Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje

MINDAUGAS STROCKIS Institutet för litauiska språket EN LATINSK–LITAUISK ORDLISTA I SAPŪNAS OCH ŠULCAS GRAMMATIK NYCKELORD: Sapūnas, Šulcas, Compendium, ordlista, översättning, latin. ANNOTATION I den litauiska grammatik som Kristupas Sapūnas och Teofilis Šulcas gav ut 1673, Compendium Grammaticae Lithuanicae, i förkortad form kallad Compendium, har nästan alla litauiska ord översatts till latin, så att den de facto rymmer en litauisk-latinsk ordlista med 1 380 uppslagsord. Av kännetecknen hos denna faktiska ordlista framgår att de litauiska orden översattes till latin av en person med tyska som modersmål. Man kan dra slutsatsen att de litauiska orden i Sapūnas manuskript lämnades utan översättningar och att Šulcas lade till dem senare. Trots mindre översättningsfel ger denna ordlista värdefulla belägg för 1600-talets litauiska språk i Litauen Minor. INLEDNING Den litauiska grammatik som utarbetades av Kristupas Sapūnas och Teofilis Šulcas, Compendium Grammaticae Lithuanicae, i förkortad form kallad Compendium, och ofta betecknad med förkortningen SC i litauistiska verk, är ett värdefullt monument över det litauiska språket på 1600-talet. Forskarna är överens om att den skrevs av Kristupas Sapūnas, medan Teofilis Šulcas gav ut grammatiken efter att ha lagt till en del och skrivit förord. Det är naturligt att fråga sig vad Šulcas egentligen lade till i Sapūnas manuskript. Hur BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 2 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Tamara Buchienė, Jonas Palionis och Kazimieras Eigminas har undersökt detta (Buchienė, Palionis 1957: 21–27; Eigminas 1997: 19–22); förutom förord har vissa utdrag ur Kleins grammatik infogats i den ursprungliga texten till Compendium, särskilt avsnittet om accentuering (Strockis 2007: 93–100). Kan vi veta bara så mycket? Att klarlägga detta med utgångspunkt i den latinsk-litauiska ordlista som döljer sig i Sapūnas och Šulcs grammatik är syftet med denna artikel1. Kaip žinoma, Kristupas Sapūnas (1589–1659), gimęs Mažojoje Lietuvoje, arba Kusuose, arba Didžiuosiuose Rūdupėnuose, vėliau vadintuose Enciūnais (tiksli vieta nežinoma; Biržiška 1960: 263), įstojęs į Karaliaučiaus universitetą, ten užsirašė kaip Christophorus Sepun Lituanus pauper „Kristupas Sapūnas [vėliau jo pavardė vokiškai buvo rašoma Sappuhn], neturtingas lietuvis [ar lietuvininkas]“. Iš to (ir, žinoma, iš pačios jo gramatikos) galima spręsti, kad lietuvių kalba jam buvusi gimtoji. Jei nesame tikri dėl kurio nors Mažosios Lietuvos autoriaus gimtosios kalbos, gali padėti ir pavardės etimologija. Atrodo, kad Sapūno pavardė yra lietuviška, metroniminės kilmės. Ar tai reiškia, kad kas nors iš jo protėvių buvo nesantuokinis Sapės (Sofijos) sūnus, nežinia (pats Kristupas buvo Mykolo 1 När passager ur Sapūnas och Šulcs grammatik citeras i denna artikel anges sidan i originalutgåvan från 1673, som lätt kan återfinnas även i faksimilutgåvan från 1997. Om sidan saknar numrering i originalet (i förorden och efterordet) anges sidan i 1997 års faksimilutgåva. Vid citat ur Kleins grammatik (sidnumreringen i originalet är kraftigt förvanskad av korrekturfel) anges både faksimilutgåvans sida (1957) och originalsidan, åtskilda med tecknet /. I de fall där sidnumret i originalet av Kleins grammatik på grund av ett tryckfel inte motsvarar det verkliga anges både det verkliga och det felaktigt tryckta sidnumret; det senare skrivs inom citationstecken. Vid citat ur Compendium och Kleins text används grafemisk transkription, där endast grafem och de allografer eller ligaturer som faktiskt hade fått grafemstatus återges med separata tecken (ſ, æ; œ förekommer inte), utan hänsyn till originaltryckets typsnittsdesign. Det innebär att z i den så kallade ”gotiska” (i detta fall Schwabacher) stilen återges som samma z som z i antiqua-stilen, inte med den moderna fonetiska transkriptionens tecken ʒ (eftersom det vore lika meningslöst som att till exempel återge g i ”gotisk” stil med den moderna fonetiska transkriptionens tecken ɡ enbart därför att de liknar varandra till utseendet). Bokstaven ß återges alltid så, oavsett om den i originaltrycket var satt som ligatur (ur vilken den moderna tyska bokstaven ß har utvecklats) eller separat. Om en bokstav i antiqua-stil har infogats i ett ord som i originaltrycket satts med ”gotisk” stil, återges den på samma sätt som alla andra bokstäver, utan någon särskild markering. Grafemisk transkription motsvarar bäst artikelns syfte. Litauiska ord i Compendium som citeras och är relevanta för argumentationen markeras med fetstil. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 3 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Sapūno sūnus; Biržiška 1960: 263). Vis dėlto galime atkreipti dėmesį į tai, kad jo gramatikoje tarp negausių moteriškų vardų (skirtų moteriškajai gramatinei giminei lietuvių kalboje iliustruoti) paminėta ir Sape = Sophia (25)2. Iš to galima atsargiai spėti, kad galbūt bent pats Sapūnas taip suprato savo pavardės kilmę. Från 1612 fram till sin död var Sapūnas kyrkoherde i Didieji Rūdupėnai (=Enciūnai). Som man antar skrev han sin grammatik omkring 1643 (Biržiška 1960: 264; Eigminas 1997: 10). Denna uppfattning, som inte uttryckligen framförs någonstans i litteraturen, härrör sannolikt från förordet till utgåvan från 1673, där det står att verket hade legat ultra luftrum fextum pulvere quafi obruta SC 48 ”begravt liksom under damm i mer än sex femårsperioder”, det vill säga opublicerat: drar man 6 × 5 = 30 från utgivningsåret 1673 får man årtalet 1643. Det verkar inte finnas någon anledning att betvivla denna uppfattning (förutsatt att förordet skrevs samma år som utgåvan kom ut, och inte något tidigare)3. Dessutom skulle det innebära att Sapūnas grammatik faktiskt är äldre än Kleins och att den därmed också skulle tillerkännas äran som den första litauiska grammatiken. Man vet också att Sapūnas var en av medarbetarna till Kleins grammatik, och att Klein hade lånat honom manuskriptet till sin egen grammatik (Biržiška 1960: 264; Eigminas 1997: 21). Sapūnas är också känd som författare till latinska dikter (Biržiška 1960: 263; Koženiauskienė 1990: 244, 266–267). Han dog 1659 i Enciūnai (=Didieji Rūdupėnai) (Biržiška 1960: 263; ZM 2014: 1555). Teofilis Šulcas (1629–1673) gimė irgi Mažojoje Lietuvoje, Vėluvoje (Biržiška 1960: 343; ZM 2014: 1651; pastarajame šaltinyje šis faktas minimas su klaustuku). Įstojęs į Karaliaučiaus universitetą, jame užsirašė kaip Theophylus Schultz Welawensis Borussus „Teofilis [vėliau jo vardas buvo rašomas taisyklinga lotyniška forma Theophilus] Šulcas, 2 Namnet var förmodligen inte särskilt vanligt, eftersom Donelaitis inte gav det till någon av gestalterna i Metai. 3 Påståendet att denna grammatik skrevs under åtta år (SC 255) är felaktigt (detta kommer att diskuteras senare). Påståendet att den skrevs omkring 1651, som förekommer i den bibliografiska kommentaren på den moderna utgåvans sista sida (SC 336), är ett tryckfel. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 4 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 ”senprussisk”. Av detta kan man sluta sig till att Šulcas var preussare (även om detta endast kan betyda ”medborgare i den preussiska staten”) och att hans modersmål var tyska; hans tyskklingande efternamn stöder också detta. Efter universitetsstudierna arbetade han som assistent åt kyrkoherden i Nybudžiai (ZM 2014: 1651), från 1650 var han kyrkoherde i Išdagai och 1662 blev han kyrkoherde i Katniava. Han dog 1673 (Biržiška 1960: 263; ZM 2014: 1651), samma år som Compendium publicerades. Även om det sägs att han betraktades som en god kännare av litauiska (Biržiška 1960: 263), verkar litauiska inte ha varit hans modersmål. Det finns uppgifter om att han skrev en litauisk-tysk-latinsk ordbok (Biržiška 1960: 263), men den har, om den nu skrevs, inte bevarats. En av hans sju söner, Jonas, kyrkoherde i Lazdynai (Lasdehnen) (ZM 2014: 1651), är för övrigt samme Jonas Šulcas som 1706 gav ut en samling av Aisopos fabler på litauiska. Ungefär detta vet vi om de båda författarna till Compendium. Sapūnas var 40 år äldre än Šulcas. Båda var lutherska pastorer i litauiska församlingar, hade avlagt examen vid universitetet i Königsberg och verkade på platser som låg högst lika långt från varandra som Trakai från Vilnius. Som vi vet från förordet till Compendium betraktade Šulcas Sapūnas som sin lärare och ärvde ett tidigare författat grammatikmanuskript från honom (när Sapūnas skrev sin grammatik måste Šulcas bara ha varit omkring 14 år). År 1673, omkring 30 år efter att den skrevs och 14 år efter Sapūnas död, gav Šulcas ut grammatiken och dog själv samma år, 44 år gammal. Vad mer kan vi få veta av den utgivna grammatikens text? De flesta litauiska ord som nämns i grammatiken har översatts till latin. I den finns alltså de facto en litauisk-latinsk ordlista, som dock inte har samlats i ett enda avsnitt utan är utspridd genom hela verket. Denna faktiska ordlista består av 1 380 enheter (de flesta är enskilda ord med översättningar, men det finns också ordkombinationer och hela meningar). Motsvarande BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 5 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 En ordlista med 2057 enheter finns också i Kleins grammatik.4 Så de facto har vi två litauisk-latinska ordlistor från 1600-talet. De är naturligtvis mycket kortare än de något tidigare utgivna Sirvydas ordböcker, men ändå är de värdefulla monument över 1600-talets litauiska lexikografi, ur vilkas analys det går att få veta en del. 1. ORDLISTANS SÄRDRAG När man läser Sapūnas och Šulcas grammatik ser man att dess ordlista innehåller vissa egendomligheter, som kan väcka misstanken att litauiska inte var modersmål för den översättare som översatte de litauiska orden till latin. Sådana egendomligheter finner vi inte i Kleins ordlista. Just dessa egenheter i Sapūnas och Šulcas ordlista kan bidra till att precisera kunskapen om var och en av författarnas bidrag till texten i Compendium. För det första finns det, helt naturligt, både i Compendium och i Kleins grammatik, och följaktligen också i deras ordlistor, såväl ålderdomliga grammatiska former som ålderdomliga ord, eller ord som är kända även i dag men används i ålderdomliga eller sällsynta betydelser. Därför skulle en nutida läsare inte alltid kunna använda dem bekvämt som litauisk-latinska ordböcker. Sådana fall är naturligtvis helt oklanderliga och hör inte till de märkligheter som nämns här. Som illustration kan några nämnas: Skellu Debeo, Skellejau 57 (skelėti ”stå i skuld”); Lazda Nux 57 (”hassel, hasselträd”; och lazda betyder här inte ”käpp”, och nux betyder inte ”nöt”); Skilliu Elicio ignem, Skiliau 47 (skìlti, skìlia, skýlė ”tända eld med eldstål”; se skìlti 2 LKŽᵉ), Gaudžiu Conqueror, Gauzdawau 49 (gausti ”dansa, sörja, klaga”; 4 Den Klein-ordlista som används i denna artikel digitaliserades under studentpraktiken av Ramunė Markevičiūtė, numera doktorand vid Freie Universität Berlin (Freie Universität Berlin). Jag tackar henne också för värdefulla diskussioner om ämnet för denna artikel. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 6 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 en betydelse belagd i Litauen); Paſtimpu Rigeſco, Paſtippau 56 (pastipti ”stelna, frysa till”; en betydelse också belagd i LKŽe), Wasfaris Januarius, Kowas Februarius, Karwèlininis Martius 25 (väl belagda äldre månadsnamn i Lill-Litauen) med mera. Ändå är vissa fall något mer komplicerade. 1.1. Tveksamma men ändå korrekta fall I 1997 års utgåva (SC 83) uppmärksammades och diskuterades redan fallet admįfu [sic; av allt att döma är detta ett tryckfel orsakat av det latinska prefixet ad-; det borde vara atmįfu], översatt som divinabo 11. Det kan förefalla som om ordet ”jag ska minnas” här har översatts till latin med ”jag ska förutse, förutsäga”, medan samma ord i Kleins grammatik (KG 103 / 9) atmįfu översätts med recordabor (”jag ska minnas”). Det är uppenbart att en annan betydelse av samma ord har översatts på detta sätt, och att Sapūnas och Šulcas grammatik avsåg betydelsen ”jag ska gissa”. Ett annat fall, Melmū Calculus 26, är inte heller något fel, även om det vid första anblicken verkar som om ”korsben” här skulle ha översatts som ”liten sten”. Melmuo betyder här ”smärta i korsbenet, stenbildning”; denna betydelse är också belagd i andra litauiska källor från 1600-talets Lill-Litauen, vilket framgår av LKŽe. Ordet calculus kunde även på latin betyda njur- eller blåssten, så här ser vi en i grunden korrekt översättning. Fallet Smagurauju Parafitum ago 51 verkar vid första anblicken inte särskilt träffsäkert, som om ett ord som betyder ”njuta av goda måltider” här skulle ha översatts med ”leva som inneboende” (det vill säga som den antika samhällstypens ”parasit” (gr. παράσιτος), som åt på värdens bekostnad) eller ”leva på andras bekostnad”. Vid närmare granskning framgår att den avsedda betydelsen här är ”leva på andras bekostnad, leva över sina tillgångar”. Även om denna betydelse inte är belagd i LKŽe, skrev Kristijonas Donelaitis: du, festande och 5 Belägg i Stor-Litauen, se uppslagsordet i Sirvydas ordbok från 1642: Krzyźá bolenie, Lumbago, Melmenio populis SD3 137. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikose | 7 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 alltid frossande, / Åkern med stängslen och hela huset åt du upp DM PV 465–466. Av denna kontext framgår att betydelsen av ordet smagurauti inte så mycket är ”tycka om läckerheter” som ”leva i sus och dus över sina tillgångar”. Detta bekräftas av översättningen i Compendium, ”leva på andras bekostnad” (och det verkar som om denna historiska betydelse av ordet smagurauti hade kunnat tas med i Lietuvių kalbos žodynas). Fallet Jauju Aqvā fervidā fup[er] infūdere, Jowjau Jowe 52 är inte heller en felaktig översättning, även om LKŽₑ endast anger betydelsen av ordet jáuti (jáuna / jáuja, jóvė) som ”böka, välta, röra om, ställa till oreda, röra till svinfoder”, medan den latinska meningen betyder ”hälla över med kokande vatten”. Vid närmare eftertanke verkar jáuti här betyda ”göra svinfoder” inte i överförd bemärkelse utan bokstavligen, det vill säga tillreda en viss sorts foder åt grisar. Ingredienserna i fodret kunde skållas med kokande vatten, så jáuti skulle här beteckna det som i Samogitien uttrycks med verbet plikyti6, medan det i Aukštaitija motsvaras av šutinti (apšutinti)7. Följaktligen är översättningen i grunden riktig. För en nutida läsare kan fallen Skinnu Eradico 54 (översättningen betyder ”rycker upp med rötterna”; carpo hade passat bättre) och Nėkaltaĩ impunē 67 (översättningen betyder ”ostraffat”; orden innocue, innoxie eller innocenter hade kanske passat bättre) förefalla också mindre exakta, men de kan inte heller betraktas som direkt felaktiga översättningar. Vissa fall verkar faktiskt ha samband med 1600-talets realia, till exempel Kėlines Caligae 33 (och samma översättning i Kleins grammatik: KG 166 / 72 ”70”). Ett sådant latinskt ord betydde i klassiskt språk ”soldatsandaler”. Det säger sig självt att klädedräkten var en under antikens Rom, en annan på 1600-talet och ännu en annan i dag; därför bör man inte vänta sig helt exakta motsvarigheter. Vilken förvirring som rådde i 1600-talets latin när man försökte benämna dåtidens knäbyxor, långbyxor, stövlar, damasker, strumpor och olika slags skor med namn på liknande romerska klädesplagg framgår av Cn 1171 (i artikeln Vbránie powſzéchnie, odzież nóg). Detsamma ser vi också på 1500-talet, 6 Jag tackar min kollega docent Petras Skirmantas för denna information. 7 Jag tackar min kollega docent Rasuolė Vladarskienė för denna information. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 8 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 DD 23, 357, 434, 485, där ordet caliga förklaras på tyska som Hob oder kriegsstiffel (”byxor eller militärstövlar”).8 Även ordet stövel (Awju qs.9 Aweju. Induo ocreas Awejau 52) har översatts med ”jag tar på mig stövelskaft”, men, som vi ser av andra källor, kallades även vissa höga stövlar eller stövelskaft för ocreae på latin på 1600-talet; jfr det nämnda Cn 1171 och inte mindre än fyra belägg i Sirvydas ordbok: Bot, boty. Ocreæ. Czebatay SD³ 21; Cholewá. Ocrea. Aulas SD³ 30; Nágolenice żołnierſkie, Ocreæ militares. Cziebatay kariewwiu SD³ 189 och Skornie, Ocreæ, mullei. Ciebałay SD³ 406. I princip är Szawju Difplodo, Szowjau Szowe 52 ett liknande fall, där det latinska ordet betyder ”jag smäller till” eller ”jag spränger”; uppenbarligen avses här skjutning med eldvapen, som de gamla romarna inte kände till. Översättningen av verbet saugoti med ett latinskt ord som betyder ”akta sig” väcker något större misstankar: Sawǥmi qs. Sawgoju Caveo, Saugojau 53 (custodio hade passat bättre). Ordet saugoti har emellertid belagd betydelse ”akta sig, undvika” i LKŽe, så här föreligger inget verkligt fel. Faktum är att samma ord Sawǥmi i själva Compendium redan några sidor senare översätts som Cuſtodio 58. Vid första anblicken kan översättningen av adjektivet rõdas (en slavism som betyder ”villig, beredd”) med adverbet ”gärna” förefalla felaktig (Rodas libenter 67), men detta fall 8 Att det latinska ordet caliga sedan medeltiden också har använts om byxor framgår av Hanzíková 1988: 95, där det sägs att det tjeckiska ordet för byxor kalhoty, belagt sedan 1300-talet, härstammar från den italienska formen *caligotte ”militärstövlar med långa, åtsittande skaft”, vilken i sin tur härrörde från latinets caliga. För övrigt är detta också prototypen till det ord kalgotkės (”strumpbyxor”) som är känt i litauiskan: de första strumpbyxorna importerades i mitten av 1900-talet till dåvarande Sovjetunionen och därmed även till det ockuperade Litauen från Tjeckien (dåvarande Tjeckoslovakien), och på förpackningen brukade det stå på tjeckiska kalhotky punčochové (ordagrant ”små byxor med strumpor”; jfr den litauiska benämningen ”byxor-strumpor”, som användes under senare hälften av 1900-talet). Även om de internetkällor som nämner dessa senare fakta inte har status som sakkunniggranskade vetenskapliga artiklar, verkar det inte finnas någon anledning att misstro deras uppgifter. En internetsökning på orden kalhoty, caligotte, caliga, kalhotky punčochové (i olika kombinationer) visar ett flertal källor med sådan information. 9 Förkortningen qs. betyder här quasi (”som om, liksom”), det vill säga att man säger att preteritum av verbet aviu bildas som om dess presens vore avėju. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 9 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Neselmanns ordbok förklarar: Jetzt wird Ródas, Ród’s allgemein als Adverbium gebraucht, gern, willig N 445. Vissa växtnamn kan också väcka tvivel, men erfarenheten visar att namn på biologiska arter i ordböcker, särskilt i äldre språk, alltid är en vansklig fråga, och man bör aldrig vänta sig fullständig konsekvens här. Compendium uppges det att grikiai är panicum (Grikkai Panicum 33), men enligt Sirvydas är panicum hirs: Ber. Panicum. Soros nežifžákoi, foros kulines SD3 10 (se även förklaringen av kūlinis 4 i LKŽė). Lėšiai är enligt Compendium ciceres. Det skulle betyda ”ärter”, men en felaktig pluralform har använts10 (troligen ett litet förbiseende, om det inte är ett tryckfel); översättningen lentes hade varit bättre. Enligt Klein, och även Sirvydas, betyder cicer (korrekt singularform) bovete: grikkai ocymum, cicer KG 166 / 72 ”70”; Tatárka iarzyna, Ocymum (vulgo) cicer. Gribiey SD3 442. Dessutom finns det i Sapūnas och Šulcas grammatik (liksom i vilken komplicerad bok som helst) också små förbiseenden, som är svåra att skilja från tryckfel. Det verkar som att två korrekturfel uppstod vid återgivningen av ufpraffu intelligo 2: ett i vart och ett av det litauiska och det latinska ordet. Om det hade varit [fu]praffu intell[am] skulle det betyda ”jag kommer att förstå”. Det litauiska ordet har också rättats så i 1997 års utgåva (SC 65; jfr också Kleins fuprantu intelligo KG 197 / 103 ”101”). Ett liknande fall är drifu audeam 11, där den latinska formen betyder inte ”jag kommer att våga” utan ”jag skulle våga” (det borde ha varit audebo). Fall som Nubundu Expergifco 55 (borde ha varit Expergifcor), žirkles Porpex 33 (borde ha varit Forpex), Įfž te illuc inde 65 (borde ha varit illinc, inde), Trysdefžimt Triginti 29 (borde ha varit Triginta) är nästan säkert tryckfel. Ett uppenbart tryckfel finns på sidan 67 (tryckfel; egentligen sidan 69), där följande står tryckt: Po, fub, fubter. Ante, coram. Allt detta är i själva verket en förklaring av vilka 10 Den grammatiskt korrekta pluralformen skulle vara cicera, men som det står i Ciceros samtida Marcus Terentius Varros verk Om det latinska språket (De lingua latina, 8.48) är detta ord singulariskt, och pluralformen cicera används över huvud taget inte. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 10 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 De latinska prepositionerna motsvarar den litauiska prepositionen po, men det råkade bli så att den latinska prepositionen ante (”framför”) trycktes med det typsnitt (Schwabacher) som i Compendium vanligen användes endast för att trycka litauiska ord, vilket gav intrycket att ante var en litauisk preposition och att coram (”vid, i närvaro av”) var dess latinska översättning. Därför togs ordet ante till och med med i registret över litauiska ord i 1997 års utgåva (SC 270), visserligen med ett frågetecken. Om en ny upplaga av boken skulle förberedas, borde ordet ante definitivt strykas ur registret över litauiska ord. I själva verket avsåg man här att prepositionen po i uttrycket po akimis betyder ”framför, i någons närvaro”, jfr poakim ante oculos 6, användningsexemplet po Akimis Diewo coram Deo 93 samt exakt motsvarande exempel, som nämns hela sex gånger i Kleins grammatik (KG 111 / 17, 114 / 20, 115 / 21, 236 / 142 ”140”, 262 / 168 ”166” och 265 / 171 ”169”). 1.2. Ordbokens fel Låt oss nu gå över till de fall som verkar vara verkliga översättningsfel. Fallet Sergmi, Sergeju Ægroto 53, som erkändes som korrekt i 1997 års utgåva (SC 167: not 4), verkar definitivt inte vara det. Ordet sergėti har uppenbarligen översatts här som sirgti. Jämför översättningen på närliggande SC-sidor, där den redan är korrekt: Sergmi Cufodio 58 (”jag vaktar”) och Sergu Ægroto, Sirgau 55 (”jag är sjuk”). Jämför också översättningen av samma ord i Kleins grammatik: férgmi vigilo, excubias ago, férgiu cuftodio KG 214 / 120 ”118” och fergu ægroto KG 198 / 104 ”102”, firga ægrotavit KG 194 / 100 ”98” (och återigen på följande sida). Vi kan också jämföra samma ord i Neselmanns ordbok: Sergmi, Sergiu und Sergėju, ėjau, ėsu, ėti; bewahren, behüten, bewachen; Wache halten N 463 och Sergu, sirgau, sirgsu, sirgti, krank fein, leiden N 463. Vi finner inget annat i LKŽₑ heller. Slutsatsen är uppenbar: ingenstans finns det belagt att BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 11 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 verbet sirgti någonsin skulle ha haft former av verbet sergėti i Litauen mindre. Inte ens på andra sidor av texten i Compendium har detta ord översatts fel. Fallet Liekmi Volo 59 betraktas som ett fel även i 1997 års utgåva (SC 296). Här har uppenbarligen verben likti och lėkti blandats ihop, eftersom den latinska översättningen är ”jag flyger”. En sida tidigare översätts samma ord korrekt: Liekmi Linqvo 58; jfr översättningen av samma ord i Kleins grammatik: liekmi, paliekmi linqvo, relinqvo KG 213 / 119 ”117”. Det kan väcka vissa tvivel att det latinska ordet linqvo (liksom relinqvo) betyder ”jag lämnar (något)”, inte ”jag blir kvar (själv)”; ändå är betydelsen ”lämna något” belagd för det litauiska ordet likti både i LKŽe11 och i Neselmanns ordbok: Lėkmi, Žem. auch Lėkiu, likkau, liksu, likti, übrig bleiben; zurückbleiben; von etwas laffen N 365. Det verkar också som att fallet Klibbu Dependeo, Klibbejau 57 inte är korrekt, eftersom ordet klibu här har översatts med ”jag hänger”. Det är mycket tveksamt om ordet klibėti kan ha haft betydelsen ”hänga” i Litauen mindre; jfr Neselmanns ordbok: Klìbu, bėjau, bēsu, bēti, klappern. Dantys kliba, die Zähne klappern. Klibanczos dantys, lofe, wackelnde, und daher klappernde Zähne N 215. Jfr också Donelaitis bruk: Sparai po kraiku su čytais [bjälkar under taknocken och gavlarna] kliba supuvę, / O viduj visur po stogu latgalai [brädor som håller takhalmen på plats] kaba DM RG 610–611. Det verkar som om klibėti alltid har haft enbart den betydelse som vi känner till i dag. Slutligen ser vi ett fall där översättaren inte lyckades skilja mellan homonymer. Ordet pakala betyder både ”kil” och ”hästsko” (LKŽe pakala 1), ”rygg” (LKŽe pakala 2) och ”starr” (LKŽe pakala 3; belagt i en källa från Litauen mindre). På sidan 92 i Compendium återges uttrycket Tu už mano Pakalos flapdawais; trots stavningen från 1600-talet (och kanske tryckfelet i ordet flapdawais = flepdawais) betyder det utan tvivel ”du brukade gömma dig bakom min rygg” för varje litauiskt modersmålstalare. Här ser vi att det har översatts Tu poft 11 Betydelse II av ordet likti (transitiv) i LKŽe; det finns även belägg från Litauen mindre. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 12 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 carecta latebas, det vill säga ”du gömde dig bakom [det utelämnade ’mina’] starrängar” (grammatiken är här korrekt: ”starr” är carex, medan carectum betyder ”starräng”). Detta väcker redan allvarliga misstankar om att översättaren av orden i Compendium, som översatte dem till latin, inte hade litauiska som modersmål (även om detta av någon anledning betraktas som en korrekt översättning i 1997 års utgåva, se SC 305). Reflexiva verb. Översättningarna till latin av vissa litauiska reflexiva verb väcker också tvivel, även om några av dem är träffande, till exempel: Besfibajiu Obftunefco, Besfibajefjau 47 (”jag blir förbluffad, förvånad”); Besfigailiu Tāgor mifericordia, Besfigailejau 47 (”jag berörs av medlidande”); Besfigedžiu Pudet me, Besfigedejau 48 (”jag skäms, jag blygs”), jfr Donelaitis bruk Aš besigėdėdams išvydau Krizą bekumpsant DM PL 322 och Ir besigėdėdams saugojos man parodyt DM VD 333. Ändå väcker några översättningar misstanken att översättaren själv inte helt förstod betydelsen av det litauiska reflexiva verbet, till exempel: Rūpinasfi ipfe mæret 14, det vill säga att rūpinasi översatts med ”han själv sörjer”; jfr Kleins tydliga och precisa översättning: rūpinūs sollicitus sum de me ipfo KG 180 / 86 ”83” ”jag är orolig för mig själv”; Rafžaus ego ipfe fcribo 41 (tryckt som Rafžiaus, rättat i listan över Corrigenda) översätts med ”jag själv skriver”; Mylius ego me diligo 41, det vill säga att ordet myliuosi översatts med ”jag älskar mig själv”; Besfibjauriu Commaculo me, Besfibjaurejau 47, det vill säga att besibjauriu (bjauriuosi) översatts med ”jag besudlar mig själv”. I Kleins grammatik har reflexiva verb översatts oklanderligt: apfibiaurinu contamino me ipfum ”jag besudlar mig själv” KG 180 / 86 ”83”; pafididinu magnifico, extollo me ipfum ”jag prisar och upphöjer mig själv” KG 180 / 86 ”83”; apfirupinu curam, rationem mei habeo ”jag bekymrar mig om mig själv, sköter mina egna angelägenheter” KG 180 / 86 ”83”; pafidarijk facias tibi ”gör åt dig själv” KG 251 / 157 ”155”; pafizéminu humilio me ”jag ödmjukar mig” KG 251 / 157 ”155”. När det gäller verbets transitivitet kan man också tillägga att ordet važiuoju har översatts med ”jag kör (någon/något)”, (Ważuju Veho, Ważawau 52), om det inte är ett tryckfel, veho i stället för vehor. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 13 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Kausativa verb. Det är översättningen till latin av de litauiska kausativa verben (sådana som rašydinti) som väcker de största tvivlen beträffande översättarens modersmål. Fallet [R]afžidinu12 permitto scribere 41 översätts med latinska ord som betyder ”jag tillåter att skriva”. Samma sak ser vi också i översättningen av det reflexiva verbet rašydintis (jfr de tidigare nämnda egendomliga översättningarna av reflexiva verb): Rafžidinūs ego ipfe permitto scribere 41 ”jag tillåter själv att skriva”. I själva verket betyder den litauiska formen rašydinu inte ”jag tillåter (ger tillstånd till) att skriva”, utan ”jag ser till att det blir skrivet, låter någon annan skriva (något åt mig)”; ett närliggande latinskt uttryck vore facio scribi13 eller facio ut scribatur14, men kanske är det bästa uttrycket för denna betydelse scribendum curo15. Även om en latinsk översättning med permitto kanske skulle kunna passa i vissa sällsynta fall (i vissa sammanhang betyder det latinska ordet permittere ”överlåta”, ”lämna över” och liknande), återger det ändå inte den exakta betydelsen av det litauiska ordet. Man misstänker att översättaren, innan han översatte de litauiska orden till latin, först översatte dem i tanken till tyska, det vill säga att han först föreställde sig rašydinti som schreiben lassen, och sedan översatte detta till latin16. Jämför hur Klein översätter kausativa verb: rafzydinu, id eft, dūmi rafzyti, ich laffe fchreiben, jūkinnu ridere facio, ich mache lachen, puldinu facio labi, ich mache fallen KG 179 / 85 ”83”. Klein jämförde förstås också dessa ord med tyska konstruktioner, men de latinska översättningarna är exakta motsvarigheter till de litauiska orden: juokinu 12 I originalutgåvan trycktes Kafžidinu och rättades i 1997 års utgåva (SC 143: anm. 2). 13 Jfr till exempel Ciceros bruk i kapitel 142 av verket Brutus. 14 Jfr till exempel Ovidius bruk i Metamorfoser, I.545. 15 Jfr till exempel inskriften från 100-talet f.Kr. Post[umus] Mimesius (och ytterligare 5 ämbetsmäns namn) murum <...> faciundum coiravere (=faciendum curaverunt) ”Postumus Mimesius (och ytterligare 5 ämbetsmän) lät uppföra [skydds]muren <...>” (EDCS 12700059) och många andra liknande inskrifter. 16 Tyska konstruktioner med verbet lassen var, som källorna visar, det vanligaste sättet att översätta litauiska kausativa verb; jfr Nesselmann (Raszydinu <...> fchreiben laffen N 429), Kurschat (rafžydinu <...> schreiben lassen K 346; pykinu erzürnen, pykin(d)inu erzürnen lassen KrG § 1277) och så vidare, många gånger, även om andra verb ibland också förekommer. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 14 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 ”jag gör så att han skrattar”, puldinu ”jag gör så att det faller”. Även om vi märker att det latinska ordet facere hos Kleinas används endast där de tyska motsvarigheterna har machen, översätts ändå lassen inte till latin med ordet permittere, eftersom man känner att det inte riktigt skulle passa. Ett exempel där tyskan använder lassen har ”översatts” enbart till litauiska, det vill säga uttryckts med andra litauiska ord: rašydinu ”jag låter (ger) skriva”. Man kan också notera att Klein kallade de kausativa verben transitiva, medan de i Compendium kallas permissiva (”tillåtande”; så översätts det också i SC 143), som om de hade betydelsen tillåtelse. Det verkar som om upphovsmännen till den nuvarande termen curativa (använd i LKŽe; ”kausativa”) kände till den klassiska latinska konstruktionen faciendum curo. Imperativformer. Översättningen av litauiska imperativformer väcker liknande tvivel: Tevadinna jo permitte ut vocet illum 39 ”låt honom kalla honom”; wadinkem, permitte ut vocemus 39 ”låt oss kalla”; Dūkem, permitte ut demus 39 ”låt oss ge”. På latin skulle formerna coniunctivus iussivus eller coniunctivus hortativus ha passat i samtliga dessa fall, utan tilläggsord: vocet, vocemus, demus (jfr det välkända Gaudeamus). Man misstänker att översättaren även här tänkte på tyska konstruktioner med verbet lassen (det vill säga att han i tanken översatte vadinkim till lass uns nennen och sedan översatte detta till latin som permitte ut vocemus, och så vidare)17. Jämför vi med Kleins grammatik ser vi att sådana former där har översatts korrekt och på vacker latin, med coniunctivus hortativus: Izwęskem 100 / 6 ”låt oss helga”, wadinti bukime vocati fimus 199 / 105 ”103” ”låt oss vara kallade”18. 17 När det gäller översättningen till tyska av former med te- kan man också jämföra Kuršaitis (KrG § 1369) anmärkningar om permissiv (den egentliga litauiska permissiven, inte de tidigare nämnda SC:s ”verba permissiva” = verba curativa). 18 I Kleins grammatik (KG 251 / 157 ”155”) anges formen gélbėkim som en förkortad form av gelbėkimi (”rädda mig”), och dess latinska översättning juva me är helt exakt. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 15 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 1.3. Oklara fall Några översättningar av litauiska ord till latin i SC-grammatiken förblir oklara. På sidan 48 står det: Besfigerriu Bibens bibo, Befigerejau. De latinska orden betyder ”jag dricker medan jag dricker” (mer ordagrant ”drickande dricker jag”). En sådan konstruktion är inte typisk för latin, och det är oklart exakt vad den skulle betyda, men den påminner om de så kallade heliga tautologierna, det vill säga tautologiska uttryck i Bibeln som har återgivits ordagrant i den latinska Vulgata. Ett sådant fall finns i Jeremias bok 46:12: ecce quibus non erat iudicium ut biberent calicem, bibentes bibent et tu quasi innocens relinqueris? non eris innocens, sed bibens bibes VUL (interpunktionen varierar något mellan olika utgåvor). I den nuvarande litauiska Bibeln (A. Rubšys och Č. Kavaliauskas översättning från 1998) återges detta så här: Även de som inte förtjänade att dricka bägaren måste dricka den! Skulle du verkligen bli ostraffad? Ostraffad blir du inte, du måste dricka den! SNT. I den latinska Vulgata-texten, som är mycket mer ordagrann, står det ”drickande ska de dricka” i stället för måste dricka, och du måste dricka den motsvarar ”drickande ska du dricka”. Endast hebreiska språkexperter skulle kunna förklara betydelsen av dessa konstruktioner närmare (kanske något i stil med du ska dricka upp den drickande, ungefär som sprang iväg springande?19), men bibelforskare har länge känt till dessa konstruktioner. Exempelvis står det i tyska kommentarer från 1700-talet att den hebreiska texten ordagrant säger ”werden trinkend trinken, oder haben trinkend getrunken” (Dietelmair 1760: 719). Det är möjligt att översättaren av det litauiska ordet hade det bibelstället i åtanke, men här uppstår ett annat och mycket större tvivel: kan det litauiska ordet Besfigerriu, Befigerejau möjligen betyda besigėrėti snarare än besigerti? I så fall vore den latinska översättningen helt felaktig. Ordet gėrėtis användes också av Donelaitis (Gėrėjos didei dukters sulaukusiu svodbą DM RG 138), medan ordet gertis (om inte dess... 19 Man kan notera att hebreiska tautologier jämförs med litauiska gerundier i Kleins grammatik (men återges ordagrant på latin med latinska gerundier): girdėte girdėjau audiendo audivi f. rectiffimē audivi, ordagrant ”hörande hörde jag eller allra riktigare hörde jag”; fakyte fakiau, dicendo dixi, feu diligenter dixi ”sägande sade jag eller noggrant (tydligt) sade jag” KG 259 / 165 ”163”. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 16 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 betydelsen skulle vara ”suga in, absorberi”) är överlag svår att finna belagd i skriftliga källor. En viss tvekan kan väckas av att Besfigerriu skrivs med två -rr-, som om vokalen före dem vore kort, men på samma sida skrivs även ordet žerriu, žerrejau på samma sätt, och det är definitivt žėrėti (inte žerti; översättningen Scintillo bekräftar detta). Ett annat oklart fall är Perriu Lavo, Perrejau 48. Den latinska översättningen är ”jag badade”, som om det litauiska ordet vore perti, det vill säga att bada någon i ett badhus. Det finns starka skäl att misstänka att ordet perėti i själva verket används här (för vilket det latinska incubo ”sitta och ruva, ruva” hade passat; detta används vid översättningen av ordet tupėti 52). I Nesselmanns ordbok20 framgår det inte att perti och perėti skulle ha förväxlats, så det är möjligt att det var översättaren av de litauiska orden i Compendium som blandade ihop dem. Oklarheten förstärks av att ordet på samma sida, som otvivelaktigt är sėti, har preteritumformen Sejeiau. Denna fördubbling av bokstavsföljden -ej- är sannolikt ett tryckfel, eftersom preteritumformen *sėjėjau, såvitt vi vet, inte är belagd vare sig i Litauen21 eller någon annanstans över huvud taget. Ett mycket tvivelaktigt fall är Swellu Glifco, Swillau 54, som för övrigt inte behandlas i 1997 års utgåva. Det litauiska ordets former är troligen svilti, svela, svilo, vilket innebär att det skulle vara identiskt med det ord som är känt i dag, svilti, svyla, svilo, men det skulle också kunna vara svelti, svela, svile (använt i betydelsen ”svedas” eller ”svedja” i LKŽ.; verbet svelti är för övrigt belagt huvudsakligen i källor från Litauen). Den latinska översättningen betyder ”utvidgas, svälla, blåsa upp, öka”. Detta märkliga fall kan förklaras på flera sätt, men underlaget räcker inte för att välja ett av dem. Kanske påverkades valet av detta ord av att ordet glisco även används i den latinska litteraturen om eld, till exempel i vers 474 i bok I av Lukretius Om tingens natur: ignis gliscens ”elden som breder ut sig = glöder häftigare = blossar upp”? Med utgångspunkt i sådana användningar 20 Pēru, perējau, ēsu, ēti, ruva, om fåglar. Ant pautū perēti, ruva på äggen 285. Peru, pēriau, persu, perti, bada någon; slå med badkvasten; därefter även i allmänhet slå någon, prygla <...> N 286. 21 I Nesselmanns ordbok: Sėju, sėjau, sėsu, sėti, så. Ropes sėti, så rovor eller sätta potatis N 459. I Hakos ordbok: Sėti så, prf. ju, prt. jau, fut. fu H 115. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 17 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Med exemplen är det kanske också möjligt att skönja en likhet med betydelsen ”svälla”. Sannolikheten för att översättaren på något sätt skulle ha blandat ihop de tyska orden schwelen ”glöda, svedas” och schwellen ”svälla, bukta ut” förefaller liten, eftersom sådana sammanblandningar bara är möjliga med ord i ett främmande språk, inte i modersmålet. Kanske fanns det faktiskt i 1600-talets dialekter i Litauen mindre ett ord som inte belagts någon annanstans, svelti (ett lånord från tyskan?22), med betydelsen ”svälla”? Även om ordböckerna23 inte bekräftar detta, väcker en rad hos Donelaitis vissa tankar: Tūls nusvilęs ponpal laikis, rods, juokiasi būrams DM VD 278. Vad betyder ”nusvilęs” exakt här? Det verkar som om denna passage väckt tvivel hos många: LKŽe ger förklaringen (med hänvisning just till denna passage hos Donelaitis) ”utfattig, eländig”, men Rėza (som kanske bäst borde ha förstått Donelaitis dialekt och därmed dess bildliga uttryck) översatte helt bokstavligt: Manches Herrlein, verfengst am Ofen, verlacht zwar den Bauer ”bränd vid ugnen” (R 47). Betydde nusvilęs verkligen inte ”fet, uppsvälld” här? Man kan också jämföra en annan rad hos Donelaitis, där ett mycket likartat uttryck (och samma position i hexametern) innehåller ordet pilvotas: Kad pilvots koks ponpal laikis taipo prasikeikia DM VD 126. Summa summarum förblir det utan nya belägg oklart varför ordet Compendium svelti (eller svilti) översätts med glisco, men det verkar inte vara någon bra översättning. Ett annat fall som väcker frågor är Sellu Saliwam emitto, Sellejau 57. Den latinska översättningen betyder ”jag utsöndrar saliv”. Om det litauiska ordet verkligen är seleti, sela (seli, seleja), selejo betyder det ”smyga”. Så anges det också i LKŽe, med hänvisning till olika källor, särskilt från Litauen mindre. Bland dessa nämner LKŽe också just denna passage (SC 57), vilket alltså tyst 22 De etymologiska ordböckerna är eniga (https://www.dwds.de/wb/etymwb/schwellen), om att denna rot, med betydelsen ”svälla”, endast är belagd i germanska språk (jfr engelska swell ”svälla”; för övrigt, beträffande det andra ordet schwelen ”glöda, svedas”, jfr nutida engelska swelter ”lida av hetta”). Sannolikheten för att ett baltiskt ord *svelti ”svälla” skulle ha existerat (som gemensamt indoeuropeiskt arv med de germanska språken) förefaller därför liten. Ett lånord från tyskan skulle ändå fonetiskt sett sannolikt vara möjligt, jfr svėlis från tyska Schwelle ”tröskel” K 417, LKŽ. 23 I ordböckerna finner man endast de betydelser av verben svilti och svelti som vi känner i dag: Swelù, swélti, f. u. Swylu N 508; Swylu, swillau, swilsu, swilti, glimmen, fchwelen. Swelù, sweliàu, swélsu, swélti, daff. N 509; [fwelu, fweliau, fweltiu, fwelti = fwylù, schwelen.] K 417 (de hakparenteser som används i denna ordbok av Kurschat betyder att han inte kände till ordet i sin hembygdsdialekt, utan endast från skriftliga källor). BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 18 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Det medges att den latinska översättningen i SC är felaktig, men i 1997 års utgåva betraktas både formen selėti och betydelsen ”utsöndra saliv” som riktiga, SC 313. Två tolkningar är möjliga: antingen är det ordet selėti med betydelsen ”rusa omkring”, eller också förekommer ett tryckfel i originalutgåvan av Compendium från 1673 (bokstäverna -ell- i stället för -eil-). Ordet seilėti används också av Donelaitis: Taip kad jam daugsyk seiledams jo liežuvėlis DM PV 519. Ett annat tvivelaktigt fall är Kibždu Submoveo, Moto, Kibždejau 57. Kibždeti betyder ”röra sig”, medan den latinska översättningen säger ”skjuta fram, sätta i rörelse”; kanske avsågs alltså ”sätta i rörelse”. Det är okänt om ordet kibždeti verkligen kunde ha haft en transitiv betydelse förr, eller om det rör sig om ett översättningsfel (troligen det senare). Det är värt att åter påpeka att vi inte finner sådana tvivelaktiga översättningar i Kleins grammatik. Alla litauiska ord som där översatts till latin är begripliga för en nutida litauer och stämmer väl överens med de latinska översättningarna, trots 1600-talets stavning och arkaiska former. Allt tvivelaktigt som kan hittas i Kleins grammatik, utöver de redan nämnda något ungefärliga växtnamnen och benämningarna på 1600-talets kläder, består av några få fall – närmare bestämt en grupp fall – där litauisk presensform parašau översatts med latinskt perfekt (som om litauiskan hade haft parašiau ar esu parašęs): afz fawa warda parafzau, ego meum nomen fcripfi; tu fawa warda parafzai, tu tuum nomen fcripfifti; jis fawa warda parafza, ille fuum nomen fcripfit; afz tawa warda parafzau, ego tuum nomen fcripfi; tu tawa warda parafzai, tu tuum nomen fcripfifti KG 243 / 149 ”147”24. Av allt att döma rör det sig om en oavsiktlig förbiseende. Oavsett vilken etnisk bakgrund Daniel Klein hade är det uppenbart att hans kunskaper i litauiska var lika goda som en modersmålstalares. Detta är de tvivelaktiga fallen av översättning av litauiska ord till latin i utgåvan av Compendium. Man bör ändå inte få intrycket att verket formligen vimlar av fel. 24 Det rör sig definitivt om presensformer, inte om några fonetiska eller ortografiska varianter av preteritum; jfr verkliga preteritumformer med motsvarande översättning: mufze verberavit KG 195 / 101 ”99”, atnefze... attulit KG 241 / 147 ”145” m.fl. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 19 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Som nämnts finns det 1380 översättningar av litauiska ord och uttryck till latin, och endast så många av dem är tvivelaktiga som har behandlats i denna artikel. Alla övriga översättningar är korrekta och träffande. Bland dem finns också ett fall som, såvitt det verkar, har missförståtts av redaktörerna för LKŽ: den andra betydelsen av ordet paskr̄isti 2 (paskrinda, paskrito) i LKŽₑ bygger på det enda belägget i den grammatik som behandlas här (hänvisningen är SC 55), och betydelsen anges som ”borra ur, gröpa ur”. När vi kontrollerar detta fall i texten till Compendium ser vi: Pajkrindu Cavus fio, Pajkrittau 55. Den latinska översättningen skulle vara ”jag blir ihålig (eller urgröpt)”; ordets betydelse är alltså inte att ”gröpa ur” något så att det blir ihåligt (det skulle vara cavum facio), utan att själv bli ihålig, det vill säga ”urholkas” eller ”bli insjunken”. 2. VÄRDEFULLA UPPGIFTER I ORDLISTAN Den ordlista som behandlas här innehåller också många intressanta och värdefulla uppgifter som inte är artikelns direkta ämne, men som ändå är värda att nämna. Där finner vi belägg för namn på forntida litauiska gudomar (Kaukas, Gabv̄artas, Gab̄aujis, Velinas, Žemyna 24–25; Klein belägger formen Žemynė KG 157 / 63 ”61”), ortnamn och invånarbeteckningar (prūsas, Prūsa; Klein belägger formen Prūsija KG 158 / 64 ”62”), Karaliaučius, karaliaučionis, Danckas [Danzig eller Gdańsk], danckionis, Tilžė, tilžėnas, Įsrutis, įsrutenas, Katenava [Katniava], katenaūviškis [katniaviškis], Lietuva, lietuvininkas 19, 25; en liknande förteckning finns också i Kleins grammatik, men bara en del av dessa namn förekommer i båda förteckningarna). Dessutom belägger Compendiums ordlista också en äldre betydelse av ordet kunigaikštis, mirabile dictu, som inte tagits upp i LKŽ: Kunigaik[f]štis Principis filius 19 ”härskarens, monarkens (’furstens’ i nutida bemärkelse) son”, jfr Kunigas Princeps 19 (”härskare, monark”, det vill säga ”furste” i nutida bemärkelse; den senare betydelsen av ordet kunigas har tagits upp i LKŽ). Att detta inte är någon tillfällighet BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 20 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 eller ett misstag framgår av sammanhanget: i samma avsnitt, på sida 19, nämns titlar på olika härskare och deras söner: Karalius Rex, Karalunas Regis filius; Ercikis Princeps, Ercikaitis Principis filius, liksom Klebonas Paftor, Klebonaitis Paftoris filius (det handlar naturligtvis om lutherska präster, som var gifta och hade barn). Vi kan också jämföra med beläggen hos Klein: Kunigas Dominus ”husbonde, härskare”, Kunige Domina ”husfru, härskarinna” KG 118 / 24 och Kunigaikštis Principis filius, Princeps ”härskarens son; härskare” KG 161 / 67 ”65” (jfr även andra ord som Klein tar upp där). 2.1. Citat ur klassiska romerska författare I Compendiums ordlista finns, bland olika meningar som illustrerar litauisk syntax, också några citat ur klassiska romerska författare. De är korta, men utgör ändå de äldsta kända översättningarna av dessa verk till litauiska. Författarna anges för tre av dem, medan några andra saknar uppgift om upphov och förblev oidentifierade i 1997 års utgåva25. Här följer citaten med angivna författare: Ipač[ę] Lieko rytę tur, ant ataũžimo Ligg[o]fą kuno karščius. Sing[u]lare remedium habent ad refrigerandum in morbis corporis ardores. Plinius 86–87 (tryckt som Ipačė, Liggũfą, Singnlare). Detta är ett citat ur Plinius den äldres verk26, vilket betyder ”har en särskild läkande egenskap som kyler kroppens feber i sjukdom” (om vilda vindruvor). Neigi viena ręčiž kuri ant jednojimo Deiwių pareitis’ nera užlikta. Neq[ue] ulla res quae ad placand[os] De[o]s pertinet, praeteroifa eft. Cic. 86 (tryckt som placandum Deus, och detta visar att korrekturfel kan förekomma inte bara i litauiska utan också i latinska I förordet till 1997 års utgåva (SC 19) nämns endast två citat, av Plinius och Cicero, och man har glömt Horatius-citatet som diskuteras strax nedan och identifieras på SC 223.25 26 Naturalis historia, XIV. 99 (i vissa utgåvor skiljer sig kapitelnumreringen, men det är ungefär i början av den sista tredjedelen av bok XIV). Hela Plinius verk har ännu inte översatts till litauiska. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 21 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 i orden; dessutom används i vissa avskrifter av Ciceros text (och i moderna utgåvor) praetervisa i stället för praetermissa, med nästan samma betydelse). Detta är en mening av Cicero ur det tredje talet mot Catilina27 (In Catilinam, III.20), som betyder ”Ingenting av det som hör till att blidka gudarna är [=var] utelämnat”. Deiwjų betyder här ordagrant gudinnor, men den feminina formen deivės användes om de forntida litauernas (och därmed även romarnas) gudomligheter i allmänhet; därför kan man säga att en av de äldre betydelserna av ordet deivės (plural) helt enkelt är ”gudomligheter” (inte bara kvinnliga gudomligheter), jfr den feminina formen av pluralis žmonės i äldre skrifter. I LKŽe nämns för övrigt inte en sådan betydelse för ordet deivė, trots att ordet i den Mažvydas-mening som citeras där, Tos deivės negal jums nieko gero duoti, har just denna betydelse (”gudomligheter”; de gudomligheter som Mažvydas nämner i det sammanhanget är i själva verket manliga). Du blir redan en gumma, men vill ändå se vacker ut. Fis anus & tamen vis formofa videri Horat. 4. Carm. Od. 13 81. Som angivet är detta ett citat ur Horatius Oden (Carmina, IV.13.2–3). Originalet består av slutet av den andra versraden och den tredje versraden i den så kallade fjärde asklepiadiska strofen, och den litauiska översättningen ligger mycket nära originalets versmått28. Vissa citat från romerska författare har lämnats utan hänvisning till upphovsman. Här är de: Varför du är värd eller inte värd det namnet ska jag säga. Digna tuo cur fis indignaq[ue] nomine, dicam 76. Detta är den första raden i Martialis epigram III.34 (en hexameter). Den litauiska översättningen är också en hexameter (vid uppläsning bör elision göras i vert’ argu, som i latinska hexametrar), alltså är detta en tidig (om än inte den allra äldsta) litauisk hexameterrad. Hela Martialis epigram lyder: 27 En modern översättning kan läsas i denna bok: Marcus Tullius Cicero. Tal, översatt av E. Ulčinaitė, Vilnius: Pradai, 1997. S. 118–169. 28 En modern översättning finns här: Horatius. Lyrik, översatt av H. Zabulis, Vilnius: Vaga, 1977. S. 183. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 22 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Digna tuo cur sis indignaque nomine, dicam. Frigida es et nigra es: non es et es Chione. Epigrammet är tillägnat en flicka vid namn Chione. Det grekiska namnet Chionē (Χιόνη) betyder ungefär ”Snövit” eller ”Snö”, och hela epigrammet betyder: ”Varför du är värd och [samtidigt] inte värd ditt namn ska jag säga: du är kall [=oöm] och du är mörk [=med mörk hy, som romarna inte betraktade som ett skönhetsideal]: [alltså] är du både [samtidigt] och inte Snövit.” Det finns också en modern översättning av denna text, liksom av nästan alla andra (utom de allra mest obscena) epigram av Martialis29. Valet av detta epigram för att illustrera syntaxen ger intrycket att författarna till Compendium, trots att de var lutherska pastorer, uppskattade livets glädjeämnen och romersk humor30. Man kan notera att uttrycket mylu mergą valts på sidan 84 för att illustrera kasusrektion; men uttrycket pareimi mylėjęs 8 betyder sannolikt ”jag återvänder efter att ha gjort en tjänst åt en vän” eller något liknande (jfr Donelaitis bruk pamyleti =att bjuda på mat DM RG 116), eftersom man annars skulle behöva fråga från vilken exakt institution talaren kommer tillbaka (återvänder). Kàm ant gero? Cui bono? 79. Även om uttrycket är kort är det känt från Ciceros tal För Roscius (Pro Roscio 84, 86 etc.): ”Vem gagnades av detta [mordet på Roscius far]?”31 Jfr det nutida uttrycket (som sannolikt ytterst härstammar från detta tal av Cicero) ”vem tjänar på det?”. 29 Se Marcus Valerius Martialis. Epigram, övers. A. T. Veličkienė, Vilnius: Baltos lankos, 1998. S. 74. 30 För övrigt gav Šulcs son Jonas, som nämnts, år 1706 ut sina översättningar till litauiska av Aisopos fabler (bland dem fanns också fabler vars intriger är kända från Phaedrus och Horatius verk). Kanske hade han ärvt sitt intresse för antik litteratur från sin far. 31 Žr.: Markas Tulijus Ciceronas. Kalbos, vertė A. Kučinskienė, Vilnius: Pradai, 1997, 35–88. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 23 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Sugryžtu valgęs. Redeo obfonatu 85. Även om uttrycket är kort är det ett citat ur Plautus komedi Tvillingarna 32 (Menaechmi 277, 288). Uttryckets bokstavliga betydelse är ”jag återvänder efter att ha ordnat med mat (t.ex. efter att ha handlat på marknaden)”, men detta är inte något översättningsfel utan kan ha en bildlig betydelse. 2.2. Bibelcitat I Compendium finns också omkring 90 litauiska och motsvarande latinska citat ur Gamla och Nya testamentet, vanligen med exakta hänvisningar. Den latinska versionen av många av dem överensstämmer med Vulgatans text (eller avviker endast obetydligt från den) och motsvarar den litauiska texten. Det finns dock fall där det verkar som om en felaktig motsvarighet ur Vulgata valts för den litauiska texten: Girriafi Piktybe, five ifž Piktybės fawo. Gloriatur Peccator in desideriis an[im]æ fuæ. Pf. 10, 3 79 (det trycktes anmiæ). Psalmhänvisningen är korrekt, men den latinska texten betyder ”syndaren berömmer sig av sin själs begär” (i A. Rubšys och Č. Kavaliauskas översättning från 1998: ”Ty den onde yvs över sina hjärtans anslag”). Det verkar som om den litauiska texten bättre skulle motsvaras av stället i Ps 52:3 (i Vulgata 51:3) gloriatur in malitia (”berömmer sig av ondska”; hela meningen: quid gloriatur in malitia qui potens est in iniquitate? ”varför berömmer sig den som är mäktig i orättfärdighet av sin ondska?”; A. Rubšys och Č. Kavaliauskas version: ”Varför yvs du, du skändlige kämpe, över dina onda gärningar?”). Detta bekräftar slutligen misstanken att alla eller nästan alla litauiska ord och meningar i grammatikens ursprungliga manuskript saknade översättningar och att de latinska översättningarna senare lades till av en annan person, nämligen Teofilis Šulcas. 32 En modern översättning av komedin (av Aleksis Churginas) finns i följande bok: Antika komedier, red. D. Dilytė, Vilnius: Vaga, 1989, 445–504. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 24 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 3. BRISTER I MODERNA ÖVERSÄTTNINGAR Slutligen bör man nämna de inexaktheter som förekommer i de moderna översättningarna av de latinska förorden i Compendium (som man är överens om att Schulz har skrivit), vilka ges i 1997 års utgåva. De är av olika slag, många är små eller liknar poetiska parafraser, men några av dem gör det något svårare att förstå de fakta som läggs fram i förorden. Om en ny utgåva av detta monument någon gång skulle ges ut, vore det värt att precisera detta. I originalets förord, på onumrerade sidor (SC 48, 50), finns följande mening: Många och kanske nästan sexhundra (om man beaktar det litauiska folkets ursprung och invändningarna från vissa personer som förkastar grammatikens regler och hävdar att språket bör läras in genom praktisk användning, skulle behöva bemötas, om inte rädslan för att de skulle framstå som monstruösa lade hinder i vägen och liksom nöp en i örat med det slitna och högst sanna ordspråket: Vino vendibili non opus est fuſpenſâ hederâ. Det betyder (nästan ordagrant översatt): ”Många, ja nästan sexhundra [ett latinskt uttryck som betyder ungefär ’ett otal’] kanske (om man beaktar det litauiska folkets ursprung [och] invändningarna från vissa [personer] som föraktar grammatikens regler och hävdar att språket bör läras in genom praktisk användning) skulle behöva bemötas med anmärkningar, varningar, om inte oron för att de skulle bli ett dåligt omen [eller ’ett monster’] hade satt ett hinder [för dem] och den utslitna och mycket sanna sanningen hade fallit en i tankarna [ordagrant ’nupit en i örat’]: en god vara behöver ingen reklam [ordagrant ’ett säljbart (=välköpt) vin behöver ingen upphängd murgröna’ [som enligt Erasmus Adagia 589C användes som reklamskylt på romerska tavernor]]. Härav framgår att meningen anspelar på förordet till Kleins grammatik, där möjliga invändningar från motståndare mot idén att skriva en litauisk grammatik lades fram och sedan vederlades punkt för punkt. Invändningarna var i huvudsak följande: 1) det litauiska språket har uppstått ur en blandning av språk och har dessutom många dialekter, så det är omöjligt att skriva en grammatik; 2) man kan lära sig språket bättre genom praktisk erfarenhet än genom en grammatik. Schulz, som inte ville gå in i sådana diskussioner, säger här endast BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 25 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 att det skulle kunna finnas väldigt många invändningar av det slaget (monenda), men att det inte är värt att fästa avseende vid dem. Orden ”om man beaktar det litauiska folkets ursprung” anspelar på den invändning som Klein redan hade vederlagt, nämligen att litauiskan skulle ha uppstått ur en blandning av språk; det faktum att det inte står ”det litauiska språkets” utan ”det litauiska folkets (gentis Litvanicæ) ursprung” kan emellertid betyda att Sapūnas och Schulz även kände till teorin om litauernas romerska ursprung. Varför skulle man annars ha valt ställen ur romerska författares verk för att illustrera litauisk syntax och översatt versfragment med hänsyn till metern? Klein använder för övrigt inte citat från klassiska författare i sin grammatik. På de onumrerade förordssidorna (SC 50, 52) nämns även följande bland orsakerna till att denna grammatik gavs ut: en rädsla som uppstått av så frekvent avskrivning, att de inte skulle överlämnas till tryck utan såväl Upphovsmannens som Författarens medgivande ”en oro som uppkommit genom så flitigt avskrivande, att [dessa litauiska språkgrunder] inte skulle överlämnas till tryckeriet [=lämnas till tryck] utan den enes, det vill säga Upphovsmannens, och den andres, det vill säga Författarens, intressen beaktade”. Härav ser vi att man på 1600-talet, som man kunde förvänta sig, såg friare på upphovsrätten än i dag: många gjorde avskrifter av detta verk (troligen efter att ha lånat originalet av Šulcas), tills Šulcas till sist började oroa sig för att någon skulle trycka verket och dra nytta av intäkterna från försäljningen. Detta förklarar också varför Šulcas kallar sig ”författare”: det latinska ordet upphovsman (här används den sena varianten författare) kan också betyda en laglig ägare med rätt att sälja sin egendom. Šulcas, som alltså ärvde Sapūnas manuskript, betraktar sig med dagens terminologi som innehavare av de ekonomiska upphovsrättigheterna och låter förstå att detta hade varit Sapūnas egen vilja (i förordet kallad Upphovsmannen, Upphovsman). Det finns inga skäl att betvivla detta. För övrigt kallas verket på titelsidan Sammandrag av den litauiska grammatiken (”Sammandrag av litauisk grammatik”), medan det i förorden ständigt benämns BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 26 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 som om dess titel hade varit Elementa linguæ Lithuanicæ (”Grunder i litauiska”)33. Som vi vet dog Schulz samma år, 1673, som verket trycktes, så denna avvikelse visar sannolikt att Schulz före sin död inte hann färdigställa utgåvan. Det skulle också förklara sådana korrekturfel, särskilt i de latinska orden, som en person med utmärkta kunskaper i latin inte skulle ha låtit stå kvar. Ytterligare en inexakthet i 1997 års utgåva bör nämnas. I slutordet (SC 254) står det: Et tu fortean L[ector] C[uriofe] fi hos octerniores [sic] perlegeris <...>. I 1997 års utgåva översätts detta så här: ”Och du, omsorgsfulle läsare, om du <...> läser igenom detta verk som skrivits under åtta år <...>” SC 255. I originalet sägs det faktiskt inte hur många år detta verk tog att skriva. Originalets ord octerniores är inte någon variant av ordet octennium (”en period på åtta år”); det är ett uppenbart tryckfel för octerniones. Ordet octernio (ordagrant ungefär ”en åtta”) är en nybildning i nylatin (bildad efter mönster av klassisk latinets ternio ”en trea”), och därför saknas det i ordböcker över klassisk och medeltida latin (till och med Forcellini eller Thesaurus Linguae Latinae, eller DuCange), men en internetsökning visar genast att det användes på 1600-talet om tryckerier och trycksaker. Till exempel står det i förordet till Comenius latinska ordbok Lexicon atriale latino–latinum (1657)34: Habet n. [=enim] Lexicon hoc Octerniones 40, h. e. foliola 320 ”Ty denna ordbok omfattar 40 octerniones, det vill säga 320 blad.” Härav ser vi att en octernio omfattar 8 blad, alltså 16 sidor. Följaktligen är en octernio ett tryckark på sexton sidor eller åtta blad (in octavo). Att Sapūnas och Schulz grammatik är utgiven i formatet in octavo anges i förordet till 1997 års utgåva (Stundžia 1997: 5). Följaktligen betyder fi hos octernio[n]es 33 Vissa källor nämner också att Sapūnas grammatik kallades Nomenclatorium (Biržiška 1960: 264), men en sådan titel (en nylatinsk nybildning som ungefär betyder ”namnförteckning”) skulle passa bättre för en ordbok än för en grammatik. 34 Tillgänglig på internet: http://comlex.pbworks.com/w/page/9977075/Jan_0. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 27 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 perlegeris betyder ”om du läser dessa tryckark” eller ”denna publikation i in octavo-format”. Hur lång tid det faktiskt tog att skriva detta verk vet vi inte. Ordet octerniones (denna gång utan tryckfel) nämns också i verkets dedikation till den preussiske hertigen Karol Emilijs son35, på en onumrerad sida: hi octerniones numerum fanctum vix attingentes, ad SERENISSIMÆ CELSITUDINIS TUÆ pedes devoluti <...> SC 42. Det betyder: ”dessa tryckark, som knappt uppnått det heliga talet, lagda vid ER HÖGHETS fötter <...>”. I den latinska litteraturen36 kallades talet 7 för det heliga talet. Som det står i förordet från 1997 (Stundžia 1997: 6) omfattar hela originalutgåvan av Compendium 113 sidor, vilket motsvarar 7 tryckark med några sidor till. Härav ser vi att dedikationen skrevs (eller åtminstone granskades) först efter att bokens huvudtext hade satts på tryckeriet och antalet tryckark hade blivit känt. Förordet som Šulcas skrev (SC 40) preciserar också något av vad vi vet om hans biografi. Källorna uppger att Teofilis Šulcas änka Ona Blumaitė (Anna Bluhmin) år 1675 med sju minderåriga barn hade hamnat i stor fattigdom på grund av två bränder (ŽM 2014: 1651). Detta kan ge intrycket att de två bränderna inträffade först efter Šulcas död, men av förordet får vi veta att bränderna var tre och inträffade medan Šulcas ännu levde: Ingenue fateor, meam pulvere Lithvanico jam vigesimum, & quod excurrit, annum, sopitam quasi, interea[que] à Vulcano tertiò impeditam, favillis obrutam & mediis omnibus orbatam tenuitatem, eloqui vix valere, quantum Ornamentum, PRINCIPEM <...> cum singulis suis subditis patriâ loqui posse linguâ <...> ”Jag erkänner öppet att min fattigdom, som redan i tjugo år och därutöver tycks ha slumrat under litauiskt stoft och under tiden för tredje gången hindrats av Vulcanus, övertäckts av aska och berövats alla möjligheter till offentlighet [offentlig kännedom, sätt att framträda offentligt], knappt förmår uttrycka hur stor en prydnad det är när en FURSTE” 35 Vid tiden för SC:s utgivning var han 18 år; året därpå, 1674, dog han. 36 Jfr Senecas Brev till Lucilius, kapitel 90.6 (svensk översättning: Lucius Annaeus Seneca. Brev till Lucilius, övers. D. Dilytė, Vilnius: Pradai, 1999, 299). BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 28 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 knappt förmår uttrycka vilken prydnad det är när FURSTEN <...> kan tala sitt modersmål med var och en av sina undersåtar <...>.” Uttrycket ”fattigdom som i tjugo år vaggats till sömns av litauiskt stoft” syftar här troligen på den period då Šulcas tjänstgjorde som kyrkoherde i litauiska församlingar – från 1650 i Išdagai och från 1662 i Katniava. Därav kan man dra slutsatsen att förordet kanske skrevs omkring 1670, det vill säga ungefär tre år före den tryckta utgåvans utgivning. SLUTSATSER Forskarna är överens om att den litauiska grammatiken, som förkortat kallas Compendium, skrevs av Kristupas Sapūnas, medan Teofilis Šulcas gav ut den efter att ha lagt till en del och skrivit förordet. Frågan är vad Šulcas exakt lade till i Sapūnas originalmanuskript. I förorden är Šulcas författarskap uppenbart, men vad lades till i själva grammatiken? Som nämndes i början infogades några utdrag ur Kleins grammatik i den ursprungliga texten till Compendium. Är detta allt? När man jämför de latinska översättningarna av de litauiska ord som nämns i denna grammatik (de facto en litauisk-latinsk ordlista), framträder vissa misstänkta förhållanden som vi inte skulle finna i Kleins grammatik: 1) en del ord har översatts felaktigt, särskilt när litauiska ord som låter lika har förväxlats (likti och lėkti, sirgti och sergėti och så vidare); 2) några litauiska reflexiva verb har översatts något oklart, som om deras betydelse inte riktigt hade förståtts; 3) homonymernas betydelser har förväxlats där de skulle ha varit uppenbara för en litauisk modersmålstalare; 4) litauiska kausativa verb och vissa imperativformer har översatts som om översättaren först hade översatt dem mentalt till tyska; 5) en liknande men inte identisk bibelcitering från den latinska Vulgata har valts som motsvarighet till en litauisk bibelcitering, vilket inte skulle ha kunnat inträffa om författaren själv hade infogat de latinska motsvarigheterna medan verket skrevs (detta kunde bara ha hänt om manuskriptförfattarens litauiska BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 29 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 citat hade lämnats utan latinska motsvarigheter, och en annan person senare hade behövt leta upp dem i den latinska Vulgatatexten). Kan man klandra den ena eller andra medförfattaren för bristande kunskaper i latin? Absolut inte, eftersom båda hade fått en latinsk utbildning vid universitetet i Königsberg och hade skrivit verk på oklanderlig latin. Hur var det då med kunskaperna i litauiska? Författaren som skrev grammatiken behärskade litauiska som en modersmålstalare (hans litauiska är oklanderlig), medan den andra personen, att döma av översättningarna, behärskade litauiska väl men inte var modersmålstalare. Vissa drag i översättningarna tyder på att hans modersmål var tyska. Slutsatsen är uppenbar: i Sapūnas manuskript lämnades de litauiska orden och uttrycken (åtminstone de flesta) utan latinska översättningar, och de latinska motsvarigheterna lades till av en person som behärskade litauiska väl och hade tyska som modersmål, nämligen Teofilis Šulcas. Han motiverades sannolikt till detta av att nästan alla litauiska ord hade översatts till latin i Kleins grammatik, som Šulcas också använde, som bekant. Allt detta stämmer överens med det faktum att Šulcas i förordet kallar Sapūnas sin lärare (Praeceptor). Vilket ämne kunde Sapūnas ha undervisat Šulcas i, om de båda hade fått samma utbildning vid universitetet i Königsberg? Svaret är uppenbart: litauiska, vars kunskaper Šulcas behövde förbättra när han blev pastor i en litauisk församling. Ändå bör man inte av allt detta få intrycket att den grammatik av Sapūnas som Šulcas kompletterade och gav ut på något sätt är bristfällig. Man kan förhålla sig mer försiktigt till de latinska översättningarna av vissa ord som diskuteras i denna artikel, om de strider mot vad vi känner till om litauiska ords betydelser genom modersmålskompetens och historiska källor. Samtidigt måste man erkänna att Šulcas genom att ge ut Sapūnas grammatik bevarade detta värdefulla monument över det litauiska språket åt oss och, genom att lägga till latinska översättningar av litauiska ord och uttryck, de facto skapade en litauisk-latinsk ordlista med 1380 poster och bevarade därmed också sådana belägg för 1600-talets litauiska som verkligen var värda att tas med även i LKŽ. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 30 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Felaktigheterna i Šulcas översättningar hade varit oundvikliga för vilken person som helst som inte hade litauiska som modersmål (särskilt en som saknade moderna hjälpmedel för att kontrollera information). Vi nutida modersmålstalare, rustade med databaser, kan bara tacka den där tyskspråkige preussaren från 1600-talet för hans arbete. Om författaren till denna artikel hade fått i uppgift att förklara tyska ord på latin i en tysk grammatik, skulle resultaten ha varit mycket, mycket sämre (liksom försöket att utan databaser hitta det relevanta stället i den latinska bibeln). Slutligen lyder Šulcas sista ord i slutet av den utgivna grammatiken: si quæ per Sphalmata irrepsisse videantur ac observari potuēre, placidè corrige ”om några [fel] tycks ha smugit sig in av misstag och kan upptäckas, rätta dem vänligen” SC 254. Denna artikel är ett respektfullt försök att göra just detta. ŠALTINIAI Cn – R. P. Gregorii Cnapij Societatis Iesu Theologi Thesauri Polonolatinogræci Tomus I. Cracoviæ: Typis & Sumptu Francisci Cæfarij, 1643. DD – Dicionarium Latinogermanicum, et vice versa Germanicolatinum ex optimis Latinæ linguæ scriptoribus concinnatum. Autore Petro Dasypodio. Argentorati: per Wendelinum Rihelium, 1537. DM – Donelaičio „Metų“ tekstas šiuolaikine rašyba. Prieiga internete: http://www.xn--altiniai-4wb.info/files/literatura/LF00/Kristijonas_Donelaitis._Metai.LF0900.pdf. (Giesmės žymimos santrumpomis: PV = Pavasario linksmybės, VD = Vasaros darbai, RG = Rudenio gėrybės; tada nurodomas eilutės numeris). EDCS – Epigraphik-Datenbank Clauss / Slaby (Lotynų įrašai). Prieiga internete: www.manfredclauss.de. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 31 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 H – Vocabularium Litthuanico-Germanicum, et Germanico-Litthuanicum, Darin alle im Neuen Testament und Psalter befindliche Wörter nach dem Alphabet enthalten sind; Nebst Einem Anhang einer kurtzgefaßten Litthauischen Grammatic. Ausgefertiget von Friederich Wilhelm Haack, S. S. Theol. Cultore, zur Zeit Docente im Litthauischen Seminario zu Halle, Halle: Druckts Stephanus Orban, Univers. Buchdr., 1730. KG – Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, fotograf. leidimas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1957. KrG – Kuršaitis F. Lietuvių kalbos gramatika (1876), par. B. Kabašinskaitė, iš vok. k. vertė A. Tekorius. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2013. KrG – Kurschat Friedrich. Grammatik der littauischen Sprache, Halle: Verlag der Buchhandlung des Waisenhauses, 1876. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas, t. 1–20, 1941–2002 (elektroninis variantas), vyr. red. G. Naktinienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. Prieiga internete: www.lkz.lt. N – Nesselmann G. H. F. 1850: Wörterbuch der Littauischen Sprache von G. H. F. Nesselmann, Königsberg: Verlag der Gebrüder Bornträger. R – Rhesa L. J. Das Jahr in vier Gesängen, ein ländliches Epos aus dem Litthauischen des Christian Donaleitis, genannt Donalitius, in gleichem Versmaaß ins Deutsche übertragen von D. L. J. Rhesa, Prof. d. Theol., Königsberg: in der Königl. Hartungischen Hofbuchdruckerei, 1818. SC – Sapūno ir Šulco gramatika, fotograf. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997. SD3 – Dictionarium trium linguarum, In ufum Studiofæ Iuventutis, auctore Constantino Szyrwid è Societate Jesu. Tertia editio recognita & aucta. Vilnae: Typis Academicis Societatis Jesu. MDCXLII [1642]. Prieiga internete: www.thesaurus.flf.vu.lt (paieška pagal lotynišką žodį; originalaus leidinio puslapių numeriai faksimilėse). BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 32 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 SNT – Šventasis Raštas: Senasis ir Naujasis Testamentai. Senąjį Testamentą iš hebrajų, aramejų ir graikų kalbų vertė, pratarmę, įvadus ir ST sąvokų žodyną bei paaiškinimus parašė prel. prof. Antanas Rubšys. Naująjį Testamentą iš graikų kalbos vertė, įvadus ir NT sąvokų žodyną parašė kun. Česlovas Kavaliauskas, Vilnius: Katalikų pasaulis. Prieiga internete: biblija.lt. VUL – The Latin Vulgate. Prieiga internete: www.biblestudytools.com/vul. LITERATŪRA Biržiška Vaclovas 1960: Aleksandrynas: senųjų lietuvių rašytojų, rašiusių prieš 1865 m., biografijos, bibliografijos ir biobibliografijos. I: XVI–XVII amžiai, Čikaga: Kultūros fondas. Buchienė Tamara, Palionis Jonas 1957. Pirmosios spausdintos lietuvių kalbos gramatikos. – Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 9–63. Dietelmair Johann Augustin 1760: Die Heilige Schrift des Alten und Neuen Testaments, nebst einer vollständigen Erklärung derselben, welche aus den auserlesensten Anmerkungen verschiedener Engländischen Schriftsteller zusammengetragen, und in der holländischen Sprache an das Licht gestellet, nunmehr aber in dieser deutschen Uebersetzung aufs neue durchgesehen, und mit vielen Anmerkungen und einem Vorberichte begleitet worden von D. Johann Augustin Dietelmair, der heil. Schrift Prof. ord. zu Altorf, und Archidiac. der Stadtkirche. Der neunte Theil, welcher die Weißagungen und Klaglieder Jeremiä enthält, Leipzig: Verlegts Bernhard Christoph Breitkopf. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 33 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 Eigminas Kazimieras 1997: Kristupo Sapūno ir Teofilio Šulco „Compendium Grammaticae Lithvanicae“. – Sapūno ir Šulco gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 9–32. Hanzíková Ludmila 1988: Názvy kalhot v češtině z hlediska principů sémantické motivace. – Sborník prací Filozofické fakulty brněnské univerzity. Studia minora Facultatis Philosophicae Universitatis Brunensis A 36, Brno: Masarykova univerzita, Filozofická fakulta, 95–101. Koženiauskienė Regina 1990: XVI–XII amžiaus prakalbos ir dedikacijos, Vilnius: Mokslas. Strockis Mindaugas 2007: Klasikinių kalbų kirčio žymėjimo įtaka lietuvių kirčio žymėjimui: daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus universitetas. Stundžia Bonifacas 1997: Pratarmė. – Sapūno ir Šulco gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 5–7. ZM 2014: Das „Zwischenmanuskript“ zum Altpreußischen evangelischen Pfarrerbuch 6. Saalfeld bis Szypulowski. Auf der Grundlage der Sammlungen von Friedwald Moeller bearbeitet von Walther Müller-Dultz, Reinhold Heling und Wilhelm Kranz, Hamburg: Im Selbstverlag des Vereins [für Familienforschung in Ost- und Westpreußen e. V. Quellen, Materialien und Sammlungen zur altpreußischen Familienforschung (QMS)]. Gauta 2020 12 09 Priimta 2020 12 30 BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 34 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 LATIN-LITHUANIAN GLOSSARY IN THE 1673 LITHUANIAN GRAMMAR BY SAPŪNAS AND SCHULTZ Summary A short grammar of Lithuanian, written in Latin and published in 1673 in Koenigsberg, referred to as the Compendium, was written by Kristupas Sapūnas (in German known as Christoph Sappuhn) and published by Theophilus Schultz (in Lithuanian known as Teofilis Šulcas). It has been a consensus among scholars that Schultz, to whom Sapūnas had bequeathed his unpublished manuscript, published it, years after the death of the original author, with his own additions; yet, in the absence of the original manuscript, it is not always clear what exactly these additions are. Almost all Lithuanian words mentioned in the Compendium are accompanied with Latin translations; thus we have a de facto Lithuanian–Latin glossary consisting of 1380 entries. Most of the words are translated well, but the peculiarities of the translation of certain Lithuanian grammatical forms suggest that the translator had to mentally translate them into German first before producing the Latin version; also, certain similar-sounding or homonymous Lithuanian words, which could not have presented any difficulty for a native speaker, seem to have confused the translator. From this a conclusion can be drawn that in the original manuscript by Sapūnas (who was beyond doubt a native speaker of Lithuanian) the Lithuanian words had no accompanying Latin translations, and that these were added by Schultz (who was a Germanophone Prussian). Yet, despite these minor shortcomings inevitable with a non-native speaker, Schultz must be commended for his work in preserving for the posterity this interesting document on Lithuanian as it was spoken in Lithuania Minor in the 17th century. BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204 MINDAUGAS STROCKIS. Lotynų–lietuvių kalbų žodynėlis Sapūno ir Šulco gramatikoje | 35 doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.13 KEYWORDS: Sapūnas, Šulcas (Schultz), Compendium, glossary, translation, Latin. MINDAUGAS STROCKIS Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, 10308 Vilnius [email protected] BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204