Pirmosios lietuviškos knygos tarmė

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, I LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA DEN FÖRSTA LITAUISKA BOKENS DIALEKT J. SENKUS I. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR 1. Nuvarande antaganden och undersökningar om Mažvydas katekesdialekt Att den dialekt som ligger till grund för katekesspråket1 är den žemaitiska har länge varit allmänt erkänt. A. Schleicher (se [1] XI) hänförde katekesen till klaipėdiškiai-dialekten (jfr [2] 45). Denna teori godtogs och erkändes länge. År 1922 förkastade redaktören för utgåvan av Mažvydas skrifter denna teori och sade: ”egentligen kan vi tills vidare bara dra slutsatsen om hans dialekt att den är žemaitisk. Vi förmår ännu inte närmare fastställa dess gränser” ([1] XI). K. Būga ([3] LVII och 6) anser att både katekesen och dess översättare Mažvydas talade en nordvästlig žemaitisk dialekt. Men varken den ene eller den andre underbygger sina påståenden tydligare eller mer utförligt, och de försöker inte heller styrka och bevisa dem. Inte heller gör eller försöker andra litauiska språkforskare göra detta. A. Salys nämner till exempel, när han påpekar att vissa žemaiter bevarar diftongerna am, an, em, en oförändrade, endast i förbigående att ”Mažvydas skriver också an, am och en, em, det vill säga att han har bevarat dem oförändrade. Men även till börden är han förmodligen från Žemaitijas södra hörn” ([4] 15). Detta gör norrmannen Ch. Stang i sitt verk ”Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas”. Ch. Stang kommer, efter att ha undersökt katekesspråket och om än inte helt övertygande vederlagt A. Schleichers bevis, fram till följande slutsatser (se [5] § 340): 1. Mažvydas var en žemait från Stor-Litauen. 2. Hela hans språkliga grund är den nordvästliga eller centrala žemaitiska dialekten. 3. Katekesens dialekt är inte rent žemaitisk, utan žemaitisk med inslag av aukštaitiska. Mažvydas språk är dock inte en osammanhängande blandning av de žemaitiska och aukštaitiska dialekterna, utan en žemaitisk dialekt modifierad av aukštaitiska drag. Det förekommer alltså, vid sidan av normala (žemaitiska) former, även aukštaitiska former. 2. Förändringar i det litauiska språket och den žemaitiska dialektens utbredningsområde Enligt uppgifterna i den historiska litauiska grammatiken uttalade och böjde de forntida litauerna ordet medį ungefär så här för omkring 500 år sedan: *medjai, *medjuon, *medjamus, *medjuons, *medjais, *medjuonsen. Så uttalade även 1Här avses den så kallade Catechismusa prasty szadei...., översatt av M. Mažvydas, Karaliaučius, 1547. 67 böjde jautì och andra ord. Av exemplen ser vi att i forntida litauisk böjning och uttal förekom ljudföljderna dž, tj i stället för dagens dž, č. Senare började det korta forntida a, eller a som då redan hade förkortats (utom i diftongen au), i de former där det följde efter tj, dj uttalas som e i nordvästra Litauen; j, som hade uppstått före e, skulle enligt den historiska litauiska fonetikens lag försvinna (se [6] § 88 och [5] § 28), alltså tja, dja > tje, dje > te, de. På så sätt började man här uttala forntida litauiska *medjai, *medjamus, *medjais som: medei, medem(u)s, medeis. Den del av nordvästra Litauen som började tala så kallades sedan gammalt för Samogitien, och den sydöstra delen för Aukštaitien. Denna ljudförändring, som formade det litauiska språket till de samogitiska och aukštaitiska dialekterna, kallas i dag av Stangas (se [5] § 28) för ”den samogitiska ljudlagen”. Den uppstod på 1400-talet. I dokument och krönikor från 1300-talet finner vi ortnamn (se [7] 23 ff.) skrivna med t, d, till exempel: Gederaiten (Giedraičiai), Wandeiagel (Vandžiogala). Även namnen Aukštaičių ir Žemaičių skrivs i dessa källor med t. I dokument från slutet av 1300-talet finns ortnamn som redan skrivits på detta sätt: Saltzeniken, Salsemiken (Šalčininkai), Salse (Šalčia – namnet på en bäck söder om Vilnius), Anse (Ančia – Svarta och Vita – biflöden till Nemunas). Men samogiternas Ančia skrivs i samma källor och från samma tid som Ante. Alltså visar det sig att de samogitiska och aukštaitiska dialekterna uppstod i slutet av 1300-talet eller början av 1400-talet – just före tryckningen av den första boken på litauiska. Samogiternas språkområde var förr större än i dag: den historiska gränsen mellan samogitiska och aukštaitiska dialekter löpte längs Nevėžis. I dag räknas fyrhörningen i nordvästra Litauens SSR mellan Darbenų, Vegėrių, Raseinių ir Žemaičių Naumiesčio till Samogitien. Enligt den samogitiska ljudlagen räknas även triangeln mellan Šilutės, Sartininkų ir Labguvos till Samogitien – också här uttalas mėdei, jáutei… Dessutom uttalas pluralens lokativ här samogitiskt – lauku’s ~ laukuse (på åkrarna) – och i, u som > ė, o (utom i fiskardialekten), medan singularens dativ uttalas aukštaitiskt – vi’roj, sū’noj ~ vyrui, sūnui. Detta är alltså en övergångsdialekt mellan samogitiska och aukštaitiska. 3. De samogitiska dialekternas utveckling och huvuddrag Den samogitiska ljudlagens (t, d: č, dž) verkan och gränsen mellan de olika uttalen av diftongerna ie, uo sammanfaller i stort sett, med undantag för den nämnda triangeln. I dag skiljer vi på grund av de olika uttalen av ie, uo inte bara samogiter från aukštaiter, utan delar också in samogiterna i tre subdialekter – där de diftonger uo, ie som aukštaiterna redan hade vid den tiden i stället uttalas på tre olika sätt: aukštaitiskt uo: samogitiskt 1. ọˑ — dọˑna 2. uˑ — duˑna 3. ọu — dọuna ~ duona aukštaitiskt ie: samogitiskt 1. ẹˑ — pẹˑns 2. iˑ — piˑns 3. ẹi — pẹins ~ pienas 68 Efter det olika uttalet av ordet för bröd kallas tre samogitiska dialektvarieteter donininkai, dūnininkai och dounininkai; efter den viktigaste stad som hör till respektive område, Klaipėda, Raseiniai och Telšiai, kan vi kalla dem klaipėdiškiai, raseiniškiai och telšiškiai. Telšiškiai skiljs från raseiniškiai av diagonalen Upyna—Tverai—Judrėnai. Klaipėdiškiai omfattar kustområdet från Kretinga till Šilutė. Man antar att klaipėdiškis e°, o° (de'na, do'na) är de gamla uttalsljuden hos alla litauer, ur vilka senare de högaitiska ie, uo och de samogitiska formerna hos dūnininkai och dounininkai uppstod (jfr den latinska folkspråksformen novo, italienska nuovo, franska nouveau). Därför menar man att ”Jaunius, som det verkar, av enbart fonetiska skäl hävdade att klaipėdiškis de'na och do'na var urformer till de andra samogiternas former: deina, di'na och douma, du'na. I själva verket visar ortnamn som bevarats i 1500-talets rutenska akter i vår stat att samogiterna vid den tiden ännu torde ha uttalat e, o. Bland ortnamnen i dounininkai-området lyckades jag inte finna några spår av ei, ou. Akterna skriver vanligen e, o, och i dūnininkai-området ibland också u, y. Detta visar att övergången e°, o° > i°, u° redan hade börjat här“ ([7] 26). Sammanfattningsvis skulle denna förmodade ljudförändring kunna återges kortfattat på följande sätt. Fornlitauiska ē, ō > → högaitiska ie, uo → samogitiska e°, o° → klaipėdiskiska e°, o° → raseiniskiska i°, u° → telšiskiska ei, ou Utifrån ortnamnsformerna i de gamla dokumenten framgår det att samogiternas tre nutida dialektvarieteter uppstod mellan slutet av 1500-talet och början av 1600-talet—alltså efter 1547, efter Mažvydas. II. DIALEKTALA EGENSKAPER I MAŽVYDAS KATEKES 1. Fonetik a) Vokaler och diftonger ė Det slutna ė (som har utvecklats ur *ē) uttalas som ie av samogiterna (med undantag för vissa platser kring Priekulė) och förr även på sina håll i Ostpreussen (t.ex. kring Tilžė m.fl.). Exempel: telšiškiai bland samogiterna: t’ėlęs ~ tėvas, tepied,āms ~ tupėdamas ([8] 11), raseiniškiai: t’ėlęs ~ tėvas ([8] 17), tupiedams ([9] 88), fiskare: tieps ~ tėvas ([10] 61), tupiedams ([10] 62). (Om samma utveckling i andra språk, jfr den latinska folkspråksformen cēlo, italienska cielo, franska ciel). Det är svårt att med säkerhet säga när denna förändring började i litauiskan. I katekesen skrivs i regel e och ibland ie i stället för nutida standardspråkligt ė. Efter k och g skrivs alltid ie, men där kan i vara ett tecken för palatalisering. Diftongen ie skrivs i stället för ė i följande exempel ur katekesen (se [1] och jfr [5] § 26): 1) mitt i ordet: cziesa (44, 2°; 54, 17; 69, 2), cziesi (57, 24), drebieghimu (36, 18/19), kieliese (21, 16), miliekiet (33, 11), milieia (33, 12), 2 Det första talet anger katekeskens sida, det andra raden. 69 milieti (33, 19), niekakiui (35, 7), riedik (59, 1), sątiewąnems (33, 7/8), stawieti (12, 2), Tiewa (24, 11; 41, 2; 59, 8), Tiewai (35, 11), Tiewe (45, 2 ir 6; 48, 19; 54, 2), Tiews (65, 13), Tiewu (35, 8; 45, 15), turieti (37, 2), turietu (37, 21); 2) i ordets sekundära ändelse: miliek (38, 21; 58, 7), naktie (78, 5) ~ naktė(je), padiek (66, 24), pawizdiek (79, 5), rustibien (35, 11), szirdė (34, 20) ~ širdė(je), traiczie (45, 16), turiet (59, 6). Att det här bara är mjukhet som markeras är svårt att tro — här förekommer ė mycket oftare än det gamla korta ė. Hur det gamla ē (långt) uttalades här är också svårt att säga. Att e skrivs oftare än ie kan också vara ett fonetiskt förhållande som inte är helt säkert. Det nutida samogitiska uttalet ie (med ett i som inte är helt tydligt) i stället för höglandslitauiskans ē — dėt ~ dėl, tóp ied,á’ms ~ tupėdamas ([8] 15) — gör det möjligt för oss att åtminstone delvis anta att även katekismens författare talade och uttalade det på detta sätt. o I stället för ūk skrivs a och mer sällan o i katekismen. Hur det uttalades kan vi bara gissa. I dag uttalar de östliga höglandslitauerna ā, på vissa håll ā (ā med ett inslag och en nyans av o samt ett rent ā). Även bland de västliga höglandslitauerna, där o uttalas i dag, fanns förr ā, som senare uttalades å. I dag har även vissa klaipediska samogiter, utöver de östliga, å, till exempel: rāpe ~ ropė. Dessutom bevaras o än i dag i Klaipėdaområdet närmast Priekulė; alla övriga samogiter har i ordets mitt uo eller uo i stället för det forna ā och skriftspråkets o: muōtīnas ([8] 11) ~ motinos, muót, í’nas ([8] 17), nuórᵒ ([8] 10) ~ noru, nuórᵒ ([8] 17) ~ noru (noriu). Utvecklingskedjan är följande: ā > å > ō > uo. De ostpreussiska fiskarna diftongerar på ett annat sätt — de omvandlar det till oᵤ (med ett otydligt u efter o): šóuku ~ šoku, póunai ~ ponai ([10] 12). Vid tiden då vår första bok gavs ut fanns det tydligen i litauiskan, närmare bestämt i katekismens författares dialekt, det andra stadiet i denna utveckling, eftersom det vid sidan av ord som oftast skrivs med a (till exempel: bralėi (8, 4), szadei (17, 2), szmaniu (17, 3) ~ žmonių, paczias (8, 2) ~ pačios), förekommer också ganska många med o. Några skrivningar med uo förekommer inte alls; det verkar ha uppstått i Samogitien mycket senare. Skrivningen med o förekommer endast i exemplen nedan (se [1] och jfr [5] § 22). 1) I ordets mitt: altoriaus (28, 10), bilodams (26, 7), dony (32, 18 dusyk), klausitoius (36, 16), malonei (54, 10), malones (58, 12), mokik (67, 1), mokslas (13, 1), nota, notas (68, 2 ir 4; 72, 4), Ponas (30, 19), raschose (13, 14), roda (10, 11), Rosza (73, 7) ~ rožė, skaitose (13, 14), schlowinni (58, 24), szodzia (30, 17). 2) I den sekundära (senare tillkomna) ändelsen: baszniczio (11, 6) ~ bažnyčio(je), iog (9, 9) ~ jogei, losko (63, 3), makitos (16, 17), saugok (57, 5), walio (12, 12), zwenok (31, 3). Totalt (enligt Stangas beräkning) — 25 belägg med o jämfört med 610 belägg med a, det vill säga nära 4%. Stangas menar att denna låga andel endast är ett tillfälligt, sporadiskt inslag från höglandslitauiskan (sannolikt västlig höglandslitauiska — J. S.) 70 dialekter. Eller så kan också en annan gissning vara möjlig: i Katekismens författares (samogitiska) dialekt uttalades det fornnordiska ā vid den tiden som å; när uttalet varierar kan det naturligtvis ibland förekomma variationer även i skriften. Här bör också den ursprungliga absoluta obetonade ändelsen och stavelsen i den betonade ändelsen nämnas och hänföras hit, där s följer efter ã (med cirkumflex; ã med akut accent hade enligt F. de Saussures (Saussure)—Fortunatovs lag redan förkortats); t.ex.: szadėia (51, 17), szito (8, 6), dėl tawa (53, 25), nog amsžinas (55, 11), išz Marias mergas (21, 10), tos (9, 21). Bilden är tydligt annorlunda i den absoluta betonade ändelsen. Enligt Stangos beräkning är 40 av de 115 sådana ändelserna i Katekizme skrivna med o i stället för ã (långt a med cirkumflex), dvs. 34,80%. Exempel: Bo ant to (11, 20), taipo, kaipo (24, 7), ano (25, 17); ant ta (44, 1), ia (48, 2, 9), kaipa (54, 2). I Katekismens första del är o vanligare, i den andra a. Här rör det sig om pronomen eller småord; i sådana fall är påverkan från andra dialekter (och skrivfel) vanligen som minst. Därför kan man anta att uttalet här tydligt varierade – ett verkligt mellanljud mellan a och o. Av allt detta kan vi dra slutsatsen att det forna ã vid sidan av även förekommer som o i Katekizme. Detta beror inte så mycket på inflytande från en annan dialekt eller på skrivfel som på själva Katekismens författares dialekt. Detta dialektdrag började uppträda i Samogitien för 400 år sedan, och spår av det finns ännu i dag i Klaipėdaområdet. I dagens östliga dialekter finns fortfarande det gamla ã och övergångsstadiet å. Man bör också tillägga att dagens samogitiska uo ännu helt saknas i Katekizme, vilket innebär att det uppstod senare i Samogitien (ur o). e, u Det obetonade korta e:et i ordets mitt uttalas i dagens samogitiska dialekter slutet, till exempel i dounininkai-dialekten: pėimėni ~ piemenį, oudėga ~ uodega. Hur det uttalades vid tiden då Katekizmas utkom, liksom i dess författares dialekt, är oklart. Det obetonade e:et i ordets mitt och i sekundära ändelser skrivs alltid e i Katekizme: neprietelius (52, 13; 58, 7), senigi (37, 13), atmen (10, 26). Om detta e i Katekizme skulle vara ett höglettiskt drag eller om e:et i Samogitien senare har blivit slutet, är svårt att säga. Det forna korta i:et i litauiskan uttalas i dag öppet – som e – på vissa håll i Samogitien: kėts, pėrms ~ kitas pirmas. Hur det uttalades för 400 år sedan kan vi inte få veta från Katekizmas. På grund av stavningen skiljs det ibland inte från y. På många ställen växlar kort i i Katekizme med e, till exempel: preimtumbet (39, 15), miletumbetese (32, 22). Detta skulle ändå tyda på att det här finns ett visst fonetiskt samband med dagens samogitiska uttal. Höglettiskt kort u uttalas på vissa håll i Samogitien som ọ: bộva ~ buvo, bu·tộmet ~ būtumėte. Vi finner inte alls denna förändring i Katekizme – antingen fanns den ännu inte i Samogitien då, eller så har den bara inte markerats; det skrivs: apturim (53, 20), žmagus (17, 8). 71 ie I stället för högbaltiska ie skrivs i Katekizme i regel e: ischletas (27, 3), letu- wynika (11, 26), wzenas (10, 1). Hur det faktiskt uttalades är oklart. Ofta skrivs det också med ie och i. Skrivningen ie är uppenbart högbaltisk. Men här måste man också urskilja ord som uttalas med ie både i högbaltiska och i låglandsmål. Även i Katekizme skrivs de med ie (jfr [5] 53). Sådana är: 1. slaviska lån (wiera), 2. ord med nie- (niekakiu 35, 7) och 3. dievas. I dessa fall skrivs de ofta också med e: dewas (9, 25), Dewa (8, 18), greschnas (49, 3), greku (58, 11). Ibland förekommer också högbaltiska drag i Katekizme där e vanligtvis skrivs. Det finns omkring 65 tydliga högbaltiska former av detta slag (ie). Sammantaget är det inte mycket. Dessa högbaltiska drag talar alltså inte för att Katekizmes författare och översättare skulle ha varit högbalt. Tvärtom har vi också några typiska låglandsmålsformer där ie inte används. Formen prisch motsvarar låglandsmålens priš; högbaltiska har prieš. Prisch förekommer 14 gånger, medan priesch bara förekommer en gång. Det högbaltiska mielas skrivs i Katekizme milas, vilket motsvarar låglandsmålens mi·ls. Låglandsmålsk är pluraldativformen -im(u)s hos adjektiv och pronomen, använd 21 gånger jämte 5 högbaltiska former på -iem(u)s, -em(u)s. Exempel: Artimims (52, 3), darantimus (32, 2), gailintims (65, 12), Liantinnims (62, 10), sweikims (77, 3), tims (28, 1), wiresnims (32, 12). Detta är en genuint låglandsmålsk pluraldativform — utanför låglandsmålen används den ingen annanstans. Skrivningarna temus (20, 14), tiemus (25, 4) är, som nämnts, högbaltiska drag. De är dock inte lika vanliga som diena (9, 5; 12, 13; 19, 2 m.fl.), som tydligen som vardagsord sprids lättare med främmande fonetik. Nästan alla övriga högbaltiska drag är unika. Nominativ plural maskulinum av pronominella adjektiv med -igi (= -iji) kan endast förklaras utifrån låglandsmålens dialekt: äldre låglandsmålsk e före j assimileras och blir i: wysagalintigi (21, 3), senigi (37, 13). Ibland skrivs det också med e: schitegi (28, 5). Silvarta är också en låglandsmålsk form. Skrivningen med i av alla dessa former, där högbaltiska har ie, är alltså ett viktigt låglandsmålsk kännetecken hos Katekizme. Ingen högbaltisk dialekt har i i dessa fall. uo I stället för högbaltiska uo skrivs i Katekizme i regel o, utom i de fall där det gemensamma ū-ljudet för alla låglandsmål förekommer. Men hur det (o) uttalades är också oklart. Till exempel: Dona (23, 11), doty (9, 21), ischdotas (26, 4), schwentosius (20, 19), wando (24, 5). Högbaltiskt uo förekommer inte alls här. Men som redan nämnts kan man inte heller vänta sig att finna dūnininkai- eller dounininkai-fonetik här. Om vi begränsar bruket av uo och jämför med högbaltiska former, finner vi också här några typiska drag som är gemensamma för alla låglandsmål. Låglandsmålsk är lokativ plural i a-stammen med -usu (den nutida formen i alla låglandsmål har -ūse, -ūs(e): hukiusu (8, 15), Metusu (79, 22), wargusu (54, 22) osv.; undantaget är en högbaltisk form: Visosu daiktosu (8, 21)). Låglandsmålsk är också maskulinum ackusativ plural på -usius: schaukien- cziusius (50, 10), vilken förekommer endast jämte 5 exempel på -osius (högbaltiska -uosius). 72 Girtukle (29, 14), girtukles (30, 5) bör jämföras med Daukantas och Valančius girtūklis, dounininkai- gęrtūklis ~ girtūklis (girtuoklis), dūnininkai- girtūklis ~ girtūklis (jfr [9] § 74, 12). ai, ei I låglandsmålen och Ostpreussen tenderar dessa diftonger att monoftongeras: mamāˑtė ([8] 17) ~ mamaite, āˑtė ([8] 15) ~ eiti. I Katekizme skrivs emellertid diftongerna överallt. Former som förekommer, papekti (67, 12), neaplestumbi (79, 14), bör betraktas som korrekturfel (jfr [5] § 35). Det antas att denna monoftongering i litauiska dialekter började uppträda först under senare tid. b) Den samogitiska ljudlagen Denna lag behöver också behandlas närmare här. Med utgångspunkt i dūnininkai-dialekten kan lagens verkan beskrivas så här: före litteraturspråkets ändelser ia, iai (från forntida ā, āi efter en palatal konsonant), iams saknar den samogitiska dialekten affrikator, med undantag för substantiv i fjärde deklinationen (iu- stammen): gaidē̇ ~ gaidžiai, jāu̇tė ~ jaučiai, gaidē̇ms ~ gaidžiams, grȧu̇.dė ~ graudžiai, āˑud, kęˑnt... (se [9] § 55); men rāˑtšių ~ rāčius, rāˑtšēˑ ~ račiai... ([9] § 91). Lagen förklaras utförligare i monografin ”Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose” – i den mån dess verkan kommer till uttryck där (i Kuriska lagunen, i området mellan Rusnė och Labguva, något längre söderut) (se [10] 19 ff.): före litteraturspråkets ia, iai bevaras d, t: mėˑld ~ meldžia, kęˑnt ~ kenčia, žōˑudemus ~ žōdžiams, trēts ~ trēčias, jautēˑms ~ jaučiams, širdēi ~ širdžiai, grȧu̇.dei ~ graudžiai, gaidēi ~ gaidžiai, βōˑkietei ~ žōbėdžiai, sū jautēis ~ sū jaučiāš; däremot uttalas före litteraturspråkets ią, iau, io, iu (iū), ių och före ia, som har förkortats från ett forntida långt ljud, affrikatorna dž, tš: sal.džē ~ saldžia, βaˑl.džē ~ valdžia, plāˑtše ~ plačia, māˑr.tše ~ marčia, gul.džā.u ~ guldžiau, saldžā.us ~ saldžiaus, matša.u ~ mačiau, saldžōˑus ~ saldžios, mēˑdžē ~ medžio, daˑn.gtsē ~ dangčio, kartšōˑus ~ karčios, gai.džū ~ gaidžiu, girdžū ~ girdžiu, kentšū ~ kenčiu, šir.džū ~ šir.džiu, βaˑltšū ~ valčių, βaldžē ~ valdžia (<*valdįā), deltšē ~ delčia (<*deltįā), sū širdžē ~ sū širdžia (<*širdįā), sū naktšē ~ sū nakčia (<*naktįā), didžēs ~ didžias (<*didįās), kartšēs ~ karčias (<*kartįās). (Se [3] 1, LIX ff. och jämför [5] § 28.) Enligt denna samogitiska ljudlag är språket och dialekten i Katekizmas från 1547 tydligt samogitiska. Lagen har bevarats konsekvent, med endast några få högaitaitiska former som undantag. Till exempel: kientenczius (61, 4) ~ kenčiančius, pateme (30, 15) ~ pačiame, tretes (21, 8) ~ trečias, geidenczius (50, 11; 59, 3) ~ geidžiančius, schirde (43, 4) ~ širdžia, szadei (på omslaget) ~ žodžiai, men: szadzia (12, 13) ~ žodžio, treczia (17, 15) ~ trečia, didziap (10, 7) ~ didžiop..., eftersom det vid tiden då den samogitiska lagen uppkom ännu fanns ett forntida långt litauiskt a (ā). Till samma (samogitiska) lag hör också efter 73 palatala konsonanter a > e. Även i detta avseende har lagen bevarats. Exempel: didesneme (28, 15) ~ didesniame, tiesausesis (25, 22) ~ tiesiausiasis. Undantagen från den samogitiska lagen är endast några få högaitaitiska former, nämligen: gieidža (29, 9) ~ geidžia, treczas (19, 1) ~ trečias, patvaraianczias (30, 9, 10) ~ patvaro-jančios, krauias (76, 5) ~ kraujas, nenauias (29, 20) ~ nenaujas, walia (36, 22) ~ valia (sing. instrumental). (Se [5] § 28.) När vi går igenom alla ljud ser vi att, liksom många enskilda ljud – för att inte tala om den samogitiska ljudlagen – även hela ljudbeståndet är eller kan vara samogitiskt och ger en tydlig bild av det samogitiska ljudsystemet. Därutöver förekommer en hel del högaitaitiska drag. Här nöjer vi oss tills vidare med de mest karakteristiska och viktigaste fallen. Dessutom har ordets mitt vanligen tagits upp här; ändelserna har berörts endast där det var närapå oundvikligt (till exempel vid behandlingen av o). c) Förkortning av ändelser I dialekterna skiljer sig de fonetiska förändringarna i början eller mitten av ordet ofta från dem i ändelsen. Efter att ha gått igenom de viktigaste särdragen hos ljuden i ordets mitt i Katekizme ska vi nu också särskilt kasta en blick på ändelserna. I dag har ordändelsen förändrats mest i norra och delvis västra Litauen: korta vokaler faller nästan alltid bort, långa blir korta och diftonger blir monoftonger. Vad händer med ordändelsen i Katekizme? a Ett obetonat a i absolut slutställning faller bort: atmen (10, 26), dirb (31, 10), gier (12, 14) ~ gera, piln (53, 12) ~ pilna. Detta överensstämmer med dagens samogitiska uttal. Även bortfallet av e som uppkommit enligt den samogitiska ljudlagen (e < *jā) överensstämmer naturligtvis med samogitiskt uttal: gieid (29, 10) ~ geidžia, neapkient (20, 13) ~ neapkenčia; till och med en hel stavelse utelämnas (-je < *-jā): karaliau (63, 5) ~ karaliauja. Ändelsevokalen a före s, alltså inte i absolut slutställning, bevaras ofta; enligt Stangos beräkning förekommer det bevarade a här omkring 160 gånger och det bortfallna 38 gånger. Exempel på bortfall: deschuns (47, 11), gals (39, 16), ischganims (56, 22), Pans (44, 2), pilns (65, 10), stals (77, 7), welns (53, 10; 78, 9) osv. Detta uttal ligger närmast samogitiskan, liksom vissa litauer i norra Litauiska SSR och i Ostpreussen. i I Katekizme faller ändelse-i i tredje person singular av verb i första konjugationen nästan alltid bort: gal, mil, nar, tik, tur. I verb med konsonantisk böjning faller ändelse-i ibland bort, ibland inte, t.ex.: est (28, 3; 30, 15 osv.), dost (71, 18), giest (63, 16 osv.), esti (17, 8 osv.), dosti (25, 4 osv.), serkti (70, 3). Alltså har det fullständiga bortfallet av ändelse-i i dessa fall ännu inte inträffat i Katekizme, till skillnad från dagens samogitiska dialekter, där det redan har skett. En liknande sak 74 vi ska iaktta detta också vid och andra fall. Vidare bör det påpekas att i imperativ och på några andra ställen i i regel bevaras i De tio budorden (alltså inte i vardagligt tal) — ne tureki, Ne gimki, Ne užsmuschki, ne waky… Vidare bör det påpekas att det bevarade i i Katekizme har olika ursprung och uttalas på olika sätt i nutida dialekter, medan det i Katekizme oftast växlar med e: till exempel, singularis lokativ: dąngugį (48, 1) och dąnguie (74, 22), dienagį (79, 23), izsguldimį (25, 7), stany (18, 8)…; galwoie (33, 10), kune (79, 10), szemeie (23, 10)… Det förefaller som om uttalet här varierade mellan i och e, såsom i nutida samogitiska dialekter eller andra dialekter, till exempel hos de samogitiska Raseiniai-dialekttalarna påtēm,ę i.sėdėgem,ę ([8] 19) ~ vid själva insjunkandet. Nästan detsamma kan sägas om reflexiva verbs partikeln -si. I icke-final position uttalas dess vokal öppet (-se-) i vissa nutida samogitiska dialekter; i ändelsen har den också blivit öppen, är halvhörbar eller har helt fallit bort: šokū'rọše ~ skapande ([8] 19). I ändelserna i Katekizme står oftast -se, men även -si förekommer: kieliese (21, 16), makinase (30, 23), raschose (13, 4), skaitose (13, 14)…; dabaiesy (34, 15), stebisi (72, 7). I Džūkija och Ostpreussen finns här ett tydligt e (-se). Detta gör det möjligt att anta att e (-se) i Katekizme kanske snarare är ålderdomligt än dialektalt. ė I dag blir obetonat -ė i ordslut i samogitiska, västaukštaitiska nordliga samt ostpreussiska dialekter -i eller förkortas: dã·vi ([8] 18) ~ gav, pamã·te ([8] 11) ~ såg. I Katekizme skrivs här vanligen e (förkortat): padare (9, 26), milaschirdigiste (20, 14). Om ė i en sekundär ordändelse, se tidigare. Om finalt o har också redan talats. Utan att här särskilt förklara andra finala ljud bör åtminstone förkortningen av lokativformerna nämnas. -je I dag är lokativformerna i nästan alla dialekter huvudsakligen förkortade och förändrade. Detsamma gäller Katekizme. Till exempel: baszniczio (11, 6), diena (55, 10), wailo (12, 12), walia (67, 4), malane (47, 15), karaliste (63, 6), szeme (51, 8), dąngui (28, 22 med flera), Karaliaučiu. Dessa särdrag i ändelsernas förkortning kan vi i dag finna i samogitiska, västaukštaitiska nordliga och andra dialekter. 2. Morfologi I morfologin framträder samma bild som i fonetiken, även om det högaitiska elementet här är tydligare. Utan att här gå igenom alla grammatiska kategorier (en del har redan berörts i fonetiken) tar vi endast exempel på substantiv med ia- och i-stam samt pronomenet tas (se tabell 1). Genom att böja dem jämför vi med böjningen i Salantai (donininkai) och Pagramantis (dūnininkai). Vid exemplen från Pagramantis, där den fonetiska stavningen genomgående har bevarats, ges motsvarigheterna med den litterära språkets stavning. 75 Tabell 1 Katekism 1 | Salantai 2 | Pagramantis 3 | Katekism 1 | Salantai 2 | Pagramantis 3 V. | szadīs, krātus | jāutis krātus | blēs~vēs<veias | dalīs | akēs | sirātis K. | szadžia | krātujā | blēde~vējo | matkes, nak~tis, ognis | akēs, ognis | sirātis~sirdies N. | jauczinū | krātujū | blējū~vējo | szirdij, iš mūnzei | akēi | szirdē~sirdžiai (sirdėj) G. | szadī, krāngī | jāutis, krāngī | blējin~vēji | ogni | ari | sirādī I. | szadīzū | krāngū | blējū~vēju | szirai, -e | akē | sirādū, m. V. | szadēgi, krāngē | jāutē, vējē | blēgē~vēję | mateie, nakie | akē | sirādē~sirdie Š. | smēti | bāldonai | (blēi~vēii) | vescėpate | — | (sirdis) V. | szadēi | krāngīe | blēiē~vēja | dalīs | akīs | sirādīs~sirdys K. | szadīzū | krāngū | blēiū~vēju | akēu | akēu | sirādēu N. | szadēnis | krāngēnis | blēiams~vēiams | akēnis | sesērinis | sirādī~mis G. | szadītis | krāngītis | blēius~vēius | sēmeppatis | akēs | sirādīs I. | szadēns | krāngēns | blēiīs~vējas | akēnis | sesērinis | sirādē~m~sirdimis V. | lukštasu | krāngīas | blēiīs~vēju | — | sēseržes | sirādē Katekism 1 | Salantai 2 | Pagramantis 3 V. | tas (aī) | tas | tas K. | to, ta | tito~tō | tūo~tō N. | tam | tam | tā~m G. | tā | to~n~tai | — I. | tu | toi~tuon | tū~tuo, tū~m., tumī, tū~m~tuom V. | tame, visamy | tame | — Š. | — | — | — V. | te | tēi | tiė K. | tu | tum | tū N. | tims, t(2)em(u)s | tins | ti~m~tims G. | tis | tis | tis~tus I. | tais | tais | — V. | — | tūž | tū?s 76 motsvarigheter skrivna med den litterära språkets ortografi. Exemplen i de två första kolumnerna är hämtade från Ch. Stangs studie (se [8] 163), medan den tredje kolumnens material har samlats från P. Jonikos dialektbeskrivning (se [9]). Matome, kad Katekizmo pavyzdžių kai kurie linksniai labiau sutampa su Pagramančio, o kai kurie — su Salantų lytimis; yra ir bendrų žemai tybių, pvz., tims, tus. Be to, yra ir aiškių nesutapimų — tai aukštai tybės, pvz., jauczui, nakties, senoviškesnės žemaičių lytys, pvz., vns. įnag. lytis tu, kurią mums paliudija Daukantas. Lytis ischmintiei esanti Klaipėdos krašte ir apie Kelmę. Jos nesvetimumą ir dounininkams rodo Salantų akėi. Tai naujesnė lytis. Senoji naudininko lytis yra szirdij (su -i arba -ij galūne). i- kamieno vns. kilm. lytis yra trejopa: aukštaitiškoji -ies (nakties), už kurią dažnesnė -es; taip yra dažniausiai su galūnėje kirčiuojamais žodžiais; šaknyje kirčiuojami žodžiai, paprastai, turi -is: ugnis (apie ugnies... šaknyje kirčiavimą žr. [11] § 66), bet ši galūnė vargiai yra žemaitiška. Plg. [5] § 331. Dgs. viet. lytis hukiusu (= ūkiusu) yra bendra tipiška žemait ybė, kaip ir tims, tus. Nuo šiandieninės žemaičių lyties tik tuo skiriasi, kad turi dar senąją galūnę u. Plg. dar dūnininkų βai kū's ~ vaikūse, gerū's ~ gerūse, dounininkų gerū's ([9] § 81 ir 103), Rytprūsių žvejų (tarp Rusnės ir Labguvos) girtū:klis ~ girtūklis, βi:tū:klis ([10] 25). Katekizmo vns. viet. szadegi, kraugeie yra ė- kamieno lytys, kaip ir, pvz., žemėje; tas pat yra ir su nakteie, naktie (skiemuo -je nukritęs) ~ naktėje. Tą patį kamieną turime Salantų ir Pagramančio pavyzdžiuose: jáutie, βiejie ~ jautėje, vėjėje, ākie ~ akėje, ʒirdie ~ širdėje. Taigi čia ia- ir i- kamienai perėję į ė- kamieną. Šis perėjimas pasitaiko dar ir kituose kamienuose. Taip yra Katekizme, taip yra, rodos, visuose Žemaičiuose bei iš dalies ir Rytprūsių žvejų tarmėje. (Plg. [9] §§ 79, 83, 87 ir [10] 31.) Kiti linksniai aiškintini arba galūnių trumpėjimu, arba visuotinėmis žemaičių tarmės fonetinėmis ypatybėmis, arba tuo, kad Katekizmo išleidimo metu žemaičiai kai kurių dabartinių, kaip fonetinių, taip ir morfologinių, ypatybių dar neturėjo. Be to, kaip jau minėta, nemaža dalis yra ir aukštai tybių. 3. Ordbildning Redan av morfologin har vi lagt märke till att stammen i lokativ singularis i Katekizme, liksom i hela Žemaitija, skiljer sig från den i dagens litterära språk. Liknande skillnader i stammarna skulle vi naturligtvis finna också i alla kasus. I stället för den adjektivstam u- som nu har blivit etablerad finner man den äldre a--stammen, gemensam för alla litauer: biauras, gen. sg. biauraia (41, 4), ramas, nom. pl. ramij (37, 13) ~ ramūs, stiprij (37, 14) ~ stiprūs. I Samogitien används adjektivbildande substantiv mer än någon annanstans gärna med suffixet -ima-: karštimas (en het virusinfektion – Vieksniai), plonimas (tinning – Endriejavas, Kvėdarna, Salantai). Med detta suffix har vi endast från Katekizmas ordet biaurimas (53, 4) (fulhet, synd) – det är inte belagt någon annanstans. Även skaitlius (31, 4) är särpräglat i sin bildning; det är numera eller var förr mest känt i Samogitien och Ostpreussen. Jfr [12] § 106. Särskilt karakteristiskt för Katekizmas är suffixet -auyima-: kiersch­taugimas (35, 15; 36, 9) ~ hämndlysten- 77 mas, paliauginimas (47, 9) ~ paliaujimas, kariaugimas (55, 3). Bildningar av detta slag påträffar vi också i Bretkūnas skrifter (se [13] 2, 129 och [14] Josua IV 13) och ingen annanstans; det är därför svårt att säga om de var något som förekom endast i skriftspråket eller också i talspråket. (Jfr [12] §§ 126, 210.) Vi vet att de attributiva adjektiven har varit omtyckta bland samogiterna, liksom de är nu, och i synnerhet förr. De förekommer rikligt även i Katekizme. Här är några exempel, hämtade enbart från sidan 25: piktai welna (2), milasjis die was (7), schwentągi kuna (11), teisusis kunas (16), teisjausesis liudimas (22). Suffixen -ininka- och -inyka- är båda välkända i det levande språket. Den första används främst av samogiter, av höglandstalare i det samogitiska gränsområdet och i de ostpreussiska dialekterna; den andra av de östliga och centrala höglandstalarna samt de sydvästliga höglandstalarna (trakterna kring Prienai, Kapsukas och Vilkaviškis). Förr var den mer spridd. Den förekommer hos de äldre ostpreussiska författarna Bretkūnas, Vilentas, Vaišnora m.fl. (se [12] § 92). Den finns hos Valančius och Daukantas. Den, -inyka-, inte -ininka-, förekommer också i Katekizme: Letuwininkump (8, 2), neteisininku (29, 1 och 4 från slutet), hwkiniku (33, 1), Letuwinikus (39, 6). I stället för suffixet -aitė har vi i Katekizme -eitė i exemplet tarneitė: plural nominativ tarneies (36, 13), singular dativ tarneitei (57, 12). Den påträffas också i Bretkūnas skrifter. Hos samogiterna har imperativformen övergått till -ia--stammen: exempelvis Pagramantis e.i.kâm ~ eîkiame, e.i.kât ~ eîkiate (se [9] § 149). Här kunde man också jämföra formerna i Katekizme: garobkiem (48, 14), imkiet (8, 4; 29, 8), giwenkiet (9, 14), permanikiet (11, 7), makikiet (24, 10) osv. Här är i efter k ett mjukgörande tecken; e kan stå i stället för a, om det inte kommer från i. (Jfr [5] § 31.) Bland höglandstalarnas former bör suffixet -ana nämnas: daruona (47, 3 och 10) i stället för den samogitiska formen -ena: dovena, dovenoti. 4. Ordförråd Liksom ordbildningen ger inte heller själva ordförrådet särskilt mycket underlag för att lära känna och särskilja Katekizmes dialekt. Innehållet i själva boken, som uttrycks med mycket allmänna språkliga medel, är ofördelaktigt för detta; dessa medel återkommer sedan oftast i andra författares skrifter med samma eller närliggande innehåll. Till och med ett så pass typiskt ord som daugsinti ~ dauksink (50, 2) förekommer hos både Bretkūnas och Daukša ([15] 106), liksom i Donelaitis skrifter. Eller den samordnande konjunktionen betaig (52, 9), betaigi (37, 7), som blivit ålderdomlig och arkaisk, förekommer hos Bretkūnas ([14] 2, 104), Vilentas ([16] 15), Daukša ([15] 37 och 598) och i andra äldre skrifter. Ändå skulle vi hitta ett eller annat ord vars form eller betydelse är typisk för samogiterna: druktybė (53, 5) ~ drūktybę (styrka) bör jämföras med samogitiskans drūkst, ans betyder ”han”, och weizdedauau (jag brukade titta) bör också tillskrivas samogiterna. Här bör även didžiaus (31, 9) nämnas i betydelsen ”särskilt” och weikiaus (10, 6) (snarare). Bland de mer karakteristiska formerna hos höglandstalare kan nämnas: trėkti—netrėkiet (16, 22) (förstör inte, numera känt endast bland dzūker), vėzu (33, 13) ~ ūžu (för), prefixet ata-: attadokiet (32, 17) m.fl. Naturligtvis kan en del sådana former vara ålderdomliga. 78 III. NÅGRA SLUTSATSER 1. Mažvydas katekisms lokalisering i den žemaitiska dialekten Efter att ha visat att katekismens språkliga dialektgrund utgörs av den žemaitiska dialekten återstår det att visa vilken särskild žemaitisk ort och underdialekt den ligger närmast. Detta är redan en besvärligare fråga. Ch. Stang drar visserligen, som nämndes i början, på grundval av sina noggranna vetenskapliga undersökningar slutsatsen att det nordvästžemaitiska dialektelementet är tydligast i katekismen. Enligt Ch. Stang måste Mažvydas, om den dialektala gränsen mellan dūnininkai och dounininkai på Mažvydas tid var densamma som i dag, ha kommit från trakten väster om gränsen Švėkšna — Kvėdarna — Varniai — Raudėnai (jfr [5] s. 168). Mažvydas var alltså inte dūnininkas. Vidare försöker Ch. Stang (§ 335) vederlägga A. Schleichers argument, med vilka Mažvydas hänförs till Klaipėdaområdet. Mažvydas var alltså inte donininkas. I synnerhet om man följer Ch. Stang återstår att hänföra Mažvydas till dounininkai, det vill säga nordvästžemaiterna. Även om det inte sägs uttryckligen, verkar det av vissa fonetiska språkdrag som Ch. Stang tar upp (jfr [5] s. 169) som om han inte är benägen att förlägga Mažvydas till det allra nordvästligaste hörnet. Slutligen säger Stang (§ 337) att han inte vågar lokalisera honom närmare. Utan att åta oss att noggrant granska allt det material som Ch. Stang använder eller i tillräcklig omfattning komplettera det som saknas och utifrån detta dra självständiga slutsatser, måste vi i stora drag godta nästan alla hans påståenden. Ch. Stang har gjort sig förtjänt av litauisk språkvetenskap genom mer än denna enda undersökning. Här bör särskilt nämnas hans bidrag till beskrivningen av ”Den litauiska fiskardialekten i Preussen”. Det är rentav förvånande att en utlänning — en norrman — ger oss så lyckade undersökningar av litauiska dialekter. Detta gör att vi också med förtroende kan se på hans studie av språket i Mažvydas katekism, där dialektfrågan behandlas, om än inte helt uttömmande. Professor E. Frenkel, välkänd inom litauisk språkvetenskap, uttalar sig mycket positivt om studien och skriver: ”Vad gäller Mažvydas dialekt, som Stang undersöker i nästa del av sin bok, kan vi instämma i forskarens uppfattning att författaren använder en av de nordvästžemaitiska dialekterna. Men för närvarande kan vi inte med säkerhet avgöra vilken av dem han använder. Det enda säkra är att Mažvydas inte föddes i Klaipėdaområdet. Redan det faktum att han inte kunde tyska gör att man inte kan söka Mažvydas hemtrakt i Lill-Litauen. Ch. Stang menar att Mažvydas dialekts östgräns utgörs av en linje som går från Švėkšna via Kvėdarna och Varniai till Raudėnai. Mažvydas skriver inte ren žemaitiska; han använder också vissa särdrag från de aukštaitiska dialekterna. Detta är inte förvånande: Mažvydas är ju kusin till Vilentas, det vill säga en aukštait. Mažvydas uttrycker i allmänhet kyrkliga frågor enligt den aukštaitiska dialektens regler. Stang har grundligt satt sig in i de nutida žemaitiska dialekterna. Han besökte Litauen flera gånger, särskilt Žemaitija. När han tvivlade på žemaitiska ordformer vände han sig till forskare bosatta i området, vilkas upplysningar han använde för att undersöka Mažvydas dialekt och fastställa dess geografiska läge så noggrant som möjligt, även om han inte döljer att gränserna för Mažvydas dialekt och dagens dialekter inte sammanfaller i alla avseenden” ([17] 141). 79 För att visa att Ch. Stangs lokalisering inte saknar grund och inte är gripen ur luften ska vi nämna åtminstone ytterligare ett eller annat språkbelägg (en del har redan sagts tidigare). Växlingen mellan e (utvecklat ur *en) och i i singularis lokativ (Galwagi 24, 9: galwaie 33, 10) gör det möjligt att anta att katekismens dialekt uttalade ett slutet e eller ett öppet i. Det uttal som ligger närmast detta är det hos de centrala žemaiterna, längst därifrån står de sydligaste; uttalet hos de nordliga är oklart på grund av ändelsernas förkortning. Exempelvis säger man i Pagramantis: patšėmė dugnė ([9] 88) ~ på själva botten, i Švėkšna säger man — pâtėm,ė i:sėdėgem,ė ([8] 19) ~ patėmi, -e įsidėgemi, -e, och i Telšiai — pâtėm,ė dōgn,ė ([8] 11). Detsamma gäller singularis instrumental och andra liknande fall. Om gränserna för bruket av ordformerna davė: devė hade varit desamma på 1500-talet som i dag, skulle Mažvydas varken kunna ha kommit från det sydöstra hörnet av Žemaitija eller från kusttrakten — väster om gränsen Veiviržėnai — Kartena — Salantai — Mosėdis. (Jfr [5] 168.) Den äldre formen sägs vara davė, men Mažvydas har redan devė: deve (11, 10; 26, 6), izadzewe (33, 13). I dag har hela mellersta Žemaitija devė; det säger man också om Biržai och bland fiskarna i Ostpreussen. Att Mažvydas inte kom från kusttrakten, det vill säga inte heller från Klaipėdaområdet, framgår, bedömt utifrån dagens språkdata, även av att de nutida kustžemaiterna (Plungė, Salantai, Skuodas, Kretinga, Klaipėda) helt saknar affrikator i stamfinal position. Kustžemaiter som undviker affrikator säger till exempel: būtio, matiau, vediau ~ būčiau, mačiau, vedžiau, medan sådana former ännu inte förekommer i katekismen. Är det kanske därför att Mažvydas studerade och gav ut katekismen i Königsberg som han började kallas och betraktas som preussisk litauer och som Lill-Litauens förste författare; jfr till exempel följande formulering: ”Lill-Litauens första författare (Mažvydas, Vilentas, Bretkūnas …)” ([18] 14). Troligen är det därför man tenderar att identifiera själva katekismens språk och dialekt med detta område, särskilt eftersom även A. Schleicher hänför Mažvydas katekism till Klaipėda-dialekten, utan att, såvitt man kan se, närmare avgränsa det geografiska området. Alla de anförda språkbeläggen visar alltså framför allt att katekismens dialekt står närmast de nutida nordvästliga dialekterna (med undantag för det allra yttersta hörnet) och de centrala žemaitiska dialekterna. Det verkar inte heller finnas några språk- eller dialektbelägg som tydligt talar emot att dess författare och översättare härstammade därifrån. 2. Ett element från höglandsdialekten i Mažvydas katekes Om några av de högre dialektdragen som förekommer i Katekizme har vi redan nämnt vid enstaka tillfällen. Här återstår bara att på ett ställe framhäva eller upprepa några saker. När vi ser till det samogitiska ljudsystemet finner vi sammanlagt endast sex högre dialektdrag, till exempel: gieidza (29, 9), treczas (19, 1)… (se denna artikel II, 1, b). Vi finner också ganska många högre dialektdrag där diftongen ie används. Här är dessa högre dialektdrag dock av två slag. Det ena slaget, som kan kallas gemensamma former, uttalas likadant av aukštaiter och samogiter; här har vi orden: a) dievas, 80 b) något (i nekande satser inte), c) slaviska lånord, t.ex. djur. Andra förekommer i enstaka fall av olika slag. Det vanligaste högemaitiska ordet här är dag, uppenbarligen som det mest populära och vardagliga ordet; mer sällan, eller endast vid ett enda tillfälle, förekommer olika exempel: återstår (22, 11 och 13), be (56, 13 och 21), hare (39, 19), ved (47, 6), säd (73, 8), timme (25, 4), rättegång (34, 20), dag (54, 17), träsko (55, 12). Det högre diftongljudet uo har vi inte alls funnit i Katekizme. Endast de former kan räknas som högre dialektdrag där Katekizme i stället för alla samogiters ū (hos Mažvydas vanligen u) skrivs o; sådana belägg är: Visosu daiktosu (8, 21), schwen-tosius (20, 19). I pronomenet man a uttalar samogiterna o, u i stället. Att detta språkdrag är gammalt i litauiskan framgår av ett belägg från 1572 års dokument: kaip mon dewas padieck ([19] 39, 16). I Katekizme skrivs här a — liksom hos många aukštaiter. I stället för samogiternas duovena, duovina (~ dovena) skrivs dawana (47, 3) ~ dovana i Katekizme; likaså dawanati (10, 4) ~ dovanoti. Vi skulle finna fler sådana eller andra högre dialektdrag av olika slag. Särskilt faller även lexikala eller morfologiska företeelser var och en i ögonen (till exempel dativ av stammen a- — jauczui (31, 11)). Det bör dock också noteras att ordförrådet, på grund av själva textinnehållet, är så allmänt och begränsat att man inte vågar dra några slutsatser av det. Det verkar inte behövas bevisas att något östlitauiskt eller dzukiskt drag saknas här bland de högre dialekterna. Företeelser som attadokiet (32, 17) är sannolikt arkaismer — de förekommer också i andra gamla skrifter som inte är östlitauiska, till exempel hos Petkevičius ataduome ([20] 32). Förkortning och reducering av obetonade långa slutvokaler överensstämmer med uttalet hos nordvästliga aukštaiter. Allmänt kan vi säga att de högre dialektdragen kommer från de västliga aukštaiternas språk. Eftersom vi inte vet något säkert om orsakerna till detta tydliga inslag av aukštaitisk dialekt kan vi bara spekulera. Bland orsakerna kan nämnas: 1) släktskap och samarbete med aukštaiten Vilentas; 2) andra hjälpare och medarbetare från aukštaiterna; 3) Mažvydas och medarbetarnas gemensamma studier och utgivningen av Katekizme i Königsberg; 4) de religiösa läror som förkunnades muntligt kan redan ha generaliserats på ett eller annat sätt och försökt anpassas till andra dialekter; ett mål att skapa en gemensam form och anpassa språket var, får man anta, inte heller främmande för Katekizme-författaren, särskilt eftersom han också vänder sig till ”milosius bralius ir seseris Letuwinikus ir szemaiczius” (39,6). LITERATŪRA 1. Mažvydas, Seniausieji lietuvių kalbos paminklai iki 1570 metams, Spaudai parūpino dr. Jurgis Gerullis, Kaunas, 1922. 2. F. Specht, Šyrvids Punktai sakimu, Göttingen, 1929. 3. K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas, 1, Kaunas, 1924. 4. A. Salys, Lietuvių kalbos tarmės (rankraščio teisėmis, stud. J. Laboko užrašai), Kaunas, 1935. 6. Kalbotyros klausimai 81 5. Ch. S. Stang, Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas, Oslo, 1929. 6. J. Endzelin, Lettische Grammatik, Riga, 1922. 7. A. Salys, Archivum Philologicum, Nr. 4, 21–34, Kaunas (1933). 8. G. Gerullis, Litauische Dialektstudien, Leipzig, 1930. 9. P. Jonikas, Pagramančio tarmė, Kaunas, 1939. 10. J. Gerullis, Ch. Stangas, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, Kaunas, 1933. 11. P. Skardžius, Daukšos akcentologija, Kaunas, 1935. 12. P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1941. 13. Postilla, tatai esti, Trumpas ir Prastas Iszguldimas, Euangeliv... Per Jana Bretkuna, 1—2, Karaliaucziuie 1591. Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko v. universiteto Mokslinė biblioteka, LR 1621—1622. 14. Biblia, tatai esti Wissas Schwentas Rasztas Lietuwiszkai perguldytas per Janą Bretkuna... (1590, rankraštis). 15. Postilla Catholica... Per Kúniga Mikaloiv Davkszą... perguldita... Wilniui... 1599. 16. Enchiridion, Catechismas maszas... pergulditas... per Baltramieju Wilenthą... Ischspaustas Karalaucziui MDLXXIX. 17. E. Fraenkelis, Archivum Philologicum, Nr. 2, 140–143, Kaunas (1931). 18. P. Skardžius, Archivum Philologicum, Nr. 4, 7–20, Kaunas (1933). 19. J. Gerullis, Senieji lietuvių skaitymai, Kaunas, 1927. 20. Polski z Litewskim Katekizm... Nakładem... Malchera Pietkiewicza,... w Wilnie... 1598. ГОВОР ПЕРВОЙ ЛИТОВСКОЙ КНИГИ Ю. Ю. СЕНКУС Резюме В статье указывается, какой говор литовского языка принят за основу в переведенной М. Мажвидасом и в 1547 году изданной первой литовской книге „Catechizmysa prasty szadei“ (в статье сокращенно называемой „Katekizmas“—„Катехизис“). В вводной части статьи приводятся имеющиеся предположения и проведенные исследования по данному вопросу, который лучше всех решался X. Стангом в его труде „Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas“. Этому труду в статье и уделяется большое внимание. Станг приходит к следующим выводам: по происхождению Мажвидас был не из Восточной Пруссии; основа языка в „Катехизисе“ — северный или средне-жемайтский говор; говор „Катехизиса“ не чисто жемайтский, а с примесью аукштайтского. Далее, в статье коротко описываются некоторые изменения, происшедшие в литовском языке, территория жемайтского говора и его основные особенности, что является обязательным при решении избранного вопроса. Во второй, основной, части статьи („Говоровые особенности Мажвидас-ского Катехизиса“) дается обзор фонетики, морфологии, словообразования и лексики первой литовской книги и указывается сходство ее языка с со- 82 временным жемайтским говором. Указывается, например, что вместо имеющегося в современном литовском литературном языке е в Катехизисе пишется и е, и ie (tiews, milieti); вместо tiems, tuos — tims, tus, вместо žodyje—szadegi (žadėje). Указывается, что в „Катехизисе“ чаще всего встречающийся a, вместо имеющегося в литовском литературном языке o, как, например, в словах bralei, szadei (broliai, žodžiai), характеризуется как древнебалтийское явление. Тот факт, то в основу „Катехизиса“ положен жемайтский говор, подтверждается так называемым жемайтским звуковым законом. Суть этого закона заключается в том, что перед окончаниями слов литовского литературного языка -ia, -iai (происшедшими из -ā, -āi, после мягкого согласного), -iams жемайтский говор, за исключением имен существительных IV-го склонения (iu- основы) и имен прилагательных, напр., račius, račiai, не имеет аффрикат (č, dž), напр., kent, gaide (в литературном языке kenčia, gaidžiai). Этот жемайтский звуковой закон подтверждает, что говор „Катехизиса“ 1547 года является жемайтским. В „Катехизисе“ этот закон, за исключением нескольких аукштайтских языковых особенностей, сохраняется совершенно последовательно. В третьей — последней части статьи („Некоторые выводы“), придерживаясь мнения X. Станга, автор пытается локализировать язык „Катехизиса“ в жемайтском говоре. Хотя и нельзя ясно доказать, однако предполагается вывод, что в „Катехизисе“ яснее всего выступает северо-западный или среднежемайтский говоровый элемент (ср. в „Катехизисе“ чередование e с i в местном падеже: galwaie, dienagi). Встречающиеся в „Катехизисе“ особенности аукштайтского говора (аукштайтский говоровый элемент) являются общими для всех аукштайтов или только для западных аукштайтов. Причины возникновения в „Катехизисе“ аукштайтских говоровых элементов могли быть следующие: родство и сотрудничество Мажвидаса с аукштайтом Виленгасом; другие его сотрудники и помощники аукштайты; издание Мажвидасом и другими его сотрудниками коллективной студии и „Катехизиса“ в Кенигсберге и, в конце концов, попытка приспособить свой письменный язык к другим говорам.