Lazūnų tarmės tekstai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA LAZŪNŲ1 DIALEKTEXTER J. SENKUS Se artikeln ”Några särdrag i Lazūnai-dialekten” (Litauens SSR:s vetenskapsakademis arbeten, Serie A, 1, 183–194, 1958) om dialektens viktigaste särdrag. Ytterligare och mer ingående information eller enskilda förklaringar avses ges senare. Dessutom hoppas man senare kunna förbereda fler texter för tryck, nedtecknade 1958. Texterna som återges här nedtecknades 1952–1955 efter följande dialekttalare (Jūrotiškiai distrikt, Vitryska SSR): Viktorija Audzevičiūtė, född 1892, från byn Dervagiai (Dievergiai, Gervagiai); Juzepa Buika, född 1872, från byn Lazūnai; Antanina Jarmalavičienė, född 1856, från byn Lazūnai; Jonas Kemeišis, född 1912, från byn Ūosiagiriai; Marija Maceikienė, född 1870, från byn Joskūnai (Jaskūnai, Jaskevičiai); Juzikas Labočius, född 1884, från byn Vāld(z)ikai; Marija Varnelienė, född 1889, från byn Pasaliai (Pāsalis); och Jonas Varnelis (Varnelė, Varaniukas), född 1902, från byn Pasaliai. Texterna nedtecknades av A. Laigonaitė, J. Paulauskas och författaren till dessa rader. Den sistnämnde fick i uppdrag att förbereda dem för tryck och undanröja vissa inkonsekvenser och oklarheter … En del inkonsekvenser, särskilt sådana som förekommer i själva dialekten, fick lämnas kvar. En ordlista med ovanligare ord och slaviska lånord har också lagts till. I texterna som återges här används i den fonetiska transkriptionen endast några få nödvändiga tecken som skiljer sig från den litterära språkformen, till exempel: b̥, t̥, l̥, ȧ; ė (långa, ej diftongerade). Texterna är i första hand avsedda att belysa dialektens morfologi, syntax och lexikon. I vissa avseenden är de också viktiga för dialektens fonetik. Dessutom har dessa texter betydelse även ur några andra perspektiv, exempelvis folkloristiska, historiska och etnografiska. Som framgår av dessa texter och den nämnda artikeln hör dialekten i Lazūnai och de närliggande byarna till dzūkernas punininkai-dialekt. Abidi är dessa fonetiska särdrag ganska tydliga, även om det naturligtvis förekommer både regelbundna och oregelbundna undantag. Fonetiken i vissa dialekttalares språk är mer förvanskad och förvrängd, andras mindre, men i allas språk märks redan ett mycket tydligt inflytande från de belarusiska och polska språken. Den 1 Lokalbefolkningen uttalar Lazūnai, Lazūnus (Lazūnān, Lazūnus). En del anser att det på litauiska borde skrivas Lazūnai (jfr uttalet laza i stället för litauiska lazda), men eftersom ortnamnets etymologi ännu inte är slutgiltigt klarlagd skrivs det här Lazūnai. Jfr den ovan nämnda artikeln och P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend, Dorpat, 1930. 215 Detta framgår tydligt även av ordlistan. För litauisk språkhistoria och dialektologi ger dialektens morfologi det mest värdefulla materialet — särskilt bör de bevarade formerna av de fyra lokalkasus och imperativet framhållas. Några av dem är också viktiga för jämförande språkvetenskap. Bland texterna som återges här är kanske de mest värdefulla de som nedtecknats efter dialekttalare från byarna Pasaliai och Dervagiai: dessa byar är nämligen sannolikt de mest litauiska av alla de ovan nämnda, även om det också här bara är de äldre som kan eller talar litauiska bättre. Med ”Lazūnai-dialekten” och ”texter på Lazūnai-dialekten” avser vi här det som traditionellt benämns så. I de nämnda byarna, vars invånare är källan till de texter som återges här, är vitryska det språk som människor använder till vardags och officiellt. Dessutom kan många av invånarna i dessa byar även polska eller ryska, men en betydande del av dem betraktar sig som litauer, medan några betraktar sig som polacker. Nästan alla är ortsbor. Det är värt att notera att vissa lokalinvånare som inte kan litauiska kallar språket för žagūnų- respektive žagūnska-språket, på sätt och vis för att håna och nedvärdera det. Som redan nämnts förekommer det i texterna som återges här många olikheter, särskilt fonetiska. De har huvudsakligen uppstått därför att: 1) dialekttalarnas och textinformanternas eget språk uppvisar sådana variationer (ofta uttalar till och med samma person samma sak på olika sätt), 2) texterna har nedtecknats av flera personer (upptecknare), och det är naturligtvis känt att skillnader alltid uppstår i sådana fall. Detsamma kan delvis sägas om de texter som spelats in på band. Vid förberedelserna för tryck försökte man jämna ut endast de största och tydligaste avvikelserna, till exempel hårt uttal av vissa konsonanter, men även detta gjordes försiktigt och oftast först efter samråd med dialekttalare från trakten som numera bor i Vilnius, till exempel J. Maceika från byn Lazūnai och J. Petrauskas från byn Daunoriai (Dauroniai). * * * Det var tre bröder: två kloka, den tredje dum. Den dumme tog en käpp och gick iväg; han grävde på åkrarna, grävde och grävde — och hittade en hel vagnslast pengar. Han kom hem och skröt för sina kloka bröder. ”Titta, jag hittade en hel vagnslast pengar.” Då sade bröderna: ”När det börjar skymma kör vi iväg.” De sadlade hästen och for till prästen, ställde den vid grinden så att den kunde fyllas, och de for ut på åkern. De sade till honom: ”När prästen går, då visslar du.” Prästen går ibland vid grinden. När prästen var vid grinden slog han då prästen i huvudet med käppen. Prästen somnade. Han kom fram till sina kloka bröder på åkern och sade: ”Jag visslade åt prästen.” Då sade de: ”Vad har du gjort?” Han for hem med pengarna. Han grävde en grop på gården och begravde prästen. Prästens hustru letade en dag och en annan dag. Prästen syntes inte till. Då samlade hustrun sina grannar och bjöd dem till ett kalas för prästen, för att dricka och äta. De kloka sitter vid bordet, dricker och äter. Men dåren, som sitter på ugnen, säger: ”När det är att dricka och äta finns det någon, men när det är att vissla finns det ingen.” Då lyssnar hustrun till vad dåren säger. Dårarna frågar: ”Men var är prästen?” Dåren säger: ”Nedgrävd på gården.” Då reser de kloka sig från bordet, gräver snabbt upp prästen, slår sönder kistan och gräver ned honom på samma ställe. Då tog de dåren och förde honom till den där gård- 216 Där, där man grävde fram en liten flaska. Då tog dåren en pinne och gick och började skrapa flaskan. Han gräver — gräver på. Han grävde fram ett horn. Han frågar: ”Har ni, lilla flaska, horn?” Då säger de: ”Gräv, gräv på.” Han grävde fram en hacka. Då frågar han: ”Har ni, lilla flaska, hackor?” Då säger de: ”Gräv!” Han gräver. Han grävde fram ett skägg. ”Är vår lilla flaska då skäggig?” Då tog han en get ur hålet vid hornen och kastade den på hans ben. Då sade de: ”Så som du var en dåre, så förblir du.” * * * Det bodde en gammal man, och hans hustru dog. Han tog sig en ung hustru. Men den unga kvinnan gifte sig inte med gubben, utan med hans förmögenhet. Nå, så var det alltså ett bekymmer. Då frågar gubben: ”Vad är det med dig, varför ligger du?” Då svarar hon: ”Jag mår inte alls bra. Men en granne var här och sade till mig att du skulle gå tolv kilometer och köpa en kruka honung. Men du måste svepa in dig i en päls, med ansiktet och öronen övertäckta, och med en käpp, och gå tolv kilometer.” Det var en het sommardag. Nå, då gjorde gubben sig i ordning och gick. Han hämtade lite foder med honung. Han frågar: ”Vad ska du göra?” Hon tog det och smakade. Då säger hon: ”Det blir ingen hjälp av det — man får inte smaka på örter.” Hon åt upp fodret med honungen. Och bekymret försvann inte alls. Då sade gubben: ”Du har ju ett bekymmer.” Då sade hon: ”En granne var här och sade att du skulle täcka öronen, svepa in dig i pälsen med ansiktet och gå till grannen för att jaga ut hunden, så att den skulle bli stark.” Då jagade han hunden över fälten, hunden blev trött och kom hem. Han sparkade till den, kastade den på vagnen; när han började slå den blev hunden stark. Han tog med den och frågade vad han skulle göra med den. Då sade hon: ”Den måste kastreras.” Då ställde han upp den och började kastrera den. Den kastrerades — färdig. Då sade han: ”Smaka!” Hon sade: ”Man får inte smaka på rester, det sade du.” Då blev han så rasande, bredde ut en matta och tog fram ett bälte för att slå henne; så är han fortfarande frisk. Nedtecknat av J. Senkus efter J. Labočius år 1952. Det fanns en gumma och hon hade tre barnbarn. Gubben ville inte att barnen skulle bli vuxna. Han tog en liten släde och satte barnen i den. Det var stark köld och mycket snö. Det blåste. Och han körde barnen i släden. Han tänkte ta hem dem och låta dem frysa ihjäl. Då kom vargen. ”Stanna, gubbe! Vart kör du barnen?” — ”Min gumma vill inte att jag ska ha dem.” Vargen slog gubben i huvudet med tassen, och gubben föll omkull. Vargen slog ihjäl gubben. Han samlade ihop barnen med tassen och sade: ”Vi åker. Var bor ni?” Barnen sade att deras hem var där och där. Vargen drog den lilla släden; barnen satt i den. Han körde dem hem. Han frågar gumman: ”Vems barn är det här?” — ”Våra.” — ”Och var är deras mamma?” — ”Mamman dog: hon blev sjuk — det finns varken mamma eller pappa.” Vargen sade till gumman: ”Om du ger barnen något, kommer jag och äter upp dig också.” Hon sade: ”Jag ska föda upp dem.” Då satte sig vargen. Gumman hämtade lite ister och brännvin. Vargen tog det med tassen och gav henne att dricka. Han drack brännvinet, åt upp fläsket och sade sedan till gumman: ”Nå, föd upp dem, annars äter jag upp dig.” Nå, vargen gick från gumman. Barnen blev kvar. Två dagar gick och vargen kom för att se till dem. Gumman fostrade flickorna och gifte bort dem med en ung man. Jag var också på bröllopet, drack vin och honung, men det fanns inga bullar. 15. Kalbotyros klausimai II. 217 Det fanns en son till en gubbe. Sonen gjorde narr av sin far. Fadern ville inte att han skulle finnas i världen. En jude kom till fönstret och frågade: ”Vad säljer du till mig?” Sonen svarade: ”Jag har ett par byxor.” Juden kom för att köpa och frågade: ”Var är dina byxor?” Sonen svarade: ”Vid ugnen.” Juden sade: ”Vad ska jag ge dig för byxorna?” Och sonen sade: ”Vad du än ger mig blir bra; ger du mig hundra, så får du dem.” Den kloke juden tog fram två hundra och gav honom, medan fadern låg vid ugnen. Juden letade efter sin piska och sade till gubben: ”Ner från ugnen!” Gubben gick ner. Juden band fast honom, drog åt och förde honom till vagnen, satte honom där och körde hem. Gubben sade till juden: ”Vi åker till Jujôn.” De kom till Ivjôn, han gick och överlät åt juden alla sina åkrar och gårdar — allt som han hade överlåtit. Juden kom hem och skulle åka med sonen — han skulle kasta ut honom ur gården. Sonen såg sig omkring — där, de kastade ut honom ur gården! Han började gråta: ”Vad har du gjort?” — ”Jag gjorde så här, men du sålde mig.” Han började kyssa faderns händer och bad att få en liten smula. Juden sade att det inte behövdes — och tog inte emot fadern. Det var en katt och en hare. Och de gick båda på bröllop. Spelmännen sade åt haren att dansa, medan katten stod och bara sade vurr-vurr-vurr. Och den spann. Haren sprang fram till katten: ”Vad ska vi dansa?” Katten sade: ”Vad du vill.” — ”Vi dansar engelsk dans.” Haren gick ut och dansade med katten. Haren var kvick, men katten var inte lika kvick. Katten slog haren med tassen. Haren föll omkull och sträckte ut sig på marken. Nå, haren var redan döende. Katten satte i väg. Haren tog till flykten. ”När du slår mig”, sade han, ”då dansar du ensam.” Det fanns en flicka och hon hade barn. Och de var vanartiga. Han började säga till henne: ”Jag ska ta dig.” Sedan tog han några sådana örter och smorde in flickan med dem. Han började enträget be henne. ”Farbror, gräv upp mig, för du begravde mig levande.” Han grävde upp henne, och hon levde. Och hon började säga att världen skulle bli mycket stor, men full av dårar. ”Det blir inget gott av den här världen, för denna värld är dum, och den där, där jag blev lagd, kommer själv att lägga sig.” Han kom hem och lade sig för att sova. Och han steg inte upp mer. Hon sade till sin farbror: ”Se, han kommer inte att stiga upp, för han var ohederlig, men jag är en hederlig, rättvis flicka.” Han låg i tre år, och det fjärde året reste sig en liten pojke. Pojken gick ut i världen. Och från den pojken blev det inte något gott, och många människor begravde han. Det var en gammal gumma. Hon satte en höna på ägg och kläckte små kycklingar. Hon satte sig vid en liten sten och sade: ”Vad ska vi nu ta oss till, hur ska jag föda upp er: jag har varken säd, halm eller bröd, bara vatten.” Och kycklingarna svarade henne: ”Se, lilla mamma, var inte ledsen: jag ska föda upp allihop och fostra dem alla, jag har allt — både bröd och säd, men vatten har jag inte.” Och de andra kycklingarna svarade: ”Se, vi ska inte dricka vatten, vi ska dricka mjölk; vi har våra små kor, vi ska låta dem beta, och jag ska föda upp er allihop.” Kycklingarna växte och växte, och när de började lägga ägg, lade gubben dem, han lade till, stoppade i och gödde dem. En så rik gumma reste sig bakom … 218 Kycklingarna visste inte var hon skulle göra av sina tillhörigheter. Hon fyllde fickorna med groschen, men när natten kom försvann alla pengarna. När gumman började beklaga sig blev hon galen. Hon var galen i två år, och på det tredje året dog gumman. Dessa kycklingar gav sig ut i världen för att leta. Den som fångade något fick behålla det, och den som inte fångade något fick ingenting. Om du hade sett det, skulle du ha blivit förskräckt. Grannkvinnorna bad var och en för sig. Den ena sade: ”Må Gud ge dig tvillingar.” Och Gud gav henne dem. Då sade hon: ”Så länge jag lever ska jag aldrig överge dem.” Det var bröllop, och de satte sig vid bordet för att äta. Där fanns en sådan trollkarl. De gav honom ingen vodka. Han sade: ”När ni sitter så här, ska ni flyga iväg levande.” Han gick fram till dörren och stannade. Och han förvandlade alla — både flickorna och pojkarna. Alla blev träd, och bruden kröp ner i källaren med en blomma och en krans. Fadern och modern började gråta — vad skulle de göra? De satte den här trollkarlen till att hela henne. De andra flickorna och pojkarna kom inte tillbaka, men han sade: ”Kryp fram ur källaren!” Hon kröp ut, men bröllopsgästerna var borta. En man var varulv i nio år. På det nionde året kom han hem och kröp genom stängslet. Då brast ett sådant bälte på honom, och han blev människa. Hela pälsen föll av, bara en svans blev kvar. Han var liten i några år och dog med svansen kvar. Jag mal, jag mal gryn; mor kokar gröt i en liten maskickan-gryta, en god liten gröt. Åt den ena gav hon, åt den andra gav hon, åt den tredje gav hon inte. Här är en liten kulle, här en liten skatt, här ett ljuvligt vatten. Upptecknad efter A. Jarmalavičienė år 1952 av A. Laigonaitė och J. Senkus. Lilla majfågel, lilla fågel, sitt inte i eken — en liten hök kommer att 2, plocka dina fjädrar och skingra mina små barn. Jag går ut och promenerar, jag går ut och roar mig: nu är det min stund, nu är jag fri — hos min egen mor, hos min egen far. Kära små systrar, kära grannkvinnor, titta inte genom det lilla fönstret — titta genom springan: så vacker min vän är, som en vallmo i trädgården, som en liten ros i trädgården. 2 din < din < dig 219 * * * — Jag ropade, ropade, när månen går upp. Varför dansar du så högt, flicka? — Så länge jag inte dansar, så länge jag inte sjunger, tänkte jag ge min gamla faster åt brudgummen. Nedtecknat 1952 av A. Laigonaitė och J. Senkus efter M. Maceikienė. Och så går de från den ena byn till den andra, och när de färdas säger åsnan hela tiden: ”Människorna är sina egna herrar. Se, Gud ger allt åt människorna och fördelar det.” Det fanns ett sådant ordspråk: ”Ät bröd och ge åt människorna; ät bröd, men akta dig för människor.” Åsnan började lära människorna att leva rätt och att alla skulle ha det bra. Och den färdades så genom hela världen. Herrarna blev rädda och lät leta efter åsnan. Länge sökte de efter den, men kunde inte hitta den. Nå, de där sju bröderna ville bli herrar. De kom överens om hur de skulle förråda henne, och herrarna visade sig för dessa rövare och kallade dem bröder. De bugade sig och gav dem gods, mycket pengar och allehanda rikedomar. Rövarna lovade att förråda åsnan för människorna. Herrarna samlade ihop moskoviterna och anföll åsnan. Åsnan visste ingenting och låg och sov. Då anföll moskoviterna henne. De band henne med rep och järnkedjor om händerna och förde henne till herren. Många människor samlades; de tyckte synd om åsnan, men kunde inte göra något för henne. Moskoviterna förde åsnan till godset, och människorna följde efter dem. De hängde med huvudet, medan kvinnorna sysslade, klagade och grälade och kastade stenar och käppar. Då samlades herrarna där, gick och strök sig om huvudet och vandrade omkring som vargar. Se, de hade fångat åsnan; de skrattade, hojtade, gnuggade händerna och funderade på vilket straff de skulle ge henne. En säger: ”Flå henne levande”, och en annan säger: ”Häng henne i tungan, så att hela världen får veta det.” Medan de ropade och planerade straffet blev åsnan rädd, ryckte i grimman och sade till människorna att ta herrarnas djävlar, så skulle människorna slippa bekymmer. Så sade åsnan och skuttade iväg — ur den där saken sprang en liten kula ner till marken. Herrarna blev rädda och började darra, medan åsnan, sägs det, festade runt i världen. Nedtecknat 1952 av J. Senkus efter J. Buika3. Bär i handen, bär hem, stoppa in i hörnet (gåta: de bär i handen, bär hem, stoppar in i hörnet). Sopar, sopar, står vid hörnet (en sopkvast). Mitt på gården går en orm (en spruta). Kyrkogården är full av får, en ensam herde bräker (det finns många människor i kyrkan, men bara en präst predikar). Kläderna i hörnet, likt horn, säg det inte (under hönans stjärt). Mitt på gården går en skalbagge (den kryper när det är frost). 3 Texten är viktig för jämförelsen: samma, men fullständigare text från hennes berättelse har nedtecknats av P. Arumaa, se P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend, 38-40, Dorpat, 1930. 220 Liten i kammaren, och håret orange (morot). Fröken är krusig, vacker och röd; när man ser på henne rinner tårarna, och man vill gråta (lök). Den lille herrn omges av tjugo kaptener (kål). Jag kan svära på att det här är tusen (vallmo). Fyra pinnar, två hakar, en sömnig samachōdas (ko). Bakom staketet — tralialia (tunga). En säger: ”Lys, Gud”, en annan säger: ”Lys inte, Gud”, den tredje säger: ”När det är dag och natt — stick ut ögonen”. ”Krullig, maskig — täcker hela världen (nål). Alla vid gropen med potatis (med skedar vid fatet). En blomma både vinter och sommar (gran). En liten puckel (ugn). Nedtecknat 1952 av A. Laigonaite och J. Paulauskas efter M. Varnelienė. Gå, min lilla varelse, gå, min kära, åh, det är svårt att vara, åh, svårt att leva i världen; framöver kommer vi väl knappast att mötas mer, och kanske finns vi snart inte heller. Det finns ingen liten bror, ingen liten syster: det finns ingen att luta sig mot, ingen att hålla sig till utom sina egna släktingar. Om det fanns släktingar skulle jag tala med dem, samtala med dem: jag skulle berätta om mina bekymmer. Mina dagar har gått, mina unga år har gått. Jag hade ingen hälsa, jag var aldrig frisk och nu kommer jag kanske inte att klara mig. Så vill jag inte ha unga dagar, men när min mor kommer och tar mig till sig, då blir det mig lättare. Och du, min son, åh, min lille, åh, jag ville uppfostra dig så att du skulle valla mina kor, och när du växte dig större skulle du tjäna in bröd åt mig, försörja mig på min ålderdom, lyssna på mig, och då skulle jag ha glädje av dig. Min dotter, när du växte upp, skulle du spinna garn, väva vid vävstolen, rulla ihop vävarna, och jag skulle göra dig fin inför brudgummen. Vi ska sätta potatis, sedan ta upp den, sedan gräva, åka till marknaden, och sedan äta. Vi ska röta lin, sedan bryta det, sedan spinna, sedan väva, sedan bleka det; därefter ska vi sy skjortor, byxor åt pojkarna och klänningar och skjortor åt flickorna, och göra dem fina inför bröllopen. Vi ska valla korna, ge mjölk, och sedan ge till svärmodern och mor. Sådant är vårt liv, sådan är vår tillvaro. Jag är själv en liten mus, min son är en liten kattunge. Och i en liten korg satt jag, små saker lade jag dit. Jag gav de där små sakerna till moster, moster gav mig en liten kaka. Jag lade den där lilla kakan i bäcken, 221 bäcken gav mig små fiskar. Jag sköt de små fiskarna med pil, pilen söp sig full och kissade, och fick syn på tre kungar, små kissare och små skitare. * * * Nu tar jag mig bort från den unge, min mor får veta det. En främmande mor vill inte veta av mig, men en bruds far får veta det. På nya skor går jag och på nya strumpor. En främling har förlöjligat mig, men jag måste lyssna på den unge. * * * Åh, pojkarna är så snabba: de flirtar med flickorna tidigt, men sedan tar de dem och glömmer dem. De skyndar sig genom de unga dagarna, då är jag ingenstans hederlig, jag håller mig ingenstans: ta inte emot vare sig pojkar eller flickor, och det finns inget sällskap. De vänder ryggen till och lämnar åt sidan, de förkortar livet. * * * — Dju, dju, dju — vart ska du? — Slå liebladet, slå hö. — Och vad ska du göra med höet som du slår? — Jag ska föda korna, ge barnen att dricka och fostra dem, så att de växer och blir gamla och får se mig. * * * Rågen växer, sedan mognar den, sedan lägger den sig, sedan når den ända fram. Då skördar vi, då kör vi hem sädeskärvarna, sedan tröskar vi, fyller säckarna, sedan mal vi och bakar bröd. Nedtecknat av A. Laigonaitė och J. Paulauskas efter V. Audzevičiūtė 1952. På våren behövde han plogar och harvar, lagade vagnarna, körde till smedjan och gjorde i ordning det som behövdes. Sedan arbetade han — satte på skaklar och spände för, det var redskapen. Sedan gick han ut på åkern, röjde bort buskarna, korsade sig (gjorde korstecknet) först, vattnade hästarna och bad till Gud att Gud skulle ge honom kraft att arbeta väl, att Gud skulle ge honom en god skörd. Sedan kom tiden då man körde gödsel, satte skaklar på vagnen och körde ut på åkern. Sedan sådde man potatis, korn och vete. Sedan kom höbärgningen, man behövde liar. Fanns det inga liar, då for man till Ju(v)jōn och köpte en lie. Sedan gick han ut på ängen, högg till ett lieorv, gjorde i ordning handtaget och slog liebladet, tog en liten säck på axeln och gick ut på ängen för att slå hö. Sedan, när det hade stått där i två eller tre dagar, behövde han räfsor, satte hästen för vagnen och for till ängen, stannade och räfsade, kastade ihop det i högar, samlade ihop högarna. Sedan kom Sankt Onas afton. Han behövde skäror, for till smedjan, lämnade in dem eller tog färdiga skäror. Sedan gjorde han de där skärorna i ordning så att det inte skulle bli några stopp. När han gick ut för att skära, brukade han arbeta, och på en dag skar han ungefär tre och två och två och en halv fjärdedel, allt möjligt. Sedan ställde han kärvarna i stackar och, när de var torra, körde han dem till logen. Sedan, när hösten kom, behövde han slaga, gjorde i ordning de där slagrorna som hör till slagan och torkade 222 och tröskade. Eller så for man till kvarnen, dit en kvarnägare åkte, och Juõn körde dit; han malde åt kvarnägaren och tröskade åt kvarnägaren. Men de flesta tröskade inte med kvarn, utan med slaga. Folk levde, kan man säga, mycket fattigt då, jorden var liten där, så det mesta tröskade man för hand. Det var många år sedan, när svenskarna hade passerat här, men jag minns inte så väl vilka de var eller varifrån de kom. Jag har hört det berättas av gamla människor. Det fanns sådana svenskar. De gick omkring på gårdarna och människorna flyttade undan. De flyttade inte undan för något särskilt, utan högg också små bitar av sina bröd åt dem. Då började djävulen gyckla med dem. Han gav dem sådana bländverk, och av det började de själva bli bländade. Sedan började de övernatta hos hästarna. Hästarnas huvuden vände de inte tillbaka, men deras svansar vände de tillbaka, ibland hos två eller tre hästar och en natt. Sedan började de försvinna och alla försvann. Och sedan var de någonstans bakom Slaboda vid gravarna, där de redan hade begravts, och där var en skatt av guld. Några människor gick dit och började gräva. Och de sade: ”Rör inte de där gravarna – det får man inte: det du inte har lagt dit, det ska du inte röra.” Och ingen rörde något. Så gick många år, som de gamla brukade berätta förr i tiden. När julen närmar sig och julens sammankomst kommer, samlas hela familjen till julafton. Man hämtar en liten bunt hö där från ladan, lägger den på bordet och breder ut höet på bordet, täcker med en duk och lägger sedan oblater på bordet. Mamma eller pappa delar ut oblaterna till alla i hela familjen, så många som är i stugan, och de säger då att Gud ska låta dem få uppleva ännu en jul, att alla ska vara där och vara friska och vid liv och att allt ska gå väl. Sedan hämtar man och lägger bröd på bordet, där också vetebröd, svamp och sill. Ibland finns det ingen sill, och då klarar man sig också utan sill. En rätt gjord av korngryn kallas pãncuòkas. Sedan ställer man fram allt detta på bordet och äter. Man äter upp alltihop. Vallmofröna hade man redan ställt fram på morgonen. Alla läser böner och ber Gud att ge alla hälsa och all slags välgång, både åt sig själva och åt boskapen. Sedan börjar man dra i höet. Inte alla, men de flesta drar i höet. Man gör ett kortare strå och gör alla stråna lika långa. Den som får det korta strået säger då att den personen, man eller kvinna, kommer att dö. Så var det också i min berättelse. Det fanns en präst i Lazūnai, Petkėvičius, en rödhårig, men jag kan inte säga riktigt säkert, en rödhårig Petkėvičius. Han var trettiosex år och dog. Då drog han själv i höet och fick den kortare änden. Han sade till alla: ”Jag kommer snart att dö – ni ska komma ihåg mina ord.” Han levde i en och en halv månad och dog. De for till Valdzikai – de körde honom till en kista. Han var där och kom hem igen och lade sig för att vila. Han sade att när han låg i kistan (kistan var väldigt…, jag vet inte), kröp en lus fram ur sängen, ur det han låg på, dit han satt, och bet honom, och han blev mycket rädd. Av den rädslan fick han sedan en förlamning och dog. Så var det. 223 Flickorna, när det börjar bli kväll, går då ut en i taget, medan en annan står och lyssnar åt sidan, med en pinne i handen, så länge det inte har räknats färdigt. Om de får tag på en sådan (?) går de efter en pojke, men om de får en pinne med en kvist går de efter en änkling. Så var det. Sedan sätter de sig på själva eldtången och åker omkring där – de håller eldtången mellan benen. De åker till den plats där en galt har svedts, lägger eldtången på marken och lyssnar åt vilket håll hundarna skäller; då, säger de, går vi efter en friare. Det fanns en gång en flicka hos en mamma. Hon gick till en kvällssammankomst, och pojkarna började dansa med henne. Men hon dansade inte särskilt bra. Då frågade pojkarna henne: ”Varför dansar du inte så bra?” Hon svarade: ”Jag är inte frisk – jag mår mycket dåligt.” ”Vad är det med dig?” frågade Pakauskas. ”Jag vet inte själv. På något sätt”, sade hon, ”mår jag inte bra.” ”Varför går du då inte till doktorn?” ”Nej”, sade hon, ”jag måste gå till doktorn.” Hon gick till doktorn och talade med honom: ”Jag”, sade hon, ”är sjuk.” ”Vad är det med dig?” frågade han. ”Jag vet inte själv”, sade hon. Hon sade: ”Jag var på en kvällssammankomst, och pojkarna plågade mig där med sina lekar; nu”, sade hon, ”har jag blivit sjuk, jag mår inte bra.” Min svåger var en gång på bröllop och hade åkt som bröllopsgäst. När bröllopsgästerna samlades för att ge sig av, hämtade man bruden från en annan gård, satte slöjan på henne och satte en krans på hennes huvud. Kransen var fäst på hennes huvud, och man ledde in henne. Två pojkar ledde henne, den ene tog henne under armen från ena sidan och den andre under armen från den andra sidan, och de ledde henne in i stugan. Musikerna gick efter dem och spelade, och hon neg. När de hade lett henne runt bordet började hon gråta. Brudgummen stod i stugan och tittade från sidan. Då sade min svåger: ”Varför bugar du dig inte? Du också, gå ner på ett knä och börja gråta.” Utan att veta något gick hon ner på knä. Och han sade: ”Du vet ingenting om varför hon gråter. Hon gråter av glädje.” Förr i tiden berättade de gamla människorna att när det inte fanns plogar, fanns det årder, och man plöjde med årder. Man gick till skogen och högg en björk eller en al, och valde en krokig. Sedan högg man till den och torkade den – och den kallades ragočius. Därefter slog man fast två horn med bleckbeslag och gjorde en okstång åt kalven, som man lade runt halsen. När man plöjde med en häst styrde man med tömmar, men kalven hade inga. Man hakade fast oket. När de vid änden av fåran vände tvärt om, vände de själva. Fåran gick ända fram till slutet. En kalv var rödbrun och den andra skäckig. Man sade ”Zavernis!” till den vänstra eller högra. Kalven förstod. Ibland sade den ene ”höger” och den andre ”vänster”; de vände sig om och gick, utan att något annat behövdes. De var alltså så väl sammanokade. Och på en dag, när man gick ut på åkern, kunde man plöja ett gott stycke. Då, berättade de gamla, plöjde man mer med kalvar än med hästar. Så var det. 224 Man rycker upp linet, skalar av fröna från det, rensar det, tar frökapslarna och torkar dem på en tunna, medan de grova stjälkarna läggs på en stor hässja som är ungefär tre meter hög; då lägger man dem på hässjan och låter dem torka. Ibland gör man i ordning något under ladan om det regnar. Sedan tar man ner linet och blötlägger det, så att det blir bättre att bryta och man behöver mindre blekning. Linet rötades i bastun. Då eldade man upp bastun och satte in kaviteter, ibland fem, fyra, om bastun var större också sex. På en dag kunde man då tröska femton kavalkor; ibland tröskade man tjugo kavalkor om bastun var större. Man spann lin kring jul. Från jul till nyår arbetade man inte med något särskilt. De brukade berätta så här förr. De väver garn. De ställer upp vävstolarna i stugan; sedan börjar de arbeta, så att när de har vävt färdigt och väven är klar, ska vävstolarna stå där, redo att väva igen till påsk, när man går ut. Linnetyget gör man på våren, i maj, när det börjar bli varmt och dagarna är långa och daggen faller. Då tar de tygerna, häller vatten över dem och blöter dem. Sedan tar de allt linnedukstyg, lägger det på ett fält och öser lut över det, stänker asklut på det och låter det stå i två eller tre dagar. De tar bort luten och låter det blekas när vårdaggen faller, det är varmt, dagarna är långa och solen skiner; då sköljs det och ligger i daggen. Det ligger där i två eller tre dagar, man bär det till bäcken, blötlägger det och gör om det. Så håller man på i två veckor och bleker det. Om det tar två veckor, eller två och en halv, blir det fint och vitt som papper; om det är grovt behöver det stå i tre veckor, eller längre. Det brukade finnas större marknader vid alla högtider. Först var det Marčynas, sedan nyår, sedan rabnūčos, efter rabnūčos šāščines, devincines och S:t Petrusdagen. Hästarna var billigare vid Marčynas och dessa högtider. De gamla berättade att om man for till Jujōn kunde man säga: ”Jag köpte ett sto för en kanna päron.” Om hon överlevde vintern kallades hon perežimkas. Min far for till Jujōn. Han körde dit med lin för att sälja, om natten. Då bröt det ut en mycket kraftig storm, och åskan började mullra. Åskan slog ner och blixtarna lyste. Människor körde förbi och de kände varandra. Han körde fram till fönstret och knackade där. ”Alės, Alės, öppna dörren, släpp in mig!” ”Vem är det – är det du, Stāška?” ”Det är jag.” ”Du vet”, sade hon, ”jag hittar ingenting nu.” ”Varför”, sade han, ”blev du så rädd? Är du ett litet barn eller vad?” Hon sade: ”Jag är inget barn – ingenting, men”, sade hon, ”jag är väldigt rädd. Det finns inga kvinnor hemma, jag är alldeles ensam, och jag skakar över hela kroppen som en asp och kan inte hitta någonting någonstans. Jag borde”, sade hon, ”tända en eld, men jag är rädd och hittar inte tändstickorna.” Han sade: ”Vad är du för en sådan där… 225 en god människa.“ Nåväl, säger han: „Det finns, säger han, plogar bland åkrarna och vagnar, men det, säger han, har jag verkligen blivit väldigt förtjust i.“ Det fanns en gång två bröder, Antōsius och Džidorius. De kunde mycket väl alla möjliga sådana berättelser. När de samlades började de berätta sådana berättelser, och då satt de hela nätterna och ville inte göra något annat. De kunde allihop mycket väl. Det fanns en morbror. Så talade man på själva litauiska. Sinsemellan talade vi alla bara litauiska. Om någon kom för att hälsa på, eller för något arbete, eller om man gick någonstans, till smedjan, till kvarnen eller till tröskladan, så talade vi alltid allihop litauiska när vi samlades, förstås. I Lazūnai fanns en kvarn. Man betalade med mjöl, och allt ordnades. Jag tror att det redan har gått så där många år, väl femton eller mer, sedan morbror dog. Nå, på den tiden, skulle jag säga, tänkte man inte som människor nu gör, de kan inte tänka på någonting; men då kunde vi alla slags sånger och kunde berätta historier. Nå, nu har tiden gått. Nu talar de bra, bröderna talade själva bra, hon talade litauiska mycket bra, men de här ungdomarna talar inte alls. De gamla talar fortfarande bra. Nu, när vi kommer till Valdzikai, talar alla de gamla litauiska där. Det finns folk i Titkūnai, där i Lazūnai och i Udgudionys, och nu i Itrēnai — i alla de där byarna. Men i Bōkštas finns det inte längre litauiska, alla talar ryska hos oss. När alla de gamla samlas talar de, och de gamla talar också litauiska. När hösten kommer gör man i ordning veden. När snön faller efter jul gör man också i ordning hästarna, seldonen, sadlarna, allt. Nå, man förbereder veden i förväg; då hugger man veden, klyver den och gör i ordning så det räcker hela året. Våra åkrar är dåliga. Det finns så gott som inga stenar alls i jorden hos oss, och inget vatten heller. De säger att när jorden inte är mager växer råg och havre bättre, men rågen blir inte särskilt bra. Rågen växer förstås och får mycket långa strån, men axen är ingenting, och när man tröskar får man nästan ingenting. Om åren är våtare finns det ingenting. Folk åker till Vilnius för att sälja på marknaden, på torsdagen och lördagen, förstås, de åker till Vilnius. De som åker till Kalvarija med sina varor. När benen blir trötta på dem betalar de kanske lite extra för en vagn, får skjuts, lastar på sina knyten och far iväg. De åker i tre dagar och kommer hem efter tre, fyra, ibland fem. 226 *** Fadern var mycket sjuklig, och jorden var liten. Vi hade sex barn, och det var ont om bröd för oss, och det var dåligt, men inte heller särskilt bra. Fadern var sjuklig, och de hade gett honom en skjuts till Vilnius för att lära sig. Inspelat på band 1954 efter J. Kemešis. Från bandinspelningen skrevs det ned 1958 av J. Senkus och A. Vidugiris, med vissa förkortningar och utelämnade oklara ställen. En rik köpman kom för att övernatta hos en fattig man. Han övernattade där. Ett barn föddes åt honom under natten. Han låg på en bänk under fönstret. Han lyssnade. Under fönstret talade två kvinnor om vilket öde de skulle ge barnet. Den ena sade: „Den här herrns lycka.“ Herren lyssnade: „En så fattig människa — och en sådan lycka.“ Han steg upp på morgonen. „Visa mig det där barnet.“ Han öppnade dörren till barnet. „Sälj barnet till mig, jag köper det.“ De var så fattiga. Herren gav honom mycket pengar, och de sålde barnet till honom. Han tog barnet och förde det med sig. Han förde det till skogen och hängde det under en björk i en vagga; och om vintern, när det var mycket kallt, tänkte han låta det frysa ihjäl. En präst kom åkande från kvarnen. Han hörde att barnet rörde sig. Prästen sade till kusken: „Gå och se efter vad som händer där.“ Kusken tittade och såg att barnet vaggades i vaggan och att björkens grenar hade böjts ner; barnet var varmt och jollrade. Prästen sade: „Ta det med i vagnen.“ De tog barnet med sig. Prästen lärde honom att bli organist. Han var tolv eller sjutton år. Den här herrn kom till den prästen som hade tagit emot barnet, och organisten sjöng vackert. Herren frågade: „Var har du fått en sådan organist?“ Prästen sade: „Jag hittade honom i skogen.“ Då gjorde det ont i herrns hjärta — det här var ju hans öde. Herren gick till prästen och bad honom: „Sälj honom, ge mig den där organisten; jag har en dotter, jag ska gifta bort dem, så att de blir man och hustru.“ Då sade prästen till organisten: „Gå till den där herrn.“ Herren skrev ett sådant brev åt honom att han inte skulle visa någon vad som stod i det när han gick. Han skrev att när han kom in i stugan skulle huvudet falla av honom och han skulle dö. Han gick och gick längs vägen och mötte en gammal man. „Vart är du på väg?“ „Jag går till herrn.“ „Visa mig brevet.“ „Farfar, det går inte.“ „Jag ska bara hålla det i handen.“ Den gamle tittade på brevet och lade tillbaka det. Men när den gamle hade tittat på det ändrade han det: nu stod det att när han kom till stugan skulle han genast gifta sig. När han gick därifrån gav han brevet till herrens hustru. Hustrun tog brevet och gifte bort honom med sin dotter. När herrn kom tillbaka sade han: „Visa mig brevet.“ Och hon gav honom brevet. Han tog det i händerna och läste. Så blev den rike köpmannen bedragen. Den herrn hade två äppelträd. De blommade både vinter och sommar. Det ena blommade vitt, det andra rött. Herren tänkte för sig själv: „Gå nu och res till en sådan trollkarl, så att han kan säga vad man ska göra med de där äppelträden, vad de ska blomma.“ Hans tjänare gjorde sig i ordning för resan och gav sig av. Han gick och gick. På en bro stod en man. Han frågade: „Vart är du på väg?“ „Jag går till en svartkonstnär.“ Den som stod på bron sade: „Fråga åt mig om jag länge ska stå här.“ Han fortsatte längre. Han kom till godset. „Vart är du på väg?“ frågade de honom. „Jag går till en svartkonstnär.“ „Fråga om våra flickor.“ 227 Flickan försvann — gick ut på farstun och försvann från farstun. Fråga om dem. Han går och går. Kom åter till herrgården. På den herrgården finns inget vatten. ”Vart går du?” Han svarar: ”Jag går till trollkarlen.” ”Fråga om oss, det finns inget vatten på vår herrgård.” Han går åter vidare. En man står vid ett träd på en stubbe på ett ben och ropar. ”Vart går du, broder?” ”Jag går till trollkarlen.” ”Fråga om mig hur länge jag ska ropa på den här stubben.” Han går dit han behövde. Han kommer till huset: ingen finns där, bara en flicka, och den andra är inte där — hon har sprungit iväg. Och flickan som försvann på farstun säger till honom: ”Var har du varit? Här slår jag ihjäl dig.” Han började berätta för henne vad som hände honom på vägen. Han berättade allt precis som det hade gått till på vägen. Hon tog honom och välte honom under sängen, under halmen, och väntar tills trollkarlen kommer. Trollkarlen kom om natten, och flickan lade sig. ”Åh, jag har drömt så mycket.” ”Och vad”, säger han, ”drömde du?” Och den där lyssnar under halmen. Hon berättar drömmen: ”Jag går och går. En man står på en bro dag och natt, för han är dum. Han skulle flytta sin mössa från sig själv till en annan och gå därifrån, så att en annan kunde ta hans plats. Flickan försvann för att samla alla nycklar till herrgården och springa tre varv runt herrgården, och då skulle flickan stå på farstun.” Då frågar flickan honom: ”Det finns inget vatten på herrgården.” ”Dårar — det finns en vit märr på den herrgården: rid på den i sex varv runtom, så får du vatten. Och mannen står på ett ben på stubben och ropar. Om han sade ’min vän’, skulle allt vara bra.” Och hon lyssnade vidare. ”Ett äppelträd blommar vitt, och ett annat rött.” Och trollkarlen sade: ”Under det ena finns silver, och under det röda guld. Man måste gräva upp det och ta det.” De steg upp tidigt och for hem. Flickan pratade med honom och bad honom att inte glömma dem. Han går till mannen som står på stubben. ”Min vän!” De gick båda vidare. De kom till herrgården där det inte finns något vatten. ”Rid tre varv runt herrgården, så blir det vatten.” Han tog märren, red tre varv, och vatten visade sig. Då gav han honom en vagn och en häst med sele på herrgården. De satte sig båda och for. De kom till herrgården där flickan försvann. ”Samla alla nycklar till herrgården och spring tre varv runt herrgården, så kommer flickan tillbaka.” De samlade nycklarna, sprang runt, och flickan stod på farstun där hon hade varit. Nedtecknat av J. Paulauskas efter J. Varnelis år 1955. FÖRKLARINGAR TILL MINDRE VANLIGA ORD OCH SLAVISKA LÅNORD angliežas — en sorts dans apkånčioti — avsluta, göra färdigt apsisėgti — klä på sig astanovka — störning; stopp; brist bačiuška — ortodox präst (fader) bášlikas — huvudbonad, vanligen fastsydd på en rock utan parõs — i förväg, före tiden blūdas — omtöckning bostva⟨bagov⟩a — egendom būlava — tölp bufklėti (vufklėti) — morra, grymta, spinna burnõsas — en lång vadderad rock būtuvė — tillstånd, liv cvietas — färg cickà — bröstvårta, bröst cata — par čeraunykas — trollkarl, magiker čėrtas — djävul čītoti — läsa černoknežnikas — trollkarl, magiker dábaros — nu dasdairýti — titta, övervaka daspėdinėti — mogna, bli mogen 228 degù — varm drabežà — småsak dūkas — ande, dimma džà, da — oj gyventuvė — liv gòðnas, -à — god, oskyldig išlazduoti puselės — slå, ge stryk išdantýti — göra tänder išliečyti — bota ištaisyti — släppa ut iš žà (<žà) stalo — från bakom bordet išživyti — försörja (jfr pol. wyżywić) Iujà, Jujà, Juvjà, Ivjà — namn på en småstad kapitas — klöv kaptōnas — vadmalsrock, överrock karuliuoti — hänga kavàkas <kavalkas — bit (av fötter) kāzlas — getabock kleñčyti — knäböja; svära kmorà — moln korà — böter, straff krosuoti — börja blomma; flyta (om säd); färga krūlickas,-à (krūlickas,-à) — rundaktig (rund) krūgū — omkring, i en cirkel kuliẽšė — soppa på korngryn (med potatis) kvãras, -à — sjuk, krasslig laidýti — mjölka lañ (land) — skog laš ka — säng liš, lyš — bara, endast liška, lyška — udda lobas — liten grop lòðnas, -à — bördig, god lopà — tass, ben mačiula — håla (från vitryska) maladìežius — ungdom malankà — blixt malatornìa — tröskverk mandliùs — puckel mātiuška — hustru till en ortodox präst (baciūska), lilla mamma maskeláitis, -ė — liten, pytteliten màškickas, -à — liten mėdžias — skog mėsàedys — tiden från jul till fastan moterýnė — hustru nàta, nàtai — mycket nenàto — inte särskilt, inte helt padvildinėti — bedra pakuōpti — gräva ner, begrava pancōkas — se kuliẽšė pastrañkai — rep vid plogen eller harven i stället för draglinor; ljung pàtikas — en kort stång patrãba — ärende, behov pėrezimkas — någon som har överlevt vintern piẽ — hos, nära pilnyti — vakta, hålla vakt pōdlas — en sak som ingen behöver, en dålig människa pražnōčyti — utse preslōvija — ordspråk prikležėtyti — samla på hög; svära, lova priskilyti — dra till sig; växa till; svepa ihop prisileidinėti — sädeskorn börjar bildas i axet, axet blir fullt pristūlyti (-inti) — dra sig intill radnàšis, -ōji — en av de egna, släkting rabnỳčios — ljusmässa rasivítóti — ta farväl raspūsnas, -à — busig, lättsinnig, utsvävande, utslagen rėda(s) — ordning rìezvas, -à — snabb ridlius — spade rōdyti — ge råd rodzi — tillfredsställa (jfr sl. radzi) rukavėtis — lieens handtag sčėstis — lycka sėdnāvytis — så sig sekšmė — sägen, saga sėničkas, -à — liten gammal kvinna serčikas — tändsticka sialà — by skariai — snabbt skatyña — husdjur skāže — berättar skōra — snabbt skōterė — ladugårdstak, duk šl ančius — vävning, tyg vävt av linfibrer som inte blötlagts utan legat ute i solen smōrina — delen av stjälken intill linfrökapseln smuškà — liten päls, päls stonāvytis — stanna, stiga upp 229 strielītis — jägare sumarnavóti — förstöra sumiklyti — trycka ned (doppa) i vatten ščėlėlis — litet hål (jfr vitryska щылина ”hål”) šėtōtis — irra omkring što — vad då, vad då šusponis — jacka, långrock švirkšnis — hävstång švýrkštelti (-erti) — slå till, slå, hugga tūsti — breda ut vävt linnetyg för blekning tūnas — käpp, påle ūdaučas (ūdaučis) — änkling ūkrapu apmukinti — hälla hett (kokande) vatten över ūkoti — ropa ūokolo (ōkolo) — omkring uražėjus — skörd ūtarýti (ūtarýti, vutarýti) — tala važiuóti — transportera vandravóti — ströva omkring, resa večerinka — fest med dans vėlias — en slöja av tunt (genomskinligt) tyg vėstis — gå bra vėžas<vėždas — käpp, påk žāras — snabbt, genast zbitkavótis — göra narr av zbridytis — ogilla, hata, snåla, känna avsky zgadā — fred znōkorius — siare, trollkarl žāisti — spela že — minsann žyvai — snabbt Texter på Lazūnai-dialekten Ю. Ю. СЕНКУС Sammanfattning I samlingen presenteras dialektologiska texter (berättelser, sagor m.m.), insamlade i litauiska byar belägna i närheten av byn Lazūnai i Jurotiški-distriktet i Vitryska SSR. Texterna samlades in under åren 1952–1955. I förordet ges kort information om lokalbefolkningen, ur vars mun texterna nedtecknades, och om den lokala dialekten, som tillhör de östliga dzukiska dialekterna. En mer detaljerad beskrivning av dialektens särdrag finns i artikeln ”Några särdrag hos Lazūnai-dialekten” (Litauiska SSR:s vetenskapsakademis skrifter, serie A, I, 1958). Avslutningsvis ges förklaringar till mer sällsynta ord och slaviska lånord (ordlista).