Kirtis ir priegaidė Kretingos tarmėje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, I LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA ACCENT OCH TONACCENT I KRETINGADIALEKTEN J. ALEKSANDRAVIČIUS Här beskrivs accent och tonaccent i Kretingadialekten. Det undersökta området omfattar inte bara Kretinga, utan även vissa orter nära Kretinga, nämligen Palanga, Darbėnai, Kartena m.fl. Enligt den indelning som används inom litauisk dialektologisk forskning hör den beskrivna dialekten till de kustsamogitiska donininkai-dialekterna. Eftersom dialekternas egenskaper som språkliga system framträder tydligast vid jämförelse med standardspråket, undersöks här accent och tonaccent huvudsakligen genom jämförelser med standardspråket. Accent Accentueringen i de kustsamogitiska donininkai-dialekterna skiljer sig mycket från standardspråkets accentuering. Särskilt anmärkningsvärd är avvikelsen i accentens placering från standardspråket. De mest karakteristiska dragen i de kustsamogitiska dialekternas accentuering är accentretraktion och tendensen att ha inte bara en, utan två betonade stavelser i orden. Det är främst på grund av dessa accentueringsdrag som dialektens ord skiljer sig från standardspråket vad gäller accentens placering. Man antar att de kuriska och seliska språken har påverkat uppkomsten av accentretraktion. Accentretraktion är en tendens i dialekten att flytta accenten från ordslutet mot början. Accentretraktion förekommer i två former: i vissa dialekter flyttas accenten endast i vissa fall, medan den i andra flyttas i alla fall (utom till en ändelse med akutkvantitet). När accenten inte flyttas i alla fall, utan från en kort ändelse (en äldre akutändelse) endast till en lång stam, t.ex. gȉvė ~ gyva (Mūša-flodens avrinningsområde), kallas denna accentretraktion betingad accentretraktion1. Den andra typen av accentretraktion är sådan att accenten flyttas från en cirkumflexändelse och från en kort ändelse (utom en ändelse med akutkvantitet, från vilken accenten inte alls flyttas) till varje stam, lång eller kort: 1 Se Archivum Philologicum, 4, 32, Kaunas (1933). 7. Kalbotyros klausimai 97 ža.u,kā ~ laukāi, rọ.n,kā ~ rankā, gė,rā ~ gerā, ša,kā ~ šakā (nordliga och nordvästliga samogiter), laūkai ~ laūkai, gžīva ~ gyvā, šaka ~ šakā (Joniškis)². En sådan förskjutning av betoningen kallas generell betoningstillbakadragning. Kretinga-dialekten har generell betoningstillbakadragning. Här dras betoningen tillbaka från den cirkumflexa kvantiteten och den korta ändelsen (med undantag för en ändelse med cirkumflex kvantitet, t.ex.: sakâu ~ sakáu (jag säger), darā ~ darái (du gör), laukāms ~ laukáms) till varje rot, både lång och kort: lā.u,kā ~ laukāi, dā.r,žā ~ daržai, vie,žīs³ ~ vėžys, rọ,gīs ~ rugys, kộp,rà ~ kuprà, mėg,là ~ migla. I Kretinga-dialekten bör det särskilda sättet att dra tillbaka betoningen uppmärksammas. Här dras betoningen inte tillbaka helt, utan delas mellan början och slutet av ordet: en del av betoningen flyttas till ordets början, medan den andra delen lämnas kvar på den tidigare betonade platsen. Därför uppstår två betoningar i ordet när betoningen dragits tillbaka — utöver den gamla betoningen uppkommer en ny, som kallas tillbakadragen betoning: ša,kā ~ šakà, lė.ntā ~ lentà, rọ.n,kā ~ rankà, gāi,dīs ~ gaidýs, á.rk,līs ~ arklys, lọ.n,gā ~ langāi, vie,žīs ~ vėžys, dọ.u,bže ~ duobė. Med avseende på rösttrycket är dessa två betoningar olika i dialekten: den tillbakadragna betoningen är starkare än den gamla, som kallas bibetoning. K. Būga framhåller i inledningen till sin ordbok att ”Samogiterna uttalar, förutom den nya framflyttade betoningen, fortfarande också den gamla ändelsebetoningen, som dock är svagare än den nya”⁴. Dialektens bibetoning motsvarar betoningen i standardspråket, t.ex.: akìs ~ à,kės, ausìs ~ à.u,sės. Det bör påpekas att detta särskilda sätt att dra tillbaka betoningen, då betoningen delas i två delar vid tillbakadragningen, inte förekommer i hela den samogitiska dounininkai-dialekten. I det nordöstra hörnet av den samogitiska dounininkai-dialekten (Veg eriai, Klykoliai, Akmenė), som ingår i området för generell betoningstillbakadragning, dras betoningen helt tillbaka från ordslutet till början, utan att några spår lämnas på den gamla platsen: rọ.nka ~ rankà, āusės ~ ausis. I detta fall dras betoningen alltså helt tillbaka från ordslutet till början, och därför uppstår bara en betoning i ordet. I dialekten finns ord med tre och fyra betoningar, vilka uppkommer i tre- eller fyrstavelsesord när betoningen dras tillbaka från ordslutet till början: šė,lộmà ~ šilumà, blėz,dingà ~ blez dingà (svala), dá.r,bėninkùs ~ darbininkùs, drė,gọntùs ~ drigantùs (hingstar), vė,lienėjė ~ velėnijà. Den tredje betoningen (den näst sista) kallas här sekundär tillbakadragen betoning. Den uppkommer genom att betoningen dras tillbaka från ordslutet till början, när inte bara den gamla betoningen blir kvar i ordslutet, utan även stavelsen intill den betonas. Denna stavelse har just sekundär tillbakadragen betoning. Den kallas sekundär tillbakadragen därför att den är svagare än den tillbakadragna, det vill säga den primära tillbakadragna betoningen, men starkare än bibetoningen. ² Žr. Archivum Philologicum, 4, 32, Kaunas (1933). ³ Alla konsonanter före vokalerna ę, į (i) och diftongen ie, samt konsonanterna č, g, k, l, š, ž även före vokalerna e, ė (ę, ē) och diftongerna ei, ėi, markeras inte med några mjukhetstecken, eftersom de i dessa fall alltid är mjuka. Här används den transkription som föreskrivs i programmet för insamling av material till Litauiska språkets atlas (1956). ⁴ K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas, 1 sąs., LI, Kaunas, 1924. 98 I dialekten finns ord med två accenter, som uppkommit inte genom accentretraktion utan genom en tendens att uttala långa stavelser med accent. När vi talar om accentens uppkomst till följd av en tendens att uttala långa stavelser med accent, möter vi två accenter — en huvudaccent och en sekundäraccent. Med huvudaccent avses här en sådan accent som ord har när de inte retraherar accenten från ordslutet till början. Sådana ord som inte retraherar accenten kan, utöver huvudaccenten, även ha en annan accent — den så kallade sekundäraccenten. Den förekommer i ord som i dialekten har en lång stavelse efter huvudaccenten. Den långa stavelse som följer efter huvudaccenten uttalas med accent i dialekten. Till följd av det accentuerade uttalet av en sådan stavelse uppkommer, utöver huvudaccenten, en ny accent — sekundäraccenten. Den kallas sekundäraccent eftersom huvudaccenten delas i två delar, varav den ena liksom förskjuts från ordets början till slutet, det vill säga accenten fördelas mellan ordets början och slut: árk,lõu ~ arkliuo (åt hästen), vã,kõu ~ vaikuo (åt barnet), sẽi,nã ~ sienai (åt väggen), šǫ,nẽi ~ šunie (åt hunden), prãus,tẽis ~ prausties (att tvätta sig). Huvudaccenten uttalas med starkare röst, medan sekundäraccenten uttalas svagare. Sekundäraccentens uppkomst är liksom den omvända processen jämfört med accentretraktion från ordslutet till början. Sekundäraccent förekommer när en lång stavelse följer efter huvudaccenten, eller när en lång stavelse har uppkommit genom att den korta vokalen i en sluten ändelse fallit bort: lõn,gõu ~ lánguo (åt fönstret), trũo,bã ~ tróbai, kãrk,lã ~ kãrklai, bīm,bãls ~ biṁbalas, vẽr,pãls ~ vẽrpalas, giẽ,rãls ~ gėralas, dū,bẽls ~ dóbilas, kẽr,mẽns ~ kìrminas, žǭ,sẽns ~ žąsinas, kón,dõuls ~ kánduolas (kärna). I vissa fall har huvudaccenten i ord med sekundäraccent en kort accentkontur. Detta inträffar när den stavelse som huvudaccenten faller på består av en kort vokal: kã,tẽns ~ kãtinas, ã,vẽns ~ ãvinas, stã,lõu ~ stãluo (åt bordet), gà,lõu ~ gãluo (åt huvudet), ã,vẽi ~ ãvie (åt fåret), šã,kã ~ šãkai, sǫk,tẽis ~ sùkties (att vrida sig). Det bör noteras att när ordet saknar sekundäraccent är accentkonturen lång: kãtẽna ~ kãtiną, ãvẽno ~ ãvinų, stãla ~ stãlo, gãla ~ gãlą, ãvis ~ ãvys, šãkas ~ šãkos. Sammansatta ord är vanligen flerstaviga och har oftast två accenter — en huvudaccent och en sekundäraccent. I dessa fall, liksom i osammansatta ord, följer sekundäraccenten efter huvudaccenten. Sekundäraccent förekommer framför allt i sammansatta ord där huvudaccenten faller på en fogvokal eller på den första delen av det sammansatta ordet: avẽ,kãilis ~ avikailis, galvūo,vẽršis ~ galvovi̇ršis, saulẽ,kãita ~ saulėkaita, griẽblà,kūotis ~ grėblãkotis, ognà,vẽitė ~ ugnãvietė, akì,brǫ́ukšmis ~ akibruokšmis, sãldà,rū́kštis ~ sáldrūkštis, põs,brúolis ~ pùsbro­lis, rẽt,sĩkis ~ rẽtsykis, kél,vẽitė ~ kélvietė, luopẽt,kūotis ~ lopėtkotis, meškẽr,kūotis ~ meškėrkotis. Om en lång stavelse som uttalas i dialekten inte följer efter huvudaccenten i ordet, har ordet inte heller någon sekundäraccent, även om huvudaccenten faller på en fogvokal eller på den första delen av det sammansatta ordet: miešlãvežis ~ mėšlãvežis, arklãganis ~ arklãganis, kaulãšeris ~ kiaulãšeris, tãrpšakis ~ taĩpšakis, pō.spadė ~ pùspadė. 99 Sekundäraccent förekommer inte heller när huvudaccenten i dialekten ligger på den andra delen av det sammansatta ordet: vėinrọnkis ~ vienrañkis, stuorlūpis ~ storlūpis, dẹtpẹlvis ~ didpilvis, mažakālbis ~ mažakalbis, veĩnakis ~ vienāki̇s. Av det som sagts om dialektens accent framgår att dialekten totalt har fem accenter: retraherad accent (primär retraherad accent), sekundär accent, retraherad sekundär accent, huvudaccent och sekundäraccent. I dialekten kan orden ha inte bara en accent, som i standardspråket, utan två och ibland till och med fler accenter. Tonaccent I Kretingadialekten skiljer sig ordens tonaccenter, liksom ordens accentplacering, avsevärt från standardspråket. I denna dialekt finns det inte tre tonaccenter, som i standardspråket, utan fem: kort, fallande, bruten, medial och stigande. Vissa tonaccenter liknar standardspråkets tonaccenter, medan andra är karakteristiska enbart för dialekten. De som genom röstens rörelse mest liknar motsvarande tonaccenter i standardspråket är kort, fallande och stigande, medan bruten och medial tonaccent är karakteristiska enbart för dialekten. Den brutna tonaccenten skiljer sig mest från standardspråkets tonaccenter; i dialekten uttalas den i stället för standardspråkets stigande tonaccent och kännetecknas av ett kraftigt fall och ett röstbrott, mycket kraftigare än i standardspråkets stigande tonaccent. Den fallande tonaccenten liknar standardspråkets fallande tonaccent endast genom sin stigande röstkontur, men skiljer sig genom röstfallet. Dialektens fallande tonaccent är längre och mer utdragen än i standardspråket. Standardspråket har ingen medial tonaccent alls. Den liknar den fallande, men är betydligt kortare. I dialekten uttalas den mediala tonaccenten på förlängda korta vokaler, när en kort tonaccent förlängs eller när accenten flyttas från en ordändelse av fallande längd till en rot av fallande längd. Som nämnts har vissa ord i dialekten två, ibland till och med fler accenter, och accenterna kan vara huvudaccent, tillbakadragen accent eller flyttad accent. I dialekten har inte bara huvudaccenten utan även de tillbakadragna och flyttade accenterna tonaccent. Eftersom alla betonade stavelser också har tonaccent, har ord med två accenter alltså två tonaccenter, medan ord med fler accenter har lika många tonaccenter som accenter. Den tillbakadragna accentens tonaccent är av tre slag: kort, medial och stigande. Den korta tonaccenten på en tillbakadragen accent förekommer när accenten flyttas från en kort ändelse eller en ändelse av fallande längd till en kort rot: lãz,dà ~ lazdà, mė,dõs ~ medùs, rà,sà ~ rasà, sà,là ~ salà, šẹ,lòmà ~ šilùmą, tẹ,kėnà ~ tekinà, nãš,lĩs ~ našlỹs, šẹ,rĩs ~ šerỹs, d,veñã ~ avinãi, kã,teñã ~ katinãi, pẹ,lẹnã ~ pelenãi. Den mediala tonaccenten på en tillbakadragen accent förekommer när accenten flyttas från en kort ändelse eller en ändelse av fallande längd till en rot av fallande längd: ã.u,sẹs ~ ausis, lộ,n,kà ~ lankà, bã.rz,dà ~ barzdà, skũo,là ~ skolà, žẹ.i,mà ~ žiemà, lã.u,kã ~ laukai, dọ.u,biẹ ~ duobė, vie,žie ~ vežė, žũo,lie ~ žolė, pũs,lie ~ pušlė. 100 Den stigande tonaccenten på en tillbakadragen accent förekommer när accenten flyttas från en kort ändelse eller en ändelse av fallande längd till en rot av stigande längd: á.rk,lìs ∼ arklỹs, grieblìs ∼ grėblỹs, ló.nigà ∼ langai, še.r,dės ∼ širdìs, tie,vã ∼ tėvai, čã.u,dõlìs ∼ čiaudulỹs. I dialekten flyttas accenten aldrig bort från en ändelse av stigande längd: gerà ∼ gerái (nytt.), nušãls ∼ nušãls (nušals), laukáms ∼ laukáms, arkliẽms ∼ arkliáms, gerám ∼ gerám, ausìms ∼ ausìms, galvióms ∼ galvóms; detsamma gäller verb i första och andra person singular, eftersom dialekten i dessa fall har en ändelse av stigande längd: darãu ∼ darãu (daraũ), rašãu ∼ rašãu (rašau), palekáu ∼ palikáu (palikaũ), matã ∼ mataĩ (matai), darã ∼ darái (darai), skaitė ∼ skaitėi (skaitėi), nešė ∼ nešėi (nešėi), padarė ∼ padarėi (padarėi). Biapostrofen, som uppstått i dialekten till följd av accentförskjutning, har också tonaccent. Den har två möjliga tonaccenter: kort eller fallande. Om accenten flyttas från den sista korta stavelsen, blir den sekundära accentens tonaccent i den stavelsen (i slutet av ordet) kort: à.kẽs ∼ akìs, gè.rà ∼ gerà, lã.u,kùs ∼ laukùs, põ.i,kòs ∼ puikùs, šà,kà ∼ šakà, vã,r,kùs ∼ vaikus; men om accenten flyttas från den sista stavelsen av fallande längd, blir den sekundära accentens tonaccent i den stavelsen (i slutet av ordet) fallande: dã.r,bã ∼ darbai, è,žỹs ∼ ežỹs, lã.u,kã ∼ laukai, lã,šẽnẽ ∼ lašiniai, vã,kã ∼ vaikai. Sekundära tillbakadragna accenter har två möjliga tonaccenter: kort eller fallande: Vúo,kitėjè ∼ Vokytiją (Vokietiją), Krẽ,tingà ∼ Kretingą. Av det som sagts framgår att dialekten, till följd av accentförskjutning och en tendens att uttala långa stavelser betonade, får en tillbakadragen, sekundär och flyttad accent med fem tonaccenter: kort, fallande, bruten, medial och stigande. Kort tonaccent. Kort tonaccent (markerad med grav accent ”`”) har korta stavelser som bildas av vokaler a, e, ė, i, o, u. Rösttrycket vid uttalet är kort och medelstarkt. I dialekten förekommer kort tonaccent i följande fall: a) I enstaviga ord på de korta vokalerna a, e, ė, i, o, u, som motsvarar standardspråkets korta vokaler a, e, i, u, u: kàs, tàs, ràs, nèš, vèš, lès, šès ∼ šis, krès ∼ kris, vès ∼ vis, lìg, dò ∼ dù, sò ∼ sù, pùkš, bùpt. b) På de korta vokalerna e, o, som motsvarar standardspråkets korta vokaler i, u, i dialektens enstaviga ord som uppstått ur tvåstaviga ord genom att den korta vokalen i den slutna ändelsen fallit bort: kèts ∼ kitas, dèkts ∼ diktas, pẽkks ∼ piktas, bòts ∼ būtas, tòšts ∼ tuščias, sòkts ∼ sūktas. c) På de korta a, e, som motsvarar standardspråkets a, e med cirkumflexintonation, i enstaviga ord som uppkommit ur tvåstaviga när den korta vokalen i den slutna ändelsen fallit bort: kàps ∼ kąpas, làps ∼ lapas, šàps ∼ šapas, gràps ∼ grąbas, màšes ∼ mažgas, pàts ∼ padas, ràks ∼ rągas, slàpts ∼ slaptas, tàks ∼ takas, lèts ∼ lėdas, mèts ∼ metas, šèšts ∼ šeštas, šèšks ∼ šeškas. d) På de korta vokalerna a, e, som motsvarar standardspråkets vokaler a, e med cirkumflexintonation, i enstaviga ord som i dialekten uppkommit ur två- 101 staviga ord när den korta vokalen i den öppna ändelsen fallit bort: kàs ~ kasa, žàd ~ žada, nèš ~ neša, kėp ~ kepa, lės ~ lesa, mèt ~ meta, vėž ~ veža. e) På de korta vokalerna ę, ė, som motsvarar standardspråkets i, u, i enstaviga ord som i dialekten uppkommit ur tvåstaviga när den korta vokalen i den öppna ändelsen fallit bort: lėp ~ lipa, tėk ~ teki, kėš ~ kiša, lóp ~ lupa, sōk ~ suka, krōt ~ krūta. f) I början av ordet på de korta vokalerna a, e, ę, ė, u, som motsvarar standardspråkets a, e, i, u, u med kort accent – i ord med tillbakadragen betoning, från en kort eller lång slutstavelse till en kort rot: 1) från en kort slutstavelse: à.kės ~ akis, grà.žūs ~ gražūs, à.vežà ~ aviža, mè.dòs ~ medūs, lè.gà ~ liga, vė.dòs ~ vidus, pǫ.šės ~ pušis, ǫg.nės ~ ugnis, nù.krės ~ nukris, nù.lòps ~ nulups; 2) från en lång slutstavelse: là.šėnė ~ lašiniai, àt.àudà ~ ataudai, è.žīs ~ ežys, vė.dòris ~ vidurys, pǫ.šė ~ pušė(i) (pušyje), ǫg.niė ~ ugnė(i) (ugnyje), nù.dàuš ~ nudauš, nù.ės ~ nueis. g) I början av ordet på de korta vokalerna a, e, som motsvarar standardspråkets a, e med cirkumflexintonation, i två- eller flerstaviga ord med sekundär betoning, vilken uppkommit inte genom att betoningen dragits tillbaka från ordslutet till början, utan till följd av stavelser som förlängts och uttalas långa i dialekten: bamà.tònt ~ bamāt ant, sà.kǫnt ~ sàkant, là.kǐntė ~ lãkinti, kà.tė ~ katė, là.pė ~ lapė, lė.sìntė ~ lėsinti, mè.tā ~ mėtai, švè.tìntės ~ švėtinties (švėtintis, gå någonstans för att komma undan regnet). i) I början av ordet på de korta vokalerna a, e, som motsvarar standardspråkets vokaler a, e med cirkumflexintonation, i ord med sekundär betoning, vilken uppkommit när den korta vokalen i den slutna ändelsen fallit bort och därigenom gett upphov till en sekundär diftong och en förlängd stavelse: à.vė̀ns ~ avìnas, àb.dàrs ~ áp daras, àd.bòls ~ atbulas, kà.ràms ~ kàramas, bà.ràms ~ bãramas, kà.tėns ~ kàtinas, svè.tėms ~ svėtimas, tè.kėns ~ tėkinas, vè.dėns ~ vėdinas. j) I början av ordet på de korta vokalerna ę, ė, som motsvarar standardspråkets i, u med kort accent, i tvåstaviga ord med sekundär betoning, vilken uppkommit genom att stavelser förlängts och uttalas långa i dialekten: rė.hìntė ~ rìkinti, rè.tìntė ~ ritinti, švè.tìntė ~ švītinti, dè.dìntė ~ didinti, pǫ.šėi ~ pušies (pušiai), pǫ.tùoms ~ pūtoms, jǫ.dìntė ~ judinti. k) I början av ordet på de korta vokalerna ę, ė, som motsvarar standardspråkets i, u med kort accent, i två- eller flerstaviga ord med sekundär betoning, vilken uppkommit när ändelsens korta vokal fallit bort och därigenom förlängt stavelsen: dė.dėn ~ didina, rė.tėn ~ ritina, kǫ.šėn ~ kušina, jǫ.dėn ~ judina. l) I början av ordet på de korta vokalerna a, e, som motsvarar standardspråkets a, e med cirkumflexintonation, i två- eller flerstaviga ord med sekundär betoning, vilken uppkommit när den korta vokalen i den öppna ändelsen fallit bort och därigenom förlängt stavelsen: mà.šėn ~ mašina, mà.žėn ~ mažina, dè.dėn ~ dedina, kè.pėn ~ kepina. m) I ordslut på de korta vokalerna a, e, ę, i, ė, u, som motsvarar standardspråkets korta vokaler med kort accent, i dialektens sekundärbetoning 102 i accenteringen av ord med bortdragen betoning: šã,kà~šakà, à,vėžã~avižà, gà,lė~galè, kè,i,mė ~ kiemè, dzà,sė~dvasia, và,lė~valia, à,kìs~akis (gal.), ã,u,sìs ~ ausis (gal.); rō,n,kō~ ranka (nag.), krŏ,tò ~ krutù, stà,lùs ~ stalùs, lã,u,kìs ~ laukùs. Cirkumflex accent. Cirkumflex accent (markerat med tecknet ”~”) uttalas i dialekten med en utdragen och lång röstpress. När detta accent uttalas stiger rösten långsamt och under längre tid uppåt och faller sedan plötsligt. Dialektens cirkumflex accent skiljer sig från standardspråkets cirkumflex genom att röstfallet i dialekten är brantare och kortare än i standardspråket. Platsen för accentens rösttryck i diftonger skiljer sig mycket från riksspråket. I riksspråket koncentreras rösttrycket på den andra komponenten i diftonger när tvirtagalė-accent uttalas, medan rösttrycket för denna accent i den beskrivna dialekten alltid koncentreras på diftongernas första komponent: màišas ~ maišas, làiks ~ laikas, lãuks ~ laukas, kẽims ~ kiemas, kŏmps ~ kampas, tẽmptę ~ tempti, rŏnkas ~ rankos, lŏnks ~ lankas, lėkte ~ lėkti, driėpte ~ drėbti, diėdę ~ dėdė, tiėr ~ tera, ǫz,būons ~ uzbonas, Jūons ~ Jōnas, žūodis ~ žodis, lūops ~ lōpas. Eftersom rösttrycket för denna accent koncentreras på diftongens första komponent är den andra komponenten i vissa diftonger (ai, ei) i dialekten benägen att försvinna. Här är några exempel där diftongens andra komponent har försvunnit i dialekten: vãks ~ vaikas, ẽte ~ eiti, grẽts ~ greitas, svẽks ~ sveikas, rẽkals ~ reikalas. Den beskrivna dialektens tvirtagalė-accent liknar samma accent hos žemaičių-dūnininkai. De överensstämmer vad gäller tryckets art, kvantitet och röstens rörelse, men skiljer sig åt beträffande rösttryckets plats, eftersom dūnininkai-accenten i alla diftonger omfattar båda komponenterna, men ligger närmare žemaičių-dounininkai, med en tendens att koncentreras på den första komponenten⁵. Tvirtagalė-accent förekommer i: a) Långa stavelser som består av vokaler med tvirtagalė-längd: ėšėgōstę ~ išsigąsti, grōžts ~ grąžtas, škęštę ~ skęsti, lįstę ~ lįsti, pīkę ~ pykti, šūstę ~ siūsti, liūts ~ liūtas, mūris ~ mūris, liūdns ~ liūdnas. b) Långa stavelser som består av de betonade förlängda vokalerna a, e: dãrę ~ darė, eglãsakę ~ eglasakė, mãžos ~ mažas, šãkę ~ šakė, šãsos ~ šašas, sãkę ~ sakė, kẽkę ~ kėkė, mẽdis ~ medis, šẽnis ~ senis. I ord där en kort uttalad stavelse bildas i dialekten genom att ändelsen förkortas, har vokalerna a, e i en sådan stavelse emellertid, såsom tidigare nämnts, kort accent: bāts ~ batas, lāps ~ lūpas, kāps ~ kāpas, lēts ~ lėdas, svēts ~ svečias, neš ~ neša, vēd ~ vėda. c) Långa stavelser som består av rena eller blandade diftonger med tvirtagalė-längd; i detta fall har diftongernas första komponenter accent: lāuks ~ laukas, āuls ~ aūlas, šāuktę ~ šaukti, lāiks ~ laikas, pēiktę ~ peikti, dėina ~ dieną, šēins ~ šienas, jōuks ~ juokas, mōils ~ muilas, kālts ~ kaltas, šāltis ~ šaltis, kōmps ~ kampas, lōnks ~ lankas, pāršos ~ paršas, šēlptę ~ šelpti, lēngvos ~ lengvas, vērstę ~ versti, tēlptę ~ tilpti, īmtę ~ imti, gīntę ~ ginti, ⁵ Jfr. P. Jonikas, Pagramančio tarmė, § 15, Kaunas, 1939. 103 sėrkte ~ sirgti, gõlte ~ gulti, trūmps ~ trūmpas, šūnkte ~ šūnkti, põrus ~ pūvas. Cirkumflex accent. Cirkumflex accent (markerad med ett takformat tecken ”^”) är typisk för accentretraherande samogitier, och därmed också för den dialekt som beskrivs här, där retraktionen av accenten är särskilt tydlig. Denna typ av accentens rösttryck skiljer sig från den litterära språkets fallande accent. När cirkumflex accent uttalas hörs tydligt ett plötsligt brott i den höjda rösten mitt i ljudet, eftersom glottis då plötsligt sluts. När glottis öppnas igen i samma ögonblick uttalas den andra delen av den betonade fonemet med fallande röst. Röstbrottet vid cirkumflex accent är större än vid den litterära språkets fallande accent. När cirkumflex accent uttalas sluts glottis inte lika mycket i alla fall. Vid uttalet av vissa ljud sluts den mer, vid andra mindre. Detta beror på ljudens kvalitet. Glottis sluts inte helt vid uttalet av exempelvis ljuden ī och ū: rīts ~ rytas, lūpa ~ lūpa. I löpande tal sluts glottis i allmänhet också mindre än när samma ord uttalas separat. Glottis öppnas mer vid uttalet av vokalerna ā, ē: sāu ~ sau, gārs ~ gāras, gērs ~ gēras, dēr ~ dēra. Dessutom öppnas den mer när ord uttalas separat och med eftertryck. Cirkumflex accent skiljer sig inte från den litterära språkets fallande accent vad gäller var rösttrycket ligger, eftersom cirkumflex accent har samma plats för rösttrycket som den litterära språkets fallande accent, nämligen: i diftonger, stigande diftonger och diftonger som motsvarar det litterära språkets o, ē (uo ~ o, ie ~ ē), koncentreras det på den första komponenten: kāilis ~ kāilis, šāukšts ~ šaukštas, sēile ~ seilė, lēipa ~ liepa, dōuna ~ duona, šālts ~ šaltas, ōmžos ~ amžius, pōntis ~ pantis, tārps ~ tarpas, kēlte ~ kelti, lēmba ~ lėmė, sēnte ~ senti, gērte ~ gerti, kā,tēns ~ kątinas, lēns ~ linas, gērs ~ gēras, grūopte ~ gróbti, mūolis ~ móolis, dēte ~ dėti, siedēte ~ sėdėti. Vid cirkumflex accent är röstens rörelse densamma som vid den fallande accenten, nämligen stigande-fallande. Den kräver längre tid att uttala än dialektens fallande accent (se avsnittet ”Fallande accent”). Cirkumflex accent liknar till sin natur den lettiska cirkumflexa accenten. K. Būga kallar i inledningen till sin ordbok den samogitiska cirkumflexa accenten för explosiv eller bruten (cirkumflex) och jämför den med den lettiska cirkumflexa accenten, som på lettiska kallas ”krituoša” och ”grūsta” eller ”lauzta”. Dialektens cirkumflexa accent skiljer sig från den lettiska genom var rösttrycket ligger, eftersom den lettiska cirkumflexa accenten koncentreras på fonemets båda komponenter, medan den samogitiska cirkumflexa accenten koncentreras på den första komponenten. Den skiljer sig också från den lettiska cirkumflexa accenten i fråga om glottisslutning, eftersom glottis sluts mer när samogitisk cirkumflex accent uttalas. Dialektens cirkumflexa accent förekommer på: a) Långa stavelser som bildas av vokaler med fallande accent och lång kvantitet: kõsnis ~ kąsnis, kõste ~ kąsti, sprēste ~ spręsti, žīste ~ žįsti, rīts ~ rytas, gīte ~ gyti, vīrs ~ vyras, skūste ~ skųsti, sūls ~ siūlas, grūts ~ grūdas, lūpa ~ lūpa. 6 K. Būga, Litauiska språkets ordbok, häfte 1, XXIV. 104 b) Långa stavelser som består av rena eller blandade diftonger med cirkumflexlängd: bãime ~ báimė, káuls ~ káulas, sáulė ~ saũlė, méilė ~ meilė, pẽiva ~ pieva, sẽina ~ siena, pẽins ~ pienas, dṹna ~ duona, ǒusis ~ ũosis, kálts ~ káltas, sãmtis ~ sám tis, põntis ~ pántis, kãrvė ~ kárvė, bãrtė ~ bártė, dẽlns ~ dẽlnas, pẽmpė ~ pémpė, lẽnkė ~ lénkė, gẽrvė ~ gérvė. I standardspråket markeras betoningen i blandade diftonger som består av i, u + l, m, n, r, samt i diftongen ui med cirkumflexaccent med grav accent, eftersom vokalerna i och u alltid är korta och förblir korta även i dessa diftonger. I den beskrivna dialekten uttalas de första komponenterna i diftonger som består av i, u + l, m, n, r, samt i diftongen ui långa och har inte kort accent utan bruten accent: skėlte ~ skílti, ė́lks ~ ilgas, tẹ́lts ~ tiltas, tĩmpa ~ timpa, pĩntė ~ pinti, trĩnka ~ trinka, bẽrtė ~ birti, kṓltė ~ kulti, dṹmtė ~ dumti, kṓrpė ~ kurpė, õitė ~ ūiti. Samma accent har även blandade diftonger av sekundärt ursprung, som består av i, u + l, m, n, r: pẽl ~ pila, šẽls ~ šilas, vežẽms ~ vežimas, liekẽms ~ lėkimas, pẽn ~ pina, lẽns ~ linas, mẽn ~ mina, tẽn ~ tina, kõl ~ kulia, gõl ~ gula, aukštõms ~ aukštumas, gelõms ~ gilumas, dõr ~ duria. Bruten accent har också dialektens blandade diftonger av sekundärt ursprung, bildade av a, e + l, m, n, r när en sluten kort ändelse har fallit bort i dialekten: gãls ~ galas, nõms ~ namas, trãns ~ trãnas, gãrs ~ gãras, kẽls ~ kelias, pẽns ~ penas, gẽrs ~ gẽras. c) Dialektens långa stavelser med sekundär betoning, som inte uppkommit genom att betoningen flyttats från ordslutet till början, utan genom att stavelsen förlängts i dialekten: lūo,pĩtė ~ lópyti, vĩ,rã ~ vyrai, vã,kõu ~ vaikუo (vaikui), ãrk,lõu ~ arkliuo (arkliui), gnãi,bĩtė ~ gnaibyti, dãik,stĩte ~ daigstyti, trẽ,lĩnks ~ trilinkas, dė-, gĩntė ~ dėginti, dẹ,dĩnte ~ didinti, lẽ,sãls ~ lėsąlas, sprã,gẽls ~ spragilas, pã-, šãrs ~ pašaras, vã,bãls ~ vabalas. Mellanaccent. Mellanaccenten (markerad med ett upprätt bågformat tecken ”⁀”) är betydligt kortare än cirkumflexaccenten och uttalas utan förlängning. Dess betonade fonem är mindre spänt än vid cirkumflexaccent. Den skiljer sig från cirkumflexaccenten också genom röstens stigning och fall. Vad gäller rösttryckets placering skiljer den sig inte i dialekten från cirkumflexaccenten. I diftonger koncentreras rösttrycket på den första komponenten: dẽ.i,nã ~ dieną, dõ.u,bĩe ~ duobė, lã.u,kã ~ laukai. I dialekten förekommer mellanaccent på: a) Vokalerna ę, ǫ, som motsvarar i, u med kort accent i standardspråket, i öppna stavelser med en enda betoning (dvs. i ord utan sekundär betoning): vẽ.sos ~ visas, bẽ.jė ~ bijo, lẽ.pa ~ lipo, tekẽ.nis ~ tekinis, krẽ.ste ~ krėsti, šõ.kas ~ šūk os, bõ.va ~ buvo, šõ.ni ~ šunį, nõ.gara ~ nūgara, šõ.tẽni ~ šūtinį. Om två- eller flerstaviga ord har två betoningar, dvs. en huvudbetoning och en sekundärbetoning, har vokalerna ę, ǫ, som motsvarar i, u med kort accent i standardspråket, då kort accent i dialekten, inte mellanaccent: vẽ,sãs ~ visais, bẽ,júom ~ bijom, lẽ,pãm ~ lipam, tekẽ,nẽ ~ tekiniai, krẽ,tiuot ~ 105 kritot, šõ,kuoms ~ šukoms, bõ,vuom ~ būvom, šõ,nõ ~ šuniu, nõ,gario ~ nūgaro(j), šõ,tęnõu ~ šutiniu (šutiniu). b) Långa stavelser i tvåstaviga eller flerstaviga ord med tillbakadragen accent från ordslutet till en rot med cirkumflex: õ,sà ~ ąsa, plì,tà ~ plyta, žõ,sės ~ žąsis, dìg,lìs ~ dyglys, bù,rìs ~ būrys, lã,i,kã ~ laikai, sã,u,lã ~ aulai, žė,i,mã ~ žiema, kã,l,vã ~ kalvà, dõ,n,gõs ~ dangūs, mã,r,kã ~ markà, lė,n,tã ~ lentà, dė,r,vã ~ dervà, kõ,l,nės ~ kulnis, dė,r,và ~ dirvà, lã,i,kėnã ~ laikinai, kù,m,pnūosõ ~ kumpnosà, lã,uk,nėšà ~ lauknešà. Akutintonation. Akutintonationens tonrörelse är stigande-fallande (markeras med ett högersnedstreck ”´”). Den stigande delen av tonrörelsen är kortare än den fallande. Vid uttalet stiger tontrycket plötsligt och faller sedan jämnt under en längre tid mot slutet. Akutintonationen sammanfaller med standardspråket vad gäller tontryckets placering. Intonationens tontryck koncentreras på den första komponenten i diftonger: á,rk,lìs ~ arklys, šė,r,dės ~ širdis. Tontrycket koncentreras på den första komponenten också i diftonger som motsvarar standardspråkets vokaler o och ė: žùo,gã ~ žiogai, grìeb,lìs ~ grėblys. I dialekten förekommer akutintonation endast i ord där accenten dras tillbaka från ordslutet mot början. Som bekant dras accenten i dialekten tillbaka från en cirkumflexisk eller kort ändelse, medan den tillbakadragna accentens intonation kan vara av tre slag: kort, medial eller akut, beroende på vilken rot accenten dras tillbaka till. Akutintonation uppträder när accenten dras tillbaka till en akut rot, det vill säga en rot vars betonade stavelse har akutintonation: vie,žīs ~ vėžys, gì,và ~ gyvà, vie,gėlė ~ vėgelė, gá,l,và ~ galvà, gė,l,žės ~ gelžis, vùo,žīs ~ ožys, gė,lž,gàlīs ~ gelžgalys, vùo,bėlė ~ obelė, tie,vã ~ tėvai, vùo,šėkà ~ ožika (ožka), tā,u,kã ~ taukai, šė,r,dės ~ širdis, dá,r,bėninks ~ darbininkas. Eftersom det inte finns särskilt många ord i dialekten där accenten dras tillbaka till en akut rot, och akutintonation endast förekommer när accenten dras tillbaka till en akut rot, är denna intonation alltså ovanlig i dialekten. ACCENT OCH INTONATION I KRETINGADIALEKTEN И. И. АЛЕКСАНДРАВИЧЮС Sammanfattning Enligt den vedertagna indelningen inom litauisk dialektologi hör den beskrivna dialekten till den kustsamogitiska dialekten – doinininkai. Språkforskare har länge uppmärksammat denna dialekt, eftersom gamla språkliga särdrag har bevarats i den. Eftersom dialektens särdrag som språksystem framträder tydligast vid jämförelse med standardspråket, undersöks betoning och intonation huvudsakligen genom jämförelse. 106 Den beskrivna dialektens betoning och intonation skiljer sig från standardspråkets. De mest karakteristiska dragen inom dialektens betoning är retraktion av betoningen och förekomsten av två eller fler betonade stavelser. I Kretingadialekten flyttas betoningen från stigande kvantitet och en kort ändelse (utom ändelser med fallande kvantitet) till varje lång eller kort stavelse. Den flyttas dock inte helt, utan fördelas mellan ordets början och slut: en del av betoningen flyttas till ordets början, medan den andra delen blir kvar på sin ursprungliga plats. På grund av denna betoningretraktion ökar antalet betonade stavelser i ordet. Därför har ord med retraktionsbetoning inte bara en betonad stavelse, utan två eller fler. Sekundär betoning uppträder i dialekten inte bara som ett resultat av att betoningen flyttas, utan också när en lång stavelse följer efter huvudbetoningen. Om det inte finns någon lång stavelse efter huvudbetoningen i ett ord, har ordet ingen sekundär betoning. Kretingadialekten har fem intonationer: kort, stigande, avbruten, mellanliggande och fallande. När det gäller röstens rörelse ligger de korta, stigande och fallande intonationerna närmast standardspråket, medan dialektens avbrutna intonation skiljer sig från standardspråkets fallande intonation genom ett kraftigt röstfall. Dialektens stigande intonation liknar standardspråkets stigande intonation endast genom att rösten höjs. Dialektens stigande intonation är längre och mer utdragen än standardspråkets. Dialektens mellanliggande intonation saknas i standardspråket. Den liknar den stigande intonationen, men är mycket kortare. I dialekten förekommer den mellanliggande intonationen när det finns korta vokaler som uppstått genom förlängning av den korta intonationen, eller när betoningen flyttas från en stavelse med stigande kvantitet till en rot med stigande kvantitet. I dialekten har både huvudbetoningar och sekundära betoningar intonation, oavsett hur den sekundära betoningen har uppstått i ordet: antingen till följd av betoningens retraktion eller genom att betoning uppstått på en lång stavelse. Ord med två eller fler betoningar har också två eller fler intonationer.