Kuršių Neringos žvejų lietuvių tarmė ir lietuvių kalbos įtaka šių žvejų latvių kalbai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA KURŠISKA NERINGAS FISKARES LITAUISKA DIALEKT och det litauiska språkets påverkan på dessa fiskares lettiska K. MORKŪNAS ir A. SABALIAUSKAS Inledande anmärkningar Namnet Neringa nämns redan i 1200-talets historiska dokument. Dokumenten uppvisar olika former av namnet: Neria, Nerei, Nergia, Nerya, Nerie, Nerye, Nerge, Nerga med flera.1 Till dessa ord fogas vanligtvis också epitetet Curoniensis. Pēteris av Dusburg (död omkring 1330) skriver exempelvis i tredje delen av sin ”Chronicon Terrae Prussiae”: ”Anno Dn. MCCLXXXIII octingenti viri de Lethowia equites tempore hyemali per Neriam Curoniensem intraverunt Sambiensem terram et duo territoria ejus scilicet Abendam et Pubetam per incendium et rapinam vexaverunt, occidentes CL. homines cristianos, et nullo eis resistente omnes salvi redierunt”2. På samma ställe finns också ett särskilt avsnitt, ”De edificacione castri novi in terra Sambia supra litus maris salsi in Neria Curoniensi”3. På ett annat ställe i den nämnda Dusburgkrönikan står det: ”Anno domini MCCCVI1 in die beati Georgii Mansto et Sudargus et alii nobiles de Samethia cum V milibus equitum circa castrum novum in Neria Curoniensi intraverunt terram Sambie et territoria Powundie et Rudowie incendio vastaverunt”4. Det är svårt att säga något säkert om ursprunget till detta ortnamn. Det finns olika förklaringar. F. Kluge menar att Nehrung är en ombildad form av Niederung ”lågland” i lågtyska. H. Paul anslöt sig också till denna uppfattning (Deutsches Wörterbuch, 4. Aufl, (1935), 375)6. G. H. F. Nesselmann förknippade detta ortnamn med litauiska nerti7. Andra hävdade att det härstammar från forn- 1 Jfr R. Ekblom, Uppsala Universitets Årsskrift, 13, 138, Uppsala - Leipzig (1948); H. Frischbier, Preussisches Wörterbuch, 2, 93-4, Berlin, 1883. 2 Jfr Scriptores Rerum Prussicarum, herausgegeben von Th. Hirsch, M. Töppen, E. Strehlke, 1, 144, Leipzig, 1861. 3 Jfr samma ställe, 144. 4 Jfr samma ställe, 174-5. 5 Jfr F. Kluge, Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 347, Berlin-Leipzig, 1924. 6 Jfr R. Ekblom, samma ställe, 133. 7 Jfr samma ställe, 141-2. 131 det preussiska ordet *neria, men detta ord är inte belagt i några fornpreussiska språkminnesmärken. Man har också försökt förbinda namnet Neringa med de neuriska folken8 som Herodotos nämner. På senare tid har R. Ekblom hävdat att detta ortnamn är av skandinaviskt ursprung9. Epitetet Curoniensis uppkom sannolikt genom Neringas närhet till Kurland (Curonia), som Klaipėda tillhörde fram till 132810. De första spåren av människor på Kuriska näset går tillbaka till mycket avlägsna tider. Det äldsta arkeologiska fyndet är bearbetade horn av nordlig ren, funna i närheten av Rasytė; enligt specialister hade de legat i jorden i omkring 10 000 år. Fynd från sen stenålder har påträffats i ganska stort antal på Kuriska näset och vittnar om en relativt hög kultur hos dåtidens invånare11. Det är uppenbart att dessa spår av människor knappast har något samband med Kuriska näsets invånare under senare historisk tid. Kuriska näsets invånares främsta näring är fiske. Detta betingades av de naturliga förhållandena: på ena sidan omges halvön av Östersjön, på den andra av Kuriska sjön, och det finns nästan ingen odlingsbar mark. Förr fiskade Neringas fiskare huvudsakligen, som det verkar, i lagunen; vid lagunens strand växte också fiskebyar fram, vilka omnämns i dokument redan ganska tidigt. Rasytė nämns till exempel år 1372 och Nida år 143712. A. Bezzenberger hade hört följande sägen om grundandet av Nida och andra orter. I Klaipėda fångade man tre rövare, av vilka den förste hette Švarceris, den andre Preileris och den tredje Nideris. I stället för att döda dem släppte man ut dem på havet på flottar. Vågorna förde flottarna till Kuriska näsets sanddyner, och där grundade Švarceris Juodkrantė (på tyska Schwarzort), Preileris Preila och Nideris Nida13. Denna sägen har historisk grund endast i den mån, som P. Šmits med rätta påpekade14, att en stor del av dynlandskapets invånare härstammade från olika flyktingar och fiskare som drivits i land av stormar. I själva verket hade de gamla invånarna på Kuriska näset förfäder som hade flyttat hit vid olika tider och från olika trakter. Det är möjligt att de flesta av dem kom från Lettland. P. Einhorn skriver år 1649 i sin ”Historia lettica” att letter, som också kan tyska, bor längs hela havskusten ända till Danzig. De vet själva inte längre varifrån och när deras förfäder kom15. På grund av det hårda livegenskapet och den långa militärtjänsten flydde även senare många letter till Neringa. Invånarna i dynområdet brukade säga att de senare bosättarna hade flyttat hit från ”finlandės”. Men detta namn blandar de utan tvivel ihop med ”lyfland”. Att de flyt- 8 Jfr P. Šmits, Kuršu kāpu folklora, 4, Rīga, 1933; jfr även A. Bezzenberger, Die Kurische Nehrung und ihre Bewohner, 22 (182), Stuttgart, 1889. 9 Jfr R. Ekblom, ibid., 133–160. 10 Jfr J. Endzelīns, Par kurseniekiem un viņu valodu, 6 (särtryck ur ”Burt nieks” 1931, 1102–8). 11 Jfr P. Kulikauskas, Iš lietuvių kultūros istorijos, 2, 73–4, Vilnius (1959). 12 Jfr A. Bezzenberger, Über die Sprache der preussischen Letten, 137, Göttingen, 1888. 13 Jfr A. Bezzenberger, Die Kurische Nehrung und ihre Bewohner, 24 (184). 14 Jfr P. Šmits, ibid., 10. 15 Jfr J. Endzelīns, ibid., 6. 132 Att de inte kommit från någon annanstans än Lettland framgår också av deras efternamn16. Enskilda familjer flyttade till Neringa från Österrike (Romakarų-familjen = ty. Rademacher), från Rysslands inland (Petrovičių- och Bezorukų-familjerna)16. Det är förståeligt att många invånare också flyttade dit från olika närmare belägna delar av Litauen. Fiskarna som kom från Lettland behöll sitt språk. Även de flesta fiskare med ursprung på andra håll lärde sig lettiska och talade detta språk hemma. Men de lokala invånarna på Kuriska näset betraktar sig inte som letter; till och med orden för begreppen lett, lettiska språket, lånade de från tyskan (letis, letisku). De betraktar sig alla som kursenieker, som talar kursisku. Ett utmärkande drag hos dessa invånare är att de, kan man säga, helt saknar folklore. Det är svårt att hitta någon som kan berätta en saga eller återge några verser ur en sång, för att inte tala om att sjunga den. Detta märkliga fenomen har man försökt förklara på olika sätt. A. Becenbergeris anser att den främsta orsaken är den karga naturen och fiskarnas egen fattiga tillvaro. Enligt P. Šmits beror det på kurseniekernas isolering. P. Mitmanas menar att olika religiösa och sekteristiska föreställningar kan ha spelat in, sådana som förbjuder att man sjunger sånger eller berättar sagor, eftersom sådant betraktas som synd. Men sannolikt är alla tre faktorerna orsaken17. De gamla kurseniekerna bevarade sitt språk endast i den del av Kuriska näset som på sin tid tillhörde det borgerliga Litauen; här var nämligen det tyska språkets inflytande något mindre. Den andra delen, som hela tiden lydde under tyskt styre, förtyskades helt. A. Becenbergeris skriver visserligen att en del människor ännu i slutet av 1800-talet talade lettiska i Šarkava och Pilkupė. I Rašytė hade A. Becenbergeris hört att det fanns människor av den äldre generationen som förstod lettiska, men han hade själv inte träffat några sådana18. Kuriska näsets fiskare hade ständigt aktiv kontakt med de kringboende litauerna: de sålde fisk till dem och köpte jordbruksprodukter av dem. Litauer från den andra sidan av Kuriska sjön flyttade också dit fortlöpande genom giftermål. Den aktiva kontakten med litauerna fick även de fiskare som kommit från Lettland att lära sig lite litauiska. Dessutom användes litauiska i kyrkorna på Kuriska näset ända fram till första världskrigets början. Det var vanligt att invånarna på Neringa kunde tre språk – lettiska, litauiska och tyska. Paulius Megotas, som hjälpte Abelis Vilius att översätta Luthers Enchiridion till fornpreussiska, skriver att han också kunde kuriska (= lettiska, K. M., A. S.) och litauiska19 („…In deme ich mich nebenst meinem Tolkenambt Zum offtern in Visitationibus, Preuscher Littauscher und Churischer sprache, wie auch in Vertirung des Preuschenn Catechismi nach vermogen gebrauchen lassen…“)20. Kr. G. Milkus anger i sin litauiska grammatik: ”Bey den Curen auf der Nahrung ist die Curische oder lettische Sprache als lingva domestica 16 Jfr J. Plāķis, Kursenieku valoda, 3, Rīgā, 1927. 17 Jfr P. Šmits, Kuršu kāpu folklora, 9. 18 Jfr A. Bezzenberger, Über die Sprache der preussischen Letten, 1. 19 Jfr G. Gerullis, Filologu biedrības raksti, 8, 51, Rīgā (1928). 20 Jfr samma verk, 52–3. 133 i bruk; dessutom förstår och talar de också litauiska, liksom andra fiskare, och gudstjänsten hålls även för dem på litauiska21. I Kuriska näset, i byn Karwaiten, föddes Liudvikas Rėza, som A. Bezzenberger uttryckte det: ”das einzige Kind der kurischen Nehrung… welches sich einen Namen gemacht hat”22. Kuriska näsets fiskarlatviska har varit föremål för omfattande forskning. Redan i sin litauiska grammatik ger Povilas Ruigys en del upplysningar om detta språk. Han skriver: ”Hos kuronerna bör man lägga märke till att deras dialekt är en blandning av kurländarnas språkform (vars ättlingar de utger sig för att vara) och fiskarnas språkform; ändå använder de också var för sig de båda sidornas dialekter och har egna provinsord och talesätt. Till exempel: Meise betyder bröd hos dem, Ko tu gribba vad gör du? Duodma ge mig, Naude pengar, Manne myl Kungsin min käre herre, Meitine en flicka, Wessele pargājis välkommen, Karautis en sked, Ką klaujas vad gör du? Tellis en oxe. Framför allt skiljer de sig åt genom sina ömmande uttryck och hövliga talesätt”23. Nästan 300 ord från detta område återfinns i P. S. Palas ordbok ”Linguarum totius orbis vocabularia comparativa”, utgiven i Sankt Petersburg 1786–178924. M. I. A. Voelkel skrev också om detta språk25, men hans arbete innehåller många slags fel26. I. P. Beckers arbete om fiskardialekten i Pervalka har publicerats27. Fiskarlatviskan på Kuriska näset studerades också av sådana framstående baltister som A. Bezzenberger, J. Plakis och J. Endzelīns28. Fiskarnas litauiska har såvitt man kan säga hittills inte studerats alls. Därför organiserade Institutet för litauiska språket och litteraturen i juni 1957 en dialektologisk expedition till dessa trakter och skickade författarna till dessa rader för att, enligt programmet för insamling av material till den litauiska språkatlasen, beskriva de nämnda fiskarnas litauiska. Även medarbetarna E. Šmitė och M. Graudinia, kandidater i filologi vid Lettlands vetenskapsakademis institut för språk och litteratur, deltog i expeditionen. Deras syfte var att mer ingående undersöka dessa invånares lettiska. 21 Jfr Chr. G. Mielcke, Anfangs-Gründe einer Littauischen Sprach-Lehre, 165, Königsberg, 1800. 22 Jfr A. Bezzenberger, Die Kurische Nehrung und ihre Bewohner, 58 (212). Om L. Rėzas härkomst, jfr även K. Forstreuter, Zeitschrift für slavische Philologie, 14, 25–8, Leipzig (1937); P. Šmits, Kursu kāpu folklora, 6. 23 Jfr P. F. Ruhig, Anfangsgründe einer Littauischen Grammatik, 132, Königsberg, 1747. 24 Om de här förekommande ordens bristande korrekthet, jfr A. Bezzenberger, Über die Sprache der preussischen Letten, 2. 25 Jfr M. I. A. Voelkel, Die lettischen Sprachreste auf der Kurischen Nehrung, Heidelberg, 1879. 26 Jfr A. Bezzenberger, samma verk, 2–3. 27 Jfr I. P. Becker, Die Sprache der kurischen Fischer in Perwelk auf der Kurischen Nehrung, BB, 28, 257–81, Göttingen (1904). 28 Jfr föregående noter. A. Bezzenberger skrev om lettarna på Kuriska näset även i tidskriften ”Aust­rums”, XII, 21–5 (1896). 134 Flest äldre invånare som kunde både lettiska och litauiska påträffades i Nida, där expeditionens deltagare också uppehöll sig längst; ett tiotal påträffades i vardera Preila och Pervalka, och några få i Juodkrantė. Före andra världskriget var de betydligt fler, men när tyskarna drog sig tillbaka evakuerade de med tvång invånarna i detta område, och därefter lyckades endast en del återvända till sin hembygd. Det mesta dialektmaterialet upptecknades från invånare i Nida: Jonas Pinkys, Mikelis Pugelė, Dovydas Pinkys och Jonas Sakutis; i Juodkrantė: Martynas Šilbakas och Mikelis Pičius; i Pervalka: Mikelis Bastikis, Mikas Bastikis och Fricis Pleikis; i Preila: Martynas Kakys, Marija Jakaitienė med flera. Alla de tillfrågade är representanter för den äldre generationen, huvudsakligen i åldern 70–85 år. Några påtagligare dialektskillnader mellan invånarna på olika platser på Kuriska näset kunde inte iakttas. Det som oftast skiljer sig är endast någon enstaka lexikal detalj samt graden av språkkunskaper och litteraturspråkets inflytande. Fonet I. Betoning och accent I den litauiska dialekten hos fiskarna på Kuriska näset förekommer generell accentförskjutning. Betoningen flyttas här från en kort och en lång ändelse till en lång respektive kort rot. Från en kort ändelse flyttas betoningen alltid till roten (lång eller kort), medan den ibland blir kvar i en lång ändelse, till exempel ganska ofta i adverb: mažai, skersai, daugáũs~daugiaũs, arčáũs~arčiau, i verbens futurum, tredje person: statý~statỹs, pataisý~pataisỹs, padarý~padarỹs och i vissa andra fall. Enskilda ord behåller ibland betoningen på ändelsen, men betonas ibland på roten, till exempel: arklìs och árklis~arklỹs, kapaĩ och kàpai, kviečiaĩ och kviečiaĩ~kviečiai. Sådan variation i betoningen kan också iakttas i talet hos en och samma dialektbrukare. Till skillnad från andra litauiska dialekter som flyttar betoningen29 flyttar den beskrivna fiskardialekten betoningen även från en lång ändelse med fallande accent. Men också i detta fall förekommer ord som samma person betonar på två olika sätt, till exempel: vaikams och vaikaĩms, kálnams och kañlams. Liksom i litauiska dialekter i gränstrakterna mot Lettland flyttas betoningen i flerstaviga ord på Kuriska näset ofta från ordets mitt till dess början. Sådana fall av betoningens förskjutning förklaras utan tvivel av lettiskt inflytande. Efter att betoningen har flyttats finns inga spår kvar av den ursprungliga betoningen: hela rösttrycket koncentreras till den nybetonade stavelsen. Den förskjutna betoningens accent beror vanligen på vilken rot betoningen flyttas till. När betoningen flyttas till en rot med kort vokal är accenten alltid kort: drùška~druskà, su žėme~su žeme, pàti~pati, mažì~maži, vìsi~visi, kèturi~keturi, sèpti·ni (ir septì·ni)~septyni, èsu~esù, mètus~metùs, ràgu~ragù, vìsu~visų, svèčiai~svečiai, būvau~buvau, sèsuo~sesuõ, šùlinì~šulinỹs, dėbėsai~debesiai ”moln”, dàktarai~daktarai. 29 Jfr. Lietuvių kalbos rašybos žodynas, 113, 115, 120, Kaunas, 1948. 135 När betoningen flyttas från ändelsen till en akutstammad rot har den betonade stavelsen oftast akut accent, och när den flyttas till en cirkumflextstammad rot — cirkumflex accent, t.ex.: á rklis~arklys, árklams~arkliams, žmóna~žmonà, lýtus~lytùs ”regn”, sūnaus~sūnaũs; banga~bangà, barzda~barzdà, ranka~rankà, perkū~perkų, diena~dienà, tvorà~tvorà, vaikai~vaikaĩ, ungurìu~ungurių, ungurìams~unguriams, dienoms~dienóms, kambariai~kambariaĩ, eiguliai~eiguliaĩ. I dialekten hörs tydligt kort accent, akut accent och cirkumflex accent. Den korta accenten skiljer sig inte från motsvarande accent i standardspråket (lk.). Den förekommer vanligen på korta betonade vokaler, t.ex.: visas, miškas, būtas ”hus”, kèpt, užnėšt, kàst, mànà~māno, tàvà~tàvo, senèsnis, mažèsnis, nepàkelą~nepàkelia. Kort accent förekommer ibland också i stället för standardspråkets cirkumflex accent, t.ex.: vàlandas~valandas, žèmę~žemę, kèpę~kėpę, tèvelis~tėvelis. Akut accent förekommer på långa betonade vokaler och på diftongers första led: bėga, vyrai~vỹrai, šonai, kótas, būsiu~būsiu, saulė~saulė, gaunu, áudra, paléidau, sámtis, kàm. Denna accent förekommer också i stället för standardspråkets korta accent på första leden i blandade diftonger med i, u+l, m, n, r samt i diftongen ui: mìltai~miltai, dirba~dirba, bùlvės~bulvės, pūika~puika ”puikì”. Akut accent kan också förekomma i nybildade blandade diftonger, t.ex.: gèrs~gėras, nám s~namas, tūr~turi. Cirkumflex accent förekommer på betonade långa vokaler (gẽ:ras~gėras, kã:ras~kàras, ì:st~įsti, sù:st~siūsti) och diftonger. I diftonger hörs cirkumflex accent, tycks det, oftast på båda leden, t.ex.: náujas, sáusas, vàikas, lãivà~laivą, dãngų~dangų, banga~bangà, pìrkti, gĩntaras, sùn kai~sunkiai, kùr. Men denna accent uttalas inte lika tydligt av alla (och inte ens alltid av samma person) (i andra exempel markeras den på den andra komponenten). II. Ljudsystemet och motsvarigheter för enskilda ljud Vad gäller ljudsystemet skiljer sig den beskrivna dialekten inte mycket från litauiska standardspråket. Här försöker man lyfta fram endast dialektens allra mest karakteristiska ljuddrag. Vokaler och diftonger. Korta vokaler i, u uttalas i Kuriska näsets fiskardialekt mindre spänt än i kapsadialekten, t.ex.: visas~visas, visi~visì, mūša~mūšà, guli~gulì³⁰. Standardspråkets vokaler ė, o har, med undantag för absolut ändelse, till största delen bevarats oförändrade: tėvas, bėga, tėvelis~tėvelis, dà:vèm, brólis, sodìt~sodìti ”plantera”, nežinom. I den absoluta primära ändelsen har dessa obetonade vokaler (betonade förekommer nästan inte, eftersom betoningen oftast flyttas från ändelsen) motsvarats av ę (eller e) respektive a, t.ex.: žẽmę (uttalas också žẽme)~žẽmę, dalgė ~ dalgė, vìrę (eller vìre)~virė, būva~būvo, dárba~dárbo, turėja~turėjo. De så kallade nasala vokalerna i roten uttalas i allmänhet som i standardspråket, t.ex.: kà:sti~kąsti, žã:sis~žąsis, šã:la~šąla, paspė:st~pa- 30I exemplen markeras dialektens mindre spända i, u inte med särskilda tecken, dvs. i, u skrivs. 136 spėsti, skėst~skęsti, lišt~lišti, grįšta~grįžta, pasiūst~pasiūsti, skūsties~skųsties ”klaga”. I ändelsen blir a, e ibland u, i, t.ex.: lenčiu~lenčia, an- taru~antára ”den andra”, būvis~buvęs, mātis~mātės, pasėnis~pasėnęs. Endast mycket sällan uttalas dessa vokaler på samogitiskt vis³¹, t.ex. kan ”vad”, ąžuoline ”ek-”. I litauiska standardspråk har diftongerna ie, uo i dialekten oftast bevarats intakta, t.ex.: miėstas, lietuviškai, kiek, duona, anúos. Det förekommer dock enstaka ord där diftongerna ie, uo, liksom i vissa samogitiska dialekter, uttalas som monoftonger, t.ex.: mī'li, pri'plauka, pri's, nū, šō ”kära”, ”landgång”, ”före”, ”från”, ”hund”. I litauiska standardspråket förblir diftongerna ai, ei oförändrade i ordstammen och ändelsen. Endast i mycket sällsynta fall blir de, liksom i Samogitien, monoftonger, t.ex.: vakā'lis, vakā'li ”lilla barnet”, ”lilla barn!” Betonade korta vokaler i litauiska standardspråket är korta i den beskrivna dialekten: vīzas, mūša; endast i blandade diftonger (i, u+l, m, n, r) och i diftongen ui förlängs betonat i, u och uttalas halvlånga, dock inte lika tydligt som i de östliga höglandsmålens dialekter, t.ex.: mīltai~miltai, būlvę~būlvė, pūika~pūika ”den präktiga” (i exemplen markeras halvlängden inte med något särskilt tecken; den framgår av tecknet för fallande accent). Långa vokaler inne i ordet förblir långa i dialekten, både under betoning och utan betoning: vī'ras~vyras, gi'vē'na~gyvena, dū'mai~dūmai, rū'kēnt~rūkenti ”röka”, i'lī'st~lišti, ka'snēlī~kasnėli. I absolut slutposition uttalas långa obetonade vokaler (betonade förekommer mycket sällan) alltid kort, t.ex.: ī'darba~į darbą, nā'kti~naktį, trīju šimtu~trijų šimtų, bū'tu~būtų, vī'ru~vyrų. I sluten slutposition uttalas långa obetonade vokaler också vanligen kort, men det finns fall då de förblir oförkortade, t.ex.: ārklis ir ārkli's~arklys. Gamla korta vokaler och, mer sällan, förkortade långa vokaler faller ofta bort i absolut slutposition, t.ex.: āug~auga, reik~reikia, lē'k~lėkia, baūb~baūbia, grū'n~grūna, i'lēnd ”går in”, praaūšt~praaūšta, sudaušt~sudaužta ”krossad”, ēinam~einame, ēisim~eisime, ēinat~eináte, ēikit~eikite, bū'sit~būsite, tūr~tūri, pernāk't~per naktį, lōp~lōpo, nevalōt~nevaliotų ”skulle inte förmå” (vid sidan av den vanligare tredje personsformen i konditionalis žinotu~žinotų). Ur sluten slutposition faller a oftast bort (i ord med nominativändelsen -as > -s), t.ex.: kātins~kātinas, ōrs~ōras, bernūks~berniūkas, sēns~sēnas, jāuns~jāunas, žēnts~žentas, mē'ts~mėtas, šālts~šaltas, pardūots~pardūotas. Ibland uttalas dock samma ord också med full ändelse. Vokalen a bevaras vanligen i ändelsen om en svåruttalad konsonantförbindelse skulle uppstå när den faller bort. Även i detta fall utelämnas dock ibland a, och därför förekommer det i dialekten former som liknar dem som används i de nordliga östlitauiska dialekterna³², t.ex. smākars ”struphuvud”. Vokalen u i ändelsen (i absolut och sluten slutposition) bevaras alltid. Bland andra vokaliska särdrag kan också några följande fall nämnas: a) kontraktioner: nēšu~nešu < neesú, nebē'tu~nebūtų < nebeeitu, nebē't~ne-bēt < nebeeīt ”kommer inte”, nebāt'menu~nebātmenu < nebeatmenu; 31 Om de gamla nasalvokalernas utveckling i samogitiska dialekter, se Lietuvių kalbos rašybos žodynas, 112; P. Jonikas, Pagramančio tarmė, §§ 22, 25, 27, 28, 33, 40, Kaunas, 1939. 32 Jfr. Lietuvių kalbos rašybos žodynas, 121. 137 b) synkope: nebleidą~nebleido<nebeleido, nebgaleja~nebgalejo<nebegalėjo, nebmokėja~nebmokėjo<nebemokėjo, pastaise~pastaisė<pasitaise, gelžų~gelžių<geležių; c) anaptix: rìbulis bredvid rùbelis (sannolikt en germanism) och rùblis, dėsera ”dėsra”, aṅtaras ”antras”. Konsonanter. Klustren *dj, *tj före forntida kort a och ai uttalas i den beskrivna dialekten oftast d, t, t.ex.: neleida~neleidžia, žodei~žodžiai, medei~medžiai, vōkietei~vokiečiai, trēteis~trečiais, mēdegos~medžiagos. Men även i detta fall kan man ibland höra affrikator, t.ex.: brēdžai~brėdžiai bredvid brēdei, vōkiečai~vokiečiai. I alla andra fall (före lk. ią, iau, io, iu, ių, ię och ia<*ijā) uttalas affrikator alltid: valdžia~valdžia, valdžia, žōdžā~žodžio, džāukšmas~džiaugsmas, džū́t~džiūti, blčų~bličių, kviečų~kviečių, bū́čau~būčiau. I verbens presensformer saknas affrikator ibland här, liksom i vissa kustsamogitiska dialekter, t.ex. parōdāu ”parodžiau”. Efter de palatala p, b uttalas j inuti ordet, t.ex.: papjautas, nusipjaut, bjaūrus~biaurus, medan j inte hörs i slutet efter dessa konsonanter (verpa~verpia). Efter andra palatala labialkonsonanter uttalas j inte. Liksom i andra litauiska dialekter uttalas j i början av ord före ie, t.ex. ieškot. När det slutliga korta a faller bort och j därmed hamnar i absolut slutposition faller också j bort, t.ex.: važiuo~važiuoja, žvejo~žvejoja, žaibuo~žaibuoja. I dialekten finns endast ett palatalt l, t.ex.: liga~liga, smēlis, šluota, lāngus, kaulus, sulōpīta~sulopyta, alaus, plūta~pluta, alksnīne~alksnynė, elkūone~elkūonė ”alkūnė”, su gālva, pāmaldose~pamaldosė. Detta uttal av konsonanten l i den beskrivna dialekten måste förklaras enbart med inflytande från tyskan. Även övergången av konsonanten s till š före p och t bör förklaras med inflytande från tyskan, t.ex.: špiritas~spiritas, študentai~studentai, štālīnas~Stalinas. Ett sådant s > š förekommer också i vissa andra litauiska dialekter³³, liksom i den lettiska dialekten bland fiskarna på Kuriska näset³⁴. Bland dialektens övriga konsonantiska särdrag bör nämnas: a) konsonantassimilation: išiskāst~išsikąsti, išsidī.rpt~išsidirbti, isigēręs~išsigėręs, užstōtum~užstotum, užšōve~užšovė, abegōjom~apbėgiojom, ataiše~attaisė, adūot~atduoti, ādrēkis~atdrėkis ”atodrėkis”; b) inskott av konsonanter: drū́ktas~drūktas ”drūtas”, žāltī:s (žāltis)~žalktys ”žaltys”, smilktīne~Smiltynė ”Smiltynė”, strōve~strovė ”srovė”. Morfologi Några substantivsuffix: 1. -ujis. Endast adjektivet paskūjis ”den sista” har belagts; liksom de pronominella adjektiven har det en särskiljande betydelse, t.ex.: paskūjis nāmas, paskūji kārta~paskui̇jį kartą. 33 Jfr J. Gerullis och Chr. Stang’as, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, 23, Kaunas, 1933. 34 Jfr J. Plākis, Kursenieku valoda, 19. 138 2. -ikė (-ikė)~ -ikė. Ord med detta suffix har en diminutiv betydelse: saulikė~saulikė, žuvikė~žuvikė, duonikė~duonikė. 3.-ukas (-iukas). Detta suffix används ganska ofta; det har en diminutiv, ibland även en kärleksfull betydelse: gaidūkas, vyrūkas~vyrukas, medūkas ”litet träd”, kiemūks~kiemukas, bernūks~berniukas, daržūkas~daržiukas, paršūkas~paršiūkas, ožolūks ”liten ek”, kablūks~kabliukas. 4. -u’klis~ūkliš. Endast girtū’klis~girtūkliš ”fyllbult” har belagts. 5. -alis. Endast vakā’lis ”litet barn” har belagts. 6. -elis, -ė. Med detta suffix (liksom med -ukas) bildas mycket ofta diminutiva och kärleksfulla substantiv, t.ex.: kalnelis~kalnėlis, tėvelis~tėvėlis, miestėlis~miestėlis, plotėlis~plotėlis, žvejėlis~žvejėlis, kurbėle~kurbėlė ”liten korg”. 7. -ėlė~ėlė: musėlė~musėlė ”fluga”. 8. -ulis: skendūlis ”drunknad person”. 9. -uolis: gi’zuolis bredvid gi’zulis ”husdjur”. 10. -ininkas, -ė. Detta suffix är mycket produktivt i dialekten. Substantiv som bildats med det betecknar: a) en person med avseende på yrke eller arbete: karčiamininkas~karčiamininkas ”en person som äger en krog eller arbetar där”, darbininkas, paišininkas ”konstnär”, moky’klininkas~mokyklininkas ”lärare”, kolū’kininkas~kolūkininkas ”en person som arbetat på ett kollektivjordbruk”; b) en person med avseende på ursprung, bostadsort eller nationalitet: nīdininkas ”en invånare i Nida eller en person som kommer därifrån”, preilininkė~preilininkė ”en kvinnlig invånare i Preila”, pėrvalkininkas ”en invånare i Pervalka”, kōpininkas ”en invånare i sanddynerna”, kūršininkas~kūršininkas ”kurši”, lietuvi’ninkas~lietuvi’ninkas ”litauer”, lietuvi’ninkė~lietuvi’ninkė ”litauisk kvinna”. Anmärkning. I ord med huvudbetoning på stammen hörs ibland även en sekundär betoning på suffixet, t.ex.: nīdi,ninkas, preili,ninkas. 11. -aitis. Substantiv som bildats med detta suffix har en diminutiv betydelse: tinklāitis~tinklāitis. 12. -utė~-utė. Detta suffix används för att bilda diminutiva substantiv i femininum, t.ex.: mergūtė~mergūtė. Numerus. Förutom singular och plural används i dialekten också dualisformer. Pro? Dualisformer. Framför allt förekommer dualisens maskulina nominativ- och ackusativformer, t.ex.: dù gėru mētēru~dù gerù mētēru (metru), dù lēnku būva~dù lēnku būvo, māna dù pūzbroliu palīka~māno dù pūsbroliu palīko, dù girininku būva~dù girininku būvo, dù šīmtu gaūs~dù šīmtu gaūs, tūri dù vaiku~tūri dù vaiku, būvaù dù sīki~būvaù dù sīki, gāl jis dù kambaru īmtu~gāl jis dù kambariu īmtu? I liknande fall (särskilt med du, när det betecknar par) används dualisformer ganska ofta, även om pluralformer ibland också förekommer, t.ex. dù paūkščai paliēka~dù paūkščiai paliēka. Kasus och ändelser i vissa kasus. I den beskrivna dialekten uttrycks inre lokativ (inessiv) oftast med prepositionen į och ackusativ, t.ex.: žvejō į jūrą~žvejoja į jūrą ”fiskar i havet”, būvaù į kaūną~buvau į Kauną ”jag var i Kaunas”, gi’vėna į nīdą~gyvena į Nidą 139 ”bor i Nida”. En sådan prepositionskonstruktion har här, liksom i de litauiska dialekterna i Klaipėdaområdet och Ostpreussen⁵⁵, utan tvivel uppstått under inflytande från tyskan. I Neringas fiskardialekt kan man också höra inessivformer, men betydligt mer sällan, t.ex.: jū'roj~jūroje, pabajgoj~pabaigoje, mėtuose. Inre illativ används inte i dialekten. Det förekommer, liksom i vissa samogitiska dialekter (och sannolikt med ursprung därifrån)³⁶, bara enstaka stelnade (adverbialiserade) former av detta kasus, t.ex.: šalin, nūmėn, numėn ”hem” (vid sidan av nūmė ”hemma”). Illativ ersätts i dialekten också av en prepositionskonstruktion (į med ackusativ), t.ex.: eina į nīdą, į klaipėdą~eina į Nidą, į Klaipėdą. Instrumentalis singularis av feminina substantiv i i-stammen har i dialekten oftast formen auši ”med örat”, širdi ”med hjärtat”, žūvi ”med fisken”. Formen kan ha uppstått ur ändelsen -imi i instrumentalis singularis av substantiv i i-stammen, vilken ibland uttalas förkortad i dialekten, t.ex. žūvim (<žuvimi). Det är dock också möjligt att ändelsen uppkommit på ett annat sätt. Enligt J. Endzelins uppfattning³⁷ kan formerna med i-stam och -i i litauiska (dialekter och äldre texter) och lettiska ha uppstått analogiskt efter ackusativens mönster (jfr även andra stammar, t.ex. ackusativ singularis lettiska lēvu, sievu, peli, litauiska ranką, katę och instrumentalis singularis lettiska tēvu, sievu, peli, litauiska ranką, katę). Det verkar också som om den ostpreussiska fiskardialekten³⁸ stöder en sådan förklaring av ursprunget till denna form (instrumentalis singularis): där kan feminina substantiv med i-stam ha ändelsen -i i instrumentalis singularis, om betoningen inte ligger på ändelsen, t.ex. širdi~širdi ”med hjärtat”. Man kan anta att denna ostpreussiska fiskardialekt, som inte har betoningstillbakadragning, också har betoningen på ackusativformen i den nämnda formen av instrumentalis singularis. I Neringas litauiska fiskardialekt har dativ plural alltid s-, t.ex.: paukščiams~paukščiams, sēniams~seniams, seniems žmōnēms, naktims~naktims, pietums~pietums. Förkortade former av instrumentalis plural är likartade, t.ex.: naktims (<naktimis), su žūvims (<su žuvimis), tōms (<tomis), su žmōnoms (<su žmonomis), žmōnēms (<žmonėmis). Stamsammanfall. I den beskrivna dialekten förekommer ett fenomen som är karakteristiskt för alla litauiska dialekter — en minskning av antalet deklinationstyper. I denna dialekt, liksom i andra, försvinner framför allt den konsonantiska deklinationstypen. Böjningsändelserna av denna deklinationstyp har bevarats endast i vissa kasus, men även i dessa kasus används redan ofta former med vokalstam sida vid sida med dem. Här ges några exempel på konsonantstamsformer som används i dialekten och de vokalstamsformer som ersätter dem: Nom. sg. sesuo (sesuō) och seserė~seserė, dūkterė~dūkterė. Gen. sg. dukterės~dukterės, seseres~seserės, sesers~sesers, žūves~žuvės, vāndenes~vandenės, vāndens~vandenės och vāndēna~vandenio. 35 Jfr. A. Laigonaitė, Vietininkų reikšmė ir vartosena dabartinėje lietuvių kalboje, 32-3, Vilnius, 1957; J. Gerullis ir Chr. Stang’as, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, 27. 36 Jfr. P. Jonikas, Pagramančio tarmė, §§ 78, 181. 37 Om formerna med -i i instrumentalis singularis för litauiska och lettiska i-stammar, se J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, § 230, Vilnius, 1957; J. Endzelins, Latviešu valodas gramatika, § 279 med där angiven litteratur, Rīgā, 1951. 38 Jfr. J. Gerullis ir Chr. Stang’as, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, 33,34. 140 Plural nominativ: dãkteres, men àkmenai~akmenai, šùnai ”hundar”. Plural genitiv: dãkterų~dukterų, dùrų~durų, àkmenų~akmenų, žuvų~žuvų och žùvių~žuvivių, naktų~naktų och nãkčių~nakčių. Precis som i konsonantstammar tränger ändelser från (i)o-stammar framför allt in även i andra stammar, t.ex.: dẽbesai~debesai ”moln”, sūna~sūno vid sidan av sūnaus~sūnaus. Det litauiska ordet lẽdas är en u-stam i dialekten: singular nominativ lẽdus, singular genitiv lẽdaus, plural nominativ lẽdus (lẽdus). Vissa litauiska adjektiv med u-stam är o-stammar i dialekten, t.ex.: stipras ”starka”, sūras~sūras ”salta”, skaidras ”klara”. Pronominala adjektiv. I dialekten används pronominala adjektivformer: sènasis (senãsis)~senasis, senóji (utöver den litauiska betydelsen har formen även betydelsen ”äldst”: sènasis sūnus~senasis sūnus), didėji (didėji vỹrai~didieji vyrai), gerėji, jaunėji. Komparation. Adverbens komparativ bildas med hjälp av suffixet -aus, t.ex.: gerãis~geriaũs, gražãus~gražiaũs, tolãus~toliaũs, menkãus~menkiaũs, brangãis~brangiaũs. Mer sällan förekommer komparativa adverb med suffixet -esn (<*-esniai): šiltėsn vid sidan av den oftare använda formen šilčiaũ~šilčiaus. Adverbens superlativ bildas med suffixen -ausiai och -ausia, t.ex.: gerãusiai~geriausiai, pilnãusia~pilniausia, brangãusia~brangiausia. Adverb med suffixet -ausia kan också ha kommit in i den beskrivna dialekten från samogitiska dialekter, där de fonetiskt motsvarar adverb med suffixet -ausiai (jfr Kretinga mycket-daugause~daugiausiai)⁳⁹. I dialekten används också analytiska superlativformer, t.ex. för adjektiv: visu seniaũsas~visų seniausias, visu pigãusa žuvis~visų pigiausia žuvis; för adverb: vis durniaus ”dummast av alla”. Verb. Den reflexiva partikeln står oftast i ordslut i formen -s~ -si: darbuojas~darbuojasi, darbãvos~darbavosi, lãkos~laikosi, och inne i ordet oftare som -si- och mer sällan som -s- (<-si-): atsirãdis~atsiradęs pasilìka, pasilìka~pasiliko. I verbformer med prefixet ne- står den reflexiva partikeln vanligen i ordslut, t.ex. nebijókitės ”var inte rädda”, medan verb med andra prefix kan ha två partiklar, t.ex.: pasklausìtis~pasiklausytis ”lyssna”, pasitaisìšimės~pasitaisysimės ”vi ska rätta till oss”. Litteraturspråkets former av preteritum iterativ (eidavau...) används inte i Neringas litauiska fiskardialekt. Här, liksom i Samogitien, används sammansatta former av denna tempusbildning, uppbyggda av hjälpverbet liūbėti eller liuobėti och infinitiven av det böjda verbet, t.ex.: onš lūbėja sakīt ”han brukade säga”, lūbėjom vėžt ”vi brukade köra”. Former av ordet liūbėti tycks här ibland också uttalas lūbija~liūbijo, lūbėjom~lūbėjome. Hjälpverbets former är ibland också förkortade, t.ex. aš luob ėit ”jag brukade gå”. Liknande exempel förekommer ibland även i Kuriska näsets lettiska fiskardialekt (trots att lettiskan, som bekant, saknar detta tempus), t.ex.: Kad nauda luobjuši degt un kad paredz, 39 Dessutom används suffixet -ausiai vid sidan av -aus i detta syfte även i den östpreussiska litauiska dialekt som i många avseenden ligger nära den beskrivna dialekten; se J. Gerullis och Chr. Stang’as, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, 57. 141 måste kasta in; Barn tycker mycket om att leka med knuopes; De tycker om att brottas [styra], och när man knuffar till barnet, då blir det helt till sig40 Optativ bildas i dialekten av verbets presensform i tredje person och partikeln tegu(l): tėgùl važiuo~tegùl važiuoja ’må han/hon åka’, tėgùl paràšo~tegùl parašo ’må han/hon skriva’, tėgù pėšasi~tegùl pėšasi ’må han/hon kamma sig’. I dialekten finns jämförelsevis många rester av atematisk böjning bevarade. Här används främst tredje persons former, som vanligen har en förkortad ändelse, t.ex.: ēsti~ēsti, ēit (ē’t)~ēiti ’går’, liēkt~liēkti ’blir kvar’, miēkt~miēgti ’sover’, skaūst~skaūsti ’gör ont’. Av de nämnda atematiska formerna används ēit särskilt ofta (liksom även med olika prefix: parēit, parēiti ’kommer tillbaka’, išēit ’går ut’). Övriga personer av de atematiska verben får vanligen ändelser från a-stammarna, och därigenom uppstår kontaminationsformer, t.ex.: ēitu ’jag går’, miēktam~miēgtame ’vi sover’. I presensstammarna hos verben grįžti ’vända tillbaka’, pjauti ’skära’, lyti ’regna’... finns nästan alltid konsonanten n i slutet av stammen, t.ex.: grīūn~grįūna, nudžīn~nudžīna, užklīn~užklīna, pjāuna, līn~līna ’regnar’. Mer sällan sägs även supūšta~supūsta ’ruttnar’ och līja~līja ’regnade’. Verb i standardspråket med stamslutet -in-, -en- har i dialekten oftast -i-, -e-, t.ex.: parūpit~parūpiti ’sörja för’, prisimīt~prisimīti ’minnas’, sodīt~sodīti ’plantera’, trīt~trīti ’gnida’, pargabēt~pargabėti ’föra tillbaka’, atsimīšu~atsimīsiu ’jag ska minnas’, augīsi~augīsi ’du ska uppfostra’, pargabēsim~pargabēsime ’vi ska föra tillbaka’, skīšu~skīsiu ’jag ska plocka’. Men man säger också gyvent~gyventi ’leva’, rukēnt~rukēnti ’röka’. Aktiva presensparticipformer används mycket sällan; endast följande har belagts: ē’sas~ēšas, ē’santi~ēšanti, ē’sa~ēša. Perfektparticip är betydligt vanligare: būvis~buvęs ’har varit’, žūvis~žuvęs ’har dött’. De använda gerundivformerna är ē’sant~ēšant ’medan man är’, nežinant~nežinant ’utan att veta’. I dialekten används främst en förkortad infinitivform, t.ex.: ēit~ēiti ’gå’, žvejot~žvejoti ’fiska’, palikt~palikti ’lämna’; mer sällan matīti~matyti ’se’. I den reflexiva infinitivformen har den äldre ändelsen i regel bevarats, t.ex.: darbuoties ’arbeta’, maitīties~maitīties ’livnära sig’, vōkties~vōgties ’klä på sig’, pėsties ’tvätta sig’, elties~elgties ’uppföra sig’, men man säger (tydligen mer sällan) också maudīties~maudytis ’bada’, badīties~badytis ’sticka’. Syntax Bland dialektens mer karakteristiska syntaktiska särdrag kan nämnas bruket av vissa kasus och prepositioner, sammanfogningen av bisatser samt ytterligare en eller annan konstruktion. Utöver andra användningar av nominativ i dialekten förekommer detta kasus här tillsammans med infinitiv och gerundium, t.ex.: reikėja pėčius taisīt~det var nödvändigt att laga spisarna; kur dar fulementai matīt~där grundmurarna ännu syns; sāka, penki ē’sant~de började, när det var fem. I stället för nominativ används dock här ofta, och kanske oftare, ackusativ, t.ex.: reikė tinklāičius taisīt~det är nödvändigt att laga näten; kàt tīk jį kur gaut~om man bara kunde få tag på honom någonstans. 40 Jfr P. Šmits, Kursu kāpu folklora, 35, 39. 142 Syftningsgenitiv med infinitiv (i stället för genitiv med verbal syftningsform i östra Litauens dialekter): jag gick för att samla horn~jag gick för att samla horn; vi gick för att hugga is (is). Tids- eller tidsrymdsackusativ: hela våren kallt väder~hela våren kallt väder; han bodde ungefär tre månader hos min bror~han bodde ungefär tre månader hos min bror. Negationens ackusativ: vi hade inte haft en enda get; ingen kunde hålla vare sig boskap eller häst; vi hade ingen ko; vi kan inte plantera potatis~vi kan inte plantera potatis; prästerna tålde inte. Genitiv sägs i detta fall, verkar det, mycket sällan, t.ex. vi har inga gräl att föra~vi har inga gräl att föra. Instrumentalis för medel används oftast med prepositionen su, t.ex.: näten transporteras med maskiner~näten transporteras med maskiner; ull spinner man med spinnrockar~ull spinner man med spinnrockar; på vintern sveper man in sig i pälsar~på vintern sveper man in sig i pälsar; i dag kommer alla med maskiner, med hästar~i dag kommer alla med maskiner, med hästar. Prepositionen añt används, utöver andra betydelser, för att beteckna riktning, t.ex.: det är en kilometer mot Klaipėda~det är en kilometer mot Klaipėda; den vägen som går mot Nida har funnits länge~den väg som går mot Nida har funnits länge. Prepositionerna ik(i) och lig(i) används utan betydelseskillnad och styr alltid genitiv: från Smiltynė går han ända till Nida~från Smiltynė går han ända till Nida; från sex till sex~från sex till sex; jag har varit ända till Šiauliai~jag har varit ända till Šiauliai; från början ända till slutet~< ( från) från början ända till slutet; upp till nio centner~jag har tjänat upp till trehundra på en månad~jag har tjänat upp till trehundra på en månad. För att beteckna den tidsperiod under vilken något sker eller inträffar används prepositionen per (par) med ackusativ: han tjänar sex rubel om dagen~han tjänar sex rubel om dagen; jag tjänade tre litas par dag~jag tjänade tre litas par dag; han får fortfarande trehundra rubel i månaden~han får fortfarande (nu) trehundra rubel i månaden; år för år växer det mer, uppåt~år för år (efter ett år) växer det mer, uppåt. Mycket mer sällan används prepositionen añt i denna betydelse (i stället för per), t.ex. tvåhundrasextio rubel på en månad~tvåhundrasextio rubel på en månad. Prepositionen per (par) används i dialekten också i stället för predikativ instrumental eller prepositionen už (som används i andra litauiska dialekter i detta fall), t.ex.: han utbildade sig till murare~han utbildade sig till murare; jag arbetar som vakt~jag arbetar som vakt; jag gick hit som vakt~jag gick (arbetade) här som vakt; han blev inkallad som soldat~han blev inkallad som soldat. Prepositionen prie används huvudsakligen med genitiv, t.ex.: här vid hamnen~här vid hamnen; <(vid) hamnen; vi gick till arbetet~vi gick till arbetet; nu är han vakt vid butiken; han arbetade trettio år med offentligt arbete~han arbetade trettio år med offentligt arbete. Denna preposition förekommer mer sällan med dativ, t.ex.: är den här vännen bredvid? jag arbetade tolv år med fiske~jag arbetade tolv år med fiske. I stället för denna preposition förekommer ofta också ett från lat- 143 lånat från språkets pie (<prie⁴¹): pie kė́l̇a dirbom ir pie kópu dirbom~vi arbetade vid vägen och vi arbetade vid dynerna; pie vokiečių~vid tyskarna; aš buvau ir pi’ su’naus~jag var också hos py (<pie) sonen. Några exempel på användningen av neutrum: mė’s negãlim suprãst, kàs tai i’r~vi kan inte förstå vad det är; reikia paklaust, kàs tai i’r~man måste fråga vad det är; tai būva kálvis; ča dar nebūva kálnai apsodìta~det var en smed; här var bergen ännu inte planterade; mìltai brángu. Men i liknande fall klarar man sig ofta också utan neutrum, t.ex.: tàs i’r pamelúota~det är en lögn; lángai būva išmúšti~fönstren var utslagna; jū’su darbai jau atlikti~ert arbete är redan utfört; gerai tãm žmogui, kàs žvejìs nėr~det är bra för den människa som inte är fiskare. Tidsbisatser fogas till huvudsatsen med konjunktionen kai: važã’va tik paštas ir daktarai, kai reikėja~postbåten och läkarna åkte bara när det behövdes; kai mė’s būvom maži, jie būva dideli~när vi var små, var de stora; kai jis bėga per rubėžiu, nušovę~när han sprang över gränsen (muren), sköt de honom; kai jis girtas, tai jis pernã’kt baũbia~när han är full, råmar han hela natten. Avsiktsbisatser fogas samman med konjunktionen kad: bėga žvejot, kàd daugaiñs premijos gaut~han skyndar sig för att fiska, så att han kan få en större premie. Sąlygos aplinkybės šalutiniams sakiniams jungti vartojami jungtukai kad (pavyzdžiai su šiuo jungtuku užrašyti Juodkrantėje), jei (pavyzdžiai užrašyti Nidoje): kàt saus mė’ts, nieka negãuni~kad sausas metas (sausa vasara), nieko negauni; kàt čà než’n, tāt viskas išdėga~kad čia nežyna (nelyja), tāt (ar tąd<tada?) viskas išdega; kàd ustótum, gautum~kad užstotum, gautum; kàt tie kálnai nebū’tu apsodìti, šìsen negalètum gyventi~kad tie kalnai nebūtų apsoditi, šisen (čia) negalėtum gyventi; iš kõ būsu gyvas, jei nedirbsu~iš ko būsiu gyvas, jei nedirbsiu; jei tóks mė’dis drū’ktas būva, galėja ir pats į’krist~jei toks medis drūktas buvo, galėjo ir pats įkristi. Koncessiva bisatser fogas till huvudsatsen med konjunktionen kad ir: kad aš ir turėsiu obuolų, kàs pìrks~även om jag har äpplen, vem köper dem? För att uttrycka jämförelse med något används kaip och, tycks det, mer sällan kai: kaip bãrtininks bãrtus lóp~som en tunnbindare lagar tunnor; žvejis kaip šuo (šó)~en fiskare som en hund; dirpt añs dirba kaip arklìs~att arbeta, han arbetar som en häst; kai kã’tins lenda pró langa~som en katt smyger sig in genom fönstret. Den andra delen av jämförelsen uttrycks på olika sätt: aš esu visų seniausias iš vyrų~jag är den äldste av alla män; tàs jau senesnis už man~han är redan äldre än jag; anà buvo dvìleka metų senesnė kaip aš~hon var tolv år äldre än jag. Till de mer karakteristiska syntaktiska dragen i dialekten kan man räkna den tämligen frekventa placeringen av attributet efter det ord som det bestämmer: tėrp tų kálnu didžiųjų~mellan de stora bergen; sù tinklu didžiu žvejot~att fiska med ett stort nät. 41 Jfr J. Endzelýnas, Baltų kalbų garsai ir formos, § 449. 144 Lexikon Särskilda natur- och livsförhållanden har i hög grad också format dialektens ordförråd, som skiljer sig mycket från andra litauiska dialekters. Eftersom jordbruket saknade lämpliga förutsättningar har Neringas invånare sedan gammalt varken haft eller har olika redskap för jordbruk och för bearbetning av de produkter som arbetet ger (plog, harv, handkvarn, linbråka, vävstol...) eller vissa ekonomibyggnader (loge, lada, visthus, torklada...) osv. Därför är beteckningar och termer för dessa föremål och för många olika företeelser med anknytning till jordbruk okända i dialekten. De ord inom detta område som förekommer i dialekten har kommit antingen via det litterära språket (böcker, tidningar...) eller från andra dialekter (oftast även med dessa dialekters fonetiska särdrag). Invånarnas huvudsakliga näring — fisket — återspeglas tydligt i dialektens ordförråd. Dialektens talare använder många beteckningar för särskilda föremål och begrepp som har samband med deras arbete, men dessa beteckningar är oftast inte av litauiskt ursprung, utan lån från tyska eller lettiska. I dialekten förekommer också gamla och vackra vardagsord som sällan används i det litterära språket och bara är kända i vissa dialekter, till exempel: girdnė kaulė, medinė kaulė, ”vildsvin”, kiekukė, ”kottekrossare”, lėnkė, įlėnkė, įlenkis ”dal, sänka, insjunken plats”, pagultis ”plats under sängen”, duonpelnė ”duonpelnė” (višta mūsų duonpelnė), gija ”tråd”, žėmininks ”bonde” (se fler ord med detta suffix på s. 139), gi’vastis ”liv” (gali gi’vastis kainiuot), augūmas ”längd” (tokos pūšės gėra vira augūma), atsiminimas ”minne” (gėra atsiminima tur; aš nėturu nei kokā atsiminima), bėkt~bėgti ”simma; åka” (gārlaivis bėg; rīta su gārlaivu nubėgam, vākare parbėgam; mokina ratū bėkti ”lär någon att cykla”) osv. En mycket stor del av dialektens ordförråd består av lånord. Detta är ett av dialektens mest karakteristiska lexikala särdrag. Här används särskilt många germanismer, till exempel: fūnka ”gnista”, benkis ”hopp”, šmėterlingė ”fjäril”, šnideris ”skräddare”, šusteris ”skomakare”, vūrškė ”korv” osv. Det förekommer också många lån från lettiskan, till exempel: dženis ”hackspett”, pūkė ”blomma”, bāluodis ”duva”, mūca ”tunna”, pādūse ”armhåla”, kuņģis ”korv”, kērna ”smörkärna”, kioka vāna ”balja”, grīdis ”golv”, kāzuoks ”päls” osv. Dialekten innehåller också många slaviska lånord som kommit in på olika vägar, till exempel: čėsas ”tid”, zīegoris ”klocka”, trōpītis ”inträffa” osv. Litauiskans inflytande på dessa fiskares lettiska Kuriska näsets fiskarlettiska är också starkt påverkad av litauiskan. Detta inflytande förstärktes särskilt av det faktum att dessa fiskare, på grund av vissa historiska omständigheter, nästan inte hade någon kontakt med invånarna i Lettland, inte läste lettisk press osv. Av alla dialekttalare vi mötte under vår expedition var det bara en som hade en lettisk bok och sade sig läsa den. Olika nya begrepp som avspeglade nya företeelser i livet trängde in i dessa människors lettiska från litauiska och tyska. Dessutom märks litauiskans inflytande tydligt inom såväl fonetik och morfologi som syntax. Om litauiskans 10. Kalbotyros klausimai II. 145 inflytandes grad kan man också dra slutsatser av denna korta text som A. Becenbergeris skrev ned efter en fiskare från Preila42: ”Es dievam pasilecavodams likuos gulet ir jau biju nitalu azmidzis ir jūtu, kad jau ta pikta dvase pi manis artinas. Tad es duomaju: viš rasi pi manis klat nepiejes, kad es dieva varda gribu azmikt. Ale vine artinajas vis juo klat ir es gribiju pabust. Tad vinia ganc us reizu taka grūts vės pradėje us mani birpti ir mani juo vis gribija azmidzinat; ali es stengiuos, kad es varētčiau pabust ir jemu dziedat seve ir dievop dvasiškas maldas aukšum sutinet pasilecavodams dievinam ar tikru tikėjimu, kad mana sutvertojis mani neduos viniam, tam, kur neka nau pi manis piesilicis, nu tava šlūžmas atraut. Ir tad es nu visas sirdes dievam apsijemdams, kal es dzivs, nu sava tikėjima naatserauties. Ir tad mana sirdie tapa taka džiaucsmas, ir meile atseradas, ir tad es jūtu, kad viš gribija nu keršta dar juo mani spiest ir visai žūdet; ale es sava dvasiškas maldas būdams družosi duomaju, kad tu turi nu manis prapult, ir tad viš tījauš nu manis atsiraudams prapuola, ir es jūtu, kad viš jau tur atstat, ir tad es pradem belūgдамs sava dievina pabudu. — Ta pikta dvase ir ta, kur is laumes pasivirš ir dara tuo pašų dinstu pagal mana sirdis pajutima, kuo ir pats vels dara”43. Som även denna korta dialekttext visar framträder litauiskans inflytande tydligast i ordförrådet. Många litauiska ord, liksom slaviska lånord som används i litauiskan, kom in i detta språk via kyrkan, eftersom gudstjänsterna, som nämnts, under lång tid hölls på litauiska. Hemma läste de äldre fiskarna också ganska ofta olika litauiska psalmböcker och andra liknande böcker med religiöst innehåll. På denna väg kom ord som följande in i fiskarnas lettiska: apaštals (47)44, apiera (47), artims (48), bedievis (50), dievabaimings (53), dieva kūns (53), kataliks (61), kriščānīs (63), neprietelis (69), neprieteliste (69), spavieda (81), sūdna diena (83), užgavienis (87), venčavanė, venčavanės stāns (89), žegnānė (92), žegnāti (92), sekmines, dangun žengims, velikās osv. Många litauiska ord kom också in genom handel. Ett mycket intressant fenomen är att dessa dialekter använder litauiska räkneord från elva till nitton, vilka till sin bildning skiljer sig helt från lettiskans räkneord. De lettiska räkneorden av denna typ trängdes undan i jämförelsevis sen tid, eftersom A. Becenbergeris45 till exempel fortfarande skriver: „vienapadesmit, vienpazmit oder wenolāk, wenolik, wenālika, winālāk, wenālik46, wenālika duipadesmit, duipazmit oder dwilāk, dwilika, 42 Texten återges med ändrad stavning och återspeglar endast i stora drag dialektens fonetik. 43 Jfr A. Bezzenberger, Über die Sprache der preussischen Letten, 12-4. Här återges också kommentarer till den citerade texten. 44 Jfr J. Plāķis, Kursenieku valoda; siffrorna inom parentes anger sidorna i detta arbete; ord utan angiven källa har upptecknats av författarna. 45 Jfr A. Bezzenberger, a.a., 71. 46 Den dialekttalare som uppgav denna form hade hört sin far använda formen vienpadesimt. 146 dwilāka trispadesimt, trīlāka, trīlika kātrālika peņkālika scheschālik septiņapadesimt, septiņālika aschtunālika, aschtenālāk dewinālika.“ J. Plakis⁴⁷ anger redan endast: vienālika, dwilika, trīlika, ķetrālika, peņkālika, šešālika, šešālka, septiņālika, astuonālika, deviņālika. Räkneord är annars ett mycket stabilt språkelement, och detta intrång är ett ganska märkligt fenomen. Det är sannolikt handeln som ligger bakom. Räkneord används nämligen framför allt vid handel. Eftersom fiskarna oftast handlade med litauer, måste de ständigt använda dessa räkneord. Småningom började de också använda dem när de talade lettiska sinsemellan. I dialekten förekommer ganska ofta sådana litauiska ord som: zuikis, žvirblis, spanguolė, lašinį, žaibis „žaibas“, liguonis, amakis, žands „žandas“, žents „žentas“, rankave, pakausis, gandras, dulkes med flera. Bland de fonetiska företeelser som kan förklaras av litauiskans, denna gång den samogitiska dialektens, inflytande nämner J. Plakis att betonat långt e i vissa fall blir till diftongen ie: diel, kadiel, bėgiedis, dieku, drieg nas, dviesti, gieda, tekielis, mievs, vielu, viesas angielis, tie ”där⁴⁸”. Såvitt jag har kunnat iaktta har denna förändring emellertid endast berört ord som också förekommer i den samogitiska dialekten. Utöver J. Plakis exempel skulle man även kunna ange orden: atdriekis, erškietę, užgavienis. Dessa ord skulle alltså kunna betraktas som lånord. Förekomsten av affrikatorna č, dž <*tj, *dj i substantiv bör sannolikt förklaras med litauiskans inflytande: zalktis — zalkčį, bite — biču, brīedis — brīedži, sprīdis — sprīdži, sirde — sirdžu⁴⁹. J. Endzelīns menar att dessa former ibland kan vara semgalliska (”laikam nebūtu gluži neiespējams...“⁵⁰). I så fall skulle litauiskans inflytande dock ha bidragit till att dessa former levt kvar vid sidan av formerna zušu, vācieši, pašu, lauži. Till följd av litauiskans inflytande har konsonanterna k, g framför i i vissa fall inte övergått till c, dž (paluoģis, greķinieks). Bland morfologiska särdrag bör man först nämna verbens konditionalis. I första person singularis har litauiska ändelser införts överallt här: būčiau, duočiau, iečiau, nākčiau, dzievuočiau, zināčiau, pirkčau⁵¹. Under litauiskans inflytande uppstod också former i andra person pluralis: duotumit, varētumit⁵². ⁴⁷ Jfr. J. Plākis, Kursenieku valoda, 29. ⁴⁸ Jfr. samma ställe, 16. ⁴⁹ Jfr. samma ställe, 18. ⁵⁰ Jfr. J. Endzelīns, Filologu biedrības raksti, 12, 170-1 (1932); J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 178-9. ⁵¹ Jfr. J. Plākis, samma ställe, 34-5; J. Endzelīns, Par kurseniekiem un viņu valodu, 4; A. Bezzenberger, Über die Sprache der preussischen Letten, 96-7. ⁵² Jfr. J. Plākis, samma ställe, 35; A. Bezzenberger, samma ställe, 97. 147 Ackusativformerna av personliga pronomen i plural mumis, jumis förklaras också enbart av det litauiska språkets inflytande53. Sådana former används i närliggande litauiska dialekter54. Det litauiska suffixet -ybė har trängt undan det lettiska suffixet -ība! veselība, teisybė55. Det litauiska språkets inflytande förklarar också uttryck som: es viskuo taru, es nieka nitaru, es kuo nārin turu, viņi tveras viens citu (= lett. viņi ķer viens otru)56. DEN LITAUISKA DIALEKTEN HOS FISKARNA PÅ KURSKA NÄSET och det litauiska språkets inflytande på den lokala lettiskan К. Ф. МОРКУНАС и А. И. САБАЛЯУСКАС Sammanfattning Artikeln ger en kort historik över befolkningen på Kurska näset. Det anges att majoriteten av invånarna vid olika tidpunkter kom från Lettland, Litauen och andra länder. Nästan alla äldre invånare på Kurska näset har sedan gammalt känt till tre språk: lettiska, litauiska och tyska. Därefter beskrivs särdragen hos den lokala litauiska dialekten. Fonetiken. Dialekten kännetecknas av fullständig tillbakadragning av betoningen. Betoningen flyttas från en kort och lång ändelse till ordets långa och korta rot, t.ex.: bãrzda~barzdà ”skägg”, mãži~mažì ”små”, vaikai~vaikái ”barn”, sèssuo~sesuõ ”syster”. Det är karakteristiskt att betoningen i den undersökta dialekten ofta flyttas även från ändelser med fallande kvantitet, t.ex. árklams~arkliāms ”åt hästarna”, och från mitten av ordet till dess början. Detta förklaras av det lettiska språkets inflytande. I vissa fall stannar dock betoningen i ändelsen, t.ex.: mažái ”lite”, daugiaũ~daugiaũ ”mer”, padarīs~padarýš ”han/hon gör, de gör”. Artikeln framhåller också att en och samma dialekttalare ofta betonar enskilda ord på olika sätt. I en obetonad primärändelse i öppen stavelse uttalas ē och o (betonade förekommer nästan inte) som ē (eller e) respektive a, t.ex.: žèmė (eller žẽmė)~žẽmė ”jord”, būva~būvo ”var”, medan dessa vokaler i andra positioner (obetonade såväl som betonade) uttalas som i standardspråket. Diftongerna ie, uo, ai, ei uttalas också oftast som i standardspråket, och endast i enstaka ord som i de samogitiska dialekterna, t.ex.: priẽs<priẽs ”framför”, nũ<nuõ ”från”, šuõ<šuo ”hund”, vakãlis (i standardspråket vaikẽlis) ”liten unge”. Obetonade långa vokaler i öppen ändelse har förkortats, t.ex.: dárba~dárba ”arbete” (ack.), nãkti~ ~nãkti ”natt” (ack.), víru~vyrų ”män”. Ofta har forntida korta 53 Jfr J. Plākis, Kursenieku valoda, 26; A. Bezzenberger, Über die Sprache der preussischen Letten. 75. 54 Jfr F. Kurschat, Grammatik der Littauischen Sprache, 234, Halle, 1876; J. Aleksandravičius, Vakarine pajūrio žemaičių tarmė, 59, Vilnius, 1951 (handskrift). 55 Jfr J. Plākis, a.a., 20. 56 Jfr J. Plākis, a.a., 29. Beträffande övriga syntaktiska litauismer, jfr A. Bezzenberger, a.a., 104–9. 148 Vokaler, och ibland även långa vokaler som har blivit korta, försvinner i ordets öppna slut, t.ex.: aug~auga ”växer, växer”, tūr~tūri ”har, har”, lóp~lópo ”lagar, lagar”. I ordets slutna slut försvinner oftast a, t.ex.: bernùks~bernikas ”pojke”, séns~sēnas ”gammal”, men ibland bevaras det i samma ord. Förbindelserna *dj, *tj före det fornordiska korta a och diftongen ai uttalas oftast som d, t, t.ex.: neléid~neléidzia ”släpper inte in, släpper inte in”, trēteis~trečiais ”med de tredje”, men ibland förekommer också affrikator (t.ex. uttalas briedei och briedžai ”älgar”). I den undersökta dialekten uttalas endast ett mjukt l, t.ex.: liga~liga ”sjukdom”, šliūta ”kvast”, sù gálva ”från huvudet”. Detta uttal förklaras av det tyska språkets inflytande. Under tyskt inflytande blir konsonanten s före p och t till š, t.ex. špiritas~špiritas ”sprit”, študēntai~studēntai ”studenter”. Morfologi. I dialekten används relativt ofta substantivformer i dualis (oftast nominativ- och ackusativformer av maskulinum). För att uttrycka inessiv och illativ används prepositionskonstruktionen -ē ”i” med ackusativ, t.ex. į klaipėdą~į Klaipėdą ”i Klaipėda; till Klaipėda”. Instrumentalis singular av feminina substantiv med stam på -i slutar oftast på -i, t.ex.: širdį ”med hjärtat”, žuvi ”med fisken”, och mycket sällan på -im (žuvim<žuvimi ”med fisken”). I dialekten finns ännu några rester av stammar som slutar på en konsonantfonem, men för det mesta böjs substantiv med denna stamtyp redan enligt andra stammönster. I dialekten förekommer många atematiska verb. Det rör sig oftast om tredje person, t.ex.: ēsti~ēsti ”äter, äter”, eit~eiti ”går, går”, miegti~miegti ”sover, sover”. I stället för formerna för imperfektum iterativum som används i litauisk standardspråk förekommer i den undersökta dialekten sammansatta former, t.ex. lù'bėjom vėst (i standardspråket vėždavome) ”vi transporterade”. Syntax. I detta avsnitt ges exempel på vissa kasus- och prepositionskonstruktioner (t.ex. nominativ med infinitiv och med gerundium, negationens ackusativ m.m.), och användningen av vissa konjunktioner i bisatser uppmärksammas m.m. Ordförråd. Dialektens ordförråd kännetecknas av ett överflöd av lettiska och tyska lånord. I dialekten förekommer också gamla litauiska ord som sällan påträffas i andra litauiska dialekter. * * * Fiskarnas lettiska språk i Kuršių Nerija har påverkats starkt av det litauiska språket. Detta inflytande märks i språkets ordförråd, fonetik, morfologi och syntax. Det är mycket intressant att litauiska räkneord från 11 till 19 har införlivats i det lettiska språkets system. 149