Lietuvos moterų nepriesaginės (latviškos darybos) pavardės

KAZIMIERAS GARŠVA Institutet för litauiska språket LITAUISKA KVINNORS EFTERNAMN UTAN SUFFIX (MED LETTISKBILDNING) NYCKELORD: efternamn, ordbildning, dialekter, standardspråk. 1. INLEDNING När Statliga kommissionen för litauiska språket (VLKK) för ett decennium sedan antog ett beslut om möjligheten att officiellt förkorta litauiska kvinnors efternamn, kände många inte till det, och de som kände till det ägnade det inte tillbörlig uppmärksamhet. Först sex år senare började man tala mer om saken, när de ovanliga ändelserna i kvinnors efternamn började skava i ögon och öron, och litauisten Albinas Petrulis den 26 mars 2009 överlämnade en skrivelse till namnvetenskapliga avdelningen vid Institutet för litauiska språket: ”Om upphävandet av VLKK:s beslut nr N–2 (87) av den 26 juni 2003 ’Om bildandet av kvinnors efternamn’”, där han skrev: Det litauiska språket, det äldsta levande indoeuropeiska språket, utmärker sig genom sin särskilda skönhet, klangfullhet och rikedom och har ett unikt och fulländat system för bildning av efternamn. Endast i vårt folks egenhändigt skapade språk har män, flickor och gifta kvinnor efternamn med olika bildning, som klingar vackert på sitt eget sätt, böjs och kongruerar med andra ordklasser. Flickors efternamn med diminutiva suffix motsvarar organiskt deras åldersegenskaper och klingar behagligt. Gifta kvinnors efternamn med de traditionella suffixen -ien-, -(i)uvien- är enastående vackra och originella. De uttrycker en helig tillhörighet till familjen och symboliserar trohet och nära relationer mellan makar. Endast kvinnor som lever omoraliskt och vanhedrande kallas nedsättande för öknamn utan dessa suffix. Genom sitt beslut nr N–2 (87) av den 26 juni 2003, ”Om bildandet av kvinnors efternamn”, tillät Statliga kommissionen för litauiska språket att kvinnors efternamn bildas från den manliga efternamnsformen med ändelsen -ė. Att omvandla ett nedsättande öknamn, som hela det litauiska folket har använt sedan gammalt, till ett officiellt efternamn med en oestetisk klang är ett oförlåtligt misstag utan motstycke som snarast måste rättas till. Det är ett medvetet förräderi mot en av modersmålets mest värdefulla skatter. Motiven och skälen till att vår språkliga pärla trampades ned är också absurda. Om man nu så gärna vill dölja sin civilstånd, kan det göras på ett civiliserat, traditionellt och för det litauiska språket godtagbart sätt – genom att behålla sitt flicknamn. 216 KALBOS KULTŪRA | 85 Vi ber den ärade Seimas att skyndsamt behandla frågan om att upphäva VLKK:s beslut nr N-2 (87) av den 26 juni 2003, ”Om bildandet av kvinnors efternamn”. Med vänlig hälsning, Albinas Petrulis, pedagog och litauist. Kort därefter överlämnades skrivelsen, försedd med underskrifter från ett tiotal kultur- och vetenskapsprofiler som stödde de framförda idéerna, till talmannen för Republiken Litauens Seimas. På journalisternas inbjudan hölls då diskussioner i litauisk television (programmet ”Rätt att veta”), i Respublikos-tidningen, och mycket information fanns på Delfyje och andra webbplatser. Språkkommissionens beslut upphävdes dock inte. När begäran om att upphäva beslutet behandlades bröt VLKK mot förfarandet: alla tillgängliga argument för och emot konstgjorda efternamn diskuterades inte, all information samlades inte in, samråd i frågan hölls inte med Litauiska språkets instituts namnkommitté (som är den mest kompetenta institutionen i Litauen i denna fråga) eller med andra organisationer, ingen av de sökande bjöds in till behandlingen av frågan och deras argument diskuterades inte. Samråd fördes inte heller i tillräcklig utsträckning med språkvetenskapliga specialister, lärare och allmänheten. Ett efternamn är inte bara en personlig angelägenhet eller ett varumärke. Det är också ett folks kulturarv, som måste skyddas. Språket är människors kommunikationsmedel, och det omfattas av normer som måste vara tydliga och godtagbara för människor och inte väcka negativa reaktioner. Syftet med artikeln är just att lägga fram argument för varför kvinnliga efternamn utan suffix är olämpliga i officiell litauiska. 2. TRADITIONELL NAMNGIVNING AV KVINNOR Litauerna och många andra indoeuropeiska folk hade i forntiden endast ett förnamn (inget efternamn). Även de litauiska adelsmännen, som var de första att få efternamn, omnämns i fördraget från 1390 fortfarande endast med förnamn. Då och även senare skilde sig litauiska kvinnors namn från männens endast genom ändelsen –a eller –ė, jfr Daugirdas – Daugirda, Daugirdis – Daugirdė osv. I Litauen växte efternamn fram under 400 år, från 1400-talet till slutet av 1700-talet (bönder och kvinnor fick efternamn sist). På liknande sätt var det i grannländerna: i Tyskland och Polen uppstod efternamn under 1200–1800-talen, i Lettland under 1700-talet (officiellt år 1800) och i Ryssland under 1800–1900-talen (jfr Zinkevičius 2008: 29–42). Litauiska kvinnors efternamn bildades utifrån männens efternamn under 1500–1700-talen. Flickors efternamn hade suffixen –aitė, –ytė, –(i)ūtė, –utė (i dialekterna: –aičia, –yčia, –(i)ūčia, –ikė, –(i)ukė, –elė, –okė och liknande). Gifta kvinnors efternamn var K. GARŠVA. Lietuvos moterų nepriesaginės (latviškos darybos) pavardės 217 bildas av mannens efternamn genom att lägga till det litauiska suffixet –ienė (vid personnamn med en u-stam och –(i)uvienė), jfr Stripienė, Grigienė, Kairienė, Ožkinienė, Rimkūnienė, Skardžiuvienė. I dokument från litauiska arkiv som skrivits på latin, polska och ryska är många efternamn och deras suffix förvanskade. Suffixet –ienė skrevs också ofta på olika sätt med främmande alfabet av skrivare som inte kunde litauiska: –iene, –ienie, –ienia, –iena, –ene, –enie, –enia, –ena osv. (jfr Maciejauskienė 1991: 256–300). De olika stavningarna av samma suffix berodde inte bara på främmande språks ortografi, utan också på Litauens olika dialekter, femton underdialekter och omkring 100 talspråksvarieteter, där samma ljud kan uttalas olika men regelbundet motsvarar samma ljud i standardspråket. I den nordliga panevėžiškiai-dialekten uttalas till exempel Žėkienė Žėkienė / Žikienė, och Báikienė uttalas Báikene / Báikėne / Báikine (i obetonade stavelser reduceras vokalerna, och deras icke-vidgade variant bevaras). Suffixet –ien- har länge använts i de baltiska språkens namnskick. Suffixet används också i appellativer för att beteckna hustrun till den person som grundordet betecknar: dėdienė, brolienė, uošvienė. I Lettland finns floden Blydiena och orterna Saliena, Skrudaliena osv. (på litauiska skulle motsvarigheten vara suffixet –yn–). Det är tveksamt om även ortnamnet från 1200-talet, som skrevs på tyska Blidenen (numera också Blīdiene, Blīdiena, se Žeimelis 2010: 351), kan föras samman med detta suffix. I texter som skrevs på polska i Litauen kunde suffixet –ienė inte genast vinna insteg i det offentliga bruket. Eftersom man kände till mannens efternamn fanns det knappast anledning att fråga efter kvinnans, och därför skrevs gifta kvinnor med det slaviska suffixet –ova (ogifta med –ovna). För skrivare som kom långväga ifrån var litauisk ordbildning mycket främmande och obegriplig, och de försökte undvika den. Vid bildandet av kvinnors efternamn har suffixet –ienė använts i mer än 100 år, inte bara i standardspråket litauiska. Detta suffix har använts i ett halvt årtusende i alla litauiska underdialekter och talspråksvarieteter, och även utanför Litauens gränser. Omkring 130 km norr om Zarasai ligger Ciskoda församling, där man för 100 respektive 70 år sedan brukade kalla en nygift kvinna ”genast Moroziene, Korsakiene, Čepuliene, Leideriene, något som inte förekommer i det lettiska språkområdet”1. Litauiska kvinnor i de etniska områdena har behållit sina efternamn med suffixet –ienė i Indrica, Laukesa, Daugavpils, Aknīste och andra orter i Lettland, i Belarus, Polen, Kanada, USA och andra länder (vilket gravinskrifter visar). 1 Ur ett brev daterat den 21 juli 2012 från A. Vasiljeva, ättling till litauiska invånare i Ciskoda, till artikelns författare. 218 KALBOS KULTŪRA | 85 Till försvar för bruket av nya efternamn brukar man upprepa att några kvinnor i norra Litauen i 1600-talets kyrkböcker skrevs som Derkinte, Loke, Raude (jfr Salys 1983: 14). Men det finns också annat i denna fråga som inte bör förtigas: 1) företeelsen är mycket ovanlig; 2) detta är inte efternamn utan tillnamn – ett bestämmande ord som fogas till ett namn och anger olika öknamn, faderns namn, yrke, ursprung eller hemort2; 3) vid den tiden höll böndernas efternamn fortfarande på att ta form; något system fanns ännu inte, och man försökte precisera personens identitet på olika sätt; 4) i gränsområdet mot Lettland påverkas sådana former också av lettiskan; 5) Derkintis är ett gammalt förnamn, och förnamnsbildningen skiljer sig en del från efternamnsbildningen; 6) det kan röra sig om ett enstaka, inofficiellt bruk, såsom när man i samma del av norra Litauen i talspråk kallar den yngre Kareivą Kareiviuku, och Kareivaitę – Kareiviuke. På så sätt bildades också barns efternamn (Žeimelis 2010: 351). Man brukar också upprepa att Jonas Jablonskis en gång, när samtalet kom in på efternamn, sade att han inte kunde vänja sig vid att vi kallar en förstaklassare Laukiu (inofficiellt skulle det vara Laukiukas), och en kvinnlig student som avslutar sina universitetsstudier Laukyte, trots att hon redan är en fullvuxen Laukė (jfr Zinkevičius 2008: 338). Men med dessa ord återgav språkets nestor inte slutsatserna av ingående studier, utan snarare ett tillfälligt, roat intryck, kanske framkallat av just norra Litauen, där han ofta hade vistats och i Mintauja umgåtts mycket med elever från trakten (hans hustru kom också från Žeimelis). 3. ICKE-TRADITIONELL NAMNGIVNING AV KVINNOR De viktigaste källorna inom litauisk språkvetenskap säger att den traditionella, mycket särpräglade modellen för bildning av litauiska kvinnors efternamn är ett unikt språkfenomen som har uppstått naturligt och som bör bevaras och främjas (LKE 2008: 400; Zinkevičius 2008: 42). Men Statliga kommissionen för det litauiska språket antog ett beslut som bryter mot den traditionella namngivningen av kvinnor. Första punkten i beslutet av den 26 juni 2003, ”Om bildning av kvinnors efternamn” (Valstybės žinios, 2003, nr 65–3009), slår fast att suffixbildning (traditionell bildning) ska betraktas som den huvudsakliga metoden för bildning av litauiska kvinnors efternamn, 2 Ett intressant sammansatt namn från antikens Grekland (med ett förnamn och ett tillnamn som visar släktgrenen) Bukanosis Plikagalvis (Plikios son) Kranonietis (Zinkevičius 2008: 31, 39). K. GARŠVA. Lietuvos moterų nepriesaginės (latviškos darybos) pavardės 219 som visar kvinnans civilstånd. I den andra punkten i samma beslut godkändes också den nya bildningen av kvinnors efternamn med ändelsen -ė: ”Om man i vissa fall vill ha (ge) en efternamnsform som inte anger civilståndet, kan efternamnet bildas av den manliga efternamnsformen med ändelsen -ė [...]. När ett manligt efternamn har ändelsen -ė förblir det kvinnliga efternamnet oförändrat.” Författarna till det förhastade beslutet insåg att ett modernt kvinnligt efternamn i vissa fall inte längre skulle skilja sig från ett manligt efternamn (när det har ändelsen -ė: Bložė, Gervė, Kielė, Kregždė, Mitė, Ropė, Skrebė, Vegėlė, Žagrė med flera), men de nämnde inte ytterligare elva saker för landskvinnor som är mindre bevandrade i språkfrågor. Man vill kalla de nya efternamnen inte efternamn bildade enligt lettisk modell, utan ”kvinnliga efternamn som inte anger civilstånd” (jfr Stundžia 2010: 8–11). Men önskningar sammanfaller inte alltid med verkligheten. Just dessa efternamn visar på ett påfallande sätt inte bara ”civilståndet”, utan även två andra saker som bärarna av dessa efternamn inte vill höra. Ett efternamn utan suffix och med ändelsen -ė visar att en kvinna i giftasåldern sannolikt faktiskt har varit gift minst en gång, eftersom hennes efternamn har ändrats (varken flickor eller pensionärer använder sådana efternamn). På så sätt försöker man dölja äktenskapet, och någon kan bli nyfiken och vilja ta reda på syftet med detta döljande. Kraven i det egna språkets system förkastas och folkets namntradition utarmas och skadas när traditionen att bilda efternamn enligt moderns, mormoderns och andra kvinnliga förfäders namn överges. När kvinnor överger sina föräldrars och förfäders efternamnssuffix går de över till det lettiska språkets bildningssystem, och när namnen skrivs med litauiskt alfabet är det inte längre klart om de är litauer eller letter, till exempel: Baluodė, Jansonė, Dauguvietė, Kalnietė. Det litauiska språket ”förstår” inte på ett adekvat sätt ett annat språks system för personnamnsbildning, är inte anpassat till det och därför uppstår språkliga, etniska, juridiska och semantiska problem för samhället och för bärarna av de nya efternamnen. Efternamn är också en rättslig handling; när de förs vidare från generation till generation får de officiellt inte ändras, eftersom även ett enda utbytt bokstavstecken i ett efternamn juridiskt sett innebär att ett nytt efternamn bildas (LPŽ 1985: 16). Genom att stympa sina efternamn tar gifta kvinnor avstånd från mannens släkt, medan ogifta kvinnor tar avstånd från sina föräldrar och släktingar. När efternamnssuffixen -aitė, -ytė, -(i)ūtė, -utė överges går den diminutiva och kärleksfulla betydelsen förlorad, och när suffixet -ienė överges går den neutrala betydelsen förlorad, 220 KALBOS KULTŪRA | 85 en ändelse utan negativ betydelse, och en grövre form uppstår i stället, som just får negativa nyanser. Utan ändelsen –ienė sammanfaller betydelsen hos vissa efternamn med oönskade företeelser (Bobelė, Čigonė, Dručke, Kiaulė, Vištelė, Žilė etc.) eller tillskrivs efternamnsbäraren egenskaper som hon inte har eller inte skulle vilja ha. När man skapar efternamnsvarianter med otraditionell ordbildning skadar man det litauiska språket och bryter sönder dess ordbildningssystem; efternamn av icke-litauiskt ursprung förlorar sin litauiska prägel när litauiska ändelser tas bort (Ručinskė kommer polacker att kalla Ruczinska etc.). Efternamnen Apuokė, Katinė, Sakalė, Strazdė, Vanagė, Žvirblė, Gaidė, Gaigalė, Žąsinė, Ešerė, Karosė, Karpė, Šapalė, Žiobrė, Bitinė, Vorė, Žiogė, Apynė, Dagė, Dobilė, Kopūstė, Miežė, Ridikė, Žirnė etc. påtvingar medborgarna ett genus som inte finns i språket, och på grund av detta har VLKK redan tre gånger varit inblandad i rättstvister. Efternamn är ett kulturarv som tillhör inte bara efternamnsbäraren utan också folket, staten, gemenskapen och släkten. När man experimenterar med efternamn på nya sätt kränks radio- och tv-lyssnare samt besökare på institutioner, trots att hundratals samhällsrepresentanter har begärt att dessa frågor ska regleras i enlighet med lagarna och språkets regler (se även Miliūnaitė 2012). För kvinnor som förkortar sina efternamn, vars mans eller fars efternamn har ändelsen –aitis, tillåter själva språksystemet inte att de döljer sin ”civilståndsstatus”, eftersom Grigaitienė eller Grigaitytė, om de tog bort ändelserna –ienė eller –ytė, skulle bli Grigaite, det vill säga inte Grigaitis hustru eller dotter, utan Grigos döttrar (se Labutis 2009: 17). Vissa efternamn (Birutė, Giedrė, Milė (Emilija) etc.) sammanfaller numera med förnamn, och det är oklart vad som är personens förnamn och vad som är efternamn. Det finns exempel på att mannens efternamn, till följd av den nya efternamnsbildningen, inte längre har samma betydelse som hustruns efternamn, till exempel: Raudonikis – Raudonikė, Šakalys – Šakalė. Dessa problem bör förr eller senare lösas. Akademikern Zigmas Zinkevičius skrev redan 2009 i Voruta: Olika personer frågar mig ofta: vad tycker jag om de så kallat moderna kvinnliga efternamnen Žvirblis och Žvirblė i stället för Žvirblytė och Žvirblienė. Jag säger redan från början att jag, med några få undantag, är negativt inställd. Och här är varför. Från forna tider har litauerna ärvt ett tydligt och mycket praktiskt system för att benämna personer. En flicka vars far bar efternamnet Žvirblis kallades Žvirblyte, med en diminutiv ändelse, eftersom hon ju var en liten människa, fortfarande ett barn. I stället för ändelsen –ytė använde man i vissa fall även ändelserna –aitė, –ūtė, –ikė och andra ändelser, vars ursprungliga betydelse också var diminutiv. K. GARŠVA. Lietuvos moterų nepriesaginės (lietuviškos darybos) pavardės 221 När Žvirblytė (Žvirblė) gifte sig fick hon sin makes efternamn med suffixet –ienė (på vissa håll –uvienė), så om hon gifte sig med Karvelis blev hon Karveliene. Man kallade henne inte Karvele, eftersom det inte längre behövdes att ange att kvinnan hade blivit vuxen – hon var ju redan en gift kvinna, alltså en hustru. Man sade Karvelė (med –ė från mannens efternamn!) endast hånfullt, vanligen om kvinnan var lösaktig, som man brukade säga, en hora. Så sägs det fortfarande på vissa håll. [...] Ibland hör vi att kvinnor börjar använda den maskulina formen av efternamnet, till exempel Žvirblis i stället för Žvirblytė eller Karvelis i stället för Karvelienė. Det är helt fel. Det tillåts inte av det litauiska språksystemet, där substantivens genus skiljs åt genom ändelser, och dessutom är detta språkbruk ologiskt. Det är också opraktiskt eftersom det är ofullkomligt. [...] Utländska baltister har mer än en gång uttryckt sin beundran för mig över det fulländade litauiska systemet för personbenämningar. Men vi, som härmar utlänningarna, förkastar det! 4. SAMMANFATTANDE ANMÄRKNINGAR I artikeln har 12 argument lagts fram för varför de nya, konstgjorda kvinnliga efternamnen med ändelsen –ė inte gagnar vare sig kvinnorna, staten, språket eller nationen. Endast två argument är kända för varför vissa kvinnor behöver dessa konstgjorda efternamn – de sägs vara kortare och göra det lättare att kommunicera med utlänningar. Men samma sak kan uppnås på ett civiliserat sätt och med dubbelt så stor nytta för en själv: enligt punkt 11.12 i Republiken Litauens justitieministers beslut nr 1R–318 av den 12 oktober 2009, ”Om godkännande av regler för ändring av personnamn, efternamn och nationalitet”, kan den sökande ”förkorta sitt efternamn, om efternamnet i traditionellt bruk har en kortare form utan suffix”. På så sätt kan Vitkauskaitė eller Vitkevičiūtė bli Vitkute, och Vitkauskienė eller Vitkevičienė bli Vitkiene (även män skulle kunna förkorta sina efternamn). Det finns ingen anledning att hålla fast vid påtvingade slaviska suffix, inte heller av ekonomiska skäl. Enligt artiklarna 11.1, 11.7, 11.9 och 12 i det nämnda beslutet från Litauens justitieminister får en sökande ändra (eller återta) sitt efternamn om det kränker efternamnsinnehavarens värdighet eller är opraktiskt att använda, om efternamnets form inte motsvarar personens kön, om personen inte vill dölja sin så kallade civilståndsställning (och anknytningen till sin egen eller makens släkt och den traditionella kulturen), eller om efternamnet strider mot moralen och Republiken Litauens allmänna ordning. En litauer som befinner sig utomlands är också på sitt sätt en ambassadör för sitt folk och sin stat. Hans eller hennes efternamn kan automatiskt visa även hans eller hennes nationalitet. Traditionell bildning av kvinnliga efternamn stöds av språkvetarna, professorerna Vitas Labutis, Jonas Palionis, Aldona Paulauskienė, Zigmas Zinkevičius och 222 KALBOS KULTŪRA | 85 andra. Vi känner fortfarande inte till någon tydlig ideolog för den motsatta ståndpunkten eller dennes utförliga argument. Mot bakgrund av de omständigheter som lagts fram är initiativet att upphäva VLKK:s beslut nr N-2 (87) av den 26 juni 2003, ”Om bildning av kvinnliga efternamn”, fortfarande aktuellt. Kvinnliga efternamn utan suffix bryter ned det traditionella litauiska ordbildningssystemet, har en grövre och negativ klang och antyder, mot efternamnsinnehavarnas vilja, att kvinnan är i giftasåldern och sannolikt gift eller frånskild. Det nämnda beslutet antogs utan att allmänheten i tillräcklig utsträckning hade informerats om förslaget, utan att det hade diskuterats och utan att det hade fått stöd av en majoritet av medborgarna och språkvetarna. Icke-traditionella kvinnliga efternamn saknar prestige och skadar det litauiska språket; därför måste konstgjorda efternamn överges. LITERATŪRA Labutis V. 2009: Dar kartą apie moterų pavardes. – Gimtoji kalba 9, 12–19. LKE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija. Antrasis patikslintas ir papildytas leidimas. Sudarė K. Morkūnas, redagavo V. Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LPŽ 1985: Lietuvių pavardžių žodynas 1. Ats. red. A. Vanagas. Vilnius: Mokslas. Maciejauskienė V. 1991: Lietuvių pavardžių susidarymas XVI–XVIII a., Vilnius: Mokslas. Miliūnaitė R. 2012: Dabartinė Lietuvos moterų pavardžių formų įvairovė ir pasirinkimo galimybės (ištrauka iš rašomos studijos Ką manote apie nepriesagines moterų pavardes). Prieiga per internetą: <www.kalbosnamai.lt> (žiūrėta 2012 11 10). Salys A. 1983: Raštai 2: Tikriniai vardai, Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija. Stundžia B. 2010: Kaip kirčiuoti šeiminės padėties nerodančias moterų pavardes? – Gimtoji kalba 4, 8–11. Zinkevičius Z. 2008: Lietuvių asmenvardžiai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Zinkevičius Z. 2009: Apie moterų pavardes. – Voruta, Nr. 12(678), 1, 16; birželio 20. Žeimelis 2010: Žeimelis. II dalis. Sudarytojas A. Bečius. Vilnius: Versmė. Gauta 2012 11 15 K. GARŠVA. Lietuvos moterų nepriesaginės (latviškos darybos) pavardės 223 LITHUANIAN WOMEN’S SURNAMES (OF LATVIAN WORD-FORMATION) WITHOUT SUFFIXES Summary The article provides 12 arguments why the new artificial surnames of women with the ending -ė are not beneficial for the women themselves or for the state, language and nation. There are only two arguments why these artificial surnames are necessary for some women – they are shorter and easier when communicating with foreigners. The same could be achieved in a more civilized and beneficial way: following the order of the Minister of Justice the applicant can shorten the surname if in traditional usage there is a shorter variant without suffix. Thus Vitkauskaitė or Vitkevičiūtė can become Vikutė and Vitkauskienė or Vitkevičienė – Vitkienė (men should shorten their surnames too). The traditional way of feminine surname formation is supported by professors Vitas Labutis, Jonas Palionis, Aldona Paulauskienė, Zigmas Zinkevičius and others. There is no evident ideologist of the opposing side and comprehensive arguments are still not known. In our opinion the artificial forms of surnames (without a suffix and with the ending -ė) ruin the traditional word-formation system of the Lithuanian language, gives a rougher, negative shade to the surname and against the will of the owner indicates that a woman is of a marrying age and most probably married or divorced. Non-traditional surnames are not prestigious; they harm the Lithuanian language and should be abandoned. KEYWORDS: surnames, word-formation, dialects, standard language. KAZIMIERAS GARŠVA Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 224 KALBOS KULTŪRA | 85