Nauji darbai apie lietuvių kalbos tarmes

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA NYA ARBETEN OM LITAUISKA DIALEKTER A. VIDUGIRIS Isolerade, små och utdöende enklaver av litauiska dialekter på den vitryska SSR:s territorium erbjuder intressant och värdefullt material för litauisk dialektologi. Sovjetiska lingvister ägnar dem stor uppmärksamhet, eftersom materialet kastar betydande ljus över de litauiska dialekternas utveckling och frågan om baltisk-slaviska språkkontakter. En del av detta material har redan publicerats av våra lingvister1; en artikel och några texter ingår i denna artikelsamling, och separata beskrivningar av dialekterna förbereds för tryckning. Arbeten om dessa dialekter publiceras också utomlands. Här vill vi rikta uppmärksamheten mot arbeten av de norska lingvistprofessorerna och akademikerna O. Broch och Ch. S. Stang. Prof. Ch. S. Stang vid universitetet i Oslo publicerade sina första betydelsefulla undersökningar av det litauiska språket och dess dialekter för flera decennier sedan2. Ungefär vid samma tid samlade han material i byn Zasečiai i det dåvarande Zietelaområdet (Diatlovo) i den vitryska SSR, där det fortfarande fanns ganska många litauisktalande vid den tiden. Resultaten av dessa undersökningar har nu publicerats.3 Det är, kan man säga, den första beskrivningen av den litauiska dialekten i Zietelaområdet. Det är sant att E. Volteris lämnade uppgifter om Zieteladialektens grammatik och fonetik samt några texter (som numera endast har jämförande-historiskt värde); han besökte området redan 1888.4 Senare, omkring 1928–1929, besökte den estniske lingvisten P. Aruma denna dialekt och nedtecknade och publicerade en samling dialekttexter med kommentarer och grammatiska förklaringar.5 Men P. Aruma lade fram sina grammatiska anmärkningar om dialekten utan systematik. Chr. S. Stangs artikel på 30 sidor, som systematiskt redogör för Zieteladialektens viktigaste fonetiska och morfologiska särdrag, är därför av betydande värde. 1 J. Senkus, Kai kurie Lazūnų tarmės ypatumai. — „Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai“, Serija A, 1, 183—194, Vilnius, 1958. 2 Chr. S. Stang, Die Sprache des litauischen katechismus von Mažvydas, Oslo, 1929; G. Gerullis ir Chr. Stangas, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, Kaunas 1933. 3 Chr. S. Stang, Die litauische Mundart von Zasėčiai im Gebiet von Wilna. — „Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap“, Bind XVIII, S. 171—201 (1958). 4 E. Wolter, Die Litauer im Kreise Slonim, Gouv. Grodno. „Mitteilungen der litauischen litterarischen Gesellschaft“, 4, 166—169, Heidelberg (1899). 5 P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend, 41—53, 68—75, Dorpat, 1931. 239 Zietelas distrikt. Byarna Zasečiai och Pagiriai, där man ännu i dag kan träffa äldre människor som talar litauiska, är den sydligaste litauiska enklaven söder om vår republiks gräns. Forskare förklarar dess ursprung på olika sätt. Vissa betraktar litauerna på denna plats som vittnen till det gamla baltiska etnografiska områdets utsträckning i söder, andra ser dem som inflyttade. E. Volter betraktade exempelvis Zietelas dialekt som en litauiserad dialekt hos inflyttade forntida preussare (sudauer?). Liksom andra författare bygger även Volter huvudsakligen sitt bevis på uttalet av ljudet ž i stället för lit. ž i orden: ža˙šs ~ žąsis, žver˙is, bazn˙˙ča⁶. Chr. S. Stang avvisar denna uppfattning. Enligt honom kan ljudet ž betraktas som ett drag från preussiskan endast i ordet za˙sis, medan ljudet i de andra orden sannolikt har uppkommit under inflytande från vitryska. Zietelas dialekt är därför helt litauisk och skiljer sig från standardspråket ungefär som andra dialekter. Såvitt vi vet förekommer ljudet ž i stället för lit. ž också på andra håll. Till exempel uttalar de flesta äldre människor i byn Ašašninkai (uttalas Asašnykai) i Kabeliaiområdet, Varėna distrikt (officiellt kallad Antrieji Kabeliai), nästan alltid ž och s i stället för ljuden ž och š: zu˙sis, šitas, žemė, salis, sasį, žuvis, asariukas. J. Otrębski⁷ är också benägen att betrakta detta fenomen som en kvarleva av ett sudauiskt substrat i de litauiska dialekterna, eftersom de nämnda orterna ligger just i det område där de forntida sudauerna bodde⁸. I fonetikavsnittet framför Ch. S. Stang intressanta iakttagelser om ljudhistorien. Öppet e blir a efter l: kãula˙~kiaulė, kumelã⁹. Diftongerna ie och uo förkortas i prepositionerna prīg, nūg. De fonetiska förändringarna i orden är slående: jū˙ško, jū˙škodama, rū˙šutai (jämte ji˙ško, ri˙šutai). Växling mellan bilabialt v och j förekommer i orden: sa sajĩm, sa tajĩm(p), vid sidan av tavim, savim, tavip m.fl. Dialektens morfologi beskrivs betydligt utförligare. De grundläggande dragen i ordens böjningssystem framgår av de viktigaste paradigmen för nominalböjning och verbböjning som presenteras. Som bekant har Zietelas dialekt bevarat ett stort antal arkaiska kasusformer, till exempel: singular dativ prīg árkli, lig vãndini, singular adesiv katei̇p || kateip, kãulãip, dūkterei̇p || dūkteip, veršip, veršėp, žmogi̇p, singular allativ namõp, gaidõp, plural inessiv: pūodwosa, veršwosa, gaidwosa. šãniwosa, šuni˙sa (jämte šunuos), bó bosa, rankosa, aki˙sa, dualis nominativ och ackusativ dù gaidù, veršù, žmogu, šunù, dvi bóbi, marì, akì, nakti, dùkteri. 6 E. A. Volter, Spår av de forntida preussarna och deras språk i guvernementet Grodno. — ”Nyheter från avdelningen för ryska språket och litteraturen vid Kejserliga vetenskapsakademien”, band XVI, häfte 4, 151—160, S:t Petersburg, 1912. 7 J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 1, 24,352—354, Warszawa, 1958. 8 Uttalet žusis förekommer också på andra håll, till exempel i Lazūnai (jfr J. Otrębski, anfört arbete, s. 24) och i Vėliūnai (Dūkštas distrikt). Det finns visserligen skäl att tvivla på uttalet žusis i Vėliūnai, eftersom det noterades från den enda dialekttalare som talade litauiska (de övriga kunde inte längre litauiska; se material insamlat av Vilnius statliga pedagogiska instituts dialektologiska expedition 1955). 9 Exemplen återges huvudsakligen i transkriptionen i ”Programmet för insamling av material till Litauiska språkets atlas”. Endast de sällsynta variationer i transkriptionen som godkänts i originalets kommentarer har behållits, till exempel gaidėi och gaidžėi, bū˙čap, jôčep m.fl. 240 En särpräglad ändelse i singularis instrumental för femininum i alla stammar är -ai eller -ei: sa bõbai, kàulai, dukterái, katèi, marčiai, akái, nakčiai (jämte nakčà). Det är beklagligt att författaren inte uttryckte någon uppfattning om denna ändelses ursprung. Substantivböjningen uppvisar också nyare drag. En relativt ny ändelse är maskulinum dativ plural i alla stammar -mi: púodami, langámi, veršámi, gaidámi, sunámi, bóbomi. Substantiv med i-stam och vissa substantiv med konsonantstam har övergått till e-stammar i plural nominativ: ãkės, nãktės, dãntės, dùkterės, šùnės (jämte šunẽ, dantẽ). Pluralformerna av ordet žmogus är intressanta: žmõgai, žmõgų, žmõgámi, žmõgis, žmõgais, žmõguõs (jämte žmõnės, žmõnų osv.). Den typiska ändelsen i adjektivens plural nominativ är -i: laukìni, mõlini. Detta visar att den är äldre än standardspråkets ändelse -(i)ai. Det är bara beklagligt att författaren inte redovisade motsvarande pronominaländelser, som är så vanliga i dialekten i byn Zasečiai: katri, kuri, toki, koki, nėkoki ”några slags”, iti, tì jämte itie, tie. För att bilda superlativ av adjektiv används slaviska medel: gãeras, gerãšnis, náigeráusis, áu(k)štas, au(k)štãšnis, náiau(k)štasnis. Adverben kompareras på ett helt likartat sätt: gerãi, gerèst, náigerèst, náigeráusa, náigeráust; dáug, dáug (el)is, dáugèst, náidáugáusa, dáugãust. Former med -(i)ausia, som registrerats av Chr. S. Stang, förekommer numera mycket sällan i Zasečiai-dialekten. Det bör nämnas att genitiv- och ackusativformerna i singularis av personliga pronomen sammanfaller: manè, tavè, savè, liksom dativ- och instrumentalformerna i pluralis mùmi, jùmi. Tredje personens nominativformer i singularis och pluralis är: ãnas, anà, ãniės (jämte ãni's, ãnes). För singularis inessiv anger författaren endast en form av det interrogativa pronomenet, nämligen kame. I dag används bredvid denna form, med samma betydelse, pronomenet kur?: kùr tù bùsti (gyveni)?, kùr dabàr tavà dùktė? betydligt oftare. Men för att uttrycka rörelseriktning används alltid detta pronomens illativ kanà?: kanà tù važiuosi nakčiai?, kanà tù aimi, bù:k ča. Det demonstrativa pronomenet it-sàik, ìtoi avviker också från standardspråket och är mycket typiskt även för andra närliggande dialekter till Zietela, till exempel Lazūnai, Rodūnė, Varanavas m.fl. Räkneorden skiljer sig endast i några små detaljer. Till exempel använder dialekten ordet kìtas i stället för ordningstalet antras, medan den första stammen bara finns kvar i det sammansatta räkneordet pusõntro, pusẽntro. Kollektivtal används ofta: dvẽitas, trãitas, kãtvertas, penkẽtas, septì-netas. Ch. S. Stang ägnar verbet större uppmärksamhet. Författaren försöker historiskt förklara hur vissa verbformer har uppkommit. Exempelvis förklarar han uppkomsten av verbens former för första person singularis i preteritum variau, statiau, gaudau, skaldau genom analogi med andra personer. Det tonlösa labiala ljudet -b eller -p (bùčap, jòčep, aičap, vėsčep), som ofta fogas till formerna för första person singularis i konditionalis, försöker författaren försiktigt identifiera med det vitryska b(ы). Men beträffande formerna med -pė (aičepė, bučapėgi, gulčepės), som han antar vara äldre, drar han ingen bestämd slutsats. Författaren beskriver imperativet utförligt. I Zietela-dialekten bildas detta modus med suffixet -k. Det enda exemplet utan suffixet k är a(i)mà (en gammal atematisk indikativform), som ibland fortfarande används som imperativ. Den typiska ändelsen i andra person pluralis är -t, men ibland sägs det också med 241 -tė! gå, arbeta. Imperativformer bildade av kortstammiga infinitiver i litauiskan uttalas med förlängt a, e: vėsk, mesk, kašk, rašk. Annars bevaras vokalen -i, som redan överallt har försvunnit efter -k, före partikeln -g (palaukig) eller när den är betonad (gulki). Chr. S. Stang lyckades uppteckna betydligt fler och mer varierade exempel med halvparticip än vad som numera används i Zasečių-dialekten, t.ex. žmogus numirė dirbdami, dirbdamą (-mõs, mos); berniukas nugrivo nug árklo jodami (jodamõs, jodamà). Författaren har upptecknat ett mycket omfattande och värdefullt material av reflexiva former. Många exempel har samlats in med betonad reflexiv partikel, nämligen: presens, 3:e person sėdasi, stojasi, randasi, stovisi; preteritum, alla personer sėdáus, sėdáís, sėdomės, sėdotės, sėdosi, stojosi, radosi, laidost, gulėsi; futurum, stosios, sėsios, rašis, laisis; imperativ stokis, stokitės, gulki, gulkitės, sėskis, sėskitės; konditionalis gulčapės, šešcapės, juokčapės, skuscčapės, stocapės; infinitiv stotis, sėstis, gultis, rastis, laistis. När det gäller ändelsevokalen i konditionalisens reflexiva former, som Chr. S. Stang i sin beskrivning överallt betecknar med tecknet ė, bör det tilläggas att den i Zasečių-dialekten uttalas på olika sätt: ė, iė, ię, i:. Utöver en eller annan redan nämnd anmärkning bör författaren också klandras för vissa inkonsekvenser i transkriptionen (många av dem framgår av exemplen ovan). Det är sant att en del av dessa olikheter kan förklaras av den stora variationen i det levande litauiska språket i Zietela. En annan del kan också ha uppstått utan författarens förskyllan, till exempel den inkonsekventa markeringen av längd i diftonger: ver.šis, vėr.su, men veršip (s. 183) m.fl. Dessa förhållanden är emellertid jämförelsevis obetydliga och minskar inte alls arbetets samlade värde. Eftersom den litauiska dialekten i Zietela nu går mot slutet av sin existens glömmer människorna litauiskan alltmer för varje år, och därför går det inte längre att höra många av de former som Chr. S. Stang upptecknade. I denna mening är Ch. S. Stangs arbete liksom ett minnesmärke över denna dialekt. Det är bara beklagligt att författaren inte bifogade några texter, som man kan anta att han upptecknade ett stort antal av. * * * Ett annat arbete, större till sidantalet (71 sidor totalt), behandlar den litauiska dzukiska dialekten i Rodūnė-distriktet i Vitryska SSR, i trakten kring Žirmūnai och Bastūnai. Författaren är Olaf Broch, som är känd i den språkvetenskapliga världen som en framstående fonetiker med stora förtjänster inom slavisk filologi. Nu har även litauiska lingvister fått ta del av ett arbete av denna vetenskapens veteran, som är över 90 år gammal10. I sin beskrivning använder O. Broch material som han samlade in 1895, då hela detta område ännu var betydligt mer litauiskt. Författaren nämner att han talade litauiska med bönderna på godset Aradnõs (dvs. Horodno), som också kunde tala ”po-prostu”, det vill säga vitryska, och förstod ryska och polska. I det närbelägna Lapótiškių talade människorna ett blandat språk. Även byarna Grubėnai, Puodžiai, Piaradnio och Zaniūnai var litauiska. O. Brochs iakttagelser är alltså mycket värdefulla för att lära känna befolkningens historia i detta område. Till exempel, apsi- 10 O. Broch, Zum Litauischen südlich von Vilna. — „Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap“, Bind XIX, S. 1–71 (1958). 242 Efter att ha besökt detta område igen efter mer än 60 år, det vill säga 1957–1958, kan man redan se en annan bild. Visserligen kan man fortfarande träffa äldre människor som kan litauiska i nästan varje by i Rodūnė-distriktet. De rent litauiska byarna ligger mellan Rodūnė och byn Pāditvis (i söder), och mellan Rodūnė och byn Plikiai (i öster, i Žirmūnai-området) finns det byar som i viss mån har börjat bli belarusiska. Plikiai är också fortfarande en helt litauisk by. Men bortsett från dessa trakter dominerar belarusiskan redan på andra håll, även om människorna ofta betraktar sig som polacker. Man bör säga att O. Broch främst var intresserad av att visa samspelet mellan litauiska och belarusiska ur fonetisk synvinkel.11 I denna fråga hade han för avsikt att skriva en omfattande studie. De första stegen i undersökningen visade dock för författaren att ett sådant arbete krävde betydligt längre tid. Kriget och de politiska förändringarna i området hindrade författarens fortsatta arbete. Författaren säger sig inte ha varit beredd att publicera sitt material om denna dialekt om inte Ch. Stang hade uppmuntrat och hjälpt honom. Trots att materialet är ofullständigt och fragmentariskt och att det förekommer fel finns det emellertid mycket värdefullt i dialektbeskrivningen. För det första har författaren skrivit ned ett stort antal texter på denna dialekt mycket väl (sammanlagt omkring 12 sidor), vilket ger beskrivningen ett mycket stort värde. Informanterna är Jonas Kurauskas (från Lapotiškiai) och Vikentas Jurčys (Jurczis, hemort ej angiven). Texterna består av tre folksagor, två sånger och några fragment av vardagligt tal. Eftersom författaren ägnade störst uppmärksamhet åt dialektens fonetik är texterna också transkriberade med utomordentlig noggrannhet; till och med mycket små nyanser har markerats. Det förekommer något fler variationer i markeringen av tonaccenten. Många tvivel och oklarheter undanröjs dock av de mycket omsorgsfullt utarbetade textkommentarerna. Efter texterna presenteras de viktigaste dragen i substantivens och verbens böjning. Dialekten utmärker sig varken genom arkaiska former eller genom några särskilt ovanliga ordbildningsmedel. Den har betydligt färre av de intressanta egenheter som vi till exempel finner i dialekterna i Zietela eller Laz(d)ūnai. En bild av dialektens böjningssystem kan man få av följande mest utmärkande företeelser som författaren tar upp. Singularis dativ har, liksom i Zietela, ändelsen utan i̇ kraštu, svėčiu. Dessutom förekommer exempel på äldre ändelser i stelnade nominalfraser med prepositioner: ik̇_ pačám vākari, ik̇_ abėdi. Ordet vōgts används med två stammar, vōg- och vūg-, vars singularis genitiv och dativ sammanfaller: vōgo eller vūgo. Ofta uttalas vokalen i pluralis lokativs ändelse s hårt, utan palatalisering: katėsè, širdzìsè, seserosè, geruosè, gerosà.12 Pluralis dativs accentuering bör granskas kritiskt: arklām, svėcām, vogām, vagām, su’nām jämte su’nām, eftersom man till exempel i Plikiai och kring Pelesa oftare hör arklām, svėcām. 11 Jfr O. Broch, Über einen weißrussischen Dialekt aus der Gegend südlich von Vilna. — „Zeitschr. f. sl. Phil.“, Bd. XXVI, S. 1—46. 12 Transkriptionen av dessa exempel, som författaren använder, överensstämmer inte med vår. Författaren markerar överallt mjukhet intill vokaler, även framför främre vokaler. Tecknet æ motsvarar i hans transkription här vårt a, jfr de former som antecknades under Lietuvių kalbos ir literatūros instituto expedition: rūguosà, žeirosa (i glöden). 243 Den gamla ändelsen hos nominalord med konsonantstam har bevarats i genitiv singular och i nominativ plural hos vissa substantiv: dukterės, akmenės, piemenės (vid sidan av akmenė, piemenė), seserės, šunės, dukteres, seseres, šunes. Dualformer förekommer sällan: du kraštu, bet dvi dukteres. Adjektivböjningen är nästan densamma som i andra dialekter, med undantag för instrumentalis singular, där ändelsen -um ibland förekommer i stället för -u, till exempel: gerum, gerim, vid sidan av saldù, didelù. Genitiv singular av personliga pronomen skiljer sig från ackusativ genom accentens ton: nuk, tavī, savī, manī och manì, tavì, savì, medan dativ plural skiljer sig från instrumentalis främst genom accentens placering: mūmi, jūmi och mumì(m), jumì(m). Instrumentalis singular av demonstrativa och delvis även interrogativa och relativa pronomen har maskulin ändelse -uom: tuom, jitiom, juom, huom, och feminin ändelse -uoi: tuoi, jitiuoi, juoi. Förkortade genitiv singular-former av possessiva pronomen är mycket vanliga: mā, tā, sā vid sidan av māno, tāvo, sāvo. Räkneorden skiljer sig föga från dem i andra dialekter. Karakteristiska för dialekten är adverbialiserade lokativformer av räkneorden: penkuose, septiņuose, aštuoniuose, dešimcet, vienuolikos, dvi-likoi. De används, som författaren påpekar, i nominativens betydelse både fristående och tillsammans med substantiv, till exempel penkuose žmonių. Verbet uppvisar också vissa ålderdomliga drag. Den konditionalis som bildas här skiljer sig från den litauiska standardspråkets: suktāu, suktum arba suktai, suktū, verstāu, verstāi arba veršt, verstūm, verstūt, mi·lbūt arba mi·lb·tūr¹³. Följande former av atematiska och kontaminerade verb har belagts: jėdmi, liekmi, liekmi, liekma, miegmù, miegmì, niēšt. Verbet sēc väcker uppmärksamhet; författaren antar att det är en infinitiv som i hans anteckningar uppkommit genom ett skrivfel från sėdėti (uttalas sėdėc). Men användningen av ordet visar att det är en presensform i tredje person, som troligen har uppstått genom att ordet sėdzi förkortats. Det finns åtskilliga exempel på sēc i denna betydelse i trakterna kring Rodūnė, Varanavas och Jūrotiškės: ānas sėdės ir sēc prie langēlo (byn Plikiai); an kèlmo sēc ir lāuka (byn Paditvys) Ānas sėdàs ir sēc ir nė sù kuoj nēi.tarija (Lazūnai). Det finns många exempel på infinitiver som används med ändelsen er: dži·ce, jėsce, dzi·gce, aukce, bėkce, likce, mī·kce. Som nämnts ägnar O. Broch särskilt stor uppmärksamhet åt dialektens fonetik. Han beskriver varje dialektljud, karakteriserar det kort och visar dess varianter; inte sällan berör han även fonembildningen ur fysiologisk synvinkel. I denna mening är alltså O. Brochs beskrivning av den litauiska dzūkiska dialekten i den östra delen av Rodūnėtrakten värdefull inte bara för dialektologer utan också för alla som intresserar sig för litauisk fonetik. Här ger författaren också åtskilliga exempel på vokalism och konsonantism, utifrån vilka den beskrivna dialektens plats i det litauiska dialektsystemet kan fastställas. Standardlitauiskans ljud ą och ę har i dialekten blivit u’ och i’: krāštu, kāti, žū’sis, ti·šù, tu·soū, gri·žù, medan de blandade diftongerna am och en bevaras oförändrade: žvāngęs, pāšraṅgou, vānc. ¹³ Man kan inte hålla med författaren om att ē efter hårt l skulle mörkna helt till ō. Såvitt bekant blir ē efter l i denna dialekt endast en främre vokal e: kalbēk, ci·lēk (Plikiai). 244 Diftong med cirkumflex (och samtidigt obetonade) au övergår i dialekten till ou: roudóna, poũkštė, groũsmas gradžou. I andra dialekter motsvaras e i början av ord av au i denna dialekt: ágłb, ãžeras, alkū’nė, arãlis, akė̃s, ãina. Hårt i (transkriberat ł) förekommer i dialekten i stället för u i prefixen nbł-, žbł-, sbł (nbłvedė, žbłman’, žbłspirė, sbłsmušė), i stället för ė efter l (in žolb’s, dairgėlb’s, dukrãlb’s, mi’lól’c’) och i ord av slaviskt ursprung: šłubkas, mùslijo. Även utan konsonanten l hårdnar r i dialekten: turù, nórus, rãtas (retas), ragė̃. Författaren noterar att dialekten har dzjūkning, dvs. konsonanterna t och d framför i och ie förvandlas till affrikatorna c, dz: nakės, ci’l’c’, širždžis, cieh, džiėdas. Men framför ett nyuppkommet i’ sker denna förändring inte, t.ex. štiedži (”åt upp”). O. Broch ägnar också stort utrymme åt dialektens betoning och accent. Författaren konstaterar med rätta att dialektens talare ofta inte skiljer mellan cirkumflex och akut i sitt uttal, eftersom de uttalar den betonade stavelsen jämnt, utan att rösten vare sig stiger eller faller. Det händer att dialektens talare uttalar en cirkumflex i stället för en akut; därför förekommer även i upptecknarens, dvs. författarens, anteckningar från 1895 accentmarkeringar som inte stämmer överens med lk., liksom bland samma dialekts ord, t.ex.: viezdėk, gĩvas, džĩksta, parãijo, parãia, parãj, tõi, tõi, saldžói, Li tõi (s. 28—29), tõm, saldžõm, gerõm, gerõm (s. 26), žmogùm, su’nùm, su’nãm,su’nãm (s. 22—23), dukterim (s. 24). Utöver de nämnda variationerna i betoningen finns det i beskrivningen också många andra transkriptionsmässiga inkonsekvenser. För att exempelvis återge graden av reduktion av obetonat o använder författaren flera tecken, ɔe, oe, ə, ǝ: negalė́jǝ, pàłkǝ (s. 55), ãrkło (s. 20), vid sidan av ãrkło, pàłkǝ. Det är därför helt naturligt att författarens strävan att dokumentera alla variationer i det levande språket och alla uttalsnyanser (vilket författaren bör uppskattas högt för) ledde till ett komplicerat transkriptionssystem, som inte alltid är tydligt och begripligt för oss. Detta arbete bör alltså användas försiktigt och med urskillning. Trots de nämnda och andra bristerna är O. Brochs arbete om sydlitauiska dzūkiska ett betydande och värdefullt bidrag till den litauiska dialektologin. NYA ARBETEN OM LITAUISKA DIALEKTER А. Ю. ВИДУГИРИС Sammanfattning Denna text ger en översikt över två arbeten om litauiska dialekter av de kända norska språkvetarna, professorerna och akademikerna O. Broch och H. S. Stang. För det första karakteriseras H. S. Stangs artikel ”Die litauische Mundart von Zasėčiai im Gebiet von Wilna”, publicerad i den norska språkvetenskapliga tidskriften ”Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap”, band XVIII, s. 171–201. Det omnämnda området ingår numera i Diatlovodistriktet (Zietelodistriktet) i Grodno oblast i Vitryska SSR. 245 Därefter återges det andra arbetet, ”Zum Litauischen südlich von Vilna”, av O. Broch, publicerat på samma ställe, band XIX, s. 1–71. Där beskrivs dialekten hos de sydliga litauerna (dzukerna) som bor i Radunområdet i Grodno oblast i Vitryska SSR. Eftersom litauiskan på senare tid i de nämnda områdena i påtaglig grad assimileras med vitryska, är beskrivningarna av dessa dialekter av stort intresse för litauisk dialektologi och jämförande språkvetenskap.