О балтийских следах в топонимике русских территорий

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA OM BALTISKA SPÅR I DE RYSKA TERRITORIERNAS TOPONOMASTIK В. Н. ТОПОРОВ För omkring sextio år sedan publicerades A. A. Kotjubinskijs artikel ”Det förhistoriska Litauens territorium” (Journal of the Ministry of Public Education, del 309, 1897, nr 1, s. 60–94), där ett seriöst försök för första gången gjordes att identifiera baltiska element i ortnamn i områden öster och sydost om det nuvarande Litauen. A. A. Kotjubinskij lyckades påvisa ett mycket betydande baltiskt skikt i ortnamnen i guvernementen Minsk, Vitebsk, Mogiljov och (endast undantagsvis) Smolensk. Den nämnda artikeln blev början på en hel rad försök att spåra baltiska ortnamn längre österut. Framför allt bör de mycket värdefulla undersökningarna av den litauiske lingvisten K. Būga nämnas, vilka ägnas åt östslavisk toponomastik av baltiskt ursprung1. Han lyckades samla mer än 150 exempel av detta slag, vilket vida överträffar hans föregångares material. Därtill är den lingvistiska tolkningen av dessa exempel och deras bevisvärde mer övertygande än hos A. A. Kotjubinskij, även om K. Būgas arbeten också innehåller många tvivelaktiga eller rentav felaktiga exempel (Гривка, Клѣтка, Метелка, Неропля, Нератовка, Перелом, Переволока, Полова, Струпица med flera), och frågan om kriterierna för att skilja baltiska ortnamn från gamla slaviska får inte alltid den uppmärksamhet den förtjänar. Detta är särskilt anmärkningsvärt om man erinrar sig att det just var K. Būga som så träffande fastställde de viktigaste dragen i det slaviska språket under den period då slaverna kom i kontakt med balter, finnar och den äldre befolkningen på Balkan och i de föralpina områdena. Det är viktigt att notera att den litauiske forskarens undersökningsområde i huvudsak var begränsat till samma territorier som A. A. Kotjubinskij hade undersökt, med den skillnaden att materialet om toponomastiken i guvernementet Smolensk utnyttjades något mer fullständigt. Ännu längre österut sökte A. L. Pogodin efter spår av baltisk toponomastik— 1 Se K. Būga, Aistiškos kilmės Gudijos vietovardžiai, ”Tauta ir Žodis” 1, Kaunas, 1923, s. 20–44; densamme, Upių vardų studijos ir aisčių bei slavėnų senovė, där, 1, s. 1–20; densamme, Die Vorgeschichte der Aistischen (Baltischen) Stämme im Lichte der Ortsnamenforschung, Streitberg-Festgabe, Leipzig, 1924, s. 22–35 (den litauiska versionen — Aisčių praeitis vietų vardų šviesoje) med flera. 55 godin, som ansåg att den baltiska befolkningens östgräns gick genom guvernementen Tambov och Penza, där den blandades med finsk-ugriska och uppenbarligen till och med iranska element; A. I. Sobolevskij, som visserligen inte lade fram något nytt ortnamnsmaterial; M. Vasmer, som samlade det mest tillförlitliga (om än begränsade) materialet om toponomastiken i guvernementen Smolensk, Tver, Kaluga, Moskva, Tjernigov och Orjol. Under det senaste kvartsseklet har intresset för detta problem tydligt minskat; nya arbeten publiceras ytterst sällan och behandlar som regel enskilda frågor. Forskarnas uppmärksamhet har förskjutits till mer västliga områden, där man söker spår av baltisk toponomastik på Polens territorium eller fastställer samband mellan baltisk hydronymi och den ”centraleuropeiska”. Även om man erkänner den avgörande betydelsen av sådana undersökningar, kan man ändå inte medge ² См. А. Л. Погодин, Из истории славянских передвижений, СПб, 1901, стр. 92-93. ³ Se A. I. Sobolevskij, Var bodde Litauen?,—Izvestija Imperatorskoj Akademii Nauk för år 1911, s. 1051–1054. ⁴ Se M. Vasmer, Beiträge zur historischen Völkerkunde Osteuropas, 1. — Die Ostgrenze der baltischen Stämme, SPAW, Phil.-hist. Klasse, XXIV, Berlin, 1932. ⁵ Se E. Blesse, Beiträge zur Namenforschung, 4, 1953, s. 289–291 (om namnen Gžat och Bologoje; artikeln var inte tillgänglig för oss); P. Arumaa, Die ostslavische Gewässernamen mit l-epentheticum. Festschrift M. Vasmer, Wiesbaden, 1956, s. 47–60 (här finns också baltiskt material). Fakta som samlats i T. Lehr-Splawinskis bok ”O pochodzeniu i praojczyźnie Słowian”, Poznań, 1946 (se § 15. D. Nazwy Bałtyckie, s. 65–67, se även s. 175–177), är traditionella. I J. Rozwadowskis postumt publicerade undersökning, Studia nad nazwami wód słowiańskich, Kraków, 1948, behandlas baltiska hydronymer, som också vanligen är traditionella, inte ur den synvinkel som avses här. ⁶ Se V. N. Toporov, Två anteckningar om baltisk toponomastik. — Samlingsvolym till ära för akademikern J. M. Endzelin, Riga, 1959 (här finns också litteraturhänvisningar i ämnet). ⁷ Se H. Krahe, Illyrica, IV-V, IF,49, 1931, s. 267–274 (V. Baltisch und Illyrisch, s. 271–274); densamme, Baltische Ortsnamen westlich der Weichsel, Alt-Preußen, 8, 1943, s. 43–44; densamme, Beiträge zur alteuropäischen Flußnamenforschung, Würzburger Jahrbuch, 1, 1946, s. 79–97; densamme, Alteuropäische Flußnamen, BzNf, 1, 1949–1950, s. 24–51, 247–266; 2, 1950–1951, s. 113–131, 217–237; 3, 1951–1952, s. 1–18, 153–170, 225–243; 4, 1953, s. 37–53, 105–122, 234–243; densamme, Sprache und Vorzeit. Europäische Vorgeschichte nach dem Zeugnis der Sprache, Heidelberg, 1954 (särskilt 15. Das Verhältnis des Illyrischen zum Baltischen und Slavischen, s. 108–114); densamme, Die Sprache der Illyrier, 1 Teil: Die Quellen, Wiesbaden, 1955; densamme, Zu einzelnen illyrischen Eigennamen, BzNf, 6, 1955, s. 237–243; 7, 1956, s. 217–224; densamme, Balto-Illyrica. Festschrift M. Vasmer, s. 245–252; densamme, Fluß- (und Orts-) Namen auf -mana/-mina, BzNf, 8, 1957, s. 1–27; densamme, Bemerkungen zu alten Gewässernamen, BzNf, 8, 1957, s. 144–148; med flera; K. Kaspersons, Illyrica. — Filologu Biedrības Raksti, 18, 1938, s. 52–65; 19, 1939, s. 57–74; 20, 1940, s. 188–204; G. Alessio, Un’oasi linguistica preindoeuropea nella regione baltica. Studi Etruschi, 19, 1946, s. 141–176; R. Schmittlein, Notes de toponymie lituanienne, AASF, 51, 1941, s. 59–60; densamme, Études sur la nationalité des Aestii, 1, Toponymie lituanienne. 1948; densamme, Sur quelques toponymes lituaniens, BzNf, 14, s. 233–248; 15, s. 51–71, 152–179; densamme, The confluence Balto-Romane? Mélanges de linguistique et de littérature romanes, 2, 1953, s. 251–267 med flera. 56 Det är inte berättigat att glömma den krets av frågor som ställdes av K. Būga och M. Vasmer; desto mer som dessa frågor långt ifrån är fullständigt lösta och ofta belyses ur helt olika synvinklar. I denna artikel skulle vi, så långt dess omfång medger, vilja peka på de viktigaste problem som enligt vår mening forskaren i baltisk toponymi på Rysslands territorium står inför i dag, och framföra några preliminära överväganden, beledsagade av några nya förklaringar. En av de väsentliga uppgifterna är att fastställa gränserna för baltisk toponymi på Rysslands territorium. Det är intressant att just dess östra gräns förblir den mest obestämda och diffusa, medan den södra gränsen löper mycket tydligt längs Pripet (toponymi av jatvingisk typ)8; den västra gränsen väcker inte heller några nämnvärda tvivel (i detta fall bortser vi från ”centraleuropeiska” förbindelser). Vad gäller den baltiska toponymins norra gräns är det i själva verket inget problem att fastställa den, eftersom de baltiska stammarna uppenbarligen aldrig befunnit sig norr om de områden där de lever nu. Frågan om den baltiska toponymins östra gränser ställdes endast av M. Vasmer, som också försökte fastställa dem i mycket allmänna drag. Det finns emellertid i praktiken ingen grund för att tala om en verklig gräns som skiljer baltisk toponymi från finsk, iransk och slavisk. Saken gäller inte enbart att det även inom området för de baltiska spåren ständigt förekommer forntida ortnamn av icke-baltisk typ. Kanske är det mer väsentliga att ortnamn som den överväldigande majoriteten av forskare betraktar som baltiska också påträffas utanför den östra gräns som M. Vasmer dragit upp (jfr till exempel Tsna—Okaälvens vänstra biflod; Tsna—Moksjas vänstra biflod9 osv.)10. Om E. Bleses uppfattning om det baltiska ursprunget till namnet Bologoje (balt. *bal-g-, som senare omtolkats i folklig etymologis anda) är riktig, tvingar även detta oss att gå utanför de gränser som M. Vasmer dragit upp. Men även om man utesluter sådana namn bland de baltiska (det är uppenbarligen just så man bör förstå M. Vasmers förbiseende av dem; i andra fall reserverar han sig alltid uttryckligen för tveksamma exempel), kommer den baltiska toponymins östra gräns ändå att förbli alltför ungefärlig. Detta förklaras bland annat av 8 Se K. Būga, Upių vardų studijos...; samma författare, Jotvingių Žemės upių vardų galūnė-da. — „Tauta ir Žodis“, 1, s. 100. Vissa meningsskiljaktigheter gäller endast en liten del av den sydvästra gränsen, men de grundar sig som regel inte på olika tolkningar av de toponymiska fakta, utan på olika uppfattningar om vissa historiska uppgifter. 9 Jfr även Tsna—Tvertsas högra biflod. 10 Det är värt att nämna A. L. Pogodins intressanta iakttagelse: i Pripets avrinningsområde finns floderna Tsna och Shchatska; å andra sidan ligger staden Shchatsk vid Tsna, en biflod till Moksja (jfr flodnamnet Shat, Shat—Upas högra biflod), a.a., s. 92. Vi vill för vår del nämna floden Šatė i Kretinga- och Mažeikiai-distrikten i Litauen. 57 att den tyske forskaren, som var ytterst försiktig i sina iakttagelser och slutsatser, endast angav några av de mest tillförlitliga (man kan till och med säga obestridliga) hållpunkterna i form av ortnamn och därigenom väsentligt begränsade sin uppgift, vilken vi känner till genom arbetets titel. Det alltför ringa antalet ortnamn (23 säkra fall i guvernementen Tver, Moskva, Kaluga, Orjol och Tjernigov; 19 hydronymer från Smolenskguvernementet måste lämnas därhän, eftersom de inte utgör de östligaste exemplen) på så vidsträckta områden gör det omöjligt att fastställa några detaljer om den baltiska toponymins östra gräns. Trots detta finns det redan nu uppenbarligen vissa grunder för att precisera enskilda avsnitt av denna gräns, eller åtminstone börjar vissa metoder klarna som inom den närmaste framtiden skulle kunna leda till att mer exakta gränser fastställs. Den omstridda frågan om baltiska toponymiska spår i den södra och till och med sydöstra delen av Moskvaområdet och i den östra delen av Tulaområdet skulle kunna belysas på nytt om man beaktar de obestridliga spåren av baltisk toponymi utanför de nämnda områdena. Oavsett om vi betraktar dessa spår mycket vidsträckt och därmed gör avkall på strängheten, eller tvärtom mycket snävt men utan risk att ta miste, visar de otvetydigt att gränsen för den baltiska toponymins utbredning norr om det omstridda område som bör uteslutas löper från nordväst till sydost. Det är lika obestridligt att gränsen söder om det nämnda området löper från nordost till sydväst. En naturlig förlängning av dessa två linjer skulle bilda något i stil med en kil österut, vilken skulle falla just inom det område där förekomsten av baltiska spår är omstridd. Det vore betydligt svårare att anta att den annars tämligen konstant orienterade gränsen i de nämnda delarna av Moskva- och Tulaområdena plötsligt ändrar riktning både från söder och från norr. De anförda grunderna är naturligtvis svaga (bland annat därför att frågan om gränserna måste kopplas till en kronologisk karakteristik), men de skulle i viss mån kunna bekräftas av de exempel från det omstridda området som många betraktar som baltiska; av att den finska toponymiska kontinuiteten på den angivna platsen är mindre än i området norr om Moskva på samma longituder; samt av en hel rad ortnamn som innehåller etnonymer för finska stammar (Moksha, Mordvas osv.), vilket är ett negativt argument till stöd för gränsen för detta språkområde (jfr namn med roten *slov-: *slav- eller *ven-: *vent-: *vend- i den slaviska världens utkanter). En annan viktig uppgift i studiet av baltiska spår i rysk toponymi är att om möjligt identifiera alla exempel av baltisk typ. Man får anta att antalet exempel sannolikt skulle kunna ökas avsevärt om man höll sig till samma beviskrav som K. Būga. Redan nu kan några nya exempel på baltisk toponymi 58 …toponymi på ryska områden. Så bör man enligt vår mening i namnet på floden Гжать (Vazuzas högra biflod) se en välkänd baltisk rot, som förekommer i preussiska gudde ”buske”, ”skog” (och, som vissa menar, ”träsk”), i litauiska orden gūdkar klis, gūdnotrėlė, gūdobelė m.fl., liksom i ett stort antal ortnamn i Preussen, Litauen och Lettland¹¹. I detta fall motsvarar Гжать <*Gbžātъ <*gudi-ati- och finner sin närmaste analogi i namnen Gdańsk(o) <*Gbd-an-bsk- <*gud-ān-isk- och Gdynia <*Gbd-ynjā <*gud-ūnjā i den baltiska världens andra ände¹². En annan förklaring är emellertid också möjlig (om än mindre sannolik); jfr s. 63 i denna artikel. Namnet på Ugras vänstra biflod Гордоты för tankarna till de många baltiska ortnamnen med roten gard-, av vilka vissa exempel redan har noterats på slaviskt område (se Gardejiški). Antagandet om Gordotys baltiska ursprung blir särskilt sannolikt om man tar hänsyn till den tydligt baltiska toponymien i området och uppmärksammar suffixet. Ett liknande resonemang leder till att man ser ett baltiskt element också i namnet på Vazuzas högra biflod Салита och i Rzhatis biflod Чичате (det finns även en sjö med samma namn). Det är värt att pröva hydronymer som Лобь (i nordvästra hörnet av Moskva oblast; jfr den preussiska sjön Lobyn och den litauiska floden Lobinis, av lit. lōbas ”flodbädd”, ”fördjupning”), Держа (i Rzjevområdet; jfr lit. diržus, diržingas ”seg”), Лусьяка (Moskvas högra biflod väster om Mozjajsk; här finns också byn Лусось)¹³, möjligen Сведва (Oka-flodens högra biflod; jfr lit. Smaid-riai, preuss. Smedeyn, Smedythen, Smydyn, Smaydegarbs osv.) och andra ur baltiskt perspektiv. De baltiska elementen i rysk toponymi kommer vi att undersöka mer ingående och utförligt på annan plats. Endast genom att sammanställa en tillräckligt detaljerad karta över baltiska ortnamn på ryska områden skulle det vara möjligt att anlägga ett differentierat perspektiv på de fakta som samlats in från Belarus väldiga territorium samt från västra och delvis centrala Ryssland. Analysen skulle i alla händelser hjälpa till att urskilja åtminstone de dominerande ordbildningsmodellerna inom hela detta område. Detta skulle i sin tur (liksom rent lexikaliska uppgifter) göra det möjligt att ställa ytterligare en synnerligen väsentlig fråga: vilken dialekt de baltiska ortnamnen i de nämnda områdena tillhör, eftersom de enligt traditionen av många anses vara litauiska eller (i vidare bemärkelse) östbaltiska. Enligt vår djupa övertygelse, som grundar sig inte bara på studiet av toponymi utan också på ett antal mer allmänna överväganden (uppgif- ¹¹ См. G. Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin-Leipzig, 1922, стр. 47, 87, 95; И. Я. Спрогис, Географический Словарь древней Жомойтской земли 16 столетия, Вильна, 1888, стр. 86; J. Endzelin, Latvijas PSR vietvārdi, Rīgā, 1956, стр. 336-337 и др. ¹² När det gäller etymologin för namnen Gdańsk och Gdynia ansluter vi oss till J. Endzelins och E. Fraenkels uppfattning (se Die baltischen Sprachen, Heidelberg, 1950, s. 63–66) och förkastar ståndpunkten att namnen här skulle syfta på goterna (E. Hermann, R. Ekblom m.fl.). ¹³ Se G. Gerullis, anf. arb., s. 91–93; jfr även den omfattande östbaltiska toponymien med samma rot. 59 ter inom den fornbaltiska dialektologin, avsaknaden av så kallade övergångsdialekter mellan slaviska och östbaltiska, de tydliga kända balto-slaviska gränserna, vissa uppgifter om kronologin för slaviska lån i litauiska och lettiska14 osv.), hör den baltiska toponymien i de områden som undersöks snarare till västbaltiska än till östbaltiska dialekter (naturligtvis gäller allt detta endast om det finns en skillnad mellan de två baltiska dialektgrenarna). Till viss del skulle krönikeuppgifter om galinderna (goljad) och toponymiska belägg med roten *galind- kunna tala för detta antagande. Efter M. Vasmer kritiska genomgång av A. I. Sobolevskijs redan nämnda arbete skulle sådana argument emellertid vara alltför föga övertygande. Därför är det bättre att välja en annan väg – en rent lingvistisk. Ett av de mest övertygande argumenten för att ortnamnen i det undersökta området är västbaltiska är namn som innehåller ett element med betydelsen ”flod”. Som bekant skiljer sig de östbaltiska dialekterna från de västbaltiska vad gäller den fonetiska formen på ordets rot: lit. ùpė, lett. upe: preuss. ape (belagt i Elbings ordlista, 62, och i en rad ortnamn från preussiskt område). Ordet ape döljer sig i namnet på Volgas högra biflod Жукопы, vilket föranleder antagandet om balt. žukape ”fiskflod” (karakteristiskt nog för den oss också den första delen av detta ord till preussiskt område; jfr preuss. suckis ”fisk” jämte lit. žùvis, lett. žuvs, zivs15). Samma ord ingår i namnet på floden Ужепа, som rinner genom Juchnovskij-distriktet i Smolensk oblast (e i stället för o från *a förklaras av ljudet ž16). Slutligen kan namnet på Dneprs övre lopp – Vop – högra biflod teoretiskt återspegla både ape och ùpė, men det är mer sannolikt att det förutsätter det preussiska ordet17. Av flera skäl räknar vi inte hit Neprjad, vars namn J. Rozwadowski anser innehålla det nämnda preussiska ordet18. Tolkningen av namnet på den mest betydande floden med en rot som betyder ”vatten” vållar allvarliga svårigheter. Här avser vi Upa (jfr dess 14 Förutom de äldre arbetena, jfr V. Kiparskys nyare studier, där kronologiska frågor spelar en särskild roll: Chronologie des relations slavobaltiques et slavofinnoises, RÉSL, 24, 1948, s. 29—47; The Earliest Contacts of the Russian with the Finns and Balts.— Oxford Slavonic Papers, 3, 1952, s. 67—79; Ein angeblich altpreussisches Lehnwort im Litauischen.— Studi baltici, 9, 1952, s. 238—243; Sur la chronologie de quelques altérations phonétiques en slave.— Scando-Slavica, 1, 1954, s. 19—21; Om kronologin för de slavisk-finska lexikala relationerna.— Scando-Slavica, 4, 1958, s. 127—136 m.fl. 15 Vad gäller elementet žuk- i litauiska ord som žukmistras, žuksparnis, žuklỹs, måste man här tydligen räkna med ett lån eller ett mycket sällsynt dialektbelägg. 16 Se M. Vasmer, anf. arb., s. 22. Det är intressant att även i detta ord kan den första delen bäst etymologiseras med hjälp av preussiska. 17 Så menar M. Vasmer, anf. arb., s. 23, och T. Lehr-Splawiński, anf. arb., s. 65 (E. F. Karskijs etymologi, till вопить, är uppenbart felaktig). 18 J. Rozwadowski, anf. arb., s.9. 60 Upertas biflod, som forskare vanligen bortser från, liksom de inte helt klara namnen på floder i samma område Vypra, Vyporejka, jfr namnet på den litauiska sjön Ūpartas i Zarasai-distriktet?). M. Vasmer och några andra forskare har uttryckt tvivel om den traditionella jämförelsen med lit. ūrė, lett. upe av fonetiska skäl (av de nämnda östbaltiska orden skulle *Vорь ha uppstått; å andra sidan är det svårt att tänka sig att ryssarna skulle ha lånat namnet så sent; i varje fall skulle de historiska uppgifterna om slaviska stammars kolonisation av dessa områden stå i strid med kronologin för de kända fonetiska processerna). På senare tid har T. Lehr-Splawiński visserligen återgått till den äldre förklaringen (anf. arb., s. 65, 176), med hänvisning till den övergång som N. S. Trubetzkoy observerat (ZfslPh. 14, 1937, s. 353–354), у — till ц- (framför konsonant) i dialekterna i dessa trakter. Vissa kronologiska överväganden hindrar oss dock från att betrakta frågan om namnet Ulys ursprung som slutgiltigt avgjord. Lika riskabelt förefaller det att hävda att namnet på floden Kasplja i Smolensk oblast innehåller elementet ūrė>*рѣ. En annan viktig toponymisk typ med västbaltiskt ursprung utgörs av namn som Paneя (en flod i Bezjetsk-distriktet), Ponja (i Kaluga oblast) och möjligen vissa hydronymer i Dneprs avrinningsområde, som omtolkats och fått ändrade suffix: Panika, Panik, Panivka osv. 19 I dessa namn döljer sig otvivelaktigt samma rot som i det fornpreussiska ordet rappean „mo-sebruch“ (Elbingska ordboken, 288), som jämförs med gotiska fani ’smuts’, fornsaxiska feni ’träsk’, forhindiska paṅka ’smuts’, ’träsk’, forniriska an ’vatten’ osv. 20 I östbaltiska dialekter saknas motsvarande ord helt, eller också är det ett jatvingiskt lån (jfr lit. dial. raniaubė ’en sorts svamp som växer i träsk och på andra fuktiga platser’21). Det är intressant att roten som ortnamn endast förekommer inom det västbaltiska dialektområdet — jfr Rapčen i ordensdokument från år 1267, det polska namnet på en biflod till Kirsna (också en västbaltisk hydronym) — Ponie, från jatvingiska *Paniā osv. Ett av de mest övertygande argumenten för att det finns hydronymer av västbaltisk typ i västra Ryssland är de hittills av ingen uppmärksammade namnen Stabna (Stabenka) — en högra biflod till Dnepr i trakten av Smolensk, Stabnja — en vänstra biflod till Dnepr, Stabnitsa — en högra biflod till Brodnja (en högra biflod till Berezina)22. I dessa ser vi 19 См. П. Маштаков, Список рек Днепровского бассейна, СПб, 1913, стр. 5, 31, 206, 215, 228. 20 Se även fig. Pannonia. 21 Se K. Būga, Kann man Keltenspuren auf baltischem Gebiet nachweisen? — Rocznik Slawistyczny, 6, 1913, s. 37; Aistiškos kilmės Gudijos vietovardžiai, s. 35—36. Det är svårt att säga något bestämt om det enstaka litauiska pane. 22 Se P. Masjtakov, anf. arb., s. 29, 97; I. Orlovskij, Kratkaja geografija Smolenskoj gubernii, Smolensk, 1908, s. 21. 61 den baltiska roten stab-, som endast i det västbaltiska området har bevarat betydelsen ’sten’ (jfr fornpreussiska stabis. Elbingska ordboken, 32) och endast här används som ortnamn (jfr Stabaras, Staba-yen, Stabego de, Stabelauken (på litauiska finns Stablaukis), Stabelow, Stabin-gen, Stabynotilte, Stabuniten²³). Karakteristiskt nog pekar ett antal preussiska namn, liksom det fornpreussiska appellativet stabni- ’ugn’ (från *stabine), direkt på den form som ligger till grund för de ovan anförda hydronymerna i Smolensk oblast: *Stab-in-ā>*Stabьna>Stabna. Belägget för sådana ortnamn som Съжа, numera Sož (en vänsterbiflod till Dnepr), vilka endast har en motsvarighet bland de baltiska språken i fornpreussiska suge ’regn’ (om detta ord jämförs, som tidigare gjorts, med fornhögtyska sîgan osv.²⁴), är mer omtvistat; likaså Lukty — en by i Dorogobuzj-distriktet, vars namn snarare överensstämmer med fornpreussiska Lukte än med litauiska Lukštas eller lettiska Lukste²⁵, och dylikt. Det råder inget tvivel om att fortsatt forskning kommer att bidra till att upptäcka nya västbaltiska element i rysk toponymi. Den sista frågan som jag vill ta upp gäller kronologin för ryssarnas lån av baltiska ortnamn. Förekomsten av dubbelnamn av typen Lučesa-Lukesa, fullvokaliga former vid sidan av icke-fullvokaliga, exempel med tautosyllabiska nasalkonsonanter och med normala östslaviska reflexer av kombinationer av typen ’vokal + nasal konsonant’, samt fall som gör det möjligt att pröva återgivningen av ū; k’ och g’; tj och dj osv. i de baltiska namn som slaverna lånat, ger möjlighet att åtminstone preliminärt kronologiskt differentiera de nämnda ortnamnen. Dessa företeelser kan dessutom utgöra hållpunkter för bedömningen av den fonetiska bilden av slavernas språk under den period då de mötte baltiska stammar på Belarus och i västra Ryssland. Kärnan i denna bild är att diftonger och diftongiska kombinationer med nasalkonsonanter ännu fanns kvar; kombinationer av typen tort och tj, dj hade ännu inte förändrats; ū hade ännu inte övergått till у. Allt detta kan lätt kontrolleras med hjälp av baltiska ortnamnslån i slaviska språk. Detta stadium i det slaviska fonologiska systemets utveckling, som ligger mycket nära det baltiska, liksom det faktum att en stor del av det baltiska och slaviska ordförrådets rötter sammanfaller, försvårar avsevärt identifieringen av alla spår av baltisk toponymi på ryskt territorium. 23 Se G. Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, s. 171—172. Jfr också V. N. Toporov, anf. artikel (om ortnamn med roten stab- och deras geografiska förhållande till ortnamn med roten akmen-). 24 Om k här är en grafisk variant av j (som i cugis, jfr lit. kūjis, slav. куjb), skulle man kanske jämföra hydronymen Suja med fornpreussiska suj-. Det har nyligen övertygande visats att fornpreussiska suge bör förstås som sūjē. Se Eric P. Hamp, OPruss. Soye „rain“, KZ 74, 1956, s. 127—128. Formen soye anges i E. Hermanns arbete Eine unbeachtete Überlieferung des preussischen Vokabulars Simon Grunaus, Göttingen, 1949. 25 Det finns emellertid också möjlighet till en annan, om än mindre sannolik, förklaring av namnet Lukty. Se M. Vasmer, anf. arb., s. 21. 62 och försvårar i många fall fastställandet av några någorlunda hållbara kriterier för att skilja mellan baltiska och slaviska namn. Hur ska man till exempel avgöra vilken språkfamilj flodnamnet Ржать (i Rzjev-distriktet) tillhör, när inte ens de gamla namnen Ржева (Ржева, Ржова, Ржевка и т.д.) eller ortnamn av typen Ржава, Ржавка kan ge mer än en antydan om en slutform *radi- (> *rъžь-), som lika gärna kan vara baltisk som slavisk? På samma sätt är den ovan nämnda roten gud- känd inte bara i de baltiska utan också i de slaviska språken (jfr serbokroatiska Gacko (polje) ur *gud- — bsk26). Att bortse från denna omständighet ledde till att K. Buga samlade ett stort antal ortnamn som lika lätt kan förklaras ur ett baltiskt som ur ett slaviskt perspektiv. I detta fall har ett allvarligt metodologiskt misstag begåtts, jämförbart med det som skulle ha uppstått om vi hade etymologiserat det moderna Litauens ortnamn ur ett ur-slaviskt perspektiv (rent teoretiskt skulle detta vara fullt möjligt för ett betydande antal namn). Avslutningsvis vill vi därför än en gång understryka frågans grundläggande betydelse: vilka gränser som gäller för vad som är möjligt när baltiska element i rysk toponymi ska fastställas. 26 Se S. Rospond, Stratygrafia toponimiczna, — ”Z polskich studiów slawistycznych”, Warszawa, 1958, s. 182.