Miežiškių tarmės vokalizmo bruožai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA Vokaliska drag i Miežiškiai-dialekten J. ŠUKYS Transkription I artikeln används ”Program för insamling av material till Atlas över det litauiska språket” [transkription. Avvikelserna är följande: 1. Ljudlängd markeras med en punkt högt till höger om bokstaven (historisk ljudlängd markeras endast med ett streck ovanför bokstaven). Längd markeras inte bara för obetonade utan också för betonade ljud. 2. I konsonantgrupper markeras endast mjukheten hos den konsonant som står omedelbart före en bakre vokal eller i slutet av ett ord. 3. Konsonanternas aspiration markeras inte. 4. Bokstaven ъ har införts som ett tillägg och betecknar en bakre vokal som är något öppnare än lk. u. Miežiškiai-dialekten utgör en del av den östaukštaitiska puntininkai-dialekt som inte tillhör vare sig rotininkai, dadininkai, žalininkai eller žadininkai1. Den ligger sydost om Panevėžys och omfattar småstäderna Miežiškiai (Mieškai) och Raguva med de omgivande byarna. Miežiškiai har pontininkai som grannar i väster, medan Raguva gränsar till pantininkai. Följande utkantbyar bland pontininkai, belägna intill puntininkai, bör nämnas: Pakruošiniai, Tautkūnai, Pajūodžiai, Preidžiai, Kabėliai, Klepšiai och Velykiai; till puntininkai hör redan byarna Pučekai, Bajoriškiai, Trakininkai och Būkališkiai. Denna gräns bör framhållas eftersom den i vår lingvistiska geografi inte har dragits helt korrekt. Till exempel hänförs småstaden Miežiškiai (Mieškai) till pontininkai på A. Salys karta2. Vissa inexaktheter (hänförandet av byarna Pučekai, Bajoriškiai och Kūlbagalis till pontininkai) förekommer i P. Būtenas artikel ”Gränserna för de av högaitiska dialekter ockuperade talspråken”3. I. Faktorer som bestämmer dialektens vokalism Det finns flera villkor som avgör uttalet av den ena eller andra vokalen eller diftongen i den beskrivna dialekten. § 1. Vokalens position i ordet. En vokal eller diftong i ordslutet i lk. motsvarar oftast andra dialektljud än en vokal i ordstammen i lk. eller 1Om vokalismen i dialektens norra del, se I. Jašinskaitė, Kirtis, priegaidė ir jų poveikis vokalizmui Biržų tarmėje. — Lietuvių kalbotyros klausimai, 1. Vilnius, 1957. 2Se Archivum Philologicum, 4, Kaunas, 1933. 3Se Archivum Philologicum, 3, 185, Kaunas, 1932. 151 diftong. Detta sker eftersom ordslutet, utöver den allmänna lagen om förkortning av obetonade stavelser, även påverkas av en särskild lag om förkortning av ändelser, medan ordstammen påverkas av en särskild lag om förlängning av korta betonade stavelser. Därför motsvarar de dialektvokaler som nyligen uppstått i ordslutet oftast andra vokaler i lk., t.ex.: pi˙evo~piejove, má˙ta~mãto. I ordslutet är det också viktigt vilken kategori ordet tillhör, t.ex.: substantiv šakàs~šakõs, pronomen katràs~katrõs. § 2. Betoning och accent. Miežiškiai-dialekten, som tillhör zonen för villkorad betoningstillbakadragning, har fem accenter. Akut (') accent kan förekomma på diftongerna ai, au, ei, ui och blandade diftonger, t.ex.: lá˙ibus~láibas, lá˙uža~láužo, sé˙ilas~séilės, smú˙ike~smúikė, šá˙ltu~šálta, lẽ˙mpu~lẽmpa, tri.ni~trinti, kū.rmi.s~kūrmís. Cirkumflex (~) accent kan förekomma på diftongerna ai, au, ei, ui och blandade diftonger, t.ex.: žai˙bus~žaibas, láu˙kos~laukas, šveit˙ši~šveisti, muí˙lus~mui-las, kal˙tus~kaltas, kem˙šu~kemša, pn˙ktus~penktas, bur˙bu~burba. Dessutom har varje lång rot som innehåller de ovan angivna diftongerna cirkumflex accent, även om den ursprungligen hade akut accent, när betoningen flyttas dit från en kort ändelse, t.ex.: lá˙ibu~laibą, šáu˙ki~šauki, svei˙kus~sveikus, puí˙kus~puikus, kal˙n~kalnė, ver˙ki~verki. Kort (˘) accent har: korta vokaler i ordslut, t.ex.: sukì~sukį, šakù~šaką, katràs~katràs, katè~katę; korta vokaler i vissa enstaviga ord, t.ex.: àš~aš, kàt~kad, bèt~bet, nègi~nėgi, tìk~tik, dù~dū; ljudhärmande ord och verb med momentan aspekt som betecknar en plötslig men svag handling, t.ex.: bákši~bãkšt, bákštelė~bãkštelėti, žìpi~žìbt, žìptelė~žìbtelėti; onomatopoetiska verb i tredje person singularis presens, vars infinitiv har suffixet -ėti, t.ex.: žãksi~žaksia, trẽpsu~trėpsia, tredje person singularis futurum, t.ex.: nèš~neš, bū's~būs, matìs~matýs; förkortad tredje personsform i konjunktiv, t.ex.: rãst ”skulle hitta”, nẽšt ”skulle bära”, bùt ”skulle vara”⁴. Mellanaccent (˙) har förlängda betonade lk.-vokaler i, u i ordstammen, t.ex.: kì.tus~kitas, nù.neše~nunešė, bernù.kus~berniukas. Mellanaccent har också långa vokaler och diftongerna ie, uo, både sådana som sedan gammalt varit betonade och sådana som fått betoning efter att den flyttats från en kort ändelse till en lång rot, t.ex.: rá˙te~ratai, žẽ˙me~žemė, kė˙le~kėlė, pi˙kstu~pyksta, žõ˙džius~žodžius, krū˙me~krūmai, pienus~pienas, juõdu~juoda. Akut- och cirkumflexaccent på dialektens långa vokaler och diftongerna ie, uo är inte hörbara. Betonade långa vokaler i ordslut, som i lk. uttalas med cirkumflexaccent, har mellanaccent med avskärning (˙), t.ex.: žìnė~žinai, akì~aký, maũ~matau, miškù~miškų. Avskärningsaccent skiljer sig från mellanaccent endast genom en starkare accentuering av den betonade stavelsen. Det bör sägas att även accenten på en kort betonad ändelse har en avskärande nyans. 4Dialekten har även fullständiga former i konjunktiv tredje person, där den gamla ändelsebetoningen bevarats, t.ex.: raštų~rašty, neštų~neštų, būtų~būtų. 152 Längden på de ingående leden i diftongerna i den beskrivna dialekten beror främst på accenttypen. Obetonade vokaler eller diftonger i standardspråket motsvaras vanligtvis av andra dialektljud än de betonade. § 3. Konsonanternas inverkan. Efter j och palatala konsonanter, vilka tidigare följdes av j, främreduceras de bakre vokalerna i Miežiškiai-dialekten, liksom i andra dialekter och standardspråket; den främreducerade bakre vokalen u uttalas till och med som den främre vokalen i. Vissa vokaler i den beskrivna dialekten blir öppnare framför hårda konsonanter. Denna öppning är mycket obetydlig för vokalerna i och u, medan standardspråkets vokal e framför en hård konsonant uttalas som ett mellanljud mellan e och a. II. Dialektens vokalismssystem A. Ordstammens vokalism 1. Vokaler § 4. Miežiškiai-dialektens a, e, som motsvarar standardspråkets a, e, är både långa och korta. Både långt och kort e är kraftigt öppnat framför en hård konsonant och uttalas som ett mellanljud mellan e och a, t.ex.: gė'ras~gėras, ma'dus~medus, nėš~nėš. Framför en mjuk konsonant uttalas e som i standardspråket, men när det är långt är det något mer spänt och slutet än i standardspråket, t.ex.: kė·li.s „kėlias“, mė·džių~mėdžių. Dialektens långa och korta a skiljer sig inte kvalitativt från standardspråkets långa och korta a, t.ex.: bà·dus~bàdas, žàdė·ti~žadėti. § 5. Korta a, e är vanligtvis endast obetonade, t.ex.: vakarė'lis~vakarėlis, nebegerė'~nebegerai. De är betonade i följande fall: i vissa enstaviga ord, t.ex.: aš~aš, kàt~kad, bèt~bet, nėgi~nėgi; i interjektioner och momentanaktionsverb som uttrycker en plötslig men svag handling, t.ex.: bàkst~bakst, bàkštelė't~bakštelėti, trėkšt~trėkšt, trėkštelė't~trėkštelėti, i tredje person singularis presens av onomatopoetiska verb vars infinitiv har suffixet -ėti, t.ex.: žàksi~žaksia, trèps~trepsia, i tredje person singularis futurum, t.ex.: ràš~raš, nėš~nėš; i den förkortade formen av tredje person singularis konditionalis, t.ex.: ràst „rašytų“, nėšt „neštų“. § 6. Betonade a, e, är, liksom i standardspråket, långa, t.ex.: mã·žus~mažas, svẽ·či.s~ „svẽčias“. I vissa fall har dialekten dock långa a, e även där standardspråket har korta betonade a, e, nämligen: i prefix till verb och verbbildningar (particip i aktiv form och gerundier), t.ex.: ã·tkase~atkàse, nebė·kepu~nebėkėpa, pà·likus~pàliktas, nė·pirkus~nėpirktas, prà·lakin~pràlekian, bė·šnėkunt~bėšnekant; i infinitiven av primära verb och dess avledningar — imperfekt frekventativ och halvparticip, t.ex.: rà·ši~ràšti, nė·šti~nėšti, là·gdava~làkdavo, kà·bdava~kėpdavo, plà·gdamus~plakdamas, vė·ždàmus~vėždamas. Dessutom förekommer långt a· i dialekten i possessiva pronomen mã·na~mãno, tã·va~tãvo, šã·va~šãvo, i stället för standardspråkets korta betonade a, och långt e· i komparativformer av adjektiv, t.ex.: didė·sni.s~didėsnis, gražė·sne~gražesnė. i stället för standardspråkets korta betonade e. 153 § 7. Dialekten Miežiškiai saknar långa a, e som motsvarar standardlitauiskans ą, ę. Denna dialekt, liksom alla puntininkai-dialekter, har förändrat de gamla an, en, ur vilka standardlitauiskans ą, ę uppkom, till un, in. Konsonanten n föll bort och förlängde den föregående vokalen u, i, t.ex.: užžūlus~ąžuolas, grįžti~gręžti. I obetonade stavelser har dessa u, i förkortats, t.ex.: kusnėliš~kasnėlis, grįžtiš~gręžiotis. I nya ord som nyligen har kommit in i dialekten förändras standardlitauiskans ą, ę inte, t.ex.: sąjungu~sąjunga, spręsti~spręsti, bręstu~bręsta. § 8. I början av ord övergår både långt och kort e i den beskrivna dialekten vanligen till a. Framför hårda konsonanter övergår e i början av ord regelmässigt till a, t.ex.: asũ~esą, ãgla~ėglė. Framför mjuka konsonanter övergår e ibland till a och ibland inte, t.ex.: aketė~aketė, Alū.ne~Eliūnė, (j)ėžĩs~ežys, (j)ėrziĩ~ėrzyti, (j)ėžas~ėžios. Dialektens e övergår också till a i förbindelsen le, påverkat av det hårdnade l, t.ex.: lākĩ~lėkia, ladanĩ~ledan. § 9. Dialektens ė˙, o˙, som motsvarar standardlitauiskans ė, o, skiljer sig något i kvalitet från standardlitauiskans ė, o. Vokalen ė˙ är något mindre spänd än standardlitauiskans ė, och vokalen o˙ är mindre labialiserad än standardlitauiskans o. I dialektens ordstam förekommer ė˙, o˙ endast under betoning; därför är de självfallet alltid långa, t.ex.: dė˙den~dėdė, našlaitėliš~našlaitėlis, stō˙vn~stōvia, žō˙gus~žiōgas. Obetonade ė˙, o˙ förkortas enligt den allmänna lagen om förkortning av obetonade stavelser. När de långa obetonade ė˙, o˙ förkortades förändrades deras kvalitet. I den beskrivna dialekten, liksom hos de närliggande pontininkai, gick denna process via vokalförträngning. Via de förträngda ę, o övergick man till ɪ, ʋ, vilka förefaller vara mer tillbakadragna och öppnare än standardlitauiskans i, u, t.ex.: vỹžĩs~vėžys, mirkėlã~mirkėlė ”skorpa, indränkt i rödbetssoppa”, kujĩte~kojytė, žmugōs~žmogaus. Det bör sägas att i en del av den beskrivna dialekten (kring Raguva) motsvaras standardlitauiskans obetonade ė i ordstammen av e, men detta e har troligen inte utvecklats ur ė utan ur det gamla långa ē, efter att det förkortats, t.ex.: sedėĩ~sėdėti, mesĩte~mesytė. Att ɪ, ʋ inte har uppkommit ur de gamla förkortade ē, ā, utan ur ė, o, framgår av att dialektens gamla ē, ā inte förändrar sin kvalitet när de förkortas, t.ex.: mā˙ta<*matā~māto, mā˙te<*matē~mātė. Av detta kan man dra slutsatsen att förkortningen av de långa vokalerna i obetonade stavelser i ordstammen i Miežiškiai-dialekten började senare, efter att de gamla ē, ā hade övergått till ė, o. § 10. Den för östlitauiska dialekter karakteristiska härdningen av förbindelsen lė är också en vokalismfråga, eftersom det hårdnade l flyttade vokalen ė från den främre till den mellersta raden och gav upphov till ett nytt ljud — den mellersta vokalen e˙, som saknas i standardspråket, t.ex.: lė˙k~lėk, tilė˙ĩ~tylėti. Obetonat e˙ reduceras: genom kvantitativ reduktion förkortas det till en kort vokal, och genom kvalitativ reduktion ändrar det sin kvalitet. I obetonad position efter ett velariserat finalt l hörs någon obestämd kort vokal, mellan u och ʋ, t.ex.: plukė˙~plekai, lukė˙-mus~lėkimas, priėkuti˙s~priekletis. I verb av momentan aspekt hörs det obetonade e som kraftigt förträngt, t.ex.: ka˙ukštelėĩ~kauštelėti, trūktelė˙ĩ~trūktelėti. 154 § 11. Dialektens korta i, u liknar standardlitauiskans i, u, men dialektens i är något mindre spänt, medan u är nästan olabialiserat. Framför hård konsonant är i, u något öppnare5. § 12. De korta i, u är vanligen endast obetonade och motsvarar standardlitauiskans i, u, t.ex.: vis̃~visi, žinõ~žinau, suku~suki, žuváuti~žuvauti. Eftersom långa vokaler förkortas i obetonad position i dialekten, motsvarar dialektens i, u även standardlitauiskans obetonade i, y, u, ū, t.ex.: grįžõ~grįžau, linõ'ji~lynoja, skustũ~skųstų, grūdė~grūdai. Som framgår av § 7 kan dialektens i, u också motsvara standardlitauiskans obetonade ą, ę, t.ex.: grįžtũs~gręžiotis, kusnė.li.s~kąsnėlis. Dessutom kan dialektens i, u ha uppkommit ur förkortade ė, o (se § 9). § 13. Efter j och palatala konsonanter som tidigare följdes av j har dialektens u (detta gäller även u, som motsvarar standardlitauiskans obetonade långa ū, ą, ū, o) blivit mycket kraftigt främre, t.ex.: u̇žkliuvõ~užkliuvau, žiūrėk~žiūrėk, bliovi.mus~bliovimas, och numera har den oftast helt övergått till den främre vokalen i, t.ex.: u̇žkliuvõ~užkliuvau, žiūrėk~žiūrėk, bliovi.mus~bliovimas. Orsaken till denna intressanta process, som pågår i våra dagar, kan ha varit att dialektens obetonade, nästan olabialiserade u i sin artikulation påminner om dialektens ospända i. § 14. Betonat standardlitauiskt i, u förlängs i dialekten. Örat skiljer inte de förlängda i, u från de långa i, u. Enbart genom att lyssna kan man exempelvis inte avgöra om dialektformen sudžiūva motsvarar standardlitauiskans sudžiūvo eller standardlitauiskans sudžiūvo, eftersom det inte verkar finnas någon skillnad heller mellan vi̇.sus~visas och vi̇.rus~výras, išdū.ža~išdūžo och išdū́me~išdū́mė. Innan dessa vokalers längd har mätts markeras de förlängda betonade i, u traditionellt som halvlånga, t.ex.: du.ri.s~durys, klu.va~kliuvo. § 15. Betonat i, u förlängs inte i följande fall: i vissa enstaviga ord, t.ex.: ti̇k~tik, dù~dū; i ljudhärmande ord och verb av momentan aspekt som betecknar en plötslig men svag handling, t.ex.: ži̇pì~žibt, žiptelė~žibtelėti, trūkt~trūkt, trūktelė~trūktelėti; i presensformer av ljudhärmande verb vars infinitiv har suffixet -ėti, t.ex.: grikš~grikšia, tūks~tūksia; i tredje person futurum, t.ex.: lis~lis, matis~matys, būs~bus, siūs~siūs; i den förkortade formen av tredje person konditionalis, t.ex.: dript ”driptų”, pikt ”pyktų”, sukt ”suktų”, būt ”būtų”. § 16. Dialektens långa i̇, u̇ förekommer endast under betoning och motsvarar betonat standardlitauiskt i̇, e, y, ū, ą, ų, t.ex.: li̇sĩ~lįst, gri̇šĩ~gręžt, ri̇tus~rytąs, skūst~skųst, kūst~kąst, dū.me~dūmai. Dialektens långa i̇, u̇ är, liksom alla dialektens långa vokaler, till synes något kortare än standardlitauiskans y, ū. § 17. När man går igenom alla vokaler i ordstammen ser man att den allmänna lagen för vokallängd i den beskrivna dialektens ordstam är följande: obetonade vokaler är alltid korta, medan betonade vokaler, med några få undantag, är långa. Det är svårt att svara på frågan varför de betonade korta vokalerna förlängdes i dialekten, medan de obetonade långa förkortades. L. Ščerba skriver6, när han förklarar ett liknande mönster i ryskans vokalism, att vid en och samma tidpunkt av okända 5 Denna öppning återges inte grafiskt. 6 Se Л. В. Щерба, Русские гласные въ качественномъ и количественномъ отношеніи, 151, С. Петербургъ, 1912. 155 Av orsaker som hör samman med det ryska språket började den största röststyrkan läggas på den betonade stavelsens vokal, som därmed förlängdes, medan vokalerna i obetonade stavelser däremot började reduceras både kvantitativt och till och med kvalitativt. I själva verket förändrade reduktionen av obetonade vokaler även kvaliteten hos vissa vokaler i Miežiškiai-dialekten. Exempelvis förkortades de obetonade långa ė, o och övergick till andra vokaler. Vokalkvaliteten i ordstammen i den beskrivna dialekten beror också på de konsonanter som omger vokalen. Uttalet av en bakre vokal beror på vilken konsonant den står efter. Efter j eller en palatal konsonant som tidigare följts av j har de bakre vokalerna främre artikulation. Den obetonade vokalen u fick genom denna främre artikulation en helt ny vokalkvalitet, ɨ. Uttalet av vissa vokaler beror också på vilken konsonant de står framför. Framför en hård konsonant blir de korta i, u något öppnare, medan vokalen e blir så mycket öppnare att den uttalas som ett mellanljud mellan e och a. 2. Diftonger Diftonger. När det gäller diftonger måste man bortse från de sammanfallande diftongerna ie, uo, som skiljer sig från de övriga diftongerna både i fråga om artikulation och motsvarigheter. § 18. Kvantiteten hos diftongernas ai, au, ei, ui-komponenter bestäms av accenten. Vid akut accent är rösttrycket koncentrerat på den första komponenten, varför den är lång, exempelvis: káìlis~káilis, sáula~sáulė, kéìktis~kéiktis, smuĩkė~smuikė. Vid cirkumflex accent är rösttrycket däremot koncentrerat på den andra komponenten, varför den andra komponenten är lång, exempelvis: kràitis~kráitis, lãũkas~laukas, rèikì~reĩkia, muĩlus~mūilas. I obetonade diftonger är båda komponenterna korta, exempelvis: daiktẽlis~daiktelis, šaukõ~šaukiau, meĩlùmus~meilumas, púikybė~puikybė. § 19. Diftongerna ai, au, ei, ui i ordstammen, när de har cirkumflex accent, har också en något annorlunda kvalitet än i standardspråket. Eftersom rösttrycket koncentreras på den andra komponenten reduceras den första och blir något mer lik den andra. I diftongen au blir det öppna a snävare framför det slutna u och får en o-färgning, exempelvis: pãũkštis~paukštis, dãũg~daug. I diftongen ei är e också något snävare framför det slutna i, exempelvis: peĩkti~peikti, meĩši~meišia ’blandas’. I diftongen ai är det öppna a framför det slutna i en strupljudsvokal med aspiration, exempelvis: baĩsus~baisūs, vaĩkus~vaikas. I diftongen ui blir det slutna u något öppnare, exempelvis: kuĩnas~kunas, puĩkus~puikus. Denna assimilation av den första komponenten märks även i obetonade stavelser, exempelvis: maiši~maišyti, lãukė~laukai, rèikės~reilės, puikumẽlis~puikurėlis, pãbaigė~pabaigė, atãsmaukė~atãsmaukė, pri.reikė~prireikė. § 20. Diftongen ei övergår till ai i början av ord, exempelvis: aĩnu~aina, aĩk~eik, aĩlia~eilia, och efter ett hårdnat l, exempelvis: lá risk~léisk, pláiskanas~plėiskanos. 7 Diftongen ui är inte karakteristisk för den beskrivna dialekten, särskilt inte med akut accent. 156 § 21. Diftongerna ie, uo ligger genom sin artikulation och sina motsvarigheter nära monoftongerna. Dessa vokalförbindelser uttalas som en omärkligt övergående vokalserie från den slutna via den mellanliggande till den öppna: ie uttalas framför en mjuk konsonant som en sorts triftong iėe, framför en hård som triftongen iėa, uo uttalas som triftongen uoa. Därför hörs inte den fallande eller stigande accentueringen hos dialektens diftonger ie, uo — accentueringen är mellanliggande, liksom hos monoftongerna. § 22. Diftongerna ie, uo förekommer endast under betoning, t.ex.: Pienus~pienas, dienu~dieną, dūodu~dūoda, juokus~juokas. I obetonade stavelser förkortas de enligt regeln om förkortning av vokaler i obetonade stavelser, dvs. de monoftongiseras och ändrar kvalitet: det monoftongiserade ie blir det korta e (framför en hård konsonant — æ), t.ex.: penė.li.s~pienėlis, kietū.mus~kietumas; det monoftongiserade uo blir efter en hård konsonant den korta bakre vokalen u, t.ex.: puodė.li.s~puodėlis, dubė-tus~duobėtas, och efter en mjuk konsonant den korta främre vokalen i, t.ex.: paindā.vi.s~pajuodavęs, apsī.libō.~apsiliuobiau. Följaktligen är motsvarigheterna till obetonat standardlitauiskt uo desamma som till obetonat standardlitauiskt o, medan motsvarigheterna till obetonat standardlitauiskt ie skiljer sig8 från motsvarigheterna till obetonat standardlitauiskt ė (se § 9). § 23. Blandade diftonger. Kvantiteten hos de blandade diftongernas komponenter beror, liksom hos diftongerna ai, au, ei, ui, på accentueringen. Vid akut accent är rösttrycket koncentrerat på den första komponenten, därför är den första komponenten lång, t.ex.: kā.lnus~kalnas, supī.ntus~supintas, kė.lī~kelti, dū.rī~durti. Vid cirkumflex accent ligger rösttrycket däremot på den andra komponenten, varför dess sonoranta konsonanter l, m, n, r är spända och långa; dessutom är r flerslagigt, t.ex.: kar’tus~kartus, pėn’kus~penktas, rūm’ta~raimto, kur’či.s~kurčias. I obetonade blandade diftonger är båda komponenterna korta, t.ex.: kalnāo-tus~kalnuotas, delnē’li.s~delnėlis, šiltū’mus~šiltumas, pulkūot~pulkuoti. § 24. I blandade diftonger med cirkumflex accent är rösttrycket koncentrerat på den andra komponenten, varför den första komponenten reduceras och blir något mer lik den andra. Om den första komponenten består av i, u, blir dessa mer öppna, särskilt framför en hård konsonant, t.ex.: vil’kus~vilkas, pul’kus~pulkas, kin’či~kenčia, dul’ki~dulkia; e tenderar däremot att bli mer sluten framför en mjuk konsonant, t.ex.: vēr’ki~verkia, kēr’tu~kerti. Om den blandade diftongen står framför en hård konsonant förblir e alltså mer öppen, liksom i sekvenser som inte är diftonger, t.ex.: taēn’ku~tenka, vēl’ku~velka. Den första komponentens vokal a är något guttural, t.ex.: mai’tu~marti, kai’tus~kaitas. § 25. I den beskrivna dialekten, liksom i andra puntininkai-dialekter, blir am, an, em, en till um, un, im, in, t.ex.: sū.mtī.s~samtis, rūm’sti.s~ramstis, kumpē.li.s~kampėlis; sprū.ndus~sprandas, run’ku~ranką, lunki’ī~lankyti; ūi.mī~vėmti, tūm’pī~temp­ti, kimpī.ne~kempinė; gīvī.nī~gyventi, švīn’te~šventė, kantē.jo.~kentėjau. § 26. Det finns emellertid fall då am, an, em, en inte genomgår denna förändring, nämligen: 8 I utkanten av de närliggande pontininkai-dialekterna (Piniava, Pažagieniai) har motsvarigheterna till obetonat standardlitauiskt ie samma form som motsvarigheterna till obetonat standardlitauiskt ė, t.ex.: pne’lī.s~pienėlis, liksom tvē’lī.s~tėvelis. 157 a) i ord som kom in i dialekten efter perioden då am, an, em, en övergick till um, un, im, in, t.ex.: lė'mpu~lėmpa, lė'nkus~lėnkas, žė'ntus~žėntas; b) i former där am, an, em, en är av sekundärt ursprung, dvs. uppkom nyligen genom bortfall av ordslutets vokal: i ändelsen för dativ singularis i pronominell böjning, t.ex.: gerá'm<geramui, antrá'm<antramui, tá'm<tamui; i ändelsen för dativ pluralis hos o-stams substantiv, som utvecklats ur den äldre dativformen dualis, t.ex.: namá'm<*namamu, vi'ram<*vīramu; i ändelsen för inessiv singularis i presens i pronominell böjning, t.ex.: senam̃<senamė, pirmam̃<pirmamė, katram̃<katramė; i ändelsen för inessiv i presens9, t.ex.: miškáñ<miškana, miestáñ<miestana; i första person pluralis presensändelsen hos a- och ia-stamsverb, t.ex.: dirbam<dirbame, sėdžiam<sėdžiame; c) i presensverb vars grundformer har växlingen mellan rötterna im || em, in || en, t.ex.: kėm̃sū~kemša, lėñdu~lenda, reñku~renka; d) i presensverb med infix, t.ex.: rañdu~randa, pakañku~pakanka, geñdu~genda, teñku~tenka. Ibland säger man också bar-žlūm̃pu ”blir genomblöt”, pakuñku~pakanka, men sällan. § 27. Ett intressant faktum är att standardlitauiskt en efter ett förhårdnat l motsvaras av dialektens un10, t.ex.: lùntù~lenta, luntė'la~lentelė, lùngvus~lengvas lùngvāi~lengviaū. Tydligen övergick en efter l till an, och an utvecklades regelbundet till un, alltså lùngvus<langvas<lėngvas. Av detta kan man dra slutsatsen att de blandade diftongerna am, an, em, en i den beskrivna dialekten övergick till um, un, im, in senare än förbindelserna le, lė. blev hårda. § 28. Efter en genomgång av vokal- och blandade11 diftonger kan följande slutsatser dras: 1. Kvantiteten och kvaliteten hos diftonger (med undantag för de homogena ie, uo) och blandade diftonger bestäms av accentueringen: vid akut accent har diftonger en förlängd första komponent, medan den andra är förlängd vid cirkumflex accent. Den förlängda andra komponenten vid cirkumflex accent försvagar och assimilerar delvis den första komponenten. 2. Den beskrivna dialekten kännetecknas av puntininkai-drag. I ord som kom in i dialekten efter den historiska övergången av diftongerna am, an, em, en till um, un, im, in, och i nybildade former med dessa diftonger, förblev am, an, em, en oftast oförändrade. 3. Diftongerna ie, uo ligger genom sin artikulation, accentuering och sina motsvarigheter nära monoftongerna. B. Vokalismen i ordslut 1. Vokaler § 29. Dialekten i Miežiškiai har i allmänhet inte vokalerna ė, o i ordslut, vilka motsvarar litauiskans ė, o. Både betonat och obetonat litauiskt ė, o återges av dialektens korta e, a, t.ex.: vuvėrė~vovėrė, bá're~bārė, lunkas~lankos, blāũzdas~ 9 Om Raguva uttalas redan miškū̃~miškāñ, miestuñ~miestan. 10 Ett undantag är ordet lìn'kti~lenkti. 11 Dialektens nybildade diftonger och triftonger behandlas inte i denna artikel, eftersom de är typiska för många dialekter och inte tillför något nytt eller särskilt intressant material. 158 blauždos. Förmodligen hade, vid den tid då det fornärvda ē, ā i ordstammen i dialektens ord övergått till ē, o, dialektens ordsluts-ē, ā förkortats eller blivit kortare och därför inte längre kunnat övergå till ē, o, till exempel: dė:dė<*dėdė, brō:la<*brālį. Detta påstående stöds också av det faktum att litauiskans ordsluts-lė motsvaras inte av dialektens le (se § 10), utan av dialektens la, som endast kan ha uppkommit ur le (se § 8), till exempel: sá:ula~sáulė, varlā~varlē. § 30. Det nybildade ē, o i ordslut bevarar sin kvalitet: betonat är det långt, t.ex.: pakapē~pakapēję, lunkō~lankojė, tšō~tōja; obetonat är det halvlångt, t.ex.: žė:mē~žemėje, pièvo.~pievóje, šī.to~šitója. Vokalerna ē, o förekommer också i ordslut i verbens infinitiv och former som bildats av den, t.ex.: birē?~byrėti, birē:s~byręs, birē:k~byrėk, žinō:t~žinóti, žinō:s~žinos, žinō:k~žinók. § 31. Dialektens a, e i ordslut har oftast uppkommit genom förkortning av de äldre ā, ē (se § 29). Litauiskans a, e motsvaras i allmänhet av dialektens u, i, vilka är mer tillbakadragna och öppnare än litauiskans u, i och dessutom, särskilt när de är obetonade, reducerade. I vissa fall kan denna motsvarighet förklaras historiskt (genom puntininkai-lagen), nämligen i singular instrumentaländelse hos feminina o-stamsord, t.ex.: šakù<*šakum<*šakān~šaką, lū:pu<*lūpun<*lūpān~lūpą, katì<*katin<*katēn~katę, kà:rvu<*karvin<*karvén~karvę; i pluralis ackusativändelse hos feminina o-stamsord, t.ex.: šakùs<*šakuns<*šakāns~šakas, lū:pus<*lūpuns<*lūpāns~lūpas; i lokativändelse i singular och plural, t.ex.: miškì<*miškin<*miškēn~miške, aruodà<*aruodin<*aruodēn~aruóde, pièvous<*pievosin<*pievośēn~pievose. § 32. Historiskt går det inte att förklara det u som uppkommit i dialektens singular nominativändelse för maskulinum (a-stam) och femininum (o-stam) i stället för litauiskans a, t.ex.: dā'rbus~dárbas, mā:žus~mãžas, šakù~šakà, bō:bū~bóba. Möjligen kan särskilt femininum ha fått nominativens slutliga u i stället för a genom analogi med singular instrumental och pluralis ackusativ, men sannolikt började slutligt a, särskilt obetonat, på grund av reduktion uttalas knappt hörbart och otydligt och kom därför att likna reducerat u. Endast maskulina pronomen utgör undantag; de bevarar betonat a i ordslut, t.ex.: kàs~kàs, tàs~tàs, anàs~anàs, katràs~katràs, visakàs~visakàs. § 33. Dialekten har inte långa a, e i ordslut. Undantag är de bevarade långa, betonade äldre pronomenändelserna, t.ex.: katrā~katrō, anū~anō, tūhā~tokió. Litauiskans a, e motsvaras enligt puntininkai-lagen av u, i; betonade är de långa u:, i:, t.ex.: anū~anā, manī~manē; obetonade är de halvlånga u., i., t.ex.: miēstu.~miēstą, kà:ti.~kàtę, bù.vi.s~bùvęs. § 34. Litauiskans e i ordslutskombinationen le motsvaras av dialektens o. Denna motsvarighet är resultatet av hårdgöring av l och puntininkai-utvecklingen. Ett hårdnat l omvandlade den diftong *ēn som stod efter det till an; an blev un, och när n föll bort från un blev u kvar, t.ex.: *pelēn > *pelan > *pelun > pelù ~ pelė, *galēn > *galan > *galun > galù ~ galė, *šilēn > *šilan > *šilun > šilù ~ šilė. Detta bekräftar än en gång att l i Miežiškiai-dialekten hårdnade tidigare än an > un (se § 27). 159. § 35. Emellertid motsvaras lettiska ordsluts-lę inte av dialektens lu., utan av lot.12, till exempel: sã’ulb. ~ saulę, bačkė’lot. ~ bačkėlę, prapãbłot.s ~ prapuolęs, suskł.lot.s ~ suskilęs. Det kan vara så att diftongen en i den gamla cirkumflexa ändelsen utvecklades till in tidigare än i den akutbetonade (se § 34), det vill säga redan före l:s hårdnande. Men då uppstår frågan varför l, som vanligtvis hårdnar endast före e, ė, hårdnade även före i. § 36. I den beskrivna dialekten kan i och u i ordslut vara korta, halvlånga eller långa. De korta i och u, som motsvarar lettiska i och u, är mer indragna, något öppnare och, särskilt obetonade, reducerade, till exempel: mažì~mažį, akìs~akis, ti’li~tylia, sukù~sukų, smagùs~smagus, di.rbù~dirbu. § 37. Det finns några fall där lettiska i motsvaras av dialektens halvlånga i:, som tydligen har uppstått ur långt ī, nämligen: i den oförkortade infinitivändelsen hos verb, till exempel: 13aī’ii.*eit(?), dī.rpti.<*dirbti(?), i nominativändelsen hos ia-stamsord<, till exempel: 14brō.lì.s*brōlis, ratē’li.s<*ratelis.< § 38. Dialektens ordsluts-u, som motsvarar lettiskt ordsluts-u eller lettiskt ordsluts-a (se § 31 och § 32), blir kraftigt främre efter j eller en palatal konsonant som tidigare följts av i, och uttalas oftast som en helt främre vokal i (jfr § 13), till exempel: turiu~turiu, žãlis~žalius, sū’ris~sūrius, žãli~žalia, kó’ji~koja, brū.ngis~brangias. I Miežiškiai motsvaras emellertid maskulina ia-stammars nominativ, med den lettiska ändelsen -ias och som enligt regeln borde motsvaras av dialektens -is, av dialektens -i.s, till exempel: vẽji.s ”vėjas”, svẽči.s ”svečias”, žãli.s ”žalias”. Detta är troligen en analogibildning efter de ia-stammars nominativformer där halvlångt i. har uppstått historiskt (se § 37). § 39. Lettiskt betonat ordsluts-i, y, į, ū motsvaras av dialektens långa i:, u:, till exempel: īː~į, užī!~ožį!, tūː~tū, stačūː~stačių, būtūː~būtų; obetonade former motsvaras av halvlånga i., u., till exempel: aũ.si.~ausį, lunkė’li.~lankelį, grã’žu.s~gražus, ã’ču.~ačiū. Dialektens långa och halvlånga i, u kan också motsvara lettiskt ę, ą (se § 33). § 40.Efter att ha gått igenom alla dialektens ordslutsvokaler kan man säga att den allmänna regeln för vokalkvantitet i ordslut är följande: betonade vokaler är långa, obetonade är korta eller halvlånga. Vokalerna e och a, som har utvecklats ur de gamla ē och ā, är i alla fall korta. Kvaliteten hos dialektens ordslutsvokaler förändras av en mjuk konsonant som står före vokalen (u främreduceras till i) och av puntininkai-regeln (ą>ų, ę>i; dessutom kan dialektens u och i ha uppstått ur de gamla ordslutsformerna *ān, *ēn). 2. Diftonger Diftonger. När man talar om diftongerna i dialektens ordslut bör de delas in i separata grupper. Den första gruppen består av diftongerna ai, ei, au, den andra av de sammansmältande diftongerna ie, uo och den tredje av diftongen ui. 12 Den mellersta generationen uttalar också ackusativ singular med lu., t.ex.: sã’ulu. ~ saulę, bačkė’lu. ~ bačkėlę. Detta är tydligen en analogi med ackusativformen av o-stammen, t.ex.: vã’rnu. ~ varną. 13 Den förkortade infinitivformen av verbet är vanligare i de yngre dialekttalarnas språk, t.ex.: aī’ī~eiti, dī.rpti~dirbti. 14 Detta fenomen förekommer inte inom hela det beskrivna dialektområdet, utan endast kring Miežiškiai. I närheten av Narbutai och Raguva säger man brō’lis~brolis, ratē’lis~ratėlis. 160 § 41. Diftongerna ai, ei, au är bevarade endast med akut accent, t.ex.: táˑi~tái, gerái~gerái, gražėˑi~gražiai, pačėˑi~pačiai, táˑu~táu, sáˑu~sáu. Diftongerna ai, ei, au med cirkumflex accent och obetonade diftonger i ordslut monoftongiseras. Förutsättningarna för denna monoftongisering var gynnsamma. Dialektens första led i diftongen med cirkumflex accent var reducerat, eftersom rösttrycket koncentrerades på det andra ledet. Diftongerna ai, ei, au, som består av öppna och slutna vokaler, var svåra att uttala och assimilerades därför: båda leden smälte samman till en vokal med en mellanliggande öppenhetsgrad mellan den slutna och den öppna, nämligen ɛ, é eller o. De båda leden i diftongen au — bakre vokaler — assimilerades och gav den bakre vokalen ɑ15 (lång i betonad ändelse, t.ex.: sakóˑ~sakaũ, medõˑs~medaũs, halvlång i obetonad ändelse, t.ex.: sėˑjo.~sėjau, tūrˑgo.s~tūrgaus). Diftongen ei, vars båda led är främre vokaler, assimilerades till den främre vokalen é (lång i betonad ändelse, t.ex.: r̃kėˑ~rėkėi, gražėˑ~gražiai, halvlång i obetonad ändelse, t.ex.: kãˑtė.~kātėi, kelėlė.s~kelėliais). Diftongen ai, vars ena led är en bakre vokal och den andra en främre, assimilerades till den mellersta vokalen ɛ, som inte finns i standardspråket (lång i betonad ändelse, t.ex.: žinãˑ~žinai, nagėˑs~nagais, halvlång i obetonad ändelse, t.ex.: mãˑme.~mãmai, dĩ.rbe.~dirbai). Diftongernas monoftongisering är tydligen ett sentida fenomen, senare än till exempel palataliseringen av förbindelserna le, lė, t.ex.: pėˑle<pelai<pelei, azˑeˑle<avelai<avelei. Konsonanten l hårdnar inte framför den monoftongiserade diftongen ei, som utvecklats ur det äldre ai, framför vilket j stod, t.ex.: pėˑi.le.s~peiliais, smãˑi.lė.~smailiai. Detta visar att j föll bort senare, efter perioden då förbindelserna le, lė palataliserades. § 42. De sammansmältande diftongerna ie, uo är till största delen monoftongiserade. I standardspråket motsvaras ie alltid av dialektens korta e, t.ex.: akėˑs~akiės, petėˑs~petiės, nóˑses~nosies; standardspråkets uo motsvaras av dialektens o (lång i betonad position, t.ex.: pamõˑ~piemuo, sesõˑ~sesuo, halvlång i obetonad position, t.ex.: úˑndo.~vanduo, mėˑno.~mėnuo). Några dialekttalare, särskilt äldre, uttalar i stället för standardspråkets tredje person singularis i futurum med ie e (æ), och i stället för uo uttalar de a, t.ex.: lėˑps~lieps, kvės~kvies, dãs~duos, važãs~važiuos. § 43. Diftongerna ie, uo bevaras i två fall, nämligen: i pronomenändelser, t.ex.: tie~tie, kurie~kokie, katrūo~katruo, anuõs~anuos; i ändelser där de betonade diftongerna ie, uo i ordets slutstavelse har uppkommit nyligen16, t.ex.: bardamẽs~bardamiesi, visõs~visuose, láukios~laukuose, sukúos~sukúosi. I det senare fallet monoftongiseras de obetonade diftongerna ie, uo, men enligt reglerna för dialektens ordstam, inte ordslut (se § 22), t.ex.: Miškus || Miškuos~Miškuose, Gitėˑnus || Gitėˑnos~Gitėnuose. Detta vittnar om att dialektens förkortade lokativform uppstod nyligen, när diftongerna ie, uo redan hade monoftongiserats. § 44. Enligt ordstammens regler (se § 22) förkortas diftongerna ie, uo även i enstaviga prepositioner, t.ex.: prį_tvoràs~prie tvoros, 15 I en del av det beskrivna dialektområdet (kring Miežiškiai) utgör adverb i komparativ undantag, t.ex.: gražāũ~gražiau, toliāũ~toliau. 16 Dialekttalarna, särskilt de äldre, använder fortfarande även de oförkortade formerna. II. Kalbotyros klausimai II. 161 nu ká:lna~ från berget. Detta sker eftersom prepositionerna, när de ansluter sig till ett betonat ord, bildar ett slags odelbar enhet med det och därmed tycks ingå i ordstammen. § 45. Den beskrivna dialekten har inte diftongen ui i ordslut. I en del av den beskrivna dialekten är singularis dativändelsen hos substantiv med stammen a och u -u17, t.ex.: žmó'gu~žmogui, vā'nagu~vā nagui, sū'nu~sūnui. Liksom varje u i dialektens ordslut övergår detta u efter en mjuk konsonant till i, t.ex.: bró'li~bróliui, vā'gi~vāgiui. Eftersom den beskrivna dialekten saknar icke-stavelsebildande i i ordslut18 måste man alltså anta att dativändelsen -u uppkom ur -ui genom bortfall av det icke-stavelsebildande slutliga i. § 46. Som framgår beror diftongerna i ordslut i huvudsak på accentkonturen. Diftonger med akut accent bevaras intakta, medan diftonger med cirkumflex accent vanligtvis monoftongeras. Dialekten har inte diftongen ui i ordslut. § 47. Blandade diftonger. Blandade diftonger förekommer sällan i ordslut. Blandade diftonger i ändelser har oftast uppkommit nyligen, efter att am, an övergått till um, un, t.ex.: má'n<manie, mažá'm<mažamui, vaika'm<vaikamu, kaira'm<ka ramė, ai'nam<einame. Diftonger i enstaviga ord tappar ofta det andra ledet — konsonanten — t.ex.: dā'<dár, i<īr. III. Nya företeelser i dialektens vokalism § 48. I detta arbete har vokalismen i den traditionella dialekten beskrivits. Som bekant förändras varje dialekt, särskilt i vår tid, under inflytande av det litterära språket. De yngre talarna av Miežiškiai-dialekten, påverkade av skolan, pressen, radion, möten, konstnärlig amatörverksamhet och andra faktorer, försöker i allt högre grad undvika dialektala drag. Bland de nya vokalismföreteelser som uppkommit under inflytande av det litterära språket kan följande nämnas: 1. Ibland återinförs am, an, em, en, ą, ę, som har övergått till um, un, im, in, ų, į, t.ex.: sá'mti.s~sámtis, lá'ngus~lángas, pé'mpę~pémpę, givė'nti~gyvénti, kā'~ką, švė'sti~švęsti. Ibland förekommer det fakultativt, förmodligen på grund av överdriven iver, att man säger an i stället för un, där an aldrig har förekommit, t.ex.: plánksnu ”plunksna”, paá'nksni.s ”paunksnis”. 2. Kombinationerna le, lė uttalas inte längre hårt av vissa ”förfinade” dialekttalare, t.ex.: sáule~sáulė, lė'dus~lėdas. Som framgår förekommer le i ordslut i stället för det förväntade litauiska standardspråkets lė, eftersom dialektens la i ordslut i själva verket härstammar från le, inte från lė (se § 29). 3. Den yngre generationen, särskilt de studerande, försöker återinföra standardspråkets former: motsvarigheterna till slutljuden ą, ę, t.ex.: vā'rna~vārna, júoda~júoda. I stället för standardspråkets långa obetonade ą i ordslut uttalar de dock oftast det korta a som är karakteristiskt för dialektens ordslut. 17 I Narbutai och Raguva, liksom i Debeikiai-dialekten, har singularis dativändelsen -ai hos substantiv med a-stam bevarats. Den kan möjligen härledas från den äldre ändelsen -*oi, t.ex.: žmó'ga~žmogai, pār'še~paršai, vaī'ke~vaikai. 18 I stället för de förkortade lokativformerna pėvoj, viduj säger man pėvo, vidu; adverbet paskui uttalas paskū. 162 4. Den yngre generationen som studerar uttalar, i stället för den vanliga ändelsevokalen u i substantiv med a- och o-stammar i dialekten, a, t.ex.: kãras~kãras, žẽmas~žẽmas, mažã~maža. I stället för dialektens ordslutsvokaler, som har uppkommit ur cirkumflexa diftonger, uttalar de diftonger med en mycket stark betoning på den andra leden, t.ex.: mataũ~mataũ, matẽi~matẽi, namãi~namãi. § 49. Dialekten har dock också sådana fonetiska vokalismfenomen som inte visar någon tendens att försvinna. Förlängda vokaler uttalas aldrig kort, t.ex.: ši.tus~šitas, bū.va~buvo, kẽp'ti~kẽpti, mã.na~mano. Å andra sidan uttalas förkortade vokaler aldrig långt, t.ex.: viŕ'u.si.õ~vyriausias, grudũ~grūdų. Av denna anledning återställs inte heller enstavigt ie, uo i ordstammen, t.ex.: pudẽ.li.s~puodėlis, šẽnaũti~šienauti. § 50. Av det som sagts framgår att de yngre dialekttalarna börjar överge några av dialektens kvalitativa vokalismdrag, men inte ändrar vokalernas kvantitet. Den beskrivna dialektens vokalism är mycket mer nymodig än det litterära språket. Det verkar dock som om det litterära språkets inflytande kommer att sätta stopp för (och redan sätter stopp för) dialektvokalismens fortsatta förändring. Vokalismdrag i Miežiškiai-dialekten И. Л. ШУКИС Sammanfattning Artikeln behandlar vokalismsystemet i området kring byn Miežiškiai, som ligger sydost om Panevėžys. Området tillhör de östliga aukštaitiska punktininkai, vilka inte ingår i systemet av dialekter som tillhör vare sig rotininkai, dadininkai, žalininkai eller žadininkai. I väster gränsar denna dialekt till pontininkai och paantininkai. Uttalet av vokaler eller diftonger i den beskrivna dialekten beror på följande villkor: deras fonetiska position, deras plats i ordet (om vokalen står i början, slutet eller inne i ordet), betoning och intonation. I Miežiškiai-dialekten gäller följande allmänna kvantitetslag för vokaler i ordstammen: obetonade vokaler är alltid korta, medan betonade, med några få undantag, är långa. Under inflytande av kvantitativ reduktion förändrades kvaliteten hos vissa obetonade vokaler i ordstammen. De långa ē och o i ordstammen förkortades, slöts och övergick till vokalerna ъ och ь. Uttalet av bakre vokaler beror på de föregående konsonanterna. Efter j eller palatala konsonanter som följdes av j förskjuts de bakre vokalerna framåt. Den kraftigt framflyttade obetonade bakre vokalen u gav upphov till en främre vokal av helt ny kvalitet, ь. 163 Uttalet av de trånga vokalerna beror på de efterföljande konsonanterna. Framför en hård konsonant vidgas vokalerna i, u något, medan vidgningen av vokalen е är så märkbar att den uttalas som en mellanvokal mellan е och а. Kvaliteten och kvantiteten hos diftongerna (med undantag för ie, uo) och diftongiska kombinationerna i ordstammen beror på intonationen: hos diftonger med fallande intonation är den första komponenten förlängd, medan det hos diftonger med stigande intonation är den andra komponenten. Den första komponenten i en diftong med stigande intonation reduceras och assimileras delvis till den andra. Diftongerna ie, uo ansluter sig till monoftongerna med avseende på artikulationssätt, intonation och överensstämmelse med standardspråkets normer. Den beskrivna dialekten, liksom alla puntininkai-dialekter, utmärks av att diftongiska kombinationer am, an, em, en och vokalerna ə, ẹ övergår i im, un, im, in, ų, i. I nya ord och nyligen bildade former förekommer detta fenomen vanligtvis inte. Vokalernas längd i ordslut följer följande regel: betonade vokaler är långa, obetonade är korta eller halvlånga. Vokalerna е, а, som går tillbaka på de forna ē, ā, är alltid korta. Diftonger i ordslut beror på intonationen. Diftonger med fallande intonation förändras inte, medan diftonger med stigande intonation vanligtvis övergår i monoftonger. Obetonade diftonger i ordslut övergår också i monoftonger. Diftongen ui förekommer inte i ordslut i denna dialekt. Diftongiska kombinationer i ordslut har i de flesta fall uppkommit nyligen. På grund av standardspråkets inflytande överger de medelålders och yngre generationerna bland dialektens talare vissa kvalitativa särdrag hos dialektens vokalsystem; till exempel förändrar de ibland inte am, an, em, en, ẹ, ə, såsom nämnts ovan, utan uttalar dem som i standardspråket. Vokalsystemet i Miežiškiai-dialekten är mer nymodigt än standardspråkets vokalsystem.