Kirtis, priegaidė ir jų poveikis vokalizmui Biržų tarmėje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA BETONING, TONACCENT OCH DERAS INVERKAN PÅ VOKALISMEN I BIRŽAI-DIALEKTEN I. JASINSKAITĖ Med Biržai-dialekten avses här den dialekt som talas av lokalbefolkningen i staden Biržai och inom en radie på 5—10 km runt omkring. Denna dialekt tillhör de östliga högaitiska puntininkai. Biržai-dialektens vokalism präglas av vissa processer som är nära förbundna med betoning och tonaccent. Innan dessa processer och deras resultat gås igenom behöver man kort beröra dialektens betoningsförskjutning och tonaccent. Enligt den traditionella uppfattningen anses Biržai tillhöra området med generell betoningsförskjutning. Så är det emellertid inte i själva verket. I Biržai-dialekten förskjuts betoningen villkorligt, men inte på samma sätt som i andra dialekter i området med villkorlig betoningsförskjutning. Vanligen betecknar villkorlig betoningsförskjutning ett fenomen där betoningen flyttas från en cirkumflex och kort ändelse till en lång stam (eller en stavelse före ändelsen). I Biržai-dialekten avgörs emellertid allt av ändelsens kvantitet, inte av stammens. Dialektens lag för betoningsförskjutning är följande: från en kort ändelse flyttas betoningen¹, från en lång ändelse (med akut eller cirkumflex)—flyttas den inte, t.ex.: šak < šaka, neš² < nešu, bał̃t̃ < balti, rū̃nks < rankas, vaĩks < vaikus, men šakõs < šakõs, vaĩkẽ < vaikai, sakõ < sakau, vaĩkām < vaikām, katrāi < katrāi. Dialekten har fem tonaccenter: 1. Akut (´)—hörs på diftongerna ai, au, ei och på dialektens motsvarigheter till blandade diftonger i den första komponenten, t.ex.: káims < káimas, káuls < káulas, véids < véidas, máł̃t̃ < málti, pírm̃s < pìrmas, stúm̃t̃ < stùmti, ším̃t̃ < šèmtì, lúŋgs < láŋgas. 2. Cirkumflex (˜)—hörs på diftongerna ai, au, ei, ui och på dialektens motsvarigheter till blandade diftonger i den andra komponenten, t.ex.: vaĩks < vaĩkas, láũks < láũkas, kreĩp̃t̃ < kreĩpti, pùĩks < puĩkus, bał̃ns < bałnas, kìr̃vìs < kìr̃vys (kirvis) rū̃nk < rankà, gùł̃t̃ < gùlti; på en akutstam, när betoningen nyligen har flyttats dit 1 Undantag utgörs av pronomenen katrās, anàs, viskàs, kaškàs, vilka betonas som de enstaviga pronomina kàs, tàs. 2 Konsonanternas palatalisering framför främre vokaler markeras inte, eftersom de i sådana fall alltid är palataliserade i dialekten (utom l). 189 betoning; t.ex.: kalnė < kalnė, baltà < baltà, langè < langè, laibà < laibà (detta bekräftar att alla långa stavelser före betoningen har cirkumflex). 3. Kort accent (˘) — hörs: på korta vokaler i enstaviga ord, t.ex.: màt, bèt, tìk, sù; på nyligen betonade korta vokaler som fått betoning efter tillbakadragning av betoningen, t.ex.: višt < viš t a, gèr < gerà, vĩs < visi, sùk < sukù; i vissa verb i tredje person singularis futurum, där dialekten har förkortade vokaler från akut accent, medan standardspråket har former med metatoni, t.ex.: sakìs < sakýs (sakýs), kùs < káns (kãs), eller där dialekten har korta vokaler i stället för de ursprungliga cirkumflexerna, t.ex.: tìs (tẽs), skìs (skẽs) (dessa korta vokaler kan ha uppstått genom analogi med det första fallet eller helt enkelt ha förkortats från cirkumflex); på pronomenen anàs, katràs, viskàs, kaškàs, vars ändelsebetoning inte dras tillbaka i dialekten, genom analogi med de enstaviga pronomenen tàs, kàs. 4. Mellanaccent (˘) — hörs: på i, u som förlängts efter betoning i, u, t.ex.: ši.ts < šitas, ri.s < riša, rū.ds < rūdas, tū.r < turi; på långa vokaler och diftongerna ie, uo som nyligen fått betoning efter att betoningen dragits tillbaka ie, uo, t.ex.: šùns < sūnùs, žmòn < žmonà, dien < dienà, juod < juodà; på betonade långa vokaler och diftongerna ie, uo ie, uo, t.ex.: vìrs < vyras, pìkt < pýkti, šòns < šónas, Jõns < Jõnas, piẽns < pienas, šiẽns < šienas, duòn < dúona, juòks < juõkas. 5. Avkortad accent (˟) — hörs på de cirkumflexa ė, o, ai, au, ei och ie, uo som förkortats i ordslut ė, o, ai, au, ei och ie, uo, t.ex.: katẽs < katės, šakõs < šakõs, gerẽ < gerai, sakõ < sakau, sakẽ < sakei, anẽ < anie, katrõ < katruõ (ę—e med e-klang, o—o med a-klang, ę—ę med a-klang). Man kan lägga märke till att standardspråkets vokaler och diftonger i ordslut motsvarar vissa dialektljud, medan de i början och mitten av ord motsvarar andra. Dialektens ordslutsregler skiljer sig alltså från reglerna för icke-ordslutliga stavelser. Dialektens ordändelser påverkas av en kraftig förkortning som omfattar både betonade och obetonade stavelser. Här sammanflätas den med ett annat lika karakteristiskt dialektdrag — förkortningen av obetonade stavelser. I dialekten förkortas särskilt obetonade ändelser, eftersom båda dessa processer verkar där. Diftongiska ändelser påverkas också av en tredje faktor — assimilation mellan diftongens komponenter, vilket påskyndar deras förkortning. Dessa tre processer, som är nära sammanlänkade, har gett dialektens nuvarande ordändelser. Vi ska överblicka vokalismen i dialektens ordändelser för att åskådliggöra dessa processers förlopp och följder. 1. De korta ändelsevokalerna a, e, i, u var i dialekten sedan gammalt obetonade eller blev det genom tillbakadragning av betoningen. I denna position föll de bort eller synkoperades, t.ex.: šåk < šakà, vaĩks < vaikas, (su) kàt < katė, kàtẽs < katės, kìt < kiti, ùnt’s < antìs, dìrb < dirbu, vaĩks < vaikus. Att dessa vokaler faller bort är fullt förståeligt — när de väl förkortats kan de inte förkortas ytterligare och faller därför bort under inverkan av ändelseförkortningen och förkortningen av obetonade stavelser. I betonad ställning skulle de sannolikt inte ha fallit bort, vilket pronomenen anàs, katràs, viskàs, kaškàs visar. 190 2. De långa vokalerna ą, ę, į, y, ų, ū behåller sin kvantitet i betonad ändelse (inte alla behåller sin kvalitet), t.ex.: nešùs < nešąns (nešąs), anù < anañ (aną), manì < manẽn (mane), gaidìs < gaidỹs, vaikù < vaikų. Som framgår påverkas de inte av ändelseförkortning i denna position. I obetonad ändelse förkortas dessa vokaler till halvlånga, t.ex.: dirbùs < dirbans (dirbąs), vaikù. < vaikan (vaika), rašì:s < rašens (rašęs), kátì. < káten (katę), ãvì:s < ávys, ãki. < ãkį, sūnùs < sūnūs, sōdu. < sōdų. 3. Motsvarigheterna till de långa vokalerna ė, o i dialekten beror inte på om betoning finns eller saknas, t.ex.: katė < katē (katė), bùlbė < bùlbė (bulvė), šakõs < šakós, gẽldos < gėldos. Motsvarigheterna i absoluta och icke-absoluta ändelser skiljer sig åt; någon skillnad har inte observerats för andra långa vokaler. I absolut ändelse motsvaras standardspråkets ė, o i dialekten av e, a, t.ex.: ù:pe (upė), gẽsmẽ (giesmė), varlà (varlė), rašà (rašo), šāvā (savo). Tydligen förkortades den absoluta ändelsen i detta fall redan då ē, ā stod i stället för standardspråkets ė, o. Dessa ē, ā förkortades i dialekten till e, a och kunde inte längre förändras när processen ē, ā > e, o ägde rum. I icke-absolut ändelse ger standardspråkets ė, o e (efter l ę), o i dialekten, t.ex.: gẽsmẽs < giesmės, giẽsmẽs < giésmės, varlẽs < varlės, varlės < varlės, šakõs < šakós, šākos < šakos. Den icke-absoluta ändelsen förkortades senare i dialekten, när ē, ā redan hade förändrats till ė, o. När ändelsen förkortades kortades dessa ė, o och vidgades därför, vilket gav de korta ljuden e, ę, o. 4. Ändelsediftongerna ai, au, ei monoftongeras om de sedan gammalt har cirkumflex (utan betoning eller med betoning), t.ex.: vaikẽ < vaikai, lãukẽs < laukais, sodē < sõdai, matõ < mataũ, sunõs < sūnaũs, válgo < válgau, matē < matẽi, válge < válgei, kátē < káte i. Med akut betoning förblir dessa diftonger oförändrade, t.ex.: anáí < anái, tinái < tenái, táu < táu, sáu < sáu (några exempel på diftongen ei har inte påträffats i detta fall). När dessa diftonger ursprungligen hade akut accent men saknade betoning tycks de reduceras, vilket det enda exemplet ši.tai < šitai (singularis, dativ) visar. I dialekten har alltså ändelsediftongerna ai, au, ei olika motsvarigheter: ibland förblir de oförändrade, ibland reduceras de och ibland monoftongeras de. Som framgår är cirkumflexerna ai, au, ei mest benägna att förkortas — de monoftongeras till och med. Detta beror på deras fonetisk-artikulatoriska struktur. Diftongerna ai, au, ei — kombinationer av ett öppet och ett slutet ljud — blir särskilt obekväma när de har cirkumflexbetoning. Då reduceras den första komponenten, som i detta fall uttalas svagare, och assimileras med den andra för att uttalet ska bli lättare. Ändelseförkortningen påskyndar processen ytterligare. Möjligen assimileras även den andra komponenten något. När båda komponenterna blivit lika och smält samman (eller möjligen när den andra har fallit bort) uppstod ett ljud av två, vilket till en början bör ha varit långt men senare förkortades. På så sätt kunde cirkumflexerna ai, au, ei monoftongeras. Diftongerna ai, au, ei med akut accent har en helt annan natur — deras första komponent uttalas tydligt och är därför inte benägen att försvagas, medan den andra inte tenderar att reduceras och assimileras, eftersom den, genom att vara sluten, naturligt förbereder uttalet av den följande konsonanten eller tillslutningen av munnen. Av dessa skäl förändras betonade ändelsediftonger ai, au, ei med akut accent inte alls, vilket exemplen ovan visar, medan de obetonade saknar rösttryck på den första komponenten och därmed förlorar sin motståndskraft och reduceras något. 191 Således är motsvarigheterna till finala diftonger ai, au, ei i dialekten ett resultat av komponentassimilation och finalförkortning. 5. Diftongerna ie, uo monoftongeras till de korta vokalerna ė, o både i betonade och obetonade finaler, t.ex.: anė < aniė, naktės < nakties, šitie < šitie, ano < anuo, dainos < dainuos, šito < šituo. Detta är också en följd av diftongernas komponentassimilation och finalförkortning. 6. Diftongen ui är sällsynt i ordslut; i starkt betonad ställning har den inte ens belagts. Med cirkumflexaccent reduceras den till ū, där komponentassimilationen är synlig, t.ex.: apsukbūi < apsukūi (runtomkring). I obetonad final tycks ui falla bort, till skillnad från alla andra diftonger, t.ex.: šūn < šūnui, stāl < stālui. Enbart utifrån singularis dativs ändelse kan man tro att -u har fallit bort, eftersom denna ändelse ofta förekommer i dialekterna. Men att den sekundära ui faller bort i dialekten, t.ex.: tūrg³ < tūrgui < tūrg uje, Vil̃n < Vilniuj < Vilniuje, gör det rimligt att anta att även singularis dativ har tappat ui. 7. Finala blandade diftonger är vanligen sekundära och förkortas därför inte längre i dialekten. Sedan gammalt kan diftongen ar ibland stå i final position — då tappar den sin andra komponent, t.ex.: dā < dār, dabā < dabar. Som man kan se påverkar ordslutsreglerna de korta vokalerna mest — de faller till och med bort. Långa vokaler i ordslut förkortas, men på olika sätt: vissa påverkas mer av förkortning i obetonade stavelser (a, e, i, y, u, ū), andra av finalförkortning (ė, o). Diftonger förkortas också på olika sätt: diftongerna ai, au, ei påverkas av tonaccenten, medan ie, uo monoftongeras i alla finaler. Hur varierande än förändringarna i ordslut är i dialekten, följer de alltid regelbundna mönster. I icke-finala stavelser motsvaras standardlitauiskans vokaler, diftonger och blandade diftonger av något annorlunda dialektljud. När man undersöker dem visar det sig att även här finns egna fonetiska lagar. Liksom i ordslut verkar här förkortningslagen för obetonade stavelser, som påverkar vissa vokaler ännu starkare än motsvarande finala vokaler. Därutöver verkar lagen om förlängning av korta betonade stavelser, enligt vilken korta betonade vokaler förlängs. Denna lag kan inte verka i ordslut, eftersom finala korta vokaler endast finns kvar i enstaviga småord och i stavelser som nyligen uppstått i final position, och lagen berör inte dessa. I icke-finala stavelser sker också komponentassimilation av diftonger (och blandade diftonger), något som även förekommer i ordslut. Den samordnade verkan av alla dessa lagar har gett upphov till det nuvarande systemet av icke-finala vokaler, diftonger och blandade diftonger i Biržai-dialekten. Här ska vi överblicka det: 1. Icke-finala korta vokaler a, e förlängs efter betoning, till synes till långa vokaler, o, i, u till halvlånga, t.ex.: tāks < takas, kāšti < kašti, rēts < rėtas, mẽstī < mesti, lā̃k < lėkia, šĩts < šitas, ti.kras < tikras, mū.št < mušti, dū.jė < dūjai (du). I obetonad position är dessa vokaler korta, t.ex.: sakīk < sakyk, pāmėte < pametė (pamėtė), sudėt < sudėti, tikrę < tikrai. 3 Att denna form inte har a-stam, som man skulle kunna tro, framgår av det hårda finala g. 192 2. Icke-ordslutsbetonade långa vokaler ė, o, a, e, i, y, u, ū bevarar sin längd i betonad position, t.ex.: rėkɪ < rėkti, lėkɪ < lėkti, ųžols < ąžuolas (ek), skɪsɪ < skęsti (sjunka), lɪsɪ < lįsti (krypa in), vīrs < vyras, skūstɪ < skųsti (klaga), būti < būti. När de är obetonade förkortas dessa vokaler till korta: ė, o breddas i detta fall något och får en e-, a-klang. ė efter l ger i detta fall ę (ett breddat ė). T.ex.: rekɪms < rėkimas (skrikande), lėki.ms < lėkimas (springande), žmōnū < žmonių (människors), kušnīs < kasnys (tuggbit), tisi.ms < tesimas (utsträckning), inėšɪ < įnešti (bära in), ritė < rytai (morgon), skuz-dām < skusdama (medan hon rakar), rukīt < rūkyti (röka), rāšims < rašymas (skrivande), vālgīt < valgyti (äta). 3. Icke-ordslutsdiftongerna ai, au, ei bevarar, när de har akut accent, sin kvantitet och kvalitet (med undantag för ei efter l), t.ex.: kāims < kaimas (by), dāiktɪs < daiktas (sak), sāuj < sauja (handfull), lāuktɪ < laukti (vänta), vēids < veidas (ansikte), lāistɪ < leisti (låta). I diftonger med circumflex accent är den första komponenten något reducerad och assimilerad till den andra, t.ex.: žāistɪ < žaisti (leka), lāiks < laikas (tid), drāugs < draugas (vän), dāug < daug (mycket), kreīpɪ < kreipti (rikta), āitɪ < eiti (gå). Här förekommer samma komponentassimilation som observerats i ordslut. Detta visar återigen att de fonetiska egenskaperna hos diftonger med circumflex accent skapar gynnsammare förutsättningar för komponentassimilation än diftonger med akut accent. I icke-ordslutsstavelser med circumflex accent sker komponentassimilationen självständigt, utan stöd av ändelseförkortning såsom i ordslut, och därför är resultaten svagare — här har den inte nått fram till monoftongering. I obetonad position förkortas diftongerna ai, au, ei lika mycket som de med circumflex accent, men här framhävs inte den andra komponenten, t.ex.: vaikē < vaikai (barn), laimētɪ < laimėti (vinna), lāuki.ms < laukimas (väntan), drāugē < draugai (vänner), veīdeli.s < veidelys (litet ansikte), laidɪ.ms < leidimas (tillstånd). 4. Icke-ordslutsdiftongerna ie, uo bevarar, när de är betonade, sin kvantitet och kvalitet, t.ex.: vīens < vienas (en), šiēns < šienas (hö), pūods < puodas (kruka), juōks < juokas (skratt). I obetonad stavelse förkortas de till de korta vokalerna e, o, t.ex.: šenāutɪ < šienauti (slå hö), vęnū < vienų (en), odē < uodai (myggor), kolē < kuolai (pålar), joduoj < juoduoja (svartnar), obolīs < obuolys (äpple). Denna monoftongering är också ett resultat av komponentassimilation. Som synes har assimilationen här gått längre, ända till monoftongering, medan diftongerna ai, au, ei i obetonad stavelse bara reduceras. Detta beror sannolikt på att komponenterna i diftongerna ie, uo är närmare besläktade och bildar en tätare förbindelse, vilket gör att de lättare assimileras och därför snabbare blir monoftonger. 5. Diftongen ui med akut accent har inte påträffats i icke-ordslutsstavelse. Med circumflex accent reduceras den till bi, t.ex.: pŏbīks < puikūs (stolt), mbīls < mulas (mula). I obetonad stavelse ger ui också bi, t.ex.: mbilē < muilai (tvål). 6. De blandade diftongerna am, em, an, en har i Biržai-dialekten, liksom i andra puntininkai-dialekter, förändrats till um, im, un, in, t.ex.: sūmtɪs < sąntys, sīmtɪ < semti (ösa), lūnks < lankas (båge), dīnktɪ < dengti (täcka). Orsaken till denna förändring kan ha varit komponentassimilation. Det var obekvämt att uttala öppna vokaler och omedelbart efter dem nasala konsonanter i diftonger med circumflex accent, där betoningstrycket ligger på den andra komponenten och den första uttalas svagt. Därför kan a, e först ha slutits till u, i i dessa diftonger för att komma närmare de nasala m, n, och senare kan fenomenet genom analogi ha spridit sig till andra blandade diftonger — närmare bestämt sådana med akut accent 193 och obetonade am, em, an, en. Denna assimilation är också känd i andra språk och leder på ett eller annat sätt till olika förändringar av dessa diftonger (t.ex. i lettiska och ryska). I blandade diftonger ar, er, al, el med circumflex accent och i obetonade sådana märks också reduktion och assimilation av den första komponenten, t.ex.: var̃ds < vardas (namn), var̃dė < vardai (namn), vė̃rkti < verkti (gråta), gerklà < gerklė (hals), kal̃b < kalba (språk), vald̃yti < valdyti (styra), pẽlns < pelnas (vinst), kelmė̃ < kelmai (stubbar). Här sluts den första komponenten något och förlorar sin klangfärg. Vokalerna i, u kan inte slutas ytterligare och förblir därför oförändrade i blandade diftonger, även när de inte bär betoningstrycket. T.ex.: šim̃ts < šimtas (hundra), šimtė̃ < šimtai (hundratals), gũlt < gulti (ligga), sunkùms < sunkumas (svårighet). 7. Accentens tryck förlänger den komponent i en diftong eller blandad diftong som det faller på. Hur mycket den förlängs är svårt att fastställa utan lämpliga instrument, men det verkar som om vokalkomponenten förlängs till halvlång eller att konsonanten förlängs något. Eftersom denna förlängning inte är fullständigt undersökt markeras den inte i skrift. Därför skrivs till exempel: káims < káimas, laĩks < laĩkas, píl̇ns < píl̇nas, šílts < šíl̇tas. Som framgår är de huvudsakliga processer som bestämt vokalismens karaktär i Biržai-dialekten följande: a) förkortning av ändelser, b) förkortning av obetonade stavelser, c) förlängning av korta betonade stavelser, d) assimilation mellan komponenterna i diftonger och blandade diftonger. Alla dessa processer är nära sammanflätade, så att det ibland är svårt att avgöra var den ena slutar och den andra börjar. Processerna förlöper inte på samma sätt i ordslut och i icke-ordslutsstavelser. Eftersom olika språkljud i dialekten har olika fonetisk-artikulatoriska egenskaper och olika positioner i ordet, är en process starkare i vissa ljud och en annan i andra. Vokalismens system i Biržai-dialekten är i grunden ett resultat av dessa processer. BETONING, INTONATION OCH DERAS INVERKAN PÅ VOKALISMEN I BIRŽAI-DIALEKTEN И. П. ЯШИНСКАЙТЕ Sammanfattning Biržai-dialekten tillhör den del av den östliga aukštaitiska dialekten där diftongerna am, an, em, en har förändrats till um, un, im, in. Dialekten används av invånarna i staden Biržai och i omgivningarna inom en radie av 5—10 km. I dialekten gäller en lag enligt vilken betoningen flyttas från en kort ändelse till den föregående stavelsen. Från en lång ändelse flyttas betoningen inte (oavsett intonation). Dialekten har fem intonationer: fallande (ˈ), stigande (~), kort (˘), medellång (ˑ) och medellång avbruten (˟). 194 De viktigaste processerna som är förbundna med betoning och intonation och som har format vokalismen i Biržai-dialekten är: 1) förkortning av ändelser, 2) förkortning av obetonade stavelser, 3) förlängning av korta betonade stavelser, 4) assimilation av diftongernas sandhi. Alla dessa processer hänger samman på ett sådant sätt att det ibland är svårt att avgöra var en process slutar och en annan börjar. De förlöper olika i början, mitten och slutet av ordet. Olika ljud har olika fonetiska och artikulatoriska egenskaper och förekommer i olika positioner i ordet; därför är en process starkare i vissa ljud och en annan i andra. Vokalismen i Biržai-dialekten är resultatet av alla dessa förändringar.