståelsen av variation, som gör det möjligt att betrakta varierande språkbruksfenomen objektivt, utan värderande hållning; en sådan hållning behövs senare i det normerande arbetet, när relationerna mellan de varierande fenomenen i språkbruket väl har fastställts.” (s. 217). Små- R. MILIŪNAITĖ. Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai [Rec.] 349 För att illustrera den snäva och breda förståelsen av variation är exemplet med bildningsvarianterna voveruška: voveraitė särskilt träffande. Efter att ha visat hur bedömningen av hybriden voveruška förändrats i olika utgåvor av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno (i 1954 års utgåva betraktades voveruška fortfarande som en synonymisk norm, 1972 försågs den med en hänvisning till voveraite, och från och med utgåvan 1993 bedöms hybriden som olämplig i standardspråket och förses med beteckningen ntk.), säger författaren: ”I offentligt språkbruk är voveraitė nu också en uppenbar modellnorm i denna [svamp]betydelse. Enligt den snäva förståelsen av variant var alltså voveruška ir voveraitė varianter samtidigt, men senare försvann deras variationsförhållande. Enligt den breda förståelsen av variant betraktas voveruška ir voveraitė som brukvarianter.” (s. 152). Många språkliga enheter med samma betydelse, traditionellt betraktade som synonymer (lexikala eller grammatiska), räknas av författaren till variationen, t.ex. procentas ir nuošimtis, leidykla „Versmė“ ir „Versmės“ leidykla (s. 207; till morfologiska varianter räknas till exempel konkurrerande singular- och pluralförbindelser piešinio: piešinių [tävling] (s. 172), och till syntaktiska varianter uttrycken sprogusi bomba sugriovė [sandėlį]: sprogo bomba ir sugriovė [sandėlį] (s. 173). Två slags varianter skiljs åt: form- och betydelsevarianter (s. 214). Formvarianter kallas fall där formen hos samma språkliga enhet varierar medan betydelsen förblir oförändrad; dessa varianter kan skilja sig åt i funktionella (stilistiska) egenskaper. Detta är, skulle man kunna säga, en snäv förståelse av språkvarianter, med en viss tradition inom vår språkvetenskap. Lingvister som håller fast vid denna användning av termen försöker så tydligt som möjligt skilja varianter från synonymer. Betydelsevarianter kallas olika språkliga enheter som systematiskt har samma betydelse eller funktion (t.ex. absoluta synonymer), eller sådana enheter där den ena i bruk, utöver sin egentliga betydelse, också får den andras betydelse. Varianter av den andra typen utvidgar begreppet variation avsevärt. Det är omöjligt att inte lägga märke till att författaren också talar om lexikala varianter med närliggande betydelse: ”På grundval av samma eller mycket närliggande betydelse varierar lexikala enheter – ord eller lexikaliserade, ofta stelnade ordkombinationer.” (s. 164), och sammanfattar sina ståndpunkter så här: ”som varianter i den nutida litauiska språkbruket betraktas språkliga företeelser med samma eller mycket närliggande betydelse som återkommer regelbundet och mellan vilka det i bruk uppstår variationsrelationer – möjligheten att ersätta varandra.” (s. 177; författarens kursivering). Den valda förståelsen av varianter gör det möjligt för författaren att förena traditionellt språknormerande arbete med ett sociolingvistiskt perspektiv på varierande brukfenomen 350 KALBOS KULTŪRA | 83 (s. 151–153, 215). Forskningens sociolingvistiska karaktär understryks på flera ställen i boken. Det framhålls till exempel att ”det normerande arbetet med litauiskt standardspråk hittills just har saknat närmare kopplingar till undersökningar av det faktiska språkbruket” (s. 217); förhållandet mellan sociolingvistik, språkplanering och språkvård visas (s. 121–122). Författaren får hjälp att söka efter och finna dessa kopplingar inte bara av sin kännedom om modern sociolingvistisk forskning i andra länder, utan också av sin fördjupning i traditionen för normering av litauiskt standardspråk (den första monografin ägnades i huvudsak åt detta) och sin uppmärksamhet på äldre och nutida arbeten inom litauisk språkvetenskap. Detta är en särskilt värdefull egenskap i dag, när inte så få yngre litauiska lingvister (oftare kvinnliga lingvister) tycks kunna betrakta sitt modersmål endast med främmande ögon. Ett utmärkande drag hos monografin är strävan att bringa ordning i varierande språkvetenskapliga termer och vid behov föreslå nya. Terminologin för funktionella stilar korrigeras något. Den stil som inom litauisk språkvetenskap benämns på olika sätt – vardaglig sakprosa, talspråksstil, helt enkelt vardaglig eller talad – benämns i monografin daglig (s. 42); man kan erinra om att just denna term föreföll bekvämare för Bronius Savukynas än vardaglig sakprosa (se Savukynas 1977: 19, not 2). En term föreslås för att beteckna medlemmar i en variantgrupp: ”Alla andra medlemmar i en variantgrupp, utom huvudvarianten, skulle kunna kallas motsvarande varianter”; i detta fall anses termen sekundärvarianter olämplig, eftersom den kommer att behövas i ett senare skede av variantforskningen, ”för att beskriva variantrelationernas ojämlikhet i förhållande till normerna” (s. 198). Målet är att skapa ett konsekvent terminologisystem, framför allt för termer som inom vår språkvetenskap används med likartad betydelse och ofta omväxlande. I avsnittet ”Variationens uttryck” behandlas termer för närliggande företeelser (varianter, dubletter, synonymer, konkurrenter, motsvarigheter och ersättningar) och de olika begrepp som betecknas med dem (s. 140–196). Begripligt nog behandlas förståelsen av varianter utförligast: den snävaste och bredaste förståelsen, strukturella och funktionella kännetecken hos varianter samt klassificeringen av varianter (s. 140–177; se även s. 201–211 om typer av variation). Realiseringen av ett invariant – en variantgrupp och de variantrelationer som uppstår inom den – kallas variation (s. 163, not 98; 201). Variation beskriver författaren som ”den mest allmänna egenskapen hos språkliga företeelser att i samma kontext regelbundet ha identisk eller mycket likartad betydelse eller utföra identisk eller likartad funktion – det vill säga möjligheten att ersätta varandra.” (s. 192; författarens kursivering). R. MILIŪNAITĖ. Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai [Rec.] 351 De viktigaste uttrycken för variation anses vara varianter och synonymer; olika synsätt på förhållandet mellan dessa begrepp redovisas (s. 132). Det centrala kännetecknet hos synonymer och brett förstådda varianter är den betydelsemässiga gemenskapen mellan språkliga enheter med olika uttryck (s. 181). Författaren diskuterar ingående frågan om skillnaden mellan synonymer och varianter (s. 180–188) och drar vissa slutsatser, men efter att ha betonat att frågan är svår att reda ut (s. 183) gör hon inte anspråk på att reda ut den fullständigt. En sak är klar: brett förstådda brukvarianter omfattar en del av de språkliga företeelser som hittills i regel har hänförts till synonymiken (s. 128); synonymer ”tas in i variantperspektivet i huvudsak i den mån de har samband med normativitet” (s. 194). Även icke-normativa företeelser hör till varianterna, men det vore olämpligt att betrakta dessa som systemiska synonymer, eftersom de är uttryck för andra system än standardspråkets. Därför sägs också: ”Liknande icke-normativa företeelser [det handlar om konstruktionen dėti ant keptuvės, använd i betydelsen ’lägga i stekpannan’] väcker frågan om de kan betraktas som föremål för forskning om syntaktisk synonymi.” (s. 185). Författaren menar att termen synonymer i detta fall vore motiverad, ”[o]m vi förstår synonymer brett – som en företeelse i allmänt bruk (inte enbart i standardspråket) – kan synonymer i förhållande till standardspråkets normer stå i relation till varandra som norm och motiverat bruk av en icke-norm” (s. 193, not 112). Självklart kan icke-kodifierade språkmedel betraktas som kontextuella, situationsbundna synonymer. Författaren tycks utveckla Aldonas Pupkis påstående att ”variation och synonymik inte är strikt självständiga, helt åtskilda företeelser; på vissa punkter möts och korsas de, och i språkets utveckling kan den ena övergå i den andra” (s. 132), och säger: ”En del varianter får med tiden vissa nyanser och ytterligare kännetecken och blir inte längre konkurrerande varianter utan synonymiska uttrycksmedel” (s. 90). I samband med synonymer kan en liten detalj vara värd att uppmärksamma. När monografin påminner om att grupper av synonymer i litauisk språkvetenskap brukar kallas synonymrader eller synonymserier, anges bland de lingvister som använder den senare termen endast Alvydas Umbrasas (2004) (s. 197). Jag vet mycket väl att denna term har föreslagits av Stasys Keinys, som föredrar den framför uttrycket synonymrad (se även hans artikel synonymserie, hänvisningen till artikeln under termen synonymrad KTŽ 1990: 183). I författarens första monografi nämndes konkurrensen mellan språkliga medel endast i förbigående (se Miliūnaitė 2003: 40; 57, not 32; 167), men nu har den blivit ett av variationens centrala begrepp (s. 188–190); det talas om konkurrens mellan varianter och dess grader (s. 211–213). Litauiska lingvister använder termerna kon- 352 KALBOS KULTŪRA | 83 konkurrens använder de främst när de diskuterar språkförändring, sådana fall där ett uttrycksmedel tränger undan ett annat ur bruk, särskilt när icke-rekommenderade, okodifierade varianter används i stället för en variant som rekommenderas för standardspråket. Det handlar alltså uppenbart om ett diakroniskt perspektiv. Aleksas Girdenis har en gång formulerat just ett sådant synsätt: termen konkurrens ”används allmänt inom diakronisk lingvistik <...>. <...> brukar några språkfenomen konkurrera under en tid. Säg att det fanns en konstruktion med dativ och particip, dativus absolutus, och att den sedan gav plats åt en gerundivkonstruktion. Det är konkurrens i verklig, diakronisk bemärkelse”; konkurrensfenomen som uppfattas synkront ”skulle kunna beskrivas som stilistisk opposition. Jag tänker mig sådana fall: Människorna kom sjungande och Människorna sjöng sig förbi” (citerat ur stenogrammet från mötet i habiliteringskommittén vid Vilnius universitet den 8 februari 1996, där Aleksas Girdenis talade). Rita Miliūnaitė är inte lika kategorisk; hon menar att samma termer för konkurrens inom språkvård och stilistik också kan beteckna något olika begrepp: ”inom stilistiken flyttas konkurrensen från relationer mellan språkfenomen, som utvecklas i bruket över en längre tid, till konkurrens mellan uttrycksmedel i själva valsituationen” (s. 189); ”till skillnad från inom stilistiken betraktas varianterna inte som konkurrenter i själva valsituationen, utan när de i bruket, i en avgränsad kontext, regelbundet används omväxlande, utan hänsyn till förhållandet till kodifieringen” (s. 190). Här är det värt att kort påminna om konkurrensbegreppet inom tjeckisk lingvistik, med stöd av nyare publikationer, eftersom begreppet därifrån lånades in i litauisk stilistik. Även tjeckiska lingvister betraktar konkurrens på två sätt: antingen som en process där ett eller flera uttrycksmedel trängs undan av ett synonymt medel, eller som att ett uttrycksmedel föredras framför synonyma medel. Konkurrens förstås alltså som ett dynamiskt fenomen, som kan studeras som en förändring eller som dess följder och manifestationer i ”ett synkront språksnitt”. Därför skiljer man mellan konkurrens mellan språkmedel och parallellism (paralelnost). Enligt detta synsätt talar lingvister inte om konkurrens när det handlar om uppenbara parallellförekomster (paralely) av dubletter som uttrycker en viss betydelse eller fyller en viss funktion. På senare tid har man inom tjeckisk lingvistik oftast inte skilt mellan konkurrens och parallellism; konkurrens definieras som användning av olika medel för att uttrycka samma innehåll, som en sådan möjlighet ur systemets synvinkel, det vill säga som en uppsättning språkmedel som språksystemet tillhandahåller för en kommunikationsakt eller för olika kommunikationstyper (se Martincová 1997: 161; Jelínek 2002: 223). R. MILIŪNAITĖ. Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai [Rec.] 353 När idén om konkurrens mellan uttrycksmedel utvecklas vidare vore det också värt att överväga en arbetsgrupp av termer för verbet konkurrera. Termerna konkurrenter, konkurrerande (varianter), konkurrens och kanske konkurrensmässig (uttrycksform) får sägas vara etablerade och oomstridda. Men i tabellen ”Variantdrag” (s. 161) hittar vi adjektivet konkurrenskraftig och substantivet konkurrensmässighet. Kanske borde det vara konkurrenskraft? Eller konkurrerande och konkurrerbarhet? Eftersom termen konkurrens har lånats in metaforiskt från ekonomin eller andra samhällsvetenskaper, skulle alla termer i denna grupp som uppstår inom lingvistiken kunna följa den kodifiering som etablerats inom dessa vetenskaper1. Förhållandet mellan varianter och andra former av variation sammanfattas så här: ”Synonymer visar på fler möjligheter att använda varianter, dubletter är ett tecken på att variationen är överflödig och kanske bör undanröjas, medan konkurrenter visar hur varianterna etablerar sig i bruket.” (s. 193). På många ställen i monografin skiljer författaren ut och framhäver den stilistiska nivån i studiet av variation. En av brukets egenskaper, utifrån språkbrukssättet, beskrivs med hänvisning till de så kallade brukstilarna: på denna grund skiljer man mellan informellt (inofficiellt) och formellt språkbruk (s. 34–47). ”Den kanske viktigaste skiljelinjen blir formellt–informellt. Längs denna axel har dagens litauiska språkbruk nått en viss balans: språkets uttrycksmedel differentieras allt mer enligt detta kriterium, både i skriftlig och muntlig form”; ”de tidigare ganska tillförlitliga kriterierna skriftligt–muntligt språk och offentlighet–privatliv är inte längre lämpliga”; ”standardspråkets användning bestäms i allt högre grad av syftet med användningen och mottagaren” (s. 216–217); ”det informella språkbruket utvecklas till en separat språkstil” (s. 47). Stilistiken tilldelas studiet av normöverträdelser när dessa är motiverade (s. 196). Exempelvis används i kontexten på s. 194–195 ”sammansättningen tvätta motorvägen <...> bryter mot språkets normer” (s. 195), men metaforen förefaller stilistiskt motiverad (jfr Långvariga regn drog in, dränkte och svepte fram över Vilnius under en hel vecka]. Balt. LKŽ X 583). (Om den stilistiska språknivån, se även s. 50; 90; 112; 173, not 105; 195.) På vissa ställen korrigerar författaren sina tidigare ståndpunkter och formuleringar. Så sägs det att ”den publicistiska stilen på grund av sin heterogenitet bör delas upp i åtminstone två delar – en informativ och en expressiv. Språkråden har 1 Pavyzdžiui, Rūtos Vainienės Ekonomikos terminų žodyne (Vilnius: Tyto alba, 2005) yra konkurencija, konkurencingumas ir konkurencinis pranašumas (p. 139–140). Žodyne skaitome padėkė neįvardytiems kalbininkams, bet jame, deja, nėra įrašo apie aprobaciją Valstybinėje lietuvių kalbos komisijoje, tad nieko negalima pasakyti apie žodyne pateikiamų terminų kodifikacijos lygį. 354 KALBOS KULTŪRA | 83 gjort detta inte helt korrekt genom att kalla endast dess expressiva del publicistisk stil och skilja den från den informativa.” (s. 41, not 22; monografins författare är redaktör för och en av författarna till flera häften med språkråd). Även om jag i princip instämmer i denna precisering måste jag ändå säga att det inte begicks något misstag när den informativa stilen skildes från den publicistiska; man valde helt enkelt ett annat synsätt på stilindelningen. I den engelska stilistiktraditionen skiljer man exempelvis den tidningsmässiga (dvs. informativa) stilen från den publicistiska (se Galperin 1971: 306–318; författaren till avsnittet ”Tidningsstil” är V. L. Najer (Nayer)), medan tidningsstilen i rysk stilistik förstås som den publicistiska stilens kärna och benämns med den dubbla beteckningen tidnings-publicistisk (газетно-публицистический) stil (se Стилистика 2007: 116). Under lång tid, påverkade av rysk stilistik och med tidningar och publicistik som liknade varandra vad gäller stil och genre, delade vi stilarna på samma sätt. Därför har det under flera decennier vuxit fram en motsvarande (som den ryska) tradition för indelning av litauiska språkstilar och deras varianter (substilar, genrer). Fram till återupprättandet av självständigheten motsvarade detta lingvostilistiska synsätt naturligtvis språkets stilistiska verklighet. Det kan hända att det även nu är för tidigt att ta över ståndpunkter från engelsk eller annan västerländsk stilistik. En mer genomgripande förändring av den etablerade stilklassificeringen skulle kunna göras först efter en grundlig undersökning av dagens språkbruk ur ett stilistiskt perspektiv (och därmed efter insamling av tillförlitliga data) och en tydlig formulering av kriterierna för stilindelningen. Några ord om åtskillnaden mellan enheter i språket (systemet) och i talet (yttrandet). I våra lingvisters arbeten förstås samma benämningar på enheter på olika sätt. Författaren är konsekvent i detta avseende, men läsaren skulle ha nytta av en förklaring till varför just detta synsätt har valts. Med utgångspunkt i Jono Palionis Kalbos mokslo pradmenimis (1985) sägs det att ”fonem och morfem hör till språket, medan ord, fraser och meningar hör till talets enheter” (s. 153–154). I andra författares arbeten finner vi emellertid en något annorlunda tolkning av termen mening. I Kalbotyros terminų žodyne ges exempelvis en egendomlig övergångsbeskrivning: ”Mening är en konkret typ av språkenhet som uttrycker en tanke, och därför hör den själv till talet (yttrandet). <...> Men typerna av syntaktisk struktur hos en mening hör till en mer abstrakt nivå – språket.” (KTŽ 1990: 175). Vitas Labutis (1994: 57) har beskrivit detta förhållande något annorlunda (och enligt min mening mest exakt): ”Det egentliga kommunikationsfaktumet är en individuell mening i en text, nära förbunden med kontexten och användningssituationen. För en sådan mening i en text används numera termen ’yttrande’ eller ’fras’. <...> Det viktigaste, R. MILIŪNAITĖ. Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai [Rec.] 355 att vi gör skillnad mellan yttrandet som kommunikationsenhet och meningen som en enhet i språksystemet.” (Överallt markerat i citaten.) Här hör vi den ena respektive den andra av våra språkforskares offentliga uttalanden om det litauiska språkets nuvarande tillstånd och om de olika språkvarieteternas plats. De visar att det inte bara finns olika, utan rentav motsatta synsätt på standardspråket och språkförändringen. Allt beror på vilken roll som tilldelas modersmålet. Vi hör röster som hävdar att alla språkvarieteter (däribland även slang?) är likvärdiga och att litauiskan förändras naturligt, eftersom det viktigaste är att tillgodose kommunikationsbehoven; någon förlust av bildrikedom, en dragning mot boklig stil (å ena sidan) och en ökad kolloquialisering (å andra sidan) är då normalt. Rita Miliūnaitė ser annorlunda på vår språksituation; hon tror inte att allt kommer att ordna sig av sig självt och motsätter sig försök att överta egalitarismen – synsättet att alla språkvarieteter och uttryckssätt är likvärdiga (s. 131). Hon hävdar att standardspråkets utveckling har förlorat sin jämnhet, att dess användningsområden minskar och att okodifierade uttrycksmedel blir allt fler, att det skrivna språket har förlorat ”statusen som en homogen och välorganiserad språklig helhet” (s. 83), och sammanfattar: ”Det är alltså redan nu klart att intensifieringen av perifera företeelser och det direkta inträngandet av främmande element (från olika språknivåer) i språkbruket urholkar det litauiska språkets särart.” (s. 85). En väl avvägd uppfattning framförs om dem som i Litauen härmar politisk korrekthet: det finns ingen anledning att anamma bruk eller förbud mot vissa ord som påtvingas av andra språk; man bör i stället följa det egna språkets traditioner för bruket av dessa ord och dess betydelsesystem. Detta är inte bara en språkforskares uppfattning, grundad på en värdefull erfarenhet av forskning om det nutida språket, utan också en hållning hos en språkbrukare som tar ansvar för sitt modersmål och värnar om dess öde, dess samtid och framtid. När man läser Rita Miliūnaitės nya monografi kan man inte undgå att lägga märke till vissa särpräglade eller helt enkelt tilltalande drag i den vetenskapliga framställningens språkliga etikett. Vi är till exempel vana vid att läsa författarens tack till recensenter, redaktörer, förläggare och andra personer i slutet av bokens förord, men här är Tack en separat del av boken (såsom man ibland ser i västerländska forskares verk). Vi har ingen enhetlig tradition för hur man i texten benämner en författare som vi nämner, citerar eller annars hänvisar till när vi inte nöjer oss med den vanliga källhänvisningen (förkortningen efternamn, år, sida inom parentes): antingen skriver vi bara förnamnets initial före efternamnet, eller också anger vi hela förnamnet första gången personen nämns och använder därefter enbart efternamnet, som man i vardagligt tal brukar göra när man benämner en tredje person som inte är närvarande – en granne, arbetskamrat eller rentav någon högt uppsatt person. Mo- 356 KALBOS KULTŪRA | 83 nografins text nämner, utan att dra sig för upprepningar, den omtalade författaren varje gång, konsekvent genom hela boken, med för- och efternamn. Man skulle kunna säga att det är en högre, mer officiell och respektfull stil. Ingen citerad författare kritiseras, förtalas eller hånas när monografins författare med goda skäl intar en annan ståndpunkt. I publikationer om litauisk språkdidaktik förekommer exempelvis ett helt ogrundat förslag att kalla språk som uttrycks med ljud respektive skrift talat respektive skrivet språk, trots att vi har en ganska stark tradition av att i detta fall använda termerna muntligt språk och skriftspråk. Monografins författare håller sig till de senare termerna, men tillrättavisar inte författarna till de märkliga förslagen; hon påpekar endast att det också finns andra tolkningar av termerna och citerar den annorlunda uppfattningen (s. 34, not 11). Bedömningen av ståndpunkter som författaren inte delar eller betvivlar nyanseras på ett elegant sätt genom litotes: ”att överföra denna egenskap [här avses standardspråkets kodifierade normer] till det allmänna språkbruket och leta efter språkfel i dialekter eller sociolekter är e t t v i s s t m i s s f ö r s t å n d” (s. 23); ”att tala om det allmänna språkbruket som grund för normeringen v e r k a r ö v e r d r i v e t d r i s t i g t” (s. 21; kursiverat i citatet). Recensionens läsare kan få intrycket att det recenserade verket citeras mycket ofta. Det stämmer. Monografins centrala påståenden, definitioner och sammanfattningar, som det verkade nödvändigt att ta upp i recensionen, är formulerade så exakt och tydligt av författaren att jag, när jag återgav dem i stället för att citera ordagrant, var rädd att göra våld på den vetenskapliga sanningen. Boken är skriven i en föredömlig vetenskaplig och saklig stil. Å andra sidan är författaren, som redan nämnts, inte bara en objektiv och kylig forskare av språkföreteelser; hon är väl medveten om att hon undersöker sitt modersmål, och därför bryter ett mer känsloladdat ord och ett mer målande uttryck ibland igenom den sakliga framställningen, och vi får se en mer uttrycksfull period. Därför vill jag också avsluta recensionen med ännu ett citat ur Rita Miliūnaitės monografi – från konstateranden som övergår i en uppmaning till språkforskarna: ”Det är lätt för världens sociolingvister att undersöka alla slags varierande språkliga smådetaljer i de mest exotiska och perifera områdena av språkbruket <...> när metoderna redan har förfinats, erfarenhet finns och ett visst antal undersökningar har samlats, så att det finns ett statistiskt material för jämförelser mellan språkbrukskontexter i olika språk. Än så länge kan vi inte unna oss lyxen att slösa våra krafter på obetydliga och onyttiga saker, även om de kanske vid första anblicken verkar lockande; sociolingvistiska undersökningar bör inte vara självändamål, utföras enbart för undersökningens egen skull. Det nuvarande läget för litauiskan manar oss att inrikta oss på livsviktiga språkförändringar, så att vi inte bara kan förstå vad som händer i språkbruket, utan också tillämpa forskningsresultaten på språkplaneringen.” (s. 138). R. MILIŪNAITĖ. Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai [Rec.] 357 LITERATŪRA Galperin I. R. 1971: Stylistics, Moscow: Higher School Publishing House. Jelínek M. 2002: Konkurence výrazová. – Encyklopedický slovník češtiny, Praha: Nakladatelství Lidové noviny, 223–225. KTŽ 1990: K. Gaivenis, S. Keinys. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa. Labutis V. 1994: Lietuvių kalbos sintaksė. I dalis, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Martincová O. 1997: Na okraj konkurence slovotvorných prostředků. – Slovo a slovesnost 58 (3), 161–164. Miliūnaitė R. 2003: Lietuvių kalbos gramatikos norminimo pagrindai, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Savukynas B. 1977: Leidinio paskirtis ir kalba. – Žmonės ir kalba, Vilnius: Mokslas, 15–22. Стилистика 2007: Стилистика и литературное редактирование. Под ред. В. И. Максимова. 3-е изд., Москва: Гардарики. KAZIMIERAS ŽUPERKA Šiaulių universitetas P. Višinskio g. 38, LT-76352 Šiauliai [email protected] 358 KALBOS KULTŪRA | 83