Mituvos upyno tarmės fonetika

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI,I LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA FONETIKEN I MITUVAS FLODOMRÅDES DIALEKT1 E. GRINAVECKIENĖ Transkription Dialektala exempel skrivs genomgående i arbetet med den vanliga litterära språkets (nedan lk) skrivtecken, men man försöker återge dem så som de låter. Detta görs eftersom den undersökta dialekten inte skiljer sig särskilt mycket från lk, vare sig i fråga om de enskilda ljudens kvantitet eller kvalitet. Ibland, när det finns ett särskilt behov av att mer exakt återge ett eller annat fall av dialektljuds uttal, används transkriptionstecknen i ”Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programos”2. I. Allmänna tecken 1. Ilgumas. a) Kirčiuotų balsių ilgumą visada rodo tvirtapradės ir tvirtagalės priegaidės ženklas, pvz.: lãšas, lẽkė ~ lėkė, mõlis, nỹkšt ~ nyksta, pẽrīt ~ pėrinti, sūris. b) Obetonade långa vokaler betecknas på samma sätt som i lk, t.ex.: didiji, grẽžiu, kąsniùks ~ kąsniukas, pėdai, plyšys, sūnùs, šokìms ~ šokimas, vãrnu. c) Längden hos det långa a i de obetonade suffixen -av- i verb och substantiv som bildats av dem markeras inte. Den visas av den fallande accenten på den sekundära betoningen, t.ex.: šūkava ~ šūkavo. Längden hos en sådan vokal a behandlas i § 20. d) Den långa delen av betonade diftonger markeras med tecknet för akut eller cirkumflex accent på den första delen, t.ex.: sáulė leĩdžes ~ saulė leidžiasi, šẽms ~ šėmas, žvỹrduobė ~ žvyrduobė, men den första delen av akutbetonade diftonger i, o, u + l, m, n, r är alltid kort, t.ex.: pùlt ~ pulti, pìlt ~ pilti, raudõnė ~ raudonas. e) Längden hos de betonade diftongernas komponenter markeras inte heller. Den visas av tecknet för cirkumflex och medelintonation, som sätts ovanför den andra komponenten. I betonade diftonger med cirkumflex är båda komponenterna halvlånga, t.ex.: kõ teib graũdžei veĩket ~ kõ teip (= taip) graudžiai veikiate; i betonade diftonger med medelintonation är den första komponenten halvlång, den andra — alltid kort, t.ex.: geram⁴ ~ geramė, medum⁴ ~ medumi. 1 Mituvos upynes dialekts fonetik (hädanefter Mut) är den första delen av arbetet ”Mituvos upynes dialekt”. Hela arbetet finns i handskriftsamlingen vid Litauens SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen (se E. Grinaveckienė. Mituvos upynes dialekt, Vilnius, 1955). 2 Se programmet för insamling av material till det litauiska språkets atlas, 2:a uppl., Litauens SSR:s vetenskapsakademi, institutet för litauiska språket och litteraturen, Vilnius, 1956. 3 I diftonger och ord av främmande ursprung är vokalen o svagt labialiserad och uttalas med en obetydlig a-klang. Ett sådant o behandlas utförligare i § 13. Om s övergår till c efter n, se § 98. 4 Vokalen e är i dialekten alltid öppnare när den står före en hård konsonant och uttalas som litauiskt ia. Om detta öppna e talas det i § 83. 119 2. Palatalisering. Konsonanternas palatalisering framför främre vokaler markeras i regel inte, t.ex.: šešė, sesulė, šešė jaunoje, delkė atėjoji no motinėlės ~ sese sesulė, sese jaunoja, dėl ko atstojai nuo motinėlės, men i kapitlet ”Konsonantism”, avsnittet ”Konsonanternas palatalisering”, markeras den med en båge ovanför konsonanten. Framför främreducerade bakre vokaler markeras konsonanternas palatalisering med ett mjukhetstecken i, liksom i lk, t.ex.: numėšiu didžių dovanėlių. 3. Aspiration. I allmänhet markeras konsonanternas aspiration inte i arbetet, om man bortser från ett avsnitt i kapitlet ”Konsonantism”, ”Konsonanternas aspiration”. Där markeras den med ett omvänt kommatecken ovanför och till höger om konsonanten. 4. Vokalernas främre förskjutning. Regelbunden främre förskjutning av vokaler under påverkan av j markeras inte någonstans i arbetet, t.ex.: apjudīt ~ apjūdinti, jōje ~ jójo, žiōplas. 5. Pusbalsiai. Naujai susidariusių dvigarsių ir trigarsių tarpinis tarp u ir v garsas rašomas v, o tarpinis tarp i ir j=j, nes šie garsai, stovėdami žodžio gale, savo tarimu yra panašesni į priebalsius, pvz.: dangų̃ ~ danguję, medų̃ ~ meduję, šautuvus ~ šautuvas, tėvus ~ tėvas. 6. Interpunktion. I arbetet används genomgående de vanliga interpunktionstecknen i lk: punkt, komma, kolon osv., t.ex.: tai nāms būna gražūs, o dabar tik triōbėtes lika ~ tai nāmas buvo gražūs, o dabar tik triōbėvietos liko; kam jį gal pasikūsti: niēkam ō niēkam. 7. Övriga tecken. a) Tecknet som liknar ett liggande frågetecken och står mellan två ord eller satser är ett tecken för att återföra dialektformen till lk-formen — tilde. I arbetet sätts tilde endast där dialektordet eller -formen genom ljudförändring avlägsnat sig från lk-formen (ordet), t.ex.: kiēt ~ kiētas, lēč ~ lēdas, men: pēda, šalta. b) Om något dialektord inte används i lk eller skiljer sig i betydelse från motsvarande lk-ord, förklaras dess betydelse också inom parentes, t.ex.: bilkštis (dån, oväsen), drūc ~ drūtas (stark). II. Betoning a) Huvudbetoningens och (i sällsynta fall) bibetoningens plats markeras i arbetet med accenttecken, t.ex.: dūona, kitì, mylėdāva ~ mylėdavo, vilkāi. b) Ordet som bär satsbetoning skrivs med fetare stil, t.ex.: suvalgiau, niēka tāu nepalikau. III. Accent 1. Accent i betonade stavelser. a) Den korta accenten markeras med grav accent (`), t.ex.: girè ~ giria, rankà, visi. b) Den akuta accenten markeras med akut accent (´), t.ex.: brōlis, lóva, sāulė ~ saulė. c) Den cirkumflexa accenten markeras med cirkumflex (~), t.ex.: krāujas, luobai, raugai. d) Den mediala accenten markeras med ett upprätt s-format tecken, t.ex.: pùs, vaikai (plural vokativ), visōms ~ visomis. 2. Accent i obetonade stavelser. I hela arbetet markeras inte accenten i obetonade stavelser. I avsnittet ”Accenter i obetonade stavelser” markeras de med motsvarande accenttecken, t.ex.: grēbēje ~ grėbėja, bópturgis ~ bóbturgis. 3. Accent i sekundär betoning. I arbetet markeras accenten vid sekundär betoning inte någonstans genomgående. I avsnittet ”Accent vid sekundär betoning” markeras den på samma sätt som accenten i obetonade stavelser, t.ex.: šūkava ~ šūkavo. Inledning I. Dialektens utbredningsområde, namn, invånare, källor, viktigaste dialektdrag § 1. Mut ligger vid Nemunas norra strand. Dialekten täcker området mellan Smalininkai, Vėdžgirys, Šimkaičiai, Stakiai och Skišnemunė (se karta 1 fig., nedan krt.). Den största kultur- och administrationsorten i detta område är Jūr- 5 Nasal n, före velarer k, g, är alltid en bakre tungljud. 120 barkas. Enligt den äldre administrativa indelningen hörde dialektområdet till Raseiniai län och utgjorde Jurbarkas kommun; enligt den nuvarande indelningen omfattar den undersökta dialekten den södra utkanten av Raseiniai distrikt och en större del av Jurbarkas distrikt, med undantag för det västra hörnet vid Smalininkai och det sydöstra hörnet vid byn Paulių-Barzdžių. I väster, norr och öster omges dialektområdet av skogar, som också bildar tydliga gränser. Dialektens södra gräns går längs Nemunas. § 2. På grund av förkortningen av de obetonade äldre långa ändelserna -a, -as, -e, -es (lk -o, -os, -ė, -ės) (šaka ~ šako, šākas ~ šākos, šākė ~ šākė, šākės ~ šākės) räknas dialekten till de nordvästliga höglandsmålen. Gränsen för villkorlig accentretraktion (längs sträckan Juodáičiai — Júodkėnai — Paislynys) skiljer den från andra nordvästliga höglandsmål. Den undersökta dialekten bevarar lk:s accentplacering. Bevarandet av hårt l framför bakre vokaler skiljer den undersökta dialekten från de nordvästliga höglandsmål som tidigare talades i Klaipėdaområdet (väster om Smalininkai säger man, till följd av tyskans inflytande, plíaũks ~ plãukas, suplióta ~ suplóta). Dialekten ligger mellan de samogitiska dūnininkai-dialekterna och de höglandslitauiska veliuoniškiai-dialekterna. I den nordvästra delen av dialektområdet (gränstrakten mot samogitiska dūnininkai: byarna Vertimai, Valučkai, Dargaitėliai och Pāvidaujys) finns fler gemensamma dialektdrag med samogitiska dūnininkai. Redan här märks sporadiskt lk ė > ie: miesą ~ mesą, tėves ~ tēvas; och > uo: muotina ~ mótina, muor ~ nória (nori); ie > y: vysnė ~ viešnia, žvyg ~ žviegią; uo > ū: akūc ~ akuotas. Infinitivändelsen -t är genomgående (även bland ungdomar) oftast mjuk här, liksom samogitiska dūnininkais infinitivändelse -ti, t.ex.: jōt, kráũt, šōkĭ. I den östra delen av dialektområdet (gränstrakten mot höglandslitauiska veliuoniškiai: byarna Pāalsys och Pāantvardys) finns fler gemensamma drag med veliuoniškiai: infinitivens -t uttalas hårt och aspirerat: mištc, sūkrė; obetonat baltiskt ē i ändelsen > ė > i: maiši ~ maišė, šākĭ ~ šākė; ā > o > u: dāru ~ dāro, lāšu ~ lāšo; sporadiskt omvandlas e i ordinitial ställning till a: āgli ~ eglė, ainū ~ einū, aigulys ~ eigulys. I den norra delen av dialektområdet, vid gränsen mot de nordvästliga höglandsmål som villkorligt retraherar accenten (byarna Kniečiai, Vōlungiškė och Degimai), märks sporadisk accentretraktion från en kort ändelse till den långa näst sista stavelsen, t.ex.: ēinu ~ einù, žēngiu ~ žengiu. Av det som sagts framgår att den undersökta dialekten, som själv omfattar en liten del av de nordvästliga höglandsmålens område och ligger mellan två jämförelsevis stora dialekter, är en övergångsdialekt. § 3. Den undersökta dialekten har, utifrån rent geografiskt läge, fått namnet ”Mitu vosflodens dialekt”. Floden Mitu vos rinner genom dialektområdet tillsammans med nästan hela sitt flodområde (se krt.), som oftast har sitt ursprung i skogar som utgör en större del av dialektens gränser (jfr § 1). Därför passar namnet Mitu vosflodens dialekt bäst för detta område. § 4. Språkligt sett är dialekten, kan man säga, homogen (med hänsyn till de tidigare nämnda skillnaderna i dialektområdets utkanter). Socialt sett utgör kolchosbönderna den största delen av dialektens invånare. Förutom kolchosbönderna finns det många arbetare och intellektuella. I de intellektuellas tal märks ett betydande inflytande från lk och andra dialekter. Förutom periodisk press och radio är de en av de viktigaste källorna till lk:s inflytande i dialekten. § 5. Materialet till dialektbeskrivningen samlades in ur människors levande språkbruk 1948 — 1955. En betydande del av det samlades in bland författarens familjemedlemmar och grannar, 121 som bor alldeles intill Jurbarkas, i byn Krišiai. En betydande del av materialet antecknades på orter i dialektområdets mitt: byarna Kalnėnai, Smukučiai, Vajotai, Lukšiai, Gedžiai, Girdžiai, Dainiai, Kuturiai, Rūtuliai, Geišiai, Jokūbaičiai och Pažerai (se kartan). En annan del av materialet antecknades i byar vid dialektområdets gränser och utanför det: Palėkiai, Žirniškiai, Meškininkai, Mantviliai, Globijai, Žindaičiai, Bandzinai, Balniai, Jėrubškiai, Kavoliai, Pavidaujas, Paškynai, Vādžgiris, Žvirblaukis, Bebirvai, Pātolupis, Pagriaužis, Griaužai, Rievai, Aužgiris, Rupėikiai, Degimai, Jōvališkė, Kazokai, Pārituvys, Paulius, Pāantvardis, Naūkaimis, Skirsnemuniškiai och Jakaičiai (se kartan). Sammanlagt samlades omkring 8 000 blad med meningar och fraseologi in. Omkring 400 dialekttalare – äldre och yngre personer – samt omkring 50 personer bosatta i närheten av den undersökta dialekten intervjuades. Vid intervjuerna med dialekttalarna såg man till att den intervjuade var ortsbo och behärskade dialekten väl. II. Dialektens gränser § 6. Den västra gränsen. Denna gräns är kort. Den skiljer Mut från de nordvästliga höglandsmålstalarna i det tidigare Klaipėdaområdet. Gränsen sammanfaller i huvudsak med det tidigare Klaipėdaområdets gräns vid Smalininkai — den utgörs av skogarna Pašventis, Jurbarkinė och Mantviliai fram till Laukėsųs kärr och Eičiiai. Till Mut-området hör byarna Pašventis, Žirniškiai, Plėntrakiai och Mantviliai, som ligger vid gränsen. Utanför denna gräns bor samma nordvästliga höglandsbor som i Mut, men på grund av det tyska språkets inflytande uttalar de alltid ljudet l mjukt, t.ex.: gliuosnỹs ~ gluosnỹs, žỹliūtės (mesar), pliuokštas (flock), liūbas ~ liūbos. Här märks också inflytande från samogitiska dūnininkai: o förekommer oregelbundet i stället för > uo: pakūojes ~ pakōjos, rūope ~ rōpė; ie i stället för > y: prỹbutis ~ priebūtis, ruoputỹnė ~ roputienė (potatisrätt); det finns gott om germanismer, t.ex.: nėgelis (spik), šmānta (gräddfil), rindà (krubba), stalċ ~ staldas (ladugård) med mera. § 7. Den nordvästra gränsen. Denna gräns börjar vid Laukėsųs kärr nära byn Mantviliai. Den löper längs den östra kanten av Mantviliai-skogen norrut till Mituva vid byarna Bandzinai och Vertimai. Därifrån svänger den mot nordost och går förbi Žindaičiai, längs den södra kanten av Balandinė-skogen och Drebuly­nė-skogen, genom skogarna Pavidaujinės och Šimkaitinės fram till Vādzgiris och Kniečiai. Nordväst om denna gräns bor žemaitiska dūnininkai, i vissa fall lk ie > y: pỹnc ~ pienas, svỹsc ~ sviestas; uo > ū: púc ~ pūodas, siūls ~ siūolas (suolas); ē > ie: gieda ~ gėda, lielē ~ lėlė, žiūriek ~ žiūrėk; o > uo: mūotyna ~ mótyna, tūoke biūoba ~ tókio bóba, vyniōdas kalbūos ~ vienōdos kalbōs. Mut-talare kallar dem som talar žemaitiska för laiviais, och att tala žemaitiska kallar de för laiviuoti. § 8. Den nordöstra gränsen. Denna gräns börjar vid Vādzgiris och går österut förbi Kniečiai och Mėdininkai; vid Griaužai når den en vidsträckt skog — Birbiliškė. Denna gräns skiljer Mut från de nordvästliga höglandsmålstalare som villkorligt har avvikande accentuering. Den sträcker sig över ett område på 6—7—10 km, eftersom egenskaperna hos accent och tonaccent, 122 i allmänhet saknar skarpa gränser6. Norr om denna gräns dras betoningen tillbaka från en kort ändelse till den långa näst sista stavelsen, t.ex.: netuõli ~ netoli, žmuõna ~ žmonà, miẽsa ~ mẽsa, kruõpas ~ kruopas. Dessutom märks vid denna gräns tydligt en blandning av de žemaitiska dūnininkai- och veliuona-dialekterna: liksom hos de žemaitiska dūnininkai uttalas ibland 1k ė > ie: niẽra ~ nẽra, sujiedi ~ suẽdė; och > uo: kuõjes ~ kójos, stuovemuoje ~ stoviamója (grįčia, bostad); liksom i veliuona-dialekten blir ibland obetonat 1k ie > e, uo > u: megõt ~ miegóti, rešutai ~ riešutai, tujau ~ tuojau, žedusė ~ žieduose; 1k e i början av ordet har övergått till a: aĩk ~ eik, nuaini ~ nueini; betonat e uttalas i alla fall som 1k ia och betecknas i fonetisk transkription med ligaturen æ, sammansatt av bokstäverna a och e, t.ex.: sænis ~ sėnis, vaikẽli ~ vaikėli, žẽme ~ žẽmė; verb i första och andra person pluralis futurum har ändelserna -sme, -ste: būsme ~ būsime, būste ~ būsite. Mut-invånarna kallar dem som talar med villkorlig tillbakadragning av betoningen laukinaičiais, och att tala deras dialekt kallar de laukinaičiuoti. § 9. Den östra gränsen. Den dialektkarta som upprättades 19337 visar att gränsen mellan de aukštaitiska veliuona-talande och nordvästra aukštaitiska dialekterna vid Skirsnemune inte sammanfaller med dagens gräns mellan Mut och veliuona-dialekten. I själva verket hör numera även följande orter till veliuona-dialekten: Skirsnemunė, byn Paulių-Barzdžių, Stakiai och området längs denna sträcka: Stakiai — Griaužų km. — Ariógala. Gränsen mellan Mut och veliuona-dialekten, som börjar vid Griaužai i nordvästra utkanten av Birbiliškė, går alltså längs Birbiliškės västra kant, sydväst om byarna Rievai, Rupėikiai, Kazokai och Jōvališkė, vidare längs floden Alsė och längs den norra kanten av skogen Paslauskīnė till byn Paulių-Barzdžių och den nordvästra sidan av skogen Rudzinskīnė. Härifrån viker den rakt söderut. Här utgörs den av skogarna Diferencijos och Jasinskīnė. Vid Skirsnemune stöter den mot Nemunas. Denna isofon varierar också inom ett område på några kilometer, eftersom drag som kännetecknar både Mut och veliuona-dialekten förekommer i samma personers tal. Öster om denna gräns talas veliuona-dialekten, som kännetecknas av följande viktigaste drag: a) obetonat ändelse-1k -ė motsvaras av -i, och o av u, t.ex.: kárvi ~ kárvė, kiaũli ~ kiaũlė, miši ~ mušė, nėši ~ nėšė, nāmu ~ nāmo, sāku ~ sāko, vaiku ~ vaiko; b) de obetonade ändelserna -ės, -os bevaras oförändrade, liksom i 1k8, t.ex.: kātės, pēlės, rañkos, vāgos; c) e i början av ordet övergår alltid till a, t.ex.: ainù, aigulỹs, arškētis; d) betonat e uttalas alltid med ett a-inslag, liksom 1k ia, t.ex.: mergēli ~ mergėlė, vaikēli ~ vaikėli. e) infinitivändelsen -t uttalas genomgående hårt och aspirerat, t.ex.: ait⁽c⁾ ~ eiti, jōr, šōktę; 6 Jfr P. Jonikas, Pagramančio tarmė (hädanefter PT), § 5, Kaunas, 1939. 7 Se A. Salys, Archivum Philologicum (hädanefter APh), 4, Kaunas (1933) och kartan. 8 Dessa ljud omvandlas i slutet av ord till -is, -us endast av de talare av veliuona-dialekten som bor öster om linjen Veliuona – Ariogala. 123 f) verb i futurum har i första person plural ändelsen -sme och i andra person plural ändelsen -ste, t.ex.: nešme ~ nešime, skalpsme ~ skalbsime, skalpste ~ skalbsite; g) den första leden i sekundära diftonger y, ū + l, m, n, r uttalas alltid kort, t.ex.: báltims (baltymas), sūrmaišis (sūrmaišis). § 10. Den södra gränsen. Denna gräns, som börjar vid Skirsnemunė, följer Nemunas västerut fram till den tidigare gränsen för Klaipėdaområdet vid Smalininkai. I Užnemunė talas samma Veliuona-dialekt, t.ex.: ėmi ~ ėmė, dári ~ darė, lášu ~ lášo, mánu ~ máno, vīrs ~ výras, žvīrs ~ žvýras, men här övergår inte e i ordets början till a: einu, eilė; betonat e framför en mjuk konsonant uttalas här inte som ia: kvailėlė ~ kvailėlė; första och andra person plural av verb i futurum uttalas som 1k: ėsim, nėšim, šóksit. III. Dialektkarta § 11. Till beskrivningen fogas en dialektkarta som visar dialektens utbredningsområde och gränser. Eftersom kartans viktigaste syfte är att tydliggöra dialektgränserna har mindre orter inte markerats på den; i stället riktas uppmärksamheten främst mot orter som är betydelsefulla för att fastställa dialektgränserna och tydliggöra dialektens benämning. Alla ortnamn på kartan återges i den form som de används av dialektens talare, men transponerade till standardspråket. Fig. 1. Gränserna för Mituva-åns avrinningsområde. 1 — administrativa distriktsgränser, 2 — skogsgränser, 3 — gränsen för de nordvästliga höglandsmål som palataliserar t framför bakre och mellersta vokaler, 4 — gränsen för det žemaitiska dūnininkai-dialektområdet, 5 — gränsen för Mituva-åns avrinningsområdes dialekt, 6 — gränsen för de nordvästliga höglandsmål som villkorligt drar tillbaka betoningen, 7 — gränsen för Veliuona-dialekten, 8 — området med variation i villkorlig tillbakadragning av betoningen 124 IV. Vissa historiska uppgifter om det beskrivna området och en översikt över dialektundersökningarna § 12. a) Mut-området ligger i den västra delen av de höglandslitauiska dialekterna och gränsar till žemaitiska dūnininkai (se § 2). Benämningarna höglandslitauer och žemaiter betecknade ursprungligen inte en språklig, utan en rent geografisk företeelse: žemaiter — invånare i låglandet, höglandslitauer — invånare i höglandet⁹. K. Būga¹⁰ antar att dessa två benämningar uppkom i början av 1200-talet. Žemaiterna bodde då i Nevėžys lågland. Benämningen žemaiter förekommer i ryska källor i början av 1200-talet¹¹. Detta visar att själva benämningen måste ha uppkommit tidigare. Om dessa benämningar inte var knutna till språket är det fullt möjligt att de litauer som bodde väster om Nevėžys och inte var žemaiter också började kallas žemaiter — låglandsbor. Före den litauiska dialektologins tillkomst, då benämningarna höglandslitauer och žemaiter blev dialektnamn, tillhörde Mut-området således geografiskt och administrativt žemaiterna. b) Historiska uppgifter visar¹² att det undersökta dialektområdet fram till mitten av 1300-talet, liksom större delen av södra Žemaitijas område, ingick i Karšuva-landets område. Av de uppgifter som återges i krönikorna framgår att litauer bodde i detta område¹³. Krönikorna nämner namn på några av de borgar och platser som fanns där vid den tiden och som bevarats oförändrade ända till våra dagar, t.ex.: Dusburgs krönika nämner¹⁴ att Bebirvaitė-borgen låg i området och att korsfararna brände den år 1307. Bebirvytis är en nordlig å i det undersökta området. Intill Bebirvytis ligger byn Bebirvai, som uppstod på det tidigare Bebirvai-godsets mark (se kartan). Dusburgs krönika nämner för första gången år 1315¹⁵ Skirsnemunė-borgen (Cristmemele) (i dag staden Skirsnemunė vid den östra kanten av det beskrivna området). Wigand av Marburgs krönika nämner för första gången år 1357¹⁶ floden M i t u v a i det undersökta området: ”År 1357 trängde marskalken Siegfried … plötsligt in i litauernas land och kom till en flod som på lokalbefolkningens språk kallas Mituva”…; Dusburgs krönika uppger¹⁷ att korsfararna år 1259 byggde Jurgis-borgen i Karšuva-landet (nuvarande staden Jurbarkas) och många andra. Under 1200–1400-talen utsattes det undersökta området ständigt för korsfararnas angrepp och plundringar. Därför minskade befolkningen i Karšuva-landet, och dessutom förändrades dess administrativa indelning. Flera valdistrikt bildades i detta land. I källor från 1500-talet nämns redan Karšuva-distriktet¹⁸ i Žemaitija. Vid den tiden tillhörde endast de sydöstra žemaiterna detta distrikt. På 1500-talet var det undersökta området en del av Veliuona-länet och utgjorde den norra delen av Jurbarkas och 9 Žr. Lietuviškoji enciklopedija, 2, 199, Kaunas, 1934. 10 Žr. K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas (toliau LKŽ), LIII, Kaunas, 1924. 11 Žr. A. Salys, Die žemaitischen Mundarten (toliau ŽM), 6, Kaunas, 1930. 12 Ten pat, 31—32 ir žemėlapis. 13 Lietuvos TSR istorijos šaltiniai, 1, 53, Vilnius, 1955. 14 Ten pat, 53. 15 Samma ställe, 37. 16 Samma ställe, 78. 17 Se A. Salys, ŽM, 31. 18 Se Акты издаваемые Виленскою Коммиссиею для разбора древнихъ актовъ, 25, 8—93, Wilna, 1898. 125 en del av Veliuona socken. Av Jakubovskis karta19 framgår att Veliuona distrikt på 1500-talet sträckte sig från nordväst mot Pajūris och Karšuva socknar, i norr nådde det fram till Viduklė och Raseiniai socknar, i öster ända till Vilkija socken, och i söder sträckte det sig över Nemunas till Šešupė. Kartan visar att det undersökta området vid denna tid var mycket skogbevuxet och glest befolkat. Detta framgår av de jämförelsevis låga årliga inkomsterna från dessa socknar. c) Inom dialektologins historia är det känt att olika naturliga hinder (skogar, träsk, floder och dylikt), som försvårar människors kontakter, eller äldre administrativa enheter har påverkat uppkomsten av vissa dialektgränser20. Områdets geografiska läge och dess administrativa tillhörighet kan, liksom för många andra dialekter, möjligen ha påverkat uppkomsten av dialektgränserna och etableringen av dess dialektala särdrag. Som redan nämnts hörde det undersökta området från 1500-talet till Veliuona distrikt och var glest befolkat. Dessutom skildes detta område från žemaiterna i nordväst av stora skogar. Därför kan befolkningen, enligt vissa språkforskares uppfattning21, ha utökats med västaukštaiter som flyttade dit från Nevėžys lågland. Med hänsyn till dessa omständigheter kan man anta att allt detta kan ha skapat förutsättningar för att västaukštaitiska dialektdrag skulle få fäste i området. Västaukštaiterna i området kan genom kontakter med grannarna också ha införlivat vissa av deras dialektdrag i sin dialekt. Till exempel kan de efter nordvästgrannarna žemaiternas mönster ha börjat uttala båda leden i betonade diftonger med cirkumflex lika långa och placera tonaccenten mitt på båda leden, t.ex.: ãu.c ~ aũtas, ba.i.sei ~ baisiai, da.l.gis ~ dalgis22. Även den undersökta dialektens lagar för förkortning av ordslut kan förklaras genom inflytande från žemaitiska dialekter. d) När vetenskapen om det litauiska språket växte fram började det litauiska språkområdet delas in i dialekter. Redan D. Klein påpekar i sin grammatik att žemaitiska dialekten skiljer sig mest från alla andra litauiska dialekter, även om D. Klein använder själva benämningen žemaitisk i administrativ betydelse23. Omkring 200 år senare delade A. Schleicher in det litauiska språket i aukštaitiska och žemaitiska dialekter. Han angav inte heller någon tydlig gräns mellan dessa dialekter24. År 1861 utkom J. Juškas arbete ”Kalbos Lėtuviszko lėžuv’o ir lėtuviszkas statraszimas arba ortografija”25. Här gjorde J. Juška för första gången en ungefärlig indelning av det litauiska språket i dialekter. Han urskilde fyra dialekter: žemaitiska, preussisk-litauiska, ariogališkiai och östlitauiska. Ariogališkiaiområdet sammanfaller ungefär med västaukštaiternas område. När J. Juška angav gränserna för ariogališkiai-dialekten 19 Se J. Jakubowski, Mapa wielkiego księstwa litewskiego w połowie XVI wieku, 1, Kraków, 1928. 20 Se A. Salys, APh, 4, 22, 27, 28, 29, Kaunas (1933). 21 Se A. Salys, ŽM, 112—113. 22 Se APh, 4, 28; PT, § 15. 23 Žr. Grammatica Litvanica... M. Danieli Klein, XVI, Regiomonti, 1653. 24 Se A. Schleicher, Handbuch der litauischen Sprache, 4—6, Prag, 1856. 25 Jon’s Juszka, Kalbos Lėtuviszko lėžuv’o ir lėtuviszkas statraszimas arba ortografija, Peterburgas, 1861. 126 säger att den västliga ariogala-dialekten sträcker sig ända till Jurbarkas26. Jurbarkas ligger faktiskt nära den samogitiska gränsen (se kartan). Eftersom J. Juška inte angav exakta gränser kan man säga att han först hänförde Mut-området till den västliga högzjaitiska dialekten (med J. Juškas term: ariogala-dialekten). När J. Juška talar om ariogala-dialekten lägger han med rätta märke till några karakteristiska dialektdrag hos ariogala-talare (däribland Mut), som har bevarats i den undersökta dialekten och förblivit oförändrade fram till i dag27. I slutet av 1800-talet, när man började intressera sig för de litauiska dialekterna av praktiska och vetenskapliga skäl, började även Mut-området undersökas mer ingående. Detta framgår av ett bevarat brev daterat den 14 september 1882, skrivet från Pasvalys28. Brevets författare (om det var J. Jablonskis eller J. Spudulis är inte fastställt) lyfter fram ett stort antal fonetiska och lexikala särdrag i trakten kring Skirsnemunė (nu Mut-området). När brevets författare beskriver dialektdragen hos Skirsnemunė-talare skiljer han dem från de östliga högzjaiterna genom deras annorlunda uttal av konsonanten l, till exempel: ”...Liksom gruzdžiai (numera nordvästliga högzjaiter, som drar tillbaka betoningen — E. G.) säger Skersnemunėčzai (i brevet kallar författaren Skirsnemunė-borna för Skersnemuniečiai; tydligen därför att į-ljudet i dialekten, som är något öppnare, jfr § 13, för ett otränat öra kunde låta likt samogitisk ė < l—E. G.) saulė, meilė, inte saulta, meilta...”29. När han jämför dem med gruzdžiai sammanför han dessa orter med rätta till en och samma dialektenhet och hänför Skirsnemunė-borna till de västliga högzjaiterna, till exempel: ”...Skersnemunėčzai liksom Gruzdėčai wysžkalbos tillhör, om jag inte misstar mig, de västliga litauernas grupp enligt pastor Baranauskis indelning, ty de har redan passerat gränsen mellan östlitauerna och samogiterna...”30. Brevet uppger också vissa skillnader i Skirsnemunė-bornas ordförråd jämfört med gruzdžiai-dialekten och jämför deras dialekt med andra dialekter, till exempel: ”...Man kan säga att Skersnemunėczu språk nästan är detsamma till sin dialekt som Gruzdėczu, men det har många ord lånade från det tyska språket: till exempel kallar de en stuga gricza wadina sztubą, en spade — szpatu, dåligt — szlektai...”31 och ”...Dessutom benämner de många saker annorlunda än på andra håll, nämligen rupužę kallar de pamatinę, medan bulbes kallar de rakt på sak rapukais; apuszę — drebulę; bezdą — alywą; miszką — giriją; medžus — malką; sodžus — kaimomis; kutę — twartu;... piszorių — rasztinįku;... mergaitę säger de rakt på sak merga, och ett mycket kärvänligt uttryck är merguczę...”32. De dialektdrag hos Skirsnemunė-borna som anges i detta brev är visserligen korrekta, men tillfälliga och ofullständiga. K. Jaunius har undersökt dialekten i detta område något mer ingående i sin beskrivning av Raseiniai-dialekten33. I detta arbete nämns att ”...en triangel... mellan 26 Jon’s Juszka, citerat arbete, 8. 27 Se samma ställe, 24, 25, 27. 28 Se handskriftsamlingarna vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet under Litauiska SSR:s vetenskapsakademi, nr 2256. 29 Samma ställe, 1. 30 Samma ställe, 1. 31 Samma ställe, 1. 32 Samma ställe, 2. 33 Žr. Кс. К. Явнисъ, Описание Россіенскаго уѣзда, 20—55, Ковна, 1893. 127 Poststationen Vereduva och Tauragė är bebodda av litauer som uttalar pie- muo, lietuvis …”34 (akuten betecknar i detta fall en betonad ljudenhet — E. G.). Av de exempel som ges här framgår det att K. Jaunius, liksom J. Juška, korrekt hänförde det södra hörnet av Raseiniai län (Mut-området) till den västra högaukštaitiska dialekten, men att området med västra högaukštaitiska dialekter i Raseiniai län möjligen utvidgades alltför mycket av honom (ända till Tauragė!), kanske på grund av brist på mer exakta och rikligare dialektdata. I beskrivningen av Raseiniai-dialekten sägs vidare att ”högaukštaitiska dialekten i Raseiniai län hör till gruppen västra högaukštaitiska dialekter och skiljer sig nästan inte alls från de närliggande dialekterna i Kaunas län, till exempel finns det ingen väsentlig skillnad mellan uttalet och grammatiken i trakten kring Girkalnis och Ariogala”35. Eftersom K. Jaunius endast beskrev dialekterna i allmänna drag är hans anmärkning riktig, särskilt med tanke på att de litauiska dialekterna ännu var föga undersökta på den tiden. Vid sidan av jämförelsen och systematiseringen av dialekterna i Raseiniai län och de angränsande länen har K. Jaunius korrekt noterat att söder om Kalnujai (i Mu-området — E. G.) faller ordslutskombinationerna -ja, -va regelmässigt bort om de följer efter gamla långa vokaler. Till de exempel han anförde för att belägga denna regel, pūi (= pū̃ ~ pū̃va), gỹy (= gỹ ~ gỹja), skulle man kunna lägga till många liknande ordformer som i den nu undersökta dialekten uppvisar fonetiska förändringar enligt samma regler (se §§ 61, 93). År 1894 publicerades i tidskriften ”Живая Старина”36 texter från litauiska dialekter, insamlade av A. Pogodin, student på fjärde året vid universitetet i Sankt Petersburg. Förutom samogitiska texter återges här några texter nedtecknade på platser söder om Šaltuonaån, det vill säga i Mut-området. A. Pogodin kallar denna dialekt för den litauiska lk-dialekten. A. Pogodins nedteckningar är de första från Mut-området. Men A. Pogodin skrev texterna med vanlig stavning och skilde inte heller mellan vokallängd (žiūrėti = žiūreti, būne = būnie), skrev på många ställen e och ė likadant, till exempel: sutverė. Dessutom tycks A. Pogodin, som betraktade den nedtecknade dialekten som en lk-dialekt, ha försökt skriva ändelser av det slag som godtogs i grammatikerna, till exempel: klausė, atsakė och så vidare, trots att obetonat e aldrig uttalas i dialekten i ordslut. Detta visar att A. Pogodin inte kunde skilja e från ė på gehör och därför blandade ihop dessa ljud inne i ord, medan han i ändelserna, med teoretisk kunskap om var ė och var e skulle skrivas, skrev utan hänsyn till uttalet. Därför lämpar sig A. Pogodins texter inte alls för studiet av dialektens fonetik. De kan ha viss betydelse för lexikonet och delvis för syntaxen. År 1898 angav A. Baranauskas i studien ”Заметки о литовскомъ языкѣ и словарьѣ”37 gränsen mellan de nordvästra och sydvästra högaukštaitiska dialekterna. A. Baranauskas drog den genom Vadžgirys, Šimkaičiai, Girkalnis och Betygala och hänförde därmed felaktigt Mut-området (det södra hörnet av Raseiniai-dialekten, linjen Jurbarkas — Skirsnemunė — Šimkaičiai) till de sydvästra högaukštaitiska dialekterna38. 34 Кс. К. Явнисъ, Описание Россіенскаго уѣзда, 23. 35 Där, 23 — 24. 36 Se Живая Старина, 2, 233 — 258 (1894). 37 А. Барановскій, Заметки о литовскомъ языкѣ и словарьѣ (nedan Zamietki), Санктпетербургъ, 1898. 38 Där, 50. 128 Som särskiljande kriterier valde A. Baranauskas här accentens tillbakadragning och ordslutet. I själva verket sammanfaller den gräns som A. Baranauskas anger endast med gränsen för villkorlig accenttillbakadragning39, men den utgör inte en skiljelinje mellan de sydliga och nordliga västaukštaitiska dialekterna, eftersom ordslutet från denna gräns både norrut och söderut fram till Nemunas har genomgått exakt samma fonetiska förändring; det vill säga, ljuden o, io, jo i ordslut som A. Baranauskas anger uttalas på exakt samma sätt på båda sidor om denna gräns. Att ordslutsljuden o, io, jo norr om denna gräns uttalas som a, ia, ja hävdar även Baranauskas själv40, och att dessa ljud även söder om gränsen, i obetonad ställning i ordslut, uttalas som a, ia, ja bekräftas delvis av A. Pogodinos texter, nedtecknade på A. Baranauskas tid, till exempel: suleida ~ suleido, ateidava ~ ateidavo41, liksom av fakta från den nu undersökta dialekten (som ligger söder om den gräns A. Baranauskas fastställde), se §§ 63, 84. Att ljudet o i lk, ensamt och i förbindelse med j, under A. Baranauskas beskrivna tid inte kunde uttalas som o, io i obetonad ordslutställning i Mut framgår av utvecklingen av dialektens fonetiska lagar. Det gamla långa slut-a har i den undersökta dialekten helt enkelt förkortats till a i ordslut, men har på intet sätt passerat genom stadiet o-förändring. Således delar den gräns A. Baranauskas härledde, via Vadžgirys, Šimkaičiai och Girkalnis, de västaukštaitiska dialekterna i nordväst på ett riktigt sätt i två delar: västaukštaiter norr om den drar tillbaka accenten från en kort slutstavelse till den långa näst sista stavelsen, medan samma västaukštaiter bor söder om den och bevarar accentens plats i lk. Först 1924 delar K. Būga i LKŽ42 in västaukštaiterna i underdialekter med betydligt större precision och grundlighet. Med längden på slutstavelsens vokaler som kriterium urskiljer han också två västaukštaitiska underdialekter: de nordvästliga västaukštaiterna (med hans term žiemių vakarietčiai) och de sydvästliga västaukštaiterna (med hans term pietų vakarietčiai). K. Būga betraktar med rätta Nemunas som skiljelinjen mellan dessa två dialekter. K. Būga var alltså den förste som hänförde Mut-området till de nordvästliga västaukštaiterna, men han skilde det ännu inte från veliuoniškiai. År 1933 preciserade A. Salys gränsen mellan de nordvästliga västaukštaiterna och den žemaitiska dūnininkai-dialekten43. Den sammanfaller ungefär med Mut-dialektens nordvästra gräns (jfr § 7 och dialektkartan). I samma fjärde bok av APh fastställde A. Salys för första gången gränsen mellan de nordvästliga västaukštaiterna och veliuoniškiai44, men den är inte helt exakt: vid Skirsnemunė sammanfaller den inte med gränsen mellan Mut och veliuoniškiai, eftersom området öster om linjen Skirsnemunė, Paulių-Barzdžių km., Stakiai, Griaužų km., Ariogala fortfarande tillhör veliuoniškiai (jfr § 9 och dialektkartan). I den boken hänfördes Mut-området korrekt till den västaukštaitiska dialekt som bevarar accentens plats i lk, utifrån förkortningen av obetonade långa a och e i slutstavelsen. Det undersökta området, liksom många av den litauiska språkets dialekter, utforskades nästan inte alls från 1933 fram till återupprättandet av sovjetmakten i Litauen. I vår tid 39 Se APh, 4, kartan och beskrivningen av den undersökta dialekten § 8. 40 Se A. Baranauskas, Zamietki, 54. 41 Se Живая Старина, 2, 256 (1894). 42 Se K. Būga, LKŽ, LXIII–LXIV. 43 Se A. Salys, APh, 4, 26–28 och kartan. 44 Se samma ställe, 28 och kartan. 0. Kalbotyros klausimai 129 Under denna period, när skolornas och klubb-läsesalarnas nätverk hade byggts ut kraftigt i hela landet, började nya kulturföreteelser snabbt spridas till våra byar genom litteratur, press och radio som var tillgängliga för alla. De litauiska dialekterna, som påverkades av detta, började snabbt jämnas ut och försvinna. Under sovjetmaktens år skapades alla förutsättningar för att i stor skala undersöka de litauiska dialekterna som värdefulla kvarlevor från språkets förflutna, skriva dialektbeskrivningar och utarbeta monografier. Även området Mut undersöktes intensivt under perioden 1948–1955; dess gränser preciserades (särskilt den östra, se § 9 och kartan), en monografi över dess dialekt skrevs och det omfattande dialektmaterial som samlats in dokumenterades, sammanfattades och systematiserades. Ljudsystem I. Vokaler § 13. Mut har följande vokaler: a, ą, e, ę, ė, i, y, į, o, u, ū, ų. Till sin kvalitet skiljer sig dialektens vokaler föga från motsvarande vokaler i standardspråket. Det bör endast noteras att vokalerna i, u alltid uttalas något öppnare och mindre spänt än i standardspråket. Vokalerna e, ę blir i dialekten alltid öppnare framför hårda konsonanter, blir mer spända och får en färgning av den främre vokalen a. Så uttalas e, ę i ord som lėsa, mės, nėš, pėštų, škėšta. Vokalen o är i diftonger och ord av främmande ursprung svagt labialiserad och uttalas med en svag färgning av vokalen a. Så uttalas o i ord som raudónas⁴⁵~ raudōnas, šónc~ šōnas, visóms, kalióšai. Dialektens a (< ā), ensamt och i förbindelserna ai, am, an, blir alltid främre och övergår till e när det står i slutet av ord efter j och andra mjuka konsonanter (se § 84), t.ex.: girė~ girià, grėbėl~ grėbliai, šėne~ šėnio. Till sin kvantitet kan vokalerna a, e, o i dialekten vara långa (nāks~ nāgas, sēnis, sōč⁴⁶~ sōdas), halvlånga (gerām~ geramė, pačēm~ pačiamė, visōms~ visomis) eller korta (mamà, sāva~ sāvo; nėždāva~ nėšdavo, vakarē, vyrešne~ vyrėšnė; gerōms, senōms); standardspråkets vokaler ą, ę, į, ų är långa (kąsnis, sąšlavynas~ sąšlavynas; grėšt⁴⁷~ grėžti, grėžiu; li̇́st, grį̇́žau; si̇́ūst, vārnu) och korta (vaika~ vaiką, pēle~ pėlę, žūvi~ žūvį, sīnu~ sūnų); vokalerna i, u är korta (kiti, lupū) och halvlånga (akims~ akimis, alum~ alumi); vokalerna ė, y, ū är alltid långa (pēda, pēdaī, plyšys, šīrūs). Vokalernas kvantitet beskrivs mer ingående i avsnittet ”Vokalism”, där varje vokal behandlas separat. II. Konsonanter § 14. Dialekten har följande konsonanter: b, d, g, j, k, l, m, n, p, r, s, š, t, v, z, ž, f, ch, h. Alla kan vara hårda eller mjuka (sárks ~ sárgas, sēnis), endast j är alltid mjukt. I dialekten är alla konsonanter framför främre vokaler ⁴⁵ Konsonanten s, som efter att a och e fallit bort har hamnat efter n, övergår i dialekten alltid till affrikatan c, se § 98. ⁴⁶ Konsonanterna t och s, liksom d och s, som genom bortfall av a har kommit att stå intill varandra, smälter i dialekten samman till ett ljud, varvid affrikatan c uppstår; se § 98. ⁴⁷ Infinitivändelsen -t uttalas i dialekten oftast mjukt, men i gränsområdet till Veliuona uttalas den hårt. 130 något mjukare än i kapsų-zanavykų-dialekten. Denna skillnad i mjukhet är hörbar för örat när man lyssnar på och jämför uttalet hos talare av den undersökta dialekten och kapsų-zanavykų-dialekten. Mjukheten hos enskilda konsonanter behandlas i §§ 102—106. Konsonanterna f, ch, h är sällsynta i dialekten, eftersom äldre dialekttalare fortfarande använder ljuden p, k, g i deras ställe (pãbrikis ~ fabrikant, kórs ~ chòras, ligminas ~ himnas). Det nasala n är alltid tungrotsljud när det står framför de velara konsonanterna g, k. Så uttalas n i orden lankė, lengvas etc. III. Affrikator § 15. I dialekten finns följande affrikator: c, č, dz, dž. Den minst förekommande av dem är affrikatan dz. Affrikatorna uttalas som lk. De kan vara hårda eller mjuka, till exempel: lẽč ~ långsam, ačáiža ~ skärv, dzangúot (gå omkring utan mål och nytta), adžalà ~ skott, čỹpt, čė ~ här, džìnkt ~ ljuda, adžėlė ~ återväxt. IV. Diftonger § 16. I dialekten finns följande diftonger: a) v o k a l i s k a: ai, au, ei, ie, ui, uo, till exempel: raĩč ~ en som rider, naĩt ~ gå iväg, saũle ~ sol, sėĩle ~ sėlė, prẽit ~ gå fram, siẽksnis, zuĩkỹs, žaibúo ~ blixten lyser; b) b l a n d a d e: al, am, an, ar, el, em, en, er, ėl, ėm, ėn, ėr, il, im, in, ir, yl, ym, yn, yr, ol, om, on, or, ul, um, un, ur, ūl, ūm, ūn, ūr, av, ev, yv, uv, ov, uj, till exempel: kálnas, kanãls⁴⁸ ~ kanal, kañps ~ hörn, pẽrkam, krañč ~ kant, álkanč ~ hungrig, trädgård, kárs ~ krig, kėlt, kėls ~ väg, remt, lätt, gẽls ~ söt, šėms ~ šėmas, tetėnč ~ tetėnas, bėrs ~ ljusbrun, žĩls ~ grå, arims ~ plöjning, kãšpinc ~ kašpinas, piŕštas, akỹls ~ skarpögd, beržỹnc ~ björkskog, vãlgymc ~ mat, vyrs ~ man, atóls ~ avkomma, raudónc ~ röd, bufbuls ~ bubbla, piktūms ~ ilska, malūnc ~ kvarn, šūrmaišis, jávs ~ säd, klẽvs ~ lönn, kalektyvs (kollektiv), šáutuvas ~ gevär, stóv ~ står, meduj ~ i honung. Alla gamla diftonger uttalas på samma sätt som i lk, men i diftongerna ie, uo hörs inte de enskilda leden i uttalet. Alla nybildade diftonger i lk motsvarar ljud i olika stavelser. IV. Triftonger § 17. I dialekten finns följande triftonger: iev, iel, iem, ien, ier, uol, uom, uon, ail, ain, air, aul, aun, aur, ein, till exempel: tievs ~ far, viẽl ~ åter, tiems, viẽnc ~ en, pōpiermalkes ~ pappersved, sūols ~ bänk, būoms ~ būomas, dúonku-bilis, kvails ~ dum, ráinc ~ randig, žvaĩrs ~ vindögd, aũls ~ aula, gáun ~ får, kiáurs ~ genomtränglig, eĩn ~ går. Alla triftonger i dialekten har nybildats genom förkortning av ordändelser och sammansättning av ord. 48 Genom förkortning av ordslutet uttalas nybildade betonade diftonger a, e, i, u + l, m, n, r, v i dialekten alltid med akut accent. 131 Betoning I. Huvudbetoning § 18. Betoningens plats. Som nämnts i § 2 skiljer sig Mut inte från 1k vad gäller platsen för huvudbetoningen. Varje ord har i regel endast en betonad stavelse (se även § 20). Betoningen är fri och växlar regelbundet enligt vissa regler (de framträder när de enskilda ordklasserna behandlas); den kan ligga på vilken stavelse som helst i ordet, t.ex.: kėpals ~ kėpalas, tárdytojis ~ tárdytojas, lydėkas ~ lydėkos, kepurės, vyturys. § 19. Betoningens styrka. Betonade ljud är tydligare än obetonade och kännetecknas av starkare uttal. När ett ord uttalas faller uttalets kulminerande styrketopp på den betonade stavelsen, t.ex.: šakà, nebylýs, lóva, diegai, sakaũ, pėilis, kálvis, nusigãnda ~ nusigaĩndo, kélmas, veršis, kílpa. II. Bibetoning § 20. Förutom huvudbetoning hörs i dialekten i sällsynta fall också bibetoning. Ord med suffixet -av- har oftast sådan betoning, om suffixet inte har huvudbetoning och om stavelserna efter det, i slutet av ordet, är korta i dialekten. I detta fall är vokalen i suffixet -av-, som bär bibetoning, alltid lång. Dess längd markeras av den fallande-kurviga tonen på bibetoningen (efterbetoningen), t.ex.: baltáva ~ baltavo, baltávima ~ baltavimo, baltavimą, juódáva ~ juódavo, mėly-náva ~ mėlynүavo, neĩdáva ~ neĩdavo, šúkáva ~ šúkavo, válgydáva ~ válgydavo, važiuódava ~ važiuódavo, men: šúkavau, válgydavau. Hos dialekttalare påverkade av Lk hörs bibetoning i detta fall inte, särskilt inte i skolungdomens språk, och vokalen a i suffixet -av- uttalas kort. Ibland hörs bibetoning på den näst sista stavelsen i sammansatta ord, men vokalerna med denna betoning förlängs inte, t.ex.: kàrkvabalis, dúonkubilis. Bibetoning i efterbetonade stavelser är också karakteristisk för andra västaukštaitiska dialekter49. III. Satsbetoning § 21. Precis som i 1k uttalas ett av satsens ord starkare när man hävdar eller betonar något. Av det betonade eller hävdande ordet uttalas alltid endast den betonade stavelsen starkare. Så uppstår satsbetoning, som förutom sin större styrka inte på något annat sätt skiljer sig från andra betonade ord i satsen. Till exempel, i satsen tą plutelę žiūrėk kaip čiulp⁵⁰~tą plutelę žiūrėk kaip čiulpia, om man vill visa att barnet redan kan äta själv, betonas žiūrėk starkare än satsens övriga ord; om man vill rikta uppmärksamheten mot hur det kan suga, uttalas just čiulpia starkare; och om man vill säga att barnet suger på just skorpan och inte på något annat, uttalas plutelė med starkare röst. I satser 49 Jfr. Fr. Kurschat, Grammatik der Litauischen Sprache (härefter Gr.), § 213, Halle, 1876; Кс. К. Явнисъ, Памятная книжка Ковенской губернии, 142, Ковна, 1900. 50 Den slutliga konsonanten eller konsonantgruppen i tredje person av dialektens ia-stamverb uttalas alltid mjukt. 132 med likartade satsled kan det, precis som i 1k, finnas flera satsbetoningar, t.ex.: visko tuos miežiuos yr: i vikių, i žirnių, i kvietūka kan du hitta allt i den där kornåkern: både vicker, ärter och vete. När ett satsord betonas mycket starkt uttalas varje stavelse i ordet lika starkt, t.ex.: tai negražu tėb daryt ~ det är fult att göra så (= taip) göra; bėgėdė tū. IV. Proklis och enklis § 22. I sammanhängande tal smälter två eller till och med flera ord ofta samman till en enda fonetisk enhet, som också får en enda betoning. Så uppstår proklis och enklis. (Proklitikor och enklitikor markeras inte med betoning i satsen.) Proklitikor och enklitikor är oftast: a) Prepositioner, t.ex.: jis puolęs an tęs avžates (han går för att köpa det där fåret); jau kätinc prei mešos ant aukšto (katten klättrade upp på vinden till köttet); už ką tu ją baudį ~ varför straffar du henne. Prepositionerna apie, nuo, prie som fungerar som proklitikor har i dialekten blivit apė, no, prė, medan samma prepositioner som används som prefix är oförändrade, t.ex.: bėk apė tvartą ~ spring omkring ladugården; šnėkan no Agótas (pratar om Agota); ein prė manę (kommer till mig), men: prievalgis (att äta sig mätt), núobrukos ~ núobrukos. b) Konjunktioner, t.ex.: a jūs dabar imsit a nīmsit tą buliūką (ska ni ta eller inte ta den där tjurkalven nu); būptelėjo i gūle (dunsade till och ligger). c) Adverb, t.ex.: kai čė senėj mažžiuks buvai, o dabar tóks didelis uždrembei ~ när du var liten här för länge sedan, och nu har du slumrat till så stor; tei kósū, tei suñku. d) Olika adverbiella och andra enstaviga ord, t.ex.: kodė tas mana vaiks tóks neklaũsa (varför lyder mitt barn så dåligt); kaip ji ešenti be kasų ~ hur hon går ut utan flätor; jag håller inte fler än två grisar, som mest tre (jag håller inte fler än två grisar, högst tre), Kasiuliene, ves tū ~ Kasiuliene, led du; mez dá viena ėkmeni ~ mešk dár en sten. V. Betoning och ordets betydelse § 23. I dialekten finns ordformer som helt sammanfaller i alla sina ljud, och endast en betoning är deras särskiljande kännetecken, vilket visar ordens betydelse, t.ex.: a) inom samma paradigm: tėvai (sing. vok.), tėvái (plur. nom.); vaikai (plur. vok.), vaikái (plur. nom.); vàrle (sing. ack., vok.), varlė (sing. instr.); vàrlės (plur. nom.), varlės (plur. ack.); žàlė (sing. nom., instr.), žálė (sing. ack.); žàlės (plur. nom.) och žálės (plur. ack.). b) I verb med prefixen pár- (= per) och par-, t.ex.: párduot (pérduoti) och pardúot; párėit (péreiti) och parėit; párbėkt (pérbėgti) och parbėkt ~ parbėgti. c) I enskilda ordformer, t.ex.: àpnešta (particip i passiv, preteritum, neutrum) och apneštà (particip i femininum); àtnėš ~ atneša och atnėš; àpsėme ~ apsiemė och apsėme ~ apsėmė; kàsas ~ kąsasi och kasàs 133 (plur. ack.); krūžini (pres. indik. sing. 2 pers.) och kruvini (plur. nom.); jūdu (dual. nom., ack.) och judu (pres. indik. sing. 1 pers.); nutraukyt och nutraukėt ~ nutraukinti (koka upp); purvini (pres. indik. sing. 2 pers.) och purvini (plur. nom.); šėja ~ sėja och sėjė ~ sėją; šalty ~ šaltyje och šaltyn ~ šaltyn; vartai (plur. nom.) och vartai (pres. indik. sing. 2 pers.); vėžis ~ vėžins (fut. 3 pers.) och vėžys. Även om betoningen i de fall som visas här fungerar som ett särskiljande kännetecken för flera former, hjälper den ändå bara till att fastställa enskilda ordformer, och inte alla. I dialekten finns former som sammanfaller inte bara ljudmässigt utan också i fråga om betoningens placering, t.ex.: várna, žýle (sing. nom., ack., instr., vok.), várnas, žýles (sing. gen., plur. nom., ack., vok.). Detsamma gäller många andra ordformer. I själva verket förekommer betoningen sällan som det enda kriteriet för ordets betydelse. Ordets betydelse framgår oftast av sammanhanget, och därför råder det ingen tvekan om betydelsen hos former som sammanfaller även i fråga om betoning när de står i en mening. VI. Betoningens förskjutning från sin vanliga plats § 24. I sånger och versifierade uttryck förekommer det, för rimmet skull, att betoningen flyttas från sin vanliga plats, t.ex.: svečei, svečei, nebūkit veršėi: susipratot ateit, susipraškit ir išeit ~ gäster, gäster, var inte kalvar: ni kom på att komma, be varandra och gå; kai jūs mažas buvau, šile ožius ganiau; vai kur būvai, laputaite, vai kur čiūžinėjei ~ åh, var var du, lilla räv, åh, var gled du omkring. Accent I. Accent i betonade stavelser § 25. I dialekten finns fyra accenter i betonade stavelser: kort accent (˘), akut accent (´), cirkumflex accent (~) och mellanaccent (˙). § 26. Kort accent. a) Den korta accenten uttalas med kort och stark röst. Därför går det inte att med blotta örat avgöra hur röstens rörelse är på grund av dess korthet. Men liksom för alla andra accenter är den stigande — fallande⁵¹, bara är det oklart vilken del, den stigande eller den fallande, som är längre. Inte heller omvandlingen av en accent till en annan hjälper till att klargöra detta utan experiment, eftersom både den akuta och den cirkumflexa accenten i dialekten kan ha övergått till kort accent, t.ex.: *galvó > galvà, dabàr > dabà. b) Kort accent förekommer hos: 1. Äldre korta betonade vokaler, om de inte är delar av diftonger, t.ex.: kàst, krìst, nèšt, sùkti. 2. Betonade korta slutvokaler, som uppkommit genom förkortning av vokaler och diftonger med akut accent, t.ex.: šakà < *šakã, laukè < *laukẽn, gerì < *geriẽ, vežù < *vežiò. 3. Betonade korta slutvokaler i småord, som uppkommit när betonade slutstavelser med cirkumflexaccent fallit bort, t.ex.: à < ar̃, ì < ir̃, dabà < dabar̃. 51 Žr. G. Gerullis, Litauische Dialektstudien (toliau Lit. Dial.), XXVIII, Leipzig, 1930. 134 4. Vokalen o förekommer i lånord som kommit in i dialekten, till exempel: šòks ~ sòkas (saft), bòtikėi ~ bòtikiai (stövlar), kalìošai. § 27. Akut accent. a) Tonrörelsen vid akut accent hörs tydligt. Den är stigande-fallande. När man lyssnar verkar den fallande delen av denna accent vara mycket längre än den stigande. Tonen i ett ljud som uttalas med akut accent stiger plötsligt i början och faller sedan jämnt, medan den gradvis avtar52. Ibland försvagas rösten något när den går från accentens stigande till fallande del, tystnar, och faller sedan jämnt och avtar som vanligt. Den tydligaste försvagningen av tonrörelsen i övergången från den stigande till den fallande delen hörs i suffixet -átis ~ -áitis, -átė ~ -áitė, till exempel: avátė ~ aváitė, vežimátis ~ vežimáitis. Även om man här inte hör något sådant brott som i samogitiska dialekter, närmar sig dialektens akuta accent ändå något den brustna accenten. Därför säger G. Gerulis i Lit. Dial. XLII med goda skäl att den brustna accenten i vissa fall inte heller är främmande för de sydliga samogitiska grannarna, de panemuniska aukštaiterna. b) I dialektens akuta accent ligger tontrycket alltid i början av vokaler, men i diftonger och triftonger på det första ledet. Ljudet som bär tontrycket vid akut accent är i regel långt; endast vokalerna i, o, u är korta när de utgör första ledet i akuta diftonger, till exempel: pìlt ~ pilti, órs ~ óras, pùlt ~ púlti. Ibland kan de (vid betonat tal) förlängas till halvlånga: pìrms ~ pirmas, dùlka ~ dùlka. c) Akut accent förekommer endast på långa stavelser. Den kan finnas på: 1. De gamla långa vokalerna, till exempel: éd ~ éda, lýgus, stóks ~ stógas, súris. 2. De gamla diftongerna, till exempel: (vokaliska) báime ~ báimė, káulas, léist, liet, lúops ~ lúobas; (blandade) málka, mélžam, mìltai, dùlkes ~ dùlkės, sántis, sémt, kìmt, kùmščia ~ kumščia (kumštis), pántis, žénc ~ žéntas, kìnkas ~ kinkos, dùnda ~ dùnda, dárps ~ dárbas, gért, žìrnis, žiùrke ~ žiùrkė. 3. Nyligen bildade blandade diftonger: sådana vars första led a, e i dialekten motsvarar en cirkumflexvokal som inte ingår i diftongen (jfr § 58b), till exempel: gáls ~ gálas, kéls ~ kėlias, náms ~ nám as, sénc ~ sénas, tvánc ~ tvánas, žéms ~ žémas; sådana vars första led i, u i dialekten motsvarar samma betonade vokal med kort accent, som inte ingår i diftongen, till exempel: arìms ~ arimas, piktúms ~ piktumas, šùls ~ šulas, vaìkinc ~ vaikinas; sådana vars första led är ett breddat, labialiserat o i dialekten, motsvarande samma betonade slutna o med akut eller kort accent (jfr § 58b), till exempel: kòrs ~ chòras, japónc ~ japónas, mólkasis, mergóms, šónkaulis, vórs ~ vóras; sådana vars första led ė, y, ū i dialekten motsvarar samma vokal med akut accent, som inte ingår i diftongen, till exempel: bèrs ~ bėras, eglýnc ~ eglýnas, kúnc ~ kúnas. 4. Nyligen bildade blandade triftonger vars tredje led i dialekten motsvarar en konsonant som inleder en ny stavelse, till exempel: gáun ~ gáuna, súols ~ súolas, viénc ~ vienas. 52 Plg. F. Kuršaitis, Gr., §§ 193, 194; Кс. К. Явнисъ, Памятная книжка Ковенской губернии, 134—135, Ковна, 1900. 135 5. Långt ą (< ãi, ăn), t.ex.: kigulātė ~ kiaulaitė, kumelātė ~ kumelaitė, mergātė ~ mergaitė, ią (< *iān) ~ ją, jąs ~ jas, katrą ~ kątrą, katrąs ~ katras, tą ~ tą, tąs ~ tas. 6. e (< ēn), t.ex.: gyvēt ~ gyventi, kedēt ~ kedenti (karda ull), sēt ~ sėti, sēnti ~ sęsta. 7. i (< īn): mīt ~ minti, pīt ~ pinti, skīt ~ skinti, tvīt ~ tvinti, vadīt ~ vadinti. 8. ų (< ūn): skūsk. § 28. Cirkumflex accent. a) Cirkumflexaccentens tonrörelse är stigande-fallande. Den stigande delen av accenten är betydligt längre än den fallande. Rösten på ett ljud som uttalas med cirkumflexaccent är först svag, stiger sedan långsamt, länge och jämnt, blir starkare och når sin maximala styrka mot slutet av uttalet, för att falla ganska tvärt alldeles på slutet. Dialektens cirkumflexaccent liknar helt och hållet genom sin tonrörelse den jämnt stigande cirkumflexaccent som K. Jaunius beskriver, för att använda hans egna ord (слабоначальная равномерно восходящая интонация)⁵³. Den är mycket kortare än den samogitiska dialektens uthållna accent. b) I vokalerna och i ē, y, ū + l, m, n, r-diftongerna ligger cirkumflexaccentens tonhöjd alltid nära uttalets slut; i diftongerna a, e, i, u + l, m, n, r ligger den vid slutet av den första komponenten och början av den andra (jfr G. Gerulis, Lit. Dial., XXXVII), medan i triftonger den största delen faller på slutet av den första komponenten och resten på den andra och tredje komponenten. Betonade vokaler med cirkumflex är mindre spända än vokaler med akut accent. Vokaler som uttalas med cirkumflexaccent är alltid långa, t.ex.: ãšaka ~ ãšaką, bērem ~ bēriame, dēžē ~ dēžę, gỹmis, kõšė ~ kõšė, pūka ~ pūką. I cirkumflexaccentuerade diftonger a, e, i, u + l, m, n, r; ai, au, ei, ui är båda komponenterna halvlånga och uttalas ungefär som hos vissa sydliga västlitauer, t.ex.: baĩges ~ baigiasi, dãñ.htis ~ dangtis, vi.l.ks ~ vilkas. I cirkumflexaccentuerade diftonger ē, y, ū + l, m, n, r uttalas den första komponenten lång, medan den andra förefaller kort efter hörseln, t.ex.: kūlverčēis ~ kūlverčiais, žvỹrỹs ~ žvỹras. I triftonger uttalas den första komponenten som halvlång och den andra och tredje kort, t.ex.: kiaulšēres ~ kiaulšēres (kvinnor som sköter grisar), smāilgalis. c) Cirkumflexaccent kan förekomma på: 1. Gamla långa betonade vokaler, t.ex.: ēme ~ ēmė, gaidỹs, glõbis (girig, rikedom), griūva. 2. Långa vokaler som uppstått ur cirkumflexaccentuerade tautosyllabiska diftonger, t.ex.: grãžtas, grēšt ~ gręžti, grỹžt ~ grįžti, siūst. 3. Gamla korta a, e med betoning, t.ex.: lãkals ~ lãkalas, mēdis. 4. Gamla diftonger, t.ex.: baĩda ~ baĩdo, baũdž ~ baũdžia, peĩlis, kañps ~ kãmpas, paršas, kìrminc ~ kìrminas, purkšt. 5. Nytillkomna blandade diftonger, där ē, y, ū i den första komponenten motsvarar samma betonade vokal med cirkumflexaccent som inte ingår i diftongens sammansättning, t.ex.: rēms ~ rēmas, kvỹnc ~ kvỹnas (kummin), žiūr ~ žiūria (ser). 53 Ks. K. Javnis, Kovno guvernementes minnesbok, 135, Kovno, 1900. 136 6. Triftonger, t.ex.: Gaũrkelis (vägen till Gaurė), Taũršilis (namn på en skog). § 29. Mellanakcent. a) Tonrörelsen vid mellanakcenten är otydlig i dialekten, men med vanligt öra kan man höra att den är stigande-fallande. Den stigande delen av accenten är något längre än den fallande. Genom sin tonrörelse liknar denna accent dialektens cirkumflex, men dess stigande del är kortare än den stigande delen av cirkumflexen, och därför uttalas den mycket kortare: tonen stiger och faller bara här. b) Trycket i mellanakcenten, liksom i cirkumflexen, ligger vid slutet av den första komponenten och början av den andra. Av lyssningsintrycket att döma är den första komponenten i diftonger som uttalas med mellanakcent något längre: den betecknas som halvlång; den andra är något kortare: den betecknas som kort, t.ex.: geràm ~ ge-ramė, katram ~ katramè, mergoms ~ mergomìs, viršum ~ viršumi. c) Mellanakcenten uppstår i dialekten direkt ur cirkumflexen eller ur andra accenter, sannolikt via cirkumflexstadiet (jfr §§ 33 a, 34 b). Den förekommer oftast på diftongen i slutstavelsen, t.ex.: geràm ~ geramè, vienam ~ vienamè, akìms ~ akimìs, alùm ~ alùmi, sūnum ~ sūnumì, skiedròms ~ skiedromìs, visòms ~ visomìs, anòms ~ anomìs, vòlš ~ vòlas, Adòms ~ Adõmas, Jõnc ~ Jõnas. Den förekommer också i olika korta småord, t.ex.: kài (kai och kaip), tàì ~ tai, dùi ~ dùi, pùi ~ pui, kòl ~ kõl. Ibland hörs den också i stammen hos vokativformer av a-stamsubstantiv, t.ex.: vaĩke ~ vaike, vaĩkai ~ vaikai, vàrge ~ vàrge. II. Accent i obetonade stavelser § 30. Accent i förtonade stavelser. a) Oavsett den ursprungliga accenten har alla obetonade långa stavelser före den betonade stavelser cirkumflex⁵⁴, t.ex.: audėjė ~ audėja, grėbėjė ~ grėbėja, skalbėjė ~ skalbėja, men: aũst, grė́pt ~ grėbti. Accenten i förtonade stavelser är svag och otydlig i dialekten. b) Den förskjutna betoningen är nära förbunden med accenten i förtonade stavelser i dialekten. Förskjuten betoning uppstår i den första förtonade eller i en nybildad lång slutstavelse när en betonad vokal i ändelsen försvagas eller faller bort. Den förskjutna betoningen bevarar cirkumflexen i förtonade stavelser (utom i de fall då cirkumflexen övergår i mellanakcent, se § 29 c), t.ex.: kelỹ (< *kelvỹen) ~ kelyjè, galvõ ~ galvojè, akỹ ~ akyjè, dantỹ ~ dantyjè, vandenỹ ~ vandenyjè, gerõ ~ gerojè, visõ ~ visojè, namũõs ~ namuosè, tėvũõs ~ tėvuosè, vienuõs ~ vienuosè, dideliuõs ~ dideliuosè, avižõs ~ avižosè, triobõs ~ triobosè, svarbiõs ~ svarbiosè, tõs ~ tosè. § 31. Accent i eftertonade stavelser. a) Alla obetonade långa stavelser efter den betonade har akut accent, t.ex.: čiaudėt ~ čiaudėti, kóšėt ~ košėti, žióvaut ~ žiovauti, žiõplėt ~ žioplinti, špū́lanktis ~ 54 Žr. K. O. Явнисъ, Грамматика литовскаго языка, переводъ К. Бугн, 45, Петроградъ, 1916. 137 spūllanktis, fastän: laiktis. I dialekten uttalas accentueringen i efterbetonade stavelser med svag röst. b) Obetonade långa vokaler (stamslut) som blivit fogelement i sammansatta ord drar till sig betoningen. Sådan förskjuten betoning bevarar den efterbetonade stavelsens cirkumflexaccent, t.ex.: gimnōkalis (kvarnsten), saulėtekis, saulėleidis, seilėtakis, tursōmiegis (lättväckt sömn), vasarōdrumnis (ljummen som sommarvatten), žarnōgalei ~ žarnōgaliai. § 32. Samma långa obetonade stavelser har olika accent om de står före respektive efter den betonade stavelsen: ąžuols ~ ąžuolas och ąžuōlynė ~ ąžuolynas, maišai ~ maišai och sūrmaišis ~ sūrmaišis, žōlė ~ žolė och kiēmžōlės ~ kiemžolės (gräs). III. Accentväxling § 33. Fall där cirkumflexaccenten övergår i andra accenter. Cirkumflexaccenten i den undersökta dialekten ersätts ibland regelbundet av kort accent och grav accent. a) Den korta cirkumflexaccenten har regelbundet utvecklats till akut accent i ordslut i samma fall som i 1k, t.ex.: rankà (< *rankā), patì (< *patī), namė (< *namēn). När de betonade ändelserna i ordslut försvinner flyttas betoningen i den undersökta dialekten till den näst sista stavelsen. I detta fall ersätts den korta accent som uppkommit ur cirkumflexaccenten regelbundet av grav accent eller medelaccent. Grav accent uppstår i detta fall om en lång stavelse stod före den bortfallna slutstavelsen, t.ex.: šakō (< *šakōjēn) ~ šakoje (jfr § 30 b), medelaccent — om den obetonade stavelsens vokal var kort, t.ex.: aluj ~ alujė, meduj ~ medujė, gerām ~ geramè, akims (<*akimīs) ~ akimìs. Här kan den korta accenten möjligen ha övergått direkt till medelaccent, eller via ett stadium med grav accent: *geramēn > geramè > gerām > gerām; jfr vols ~ volas, Jōnč ~ Jōnas och Gerulio, Lit. Dial. XLVII—XLVIII. b) Cirkumflexaccenten övergår i grav accent: 1. När stammarna växlar i ord med samma rot, t.ex.: kùrpė ~ kurpė och kùrpius, kūoc ~ kuodas och Kuōde ~ Kuodė (namn på en person med tofs), piuoc~ pūodas och puōdžius, pīlnas och artipīlnis, sēile ~ šeilė och sēilis (den som har en lång svans), tēvs ~ tēvas och tētis. 2. När besläktade adjektiv växlar med substantiv, t.ex.: áukštas och áukštis, īlks ~ ilgas och īlgis, kārštas och karštis, márks ~ márgas och Margius, ráips ~ ráibas och raibus (brokig tupp), ráinc ~ ráinas och ráinius (randig katt), sárgus och Sargius (hundnamn), sárc ~ sártas (ljusbrun, om hästar) och Sártis, šývs ~ šývas (vit, om hästar) och Šývis, men: bērs ~ bēras och Bēris, júoc ~ júodas och Júodis. 3. När besläktade verb växlar med substantiv, t.ex.: áukt ~ augti och ūgis, dúot och duōkle ~ duōklė, dūrt ~ durti och dūris, ēst och ēskus (en som äter mycket), glōpt ~ glōbti (ha) och glōbis (rik, girig), klōt och paklōde ~ paklōdė, mōkam och mōkesnis, mazgōt och mazgōte ~ mazgōtė, rēšt ~ rėžti och rēžis (stycke, vävbåge, jordlott), rūpitis ~ rūpintis och 138 oro sig, sätta sig, och pašōste ~ pašōstė, så och sėjo ~ sėja, skūst och skūnic ~ skūndas, skjuta och skūvis, tvėrt och tvōra ~ tvōrą. 4. När besläktade adjektiv växlar med verb, t.ex.: bálc ~ báltas och baltuot, juoc ~ júodas och juóduot, márks ~ márgas och márguot, mėlync ~ mėlynas och mėlynuot. 5. I verbens tredje person futurum, t.ex.: gulėsiu och gulės, grėpsiu ~ grėbsiu och grėps ~ grėbs, džiūsiu och džiūs (džius), išgysiu ~ išgysiu och išgỹs ~ išgys (išgis), miegosiu och miegos, pjau̇siu ~ pjausiu och pjaus, raut och raus, šaut och šaus, traukt och trauks, turėsiu och turės, žūsiu och žūs (žus). 6. När besläktade substantiv av gemensamt genus växlar med verb, t.ex.: gūra (en klumpig person) och gūrīt ~ gūrinti (gå och glo, gå hopkrupen), gōželis (en dumbom) och gōžit ~ gōžinti (sluddra). 7. När iterativa verb med betydelsen ”lite då och då” bildas av enkla verb, t.ex.: láukt och lūkuriuot, snaust och snūduriuot, virt ~ virti och vỹruliuot. 8. När substantiv med akut accent i stammen blir den andra leden i sammansatta ord (med undantag för prefixavledningar) och behåller sin accentplacering, t.ex.: abželtkōjis ~ apželtkōjis och kōje ~ koja, devyndarbė ~ devyndarbė och dárps ~ darbas, dykadrūnis och diūna, juodgalvė ~ juodgalvė och gálva ~ galva, dvinỹtis och nỹtis, šeravilnės ~ šeravilnės och vılna ~ vilna, raudonveidis och véic ~ veidas, šunkōjis (lieans högra handtag), men: besōtis, begėdis, beširdis. § 34. Fall där den cirkumflexa accenten övergår i andra accenttyper. Dialektens cirkumflexa accent har ibland regelbundet ersatt den korta, den akuta och den mediala accenten. a) Den korta cirkumflexa accenten blir i sällsynta fall till slutaccent i förkortade adverb, konjunktioner och andra funktionsord, t.ex.: dabà (< dabar), à (< ar), ì (< ir). Övergången från cirkumflex till kort accent skedde möjligen via den mediala accentens stadium, t.ex.: ar̄ > arˢ > à. b) I olika korta funktionsord och personnamn av främmande ursprung övergår den cirkumflexa accenten ibland i medial accent, t.ex.: ańt ~ añt, kūr ~ kūr, kó̄l ~ kól, viẽl ~ vẽl, Adōns ~ Adōmas, pōnc ~ pōnas, uzbōnc ~ uzbōnas. c) Den cirkumflexa accenten övergår i akut accent: 1. När ett obetonat kort a faller bort (utelämnas) i ordslut och de cirkumflexa monoftongerna a, e tillsammans med l, m, n, r bildar nya diftonger, eller när samma nya diftonger uppstår i sammansatta ord, t.ex.: àr ~ āras (0,01 ha), bār ~ bāra, gēm ~ gēma, gēl ~ gēlia, gāls ~ gālas, gyvēn ~ gyvēna, kēls ~ kēlias, kērs ~ kēras, nāms ~ nāmas, pēltakė ~ pēltakė (en sömnadsmetod där stygnet läggs tillbaka. Sådana stygn liknar ett musspår), kėlviētė ~ kėlviētė, sēnc ~ sēnas, šēr ~ šēria, trānc ~ trānas, žāls ~ žālias, žēmė ~ žēmas. 2. När intensitetsiterativa verb bildas av enkla verb, t.ex.: braida ~ braido och braidžio ~ braidžioja, drįst och drįsīt ~ drąsinti, gīt ~ ginti och gāiniot, lįst och lādžiot, rēkt och rēkīt ~ rėkinti (få att gråta), siŕkt ~ siūgti och sārgiu ~ sār ginti, skēlst och skālsīt ~ skālsinti, skēst och skēndēt, šāukt och šūkaūt, švılp och švılpaūt ~ švilpauti, tēst och tēisīt ~ tēisinti, vılkt och vālkiōt, žvỹkt ~ žvỹgti och žvỹgit ~ žvỹginti. 139 3. När prepositioner fungerar som förleder till nominalord, liksom i lk (med undantag för de cirkumflexbetonade förlederna ant- och tarp-), t.ex.: į och įpiną ~ įpinas (ett band flätas in i håret), įpil­s ~ įpilas (påfyllning), įsaulis (en plats framför solen), įkalnis (bergssluttningens fot), įkapes ~ įkapės (plagg som den döde kläs i); nė ~ nuė och niobrukas ~ nuobrukos, niuomec ~ nuometas, niotaka, niovalas ~ nuovalos, niomone ~ nuomonė, núožiūra; par (per) och párbėkti (springa över), párvešt (transportera över), párdurt (genomborra), párleist (släppa igenom); pǒ och póretis, pósūnis, pókarštis, pó­kietis; pré ~ prie och príelips ~ prielipas, príepuola (förskräckelse), príeglauda, príevalgis (att äta sig mätt, måltid), príebuvails (halvidiot); pró och prótekinis (nästan rinnande), próréksmeis ~ pró­rėksmiais (med klagande röst), próbrėkšmeis ~ próbrėkšmiais (i gryningen); prieš och príešpilnis, príešpėčėi ~ priešpiečiai, príežgyna ~ priešgyna, príešpriešės ~ priešpriešiais. 4. I vissa verb med stammen -st i presens, t.ex.: gimsti ~ gimsti och gímti, mirsti ~ miršti och mirt. § 35. Fall där den korta intonationen övergår i andra intonationer. Dialektens korta intonation kan övergå i akut när ett obetonat kort a faller bort i ordslut och de korta vokalerna i, u tillsammans med l, m, n, r, v bildar nya diftonger, liksom när samma slags blandade diftonger uppstår i sammansatta ord, t.ex.: arims ~ arimas, gręštuvs ~ gręžtuvas, im ~ ima, piktūms ~ piktumas, pipėrs ~ pipiras, šilbaravykis ~ šilbaravykis, šūls ~ šūlas, vaikinc ~ vaikinas, vidūrlaukei ~ vidūrlaukiai. När en betonad ordslutssyllab förkortas förändras den korta intonationen i den undersökta dialekten till en mediantintonation, t.ex.: alum ~ alumi, medum ~ medumi. Det är möjligt att denna förändring av intonationerna gick via cirkumflexintonation: lytūmi > lytūm > lytūm. IV. Intonation och ordets betydelse § 36. Intonationen kan vara ett ljudligt särskiljande kännetecken för ordformer som helt sammanfaller i fråga om ljud och accent, t.ex.: galbó ~ galvoja och galvō ~ galvo­ja, liepsnó ~ liepsnoja och liepsnō ~ liepsnoje, rasó ~ rasója och rasō ~ rasóje, pavajó ~ pavajója (lägger på pavają) och pavajō ~ pavajóje, siūlė ~ siūlėja och siūlė ~ siūlėje, šakó ~ šakoja och šakō ~ šakoje, vagó ~ vagója och vagō ~ vagóje; brinkt ~ bringti (bli dyrare) och briñkt (svälla, öka), gýt (tillfriskna) och gīt ~ gīnti, išgirda ~ išgirdo (pres. 1. 3 pers.) och išgīrda ~ išgīrdo (pret. 1. 3 pers.), iššaut ~ iššauti och iššaut ~ iššauti, iššaukt ~ iššaugti och iššaukt ~ iššauk­ti, kãmpa (en del av en släde) och kãmpa ~ kampo, kampą, kárpa (växt) och kárpa ~ karpo (pres. 1. 3 pers.), káršt (åldras) och karšt (bearbeta ull med en viss maskin), kiñka ~ kinka (lår) och kiñka ~ kiñko (pres. 1. 3 pers.), kráujes ~ kraujasi och krau­jes ~ kraujas, lénke ~ lénkė (sänka, dal) och lénke ~ lénkė (pret. 1. 3 pers.), lýsta (staketstolpe) och lįsta (kryper in), lópa ~ lópo (pres. 1. 3 pers.) och lōpa ~ lópo, lōpą, mįt ~ minti (bearbeta lin) och mįt ~ minti (gissa en gåta), susėmės (particip av pret. imperf.) och susėmęs ~ susiėmęs (som har gripit tag), supįk ~ supink och supyk, susėję ~ susėjo och susėję ~ susiėjo, šīls ~ šilas och šīls (fut. 1. 3 pers.), tįst ~ tinsta och tįst ~ tišta, užmiršt ~ užmiršta (svimmar av) och už­miršt ~ užmiršta (glömmer), vārpa och varpa ~ varpo, varpą, žīls ~ žilas och žīls (fut. 1. 3 pers.). 140 I dialekten finns också ordformer med helt olika betydelser, men där inte bara accentens plats utan även intonationen sammanfaller, t.ex.: sakãi, laĩkai, maĩšai, lañkai, vaikaĩ och andra former betecknar plural nominativ och andra person singularis presens av verb. Betydelsen av sådana ord framgår alltid av meningen. Vokalism I. Stamvokalism 1. Vokaler a, ą. § 37. Dialektens a, motsvarande ĺk a, har samma ursprung som ĺk⁵⁵. a) Detta a är kort obetonat, t.ex.: adatà, balanà, vakarè, žabarai (torra kvistar som används som bränsle), och betonat i följande fall: 1. I sådana enstaviga ord som också är enstaviga i ĺk, t.ex.: aš, kàt ~ kàd, kàs, pàc ~ pàts, tàs. 2. I prefixen hos verb och verbala avledningar (particip i aktiv form och gerundier), t.ex.: ápmete ~ ápmete, ápnesu, ápsimat ~ apsimate, áp skalbiau, àtkasam, àtkemšu, pàkišu, pàsimat ~ pasimate, pàžiūriu, pràdedu, pràkalèi, pràlenkiau, àpkirpc ~ àpkirptas, àpverstas, àteinant, àtkasant, pàmestas, pàreinant, pràmuštas, pràvežant. 3. I primära verb med rot-a i infinitiv och dess avledningar, liksom i ĺk, t.ex.: làkt, plàkt, ràkt, ràsti, šàst, ràzdàva ~ ràsdavo, ràstų, ràzdavęs ~ ràsdavęs, ràzdams ~ ràsdams, men: plàkc ~ plàktas, ràstas. 4. I former av personliga, possessiva och reflexiva pronomen, liksom i ĺk, t.ex.: màna ~ màno, sàva ~ sàvo, tàva ~ tàvo, mànę (manęs), sàvę (savęs), tàvę (tavęs), mànį (mane), tàvį (tave), sàvi (save), mànim (manimi), sàvim, tàvim. 5. I maskulina singularis nominativformer av bestämda adjektiv, räkneord och possessiva pronomen, t.ex.: baltàsis, geràsis, kietàsis, aštuntàsis, dešimtàsis, manàsis, tavàsis. 6. I tredje person singularis presens av onomatopoetiska verb med suffixet -ėti, t.ex.: kvàkše ~ kvàksia (kvackar), spràkše ~ spràksia (knastrar), tàkše ~ tàksia (tickar). 7. I ljudhärmande ord och verb som bildats av dem med suffixet -elėti, t.ex.: bàkst och bàkštelėt, stàpt ~ stàbt och stàptelėt ~ stàbtelėti, šmàkšt och šmàkštelėt, švàpt och švàptelėti, tràkšt och tràkštelėt. 8. I vissa enskilda ord, t.ex.: àklei ~ àkliai (blinda insekter som angriper boskap), anàpus, bàdik(uot) (plåga, sticka), bràške ~ bràškė, ràkalis (en person som skalar hästar), ràkaliuot (skala hästar), šmàdaruot (röra om), ràgius (mycket högfärdig, som om han hade horn), ràge ~ ràgė, skàlanduot (skvalpa), vàpaliuot (prata strunt). b) Detta a är långt: 1. När det har huvudbetoning (bortsett från de fall som nämns i avsnitt a) i denna paragraf), t.ex.: kràpšta ~ kràpšto, làksta ~ làksto, làps ~ làpas, pàšars ~ pàšaras, 55 Se J. Endzelīns, Baltu valodu skaņas un formas (härefter SF), § 12, Rīgā, 1948. 141 rãc ~ rãtas, stãkles ~ stãklės, šãke ~ šãkė, tãks ~ tãkas, vãkar, žãgre ~ žãgrė. 2. Med sekundär betoning i suffixet -av-, se § 20. Obetonat a, motsvarande litauiskt a, är långt i suffixet -av- även i samogitisk dialekt⁵⁸. Det är möjligt att det förlängs där också på grund av sekundär betoning. Om dialektens a, motsvarande litauiskt a, i ordslut, se § 61. § 38. Dialektens a, motsvarande litauiskt a, har uppstått ur diftongen an, liksom i litauiskan. Detta a är alltid långt, t.ex.: ąžuols ~ ąžuolas, kąsnis, žąsinai, vąšas, vaškarą (en krökt krok för att hänga en gryta över eldstaden; i överförd betydelse också något krökt föremål). Yngre dialekttalare, särskilt skolelever, tenderar att uttala detta obetonade a kort, t.ex.: šašlavỹnc ~ sąšlavýnas, vaš iùks ~ vaš iùkas, žasiùks ~ žąsiùkas. Obetonat a < an är alltid kort i Veliuona-dialekten, t.ex.: kasniùks ~ kąsniùkas, sanarỹs ~ sąnarỹs. Det är möjligt att detta särdrag i Veliuona-dialekten också påverkar talarna av den undersökta dialekten. Om dialektens a i ordslut, se §§ 64, 65. § 39. Dialektens a, motsvarande litauiskt ai, förekommer i betonat läge och uttalas med akut accent i suffixen -atis ~ -aitis, -ate ~ -aitė, t.ex.: kiaušinátis ~ kiaušináitis, lašináčei ~ lašináičiai, mergáte ~ mergáitė, obeláte ~ obeláitė, vežimátis ~ vežimáitis, viš táte ~ viš táitė. § 40. I dialekten förekommer ett a som i litauiskan motsvaras av ljuden a och ė respektive u och ė i angränsande stavelser. Detta a har uppstått genom kontraktion och elision. Det behandlas i § 85. e, ė. § 41. Dialektens e, motsvarande litauiskt e, har samma ursprung som i litauiskan, se Endzelynas, SF, § 10. a) Detta e är kort och obetonat, t.ex.: besmegeniù (sing. instr.), debesìs, ežerė, genėsỹs (en väg för boskap genom fälten), och betonat i följande fall: 1. I sådana enstaviga ord som också är enstaviga i litauiskan, t.ex.: bė, lėsk, nē, šė, tē, vė. 2. I prefixen till verb och verbavledningar (passiva particip och gerundier), t.ex.: bėgulem ~ bėguliame (vi ligger), bėker-tant, bėlesant, nēneši, nēperkam, nēkepc~nēkeptas, nēpirkc~nēpirktas, nēskustas. 3. I infinitiven av primära verb med e i stammen och dess avledningar, t.ex.: dēkt ~ dēgti, kēpt, mēst, nēst, pēst, v ēst, v ēš t ~ v ēžti, nēždāva ~ nēšdavo, nēštų, nēždavęs ~ nēšdavęs, nēždams ~ nēšdamas, men: pēstas, mēštas, vēstas ~ vēžtas. 4. I komparativ av enkla adjektiv, t.ex.: gerēsnis, mažēsnis, sunkēsnis, vyrēsne ~ vyrēsnė. I komparativ av pronominella adjektiv är det betonade gamla korta e:t långt, medan det i litauiskan motsvaras av ett kort betonat e, t.ex.: didēsniī, sunkēsniī, vyrēsnioje ~ vyrēsniojo. 5. I interjektioner och verb som bildats av dem, t.ex.: tēkšt och tēkštelēt, trēkšt och trēkštelēt, trēpt och trēptelēt. 58 Se P. Jonikas, PT, § 50 c. 142 6. I egennamn (oftast av icke-litauiskt ursprung), t.ex.: Adėlė ~ Adėlė, Angelė ~ Angėlė, Anelė ~ Anėlė, Bėnė ~ Bėnė (Benedikta), Bėnius ~ Bėnius (Benediktas), Ėlė ~ Ėlė (Elena), Gėc ~ Gėdas (Gediminas), Gėne ~ Gėnė, Klėmencas ~ Klėmensas, Lėva (Levosė), Marcėlė ~ Marcėlė, Pėtre ~ Pėtre (men Pėtras), Sėlė ~ Sėlė (Salomėja), Vėre ~ Vėrė (Veronika). 7. I efternamn med suffixet -eckis, t.ex.: Burbėckis, Demerėckis. 8. I vissa enstaka ord, t.ex.: bėbras, kebėklis (något man hakar fast saker med), perėklė ~ perėklė, šėbur, šiūrėklis (något man tvättar sig med när man badar), švėplius (en person som inte kan uttala vissa visselljud), švėplė ~ švėplė, vėpelis (fåne, dumbom), vėkur, žėbrius (smutsgris). b) Detta e är långt när det är betonat (bortsett från de fall som nämns i avsnitt a) i denna paragraf), t.ex.: bėrem ~ bėriame, gėret ~ gėriate, lėpin ~ lėpina, mędis, šėrem ~ šėriame, žėmuogė ~ žėmuogė. Om detta dialektala e i ordslut, se § 66. § 42. Dialektens ę, som motsvarar standardspråkets ę (och i vissa fall även en i verb), har utvecklats ur diftongen en och är, liksom standardspråkets e, alltid långt, t.ex.: gręst, gręžt ~ gręžti, gręžtuvas ~ gręžtuvas, kęst, skęst, spęst, gyvęt ~ gyventi, gyvęsiu ~ gyvensiu, gyvęs ~ gyvens. Yngre dialekttalare och skolungdom tenderar att uttala e före betoning kort, liksom i grannarnas Veliuona-dialekt, t.ex.: grežiu ~ gręžiu, skęstu ~ skęstu. Om dialektens e i ordslut, se § 69. § 43. I dialekten förekommer ett e som i standardspråket motsvarar ljuden e och a i intilliggande stavelser. Detta e har uppstått genom kontraktion och elision. Det behandlas i § 85. ė. § 44. Dialektens ė, som motsvarar standardspråkets ė, har liksom i standardspråket utvecklats ur det gamla ē; se Endzelynas, SF, § 11. Det uttalas alltid långt, t.ex.: dilgėlė, mėta ~ mėto, sėdėje ~ sėdėjo, šėrėje ~ šėrėjo, vėgėlė. Om ė i ordslut, se § 70. § 45. I dialekten förekommer ett ė som i standardspråket motsvarar e och ė i intilliggande stavelser samt ljuden i och ė. Detta ė har uppstått genom kontraktion och elision. Det behandlas i § 85. i, y, z. § 46. Dialektens i, som motsvarar standardspråkets i, har samma ursprung som i standardspråket; se Endzelynas, SE, § 6. Detta i är alltid kort (om det inte ingår i en diftong), t.ex.: Bišpilis (en fornborg i Jurbarkas distrikt), gile ~ gilė, giminė, ritinas ~ ritinasi, Šiline ~ Šilinė (en ort i Jurbarkas distrikt). Om dialektens i i ordslut, se § 71. § 47. Dialektens y, som motsvarar riksspråkets y, har samma ursprung som i riksspråket, se Endzelynas, SF, § 7. y uttalas alltid långt, t.ex.: gydyt, krypót, lýdyt, lýgybė (lygybė), lýtys, lýtius, plyšys, ryšys, šulinys. Om dialektens y i slutet av ord, se §§ 72, 73. § 48. Dialektens į, som motsvarar riksspråkets į (och i vissa fall även in i verb), har uppstått ur diftongen in. Det uttalas alltid långt, t.ex.: grįšt ~ grįžti, įlįst, išpįst, išdrįst ~ išdrįsti, mįslė, tįst ~ tįsti, įsta, žįst, jūdįs ~ jūdins, krūtis ~ krūtins, lėpįs ~ lėpins, nekabįk ~ nekabink, pažįt ~ pažinti. 143 Om dialektens į i slutet av ord, se § 74. § 49. I dialekten motsvaras riksspråkets i, į, lk av ljuden e och i, e och į i angränsande stavelser. De har uppstått genom ljudsammandragning. Dessa vokaler behandlas i § 85. o. § 50. Dialektens korta o, som motsvarar riksspråkets korta o, förekommer i olika lånord, oftast i egennamn, t.ex.: Antšė ~ An-tōsé, Brōnius, Dōma, kōlera ~ cholera, Kōstas, Kōlius (Nikoliaus), Levōse ~ Levōsē, Ōlius (Aleksandras). § 51. Dialektens o, som motsvarar riksspråkets långa o, har liksom i riksspråket uppstått ur det gamla långa a, se Endzelynas, SF, § 13. Det är alltid långt, t.ex.: bōtkotis, mōtina, obelìs, piēvo ~ piēvoje, prōc ~ prōtas, roputē ~ roputē, stōks ~ stōgas, volungē, vovēris. u, ū, ų. § 52. Dialektens u, som motsvarar riksspråkets u, har samma ursprung som i riksspråket, se Endzelynas, SF, § 8. Det är alltid kort (om det inte ingår i en diftong), t.ex.: grumulìuks ~ grumuliukas, rugùčiūs, runkulius (runkelius), sukūtis, tupūtē ~ tupūtē (en som inte sköter sig). Om detta u i slutet av ord, se § 77. § 53. Dialektens ū, som motsvarar riksspråkets ū, har samma ursprung som i riksspråket, se Endzelynas, SF, § 9. Det uttalas alltid långt, t.ex.: alkūne ~ alkūnė, drūc ~ drūtas (stark), grūdai, krūptelēt, mūšis (slag), prūc ~ prūdas, pūslē, rūgštūs ~ rūgštūs, rūkt (gråta), sūrūs. Om ū i slutet av ord, se § 78. § 54. Dialektens ų, som motsvarar riksspråkets ų, har liksom i riksspråket uppstått ur diftongen un. Det uttalas alltid långt, t.ex.: siųst, skįst. Om ų i slutet av ord, se § 79. 2. Diftonger Diftongernas kvantitet och kvalitet. § 55. Varje obetonad diftong bildar en lång stavelse, även om båda dess led är korta, t.ex.: baigiù, baudžiù, einù, giedōk, kuislē (som inte hinner arbeta färdigt), kuolù, malkaut, milžìms ~ milžimas, prapùltis, ramstau, stemplē, stimpù, šlumbù, šankì (som hoppar högt), šventà, švinkìms ~ švinkimas, tunkiù, tarpūtis, tirščiùs, tursūot (medan man böjer sig för att arbeta). När de får betoning förlängs diftongernas enskilda led i enlighet med den accenttyp de har, t.ex.: aukštas, baigēi, būnùs (feta), bālč ~ bāltas, dēļčē ~ dēļčia, dīlkst ~ dīlgsta, dūlkē ~ dūlkė, glamžà ~ glamžo, glemaž ~ glemažia, grīžda ~ grīždo, grūmda ~ grūmdo, grānda ~ grāndo, grēndž ~ grēndžia, giṅčas, gūndyt ~ gūndyti, kārštas, kerštas, kirst, kurčēs ~ kurčias, jfr §§ 27, 28. I diftonger med fallande accent uttalade a, e, i, u + l, m, n, r är båda leden, såsom nämnts i § 28 b, halvlånga; det andra ledet är dock i själva verket alltid något kortare än det första, eftersom dialekten över huvud taget har mycket liten benägenhet att förlänga konsonanterna l, m, n, r. Även i detta fall liknar de (l, m, n, r) korta ljud mer än halvlånga. § 56. Kvalitetsmässigt är alla diftonger nästan likadana som i lk (med hänsyn till de tidigare nämnda skillnaderna mellan vokalerna (§ 13) och konsonanterna (§ 14)). 144 Vokaliska diftonger. § 57. a) Dialektens diftong ai, som motsvarar lk ai, har samma ursprung som i lk, t.ex.: baisybė ~ baisybė, laiškas, maišas, padraikės ~ padraikės, šlait ~ šlaitas. I de betonade suffixen -atis ~ -aitis, -ate ~ -aitė har diftongen ai i dialekten regelbundet alltid monoftongerats till a (se § 39), t.ex.: daržinate ~ daržinaitė, marškināčei ~ marškinaičiai. b) Dialektens diftong au, som motsvarar lk au, har samma ursprung som i lk, t.ex.: audims ~ -audimas, gliauma (en smutsig person), kaũpt, kaũšas, paũkštis, šaũle ~ saulė. När diftongen au står före vokaler övergår den, liksom i lk, till av eller ov, t.ex.: aūt och āve ~ āvė, bliāut och bliōve ~ bliōvė, gāut och gāvo ~ gāvo, griāut och griōve ~ griōvė. ai, au i ordslut, se § 81 a. c) Dialektens diftong ei, som motsvarar lk ei, har samma ursprung som i lk, t.ex.: kreikt, kreivuot, leist, metėlis, peikt, šeimyna. När diftongen ei står före vokaler övergår den, liksom i lk, till ēj, t.ex.: eit och ējė ~ ējō. ei i ordslut, se § 81 a. d) Dialektens diftong ui har samma ursprung som i lk och motsvarar lk ui, t.ex.: iškrūst (att binda in, bli svart), kuil̃ys, kuislė, puĩkus, zuikỹs. Diftongen ui med akut accent är sällsynt i dialekten. Den förekommer endast i ord av icke-litauiskt ursprung (personnamn), t.ex.: Čiūika ~ Čiūika, Šūika ~ Šūika. ui i ordslut, se § 81 d. e) Dialektens diftonger ie, uo har samma ursprung som i lk och motsvarar samma diftonger i lk, t.ex.: ieška ~ ieško, liesas, pūoc ~ pūodas, siuodys. Även om diftongerna ie, uo betecknas med två bokstäver, delas ljudkombinationen inte upp i enskilda delar när den uttalas (i + e, u + o). Till exempel uttalas, liksom i vokaler, den fallande tonen i början av kombinationen ie, uo (liežžiedis ~ liepžiedis, priepūola, žiec ~ žiedas, ūoc ~ ūodas, ūoga), medan den stigande tonen uttalas i slutet (diēna ~ diēna, riēke ~ rieka, žiēve ~ žievė; duōbė ~ duobė, kuōla ~ kuolą, šuō). Dessa diftonger liknar i dialekten mer långa monoftonger än diftonger. A. Baranauskas har en liknande uppfattning när han talar om dessa diftonger i litauiskan⁵⁷. Ibland uppstår diftongerna ie, uo oregelbundet i dialekten ur de enkla vokalerna ė och o i följande ordstammar: dielė ~ dėlė, jiega ~ jėga, luoma ~ lomà, nenūjėgiu ~ nenūjėgiu (nepajėgiu), Pajėgei ~ Pajėgiai (Pagėgiai), niēr ~ nėra, tiēvs ~ tėvas, vēl ~ vėl. Detta är sannolikt ett samogitiskt dialektdrag. ie, uo i ordslut, se § 81 b. f) Genom kontraktion och elision (§ 85) har diftongerna ai, ei också nybildats i dialekten, t.ex.: nainù ~ nueinu, painù ~ paeinu, preinù ~ prieinu, preit ~ prieiti. Till längd och uttal skiljer sig de nybildade diftongerna ai, ei inte på något sätt från de gamla diftongerna ai, ei. Blandade diftonger. § 58. Blandade diftonger i dialekten är av två slag. Vissa är gamla, andra har nybildats genom förkortning av ändelser och sammansättning av ord. 57 Žr. A. Baranauskas, Zamietki, 9. 10. Kalbotyros klausimai 145 a) Alla gamla blandade diftonger skiljer sig inte i fråga om ursprung från blandade diftonger i standardspråket. Deras uttal sammanfaller också nästan helt med uttalet i standardspråket. Om skillnader i uttalet av enskilda diftonger jämfört med standardspråket, se §§ 16, 13, 14. I dialekten finns 16 gamla blandade diftonger, t.ex.: málka, šámts, añtras, kártis, gélda, pémpe ~ pémpe, peñkc ~ peñktas, kérpcs ~ kérpės, pilvas, grimzda ~ grimzdo, kriñt ~ kriñta, pirštas, gùlkis, pùmpurs ~ pùmpuras, suñki, pū́rvas Blandade diftonger i ordstammen är i regel intakta; endast i vissa fall har diftongerna en, in i dialekten övergått i ę, į, t.ex.: gyvęt ~ gyvénti, vadįt ~ vadinti, se § 96. Om gamla blandade diftonger i ordslut, se § 82. b) När vokaler, och ibland även sonoranter, försvinner i slutet av dialektord (liksom i första leden av sammansatta ord), förenas konsonanterna i den tidigare sista stavelsen, som blivit kvar utan vokal och inte kan bilda en stavelse, med vokalen i den näst sista stavelsen. På så sätt uppstår sekundära diftonger i ordstammen när två stavelser smälter samman till en. Sekundära diftonger i dialekten bildas av vokalerna a, e, ė, i, y, o, u, ū och konsonanterna l, m, n, r, v, j. Utöver de 16 gamla blandade diftongerna förekommer ytterligare 38 sekundära blandade diftonger i dialekten. 20 sekundära diftonger bildas av korta vokaler (a, e, i, u) och konsonanterna l, m, n, r, v, j, t.ex.: gál (gali), eīnam, mėlynam ~ mėlyn ame, peŕkams ~ perkamas, álkanc ~ alkanas, kárs ~ karas, kėls ~ kelias, kélviete ~ kelvietė, sém ~ sėmia, séne ~ senas, kėpenc (kepeny s), éžers ~ ežeras, sprágils ~ spragilas, akimñs ~ akimis, nóšims, ím ~ ima, mílvelis (anordning som valkar vadmal), vaikin c ~ vaikinas, gír ~ giria, piktūms ~ piktumas, medum ~ medumi, Nėmun c ~ Nemunas, šúnmazgis, prákurs ~ prákuras, kūl ~ kūlia, jávs ~ jávas, klévs ~ klėvas, šáutuvs ~ šautuvas, leis túvs ~ leistuvas, aluj ~ aluje, meduj ~ meduje, spiėčuj ~ spiėčiuje. Till sitt uttal skiljer sig dessa diftonger inte från dialektens gamla blandade diftonger. I de övriga diftongerna utgörs den första leden av en lång vokal (ė, y, o, ū), den andra av en konsonant (l, m, n, r, v). Det finns 18 sådana sekundära diftonger i dialekten, t.ex.: bėrs ~ bėras, gėls ~ gėlas, tetėnc ~ tetėnas (mosterns man), šėms ~ šėmas, akýls ~ akylas, bá ltyms ~ balt ymas, beržýnc ~ beržynas, výrs ~ vyras, atóls ~ atolas, kòl ~ kol, rañkoms, šakom s ~ šakomis, eīd avom, raudónc ~ raudonas, órs ~ oras, siūls ~ siūlas, krūms ~ krūmas, kú ncs ~ kūnas, pūrs ~ pūras, mó l kasis, raudonviršis, šūrmaišis, žvýrduobe ~ žvyrduobė, gyvs ~ gyvas, kalektývs (kolchos), stóv ~ stovia (stovi). Diftongerna y, ū + l, m, n, r uttalas i dialekten precis som standardspråkets motsvarande enskilda led brukar uttalas. Den första leden (o) i diftongerna o + l, m, n, r är avsevärt förkortad, något labialiserad och uttalas med en svag a-klang; jfr § 13. I ordslut (inte i ordstammen) har den obetonade vokalen ė i diftongen ėm, som uppkommit genom förkortning av ändelser, ett uttal som liknar e, t.ex.: kėpem ~ kepėme, drobėms ~ drobėms, valgėm ~ valgėme, virėm ~ virėme. Båda leden i diftongerna ė + l, n, r ändrar inte sin klang utan uttalas som motsvarande enskilda led. Den andra leden (v, j) i diftongerna a, e, y, o, u + v, j ligger mellan u och v respektive mellan i och j. När en sådan diftong uttalas liknar dess andra led mer en konsonant än en vokal, och därför bör dessa diftonger betraktas som blandade. 146 Det bör påpekas att sekundära diftonger är ett sent fenomen, eftersom deras första led har bevarat sin ursprungliga längd. Där sekundära diftonger har uppstått tidigare har deras första led vanligen förkortats, t.ex.: Ik devīntas, aštūntas, pūlli, septīmtas; i Veliuona-dialekten malūnc ~ malūnas, vīrs ~ vyras; diftongerna in, un, ul etc. har utvecklats ur yn, won, ūn, yr, jfr: devyni, aštuoni, pūola, septyni, malūnė, vyrai. Betonade sekundära diftonger uttalas oftast med akut intonation, oavsett vilken intonation den stavelse som ingår i dem hade, t.ex.: arīms ~ arimas, gēr ~ gėria, nāms ~ namas, saldūms ~ saldumas; endast diftongerna ē, y, ū + l, m, n, r, v bevarar alltid sin ursprungliga intonation, t.ex.: kalektīvs (kolchos), vȳrs ~ vyras, žvȳrs ~ žvėras; būn ~ būna, krūms ~ krūmas, malūnc ~ malūnas. Diftongerna ol, om, on, or med cirkumflex intonation uttalas i dialekten med medial intonation, t.ex.: Jōnc ~ Jōnas. Om betoningen på den andra diftongen har uppstått samtidigt som diftongen bildades, är dess intonation vanligen också medial, t.ex.: akīms ~ akimis, medūm ~ medumi, viršūj ~ viršuje. 3. T r i f t o n g e r § 59. Genom att ordslut förkortas och ord fogas samman bildas i dialekten, av ie, uo (mer sällan även ai, au, ei) och l, m, n, r som tidigare stod i angränsande stavelser, triftongerna ie, uo (ai, au, ei) + l, m, n, r, t.ex.: blakšienc ~ blakstienas, kiėms ~ kiemas, pīenc ~ pienas, šiėnc ~ šiėnas, vīenc ~ vienas; kuōls ~ kuolas, pūol ~ pūola, sūols ~ suolas; rāinc ~ rainas, kvails ~ kvailas, spjāun ~ spjauna, gāun ~ gauna; ēin ~ eina; aniėms, jiems, mažiemsiems ~ mažiesiems, piktįemsiems ~ piktiėsiems, tiėms, viśiems; dúonkubilis ~ duonkubilis, dúonvabālis, dúonmilčei ~ duonmilčiai, Gaurkelis (vägen till Gaurė); śienpetis, śienmedis, išvien, każdiėn ~ kasdien, diėndaržis, śienkarte ~ šienkartė, śienvirve ~ šienvirvė, vienbōrės ~ vienborės (som har likadana kläder), vienpūsis, vienciūlis ~ viensiūlis (plagg av otvinnade trådar), vienmarškinis, vienplaukis, vientėkle ~ vientėklė (ensidig, trekantig, om en huvudduk), vienmėčei ~ vienmečiai, vienrankis, viengungis. Triftonger är alltid långa. I obetonade triftonger är alla leder korta; i betonade beror de enskilda ledernas längd på intonationen (se §§ 27, 28). Triftonger vars första led utgörs av diftongerna ai, au, ei förekommer sällan i dialekten och är svåra att uttala i sin helhet; därför uttalas deras andra led (i, u) mycket svagt, som ett bortdöende, reducerat ljud. Dessutom är triftonger, särskilt de med cirkumflex intonation, instabila i dialekten och blir snabbt till diftonger. Deras mellersta vokal i, u faller i regel helt bort. Då bildas en ny sekundär diftong, t.ex.: kiaūlsere ~ kiaušlserė, kiaūlmilčei ~ kiaułmilčiai, kiaūlpūpes ~ kiaūlpupės, sukvālt ~ sukvalti, sukvālsta ~ sukvailsta, pagālsta ~ pagailsta, nesukvālk ~ nesukvailk, smālgālis ~ smailgalis. Ibland faller inte den andra utan den tredje leden i triftongen bort. Då uttalas den andra leden oförkortad, triftongen blir till en diftong, t.ex.: kiaūpūpes ~ kiaułpupės, kiaūviedris ~ kiaułviedris, smāigalis ~ smailgalis. 147 För att undvika en sådan svåruttalad triftong faller ibland inte någon av triftongens leder bort, utan en konsonant som följer efter triftongens tredje led. Då hamnar triftongens tredje led i nästa stavelse, triftongen upplöses och en ny sekundär diftong uppstår, t.ex. kiaušliederis ~ kiaušlvedris. 4. Växling av rotvokaler § 60. Rötterna i besläktade ord kan, liksom i standardspråket, växla sina vokaler. I den undersökta dialekten växlar rotvokalerna kvantitativt och kvalitativt. I detta avsnitt ges ord som är typiska för dialekten och etymologiskt hör samman med motsvarande vokalväxlingsserie. a) i-serien (i-y-ie-ė-ei-ai): sucipau, čips ~ čipas (kyckling), cyplýš, ciepšet. drikà (trådar som tagits av vävskytteln), driekes ~ driekiasi, draikytis, padraikės ~ padraikės. dýgus, dygulỹs, diekt ~ diegti, daigīt ~ daiginti, padáigas ~ padáigos. gývus ~ gyvas, gajùs, gaivīt ~ gaivinti. gýšt ~ gyžti, giežt ~ giežti, gaizus. keist, kaitýt, apkaitù (i utbyte), pakaitoms ~ pakaitomis. kišt, kištùks ~ kištukas, kyšỹs, kaištis, kaišýt, kaišiot. klìksmas, klykim̃s ~ skrik, skrika. klýpt, kleipt, förvränga. krýpt, kreipt, kraipytis, pakraipà (världsåskådning). lydėt, leist, leidžis ~ leidikas (den som släpper ner kärvar i tröskverket), leistùvas ~ leistuvas, laidýt, palaïc ~ palaidas, išlaic ~ išlaidas. numìkt ~ somna in, mìgis (liggplats), ìmigìs (insomnande), mìėks ~ sömn, isimai-gīt ~ vrida och vända sig, mìktácėi ~ liggunderlag (bädd, liggplats). pilù, pylà (regnande, slag, hällande), före fullmåne, nära fullmåne, mage. pinù, pìk ~ pink, pynė, pàine ~ painė (smörgås), smörgåsig. plėkt (veckla ut, sträcka ut), plaikstýt. plýšt, plyšỹs, slita. rišt, riėst, riestùvas ~ roder, vrida, skära. rišt, ryšỹs, ráisiot, raišýt, raištis (band). smilius (pekfinger, handens andra finger), smáilaut (äta läckerheter). išmìga ~ somnade, smėkt ~ sticka in, smáiks ~ sticka, smaikstýt ~ sticka och peta. snìkt ~ snöa, sniėks ~ snö, snaigùles ~ snöflingor. apsplšt, spiečius, spiečiù. išpìnda ~ stack ut, spėst ~ stackas, stråle. stìpt, nustýpęs (hög, utan sidogrenar), stiėptis ~ resa sig, sträcka på sig, pristai-pýt ~ utmatta, driva iväg. grina, skämta, skämt. stelnar ~ stelnade, spänna ~ spände, stanna ~ stannade. knaka till, knäcka till, knastra, knastrande ~ knastror. vijūnc ~ vijūnas (ett gräs som slingrar sig kring potatisstjälkar), böja ~ böja, výnios, apynėi ~ humle, vėje ~ vind, pavąjė ~ vindar, pavajót, vainìks ~ krans. 148 b) u-serien (u-ū-uo-au-o): brūket, brūkšmis (streck), brūklys (käpp, slagredskap), brūžėt ~ gnida, stryka, stryka av och till. jag var, vara, är ~ är, tillvaro (varande). rusa, vild, vild ~ vild (busunge). torka, uttorkad (uttorkad), jag torkade, torkning (torkning och sjukdom). krossa ~ krossa, krossades ~ krossade, krossas ~ krossade (mosade, deformerade), klump ~ klump, krossa ~ krossa, krossa. falla samman ~ föll samman, rasa, rasar, rasa ihop, ruin (ruin). gnag (avgnagt stycke), gnaga ~ gnaga. vänjer sig ~ vande sig, bekväm, tämja ~ tämja. sticka hål ~ sticka hål, växa ~ växer, kiduras, kiduruot, kiauruot (plocka större potatisar från en växande potatisplanta). böja sig ~ böjde sig, knäböjande, falla på knä ~ falla på knä. kūgis (hammare), beslå. vara tyst, förvirrad (dum i huvudet). mūck ~ mūktas (maukas, klunk), mūkt (nertis), muñk ~ muñka, maūkt, maūktis. lūpt, lupiks ~ lupikas, laupyt. supūta ~ supūto, pusnīs, pūnt ~ pūnta, papautė (skavsår som har skavts upp). piūvenas ~ piūvenos, papiūtis ~ papiūtis, lentpiūvē ~ lentpiūvē, piūklas ~ piūklas, piáut ~ piáuti, pjaulāi ~ pjaulāi (trädelar som faller från sågen), piáutuvs ~ piáutuvas, pjove ~ piovė. užpūlt ~ užpūlti, prapultis, prapūldyt, puldinėt, priepūola (skrämsel), puole ~ puolė. rūc ~ rūdas, rūdyt, rūdys, raušvas, raudōnč ~ raudonas. rūkt, ruknā (en butter), raūktis, raukytis, raužgōles ~ raukžoles (en medicinal växtart), raūklēs ~ raukšlės, raukšlēc ~ raukšlėtas. rūkt ~ rūgti, rūkštus ~ rūgštus, rūkštis ~ rūgštis, išrūgas ~ išrūgos, raukt ~ raugti, raugīt ~ rauginti, raugai. snūstelėt, usnūda ~ užsnūdo, snūduriuot, snāust, snaudulys, snaudālius. siuvinėt, siūt, siūls ~ siūlas, siūlē. stumū, stūmdyt, stūmā (att haka fast en dörr). šliūžas (ett järnredskap som håller emot när en vagn kör nedför en backe), šliūžē (ett ställe där man har släpat sig fram), šliūošt ~ šliuožti, šliaūšt ~ šliaužti. tupēt, tupūte ~ tupūtė, tūptis, tūpčiot. trūktelėt, trūkt, trāukt, trāugžoles ~ trāukžolės (en medicinal växtart). c) e-raden (i-y-e-ė-a-o): blėšt (förtjocka soppa med mjöl), blendžiū, blandus. brinkt ~ bringti (bli dyr), brāngus, brangininks ~ brangininkas. brīnkt, brankīt ~ brankinti. brīst, brydē, bredū, braidyt, braīdžiot. čirške ~ čirškė, čirškīt ~ čirškinti, čirškals ~ čirškalas (hembryggd öl), čeršk ~ čerškia, čerkšlē (vide), čerškīt ~ čerškintis (förorsaka gråt). īlst, palsīt ~ paalsinti, Alsā (en flod i det undersökta dialektområdet), Palsys ~ Paalsys (en by i det undersökta dialektområdet). 149 irt ~ irti, ardýt, ardai (stänger för att torka lin). dėkt ~ brinna, degėsė ~ glöd, dèglas, nedègulis, dagiòt, dagùs. dirpt ~ dirbti, išdirbis ~ išdirbis (bearbetning, tillverkning), darb ~ darbas, uždarbis. drìpt ~ drìbti, drìmba (en slapp person), drìpkus ~ drìbkus (en slapp person), drèpt ~ drèbti, drapstýt ~ drabstýti. sudvìsa ~ sudviso (torkade ut), dvèse ~ dvèsia, dvèst, dvàškus (en uttorkad person), dvàsnà (en uttorkad person, slutet), bedvàsė ~ bedvàsė (docka). gìlt ~ gilti, gỹl ~ gỹla, gỹlỹs, gėlt (göra ont), geluonìs, pagėlà (våt kyla, kall fukt), sauzgėlai (på ett torrt, stickande sätt). gìmt ~ födas, gỹmis, àbgams ~ födelsemärke. gìt ~ gìnti, gėnam, genesỹs (väg över fälten för boskap), ganýt, ganyklà gãmiot. gìrdyt, girdùks ~ girdùkas (kalvad), pagiriot, pãgires ~ pãgirios, gìrc ~ gìrtas, gért, gerklė, gėriau, gėrìms ~ gėrimas. glemžt ~ skrynkla, glamžýt. grìmšt ~ grìmžti, gramžėt ~ gramžinti (sänka). adgrìsa ~ atgrìso, grès ~ grèsia, grèst, grãsus, grasīt ~ grasinti. grėst, grándyt, pagrandišk ~ pagrandiùkas. grįžt ~ grįžti, grìščė ~ grìžčia (nušukuotų linų sauja), grėžt ~ gręžti, grąžt ~ grąžinti, grąštas ~ grąžtas, sugrąštai ~ sugrąžtai. kìpt ~ kibti, kìbe ~ kìbė (priekabė), kabìtis ~ kabintis, priekabė, kabùs, kabė, kabõlys. kìlt, kilnòt, kylan, kėlt, kélc ~ kėltas, kėle ~ kėlė, kálmas, kalvà. kimšt, kemš ~ kemša, kamšà (susikimšimas), kamšàls, kamštis, kamšyt. klìmt ~ klìmpti, klampòt, klampùs. krèč ~ krėčia, krėst, kràtyt, kratìnyš. kriñšt, kreñt ~ krėnta, krantýt. pakvìpa ~ pakvìpo, kvėpė, kvàps ~ kvāpas, ãtkvaps ~ ãtkvapas (atsikvėpimas), kvapùs. lėk ~ lėkia, lėke ~ lėkė, lakiò ~ lakiòja, lakrà. liñkt, linkýmns ~ linkymas (pakinklis, įlinkusi vieta), leñkt, leñke ~ lénkė (dauba), lankstýt, lankštus, lañks ~ lañkas, lañktis. lìnda ~ lìndo, lìst, lendù, ländžiot, landýt, landà. sumìzga ~ sumìzgo, mėkst ~ mėgzti, susimãzgęs ~ susimãzgęs, mazgiòt, mazgýt. mìrkt, mirkýt, mėrkt, markýt ~ markinti, markà. nešt, nešiot, nãšči ~ nãščiai, našùs, sąnašas ~ sąnašos, panašùs, pasinašýt ~ pasinašinti. lek, lekning, urlek ~ urlekar, leka. dyka upp ~ dök upp, dyka, dök ~ dök, urleka, urlekas ~ urleka ut, led (led), härva. breda ~ breder, breder ut sig ~ breda ut sig, leva brett (vidlyftigt och oekonomiskt), bred, samlat (gemensamt), breda ut sig, bred ~ bred. kämpa, bråkmakare ~ bråkmakaren, slå. trasslar ihop sig ~ trasslade ihop sig, knarra ~ knarra, härva, trassla. 150 plocka, plockar, samla, garanti (garanti), behändig, bestick ~ bestick (halvtallrik, kniv och gaffel), urval ~ urval. samla, samling ~ samlad, hälla ~ hälla i. skramla ~ skramla till, ringa ~ ringa, klang ~ klang. skilja, separat ~ separat, utdelning (gåva), skärm ~ skärm, sked ~ sked. tränga igenom ~ tränga igenom, väva ~ väva, tränga igenom, tränga igenom ~ genomträngande. glida ~ glider, rasbrant sluttning (rasande brant), rasa utför. gömma ~ gömmer, gömställe, gömställen ~ gömställen, smyga undan ~ smyga undan, gömma. dundra ~ dundra (susa i öronen), döv (bedövande), döv ~ döv. sparka ~ sparka, spark, sparka, mothåll. storkna ~ storkna, hosta till ~ hosta till (när man satt i halsen), uppblåst, blåsa upp ~ blåsa upp. svaja ~ svaja, svajning, svänga, väga, våg ~ våg, jämvikt ~ jämnvikt (balans), tung, tung ~ tung, tyngd. tekēt, aptakà (nagelutväxt), intaks ~ įntakas, tāks ~ tākas, niùtaka. telkt, talkà, patalkýs, talkinìņks ~ talkininkas. tìkšt, tēške ~ teškia, tēkšt, taškýt, taškiuot (vada omkring i ett träsk). ištvìna ~ ištvino, tvindýt ~ tvindyti, tvīt ~ tvinti, tvāņc ~ tvānas, tvaniùs (svämmar över). vēst, nauvedzēi (nybyggare), vadžiōt, vādžes ~ vādžios, vadīt ~ vadinti. vìlkt, velk ~ velka, velke ~ velkė (dörrregel), vālkiot, vālks, užvalkals ~ užvalkalas. vìrst, vērst, išvartas ~ išvartos. abžìrt ~ apžirti, abžýr ~ apžyra, žērt, žarstỳt. žìņksnis ~ žingsnis, žìņgine, žēņkt ~ žengti, žāngus (en person med god steglängd). žvilkterēt ~ žvilgterėti, žvēlkt ~ žvelgti, žvalgūtis, žvalks ~ žvalgas. II. Vokalismen i ordslut 1. Vokaler a, ą. § 61. Dialektens a, som uppkommit ur det gamla korta a (lk a), har oftast fallit bort i obetonad ändelse. Fall av bortfall av kort a förekommer i verbens presens tredje person och i adjektivens adverbialiserade neutrum, t.ex.: dúdž ~ audžia, aug ~ auga, braūk ~ braukia, būn ~ būna, ēn ~ eina, gied ~ gieda, gyvén ~ gyvena, grēb ~ grėbia, girāž ~ girdžia, im ~ ima, kānd ~ kanda, kērt ~ kerta, kiš ~ kiša, lēs ~ lesa, lip ~ lipa, mýl (myli), nōr (nori), píl ~ pila, pīn ~ pina, skīn ~ skina, sūk ~ sūka, šāl ~ šąla, šnēk ~ šneka, velk ~ velka, žiūr (žiūri); kiēt ~ kieta, šālt ~ šąlta, šìlt ~ šilta, šveñt ~ šventa. När a står i ordslut efter l, m, n, r och en lång stavelse, kan det också stå kvar, t.ex.: bãla, kāre ~ karia, rēme ~ rėmia, šēre ~ šėria; kvaila. Om kort a i ordslut följer efter j och en historiskt lång stavelse, faller det alltid bort tillsammans med j, t.ex.: bliáu ~ bliáuja, dainióu ~ dainúoja, gaišūo ~ gaišūoja (gaišta), se § 93. 151 När kort a hamnar i ordslut efter v, bevaras det oftast intakt, t.ex.: būva, grįūva, kliūva, pūva, siūva (även om man också säger siūo), lengva. I en sluten ändelse försvinner a i vissa fall och bevaras i andra. Dess öde i den undersökta dialekten beror här på de konsonanter som föregår det. Kort a faller alltid bort om det föregås av en enda konsonant, t.ex.: būc ~ būtas, drūc ~ drūtas (stark), diktōks ~ diktōkas, gyvẽnims ~ gyvenimas, ric ~ kitas, kiẽc ~ kietas, lāps ~ lāpas, nāms ~ nāmas, prūc ~ prūdas (damm, göl), prašýms ~ prašymas, puodūks ~ puodukas, raudōnc ~ raudonas, rýc ~ rytas, sārks ~ sargas, šic ~ šitas, vaiks ~ vaikas, vyrs ~ vyras; däremot bevaras detta a alltid efter s, š, z, ž, c, č, t.ex.: bōsas, bėržas, daržas, grāmžas ~ grāmždas (en vit, hård, stor matsvamp), grūžas (en bäckfisk som lever under stenar), gūžas, kalnōžas (kolchos), kermēžas (tonåring), kėršas, lāsas, līzas ~ lizdas, māžas, pālšas, paršas, plempēžas (potatispannkaka stekt utan fett på ett kålblad), pūžas (en högfärdig person, högfärd), rāžas, saūsas, šāšas, šliūžas (ett järnredskap för att sätta hjulet på när en vagn körs nerför en backe, samt även en träanordning liknande en släde för att transportera harvar), vaikēžas (tonåring), vaikjōžas, vāžas; Eičas (efternamn), kicas (katt), lēcas (mössskärm), mācas. Mer sällan faller a bort i en sluten ändelse efter två konsonanter. I detta fall märks bortfallet av a endast när konsonanten t eller p står omedelbart före det, t.ex.: dėkc ~ dėgtas, drigañc ~ drigantas (hingst), kañps ~ kampas, liēpc ~ lieptas, mālc ~ maltas, pālikc ~ pāliktas, rīmc ~ rimtas, sprikc ~ sprigtas, tīlc ~ tiltas, vīrc ~ virtas, men: pėstas, vėžtas ~ vežtas. I alla övriga fall bevaras a, t.ex.: baĩnas, bėrnas, driezlas (ödla), džĩaũksmas ~ džiaugsmas, gaĩsras, graĩpštas ~ graibštas (triangulärt nät för att fånga fisk), griaũšmas, griūškas (sädesslag), grūmstas, kaŕstas, kaũksmas, krāštas, kītkas, lāiškas, mīnkštas, pīrštas, pūras, pūškas (finne), prāštas, spītras (blind), švėplas, tī́kras, vīškas. § 62. a, som uppkommit ur det gamla långa a med akut accent i ordslut, är i dialekten, liksom i lk, alltid kort och motsvarar lk a, t.ex.: kità (< *kitā), kūosa, mālka, mamā, mažā, tešlā, vārna, vārpa, vienā. Alltså först *lāvā > lāvā, och först därefter lóvā. § 63. a, som uppkommit ur det gamla långa obetonade cirkumflekterade a i ordslut, är i dialekten i regel kort och motsvarar lk o, t.ex.: būva ~ būvo, dīrba ~ dirbo, kāsas ~ kāsos, kāula ~ kāulo, kīrta ~ kīrto, laĩka ~ laĩko, liepas ~ liepos, rāsas ~ rāso, rañkas ~ rañkos, šākas ~ šākos, tāša ~ tāšo, vaĩka ~ vaĩko, vā́rnas ~ vā́rnos. Det gamla betonade cirkumflekterade a har i dialekten övergått till o, se § 76. Se § 76 a, b, c för fall där det gamla obetonade ã har övergått till o. § 64. a (ą), som uppkommit ur den akutbetonade ändelsediftongen an, är i dialekten, liksom i lk, i regel kort, t.ex.: (sing. instr.) āviža, bangā, gerā, jūoda, kilpa, kitā, kelintā, rankā, vienā; (plur. gen.) aguonās, kitās, kruopās, mažās, vištās. Det finns fall där dialektens a < ān i ordslut är långt (ą) och motsvarar kort lk a: 152 a) I feminina pronominala former: (adjektiv) didžėję⁵⁸ (<*didjan̄jan) ~ didžiąją, didžėsęs ~ didžiąsias, geresnėję ~ geresniąją, geresnės ~ geresniąsias, gražiuosėje ~ gražiausiąją, gražesnėsės ~ gražiausiasias, juodąję ~ juodąją, juodąsęs ~ juodąsias; (räkneord) pirmąję ~ pirmąją, pirmąsęs ~ pirmąsias, trečęję ~ trečiąją, trečęsęs ~ trečiąsias; (particip) kulėmąję ~ kuliamąją, kulėmąsęs ~ kuliamąsias. b) I pronomen anà, jì, katrà, šì, šità, tà, t.ex.: aną ~ aną, anąs ~ anàs, jė ~ ją, jės ~ jas, katrą ~ katrą, katręs ~ katras, šė ~ šią, šės ~ šias, šitą ~ šitą, šitas ~ šitas, tą ~ tà, tąs ~ tas. § 65. a (ą), som uppstått ur den cirkumflexa diftongen an, i dialektordens slut, uttalas vanligen alltid kort och motsvarar standardlitauiskans ą, t.ex.: áusta ~ áustą, bálta ~ báltą, dárža ~ dáržą, dírpta ~ dírbta, kėpta ~ kėptą, kìta ~ kìtą, laũka ~ laũką, píeva ~ píevą, pílka ~ pílka, pílama ~ pílama, pírma ~ pírma, púoda ~ púodą, rañka ~ rañką, siūta ~ siūtą, sõda ~ sõdą, súdyta ~ súdytą, tėva ~ tėvą, válgoma ~ válgomą, vìena ~ vìeną, vìsa ~ vìsą. Det finns fall där detta a, liksom i standardlitauiskan, förblir långt (ą): a) I pronominala former, t.ex.: (adjektiv) didžėję ~ didžiąją, bál-tąją, geresnėję ~ geresniąją, geriausėje ~ geriausiąją, juodąjį, juodąję ~ juodąją, pìktąjį, rùdąjį, sáldžėje ~ saldžiąją, vyriaùsėję ~ vyriausiąjį; (räkneord) antrąję ~ antrąją, pirmąję ~ pirmąją, trečėję ~ trečiąją; (particip) skaũdamąjį, švėstąję ~ švėstąją, sulýtąjį. b) I maskulina particip i singular och plural nominativ, t.ex.: vãlgas, éisęs ~ éisias, gulsėsis ~ gulsiasis, dìrpsęs ~ dirbšias, mùšę ~ mùšią, nėsa (nesa), nėšęs ~ nėšias, pràsą, prisimėnas, sakýse ~ sakýsias, siūsę ~ siùsias, stãtą, šnėka. c) I pronomen anà, jì, katrà, šì, šità, tà, t.ex.: aną, jė ~ ją, katrą, šė ~ šią, šitą, tą. e, ę. § 66. e, som uppstått ur det gamla korta e, försvinner vanligen i dialekten i slutet av ett ord med sluten stavelse, t.ex.: ėkmenę (<*ekmenes) ~ ėkmens (akmenys), piemenc (piemenys), piemenč ~ piemeñs, smėgenc (smegenys), šuñc ~ šuñs, vovers (voverys), vovėrs, men i orden šùnes, žmónes uttalas detta e ibland vid sidan av i-stammens ändelse -ys, t.ex.: šùnys || šùnes, žmónys || žmónes. I slutet av ett ord med öppen stavelse bevaras kort e, t.ex.: vaikė (sing. vok.), vaìge, vỹre. § 67. e, som uppstått ur det gamla långa e, är obetonat och vanligen kort i slutet av ord med sluten eller öppen stavelse och motsvarar standardlitauiskans ė, t.ex.: bãre ~ bãrė, dãre~dãrė, dìrse ~ dìrsė, kùrpes ~ kùrpės, medìnes ~ medìnes, nãgines ~ nãgines, pémpe ~ pémpe, rùgines ~ rùginės, vãrles ~ vãrlės, žiùrke ~ žiùrke, žiùrkės ~ žiùrkės. I första och andra person plural har det finala e < ē i verb i alla tempus fallit bort i dialekten, t.ex.: bégam, bégat, bégom, bégot, bėgdavom, bėgdavot, bėksim ~ bėgsime, bėksit ~ bėgsite, bėktumem ~ bėgtumėme, bėktumėt ~ bėgtumėte, sėdžem (sėdime), sėdžet (sėdite). 58 Det ę som uppstått genom främre artikulation av ą är i dialekten alltid öppnare än standardlitauiskans vanliga ę och uttalas som långt ia. Främre artikulation av a behandlas i § 84. 153 När det kasus ändelse-e < ē föll bort hamnade den näst sista stavelsen sist. Det e i en sådan näst sista stavelse, som hamnat sist i ordet, bildar en ny diftong tillsammans med den sista stavelsens konsonant och liknar i dialekten mer e än ė, t.ex.: ver̃pem ~ verpėme, vir̃em ~ virėme, žer̃em ~ žėrėme, žarštem ~ žarštėme. I alla andra fall förblir ett sådant e, som tidigare stod i den näst sista stavelsen, oförändrat, t.ex.: ver̃pėt ~ verpėte, žar̃štet ~ žarštėte. Se § 70 a, b, c för fall där obetonat gammalt e i dialekten har övergått till ė. Se § 70 för gammalt långt betonat e som i dialekten har övergått till ė. § 68. e, som uppkommit ur den akutbetonade diftongen en, är i ordslut i dialekten, liksom i standardspråket, vanligen kort, t.ex.: (singular instrumental) girinė, kovietinė, medinė, pelė, šiaudinė, virvė, žievė; (singular lokativ) beržė, ląngė, laukė, rasalė, skiedrynė, stogė; (plural lokativ) akįsė (akyse), ausįsė (ausyse), dantįsė (dantyse), raumenįsė (raumenyse), smegenįsė (smegenyse), širdįsė (širdyse). Enklitiska reflexiva verbpartiklar se (< sen) är också korta i ordslut, t.ex.: pėstise (pėstis), pjaunase (pjaunasi), šausise (šausis). Det finns fall där dialektens e, som uppkommit ur den akutbetonade diftongen en, har försvunnit i ordslut: a) I singular lokativ, t.ex.: (adjektiv) baltam ~ baltame, gilem ~ giliame, gražem ~ gražiame, juodam ~ juodame; (räkneord) ketvirtam ~ ketvirtame, pirmam ~ pirmame; (pronomen) anam ~ aname, katram ~ katrame, kitam ~ kitame, patim (pačiame), šitam ~ šitame, visam ~ visame; (particip) stovencem (stovinčiame), žydencem (žydinčiame). b) I plural lokativ, t.ex.: (substantiv, utom i-stammar) daržuos ~ daržuose, ežeruos ~ ežeruose, grėbliuos ~ grėbliuose, loviuos ~ loviuose, šuliniuôs ~ šuliniuose, tvártuos ~ tvártuose, viduriuos ~ viduriuose; avižos ~ avižose, kūrpės ~ kūrpėse, triobôs (trobose), virkščios ~ virkščiose, men akįsė (akyse), pušįsė (pušyse); (adjektiv) dideliuôs ~ dideliuose, didelės ~ didelėse, giliuôs ~ giliuose, gilios ~ giliosė, senuôs ~ senuose, senos ~ senose; (räkneord) dviejuos ~ dviejuose, dviejôs ~ dviejose, trijuos ~ trijuose, trijos ~ trijose; (pronomen) anuôs ~ anuose, anôs ~ anose, kituôs ~ kituose, kitôs ~ kitose; (particip) valgomuos ~ valgomuose, valgomos ~ valgomose. § 69. e (ė), som uppkommit ur den cirkumflexbetonade diftongen en, är vanligen kort i ordslut och motsvarar standardspråkets ę, t.ex.: didelę ~ didelę, eglinę ~ eglinę, karvę ~ karvę, kiaulę ~ kiaulę, mėlynę ~ mėlynę, milinę ~ milinę, pelę ~ pelę, ruginę ~ ruginę, varlę ~ varlę, virvę ~ virvę, žolę ~ žolę, žvaigždę ~ žvaigždę. I dialekten är ändelse-e i maskulina particip i singular och plural nominativ, som uppkommit ur cirkumflexbetonat en, långt (e) och motsvarar standardspråkets ę, t.ex.: atėję, buvęs, išdrisęs ~ išdrįsęs, išdžiūvęs ~ išdžiūvęs, išbėgę ~ išbėgę, nulakėję, nusiminęs, pasigrebęs, sugulę, supūvęs, susėdę, užsidėjęs ~ užsidėjęs. Yngre dialekttalare uttalar även i detta fall obetonat ändelse-e < ēn kort, t.ex.: būves ~ būvęs, ėjes ~ ėjęs, nusimines ~ nusiminęs. ė. § 70. e, som uppkommit ur gammalt långt e, förekommer i betonad ordslutställning i dialekten. I standardspråket motsvaras det av ė, t.ex.: duobės, gėlė, katė, kvieslė, rėksnė, srovė, varlė, varlės, vežės; lašės, stovės, rėkės, tylės, tingės, žiūrės. 154 Det äldre långa e i obetonad ordslutsposition har i dialekten utvecklats till kort ę, se § 67. I dialekten förekommer fall där även ordslutets obetonade position har ė som uppstått ur långt e: a) I tredje person singularis futurum av verb med rotaccent och suffixen -ėti, -sėti och -inėti, t.ex.: al̃pės (alps), áuklės, čiáudės, kláusinės, kósės, mi̇́rksės, sérgės, skéndės, súkinės, svérdės, šni̇́urpsės. I detta fall har ė < ē bevarats långt, troligen genom analogi med andra former eller med betoningen (jfr mi̇́rksėsiu, mi̇́rksėsi, … mi̇́rksėm; žydės, krutės, judės). b) I reflexiva verbs ändelse, t.ex.: braižėtės, bárės, máudėmės. Här har ė < ē bevarats långt på grund av att reflexivpartikeln har fogats till (jfr § 76 b): c) När det nyligen har hamnat i ordslut (genom att j tillsammans med hela stavelsen har fallit bort), t.ex.: áuklė ~ áuklėja, kláusinė ~ kláusinėja, súkinė ~ súkinėja; kúrpė ~ kúrpėja, nósinė ~ nósinėja, pelūdė ~ pelūdėja, žémė ~ žémėja; nėšet ~ nėšėte, rãšet ~ rãšėte. I detta fall förkortades inte ė < ē, eftersom det redan efter ē > e hamnat i ändelsen (jfr § 76 c). i, y, į. § 71. i, som uppstått ur det äldre korta i, har bevarats oförändrat i dialekten endast i stamfinal position hos i-stammiga substantiv, t.ex.: ausis, naktis, pusis, svirtis. I alla andra fall har kort i fallit bort i ordslut, t.ex.: akim ~ akimi, alum ~ alumi, medum ~ medumi. § 72. i (y), som uppstått ur det äldre långa akutbetonade i, har förkortats i öppen ordslutsposition och fallit bort helt i sluten position (instrumentalis pluralis), t.ex.: pati, marti, ji, vištoms ~ vištomis, avims ~ avimis, dróbėms ~ dróbėmis. Y i suffix eller rot i futurums tredje person har alltid lång kvantitet när det hamnar i ordslut, t.ex.: dáigstys ~ dáigstys, dỹks (digs), gỹs (gis), gáudys, kúrstys, lỹs (lis), pílstys, plỹš (pliš), rỹs (ris), tráukys. § 73. i (y), som uppstått ur det äldre långa cirkumflexbetonade i (-jas, -ijas, -ije), är långt i stamfinal position i betonade ia-stammiga substantiv, liksom i 1k, t.ex.: kumelỹs, gaidỹ, vėžỹs. I obetonad ordslutsposition är detta i kort, liksom i 1k, t.ex.: dalgis, žvirblis. Detta i är långt även i obetonad plural nominativ av i-stammiga substantiv, liksom i 1k, t.ex.: ãkys, daũtys. Alltså kom *dures > durys efter det att *kirvis > kirvis redan hade genomgått förändringen, och därför kunde detta i här inte längre förkortas. § 74. i (i), som uppstått ur cirkumflexbetonat in, är vanligtvis kort i ordslut och motsvarar 1k i, t.ex.: kirvi ~ kirvi, širdi ~ širdį, verši ~ veršį. Det finns fall då detta i är långt (i) i obetonad ordslutsposition: a) I pronominalformer: (adjektiv) didįjį, kietąjį, paskutinįjį, pirmutlnijį; (räkneord) antrąjį, pirmąjį. b) I nominativ singularis och pluralis av maskulina particip som bildats av dialektens ia-stammiga verb, t.ex.: žiūrįs, sėdįs, šienaujįs (šienaująs), šūkaujį (šūkaują), varliaujįs (varliaująs, som samlar grodor), žoliaujį (žoliauja). 155 c) I singularis ackusativ har pronomenen anoks, jisai, nejoks, šitoks, toks, visoks, vienoks ändelsen, till exempel: anokį, jįjį, nejokį, šitokį, tokį, visokį, vienokį. § 75. i, som uppstått ur den akut accentuerade diftongen ie, är kort i ordets öppna slut, liksom i 1k, till exempel: gert (<*gerė), balti, juodi, kiti, maži, pirmi, šeri, vežti. I dialekten finns det fall där det äldre ie i ordslut inte monoftongeras, se § 81b. o. § 76. o, som uppstått ur det gamla betonade långa a, uttalas liksom i 1k, till exempel: baladòs, kilavòs, lynòs; juodòs, purvinòs, sergančiòs, šakòs, tvarkòs, vagòs. Det gamla långa a i obetonad ordslutställning har förkortats i dialekten, se § 63. I dialekten finns det fall där det obetonade gamla långa a inte har förkortats utan har övergått till o, liksom i 1k, till exempel: a) I tredje person futurum av verb med rotbetoning och suffixet -oti: ašaros, kybos, kysos, kiūtos, klūpos, laidòs, pašakos, rymos, sąmanos, tykos. Troligen förkortades inte det långa a här, genom analogi med andra former eller med betoningen (jfr ašarosiu, ašarosi, ašarosim; bėgios, balnòs, nešios), jfr § 70. b) I reflexiva verbs ändelse, till exempel: brėžos ~ brėžosi, dirbos ~ dirbosi, kirpos ~ kirposi, laikos ~ laikosi, pirkos ~ pirkosi, ra šos ~ rašosi, skaitos ~ skaitosi, siūvos ~ siūvosi, šliūostos ~ šliūostosi. I detta fall blev det långa a kvar oförkortat eftersom det, när den reflexiva partikeln fogades till, inte längre stod i ordslut utan i den näst sista stavelsen. c) Nyligen uppkommet i ordslut: (i öppet ordslut till följd av att j tillsammans med hela stavelsen fallit bort) girio ~ girioje, kybo ~ kyboja, kyšo ~ kyšoja, lóvo ~ lóvoje, pievo ~ pievoje, pašako ~ pašakoja, pašakoje, rymo ~ rymoja; (i slutet av ett slutet ord) būvot ~ būvote, ėjot ~ ėjote, važiuavot ~ važiuavote. Här har o < ā i ändelsen uppkommit jämförelsevis nyligen, först efter att ändelsens ā > a (se § 62). Detta kan hävdas med stöd av det faktum att om, låt säga, lokativändelsen i *pievajēn hade fallit bort innan ā övergick till o, skulle lokativformen inte ha skilt sig på något sätt från nominativformerna *pievā (singular nominativ) och *pievā (singular lokativ). När tiden för ändelsens långa a:s övergång till kort i inträffade, skulle ā ha förkortats på samma sätt i båda fallen; eftersom detta inte skedde måste lokativändelsen je (<jen) ännu inte ha fallit bort vid den tiden. u, ū, ų. § 77. u, som uppstått ur kort u, har fallit bort i ordändelsen, liksom i 1k, till exempel: aštuoniems (<*aštuon iemus), dukterims, gražioms, jiems, saktims ~ sagtim s, tiems, trims, vagims, varnoms, visiems. I ordstammen bevaras detta u, liksom i 1k, och är kort, till exempel: gražūs, spiečius, sūnūs. § 78. ū, som uppstått ur äldre ū, är alltid långt i ordslut, liksom i 1k, till exempel: lygūs, nykūs, sūnūs, sū rū s, saldūs. I tredje person futurum av verbens infinitivstam är ū i dialekten, när det hamnat i ordslut, också oftast långt, till exempel: džiū s (džius), griūs (grius), kliūs (klius), lūs (lus), pūs (pus), rūks (rugs), slūks (slugs), siūs, frūks (truks), žūs (žus), men: bū s. 156 Längden har här bevarats, sannolikt på grund av att den akut betonade intonationen har övergått i circumflexintonation. § 79. u (ų), som har uppstått ur diftongen un med circumflexintonation, är lång eller kort i dialektordets slut. u < un förekommer alltid i genitiv plural och i tredje person singular av verbets konjunktiv och motsvarar 1k ų, till exempel: aiškių, anūkių, baltų, baltių, ėčių, karčiųjų, ketvirtų, mėnesių, neštų, nosų, pelių, pirmųjų, spiečių, vienokių, važiuojančių ~ važiuojančių. I pronomenens aš, tu är u < un alltid kort, eller har till och med fallit bort helt, i genitiv plural i dialekten, till exempel: mūsų || mūs ~ mūsų, jūsų || jūs ~ jūsų. Formen utan u är nästan vanligare i dialekten. u < un förekommer alltid i ackusativ singular, till exempel: grąžų ~ grąžų, kártų ~ kártų, medų ~ medų, rūkštų ~ rūgštų, saldųjį ~ saldųjį, spiečių ~ spiečių, sraūnųjį ~ sraūnųjį, sūkru ~ sūkru, sūrųjį ~ sūrųjį. § 80. u, som har uppstått ur den akut betonade diftongen uo, är i öppen ordslutställning i regel kort, liksom i 1k, till exempel: báltu (<*báltuo), dainúoju, dėdeliu, gaišúoju, gerų, kelių, kitų, langų, laukų, penktų, pačių, sergančių, sėdžiu, stoviu, vienu. I dialekten finns fall där det gamla uo i öppen ordslutställning, till skillnad från i 1k, förblir en diftong; se § 81 b. Om det gamla uo i sluten ordslutställning, se § 81 c. 2. Diftonger Vokaliska diftonger. § 81. a) Dialektens diftonger ai, au, ei förblir oförändrade i ordslut, liksom i 1k, till exempel: baltái (nom. singular), rašai, ró dái, sakai, vaikai, vienái; gaus, radau, šókau, vá lgiau, žarščiau ~ žarščiau; darėi, sakėi, žiūrėki. Flerstaviga egennamn i singular vokativ uttalas vanligtvis med partikeln ai, men kan ibland sakna detta ai, till exempel: Aí́tan (Antanai), Juózap (Juozapai). Efter en mjuk konsonant övergår diftongen ai i ei i ordslut, till exempel: pėilei ~ pėiliai, marčėi ~ marčiai, sámčėis ~ sámčiais, žvirbleis ~ žvirbliais (se § 84). b) De gamla ie, uo har i regel monoftongerats i dialekten i öppen ordslutställning, se §§ 75, 80, men det finns fall där de förblivit intakta även i öppen ordslutställning. 1. I ändelsen på det andra ledet av pronominalformer, till exempel: (adjektiv) didėji ~ didieji, didesnėjie ~ didesnieji, didžiausėjie ~ didžiausieji, gerėjie ~ gerieji, kartėjie ~ kartieji, mažėjie ~ mažieji, saldėjie ~ saldieji, vyresnėjie ~ vyresnieji, gražiųjuo ~ gražiuoju, gražesniúoju ~ gražesniuoju, gražiausiuo-juo ~ gražiausiuoju, naujuójuo ~ naujuoju, piktúoju ~ piktuoju; (räkneord) antrėjie ~ antrieji, pirmėjie ~ pirmieji, tretėjie ~ tretieji; antrúoju ~ antruoju, pirmúoju ~ pirmuoju, trečiúoju ~ trečiuoju; (particip) einantėjie ~ einantieji, ėjusėjie ~ ėjusieji; dirbančiuoju ~ dirbančiuoju, vėrdančiuoju ~ vėrdančiuoju. I detta fall använder äldre dialekttalare ie i stället för ändelsevokalen i det andra ledet ei (< ai), till exempel: gerėjei (gerieji), pirmėjei (pirmieji), sergantėjei (sergantieji). 157 2. I ändelsen hos pronomenen anas, anoks, jis, koks, kitoks, katras, nejoks, tas, toks, šioks, šitoks, šis, visokas, vienoks, t.ex.: anie, anōkie, jie, kokie, kitōkie, katrie, nejōkie, tie, tokie, šiōkie, šitokie, šie, visōkie, vienōkie; anuo, anōkiuo, juo, kōkiuo, kitōkiuo, vienōkiuo. Ändelse-uō kan i detta fall i dialekten också ha övergått till u, t.ex.: kōkiu, tōkiu. Båda formerna används, kan man säga, parallellt. Betonat ie, uo, i en öppen ordslutposition uttalas i dialekten med akut accent, till skillnad från Ik. 3. I ändelsen för komparativens superlativform hos enkla adjektiv, t.ex.: baisiausie ~ baisiausi, geriausie ~ geriausi, gražiausie ~ gražiausi, baisiausiuo ~ baisiausiu, geriausiuo ~ geriausiu, gražiausiuo ~ gražiausiu. 4. Det gamla ie i ändelsen för verbens infinitiv och andra person singularis av imperativ har i dialekten oftast fallit bort, t.ex.: eit ~ eiti, nešt ~ nešti, pilt ~ pilti, siūt ~ siūti, verp t ~ verpti; eik, nešk, pilk, siūk, verp k. Äldre dialekttalare uttalar det slutliga ie i dessa verbformer, t.ex.: eitie, nėštie, praūstie, eikie, nėškie, praūskie. c) I sluten ordslutposition är det gamla ie alltid bevarat, medan uo i vissa fall har bevarats och i andra har övergått till u. I sluten ordslutposition uttalas ie, uo oförändrade: 1. I ändelsen för första och andra person presens av reflexiva verb, liksom i Ik, t.ex.: prausiūos, stōjuos, sėdžiuos, vežčios; audies, dirbies, prausies, vežies. 2. I reflexiva former med den enklitiska partikeln se (<sėn), t.ex.: laukiantiese ~ laukiantiese (neščia), šnekėdamiese (šnekėdamiesi). 3. Liksom i Ik, i första ledets ändelse i pronominella former, t.ex.: gerie ~ gerieji, geruōsiuos ~ geruōsius, geresniōsiuos ~ geresniōsius, pirmieje ~ pirmieji, ketvirtuōsiuos ~ ketvirtuosius, kelintieje ~ kelintieji, kelintiuōsiuos ~ kelintuosius, skaudamieje ~ skaudamieji, sergančiūosios ~ sergančiuosius. 4. I genitiv singularisändelsen hos i-stammiga substantiv, t.ex.: nōsties, širdies, usnies. I den slutna ordslutpositionen i ackusativ pluralis hos substantiv, enkla adjektiv, räkneord och particip har det gamla uo alltid monoftongerats och övergått till u, liksom i Ik, t.ex.: laukius, plaukus, namūs, ratus, ragus, retus, virtus, išgijusius ~ išgijusius. I den slutna ordslutpositionen i ackusativ pluralis hos enkla pronomen har det gamla uo monoftongerats och övergått till u i alla fall, liksom i Ik: kelintūs, kitōkius, kitus, kōkius, nejōkius, pačius, šiōkius, šitōkius, vienus, vienōkius, visus, visōkius, men: anuōs, juōs, katruōs, šituos, šiuos, tuos. I detta fall har betonat uo i sluten ordslutposition akut accent, till skillnad från Ik. d) Dialektens diftong ui i ordslutposition förblir oförändrad, liksom i Ik, t.ex.: pašui, vaikui, vilkui, žvirbliui. Blandade diftonger. § 82. Se §§ 64, 65, 68, 69, 74, 79 om de gamla blandade diftongerna an, en, in, un i ordslutposition. Alla övriga blandade diftonger förekommer i regel mycket sällan i dialekten i ordslutposition. Det enda undantaget är blandade diftonger som nyligen uppstått i ordslutposition till följd av ändelseförkortning, 158 t.ex.: gẽr ~ gẽria, pìl ~ pila, šẽr ~ šẽria (se § 58 b). I adverb, olika adverbiella småord och konjunktioner, och ibland även i pronomen, har den andra komponenten i diftonger av blandad typ i ordslut oftast fallit bort; diftongerna har brutits upp, t.ex.: aukštỹn ~ aukštỹn, gerỹn ~ gerỹn, gražỹn ~ gražỹn, kiẽtỹn ~ kiẽtỹn, kvailỹn ~ kvailỹn, mažỹn ~ mažỹn, trumpỹn ~ trumpỹn; à ~ ãr, ì ~ ìr; dabà ~ dabar, dá ~ dar, kodẽ ~ kodėl, todẽ ~ todėl; mã ~ mãn, laũka ~ laũkan. III. Vokalernas kombinatoriska lagar 1. Vokalen e:s breddning § 83. I Mut, liksom i vissa andra litauiska dialekter, kan vokalen e i vissa fall uppvisa breddning. Dialektens e (e < ė, e < en, e + l, m, n, r) breddas alltid och får en a-färgning om det står före en hård konsonant. Ett sådant breddat e betecknas i fonetisk transkription med ligaturen av bokstäverna a och e (æ). I dialekten uttalas det som lk ia, t.ex.: bėržas ~ bėržas, bėrdams ~ bėrdamas, deg ~ dėga, dėlna ~ dėlna (handflatan), ėžers ~ ežeras, gẽrs ~ gẽras, išvẽrs ~ išvẽrs, kẽlc ~ keltas, kẽlmai ~ kẽlmai, kẽršas ~ kẽršas, kẽrp ~ kẽrpa, lẽs ~ lẽsa, mẽlžu ~ mẽlžu, menkà ~ menkà, mẽrgas ~ mẽrgos, mãs ~ mẽs, ōbels (äppelträd), pã-šam ~ pẽšame, šėnc ~ šėnas, skvẽrnas ~ skvẽrnas, supelijẽs ~ supelijęs, šōke's ~ šōkės, švẽnt ~ švẽnta, tẽks ~ tẽks, vẽdam ~ vẽdame, vẽl̇kam ~ vẽlkame, žẽms ~ žẽmas, žẽnc ~ žẽntas. Dialektens långa e i ordslut i öppet läge, som har uppstått ur tautosyllabiskt en med cirkumflex, har också en främre a-färgning, t.ex.: nubẽgẽ ~ nubẽgę, nulašėjẽ ~ nulašėjė, įsisąūšėjẽ ~ išsisąūšėję, plukdýdavẽ ~ plukdydavę, válgydavẽ ~ válgydavę, tẽ ~ tẽn. Ett sådant e blir i själva verket inte bakre, utan avviker endast något från vanligt e och närmar sig a med avseende på tungans höjdläge. Det förblir alltså främre, men är ett mycket öppet e. Även i andra litauiska dialekter förekommer fall av breddning av e. I östaukštaitiska puntininkai-dialekter (kring Kupiškis) övergår e till a när det breddas, t.ex.: và·da ~ vėda, vadù ~ vedu, va·stu. (preteritum)~vėstų, vastù (konditionalis) ~ vestų, vàs ~ vės, avà·la. ~ avėlė, kumà·la. ~ kumėlė. Sådana exempel anges också i Pr. Skardžius artikel ”Om vokalassimilation”, där det sägs: ”Det har observerats att vokaler ofta påverkar varandra genom likhet, både progressivt och regressivt. Detta är särskilt lätt att se i våra dialekter. Exempelvis säger subatėnai, östliga aukštaiter: bã·ga ~ bėga, bã·ktu. (preteritum) ~ bėktų, nã·ša ~ nẽša, nãšt ~ nẽšt (av neštų), kumà·la. ~ kumėlė, men bẽgì ~ bėgi, bẽkì ~ bėgti, nẽ·št ~ nešti, genitiv pluralis kumẽ·lu. ~ kumelių och så vidare... På så sätt kan vi konstatera att i subatėnai-dialekten blir främre vokaler konsekvent [påverkade] före bakre vokaler i följande stavelser 159 assimileras, det vill säga omvandlas till lika öppna vokaler av bakre rad, också de59. Påståendet i detta citat, att alla efterföljande bakre vokaler gör e bakre, kan man instämma i endast delvis. Som citatet visar är vokalen e, när den har blivit bakre, alltid också lika öppen som a. Därför uppstår frågan hur vokalen e kunde öppnas i de fall då det i den angränsande stavelsen efter den står en bakre vokal som är mer sluten än den, låt säga u. I detta fall skulle vi bara kunna tala om en partiell vokalassimilation. Vokalen u kan till exempel ha gjort detta e endast mer bakre, men inte öppnat det, och orsaken till att e öppnats måste sökas någon annanstans. Såväl i Mut som i de östaukštaitiska puntininkai-dialekterna finns dock exempel på att vokalen e har förändrats även i sådana fall då ingen annan vokal följer efter den och aldrig har gjort det, till exempel den stamvokal e i verbens tredje person futurum (Mut): lės ~ lės, nẽš ~ nėš; (i puntininkai-dadininkai-dialekterna) mās ~ mės, nāš ~ nėš, vàs ~ vės; långt e, uppkommet ur tautosyllabiskt en (Mut): šẽ ~ šen, nėšẽ ~ nėšę, šérẽ ~ šėrę, vẽžẽ ~ vėžę; ändelsen ē i ē-stammiga substantiv < ē (i puntininkai-dadininkai-dialekterna): avā́la. ~ avėlė, kumā́la. ~ kumėlė, katāˢ ~ katė, katāˢs ~ katės, sva.rā ~ svėrė, sva.rāˢs ~ svėręs m.fl. De givna exemplen visar att det i dialekterna finns många fall där vokalen e kan bli lik a eller övergå i a helt utan påverkan från andra vokaler. För att klargöra orsakerna till att vokalen e övergår i a eller blir lik denna, återvänder vi till samma artikel. Där finner vi: ”Som de andra, närliggande dialekterna visar, måste detta (e:s övergång i a—E. G.) ha skett gradvis, nämligen: i ordet kumā́la. förvandlades först, får man anta, det slutliga ē efter det velara l till a˙ (<a.), och först senare uppkom a i stället för e också i den näst sista stavelsen”60. Här hävdas alltså att det velara l först påverkade slutligt ē i ordet kumelė och omvandlade det till a. Därmed följer att även konsonanter påverkar vokaler. I detta fall anger citatet att konsonanterna endast påverkar vokaler progressivt. Frågan är dock varför det velara l, som omvandlade det efterföljande e till a och därigenom självt blev ännu hårdare, inte skulle kunna fortsätta påverka vokalerna intill sig, och varför det nyuppkomna slutliga a skulle ha assimilerat det framförstående e. I litauiskan är ju både regressiv och progressiv ömsesidig påverkan mellan vokaler och konsonanter välkänd. Dessutom är den regressive påverkan vanligare och mer typisk för litauiskan. Är det alltså inte så att det velara l här omvandlade också det framförstående e till a? Om vi granskar de tidigare givna dialektexemplen ser vi att vokalen e i själva verket i samtliga fall kan påverkas progressivt och regressivt av såväl befintliga som tidigare hårda konsonanter. Annars går det inte heller att förklara att vokalen e i den undersökta dialekten numera öppnas i ordslut i sådana ord som bėgẽ˙ (< *bėgēn) ~ bėgę, šẽ (< šen) ~ šėn, sāvē˙ (< *saven) ~ sāvę (savęs). Detta visar att öppningen av vokalen e i Mut är äldre än konsonanten n:s bortfall. Först vid den tid då detta n 59Se Pr. Skardžius, APh, VII, 40, Kaunas (1938). 60Därs., 40. 160 fortfarande fanns kvar, kunde e öppnas. När n försvann i ordslut blev den öppnade vokalen e kvar. Även i östaukštaitiskan övergick vokalen e, ē (< ē) till a i sådana ord som avāla ~ avėlė, gēra ~ gėrė, sva.rā ~ svėrė, och även detta enbart till följd av påverkan från hårdnade konsonanter. Alltså övergår även e, ē (< ē) i kupiškėnai-dialekten till a i de fall då det inte finns någon mjuk konsonant i den följande stavelsen. Att konsonanter påverkar vokalerna intill dem framgår tydligt också av följande exempel från kupiškėnai-dialekten: gėra ~ gėrė, kėptas ~ kėptas, gėras ~ gėras, šėra ~ šėrė, žėma ~ žemė, vėžė ~ vėžė, žėmas ~ žemas, jėma ~ ėmė. I dessa exempel övergår vokalen e efter g, j, k, š, ž inte till a, trots att den står före hårda eller hårdnade konsonanter (före en stavelse med bakre eller central vokal), eftersom dess slutenhet upprätthålls av den palatala g-, j-, k-, š- eller ž-konsonant som står före den och som i dessa dialekter är mer palataliserad än andra konsonanter. Det är också värt att notera att vokalen e i sådana fall inte bara förblir sluten, utan blir ännu mer sluten. Den enda möjliga orsaken till att den blir mer sluten är en palatal konsonant, eftersom det inte finns något annat som kan göra den mer sluten (efter den följer en hård konsonant och en öppen vokal). Det finns fler exempel från Mut som visar att det endast är konsonanten som orsakar att e öppnas (eller övergår i a). I större delen av Mut är infinitivändelsens -t mjuk. Där är även vokalen e oförändrad när den står före mjukt t, till exempel: nēšti ~ nešti, gyvēt ~ gyventi. Vid dialektens östra utkant är infinitivändelsens -t hårt. Här öppnas vokalen e när den står före hårt t och uttalas som ia, till exempel: gyvėt ~ gyventi, vėst ~ vėsti. Nekandets e öppnas aldrig när det endast står före bakre vokaler i nästa ord, till exempel: nē uoga, nē olungė (nė volungė). Det förhåller sig helt annorlunda när en konsonant skjuts in mellan samma e och de bakre vokalerna, till exempel: nēe uoga (nė uoga), nēe volungė ~ nė volungė. När det har klarlagts att vokalen e påverkas av hårda eller hårdnade konsonanter kan påståendet ”...de främre vokalerna före bakre vokaler... omvandlas till lika öppna vokaler av bakre rad...” inte anses riktigt. Påståendet är dessutom felaktigt också därför att i själva verket inte alla bakre vokaler är öppna (till exempel o, u). Vokalen e öppnas aldrig när den står före en mjuk konsonant, till exempel: metį, vedį, nešį, pelė, senesnį. 2. Främre förskjutning av vokaler § 84. Alla bakre vokaler (a, o, u), när de följer efter j och andra mjuka konsonanter, blir i Mut alltid framskjutna, t.ex.: jāuje ~ jāuja, pėllei ~ pėliai, gėrem ~ gėriame, lėkenčius ~ lėkiančius, kiāuras, ėjaū, jōjau, jōvals ~ jōvalas, žiōplas, jūks ~ jūkas (blodkorvssoppa), kiūžis. Exemplen visar att vokalerna o, u och a i diftongen au inte övergick till andra ljud när de blev framskjutna, och att vokalen a ensam och i förbindelserna ai, am, an påverkades mest av framskjutningen. Genom framskjutning— 11. Kalbotyros klausimai 161 —har vokalen a i dialekten övergått till e. Detta e, som uppstått ur a, har olika grad av öppenhet beroende på sin längd och sin plats i ordet. Genom framskjutning övergår a i dialekten till e: 1. Om det är kort i ordets öppna slut, t.ex.: gijė ~ gijà, sàujė ~ sàuja, žarijė ~ žarijà, delčė ~ delčià, pradžė ~ pradžià; uošvijė ~ uošvijà; akė ~ akià (med ögat), gėrė ~ gėrià, žiūrė ~ žiūrià (ser). 2. När en mjuk konsonant följer efter det, t.ex.: áudženti ~ áudžianti, éisenį ~ éisianti, turentį ~ turinti (havande), lekentỹsis ~ lekian tỹsis, laukentėse ~ laukiančiose (havande), žydenčiója ~ žydiančiója (den blommande). 3. När det ingår i diftongen ai, t.ex.: brólei ~ bróliai, marčei ~ marčiai, šėnei ~ šėniai, peileis ~ peiliais, šereis ~ šeriais. När det blivit framskjutet övergår a i dialekten till ę i följande fall: 1. Om det är långt i ordets slut, t.ex.: audženčėsės ~ audžiančiasis, vyriáusėji ~ vyriausiai, baltąjė ~ baltąja, jąjė ~ jąja, naũjėjei ~ naujajai, graũdžėje ~ graudžiaja, mišė ~ mušia, šiūsė ~ siūsią, žvėjosė ~ žvejosia. 2. När hårda konsonanter följer efter det, t.ex.: pylėvà ~ pyliavà, baudžėvà ~ baudžiavà, arklems ~ arkliams, peilems ~ peiliams, vadžės ~ vadžias, kójas ~ kojas, žiūrem ~ žiūrime (vi ser), tūret ~ tur iate (ni har). Även det obetonade gamla långa a i ordslut (lk ę) har smalnat av och övergått till e. I ett öppet ordslut är det smalare, i ett slutet — bredare, t.ex.: gaidžė ~ gaidžio, jáuče ~ jaučio; kójes ~ kojos, sáujes ~ sáujos; plóje ~ plójo, sėdėje ~ sėdėjo. I detta fall är det nya e:s ursprung helt begripligt: det gamla långa a förkortades i ordslut när det var obetonat och kunde därför inte övergå till o. Senare övergick detta förkortade a, påverkat av konsonanten j:s främre assimilatoriska inverkan, tillsammans med det korta a till e. 3. Kontraktion och elision § 85. Vokalsammandragning och bortfall förekommer oftast när verb eller ord av verbal härledning, vars stam börjar med vokal, får ett prefix. I dialekten kontraheras oftast följande förbindelser: e + y; u + ė; a, u + ei; i + i, t.ex.: najaũ ~ nuėjaũ, najė ~ nuėjai, nãję ~ nuėjo, najims ~ nuėjimas, naisiu ~ nueisiu, nãs ~ nueis, pãis ~ paeis, nãik ~ nueik, nãn ~ nueina, naini ~ nueini, nãty ~ nueitų, nãnam ~ nueiname, nãsiu ~ nueisiu, pãsiu ~ paeisiu, paini ~ paeinu, paikim ~ paeikime, pain ~ paeina, pãity ~ paeitu, pãik ~ paeik, prãisiu ~ pra eisiu, prainu ~ praeinu, praik ~ praeik, praitu ~ praeitų, prais ~ praeis, prainam ~ praeiname, tėr ~ tėra, nėr ~ nėra. Elision förekommer i dialekten oftast i följande förbindelser: e + a; e, i + ė; e + i; e, i + ei; a + ė; i + a, t.ex.: neptėrš̃k ~ neapteršk, netlaĩkys ~ neatlaikys, necakỹs ~ neatsakys, netidarỹs ~ neatidarys, necūks ~ neatsūks, netlaũš ~ neatlaũš, netpìrks ~ neatpìrks, netiduõs ~ neatiduõs, netmės ~ neatmės, nekėję ~ neakėjo, negurkãva ~ neagurkãvo, nerbãva ~ nearbãvo, nėjaũ, nėjėi ~ neėjai, nėmiaũ ~ nėmiau, nėmėi ~ nėmei, prėde ~ priėdė, prėst ~ priėsti, prėdžiau ~ 162 priedžiau, nęd ~ nėda, nėde ~ nėdė, prešk ~ priėšk, nėšk ~ nėešk, nėdrus ~ nėėdrus, nėdri ~ nėėdri, preijau ~ priėjau, prejęi ~ priėjai, preijims ~ priėjimas, preidims ~ priedimas, premiau ~ priėmiau, premėi ~ priėmei, premims ~ priėmimas, nikš ~ neįkiš, nievėš ~ neįvėš, ninėš ~ neįneš, ništums ~ neįstumš, nižąs ~ neįkąs, nidėks ~ neįdegęs, nimū ~ nėimu, nimį ~ nėimi, neinū, neinį, neilūok ~ neeiliuok, preinū ~ prieinu, preinį ~ prieini, preiliāva ~ prielįavo, susėinū ~ susieinu, susėini ~ susieini, prajaiū ~ praėjau, prajėj ~ praėjai, prajims ~ praėjimas, nižgėre ~ neišgėrė, nišvāre ~ neišvārė, nišmāude ~ neišmāudė, nišāude ~ neiššāudė, nižgāude ~ neišgāudė, ništrāuke ~ neištrāukė, nišlāupė ~ neišlāupė, susėjau ~ susiėjau, susėjė ~ susiėjai, susėjims ~ susiėjimas, nikš ~ neįkiša, nikel ~ neįkelia, nėme ~ nėėmė, nėmem ~ nėėmėme, nėmėt ~ nėėmėte, nėmes ~ nėėmės, preję ~ priėjo, prėjom ~ priėjome, prėjot ~ priėjote, prėjęs ~ priėjęs, nein ~ neina, nein am, neik, neiš, neikit, neikim, preiš ~ prieis, prei- bit ~ prieikite, nišplaukė ~ neišplaukė, nėtnėš ~ neātneša, nim ~ nėima, nimam ~ nėimame, premem ~ priėmėme, susėme ~ susiėmė, susėmei ~ susiėmei, pršėmiau ~ prišėmiau, pašėmė ~ pasiėmė, nišėme ~ nusiėmė, tšėmei ~ teišėmei, prājom ~ praėjome, prājė ~ praėjo, pājom ~ paėjome, pāję ~ paėjo, susėnam ~ susieiname, susėję ~ susiėjo, nuseičiau ~ nusieičiau (nueičiau), nepārc ~ neapārtas. Ibland är vokalbortfall och vokalsammandragning i dialekten så nära förbundna företeelser att det är svårt att skilja dem åt; detta inträffar oftast när två likadana vokaler tidigare har stått intill varandra i ett ord, t.ex.: pasilga ~ pasilgo, pasilgau ~ pasilgau, pasilsėt ~ pasilsėti, pasilsėje ~ pasilsėjo, pantaušys ~ paantaušys, Palsys ~ Paalsys (en by vid floden Alsa), pirmapaalsinei ~ pirmapaalsiniai (människor från Paalsis I by), antrapaalsinei ~ antrapaalsiniai (människor från Paalsis II by), Pantvardys~Paantvardys (en by vid floden Antvardė), prímam~ priimame, prim~ priima, pasiimt ~ usimt ~ prisiimt~ pasiimti, užsiimti, prisiiimti, priimc ~ priimk ~ priimt ~ priimsiu ~ niimsiu ~ priimsi ~ priimtu ~ priimkim ~ priimdavau ~ pasim ~ susim ~ ūsim ~ prisim ~ susimam ~ susimat~ priimtas, priimk, priimti, priimsiu, neimsiu, priimsi, priimtų, priimkime, priimdavau, pasiima, susiima, užsiima, prisiima, susiimame, susiimate. 4. V o k a l b o r t f a l l § 86. Mycket få fall av vokalbortfall förekommer i ord av främmande ursprung i omgivning av nasaler och likvidor, t.ex.: pālic (rock), gimnāzije (gymnasium), gimnāziastas (gymnasist), cvilikai (cviklar). 5. V o k a l i n s k o t t § 87. Vokaltillskott i början av ord har endast observerats i ord av främmande ursprung, t.ex.: Atkočāits~Atkočaitis (jfr polska tkacz), iškala (judisk bönelokal). 11. Kalbotyros klausimai 163 6. Bortfall av vokaler § 88. Bortfall av vokaler i början av ord av litauiskt ursprung har inte iakttagits i dialekten. Vokaler i början av främmande ord faller oftast bort när betydelsen av dessa ord eller enskilda ljud är oklar, eller när ordet till sina ljud påminner om ett litauiskt ord, t.ex.: Nastāze (Anastazija), vangelìks (evangeli-kas), Samidàuckas (Aksamitauškas), raplānc (aeroplanas), balatōrije (ambulato-rija), tamabìlius (automobilis), Zabēle (Izabelė), Džidorìus (Izidorius), raštānc (areštantas), raštìot (areštuoti), raštāva (areštavo). 7. Bortfall av vokaler § 89. Bortfall av vokaler förekommer sällan i dialekten, t.ex.: vàdnas (vadinasi), Mitva (Mituva), Jērbiškei (Jerubiškiai, bynamn), brōks (burokas), sąsūvinis (sąsiuvinis). 8. Avvikelser i början av ord § 90. I början av ord förekommer oregelbundet e i dialekten i stället för standardspråkets a, t.ex.: elksnis (alksnis), elksnynė (alksnynas), Eñdrius (Andrius), ēitvars (aitvaras), ekmuõ (akmuo), ekmenyne (akmenynė), Emērikis (Amerika). Konsonantism I. Uttal och ursprung 1. Konsonanter b, d, g, k, l, m, p, r, s, š, t, v, z, ž. § 91. Konsonanterna b, d, g, k, l, m, p, r, s, š, t, v, z, ž i dialekten har samma ursprung som i standardspråket och uttalas på samma sätt, t.ex.: balā, baltā, daržinė, gaigals ~ gaigalas, karštis, lapė, mōlis, pašiópa (en dålig byggnad, oftast ett vedskjul), rōpe ~ rōpė, sulā, šatrā, tōsis, vežēš, žūrūnis (en som muttrar och är på väg att börja gråta), žāips ~ žaibas. § 92. Dialektens j har samma ursprung som i standardspråket. Det uttalas alltid mjukt, t.ex.: jāuje ~ jāuja, jōvars ~ jōvaras, juōks ~ juōkas, jijē (hon). § 93. j förekommer mer sällan i dialekten än i standardspråket. Oftast saknas det i slutet av dialektord. Där har det fallit bort tillsammans med hela stavelsen efter gamla långa vokaler och vokaliska diftonger i följande fall: 1. I slutet av ett ord framför det gamla korta a, t.ex.: gỹ ~ gỹja, klō ~ klōja, kiaušiniau ~ kiaušiniauja (letar efter ägg i fågelbon), kirmỹ ~ kirmyja, lỹ ~ lyja, lō ~ lōja, lynō ~ lynōja, lie ~ lieja, malkau ~ malkauja, mō ~ mōja, melūo ~ melūoja, plō ~ plōja, paukščiau ~ paukščiauja (fångar fåglar och förstör deras bon), pelỹ ~ pelỹja, peliō ~ peliōja (fångar möss), rāu ~ rāuja, rūdỹ ~ rūdỹja, sē ~ sēja, skrie ~ skrieja, spē ~ spēja, šienāu ~ šienāuja, važiūo ~ važiūoja, men: sāuje (<*sāujā) ~ sāuja, jāuje ~ jāuja, Vidāuje ~ Vidāuja, gijē ~ gija, vējē ~ vēja. 164 2. I slutet av ett ord framför e (< ēn), t.ex.: akỹ ~ akyje, galvõ ~ galvoje, gerõ ~ geroje, nõsy ~ nosyje, pievõ ~ pievoje, patvorỹ ~ patvoryje, šulinỹ ~ šulinyje, tulžỹ ~ tulžyje, vandenỹ ~ vandenyje, žaliõ ~ žalioje, men: meduj̃ ~ meduje, būčiuj̃ ~ būčiuje, spiečiuj̃ ~ spiečiuje. 3. I slutet av det första ledet i sammansatta ord, när j har stått framför a, t.ex.: kraugerỹs (< kraujagerýs), kraũligė (< kraujaligė) ~ kraũligė, kraũžolės (< kraujāžolės) ~ kraũžolės, kógalvei (< kojagalviai) ~ kógaliai (extremiteter), nauvedỹs (< naujavedys), vėrauṗlės (< vėjarauṗlės) ~ vėrauṗlės. § 94. Liksom i standardspråket har j försvunnit i konsonantgrupper framför främre vokaler, t.ex.: áudi, jautl, láukei, renkì, skalbei, žiemỹs (norr). § 95. I konsonantgrupper framför bakre vokaler är js öde följande: 1. Det andra ledet i de gamla konsonantgrupperna dj, tj försvann, liksom i standardspråket, och omvandlade det första till affrikatorna dž, č, samtidigt som vokalen efter denna grupp blev främre, t.ex.: gaidžė̃ ~ gaidžiai, gaidžė ~ gaidžio, gaidžiui, mačiaũ, matýčiau, paũkščė̃ ~ paũkščiai, svečė̃ ~ svečiai, kenč̃ ~ kenčia, leidž̃ ~ leidžia. Ändelsevokalen a har i detta fall tydligen fallit bort först efter att grupperna tj, dj blivit >č, dž, eftersom tj, dj annars inte skulle ha kunnat utvecklas till affrikator (j skulle ha fallit bort tillsammans med a). 2. De gamla konsonantgrupperna bj, pj har bevarats intakta endast i ordstammen, t.ex.: bjaurùms ~ biaurumas, pabjūra ~ pabiūro, bjaurỹbė ~ biaurybė, bjaũrei ~ biaūriai, papjū̃ts (olycka, slut), pjovìms ~ piovimas, pjáustyt ~ pjáustyti, pjovìks ~ piovikas, pjudýt ~ piudyti, pjūklas ~ piūklas, rūkpjūtė ~ rugpjūtė, papjaũc ~ papiautas, spjõvė ~ spiovė, spjáut ~ spiauti. I slutet av ord har det andra ledet i grupperna bj, pj fallit bort, liksom i standardspråket, t.ex.: gnybiau, gnybiu, kaupiu. 3. Det andra ledet i de gamla konsonantgrupperna gj, kj, lj, mj, nj, rj, sj, šj, vj, zj, žj har också fallit bort, liksom i standardspråket, t.ex.: vãgė ~ vãgio, sakiaũ, brólė ~ brólio, kūrme ~ kūrmio, skýniau, stúobre ~ stúobrio, bìldese ~ bìldesio, šiauc ~ šiaũdas, žyziaũ (jag grät), ėžė ~ ėžio. ⁿ. § 96. Dialektens n har samma ursprung och uttal som i standardspråket, t.ex.: norãks ~ norãgas, vãnak s ~ vã nagas, žandai. Till skillnad från standardspråket förekommer n mer sällan i dialekten. Utan undantag⁶¹ har det här fallit bort inte bara framför alla frikativor i ordstam och ändelse, vilket också sker i standardspråket, utan även i verb framför s och infinitivens t (när n försvann, påverkade det den föregående vokalen, se §§ 38, 42, 48, 54, 65, 69, 74, 79), t.ex.: bãl ~ bãla, grãžtas ~ grãžtas, gyvẽs ~ gyveñs, gyvėt ~ gyventi, kẽst, kūręs ~ kūrẽns, kūrėt ~ kūrenti, kabit ~ kabinti, kabìs ~ kabins, lìst, pìt ~ pinti, pìs ~ piñs, raugėt ~ rauginti, sãpara, sãl ~ sãla, sãnar ei ~ sãnariai, sãnašas ~ sãnašos, sãžinė ~ sãžinė, sãrašas, skẽst, skỹst, skẽsiu ~ skinsiu, skẽsi ~ skinsi, skẽs ~ skins, skẽsim ~ skinsime, skẽsit ~ skinsite, skẽt ~ skinti, skẽdams ~ skindamas, skẽtų ~ skintų, sėt ~ sėnti, sėstu ~ sėñstu, sėst ~ sėnsta, sėstų ~ sėntų, 61 Jfr J. Žiugžda, Lietuvių kalbos gramatika, 1, 20, Kaunas, 1956. 165 sėsi ~ sensi, sės ~ sens, sėčiau ~ senčiau, sėtum ~ sentum, sėdams ~ sendamas, šąslavas (sašlavos), šąl ~ šąla, tvės ~ tviñs, tvįt ~ tvinti, tvįst ~ tvinsta, tvįtu ~ tvintu. Se § 109 för fall där n övergår till m. f, ch, h. § 97. Konsonanterna f, ch, h förekommer i dialekten huvudsakligen endast i ord av främmande ursprung och är sällsynta. a) Av dessa konsonanter förekommer f oftast i dialekten, t.ex.: fūktelis (en jordbruksmaskin som liknar en harv), futrā (en varm kvinnokappa), férma, fināncai ~ finānsai, fýgusas (figus), féleris (brist, fel), frēnčius (kavaj). I andra ord ersätts f av p, t.ex.: pābrikēs ~ fābrikas, pūrmonc ~ fūrmonas (kusk), purmānka (vagn med människor), partigrāps ~ partigrāpas (fotograf), pudamenc ~ fudamēntas (fundament). De yngre dialekttalarna uttalar f i lånord. b) h i början av lånord faller oftast bort i dialekten, t.ex.: aktārs (hektar), īmnas (hymn). Ibland ersätts detta h av g, t.ex.: Genārikṣ (Henrik), gēṛps (vapen), gektārs (hektar). I dialektens interjektioner uttalas h, t.ex.: ahà (ja), ehē (usch!), uhū (hallå, se upp!), ýhāha (hästens gnäggning), ohō. Dialektens ungdom uttalar också h i lånord. c) Konsonanten ch används inte alls i de äldre dialekttalarnas språk. I samtliga fall ersätts den av litauiskt k (även i nybildningar), t.ex.: kòrs ~ chòras, kòlera ~ chòlera, tēkninkūms (technikum as), tēkninks (technikas), kirūrks ~ chirurgas, karāktorius (charakteris), kliòrke ~ chliòrkē (chloras), kuligānc ~ chuligānas, kytrī (klok). De yngre dialekttalarna uttalar ch i lånord. 2. Affrikator c. § 98. Affrikatan c är betydligt vanligare i dialekten än i standardspråket. Av den anledningen är dess ursprung också mer varierat jämfört med standardspråkets c. Liksom i standardspråket förekommer c i dialekten framför allt i lånord och i ord som imiterar naturljud, t.ex.: cūkruṣ, cigōnai (romer), cigārs ~ cigāras, cimēnc (cement); cipīks ~ cipūkas (kyckling), ciepšet, cýpt, cyplȳs, cāpt, capūks (en kant på ett plagg, ett utskjutande parti att gripa tag i). Dessutom uppstår affrikatan c i dialekten också genom ljudassimilation. Sådan c är den vanligaste i dialekten. Oftast assimileras intilliggande ljuden t och s, d och s i dialekten. När dessa ljudkombinationer assimileras övergår de alltid i affrikatan c. Den uppstår i dialekten i följande fall: 1. När prefixet t och roten eller den reflexiva partikeln s möts intill varandra, t.ex.: acisēda ~ atsisėdo, acīgule ~ atsigulė, acikēle ~ atsikėlė, ācliuoge ~ atšliuo gė, àcklende ~ atsklendė, àckleiskim ~ atskleiskime, àckverbe ~ atskverbė, acmeik ~ at smeik, acpēši ~ atspėsi, ackirtu ~ atskirtu, acvyrāva ~ atsvyravo, acpinda ~ atspindo, acūka ~ atsūko. 2. I ord som står intill varandra, där det första är en proklitik och dess slutliga t möter ordets inledande s, t.ex.: an cāules ~ ant saulės, an cēnas ~ ant sienos, an cṭāla ~ ant stālo. 166 3. d, t i slutet av första leden i sammansatta ord och s i början av den andra leden, t.ex.: drūčprandis ~ drūtsprandis, v̇ciene ~ vidsienė. 4. I ordslut efter en sluten stavelse, med undantag för kort a (§ 61), och när ljuden t och s respektive d och s står intill varandra, t.ex.: lẽc ~ lẽtas, kẽpc ~ kẽptas, kiẽc ~ kiẽtas, píc ~ pintas, rãc ~ rãtas, rẽc ~ rẽtas, skíc ~ skintas, arúoc ~ arúodas, grúc ~ grūdas, júoc ~ júodas, kūoc ~ kūodas, lẽc ~ lẽdas, pãc ~ pãdas, prúc ~ prūdas, púoc ~ pūodas, pẽc ~ pẽdas, rúc ~ rūdas, sõc ~ sõdas, úoc ~ úodas, žíec ~ žíedas. Affrikatan c uppstår i dialekten ur s efter n. Detta sker oftast i ordslut, med undantag för kort vokal, t.ex.: geltõnc ~ geltõnas, mėlync ~ mėlynas, raudõnc ~ raudõnas, šẽnc ~ šẽnas, šiẽnc ~ šiẽnas, vandẽnc ~ vandẽns, víenc ~ víenas. s övergår till c även i suffixet -nsk- i personnamn av främmande ursprung, t.ex.: Bagdánckis ~ Bagdánskis, Palánckis ~ Palánskis, Beržínckas ~ Beržínskas. Sannolikt genom analogi med suffixet -nsk- övergår s till c även i suffixet -ausk- och också i andra ord med ljudföljden -ausk-, t.ex.: pliauckà ~ pliauskà, Lazdáuckas ~ Lazdáuskas, Grubliáuckė ~ Grubliáuskė (Grubliauskaitė), bauckinė ~ bauskinė (hämtad från Bauskė). č. § 99. Affrikatan č är i dialekten också mer frekvent än i standardspråket, både till sitt ursprung och i sin användning: 1. č, uppkommen ur t + j, liksom i standardspråket, se § 95. 2. č, uppkommen genom ljudhärmande efterbildning av naturljud, t.ex.: čerkšt, čerkšlė, čirkšt, čiaupótis, čiauškėt, čiaudėt, čiūpt, čiūputė ~ čiūputė (om någon som gör något länge och pillar på det). 3. č i lånord, inlånat tillsammans med ordet, t.ex.: česnãkas ~ česnãkas, čemerỹs (en bitter ört), čiobras, žemčiūgai. I dialekten är det vanligt med affrikatan č som uppkommit genom ljudassimilation. Ljuden t och š, när de står intill varandra, ger alltid affrikatan č, t.ex.: ačẽrt ~ atšẽrti, ačãla ~ atšãlo, ačáiža ~ atšáiža, ačvìlpė ~ atšvìlpė, ačliáužė ~ atšliáužė; an čiaudų ~ ant šiaudų, an čirdies ~ ant širdies, an čaliẽs ~ ant šalies; pikčšasė ~ piktsąsiai. Affrikatan č uppkommer också genom assimilation när ljuden d + š står intill varandra, t.ex.: Ei čas (<Eid+šas, ett efternamn), Ei čei ~ Ei čiai (en by), juõčkus (< juod+škus); Juõčakis ~ Juódsakis (en bäck i skogarna vid Pašventis), mečerkė (<medsárkė). Ljudet š blir affrikatan č efter n, t.ex.: grynčalã ~ grynšalã, Jončkìs ~ Jončkis (Jonas), Oñčke ~ Oñčke (Ona), Genčke ~ Genčke (Genė). Genom assimilation uttalas affrikatan č i en ordgrupp där dialektens c och š möts, t.ex.: vien čon čyla, ki čon čala ~ vienc šonc šyla, kic šonc šąla ~ vienas šonas šyla, kitas šonas šąla. dz. § 100. Affrikatan dz är sällsynt i dialekten. Den har uppkommit: 1. Genom ljudhärmande efterbildning av naturljud, t.ex.: džinkt ~ džingt, džimbīt ~ džimbinti (gå långsamt), džangvót (gå långt utan något tydligt mål). 2. Genom assimilation av ljuden t och z respektive d och z när de står intill varandra, t.ex.: adžimbė ~ atzvimbė, adzylójė ~ atzylójo, adžiržė ~ atziržė; ka džiřžė ~ kad žiržė. 167 3. Genom assimilation av ljudet z med det n som står före det, t.ex.: Bandžnai ~ Banzinai (bynamn), bendžinc ~ bensin, kombinzdžonc ~ overall. dž. § 101. Affrikatan dž förekommer oftare i dialekten än i standardspråket. Den kan ha uppstått: 1. Ur förbindelsen dj, se § 95. 2. Genom härmning av naturljud, t.ex.: ei džium džium džium. 3. Genom assimilation mellan intilliggande ljud, t.ex.: (t+ž) adžvengė ~ atžvengė, adžėlė ~ atžėlė, adžygiuo ~ atžygiuoja, adžagrei ~ atžagariai, adžengė ~ atžengė, adžarštė ~ atža(r)štė, adžaibuo ~ atžaibuoja, adžabojė ~ atžabėjo; an džiemos ~ ant žiemos, an džėmes ~ ant žemės, an džolės ~ ant žolės; pigdžolės ~ piktžolės. Affrikatan dž märks också i sammansatta ord före tonande konsonanter, när affrikatan č har blivit tonande, t.ex.: drūdžgalys ~ drūčgalys (den trubbiga änden), kurdžgalys ~ kurčgalys (änden på fotens skåra), trėdždalis ~ trečdalis. II. Kombinatoriska konsonantlagar 1. A s s i m i l a t i o n a) Konsonanternas mjukhet genom assimilation. § 102. I dialekten kan konsonanterna vara hårda eller mjuka. Hårdgöring eller mjukgöring av konsonanter i dialekten är regressiv62. Konsonanterna är alltid hårda framför bakre vokaler, liksom i standardspråket, t.ex.: balà, bóbà, baigù, vãbalas ~ vãbalas, skam̃ba ~ skamba, šlum̃ba ~ šlumba, žvaigždùtė ~ žvaigždutė. Om det korta a faller bort i dialekten genom förkortning i ordslut, förblir den konsonant som föregick det, och som då hamnar i ordslut, hård, t.ex.: dírbo ~ dirba, drėb ~ drėba, ėd ~ ėda, kánd ~ kanda, leñd ~ lenda, žíb ~ žiba, žínd ~ žinda. När konsonanter står omedelbart före främre eller främre vokaler är de alltid mjuka, t.ex.: bìtis (bi), Bėbirvýtis ~ Bebirvytis (en bäck), kiaušìnis ~ kiaušinis, kępìes ~ kepiesi, lėkìms ~ lėkimas, lýgýbė (likhet), pélkė ~ pelkė, šiekšnìs, žydėt ~ žydėti, žioplas ~ žioplas. Om det korta a eller i faller bort i dialekten genom förkortning i ordslut framför en mjuk konsonant, uttalas den föregående konsonanten alltid mjukt, t.ex.: mýl ~ mylia (älskar), lýdž ~ lydi (följer), týl (är tyst), žýd (blommar), pér (tvättar), gúl (ligger), gyvẽt ~ gyventi, matýt ~ matyti, sakýt ~ sakyti, žiūrėt ~ žiūrėti. § 103. Konsonanterna g, k är mjuka endast när de står direkt före en främre eller främre vokal, t.ex.: gìrgždėt ~ girgždėti, kìrbėt ~ kirbėti. När andra konsonanter står mellan g, k och främre eller främre vokaler, uttalas de velara g, k hårt, t.ex.: grūžas ~ grūžas 62 I dialekten finner vi några ord där konsonanternas mjukhet är progressiv. I orden: kėl’s ~ kėlias, žál’s ~ žalias, förblir l mjukt när det korta a faller bort genom förkortning av ändelsen, och mjukgör det efterföljande s. 168 (gružlys), gnỹbu ~ gnybiu, pagrėbstai ~ pagrėbstai, grižčė ~ grižčia (grįžtė, en näve av utrivet lin), greitai (greit), griebau ~ griebiau, grėblis ~ grėblis, gróva ~ grióva (som lätt välter), grūva ~ griūva, griaužė ~ griaužė, kraukšlė ~ kriaukšlė (den spruckna delen på brödlimpans sida), kriokė ~ kriokė, krūkis ~ kriūkis (käpp), klỹkė ~ klykė, klengė ~ klengė (dörrregel), klipytą ~ klipytą (en hopkrupen människa), skliauda ~ skliaudo (vickar, om ett djurs öron), kreipės ~ kreipiasi, krypst ~ krypsta. g och k är något palataliserade när de står i slutet av ett ord framför ett palatalt t som hör till samma stavelse, t.ex.: pravirkti, išderkti (förnedra, förtala), apnikti, išmigti, įtikti, ištrūkti, išalkti, išbrinkti, pradinkti, palinkti, ištrinkti, sėkti ~ sėkti, bėgti ~ bėgti, dēkti ~ dègti, sprógti ~ sprógti. Om det i ordslutet mellan det palatala t och k, g finns ytterligare en konsonant, eller om k, g tillhör en annan stavelse, är de i detta fall hårda, t.ex.: suplūkšti ~ suplūkšti, ištrūkšti ~ ištrūkšti, užtrókšti ~ užtrókšti, naktis ~ naktis, saktis ~ sagtis. § 104. Alla övriga konsonanter som står framför en främre vokal eller en främre vokaliserad vokal är palatala även när det finns flera av dem; den mest palatala är den som står alldeles intill en främre vokal eller en främre vokaliserad vokal, medan de andra, som står före den, är mindre palatala, t.ex.: blyžoti ~ blyžoti (ligga som förlamad), pasterblė ~ pasterblė (takets nedre del, utrymmet under taket), žvirbliukas ~ žvirbliukas, bliauna ~ bliauna, apžlibo ~ apžlibo (blev blind), Bliūdžiai ~ Bliūdžiai (by), įblėndžiame ~ įblėndžiame (vi blandar i), brįnkti ~ brińkti, bristi ~ bristi, brydė ~ brydė (en nedtrampad väg genom säden), silpnyn ~ silpnyn, pliūkas ~ pliūkas (slag), priėdė ~ priėdė, skelbkit ~ skalbkite, lieptėlis ~ lieptėlis, prikąsė ~ prikąsė, priešpriešiais ~ priešpriešiais, priglitęs ~ priglités (smutsig), žiūpsnis ~ žiūpsnis, prisakymas ~ prisakymas, sudrėbtinis ~ sudrėbtinis (en som lever utan att vara gift), drėžlas ~ drėžlas (ödla), dvikartė ~ dvikartė (överdrag till filt eller sängkläder), dvišaks ~ dvišakas, bendrininks ~ bendrininkas, trinti ~ trinti, trinýtis ~ trinýtis, šienatvė ~ šienatvė (höskörd), senatvė ~ senatvė, triobà ~ trioba (stuga), triuša ~ triuša, triukšmas ~ triukšmas, treškėti ~ treškėti, šatrinis ~ šatrinis (sticka), Mantviliai ~ Mantviliai (by), padugnės ~ padugnės, garnys ~ garnys, iškirtą ~ iškirto, papūrtė ~ papūrtė, užsprįngo ~ užsprįngo, skiedrynas ~ skiedrynas, apdrėbė ~ apdrėbė, apdrįžo ~ apdrįžo (blev närsynt), apsnigo ~ apsnigo, apdrisko ~ apdrisko, apdribo ~ apdribo, apžlibo ~ apžlibo (blev blind), apdegė ~ apdegė, apdėjo ~ apdėjo, apdėvėjo ~ apdėvėjo, apsistojo ~ apsistojo, atpiovė ~ atpiovė, triobvieta ~ triobvieta (stuggrund, platsen där stugan står), liepžiedis ~ liepžiedis, rudmė- 169 sẽ ~ rudmėsė, Vīdģīris ~ Vidgiris (skog), Dēgūdģīris ~ Degūtgiris (skog); šaugždētis ~ šaukšdėtis, kupētvieta ~ kupėtvieta. § 105. Konsonanterna är också palatala (i mindre grad) när de står framför g, k, efter vilka en främre vokal eller andra palatala eller palataliserade konsonanter följer, t.ex.: slėnkstis ~ slenkstis, līnkšmybė ~ linksmybė, girgždėt ~ girgždėti, tvinkčot ~ tvinkčioti (tvinkseti), bīlkštis ~ bilkštis (buller, dån), vērkšlēna ~ verkšlėna, girgšēt ~ girgseti (gagga), dirgīt ~ dirginti, bitkrēslis ~ bitkrėslis (växt), anglis ~ anglis, žīrklēs ~ žirklės. § 106. Konsonanternas palatalitet är mycket svag om de står framför g, k och en annan palatal eller palataliserad konsonant som hör till nästa stavelse, t.ex.: abgriežau ~ apgriežiau, apškverbė ~ apškverbė, abgrōšt ~ apgriožti (vända upp och ned, kasta om), abgnaušti ~ apgniaužti, abgrėšti ~ apgrėžti, apkņišti ~ apknisti, apkreipī ~ apkreipti, apkresti ~ apkrėsti, apklīmpt ~ apklimpti, adgriept ~ atgriebti, atkrīsti ~ atkristi, atkrōkt ~ atkriokti. b) Konsonantassimilation. § 107. I dialekten assimilerar konsonanter som står bredvid varandra, liksom konsonanter i intilliggande stavelser som inte står bredvid varandra, varandra. I ord som bildats enligt litauiska ordbildningsmönster assimilerar konsonanterna oftast varandra regressivt, medan progressiv assimilation också förekommer i ord av främmande ursprung. Konsonanterna l, m, n, r påverkar inte andra konsonanter och påverkas inte heller själva, även om det i dialekten ibland förekommer tonlösa eller tonande konsonanter i deras omgivning, t.ex.: vartinglys (spindelnät), vartingliauot (fånga spindelnät), šproklė (spricka, ett ställe som spruckit). Övriga konsonanter assimilerar själva och assimileras av andra konsonanter. § 108. Tonande konsonanter som står framför tonlösa blir tonlösa, medan tonlösa konsonanter som står framför tonande blir tonande, liksom k, t.ex.: (tonande konsonanter som blivit tonlösa) sudrėpt ~ sudrėbti, grėpt ~ grėbti, gērpt ~ gēr bti, gnīpt ~ gnībti, šlūpt ~ šlūbti, šlūps ~ šlūbas, ankstīps ~ ankstýbas, kīpkis ~ kibkis, saltkārčei ~ saldkarčiai (sött bittra), smaiks ~ smaigas, varks ~ vargas, vānaks ~ vānagas, varškas ~ vargšas, vandenīnks ~ vandenингas, užpūole ~ užpūolė, duot peili ~ duoda peilį, brēt pūrva ~ brėda pūrvą; (tonlösa konsonanter som blivit tonande) lībdams ~ līpdamas, pūzgalve ~ pūsgalve, pūzbadžiu ~ pūsbadžiu, lībda ~ līpdo, liēbžiedis ~ liepžiedis, pigdagis ~ piktdagis, trūgžolės ~ trūkžolės (trūkio gräs), Labgirinė (skog), abdaīina ~ apdailino, abdgina ~ apdegino, abdaūže ~ apdaužė, abdaīnāvo ~ apdainavo, lēkz bitīs (lēks bitės), pjaūž bērža ~ pjaus beržą, tōz duobēs ~ tos duobės, vīz girēs ~ vis giriasi. § 109. I dialekten finns det många fall där två intilliggande olika tonande eller två tonlösa konsonanter assimileras och blir mer lika varandra med avseende på artikulationsställe, t.ex.: Konsonanten s blir alltid š i dialekten när den står framför č, t.ex.: mėščiau ~ mėščiau, veščiau ~ vėščiau, lėsčiau ~ lėščiau, kriščiau ~ kriščiau, smauščiau ~ 170 šnausčiau, šeščiaus ~ šeščiausi, kniupščes ~ kniupščias, gulščes ~ gulščias Giščius ~ Guščius (efternamn), Krščius ~ Krisčius (efternamn), riščė ~ risčia, kaš čė ~ kas čia, ankščiau ~ anksčiau. Konsonanten ž, när det står före dž, övergår i dialekten alltid till ž, t.ex.: oškaparždžė ~ oškaparždžiai (åkerfräken), laž džiukė ~ lazdžiukė, liždžiuks ~ lizdžiukas, skruždžių ~ skruzdžių. Nasal konsonant n är, när det står före velarer, i dialekten alltid tungrotsartikulerat; i fonetisk transkription betecknas det med en slinga som böjs inåt, t.ex.: laŋkà ~ lanka, lẽŋgvas ~ lengvas, sutĩŋka ~ sutinka, raŋgýtis ~ rangytis, ẽŋgė ~ ẽngė, raŋkà ~ ranka, raŋkiot ~ rankioti, raŋgos ~ raŋgosi, laŋguoc ~ langūotas. Konsonanten n övergår i dialekten till m före labialer, t.ex.: pempirkščei (< penk-pirščiai) ~ pempirkščiai (blå lupiner), nukamputiit (< nukantupinti) ~ nukamputinti (låta rinna av, plåga ihjäl), samplato (< samplatoje) ~ samplatoję (i en hög), kampūžit (konfiskera), kompiskūot (konfiskera), Grimberkis ~ Grinberkis (efternamn), Fémberks (Fainberg, efternamn). § 110. I dialekten finns det fall då även konsonanter i intilliggande stavelser som inte står direkt intill varandra assimileras med avseende på artikulationsställe. Oftast övergår konsonanten s till š om den intilliggande stavelsen börjar med š, t.ex.: šušūka ~ sušūko, šušala ~ sušalo, šušla ~ sušulo, šušāudė ~ sušāudė, šąšlavas ~ sąšlavas, šąšlavynė ~ sąšlavynas, mūšškės ~ mūšiškis, jüšškės ~ jüšiškis. Fjärrassimilation förekommer också i ord av främmande ursprung, t.ex.: pelicilinc (penicillin), leguliatorius (regulator), levolzleris (revolver). § 111. I dialekten finns det fall då två ljud som står intill varandra genom assimilation smälter samman till en affrikata; se §§ 98, 99, 100, 101. För fall där n genom assimilation får s, š att övergå till c, č, se §§ 98, 99. c) Konsonantbortfall genom assimilation. § 112. Konsonantbortfall genom assimilation förekommer i dialekten i följande fall: 1. När två likadana konsonanter möts faller den första bort på grund av svårigheten att uttala geminater, t.ex.: (k+k) Rōkalnis ~ Rokkalnis (ett berg i byn Pamituvys), šākotis ~ šākkotis; (l+l) špūlanktis ~ špūllanktis; (m+m) žiemitė ~ žiemmitė; (s+s) bū sārgu ~ būs sārgu, bū sulōs ~ būs sulōs, kelislyk ~ kelissyk, pūsaldīs ~ pūssaldis, pūsaušis ~ pūssaušis, pūskystis ~ pūsskystis; (š+š) išōka ~ iššōko išōvē ~ iššōvē, išērė ~ iššērė, išāla ~ iššālo, išsauke ~ iššauke, i šīeno ~ iš šīeno, i šaliēs ~ iš šaliēs, i šūne ~ iš šūnio; (t+t) an tāka ~ ant tāko, an tilta ~ ant tilto, an tulžiēs ~ ant tulžiēs; (ž+ž) užžėlė ~ užžėlė, užžyrāva ~ užžyrāvo, užžvengė ~ užžvengė, užžvygė (užžviegė), u žōdi ~ už žōdį, u žēmē ~ už žēmē. 2. När två konsonanter med olika tonandegrad möts, t.ex.: (d+t) bañtakis ~ bañdtakis (en väg där en hjord drivs); (g+k) dalkotis ~ dalgkotis; (k+g) būgalis ~ būkgalis (den trubbiga änden av en klubba), žvāgalis ~ žvākgali s; (s+z) pasidarý žūkuls ~ pasidarýs žūkulas (den kokande maträtten klumpar ihop sig); (s+ž) bū žolēs ~ būs žolēs, mū žardý ~ mūs žardýje (i vår fålla), pūžiemis ~ pūšiemis, pūžalis ~ pušzalis, pūžlibis ~ pūšlibis (halvblind); (š+ž) išžergė ~ išžergė, išžeŋkt ~ išžengti, i žolēs ~ iš žolēs, i žievēs ~ iš žievēs, 171 i gåsarnas ~ från gåsarna; (š + ž) išimbe ~ išzimbė (išzvimbė), išžylioje ~ išžyliojo, išzirzė ~ išzirzė, išzurgė ~ išzurgė (išpraše, išviliojo); (ž + s) usprink ~ užsprįngti, užsūka ~ užsūko, užsėk ~ užsėk, uskurdę ~ užskurdę, u sāva ~ už sāvo, u saūsa ~ už saūsa; (ž + s) ušōka ~ užšōko, ūšauke ~ užšaukė, ūšvilpe ~ užšvilpė, ušiaūse ~ užšiaūse, u šiaudų ~ už šiaudų, u šieno ~ už šieno. I detta fall assimilerar den andra konsonanten den första, och de båda konsonanterna blir lika och identiska; därför försvinner den första, liksom vid geminering. 3. När två tonande eller två tonlösa konsonanter möts blir den första lik den andra och försvinner, t.ex.: (ž + z) užzimbė (užzvimbė), užzirzė ~ užzirzė; (s + š) pūšaltis ~ pūšaltis, pūšiltis ~ pūšiltis, pušėsta ~ puššėsto, pušimtis ~ puššimtis, saūšake ~ saūššakė, gėr šautuvus ~ geras šautuvas; (š + s) išpirga ~ iššpirgo, išprōga ~ iššprōgo, išprūda ~ iššprūdo, isigąs ~ išsigąs, išūks ~ iššūks, isaūšit ~ iššaūsinti, išpāust ~ iššpāusti, i saūsa ~ iš saūso, i sāve (iš savęs), i skepetōs ~ iš skepetōs, i skiedrōs ~ iš skiedrōs. 4. När två tonande eller två tonlösa konsonanter står intill varandra (oftast i sammansatta ord), och därefter följs av ytterligare en konsonant med ett annat uttal (efter tonande — tonlös, efter tonlösa — tonande), försvinner alltid den andra konsonanten, t.ex.: kìrpente (< kirvpen­tė), kìrkotis (< kirvkoktis), rankōgalis (<rankovgalis), diėmedis (< dievmedis), šalpusne (<šaltpusnė), Pìlkelis (<Piltkelis), vīžgaidis (<vištgaidis), pìkvotė (<piktvotė), pìgdagis (<piktdagis), skìmtelėje (<skimbtelėjo), apklimt (<apklimpti), višžiausis (<višt­žiausis). 2. D i s s i m i l a t i o n § 113. I dialekten förekommer sällsynta fall av progressiv och regressiv dissimilation, t.ex.: lėndre (nendrė), lendrinis (nendrinis), párkelis (parkeris), órdelis (orderis), plūgeris (flygelis), registruoc (registruotas), kalikatūra (karikatūra), seliūnc (seniūnas), trėjingai (treningai). 3. K o n s o n a n t e r n a s a s p i r a t i o n § 114. I ordslut uttalas klusiler med tydlig aspiration. Oftast aspireras konsonanterna k, g, t, t.ex.: àteinant, bėgat, bėk, lipk, aug ~ auga, dęg ~ dėga, sęg ~ sėga. Konsonanter som står före en aspirerad konsonant uttalas hårt. I ordgrupper uttalas de aspirerade ljuden utan aspiration, t.ex.: einant elksnynų, bėk namō. 4. M e t a t e s § 115. Nära metates. I dialekten växlar följande konsonanter oftast: 1. šk ändras till kš, t.ex.: reišk ~ reiškia, reikšt; teškiu, tėkšt; blaškai (halm som kastats omkull), blōškem ~ blōškeme, blōkšt; tryška ~ tryško, trykšt; taišk ~ tauškia, taukšt ~ taukšti; trešk ~ treškia, trėkšt ~ trėkšti; čiaušk ~ čiauškia, čiaūkšt ~ čiaūkšti; pliūška ~ pliūško (bliūško), pliūkšt ~ pliūkšti (bliūkšti); tešk ~ tėškia, tykšti, tiškas (stänk); pyšk ~ pyška, pyūkšt ~ pyūkšt; pōšk ~ pōška, pōkšt ~ pōkšt. 172 2. sk växlar med ks, t.ex.: dreskiù, drėkst. 3. zg växlar med gz, t.ex.: mėzg ~ mėzga, mėkst ~ mėgzti; režginỹs, režst ~ režgti; sumizga ~ sumizgo, mīkst ~ migzti. Det förekommer att även en konsonant och en vokal kan byta plats, t.ex.: pirmas ~ pirmas och primdėlė (ko som kalvat för första gången), primgalỹs (förstfödd). § 116. Fjärrmetates. Fjärrmetates förekommer oftast i ord av främmande ursprung. Konsonanter i intilliggande stavelser byter främst plats, t.ex.: altilėrije (artilleri), cvìliks (cviklis), dōrelis (doleris), mocōtiklas (motociklas), klingeris (kringelis, kringla), klingeriuot (kringeliuoti, vrida, böja, slingra), levoriucije (revolution), rėpcec (recept), nukampū̃ti ~ nukampūtinti (tappa upp och ned, plåga, trötta ut), aukštinielks ~ aukštinielkas (liggande på rygg). Det förekommer fall då en konsonant i en stavelse flyttas från sin plats till en intilliggande stavelse, t.ex.: pempir̃kščei (< penkpirkščiai) ~ penpirkščiai (blå lupiner), vorātlìnkis (< voratinklis). 5. Konsonantbortfall till följd av ändelseförkortning § 117. I dialekten förekommer regelbunden förkortning i ordslut. Ordslut utan betoning påverkas särskilt av denna förkortning, t.ex.: šakas ~ šakos, men: šakõs, galvōs, mergas ~ mergos, men: mergõs, katrõs (jfr §§ 61, 63, 65, 66, 67, 68, 69, 71, 74, 79). Till följd av förkortning av ordändelsen faller j bort i dialekten efter gamla långa vokaler och diftonger, se § 93. § 118. Genom förkortning av ändelser faller också andra konsonanter bort i dialekten. I andra person singularis imperativ utelämnas oftast k, om det finns en konsonant kvar i stamslutet, t.ex.: gér ~ gérk, pil ~ pilk, sém ~ sémk, sùp ~ sùpk. Ibland faller k oregelbundet bort i imperativens andra persons ändelse efter gamla långa vokaler och diftonger, t.ex.: bė ~ bėk, palā ~ palāuk. Det verkar som om k måste ha fallit bort nyligen, eftersom dess palataliserade konsonant fortfarande är mjuk i ordslut. Adverb med suffixet yn (<ymiui) har regelbundet tappat n i dialekten genom förkortning, t.ex.: gerỹ ~ gerỹn, kvailỹ ~ kvailỹn, knapỹ ~ knapỹn (med hälarna först), žemỹ ~ žemỹn, tolỹ ~ tolỹn, tamsỹ ~ tamsỹn, tankỹ ~ tankỹn. Oftast tappar adverb, konjunktioner och diverse andra korta ord sin slutkonsonant, t.ex.: kodė ~ kodėl, todė ~ todėl, mā ~ man, dá ~ dar, dabā ~ dabar, à ~ ar, ì ~ ir, kā ~ kad, kai ~ kaip, tei (taip), štéi (šitaip), anai ~ anaip, kitai ~ kitaip, bele kai (bile kaip). Slutkonsonanten bevaras om den står framför ett ord som börjar med vokal, t.ex.: ar àš, ir àš, kaip àš. 6. Övriga fall av konsonantbortfall n. § 119. Se § 96 för fall där äldre n, som utgjorde den andra delen i tautosyllabiska diftonger, har fallit bort. v. § 120. Regelbundet bortfall av v förekommer i dialektens sammansatta feminina (och där formerna sammanfaller även maskulina) former av räkneord och pronomen 173 i den andra delen, t.ex.: abidì (abidvi), anuódi (anuodvi), katruódi (katruodvi), júodi (juodvi), šituodi (šituodvi), mùdi (mudvi), jùdi (judvi), abiediejų (abiedviejų), abiedem (abiedviem), vienudi (vienudvi), vienudiejų (vienudviejų), men: dvi, dviejų, dviem. Ibland förekommer även oregelbundet bortfall av v, t.ex.: lyse (lysvė), lysūte (lysvutė), žimbė (zvimbia), pražimbė (prazvimbė), žimbims (zvimbimas), žim-zims (zimzimas), apynėi (< apyniai) ~ apyniai. d. § 121. Regelbundet bortfall av d förekommer i dialektens ord med suffixet -zda, t.ex.: lazà ~ lazdà, lìzas ~ lizdas, lazúot ~ lazdúoti (slå med en käpp), lažėlė ~ lazdėlė, ližėlìs ~ lizdėlis, baržà ~ barzdà, baržúot ~ barzdúoti (gnida något med skägg), baržylà ~ barzdylà, baržùks ~ barzdiukas, blauždà ~ blauzda, blauždžiùkė ~ blauzdiūkė, bràžas ~ bràzdas, bražúot ~ brazduoti (skala en morot eller annan grönsak till små flagor), gramžas ~ gramždas (en vit, hård svamp som lämpar sig för saltning), grūžas ~ grūzdas (samma sak), vėžas ~ vėzdas (käpp, klubba), bėžas ~ bėzdas (en buske som liknar olvon, med röda bär), skužbežais ~ skužbeždis (en svamp som ryker). Yngre dialekttalare uttalar dessa ord med d i suffixet. § 122. Konsonantbortfall i början av ord är sällsynt och tillfälligt, t.ex.: okiėčėt (vokiečiai), olungė (volungė), Ólungiškė (Volungiškė, bynamn), ovėris (voveris), rolàž (brolau), roliùk (broliuk), rolyti (brolyti), ėrem (gėreme), ėrsim (gersime), ūpūžė (rupūžė), inóutumei (žinotumei). I dialekten är sådana former av dessa ord vanligare och mer etablerade som finns i standardlitauiskan. 7. Tillägg och inskott av konsonanter § 123. I början av ordet före ie skjuts alltid j in i dialekten, och före uo ibland v, t.ex.: jėškau (jag söker), jieva (vide), jietis (spjut), jėšmas (spindel), vūoga (bär), vūogaut (plocka bär), vaūkštis ~ aukšlis (en behållare gjord av björknäver för att plocka bär). § 124. Mellan två vokaler som hör till olika stavelser, och ibland även till olika ord, skjuts ibland j in. Detta sker oftast när den ena vokalen är främre och den andra bakre, t.ex.: Pajikojėi ~ Paikojai (ett bynamn), į jūpą ~ į ūpą, įjaūdžiau ~ įjaudžiau, įjejau ~ įėjau, įjeit ~ įeiti. § 125. Icke-regelbundet förekommer ibland fall där konsonanter läggs till i början av ordet, t.ex.: taūkštas (hög), džiogjys (gräshoppa), silsėtis (vila). § 126. Ibland skjuts k in i mitten av ordet, t.ex.: plūkštas (fiber), raikštis (band), pėkščes (till fots). Man antar att inskottet av k i liknande fall har uppstått genom analogi med andra ord⁶³. Sannolikt förekommer k även i ordet sklidus (hal, jfr sklidinas ’slemmig’) genom analogi med andra ord. ⁶³ Жг. И. Эндзелинъ. О вставочныхъ k и g въ балтійскихъ языкахъ, 9 — 11, С.-Петербургъ, 1913. 174 8. Olika artikulatoriska förändringar § 127. I början av ordet uttalas ibland p i stället för litauiskt b före l, t.ex.: suplūška (det rasade samman), plūnk (det vissnar). I början av vissa ord av främmande ursprung övergår p till b, t.ex.: bliomba (plomb), bliombuot (försegla med plomb). FONETIKEN I MITUVAS FLODBÄCKENS DIALEKT Э. И. ГРИНАВЯЦКЕНЕ Sammanfattning Syftet med föreliggande arbete är att beskriva och vetenskapligt undersöka det fonetiska systemet i nordvästaukštaiternas dialekt, där den litterära språkets betoning behålls. I arbetet fastställs ljudinventariet, betoningen beskrivs och dialektens intonation, vokalism och konsonantism undersöks. Dialektens fonetiska företeelser förklaras historiskt; de jämförs med fakta från det litauiska litteraturspråket och angränsande dialekter. Arbetet fastställer också lagarna för hur dialektens fonetiska företeelser uppkommer, sprids och används. På så sätt framställs dialektens fonetik i arbetet som ett system i utveckling. I inledningen anges dialektens gränser och utbredningsområde. Den undersökta dialekten omfattar en fyrhörning som bildas av Jurbarkas och Raseiniai distrikt, i vars utkanter följande orter ligger: Smalininkai, Vadžgirys, Šimkaičiai, Stakiai, Skirsnemunė. Genom förkortning av de obetonade forn långa ändelserna -a, -as, -e, -es (i det litauiska språket -o, -os, -ė, -ės, t.ex.: šāka ”säger”, šākas ”grenar”, šāke ”sade”, šākes ”högaffel”) hör dialekten till nordvästaukštaiternas dialektområde. Gränsen för den villkorliga betoningstillbakadragningen (längs linjen Juodaičiai — Juodkėnai — Paišlinys) skiljer dialekten från andra nordvästaukštaitiska dialekter. Bevarandet av hårt l framför bakre vokaler skiljer den undersökta dialekten från den nordvästaukštaitiska dialekt som tidigare hörde till Klaipėdaområdet (väster om Smalininkai uttalas pliauks ”hår” i stället för pláuks osv. under inflytande av det tyska språket). I öster gränsar dialekten till Veliuonas dialekt. Denna gräns fastställdes första gången av A. Salys år 1933 (se Archivum Philologicum, IV). I föreliggande arbete har dialektgränserna preciserats. För närvarande räknas området öster om linjen Skirsnemunė — Barzdžiai — Stakiai — Ariogala fortfarande till Veliuonas dialekt. Det bör noteras att obetonade -ė, -o öster om den gräns som fastställs i arbetet endast i ordslutets öppna position har övergått till -i, -u (sāki ”sade”, sāku ”säger”), medan dessa ljud i ordslutets slutna position inte skiljer sig från ljuden i det litauiska språket. En fullständig övergång av obetonade slutliga -o, -ė till -u, -i förekommer först längre österut (kring Veliuona och Ariogala). I söder når dialekten fram 175 till Nemunasflodens norra strand och gränsar till Zanemunės Veliuona-dialekt. I nordväst skiljer stora skogar dialekten från de žemaitiska dūnininkai. Eftersom den undersökta dialekten ligger mellan de žemaitiska dūnininkai-dialekterna och Veliuona-dialekten har den vissa gemensamma drag med žemaitiskan i sin västra utkant och med Veliuona-dialekten i sitt östra hörn. Språkmaterialet samlades in genom intervjuer med företrädare för den undersökta dialekten och närliggande dialekter. Åren 1948–1955 genomfördes omkring 450 samtal på olika platser inom undersökningsområdet. I den avslutande delen av inledningen ges uppgifter om områdets historia och en översikt över litteraturen (vissa fakta om denna dialekt behandlas i språkvetenskapliga arbeten av I. Juška, K. Jaunius, A. Baranauskas, A. Pogodinas, A. Salys m.fl.). Ljudinventarium. Dialekten har följande vokaler: a, ą, e, ė, ę, i, y, į, o, u, ų, ū. Uttalet av de flesta vokaler sammanfaller med uttalet av vokalerna i det litauiska språket; endast vokalen e framför en hård konsonant uttalas alltid med en a-klang. Så uttalas e i ord som bẽržas ”björk”, nẽš ”ska/bär”. I ord av främmande ursprung och i diftongiska kombinationer är vokalen o svagt labialiserad och uttalas med en obetydlig a-klang. Så uttalas o i orden kaliõšai ”galoscher”, raudõnc ”röd” och i andra ord. Dialekten har 19 konsonanter: b, d, g, j, k, l, m, n, p, r, s, š, t, v, z, ž, f, ch, h. Konsonanterna f, ch, h förekommer mer sällan än de andra i dialekten, eftersom äldre dialekttalare uttalar p, k, g i deras ställe. Konsonanterna uttalas som i det litauiska språket. De är alla hårda och mjuka, endast j är alltid mjukt. Nasalt n framför de velara k, g är alltid velart. Så uttalas n i orden lankà ”äng”, lẽngvas ”lätt” och i andra ord. Dialekten har fyra affrikator: c, č, dz, dž. Den ovanligaste affrikatan är dz. Affrikatorna kan vara hårda och mjuka; de uttalas som i det litauiska språket. Dialekten har samma forna diftonger och diftongkombinationer som förekommer i det litauiska språket. Därutöver förekommer sekundära diftonger samt diftong- och triftongkombinationer i dialekten. Sekundära diftonger uppkommer i dialekten genom vokalkontraktion och elision (praït ”gå igenom”, preït ”närma sig”). Sekundära diftong- och triftongkombinationer uppkommer av en vokal (a, e, ė, i, y, o, u, ū) eller diftong (oftast ie, uo) och en konsonant l, m, n, r, j, v vid förkortning av ordslutet eller i sammansättningar (sprãgils ”tröskverk”, Nẽmunc ”Nemunas”, tetẽnc ”mosters man”, akỹls ”skarpögd”, atõls ”återväxt”, kūnc ”kropp”, gỹvs ”levande”, šãutuvs ”gevär”, alui ”i öl”, pienc ”mjölk”, tẽvs ”far”, žiemkenčei ”höstsådda grödor”). Ibland förekommer triftongkombinationerna ai, au, ei + l, m, n, r (kiaũlvedris ”svinhink”), men de övergår ofta till diftonger (pagalst < pagailsta ”det blir synd om”). Betoning. Huvudbetoningens placering i den undersökta dialekten skiljer sig inte på något sätt från betoningens placering i det litauiska språket. Varje ord har vanligen en betonad stavelse (karvẽlis ”duva”), men ord med det obetonade suffixet -av- 176 Även vissa sammansatta ord har ibland sekundär betoning. Den förekommer på näst sista stavelsen i ord som báltáva ”bleknade”, akétvirbàlis ”harvtand” m.fl. I dialekten förekommer många fall av proklis och enklis. Ibland utgör betoningens placering ett ljudkriterium för att skilja mellan ords betydelser (šalty < šaltyje ”i kylan”, šaltỹ < šaltỹn ”kallare”). Intonation. I den undersökta dialekten finns det fyra intonationstyper i betonade stavelser: kort (trumpinė), fallande (tvirtapradė), stigande (tvirtagalė) och medelhög (vidurinė). En vokal med kort intonation uttalas kort men med kraft. Alla betonade korta vokaler uttalas med denna intonation, oavsett ursprung (kàst ”gräva”, šakà ”gren”, laukė ”på fältet”, gerì ”goda”, sukù ”jag snurrar”, sŏks ”saft”). När en betonad vokal uttalas med fallande intonation koncentreras röststyrkan i ljudets början (bėkt ”springa”), medan den i diftonger samt diftongiska och trif tongiska kombinationer koncentreras på den första komponenten (báime ”rädsla”). En vokal med fallande intonation är vanligen lång, men den första komponenten i i, u, o + l, m, n, r, v är alltid kort (vežìms ”vagn”, órs ”luft”). I suffixen -aitis, -aitė närmar sig den fallande intonationen genom sitt uttal den avbrutna, starkt initiala intonationen i de žemaitiska dialekterna. Den stigande intonationen ligger, vad gäller röstens rörelse, nära den jämnt stigande intonation i litauiska som K. Jaunius beskrivit1. Den är betydligt kortare än den utdragna intonation som är karakteristisk för de žemaitiska dialekterna. När en betonad vokal uttalas med stigande intonation koncentreras röststyrkan i ljudets slut (lėke ”flög”), medan den i diftonger och diftongiska kombinationer koncentreras i slutet av den första och början av den andra komponenten. Båda komponenterna i en sådan diftong eller diftongisk kombination är oftast halvlånga (baidė ”skrämde”), men den första komponenten i kombinationer med starkt slut ė, y, ū + l, m, n, r, v är alltid lång (žvūrs ”höger”). I trif tongiska kombinationer koncentreras röststyrkan på de två första komponenterna (kiėmžolės ”gräsmatta”). Till sin röstliga rörelse och placeringen av röststyrkan är medelintonationen en förkortad stigande intonation som inte fullföljs. Den första komponenten i diftongiska kombinationer med medelintonation är vanligen halvlång, och den andra kort (ant ”på”, medium ”med honung”). Denna intonation förekommer i: 1. sekundära diftongiska kombinationer med tillbakadragen betoning (geram ”i det goda”); 2. sekundära diftongiska kombinationer som uppstått ur y, o + l, m, n, r, v med starkt slut (vols ”vall”, kolektyvs ”kolchos”). 1 Ср. Кс. К. Явнисъ, Памятная книжка Ковенской губернии, Ковна, 135, 1900. 12. Kalbotyros klausimai 177 Även i obetonade långa stavelser skiljer man mellan intonationer. Långa förbetonade stavelser uttalas med stigande intonation (grėbėję ”räfserska”), medan de efterbetonade uttalas med fallande intonation (bótkótis ”piskaskaft”). Dialekten uppvisar många fall där fallande intonation övergår i stigande (kóje ”fot” och arželtkójis ”lurvigfotad”), där stigande och kort intonation övergår i fallande (gyvén < gyvėna ”lever (-r)”, aríms < arìmas ”åker”) samt fall där medelintonation uppstår ur stigande (par < per ”genom”). Ibland utgör intonationen ett ljudkriterium för att fastställa ordens betydelse (šakó ”förgrenar sig (-r)”, och šakō ”på grenarna”). Vokalism. I denna del av arbetet behandlas vokalismen i ordstammen och i ordslutet samt vokalernas kombinatoriska företeelser. De gamla korta i, u samt även i och o (i ord av främmande ursprung) är alltid korta i ordstammen (sùkt ”vrida”). Vokalerna a, e är obetonade och korta (katė ”katt”), medan de under betoning vanligen förlängs och uttalas långt (lāps ”blad”); a, e förlängs inte under betoning i samma fall som i litauiska (mana ”min”, geràsis ”god”). Dessutom uttalas a med bitryck oftast långt (šūkava ”ropade”). Alla övriga vokaler samt diftonger, diftongiska och triftongiska kombinationer är alltid långa i dialekten, både under betoning och i obetonad ställning. Besläktade ord bildas i dialekten genom kvantitativ och kvalitativ växling av rotvokaler. Förändringarna i vokalismen i ordslutet är nyare än i ordstammen. I dialekten gör sig lagen om förkortning av obetonade ordslut starkt gällande. Kort a i ordslut försvinner oftast (nàks ”nagel”, nẽš ”bär”), men i slutna ordslut bevaras det efter s, š, z, ž, c, č eller efter flera frikativor (sausas ”torr”, daržas ”trädgård”). I öppna ordslut bevaras det också efter v och efter en lång stavelse (griūva ”rasar”). Korta e, i, u i ordslut försvinner vanligen (smẽgenc < *smegenes ”hjärna”, alum < alumi ”med öl”, vaikáms < vaikamus ”åt barnen”); endast i vokativändelsen singularis bevaras kort e (vỹre ”man”, vãrge ”sorg”), och i ord med u-stam bevaras även kort u (áiškus ”klar”). De gamla långa a, ē (i litauiska o, e) förkortades i obetonade ordslut (nāma, genitiv singularis ”hus”, rañkas ”händer”), medan de under betoning övergick till o, ē (pelės ”möss”). Förkortningen av dessa vokaler i obetonade ordslut skedde före deras övergång till o, ē, eftersom kort a, e inte kunde uppstå ur o, ē. De gamla u, ū förblir långa i alla fall i verbens tredje person futurum (lỹs ”det kommer att regna”, džiūs ”det kommer att torka”). I detta fall förkortades inte u, ū på grund av att fallande intonation övergick i stigande. Starkt initiala diftonger och alla gamla diftongiska kombinationer i ordslut har i dialekten övergått till korta ljud (vežù < *vežúo ”jag kör”, 178 lāpa < *lapan ”blad”, kāte ”katten”). Det förekommer också fall av långa slutvokaler, de så kallade nasalvokalerna: 1. u < un är alltid lång i genitiv pluralis (utom i personliga pronomen): nóṣu ”näsors”, vārnu ”kråkors”, men: mūsu ”oss”; 2. a < an är alltid lång i nominativ singularis och pluralis av alla particip: bēgas ”springande”, bēga ”springande”; 3. ą < an och i < in är alltid långa i ändelserna på båda leden i alla pronominalformer (gēraji ”den gode”, gērāje ”med den goda”, gērāsęs ”de goda”); 4. ą < an är alltid lång i instrumentalis singularis och ackusativ pluralis av vissa pronomen: tá ”med den där”, tās ”dem där”; 5. i < in är alltid lång i ackusativ singularis av vissa pronomen: anóki ”sådan”, kitóki ”annan”. I dialekten förekommer fall där gamla diftonger har bevarats i ordslut, till exempel i ändelserna för instrumentalis singularis, nominativ och ackusativ pluralis av alla adjektiv, räkneord och vissa pronomen: didesniúoju ”med den äldre”, pirmúoju ”med den första”, baisiáusie ”de allra hemskaste”, anókìe ”sådana”, gerúosiuos ”de goda”. Hos den äldre generationen bevaras diftonger ibland i infinitivändelser och i andra person singularis imperativ (nèštie ”att bära”, bėkie ”spring!”). Den gamla starkt initiala diftongiska kombinationen en, som i dialekten övergått till ẹ, försvinner oftast i lokativändelsen (pìevo ”på ängen”, laukuõs ”på fälten”, širdỹ ”i hjärtat”, alu3 ”i ölet”, men: stóge ”på taket”, akìse ”i ögonen”). I dialekten förekommer följande kombinatoriska företeelser bland vokalerna oftast: vidgning av vokalen e, övergång av bakre vokaler till främre, kontraktion och elision. Konsonantism. I denna del behandlas dialektens konsonanters ursprung och uttal samt deras kombinatoriska företeelser. j försvinner i ordslut när det står mellan en diftong och en kort vokal eller mellan en lång och en kort vokal (a, e < en): ló ”skäller”, ráu ”river”, rañko ”i handen”, vandený ”i vattnet”, vėráuples < vėjarauples ”vattkoppor”. I konsonantkombinationer med j framför bakre vokaler försvinner j vanligen (bróle < *broljà ”broder”), men kombinationerna tj, dj har i dialekten, liksom i litauiska, övergått till affrikatorna č, dž (gaidžei ”tuppar”, svečei ”gäster”); kombinationerna bj, pj har bevarats i ordstammen (bjaũrus ”motbjudande”, spj́aut ”spotta”). Till skillnad från litauiska försvinner konsonanten n i dialektens verb också framför s, t (skį́t ”riva”, skį́siu ”jag kommer att riva”, šęt ”åldras”, pašęsį ”du kommer att åldras”, pašęs ”han/hon/de kommer att åldras”). Affrikator förekommer oftare i dialekten än i litauiska. De uppstår också genom assimilation av två intilliggande konsonanter (t, d + s, š, z, ž; n och s, š, z): kìes < kietas ”hård”, pìkšāsei < pìktšāsei ”skorv”, àdzirze < àtzirzė ”flög surrande hit”, adžėle < atžėlė ”växte upp igen”, šòc < šòdas ”trädgård”, juõčkus < juod + škus ”mörkhyad”, viénc < víenas ”en”, bendzínc < benzìnas ”bensin”. Konsonanterna kan vara korta, men l, m, n, r är, när de utgör andra leden i starkt slutande diftongiska kombinationer, halvlånga; jämfört med halvlånga i, u i samma ställning är de dock betydligt kortare. 179 Framför främre vokaler och vokaler som har förskjutits framåt är konsonanterna palataliserade (tētis ”pappa”), medan de är hårda framför bakre vokaler (lóva ”säng”). Konsonanterna k, g kan vara palataliserade endast när de står omedelbart framför främre vokaler och vokaler som har förskjutits framåt, eller när de står i slutet av ett ord framför en palataliserad konsonant som ingår i samma stavelse (kiẽms ”gård”, Kaišinis ”ägg”, bėkt ”springa”). Om flera konsonanter står framför en främre vokal eller en vokal som har förskjutits framåt, är de alla palataliserade (pašterblė ”plats under taket”), men graden av palatalisering minskar regressivt. Konsonanterna i dialekten är också palataliserade när de står framför ett hårt k, g, som följs av en palataliserad konsonant eller en främre vokal (liñkšmỹbe ”munterhet”, dĩrgit ”reta”). Alla klusiler i slutet av ett ord uttalas aspirerade. k, g, t aspireras oftast. I ordskarven förlorar dessa ljud sin aspiration. Framför tonlösa konsonanter uttalas alla tonande konsonanter tonlöst (bėkt ”springa”), och framför tonande konsonanter uttalas alla tonlösa konsonanter tonande (lìbdams ”när man går ut”). Kontaktassimilation förekommer vid mötet mellan konsonanterna s och č, z och dž. s övergår då i š (mèščiau ”jag skulle ha kastat”), z i ž (liždžiuks ”litet bo”). Konsonanten n framför p övergår ibland i m (pempirkščė < penkpirkščiai ”lupin”). I dialekten förekommer fall av distansassimilation (šušuka < sušūko ”skrek (-skrek de)”). Fall av dissimilation i dialekten är sällsynta (lėndre < nėndre ”vass”). I dialekten förekommer fall där vissa konsonanter försvinner: šākotis < šākkotis ”gaffelskaft”, érsim < gėrsime ”vi ska dricka”, mūdi < mūdvi ”vi båda”, mą < mán ”åt mig”, gerỹ < gerỹn ”till det bättre”). I dialekten förekommer kontakt- och distansmetates (drėkst ”riva” och dreskiu ”jag river”, primdėlė < pirmdėlė ”förstakalv”; vorãtlinkis < voratinklis ”spindelväv”, viėlninks < viėnlinkas ”enkel”).