Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose

ARTŪRAS JUDŽENTIS Litauens vetenskapsakademis Vrublevskis-bibliotek doi.org/10.35321/bkalba.2022.95.08 UNDERORDNANDE RELATIONER I LITAUISKA SYNTAXARBETEN FRÅN DEN SOVJETISKA OCKUPATIONSTIDEN NYCKELORD: underordning, samordning, rektion, anslutning, Vytautas Ambrazas, Jonas Balkevičius, Pranas Gailiūnas, Zelma Dumašiūtė, Česys Grenda, Bronius Kalinauskas, Vitas Labutis, Vytautas Sirtautas, Juozas Žiugžda. SAMMANFATTNING Artikeln ger en översikt över hur olika typer av underordning beskrivs i arbeten om litauisk syntax under den sovjetiska ockupationen, ungefär från mitten av 1900-talet till slutet av 1980-talet. Framställningen börjar med Juozas Žiugždā Lietuvių kalbos gramatikos (1945) och avslutas med läroboken för högskolor Lietuvių kalbos sintaksė (1988) av Vytautas Sirtautas och Česys Grenda. Begreppen och definitionerna för olika typer av underordning samt deras tillämpning vid beskrivningen av relationer mellan ord, ordgrupper och satsdelar behandlas. ABSTRACT Artikeln analyserar hur typerna av syntaktiska relationer beskrivs i arbeten om litauisk syntax under den sovjetiska ockupationen, under åren mellan mitten av 20th century ant the end of eighties. Undersökningen inleds med Grammar of the Lithuanian language (1945) av Juozas Žiugžda och avslutas med läroboken för högskolor Syntax of the Lithuanian language (1988) av Vytautas Sirtautas och Česys Grenda. Begreppen och definitionerna för typer av underordning samt deras tillämpning vid beskrivning av relationer mellan ord, ordgrupper och satsdelar behandlas. INLEDNING Denna översikt fortsätter undersökningen av beskrivningen av syntaktiska relationer inom litauisk språkvetenskap, som inleddes i författarens tidigare publikationer: Syntaktiska relationer mellan subjekt och predikat: en förändrad syn (Judžentis 2020) och Underordningsrelationen i litauiska syntaktiska arbeten (första hälften av 1900-talet) (Judžentis 2021). ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 133 En genomgång av litauiska syntaktiska arbeten från första hälften av 1900-talet visar att endast två typer av underordning behandlas där – kongruens och rektion – även om de ofta ännu inte uppfattas som former av underordning (eller beroende) (Judžentis 2021). Kongruens nämns i alla litauiska syntaktiska arbeten från denna period; de behandlar kongruens mellan subjekt och predikat samt kongruens mellan attribut och det ord det bestämmer. Rektion uppfattas sällan som en syntaktisk relation. Oftast nämns den inte alls, eller endast i samband med olika slags objekt. Ett kännetecken för arbetena från den undersökta perioden är att syntaktiska relationer inte hålls isär från deras morfologiska uttryck (kongruens i genus, person och numerus; styrda kasus). Dessutom skiljs, särskilt vid rektion, relationens syntaktiska karaktär inte från dess semantiska grund (kasusformerna krävs). I denna artikel, som undersöker hur det ännu i dag dominerande systemet med tre former av underordning – kongruens, rektion och anslutning – växte fram, ges en översikt över mer betydelsefulla artiklar, skolböcker och läroböcker för högre utbildning, monografier och akademiska grammatiker från den sovjetiska ockupationstiden. Genomgången börjar med Juozas Žiugždas Lietuvių kalbos gramatikos (1945) och avslutas med Vytautas Sirtautas och Česys Grendas lärobok för högre utbildning, Lietuvių kalbos sintaksė (1988). Efter Sovjetunionens ockupation av Litauen och många litauiska språkforskares flykt till väst genomlevde den litauiska språkvetenskapen, liksom hela nationen, svåra tider. De forskare som stannade kvar tvingades anpassa sig till ockupationens levnads- och tankevillkor och till den nya ideologins riktlinjer. Snart behövde även den litauiska syntaxforskningen anpassa sig till den ryska syntaxens sätt att beskriva och förklara språkliga företeelser. Paradoxalt nog upprätthölls traditionerna inom syntaxforskningen i det självständiga Litauen i det ockuperade Litauen av en av ockupationsregimens ideologer, J. Žiugžda, som därmed på sätt och vis lät denna vetenskap fortsätta att leva i skolan. Det tog omkring två decennier innan den litauiska språkvetenskapen övertog de ryska språkforskarnas definitioner och klassificering av syntaktiska relationer. Bronius Kalinauskas var sannolikt den som inledde detta arbete, men Pranas Gailiūnas anpassade det för grundskolor och gymnasier, medan Jonas Balkevičius gjorde det för högre utbildning. Därmed etablerades en tredelad indelning av syntaktiska relationer i litauisk språkvetenskap i mitten av 1960-talet. Det verkar som om B. Kalinauskas, främst med stöd i ryska språkforskares arbeten, också bidrog till att göra studiet och beskrivningen av ordgrupper välkänt inom litauisk språkvetenskap. Senare tog Vitas Labutis och de akademiska grammatikerna över denna inriktning och utvecklade den i stor utsträckning. Detta ämne förblev aktuellt fram till slutet av 134 BENDRINĖ KALBA | 95 1900-talet. En annan inriktning inom syntaktisk forskning och beskrivning, som övertogs från det självständiga Litauens tid, är satsdelarna. Den utvecklades vidare framför allt av Vytautas Sirtautas. Satsdelar undersöks, och det pågår fortfarande debatt om dem inom litauisk språkvetenskap. Författaren uppfattar syntaktiska relationer som företeelser på syntaxens nivå, grundade på semantiska relationer och oftast uttryckta genom morfologiska former. Två former av underordning skiljs åt – rektion (komplettering) och bestämning (modifiering). Rektion kallas en syntaktisk relation där ett ord, på grund av sin betydelse, kräver ett annat ord. En relation där inget tillägg är nödvändigt för ett ord, vare sig ur betydelse- eller syntaktisk synvinkel, men där ordet ändå står i syntaktisk förbindelse med detta ord, kallas bestämning. Jag föreslår att syntaktiska relationer strikt hålls åtskilda från deras grammatiska uttryck. Två typer av sådant uttryck skiljs åt – val av kasusform och kongruens. I det första fallet väljs det beroende ordets form utifrån det överordnade ordets syntaktiska och semantiska egenskaper. I det andra fallet väljs det ena ordets form utifrån morfologiska egenskaper hos ett annat, semantiskt relaterat ord. Översiktens syfte är att söka efter ursprunget till några av 1900-talets centrala begrepp inom litauisk syntax och undersöka hur den uppfattning om syntaktiska relationer som fortfarande dominerar växte fram. Med detta syfte följer uppgifterna naturligt: att beskriva vilka syntaktiska relationer som urskiljs i varje syntaktiskt arbete, jämföra dem med relationerna som beskrivs i tidigare arbeten (med avseende på kontinuitet) och senare arbeten (med avseende på möjlig påverkan), samt klargöra de teoretiska grundernas förmodade ursprung. Avsikten är också att undersöka hur väl den litauiska språkvetenskapen vid mitten av 1900-talet lyckades skilja åt nivåerna för beskrivning och analys av semantik, syntax och morfologi. Arbetets metoder är sedvanliga för arbeten av liknande slag. Först diskuteras vart och ett av de arbeten som översikten omfattar för sig. Därefter jämförs det med tidigare och senare arbeten i syfte att fastställa dess plats i syntaxteorins utveckling. Slutligen anläggs ett bredare perspektiv på arbetena från den undersökta perioden, och särdragen i den syntaktiska tankens utveckling samt tendenserna i förändringen av de teoretiska grunderna urskiljs. Förutom inledningen består artikeln av följande avsnitt: Fortsättningen på traditionerna inom syntaxforskningen i det självständiga Litauen och övertagandet av den ryska klassificeringen av syntaktiska relationer, Syntaktiska relationer som grund för bildandet av ordgrupper och Syntaktiska relationer som en egenskap hos satsdelar. Artikeln avslutas med en sammanfattning. ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 135 1. FORTSÄTTNINGEN PÅ SYNTAXFORSKNINGENS TRADITIONER I DET OBEROENDE LITAUEN OCH ÖVERTAGANDET AV DEN RYSKA KLASSIFICERINGEN AV SYNTAXRELATIONER I 1945 års utgåva av Juozo Žiugždas Lietuvių kalbos gramatikos, avsedd för skolor, beskrivs syntaxrelationerna (eller ordförbindelserna) – kongruens och rektion – på flera ställen. De kallas visserligen inte syntaxrelationer, utan betraktas som uttryckssätt för semantiska relationer mellan ord. Apie derinimą kalbama skyrelyje Pagrindinių sakinio dalių derinimas (Žiugžda 1945: 14–15). Jame pasakyta, kad grynasis tarinys arba sudurtinio ir suvestinio tarinio jungtis su veiksniu, išreikštu vardininko linksniu, derinama asmeniu ir skaičiumi. Be to, vardinė sudurtinio tarinio dalis su tokiu veiksniu derinama skaičiumi ir linksniu, tačiau gimine jie gali būti ir nesuderinti, pvz., Šarka – paukštis. Svarbu, kad tarinio vardinės dalies derinimas su veiksniu niekuo neskiriamas nuo grynojo tarinio ar suvestinio ir sudurtinio tarinio jungties derinimo su veiksniu. Apie valdymą rašoma skyrelyje Žodžių valdymo būdai (Žiugžda 1945: 19–20). Pradedama nuo to, kad dažnai žodžiai valdo ne vieną linksnį, tačiau „iš tų valdymų galininko valdymas yra svarbiausias“, todėl toks valdymas vadinamas tiesioginiu. Jis yra „[V]isuomet būtinas todėl, kad to veiksmažodžio prasme be galininko visuomet bus lyg nebaigtinė, neaiški“. Kitų linksnių valdymas vadinamas šalutiniu. Jis yra „[N]e visuomet būtinas todėl, kad to veiksmažodžio prasme ir be minėtųjų linksnių, tik su galininko papildiniu, gali būti visai aiški, lyg baigtinė“. Tiesioginis valdymas nuo šalutinio skiriamas ne pagal linksnio žymėjimą, o pagal būtinumą. Štai būdvardis pilnas tiesiogiai valdo kilmininką, palankus – naudininką. Ir veiksmažodžiai, ir būdvardžiai tiesioginio valdymo gali ir visai neturėti, „[I]ie ir be papildinio esti pakankamai aiškūs“. Netiesioginiu valdymu vadinamas prielinksnis linksnių valdymas. Atkreipiamas dėmesys, kad valdyti gali ir kai kurie daiktavardžiai, skaitvardžiai, tam jiems nebūtina eiti tariniais. Trejopas valdymo skirstymas buvo lietuvių sintaksės mokslo naujiena. Jį perėmė Bronius Kalinauskas. Apie kokią nors trečią žodžių santykių atmainą šioje gramatikoje nekalbama. Litauisk grammatik 1954 års utgåva utvidgade och omarbetade J. Žiugžda avsnittet om rektion. Han tog in information om ordrelationer och kongruens och gav avsnittet titeln Ordrelationer i meningen. Kongruens och rektion (Žiugžda 1954: 16–17). Enligt författaren uttrycks semantiska relationer genom ordformer: orden i meningen ”binds samman med varandra av sin betydelse, och betydelsernas 136 BENDRINĖ KALBA | 95 relationer i meningen uttrycks genom deras former”. Två slags ordrelationer urskiljs: ”Det finns två sätt för ord att stå i relation till varandra: kongruens mellan ord och rektion.” Kongruens och rektion uppfattas alltså som uttryckssätt för semantiska relationer mellan ord. Definitioner av dessa sätt ges. ”Kongruens mellan ord är en sådan relation mellan ord där ett ord (adjektiv, räkneord, pronomen, particip) alltid får samma form som det andra ordet (substantivet).” Dessutom erkänns även kongruens mellan verb (predikat) och subjekt uttryckta med pronomen (men inte substantiv). ”Rektion i en mening är en sådan relation mellan ord där det ena ordet får den form (kasus) som det andra ordet kräver utifrån sin betydelse.” Verb och vissa adjektiv kan styra. Liksom i tidigare utgåvor av grammatiken skiljer man också mellan direkt, indirekt och prepositionsrektion. Denna klassificering och beskrivning av syntaxrelationer (närmare bestämt uttryckssätt för semantiska relationer) återfinns även i den utgåva av grammatiken som utkom 1960 (jfr Žiugžda 1960: 16–18). Samma år publicerades i en tidskrift för lärare Bronius Kalinauskas artikel Žodis ir žodžių grupės sakinyje (1954), där tre typer av ordrelationer nämns: kongruens, rektion och adjunktion. Den sistnämnda typen omnämns sannolikt för första gången inom litauisk språkvetenskap – vilket författaren själv också påpekar: ”Om adjunktion hade man hittills inte talat i läroböcker i litauisk grammatik” (Kalinauskas 1954: 18). Med utgångspunkt i den ryska motsvarigheten primykanije som anges bredvid namnet på denna relation, prišlijimas, och i den litteratur som använts, kan man anta att den treledade modellen för underordningsrelationer övertogs från rysk språkvetenskap i arbeten om litauisk syntax. I sin avhandling om modeller för syntaxrelationer inom litauisk språkvetenskap är R. Vaskelaitė betydligt mer försiktig: hon antar att den ryska syntaxforskningen möjligen endast kan ha stött införandet av en tredje typ av ordrelationer i litauiskan (Vaskelaitė 2009: 69). B. Kalinauskas definierar kongruens som ”en grammatisk relation mellan två ord där orden överensstämmer med varandra i person, numerus, kasus eller genus” (Kalinauskas 1954: 18). Artikelns författare (eller hans auktoriteter) uppfattar fenomenets syntaktiska natur som ”grammatisk relation mellan ord”, vilken kopplas till ”överensstämmelse” mellan betydelserna hos vissa morfologiska former. Av de uppräknade kategorierna framgår att enligt hans uppfattning kan inte bara ett adjektiv kongruera med ett substantiv, utan också ett verb med ett substantiv eller pronomen. Med rektion avser artikelförfattaren en sådan ömsesidig relation mellan ord där ”formen hos det ena ordet beror på det andra ordet” (Kalinauskas 1954: 18). Som synes bygger definitionen också på relationens morfologiska uttryck; fenomenets syntaktiska natur diskuteras ännu inte här. Definitionen av adjunktion ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 137 ges inte i artikeln; i stället räknas dess förekomstfall upp (relationerna mellan verb och adverbialord, satsord och parentetiska ord, tilltal, interjektioner och negation), vilka enligt R. Vaskelaitė skulle tyda på att adjunktion ”avser att omfatta de satsord som inte anses stå i relation till andra ord” (Vaskelaitė 2009: 69). Syntaxrelationerna (kallade grammatiska relationer) beskrivs mer ingående i Bronius Kalinauskas artikel Žodžių junginys kaip sintaksės objektas (1961). Först delas de in i underordnande och samordnande relationer. Därefter delas de underordnande in i tre typer – kongruens, rektion och adjunktion. Kongruens mellan ord definieras som ”substantivs, adjektivs, räkneords, pronomens och participers underordning till substantiv, där det underordnade ordet får formerna hos det ord som det underordnas till” (Kalinauskas 1961: 31). Som synes diskuteras endast kongruens mellan substantiv och adjektiviska ord. Även om de ord som står i denna relation nämns, kopplas själva relationen till deras morfologiska uttryck (grammatiska former). Man skiljer mellan fullständig kongruens (när alla former hos det styrande ordet antas) och ofullständig kongruens (när endast vissa av det styrande ordets former antas). Rektion mellan ord definieras som ”sådan underordning av nominala ord till verb, andra nominala ord och vissa adverb, där det underordnade ordet får de former som krävs av betydelsen hos det ord som underordnar det” (Kalinauskas 1961: 31). Även denna definition utgår från ordklasserna hos de ord som ingår i relationen. Relationens karaktär återges genom dess uttryckssätt, vilket bestäms av huvudordets betydelse (inte av dess grammatiska egenskaper). Det formella kriteriet i definitionen är avsevärt för brett: rektion uttrycks genom det underordnade ordets kasus, vilket bara är en av formens beståndsdelar. Liksom i J. Žiugždas grammatiker skiljer man mellan tre slags rektion: direkt, indirekt och prepositionsrektion (eller indirekt rektion). Direkt rektion definieras som underordning av sådana nominala kasus som ”utifrån betydelsen är absolut nödvändiga för det styrande ordet, mest brukliga och vanligast förekommande” (Kalinauskas 1961: 31–32). Ackusativ, genitiv, dativ och instrumental kan stå under direkt rektion. Vissa verb kan styra två kasus direkt (t.ex.: rašyti, klausti). Indirekt rektion innebär underordning av sådana nominala kasus ”som utifrån betydelsen inte är nödvändiga för dessa styrande ord, utan endast är sekundära” (Kalinauskas 1961: 32). Denna definition motsäger författarens övergripande uppfattning om rektion: rektion skiljs ju ut på grundval av det överordnade ordet i frasens betydelsemässiga krav, vilket tillgodoses av det underordnade ordets form... Därefter räknas ett stort antal verb upp (t.ex.: eiti kelią, lūžti obuoliais, gulėti 138 BENDRINĖ KALBA | 95 timme) och substantiv (t.ex.: farbrors saga, sådd av råg, en lärd person, sidensjal; en flicka med ljusa flätor) exempel på sekundär rektion. Slutligen är prepositionsrektion, eller indirekt rektion, kasusrektion genom en preposition. Det handlar inte om rektion i prepositionsfraser, utan just om kasusrektion förmedlad av en mellanhand – en preposition. Även om man medger att det styrda ordets kasus beror på prepositionen... I B. Kalinauskas artikel finns ett intressant avsnitt om förhållandet mellan prepositionsrektion och rektion utan preposition, där det visas att vissa ord kan styras på båda sätten, t.ex.: dö av svält och dö av hunger. Ordens anslutning definieras som ”ett sätt att foga samman ord som enbart grundar sig på betydelserelationer och inte är förbundet med böjningsformer” (Kalinauskas 1961: 34). Definitionen väcker tvivel om denna relations syntaktiska karaktär. Fullständig och partiell anslutning skiljs åt. Till fullständig anslutning räknas fall där oböjliga eller böjliga ord bestämmer endast ett enda ord i satsen. Partiell anslutning kallas ”ett ömsesidigt förhållande mellan ord där samma ord styrs av ett ord eller kongruerar med det, men är anslutet till ett annat ord” (Kalinauskas 1961: 34). Följande exempel ges: Katrė steg upp och såg sig omkring; Storken kom flygande tillbaka, glad; Vid öppningen på denna sida om tröskeln står modern. Det står klart att det B. Kalinauskas kallar partiell anslutning senare i litauisk språkvetenskap betraktades helt enkelt som adjunktion (ett av de dubbla syntaktiska sambanden för predikativt attribut) eller som semantiska preciseringrelationer (preciserande adverbial), medan man övergav föreställningen om partiell anslutning. Därefter behandlar artikeln samordning av ord – ett samband som förenar ”likvärdiga led i en fras” (Kalinauskas 1961: 35). Vi ser att även definitionen innehåller en kalkering från ryska. I Bronius Kalinauskas artikel Ord och ordkombinationer i satsen (1963), som utkom några år senare, urskiljs också tre sätt att underordna: kongruens, rektion och apposition (Kalinauskas 1963: 5). När författaren klassificerar och definierar dem upprepar han definitionerna från sin tidigare artikel och följer i huvudsak den ryska grammatika som utarbetats av Evdokija Galkina-Fedoruk (Sovremennyj russkij jazyk. Sintaksis, Moskva, 1957, § 3). Liksom i den tidigare artikeln avses med kongruens endast ett sätt att foga substantiv till vissa ordklasser, där ”det anslutna ordet får samma form som det ord som det fogas till”, och fullständig respektive ofullständig kongruens mellan ord skiljs åt (Kalinauskas 1963: 5). Verbkongruens med ett substantiv som fungerar som subjekt nämns inte. Definitionen av rektion överensstämmer också med den som gavs i den tidigare artikeln (Kalinauskas 1963: 6). Enligt B. Kalinauskas kan inte bara verb styra, utan även ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 139 nominalord och vissa adverb. Direkt och indirekt (dvs. prepositions-)rektion skiljs åt. Som framgår finns inte längre den tveksamma sekundära rektion som urskildes i den tidigare artikeln. Även i definitionen av anslutning följer man den tidigare artikeln; anslutning definieras som ”ett sätt att foga samman ord som enbart grundar sig på betydelserelationer och inte är förbundet med böjningsformer”. Inte bara oböjliga utan också böjliga ord kan anslutas, men ”de ändrar inte sin form”, det vill säga deras form påverkas inte av anslutningen. Två sätt att ansluta skiljs också åt: fullständig och partiell anslutning (Kalinauskas 1963: 9). I Zelma Dumašiūtės artikel Om satsdelar och deras inbördes relationer (1963), som utkom samma år, beaktas även satsdelarnas syntaktiska relationer i beskrivningen av dem. När författaren klassificerade dessa utgick hon från arbeten av tjeckiska forskare (t.ex. P. Mrazek). Tre huvudtyper av ”betydelsebärande satsdelars relationer” urskiljs: predikation, determination och koordination (Dumašiūtė 1963: 237–248). Författaren förknippar koordination med samordnande relationer och predikation och determination med underordnande relationer. Predikation definieras som ”predikatets relation till subjektet” (Dumašiūtė 1963: 242), medan determination omfattar ”objektrelationer (objekt), attributiva relationer (attribut) och adverbiella relationer (adverbial)” (Dumašiūtė 1963: 242–243). Vid determination ”utvidgar en satsdel logiskt en annan satsdel (ett ord – ett annat ord) och bildar därigenom vissa ordkombinationer” (Dumašiūtė 1963: 243). Det framgår att betydelserelationer inte tydligt skiljs från syntaktiska relationer, utan sammanblandas (jfr definitionen av determination). Z. Dumašiūtė klassificerar syntaktiska relationer efter deras morfologiska uttryck. Med hennes ord uttrycks vissa syntaktiska ordrelationer (rektion och kongruens) genom det beroende ordets morfologiska form, som bestäms av huvudordet. Andra (adjunktion) uttrycks inte. Adjunktion bygger enbart på ordens semantiska relation (det beroende ordet är förbundet med huvudordet endast betydelsemässigt), och dess morfologiska form uttrycker inte den syntaktiska relationen, utan ”förblir helt fri” (Dumašiūtė 1963: 243). Det huvudsakliga kriteriet för denna klassificering av syntaktiska relationer är alltså att de uttrycks genom det beroende ordets morfologiska form. Författaren drar slutsatsen: ”<...> beroendet hos vissa ords morfologiska form visar endast vissa syntaktiska relationer [rektion och kongruens – A. J.] och kan därför inte betraktas som ett kriterium för alla syntaktiska relationer” (Dumašiūtė 1963: 243). Författaren betraktar alltså även sådana ordsamband som syntaktiska vilka inte uttrycks med morfologiska medel, utan enbart bygger på betydelserelationer mellan ord. I Jono Balkevičius Den moderna litauiska språkets syntax (1963), som utkom vid samma tid och är avsedd för högskolor, tre ord under- 140 BENDRINĖ KALBA | 95 Sätt att foga samman delas in på ungefär samma sätt som i B. Kalinauskas arbeten. Som ett sätt att foga samman som inte är förbundet med det beroende ordets morfologiska form definieras anslutning, och till och med termen är densamma: ”Anslutning av ord är ett sätt att foga samman ord som endast grundar sig på logiska relationer och inte är förbundet med någon förändring av formerna” (Balkevičius 1963: 35). Inte bara oböjliga, utan också böjliga ord kan anslutas. Liksom hos B. Kalinauskas skiljer man mellan fullständig och partiell anslutning (Balkevičius 1963: 36). Kongruens och styrning är förbundna med förändring av det beroende ordets form. Det är arten av detta samband som ligger till grund för åtskillnaden mellan kongruens och styrning. Ordkongruens kallas ”en sådan fogning av deklinerbara ord <...> till substantiv, där det fogade ordet antar formerna hos det ord som fogat det” (Balkevičius 1963: 28). Det framgår att J. Balkevičius med kongruens endast avser substantivs relation till adjektiviska ord. Liksom i B. Kalinauskas arbeten skiljer man mellan fullständig och ofullständig kongruens (Balkevičius 1963: 28). Ordstyrning definieras som ”en sådan fogning av substantiv och andra deklinerbara ord till verb, nominalord och adverb, där det fogade ordet antar den form (kasus) som det fogande ordet kräver enligt sin betydelse” (Balkevičius 1963: 29). Detta är endast en något preciserad version av B. Kalinauskas definition. Det semantiska kravet kopplas oupplösligt samman med styrningen av formen (kasus). Liksom i J. Žiugždas och B. Kalinauskas arbeten skiljer man mellan tre typer av styrning – direkt, indirekt och prepositionsstyrning (Balkevičius 1963: 29). Indirekt styrning är ”fogning av sådana kasusformer av nominalord som det styrande ordet enligt sin betydelse inte nödvändigtvis behöver” (Balkevičius 1963: 29). Sådan styrning förekommer inte bara med verb (t.ex.: Ten dirbau ilgesnį laiką; Mokiniai išvažiuavo atostogų), utan också med substantiv, som genom indirekt styrning ansluter en attributiv bestämning uttryckt i genitiv eller instrumental (t.ex.: Subraškejo sausų eglių šakelės; Būriavosi vyrai šventiškais drabužiais). Begreppet indirekt styrning har övertagits från B. Kalinauskas tidigare arbeten. Det framgår att grunden för denna indelning är sammansatt. För det första bygger styrningen på ett semantiskt krav (det styrda ordet krävs inte av huvudordet). Det styrda ordets morfologiska form avgörs av huvudordet, liksom vid kongruens, men den identifieras inte (åtminstone delvis) med huvudordets form såsom vid kongruens, utan erhålls (väljs). För det tredje räknas de ordklasser upp som kan styra (indelade efter betydelse och uttryck). Nyheterna inom den litauiska syntaxvetenskapen överfördes äntligen, ett årtionde efter att de publicerats i B. Kalinauskas artikel, också till Juozo Žiugždas grammatik över det litauiska språket för högstadieskolor. Den uppdaterades med hjälp av medförfattaren Pranas Gailiūnas. Tillgängliga för mig ARTŪRAS JUDŽĖNTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 141 På titelbladet till 1969 års upplaga av denna grammatik står det att detta redan är lärobokens andra upplaga. Den första utkom 1964 och hade prövats i skolorna av utbildningsministeriets institut för vetenskaplig skolundersökning. Den fjärde underavdelningen i lärobokens allra första kapitel, Språkets satsmässiga uppbyggnad, har rubriken Sätt att kombinera ord (Gailiūnas, Žiugžda 1969: 7–8), och där behandlas syntaktiska relationer i vår mening. Författarna använder förstås inte termen syntaktisk relation utan talar om ordrelationer. Enligt dem utgör dessa relationer grunden för ordkombinationer: ”<...> ordkombinationer bildas genom att ord sammanlänkas efter betydelse, och betydelserelationer uttrycks ofta också genom ordens former” (Gailiūnas, Žiugžda 1969: 7). Liksom i tidigare utgåvor av Grammatiken antas alltså att betydelsemässiga ordrelationer uttrycks direkt (om än inte alltid) genom ordformer. Dessutom urskiljs de endast på ordkombinationernas nivå. Detta är ett tydligt inflytande från den ryska grammatikforskningen vid den tiden. Tre (!) ”sätt att bilda ordgrupper” urskiljs. Definitionen av kongruens har ändrats något: ”Kongruens är en sådan relation mellan ord i en sats där det beroende ordet kongruerar med huvudordet i numerus, genus och kasus eller person” (Gailiūnas, Žiugžda 1969: 7). Den bygger på begreppen huvudord och beroende ord i en ordgrupp, vilka hade definierats tidigare. Detta gör att man i definitionen kan undvika att räkna upp de kongruerande ordklasserna (såsom man gjorde tidigare). Därefter anges vilka kategorier hos de båda orden i ordgruppen som kongruerar, nämligen numerus, genus och kasus eller person. Detta är nytt i definitionen. Av de uppräknade kategorierna framgår att det handlar om kongruens mellan adjektiviska ordklasser och substantiv samt om kongruens mellan verb och pronomen och substantiv. Detta bekräftas av de exempel som ges. Den angivna definitionen krävde en anmärkning: ”Endast ändelserna i tredje person singular och plural är identiska” (Gailiūnas, Žiugžda 1969: 7–8). Definitionen av styrning tillför inget nytt, men den har anpassats till de tidigare definierade begreppen huvudord och beroende ord i en ordgrupp: ”Styrning är en sådan relation mellan ord i en ordgrupp där huvudordet kräver en viss kasusform” (Gailiūnas, Žiugžda 1969: 8). Därefter visas att det inte bara är verb och deras icke-finita former som kan styra, utan även ”vissa adjektiv, ibland substantiv och räkneord”. Helt nytt i denna grammatik är att en tredje typ av ordrelationer urskiljs – anslutning: ”Anslutning är en sådan ordrelation i en kombination där det underordnade ordet förbinds med huvudordet enbart genom betydelsen; dess ändelse (form) förändras inte.” Som ett typiskt exempel på anslutning anges relationen mellan ett verb och ett adverb. Avsnittet Kongruens mellan satsens huvudled 142 BENDRINĖ KALBA | 95 skiljer sig nästan inte från det som beskrevs i utgåvan från 1945; endast tillägget att ”[T]ar som uttrycks med infinitiv eller neutrum inte kongruerar med subjekt (infinitiv och neutrum böjs inte)” (Gailiūnas, Žiugžda 1969: 21). Således övergick skolgrammatiken till ett system med tre typer av relationer mellan ord först 1964. Detta hänger förmodligen samman med de teoretiska ståndpunkterna hos J. Žiugždas medförfattare P. Gailiūnas, som arbetade vid den dåvarande utbildningsministeriet. Uppfattningen om syntaktiska relationer förblev i grunden oförändrad (de är sätt att uttrycka semantiska relationer mellan ord), men syntaktiska relationer knöts till ordgrupper. Undersökningarna av underordnande syntaktiska relationer under den undersökta perioden kan villkorligt delas in i två riktningar: i vissa arbeten beskrivs de som en egenskap hos satsdelarna, medan de i andra framställs som grundvalen för ordgruppernas struktur. Mot periodens slut kan man se försök att förena de båda forskningsriktningarna. 2. SYNTaktiska RELATIONER SOM EN EGENSKAP HOS SATSDELARNA Under hela ockupationstiden var en tydlig forskningsinriktning den som knöt syntaktiska relationer till uppfattningen om satsdelar. Den fortsatte och preciserade de studier av satsdelar som ärvts från det självständiga Litauen. Till denna riktning hör de skolgrammatiker av J. Žiugžda som redan har behandlats. Det största arbetet inom detta område utfördes av Vytautas Sirtautas. I Vytautas Sirtautas avhandling Veiksmažodinis tarinys dabartinėje lietuvių kalboje, som lades fram 1969 (utgiven 2019), behandlas endast en typ av syntaktisk relation – kongruens. Samma term betecknar såväl adjektivens anpassning till substantiv som den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikatsord. Samordningen mellan subjekt och predikat (båda betraktas som satsens huvudled) behandlas inte i detalj i V. Sirtautas avhandling; endast mot slutet ges några överväganden som belyser ”typiska tendenser i samordningen av de litauiska språkets PSD [satsens huvudled]” (Sirtautas 1969 [2019]: 325). I avhandlingens femte kapitel Om samordningen av det verbala predikatet påpekar författaren den enkelriktade karaktären hos adjektivens kongruens med substantiv och ställer den i motsats till den ömsesidiga kongruensen mellan subjekt och predikat. I stället för att definiera vad kongruens är, avvisar V. Sirtautas framför allt sådant som den inte är. Som kongruens betraktas inte sådana fall ”där ingen kongruensidé finns eller kan finnas, eftersom kongruensledet saknar former (Jag pang)” (Sirtautas 1969 [2019]: 316). Dessutom är det ”[O]oprecist att söka efter en idé om kongruens i genus hos de flesta substantiv, eftersom sådana substantiv inte böjs efter genus, jfr. Vargen är ett djur” (Sirtautas 1969 [2019]: 316). Å andra sidan räknas inte heller sådana fall som kongruens, då ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 143 sådana fall som kongruens, ”när ett ord, trots att det har motsvarande former, av någon anledning inte anpassas till ett annat ords former, t.ex.: Uogos sveika. Žirgeliai sukinkyta” (Sirtautas 1969 [2019]: 317). Det nödvändiga slaget av relation mellan dessa satsdelar betonas flera gånger: ”<...> kongruens är, när det gäller relationen mellan subjekt och predikat, en viktig men inte nödvändig (fakultativ) manifestation av dessa relationer” (Sirtautas 1969 [2019]: 318, 325, 327). De faktorer som bestämmer kongruensen mellan satsens huvuddelar lyfts fram: ”subjektets sammansättning (enkelt, sammansatt, flera samordnade subjekt), predikatets typ (verbalt, substantiviskt, adjektiviskt), därtill deras valens och deras ’formbundenhet’ (att de har böjningsformer), och i något mindre grad ordföljd och avstånd (distans)” (Sirtautas 1969 [2019]: 320). Av de uppräknade faktorerna är det just predikatets typ som ”i grunden avgör kongruensskillnaderna” (Sirtautas 1969 [2019]: 322). När V. Sirtautas tar ställning till vems roll – subjektets eller predikatets – som är viktigare i fråga om kongruens, drar han slutsatsen att ”det framför allt är subjektet som bestämmer predikatets former” (Sirtautas 1969 [2019]: 325). Kongruensens roll i språket anges: ”<...> detta är en tydlig manifestation av satsens huvuddelars korrelativitet och deras ömsesidiga beroende” (Sirtautas 1969 [2019]: 327). I en kort artikel av Vytautas Sirtautas, publicerad 1972Dėl derinimo sąvokos, ges inte heller någon definition av kongruens; i stället riktas uppmärksamheten mot vissa inkonsekvenser i begreppet. Författaren föreslår att skilja den ömsesidiga anpassningen mellan satsens huvuddelar från attributets kongruens med det ord som det bestämmer. Resonemanget grundas inte bara på att denna anpassning är friare eller av annat slag (anpassningens person), utan också på den syntaktiska relation som uttrycks: ”<...> kongruens, som en form av underordnad syntaktisk relation mellan ord, är över huvud taget olämplig för att karakterisera de syntaktiska relationerna mellan satsens huvuddelar, eftersom subjekt och predikat är förbundna genom en predikativ relation” (Sirtautas 1972: 109). Med stöd i ryska språkforskares arbeten föreslår V. Sirtautas också att den ömsesidiga anpassningen mellan satsens huvuddelar benämns på ett annat sätt: parallellism, korrespondens eller koordination (Sirtautas 1972: 109). I en kort artikel av Vytautas Sirtautas, publicerad 1976Dėl veiksnio ir tarinio santykių, föreslås återigen, med hänvisning till de olika tendenserna och uttryckssätten för kongruens mellan predikat (eller predikat) respektive attribut och flera samordnade subjekt, att betrakta det ömsesidiga beroendet mellan subjekt och predikat som ”syntaktiska relationer på en högre nivå (predikativ relation, ’interdependens’) och inte förväxla det med determinantens ensidiga beroende (determination)” (Sirtautas 1976a: 80). I Vytautas Sirtautas läromedel för högskolor från samma år, 1976Sakinio dalys beskrivs de syntaktiska relationerna... 144 BENDRINĖ KALBA | 95 uttalas endast i den utsträckning som behövs för det ämne som behandlas. I avsnittet Syntaxens problematik och dess utforskning presenteras en figur med titeln Satsens ”arrangemang” (Sirtautas 1976b: 13), där syntaktiska relationer delas in i samordning, predikation, underordning och ”dubbla relationer” (till de sistnämnda hänförs ”särskilda satsdelar”, precisering och apposition). Underordningsrelationerna delas sedan in i tre typer: kongruens, rektionsförhållande och adjunktion. Rektionsförhållandet delas in i tre varianter: direkt (jag ser honom), indirekt (är arg på honom) och sekundärt (jag skriver till honom) rektionsförhållande. Tyvärr diskuteras eller förklaras inte indelningen av syntaktiska relationer som återges i figuren i häftet. En något ändrad figur återges också i häftets nya upplaga (Sirtautas 1981: 20); endast predikation har ersatts av förbindelse och precisering av preciseringar av satsdelar. I kapitlet Kriterier och metoder för differentiering och identifiering av satsdelar anges även grammatiska relationer som ett av kriterierna för att skilja mellan satsdelar. De diskuteras dock inte närmare; endast följande iakttagelse görs: ”predikativa, samordnande eller underordnande relationer är typiska för vissa satsdelar; exempelvis står adverbial oftast i adjunktion, medan attribut kongruerar” (Sirtautas 1976b: 20). Vidare påpekas: ”Här visas dock endast de vanligare tendenserna; någon strikt regelbundenhet föreligger inte” (Sirtautas 1976b: 20). Kriteriet grammatiska relationer beskrivs på liknande sätt i en senare upplaga av häftet (Sirtautas 1981: 27). I detta kapitel anges också några tveksamma förhållanden när de viktigaste markörerna för satsdelarnas position redovisas: att subjekt och predikat kännetecknas av oberoende (syntaktiskt?), att ”subjektet (fakultativt) kräver ett attribut”, att predikatet styr adverbial och att objekt och adverbial kan kräva ett attribut (Sirtautas 1981: 33). När V. Sirtautas anger ytterligare markörer för subjektets och predikatets position nämner han ömsesidig kongruens – korrelation (Sirtautas 1976b: 24). I häftets nya upplaga har detta avsnitt utökats: ”Subjektets former bestämmer predikatets former <...>. På så sätt visar vi att subjektets position är betydelsefull i satsen. Det är inte bara predikatets ’vänstra aktant’” (Sirtautas 1981: 33). I det läromedel som sammanställts av Vytautas Sirtautas, Kongruens mellan satsens huvuddelar (1978), delas underordningsrelationen in i kongruens, rektionsförhållande och adjunktion. Tanken att kongruens inte är en typ av syntaktisk relation utan endast dess markör skymtar i avsnittet Kongruens mellan S och P som markör för deras relation: ”En viktig markör för relationen mellan S och P är kongruensen mellan deras former (korrelation)” (Sirtautas 1978: 57). Samma tanke framgår också av de avslutande anmärkningarna: ”Även om kongruensen mellan satsens huvuddelar [PSD] inte är ett nödvändigt uttryck för de syntaktiska relationerna mellan S [subjektet] och P [predikatet], så när ARTŪRAS JUDŽĖNTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 145 ji egzistuoja, yra akivaizdi jų santykių manifestacija“ (Sirtautas 1978: 86). Vis dėlto ši mintis toliau nebuvo plėtojama. V. Sirtautas uppmanade till att skilja kongruens från relationen mellan subjekt och predikat: ”Förvirringen blir större när kongruens, som en form av underordningsrelation, likställs med predikativ relation. Det skulle inte alls passa att kalla både för den här eleven< och solen skiner > för kongruens (’ett sätt att förena ord’). I det senare fallet är det inte samma sätt att förena ord, utan en förbindelse” (Sirtautas 1978: 53–54). Skillnaderna mellan kongruens och förbindelse, numera benämnda underordnande kongruens respektive korrelation, sammanfattas av V. Sirtautas i en tabell på sidan 78. Problemet med att skilja det så kallade svaga rektionsförhållandet från adjunktion uppmärksammades också: ”Rektionsförhållande är svårt att skilja från adjunktion; mellan dem ’finns ingen skarp gräns’ <...>. Dessa frågor ’väntar fortfarande på mer ingående undersökningar’” (Sirtautas 1978: 16). Problemet blev särskilt tydligt efter läsning av utländsk litteratur: ”När termen adjunktion inte alls används (utan endast rektionsförhållande) [hänvisning till tjeckiska och tyska arbeten], uppstår naturligtvis inte detta differentieringsproblem. Kanske vore det bättre att kalla mellanfallen adjungerande rektionsförhållande eller söka andra lösningar” (Sirtautas 1978: 17). Författaren vågade dock inte föreslå att man skulle upphöra med att skilja ut adjunktion. Att inte skilja mellan syntaktiska relationer och sätten att uttrycka dem, utan blanda samman dem, påverkade också de slutsatser som drogs. ”S [subjektet] och P [predikatet] är, kan man säga, likvärdiga. Även om predikatet vanligen spelar en större roll i satsen <...>, kan ibland ett ensamt S ändå utgöra satsens grammatiska centrum; dessutom bestämmer S ofta predikatets former. Det finns inte bara ingen grund för att betrakta subjektet som beroende av P och reducera det till de övriga aktanternas roll; det bör inte heller göras om man vill undvika att förvränga en objektiv analys av satsstrukturen” (Sirtautas 1978: 84). Som framgår styrde det syntaktiska förhållandet mellan subjekt och predikat – ett forskningsämne under många år – författarens tänkande mot att framhäva dess särställning och överbetona subjektets roll i satsen. Det är tveksamt om detta kan betraktas som en ”objektiv analys”, särskilt eftersom det handlar om ett fenomen som satsstruktur, vilket är beroende av förhandsuppfattningar. I den syntaxlärobok för högre utbildning som sammanställts av Vytautas Sirtautas och Česys Grenda, Litauisk syntax (1988), urskiljs också tre sätt att underordna ord, men grunden för indelningen anges i förväg: ”Utifrån vilka medel ett ord underordnas ett annat” (Sirtautas, Grenda 1988: 37). Tyvärr tillämpas inte denna grund konsekvent när kongruens, rektionsförhållande och adjunktion definieras; jämför: ”Kongruens är en sådan underordningsrelation där den beroende ordformen förändras i motsvarande mån när huvudordets form förändras” (Sirtautas, Grenda 1988: 38); ”Rektionsförhållande är en sådan typ av underordningsrelation där ett ord krä- 146 BENDRINĖ KALBA | 95 kalauja kito žodžio atitinkamos formos“ (Sirtautas, Grenda 1988: 39); „Šliejimu laikomas toks prijungimo būdas, kur prie pagrindinio žodžio prijungiamas kita žodis be jokių gramatinių priemonių, tik pagal prasmę“ (Sirtautas, Grenda 1988: 41). Šiuose apibrėžimuose gramatikos lygmuo (žodžių formos) sumišęs su semantikos lygmeniu (reikalauja; pagal prasmę). Valdymas apibrėžtas per plačiai (reikalauja formos, o ne linksnio formos). Därefter behandlas ett par mer komplicerade fall där ord i satsen står i två slags syntaktiska relationer. I det första fallet urskiljs en ”formell mellanliggande relation” mellan flera ord som styrs av vissa verb (hålla, utse, välja m.fl.; exempelvis välja honom till ordförande, utse henne till äldste, hålla honom för dålig, hålla henne för dålig): orden kongruerar i genus och numerus, vilka bestäms av de drag som finns i den semantiska strukturen hos substantivet (eller det substantiviska pronomenet) i objektets ackusativposition. Detta gäller naturligtvis de fall där substantiv (eller substantiviska pronomen) med genusböjning står i instrumental (Sirtautas, Grenda 1988: 42). I det andra fallet uppmärksammas kongruens mellan predikativa attribut och subjektet samt deras adjunktion till predikatet. Dessutom: ”[P]articipets och gerundiets genus bestäms här inte bara av de grammatiska egenskaperna (genus, numerus, kasus) hos substantivet (eller det substantiviska pronomenet) som fungerar som subjekt, utan också av dess semantiska struktur. Exempelvis har substantivet Den där grisen gick sin väg utan att ens tacka i satsen gris betydelsen ’person av manligt kön’ och bestämmer därför också participets genus (utan att ha tackat)” (Sirtautas, Grenda 1988: 42–43). Den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat behandlas separat och benämns i läroboken med en annan term: predikativa relationer. Det varnas till och med: ”Ibland likställs subjekt–predikat-relationen utan anledning med kongruens, som naturligtvis också är en av markörerna för denna relation. Dessutom förväxlas ofta kongruens mellan satsens huvuddelar (korrelation, ömsesidig relation) med attributkongruens (enkelriktad relation)” (Sirtautas, Grenda 1988: 86). Det påpekas att ”[s]yntaktiska relationer inte är explicita (uppenbara); ofta kan de endast blottläggas med indirekta metoder” (Sirtautas, Grenda 1988: 85–86). Ytterligare en egenskap hos relationen mellan subjekt och predikat uppmärksammas vid jämförelse av satser med samordnade subjekt, till exempel: Bären inköptes. Svamp och bär köptes. Svamp, bär och alltihop köptes. Sådana satser visar enligt författarna ”tydligt att subjektets beståndsdelar bestämmer predikatets former (och vilken genusform som dominerar). Predikatet är alltså direkt beroende av subjektet” (Sirtautas, Grenda 1988: 85–86). Efter att ha erinrat om korrelationen mellan subjektets och predikatets former i satser som Många fabriker hade varit lönsamma, Många fabriker hade varit lönsamma, ”varav det otvivelaktigt framgår ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 147 ”det ömsesidiga sambandet mellan satsens huvudled”; slutsatsen dras att ”[S]ubjektet är det inte korrekt att betrakta enbart som ett beroende (eller ”oberoende”) argument till predikatet” (Sirtautas, Grenda 1988: 85–86). 3. SYNTAXTISKA RELATIONER SOM GRUND FÖR ORDGRUPPERS UPPBYGGNAD Intresset för ordgrupper som ämne kom in i den litauiska språkvetenskapen under ockupationen, huvudsakligen via den ryska språkvetenskapen. Många begrepp, termer och klassifikationer överfördes till den litauiska språkvetenskapen just från ryska grammatikarbeten, genom B. Kalinauskos artiklar (1954, 1961 och 1963), som redan har behandlats i denna artikel. Där diskuteras syntaktiska relationer som den konstituerande grunden för ordgrupper. J. Balkevičius beskrev också kortfattat ordgrupper och delade in dem i enkla och sammansatta i Dabartinės lietuvių kalbos sintaksėje (1963). I det läromedel som sammanställdes av Bronius Kalinauskas, Lietuvių kalbos žodžių junginių sintaksė (Litauiska ordgruppers syntax) (1972) preciserades klassifikationen av syntaktiska relationer ytterligare. Till den beskrivning av syntaktiska relationer som publicerats i tidigare arbeten lade författaren till en vidare indelning av rektion ”efter semantiken, det vill säga efter det styrda ordets semantiska relationer till det styrande ordet” (Kalinauskas 1972: 3). Enligt detta kriterium delas rektion in i ”stark, när kasusformerna hos vissa nominalord, ensamma eller tillsammans med prepositioner, är nödvändiga för styrande ord utifrån betydelsen, mest brukliga och vanligast förekommande, och när man efter att ha uttalat det styrande ordet först associerar till detta kasus eller denna prepositionskonstruktion” (Kalinauskas 1972: 3) och ”svag, när man efter att ha uttalat det styrande ordet inte nödvändigtvis associerar i medvetandet till något kasus eller någon prepositionskonstruktion, det vill säga när dessa kasus eller prepositionskonstruktioner inte är nödvändiga för de styrande orden utifrån betydelsen, utan endast är sekundära” (Kalinauskas 1972: 4). Indelningen i stark och svag rektion grundar sig på ordens semantiska relationer och den psykologiska uppfattningen av dem. Ur de semantiska relationernas synvinkel är svag rektion inte längre rektion, eftersom det beroende ordet inte är obligatoriskt. Att skilja ut denna typ av rektion torde främst ha föranletts av dess yttre likhet i uttrycket, jfr. jaučiu vasarą och gražų vasarą (ackusativ är i det första fallet ett grammatiskt kasus, i det andra ett semantiskt kasus). Tydligen inser författaren att han har introducerat en nyhet och tillägger därför kommentaren: ”Vissa lingvister betraktar det vi kallar svag rektion som kasus- eller prepositionskonstruktioners anslutning, eftersom de styrda orden 148 BENDRINĖ KALBA | 95 inte längre svarar på kasusfrågor, utan på frågor som är typiska för adverbial eller attribut” (Kalinauskas 1972: 4). Detta visar att de semantiska (syntaktiska) och formella kriterierna för indelningen inte går att förena. Eftersom man har valt att indela efter semantiken är ”det styrda ordets semantiska relationer till det styrande ordet” i samtliga fall likartade (det styrda ordet är rektionsbundet), och en indelning på denna grund är omöjlig. Därav följer att de ”vissa lingvister” som betraktade fallen av ”svag rektion” som anslutning har rätt. Uppfattningen om anslutning och dess indelning i läroboken skiljer sig nästan inte från den som presenterades i den tidigare publicerade artikeln (Kalinauskas 1972: 4). Således återfinns i de tidiga arbetena om den ternära indelningen av syntaktiska relationer också de flesta av deras mer detaljerade distinktioner (stark och svag, direkt och indirekt rektion, fullständig och ofullständig kongruens, fullständig och partiell anslutning), som troligen övertagits från den ryska språkvetenskapen och senare blev föremål för betydande diskussioner i sovjetiska syntaxarbeten. B. Kalinauskas grundar indelningen av syntaktiska relationer på flera kriterier: betydelse, morfologiskt uttryck och ordklass. Problemet med att skilja svag rektion (och i själva verket rektion över huvud taget) från anslutning förblir olöst och hänger samman med att man utgår från betydelsenivån. Vito Labučio mokomosios priemonės Žodžių junginių problemos (1976) skiriuje Žodžių ryšių reiškimo būdai skiriamos jau keturios žodžių ryšių rūšys: derinimas, valdymas, šliejimas ir formų koordinavimas. Som framgår betraktar V. Labutis kongruens och formkoordination som olika slags syntaktiska relationer. De skiljer sig framför allt åt genom hur självständiga de kategorier är som de sammanlänkade orden tillämpar (med detta avses att kategorierna hos adjektiviska ord är osjälvständiga, medan motsvarande verbkategorier är självständiga): ”Ordens kongruens är anpassningen av ordformer med osjälvständiga kategorier till andra ordformer” (Labutis 1976: 29), medan ”[o]rdformers koordination är den möjliga (men inte nödvändiga) ömsesidiga anpassningen av ord med självständiga kategorier” (Labutis 1976: 31). Definitionerna visar dessutom att kongruens är en ensidig beroenderelation, medan formkoordination är ömsesidig. Parentesen anger att formkoordination är en möjlig men inte nödvändig syntaktisk relation. Någon sådan kommentar ges inte om kongruens; det sägs endast att ”[k]ongruens innebär inte att formerna blir helt lika, utan endast att de väljs efter substantivets former” (Labutis 1976: 29). V. Labutis har väl fångat kongruensens villkorliga karaktär, om än endast ur perspektivet av dess funktion i satsen: ”Kongruens visar vilket ord det adjektiviska ordet är knutet till, men säger ingenting om relationens innehåll: det kongruerade ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 149 sis žodis gali būti pažyminys, vardinė tarinio dalis ir net aplinkybė“ (Labutis 1976: 29). Žodžių formų koordinavimo skiriamos dvi atmainos: ne tik veiksniu ir tariniu einančių žodžių, bet ir apoziciniu ryšiu susijusių daiktavardžių formų koordinavimas (Labutis 1976: 31). Valdymo apibrėžimas nedaug skiriasi nuo apibrėžimų, pateiktų kitų autorių: „Žodžių valdymas – tai daiktavardiškojo žodžio linksnio parinkimas tam tikrai sintaksinei ir semantinei funkcijai pagal kito žodžio reikšmę ar kokį kitokį semantinį elementą“ (Labutis 1976: 33). Tik sintaksinis ir semantinis žodžių ryšys gerai skiriamas nuo jo reiškimo linksnio forma. Nedaug skiriasi ir šliejimo apibrėžimas: „Žodžių šliejimas – tai žodžių ryšių reiškimo būdas, kur ryšį rodo tik siejamųjų žodžių reikšmės, nepadedamos jokios formos“ (Labutis 1976: 37). I den tredje volymen av Lietuvių kalbos gramatikos (1976), som utkom samma år och ägnades åt syntax, redigerad av Kazys Ulvydas, Vytautas Ambrazas och Adelė Valeckienė, behandlas syntaktiska relationer också i kapitlet om ordgrupper, som deras grundläggande konstituerande egenskap. Deras mer specifika typer behandlas i diskussionen om underordnade ordgrupper. Den inledande delen av kapitlet om ordgrupper, Sintaksiniai žodžių junginiai, skrevs av A. Valeckienė. Tre typer av syntaktiska relationer mellan underordnade ordgrupper urskiljs (som det anges, oftast): kongruens, rektion och anslutning. Indelningen av dem ”beror i grund och botten på det överordnade [ordgrupps]ledets lexikala och grammatiska egenskaper” (LKG 1976: 11). Kongruens definieras med utgångspunkt i att det underordnade ordets form grammatiskt överensstämmer med det överordnade ordet: ”Med kongruens avses att det underordnade ledets form anpassas till det överordnade ledets form. Genom kongruens förenas sådana ord som har samma grammatiska kategorier: genus, numerus och kasus” (LKG 1976: 11). Även kongruens mellan två substantiv omtalas: ”Genom kongruens bildas ordgrupper av två substantiv, t.ex.: rašytoja Žemaitė, sūnus Petras. De kongruerar i kasus, numerus och ofta även genus.” Samtidigt erkänns det särpräglade i kongruens mellan substantiv: ”Kongruens mellan två substantiv skiljer sig emellertid något från adjektivkongruens med substantiv. Två kongruerande substantiv är endast betydelsemässigt underordnade varandra, medan de syntaktiskt sett, kan man säga, inte är beroende av varandra utan står i korrelation: de kan förekomma i samma position både tillsammans och var för sig, jfr: Sūnus Petras atėjo och Sūnus atėjo, Petras atėjo. Därför kallas relationen mellan två kongruerande substantiv ibland korrelation och ligger närmare samordning än underordning” (LKG 1976: 11). Här kan man ifrågasätta den betydelsemässiga underordningen mellan substantiven, särskilt som även deras referens (det som betecknas) är densamma. 150 BENDRINĖ KALBA | 95 På betydelsenivån betecknas samma företeelse med olika substantiv utifrån olika aspekter (hänvisningen till släktskapsrelationen och det egennamn som tilldelats den). Man kan anta att mängden referenter som betecknas utifrån släktskapsrelationen (söner) är mindre för talaren än mängden referenter som betecknas med motsvarande egennamn (även om det kanske oftare är tvärtom). I detta fall tycks egennamnet ändå inte beteckna alla tänkbara referenter som kan benämnas så, utan endast sådana som har en relation till talaren; följaktligen preciserar det hänvisningen i det första substantivet. En liknande korrelation urskiljs mellan de obestämda pronomenen kažkas, kas nors m.fl. (kažkas svetimas) och adjektivens maskulina former samt de obestämda pronomenen kas, kažkas, kažin kas, kas nors, viskas, šis tas m.fl. (kažkas nauja, kažką nauja) i nominativ och ackusativ samt adjektiv i neutrum: ”Adjektivet är endast semantiskt underordnat det obestämda pronomenet. Det preciserar i högre grad den vidare föreställning som pronomenet uttrycker. Syntaktiskt är adjektivet i sådana ordgrupper nästan lika självständigt som ett substantiv. Här liknar det ett substantiverat adjektiv” (LKG 1976: 11–12). Det verkar som om man här misstar sig beträffande den semantiska underordningen. I betydelsehänseende är det konkreta adjektivet i ordgrupperna kažkas svetimas ir kažkas nauja sannolikt den ”tyngre” och därmed överordnade medlemmen, inte pronomenet med obestämd betydelse (och referens). Kongruens som syntaktisk relation tycks ställas mot rektion och anslutning som syntaktiska relationer (betraktade tillsammans). Gemensamt för de senare är att de ”i många fall kan skiljas åt med hjälp av det underordnade ledets form”. För ”rektion anses ofta vara en sådan relation där ett indirekt substantivkasus eller en prepositionskonstruktion ansluter till det överordnade ledet, medan anslutning är en sådan relation där en oböjlig form ansluter till det överordnade ledet” (LKG 1976: 12). Det betonas dock att ”det underordnade ledets morfologiska form inte alltid gör det möjligt att exakt urskilja ordens syntaktiska relationer. Till exempel uttrycker šį rytą lijo och šįryt lijo samma syntaktiska relationer, men det underordnade ledets morfologiska form är olika. Detsamma gäller noriu miego och noriu miegoti” (LKG 1976: 12). Här ser vi en tendens att skilja rektion från anslutning enbart utifrån det underordnade ordets form, men författaren avvisar denna grund för distinktionen. Exemplen visar att ordgruppens betydelserelationer mellan orden sannolikt tillmäts större vikt. Rektion definieras som en relation ”där det överordnade ledet kräver en viss form hos det underordnade ledet (det underordnade ledet är formellt bestämt av det överordnade ledet)” (LKG 1976: 12). Det framgår att definitionen grundar sig på formellt beroende, eller på ordformens beroende, dvs. ett sådant beroende som markeras av ordformen – kasus ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 151 eller en prepositionsfras. Beroendet tycks här uppfattas syntaktiskt snarare än semantiskt (relationen behandlas i kapitlet om ordgrupper). Utifrån rektionens styrka eller det betydelsebetingade kravet på ett led skiljer man mellan obligatorisk (eller stark) och fakultativ (eller svag) rektion (LKG 1976: 12). Det anges dock genast att gränserna mellan dem är otydliga och att det alltid finns övergångsfall. Bland sådant som svagt rekteras finns konkreta kasus och prepositionsfraser som uttrycker mängd, åtskillnad, jämförelse m.m. och som inte behövs för att komplettera verbens lexikala betydelse (LKG 1976: 13). I detta avseende har grammatiken, liksom B. Kalinauskas arbeten, slagit in på en felaktig väg och låtit sig påverkas av den formella uttrycksformen (kasus). Även komplex eller gradvis rektion omtalas, när ”förekomsten av ett kasus vid verbet så att säga betingar förekomsten av ett annat kasus vid samma verb”, t.ex. drožia lazdą vaikui (LKG 1976: 13–14). Detta är en felaktig tolkning av syntaktiska relationer och hur de uttrycks: båda substantiven är semantiskt och syntaktiskt beroende av verbet, och deras uttrycksformer är oberoende av varandra. Med anslutning avses en relation där ”det underordnade ledet ansluter till det överordnade utan att detta senare kräver det; det är formellt obestämt och endast logiskt förbundet med det överordnade ledet” (LKG 1976: 12). Definitionen tar hänsyn inte bara till det syntaktiska förhållandets formella uttryck utan även till den semantiska (logiska) kopplingen mellan ordgruppens led. Detta är nytt i definitionen av denna relation. 4. UTTRYCK FÖR EN SAMMANSMÄLTNING AV DE BÅDA RIKTNINGARNA I den enspråkiga ryskspråkiga grammatiken över litauiska Grammatika litovskogo jazyka (1985), som huvudsakligen skrevs av forskare vid Institutet för litauiska språket och litteraturen och redigerades av V. Ambrazas, ägnas stort utrymme åt beskrivningen av ordkombinationer, men där ägnas också mer uppmärksamhet åt satsdelarna, särskilt vid beskrivningen av den enkla satsens struktur. I denna grammatik urskiljs tre typer av syntaktiska relationer: underordning, ömsesidig förbindelse och samordning (GLJ 1985: 417). Ordgrupperna klassificeras också efter typen av syntaktisk relation. Varianterna av underordning behandlas i kapitlet om underordnade ordgrupper. Med kongruens avses att den beroende leden i en ordgrupps form överensstämmer (upodoblenie) su pagrindinio nario forma (GLJ 1985: 422). Prie delio koordinacija su pagrindiniu žodžiu laikoma ypatinga derinimo atmaina, taip pat ir nežymimųjų įvardžių santykis su vyriškosios arba niekatrosios giminės būdvardžiais ir dalyviais (GLJ 1985: 422). Valdymu laikomas kitokios nei pagrindinio žodžio priklausomojo žodžio kaitomosios formos parinkimas, atsižvelgiant į pagrindinio žodžio leksines ir gramatines savybes (GLJ 1985: 422). 152 BENDRINĖ KALBA | 95 Man skiljer mellan prepositionsstyrning och styrning utan preposition samt mellan stark och svag styrning. Styrningen betraktas som stark när den uttrycker ett obligatoriskt (inbördes ord-) samband, och som svag när den uttrycker ett icke-obligatoriskt, oftast adverbialt, samband (GLJ 1985: 422–423). Även attributiv genitiv räknas som styrd, till exempel: en arbetare, en skogsfågel (GLJ 1985: 423). Anslutning kallas en typ av underordnande syntaktisk relation som inte uttrycks genom det beroende ordets böjningsformer (GLJ 1985: 423). Adverbiala semantiska relationer uttrycks oftast genom anslutning. Vissa verb kännetecknas av stark anslutning, till exempel: började arbeta, vill läsa, var här, såg vacker ut, uppför dig manligt. Sådana ordkombinationer uttrycker objektiva och kompletterande semantiska relationer (GLJ 1985: 424). I den programmatiska artikeln V. Ambrazas Enheter i den litauiska meningens syntaktiska och semantiska struktur (1986), som skrevs med utgångspunkt i erfarenheterna av att sammanställa en ryskspråkig litauisk grammatik, behandlas de viktigaste aspekterna av meningens syntaktiska och semantiska struktur. I inledningen framhåller författaren mycket riktigt att forskare inom litauisk syntax ”bör sträva efter att definiera så tydligt som möjligt och på en och samma grund särskilja åtminstone de viktigaste kategorierna på formens och semantikens nivåer” (Ambrazas 1986: 4). Men redan i detta citat framträder artikelns huvudsakliga brist: i försöket att precisera några väsentliga syntaktiska och semantiska begrepp som litauiska lingvister använder, sammanblandas språkets syntaktiska struktur ständigt med morfologins uttrycksnivå. I det citerade påståendet avsåg författaren sannolikt syntaxens nivå, eller syntaktisk nivå, i stället för ”formens” (dvs. morfologins) nivå; alternativt uppfattades syntax, liksom morfologi, som en nivå för språkets uttryck. V. Ambrazas delar i första hand in de syntaktiska relationerna i underordnande, samordnande och ömsesidigt beroende, eller samband (Ambrazas 1986: 7). De sistnämnda skiljer sig från de två första genom att de är ömsesidiga. I typiska fall uttrycks de genom formell kongruens (Ambrazas 1986: 7). Det tydligaste exemplet på ett sådant ömsesidigt beroende är enligt uppgift verbets samband med ett substantiv eller pronomen i nominativ (just det!): nominativformen är beroende av verbet, men den ”bestämmer i sin tur verbets numerusform” (Ambrazas 1986: 7). Detta och andra välgrundade exempel på ömsesidiga sambandsrelationer (finit verbform och den nominala led som fungerar som subjekt, personform hos verbet vara när det fungerar som kopula och former hos de nominala led som förbinds med det, samt oböjliga verbformer som står i nominativens ställe och verb som fungerar som predikat) blandar uppenbart samman den syntaktiska beroenderelationen med dess morfologiska uttryck. V. Ambrazas kände till att ”frågan om ömsesidiga beroenderelationer” kan lösas på ett annat sätt; han går igenom olika sätt att göra detta (några av dem visar påtagligt att det som kallas- ARTŪRAS JUDŽĖNTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 153 Denna ”ömsesidiga” relation hör alltså till olika nivåer, men man valde den ”litauiska” lösningen, eftersom ”den syntaktiska karaktären hos relationen mellan ömsesidigt beroende led är tämligen tydlig” (Ambrazas 1986: 10). Att syntaxens och morfologins nivåer inte hålls isär framgår också tydligt av indelningen av den underordnade relationen. Dess (det vill säga det syntaktiska fenomenets) typer särskiljs utifrån det formella (det vill säga morfologiska) uttrycket. I slutsatserna sägs det ännu tydligare: ”Syntaktiska relationer realiseras formellt genom kongruens och koordinering, styrning och anslutning” (Ambrazas 1986: 35). Det skulle innebära att de uppräknade typerna av syntaktiska relationer är morfologiska fenomen... På uttrycksgrund skiljs tre traditionella former av underordning: kongruens, styrning och anslutning (Ambrazas 1986: 7). Med kongruens avses ”anpassningen av den underordnade ordformen till huvudordet enligt den morfologiska kategorin” (Ambrazas 1986: 8). Redan själva ordet anpassning i definitionen uttrycker inte fenomenets syntaktiska karaktär. Definitionen visar tydligt fenomenets morfosyntaktiska (dvs. syntaktiska karaktär uttryckt genom morfologiska former) karaktär, som på inget sätt kan betecknas som rent syntaktisk. Enligt V. Ambrazas bör samordning av substantiv med självständiga grammatiska kategorier, kallad koordinering, inte hindra att den betraktas som en viss underart av kongruens (Ambrazas 1986: 8). Med rektion avses ”<...> valet av den underordnade ordformens böjda form, vilket beror på huvudordets valens och grammatiska egenskaper” (Ambrazas 1986: 8). Även här är det tveksamt om ordet val lämpar sig för att uttrycka fenomenets syntaktiska karaktär, men definitionen eftersträvar inte heller att hålla sig på syntaxens nivå – den går djärvt in på morfologins område (ordets böjda form), som om den tillsammans med syntaxen utgjorde en enda nivå i språkets struktur och dess undersökning. Med adjunktion avses ”underordning som inte uttrycks genom ordens böjningsflexioner” (Ambrazas 1986: 8). I denna definition skiljs morfologins och syntaxens nivåer tydligt åt. Den säger dock ingenting om den syntaktiska karaktären hos denna typ av relation. Hur skiljer sig adjunktion från relationen av ömsesidigt beroende mellan oböjliga verbformer och det som fungerar som predikatverb (att leva blev en plåga)? Ännu fler tvivel väcker indelningen i en undertyp kallad ”stark adjunktion”. Till denna hänförs relationer mellan ”betydelsesvaga” verb och infinitiv: slutade arbeta, försökte återvända, kan äta (Ambrazas 1986: 9). Hur skiljer sig dessa ords syntaktiska relation från rektion (jfr: jag vill ha middag och jag vill äta)? Denna artikel lyckades ändå skilja den (morfo)syntaktiska nivån för analys av satsen från den semantiska. Men när själva syntaxbegreppen definierades och klassificerades lyckades man i många fall inte renodla deras syntaktiska karaktär; syntaxnivån blandades ihop med morfologins nivå. 154 BENDRINĖ KALBA | 95 SAMMANFATTNING Till en början fortsatte även skolgrammatiken under ockupationen den självständiga Litauens syntaktiska tradition och skilde endast mellan två typer av underordnande relation – kongruens och rektion. Paradoxalt nog fördes denna tradition vidare genom J. Žiugždas arbeten, som var ideolog för den sovjetiska ockupationsregimen. Från och med 1964, då P. Gailiūnas, som arbetade vid utbildningsministeriet, kom J. Žiugžda till hjälp, anpassades den tredelade modellen för indelning av underordnande relation – kongruens, rektion och adjunktion – som redan hade överförts från rysk språkvetenskap till den vetenskapliga grammatiken, för skolbruk. J. Žiugžda tillskrivs indelningen i tre typer av rektion – direkt, indirekt och oblique – som också sannolikt övertagits från rysk språkvetenskap. Den tredelade ryska modellen för indelning av underordnande relation överfördes till litauisk språkvetenskap under 1950-talet och början av 1960-talet, och terminologin valdes huvudsakligen av B. Kalinauskas. P. Gailiūnas övertog modellen från honom eller direkt från ryskan och anpassade den för gymnasieskolor, medan J. Balkevičius anpassade den för högre utbildning (den senare möjligen också via lettisk språkvetenskap). Denna indelning av underordnande relation blev en del av den litauiska språkvetenskapens egenart och slog rot där och bestod under hela ockupationsperioden. Modellen dominerar fortfarande i skolorna och i vetenskapliga arbeten än i dag... I B. Kalinauskas arbeten finner vi för första gången också många skillnader mellan olika varianter av syntaktiska relationer (fullständig och ofullständig kongruens, stark och svag rektion, fullständig och partiell anslutning), vilka troligen också övertagits från ryska grammatikarbeten; behandlingen av dem i senare arbeten om litauisk syntax kom i hög grad att avgränsa diskussionsfältet inom detta grammatikområde. De underordnande syntaktiska relationerna beskrevs under den undersökta perioden i syntaxarbeten med två olika inriktningar: när satsdelarna karakteriserades, som en av satsdelarnas egenskaper (i J. Žiugždas och V. Sirtautas arbeten), och när ordkombinationer undersöktes, som grunden för deras struktur (i B. Kalinauskas, J. Balkevičius, V. Labutis och A. Valeckienės arbeten). Först i den litauiska grammatiken som utkom 1985 tog V. Ambrazas tydligare steget mot att förena de båda inriktningarna. Under hela den undersökta perioden skildes syntaktiska relationer inte från semantiska relationer; detta märks särskilt tydligt i definitionen av rektion. Först i slutet av perioden (i V. Ambrazas programartikel) började man inse bristerna i beskrivningen av dessa syntaktiska relationer och försökte tydligt skilja syntaktiska enheter från semantiska. Trots detta förblev den syntaktiska analysnivån nära förbunden med den morfologiska (uttrycks-)nivån (kongruens i genus, person och numerus; styrning av kasus), och båda betraktades som ”ytliga” språknivåer knutna till uttrycket. ARTŪRAS JUDŽĖNTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 155 Kongruens uppfattades redan i början av 1900-talet som tillämpning av morfologiska former, det vill säga som ett fenomen på uttrycksnivån och inte på semantikens eller syntaxens nivå. Senare började termen också beteckna en typ av syntaktisk underordningsrelation, utan att man gick närmare in på de semantiska relationer som denna relation förmedlar. I huvudsak bestod denna mångfacetterade uppfattning – först genom att semantik och morfologi slogs ihop och senare även syntax – under hela 1900-talet, och den lever delvis kvar än i dag. Rektion definierades redan i det självständiga Litauen och i J. Žiugždas skolgrammatikor, som efter kriget förde vidare dess grammatiska traditioner, som en semantisk relation mellan ord. Dessutom sammanblandades relationens semantiska karaktär med dess morfologiska uttryck. Detta synsätt kompletterades senare med en syntaktisk tolkning av denna typ av relation. Under ockupationens tidiga skede (fram till utgivningen 1976 av den akademiska Lietuvių kalbos gramatikos tredje band) förknippades rektion och kongruens med det intresse för ordkombinationer som kommit från Ryssland och med deras funktion som grund för meningsbyggnaden. Anslutning urskildes inom litauisk språkvetenskap (för första gången av B. Kalinauskas) som en semantisk, sannolikt också syntaktisk, ordrelation som inte uttrycks med morfologiska medel. Den byggde alltså enbart på uttrycket, det vill säga dess frånvaro, och saknade ett tydligt syntaktiskt innehåll. Syntaktiskt kunde den inte tydligt skiljas vare sig från rektion (när det beroende ordet uttrycks med en oböjlig form som fungerar som objekt) eller från kongruens (när en oböjlig form fungerar som subjekt). LITERATŪRA Ambrazas Vytautas 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 25: Lietuvių kalbos sintaksės tyrinėjimai, 4–44. Balkevičius Jonas 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Dumašiūtė Zelma 1963: Dėl sakinio dalių ir jų tarpusavio santykių. – Lietuvos TSR MA darbai. A serija 2(15), 237–248. Gailiūnas Pranas, Žiugžda Juozas 1969: Lietuvių kalbos gramatika. II dalis: Sintaksė, 2-asis patais. leidimas, Kaunas: Šviesa. GLJ 1985: Grammatika litovskogo jazyka, vyr. red. V. Ambrazas, 1985: Vilnius: Mokslas. Judžentis Artūras 2020: Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita. – Bendrinė kalba 93, 1–25. Prieiga internete: http://journals.lki.lt/bendrinekalba/index. Judžentis Artūras 2021: Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a pirmoji pusė). – Bendrinė kalba 94, 1–15. Prieiga internete: http://journals.lki.lt/bendrinekalba/index. 156 BENDRINĖ KALBA | 95 Kalinauskas Bronius 1954: Žodis ir žodžių grupės sakinyje. – Tarybinė mokykla 2, 17–25. Kalinauskas Bronius 1961: Žodžių junginys kaip sintaksės objektas. – Tarybinė mokykla 5, 31–39. Kalinauskas Bronius 1963: Žodžiai ir žodžių junginiai sakinyje. – Kai kurie gramatikos ir stilistikos klausimai, Kaunas: Valstybinė pedagoginės literatūros leidykla, 3–23. Kalinauskas Bronius 1972: Lietuvių kalbos žodžių junginių sintaksė: mokymo priemonė, Vilnius. Labutis Vitas 1976: Žodžių junginių problemos, Vilnius: Vilniaus valstybinis universitetas. LKG 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3: Sintaksė, vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mokslas. Sirtautas Vytautas 1969 [2019]: Veiksmažodinis tarinys dabartinėje lietuvių kalboje, Šiauliai: Litera [Bibliotheca actorum humanitaricorum universitatis Saulensis 18]. Sirtautas Vytautas 1972: Dėl derinimo sąvokos. – Kalbotyra 24(1), 108–110. Sirtautas Vytautas 1976a: Dėl veiksnio ir tarinio santykių. – Kalbotyra 27(1), 78–80. Sirtautas Vytautas 1976b: Sakinio dalys. Problematika, pagrindinės sąvokos, Šiauliai: Šiaulių K. Preikšo pedagoginis institutas. Sirtautas Vytautas 1978: Pagrindinių sakinio dalių derinimas (Vientisinio sakinio gramatinės struktūros analizė), Vilnius: Lietuvos TSR aukštojo ir specialiojo vidurinio mokslo ministerijos Leid ybinė redakcinė taryba. Sirtautas Vytautas 1981: Sakinio dalys. Problematika, pagrindinės sąvokos, Kaunas: Šviesa. Sirtautas Vytautas, Grenda Česys 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mokslas. Vaskelaitė Ramunė 2009: Sintaksinių ryšių modeliai lietuvių kalbos sintaksėje: humanitarinių mokslų daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo universitetas. Žiugžda Juozas 1945: Lietuvių kalbos gramatika. II dalis: Sintaksė. Progimnazijoms ir gimnazijoms, Kaunas: Valstybinė pedagoginės literatūros leidykla. Žiugžda Juozas 1954: Lietuvių kalbos gramatika. II dalis: Sintaksė. Vidurinėms mokykloms, 8-asis leidimas, Kaunas: Valstybinė pedagoginės literatūros leidykla. Žiugžda Juozas 1960: Lietuvių kalbos gramatika. II dalis: Sintaksė, 14-as leidimas, Kaunas: Valstybinė pedagoginės literatūros leidykla. Gauta 2022 03 20 Priimta 2022 10 17 ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 157 ARTŪRAS JUDŽENTIS SUBORDINATION IN THE WORKS ON LITHUANIAN SYNTAX IN THE YEARS OF SOVIET OCCUPATION S u m m a r y The article analyses, how the types of subordination are described in the works on Lithuanian syntax, during the Soviet occupation, during the years between the middle of the 20th century ant the end of eighties. The investigation opens with the Grammar of the Lithuanian language (1945) by Juozas Žiugžda and ends with the manual for higher schools Syntax of the Lithuanian language (1988) by Vytautas Sirtautas and Česys Grenda. Initially, under conditions of occupation school grammar continued the traditions of syntax of independent Lithuania and distinguished only two variants of subordination – agreement and government. This tradition was continued in the works of the ideologue of the occupation regime Juozas Žiugžda. It was only when Pranas Gailiūnas came to Žiugžda’s help that the three-variant model of subordination, which had already been adopted in scientific works from Russian linguistics, was applied to the school. Bronius Kalinauskas, a lecturer at the Pedagogical Institute, transferred the three-variant Russian syntax model to Lithuanian in the 1960s and early 1970s. Pranas Gailiūnas took over this model from him (or directly from the Russian linguistics) and applied it to secondary, and Jonas Balkevičius – to high school. In Kalinauskas’ works we also find many differences in the types of subordination (full and partial agreement, strong and weak government, full and partial adjunction), that are most likely taken over from Russian linguistics. Their analysis in later works of Lithuanian syntax has largely defined the field of consideration in this area of grammar. Subordinate syntactic relations were described in works on syntax of two directions during the considered period: as one of the characteristics of the parts of sentence (Žiugžda, Sirtautas), and as the structural basis of word groups (Kalinauskas, Balkevičius, Labutis and Valeckienė). Only in the Grammar of the Lithuanian language, edited by Vytautas Ambrazas (1985), was more clearly turned in the direction of merging both directions. Throughout the considered period, syntactic relations were not distinguished from semantic relations (this is especially obvious when defining the relation of government). And only at the very end of the period (in the article of Vytautas Ambrazas) did these shortcomings of the description of syntactic relations begin to be realized, and an attempt was made to clearly distinguish between syntactic and semantic units. However, the syntactic level of analysis continues to be confused with the morphological (expression) level (agreeing in gender, 158 BENDRINĖ KALBA | 95 person, number; governed inflections), both of which are considered as surface levels of language. Already at the beginning of the twentieth century agreement was perceived as the alignment of morphological forms, rather than semantics or syntax. Later, it became known as a variant of a syntactic subordination, without delving into the semantic relationships that this connection conveys. In essence, this multifaceted concept, first merging semantics and morphology, later on – and syntax, has survived throughout the twentieth century and in part continues to this day. Government in independent Lithuania was defined as a semantic relationship, and in the first decades after the war it was generally perceived in a similar way. Nevertheless the semantic (later on and syntactic) nature of the relationship was fused to its morphological expression. At the early period of occupation, agreement and government were associated with the study of word groups, as they made the basis for their structure. Adjunction (šliejimas) in Lithuanian linguistics was singled out as a semantic (later on and as a syntactic) relationship of words that is not expressed by means of morphology. So it was based on surface expression (or not-expression, exactly) only and didn’t have any distinct syntactic content. The article analyses, how the types of subordination are described in the works on Lithuanian syntax during the years of Soviet occupation – approximately between the middle of the 20th century ant the end of eighties. The investigation opens with the Grammar of the Lithuanian language (1945) by Juozas Žiugžda and ends with teaching aid for higher schools Syntax of the Lithuanian language (1988) by Vytautas Sirtautas and Česys Grenda. Initially, under conditions of occupation school grammar continued the traditions of syntax of independent Lithuania and distinguished only two variants of subordination – agreement and government. This tradition was continued in the works of the ideologue of the occupation regime Juozas Žiugžda. It was only when Pranas Gailiūnas came to help for Žiugžda that the three-variant model of subordination, which had already been adopted in scientific works from Russian linguistics, was applied. KEYWORDS: subordination, agreement, government, adjunction (šliejimas), Vytautas Ambrazas, Jonas Balkevičius, Pranas Gailiūnas, Zelma Dumašiūtė, Česys Grenda, Bronius Kalinauskas, Vitas Labutis, Vytautas Sirtautas, Juozas Žiugžda. ARTŪRAS JUDŽENTIS Lietuvos mokslų akademijos Vrublevskių biblioteka Žygimantų g. 1, LT-01102 Vilnius [email protected] ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 159 ARTŪRAS JUDŽENTIS PRIJUNGIAMASIS RYŠYS SOVIETŲ OKUPACIJOS LAIKŲ LIETUVIŲ SINTAKSĖS DARBUOSE S a n t r a u k a Straipsnyje apžvelgiama, kaip sovietų okupacijos laikais, maždaug nuo XX a. vidurio iki 9-ojo dešimtmečio galo, lietuvių sintaksės darbuose aprašomos prijungimo rūšys. Pradedama nuo Juozo Žiugždos Lietuvių kalbos gramatikos (1945), o baigiama Vytauto Sirtauto ir Česio Grendos parengta mokomąja priemone aukštosioms mokykloms Lietuvių kalbos sintaksė (1988). Iš pradžių mokyklinė gramatika ir okupacijos sąlygomis tęsė Nepriklausomos Lietuvos sintaksės tradiciją ir skyrė tik dvi prijungiamojo ryšio atmainas – derinimą ir valdymą. Ši tradicija buvo tęsiama okupacinio režimo ideologo Juozo Žiugždos darbais. Tik kai J. Žiugždai į pagalbą atėjo Švietimo ministerijoje dirbęs Pranas Gailiūnas, mokyklai 1964 m. buvo pritaikytas mokslinės gramatikos iš rusų kalbotyros jau perimtas trinaris prijungiamojo ryšio skaidymo modelis. Trinarį rusų kalbos sintaksės modelį 6-ojo dešimtmečio ir 7-ojo dešimtmečio pradžioje į lietuvių kalbą perkėlė ir terminiją parinko daugiausia Pedagoginio universiteto dėstytojas Bronius Kalinauskas. Iš jo (arba tiesiogiai iš rusų kalbos) šį modelį perėmė ir vidurinėms mokykloms pritaikė P. Gailiūnas, o aukštosioms – Jonas Balkevičius. B. Kalinausko darbuose randame ir daugelį sintaksinių ryšių atmainų skirtybių (pilnasis ir nepilnasis derinimas, stiprusis ir silpnasis valdymas, pilnasis ir dalinis prišliejimas), greičiausiai perimtų iš rusų kalbotyros, kurių nagrinėjimas vėlesniuose lietuvių sintaksės darbuose nemažai apibrėžė šios gramatikos srities svarstymų lauką. Prijungiamieji sintaksiniai ryšiai nagrinėjamuoju laikotarpiu aprašyti dviejų krypčių sintaksės darbuose: apibūdinant sakinio dalis, kaip vieną iš jų ypatybių (J. Žiugždos, V. Sirtauto darbuose), ir nagrinėjant žodžių junginius, kaip jų sandaros pamatas (B. Kalinausko, J. Balkevičius, V. Labučio, A. Valeckienės darbuose). Tik 1985 m. išėjusioje lietuvių kalbos gramatikoje Vytauto Ambrazo buvo aiškiau pasukta abiejų krypčių suliejimo kryptimi. Visą nagrinėjamąjį laikotarpį sintaksiniai ryšiai neskirti nuo semantinių santykių, ypač tai akivaizdu. apibrėžiant valdymo prijungiamąjį ryšį. Ir tik pačioje laikotarpio pabaigoje (programiniame V. Ambrazo straipsnyje) imta suvokti šiuos sintaksinių ryšių aprašo trūkumus, mėginta aiškiai skirti sintaksinius ir semantinius vienetus. Vis dėlto sintaksinis nagrinėjimo lygmuo ir toliau painiotas su morfologiniu (raiškos) lygmeniu (derinama gimine, asmeniu, skaičiumi; valdomi linksniai), abu jie laikyti „paviršiniais“, raiškai priskirtinais kalbos lygmenimis. Derinimas jau XX a. pradžioje buvo suvokiamas kaip morfologinių formų sutaikymas, t. y. kaip raiškos, o ne semantikos ar sintaksės lygmens reiškinys. 160 BENDRINĖ KALBA | 95 Vėliau juo imta vadinti ir sintaksinio prijungimo ryšio atmainą, nesigilinant į semantinius santykius, kuriuos šis ryšys perteikia. Iš esmės tokia daugialypė – iš pradžių į vieną suplakant semantiką ir morfologiją, o vėliau dar ir sintaksę – jo samprata išliko visą XX amžių ir iš dalies tebesitęsia ir šiandien. Valdymas dar Nepriklausomoje Lietuvoje ir jos sintaksės mokslo tradicijas po karo tęsusiose mokyklinėse Į. Žiugždos gramatikose apibrėžtas kaip žodžių semantinis santykis. Be to, semantinis šio ryšio pobūdis buvo suplaktas su jo morfologine raiška. Toks požiūris vėliau buvo papildytas sintaksine šios ryšio atmainos interpretacija. Ankstyvuoju okupacijos laikotarpiu (iki pat akademinės Lietuvių kalbos gramatikos trečiojo tomo pasirodymo 1976 m.) valdymas ir derinimas sieti su iš Rusijos atėjusiu susidomėjimu žodžių junginiais kaip jų sandaros pamatu. Šliejimas lietuvių kalbotyroje buvo išskirtas (pirmą kartą B. Kalinausko) kaip morfologijos priemonėmis nereiškiamas semantinis, vėliau – ir sintaksinis, žodžių ryšys. Tad jis rėmėsi tik raiška (jos nebuvimu), o aiškaus sintaksinio turinio neturėjo. Sintaksiškai jo nebuvo galima griežtai atskirti nei nuo valdymo (kai priklausomasis žodis reiškiamas papildiniu einančia nekaitomąja lytimi), nei nuo derinimo (kai nekaitomoji lytis eina veiksniu) atvejų. ESMINIAI ŽODŽIAI: prijungimas, derinimas, valdymas, šliejimas, Vytautas Ambrazas, Jonas Balkevičius, Pranas Gailiūnas, Zelma Dumašiūtė, Česys Grenda, Bronius Kalinauskas, Vitas Labutis, Vytautas Sirt autas, Juozas Žiugžda. ARTŪRAS JUDŽENTIS Lietuvos mokslų akademijos Vrublevskių biblioteka Žygimantų g. 1, LT-01102 Vilnius [email protected] ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys sovietų okupacijos laikų lietuvių sintaksės darbuose 161