Pastabos baltų ir slavų kalbų seniausių santykių klausimu

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA ANTECKNINGAR OM FRÅGAN OM DE BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅKENS ÄLDSTA RELATIONER V. MAŽIULIS Om den indoeuropeiska språkvetenskapen under 1800-talet (A. Schleicher, junggrammatikerna m.fl.) tämligen enhälligt höll fast vid hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk [som inte skapades av något annat än A. Schleichers teori om språkens ”släktträd” (Stammbaumtheorie)], började senare också andra uppfattningar växa fram. En av dåtidens mest framstående ryska lingvister, J. Baudouin de Courtenay, ansåg tvärtemot junggrammatikerna att det saknades grund för att tala om ett baltisk-slaviskt urspråk, eftersom det enligt honom fanns minst lika många, om inte fler, argument ”emot” som argument ”för”; J. Baudouin de Courtenay utvecklade dock aldrig sina påståenden närmare. Den förste som på ett argumenterat sätt försökte underbygga att ett baltisk-slaviskt urspråk inte existerat var den välkände franske lingvisten A. Meillet. I sin studie ”Les dialectes indoeuropéens” (Paris, 1908), där han kritiserade K. Brugmanns teori om ett baltisk-slaviskt urspråk, drog han slutsatsen att de genetiska relationerna mellan de baltiska och slaviska språken borde förklaras med principen om parallell utveckling. För de traditionellt sinnade junggrammatikerna tedde sig naturligtvis denna nyhet från A. Meillet som kätteri. Men den var (och är) långt ifrån godtagbar för alla andra lingvister heller, särskilt de senare (inte bara för anhängarna av hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk). Den berömde forskaren i baltiska språk J. Endzelīns är, liksom A. Meillet, ovillig att erkänna ett baltisk-slaviskt urspråk, men löser frågan annorlunda än A. Meillet. I sitt arbete ”Славяно-балтийские этюды” (Харьков, 1911), där han ytterst noggrant granskade likheterna och skillnaderna mellan baltiska och slaviska språk, drog J. Endzelīns slutsatsen att balter och slaver härstammade från skilda urindoeuropeiska stammar som talade olika (om än tämligen lika) dialekter och senare genomlevde en epok av samlevnad — ”den baltisk-slaviska epoken” (a.a., s. 200—201)1. Samma uppfattning2 hade också vår store lingvist K. Būga — den främste forskaren i denna fråga ur baltisk toponymisk synvinkel — som under sina sista levnadsår betraktade hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk med särskild skepsis. ”Andra lingvister”, skrev K. Būga, ”tror att de språkliga gemensamheterna, som det finns ganska många av mellan aistiska och slaviska språk,” 1 Jfr även J. Endzelīns, Lekcijas par baltu valodu salīdzināmo gramatiku, 6, Rīgā, 1927; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 18, Rīgā, 1951; Я. Эндзелин, Древнейшие славяно-балтийские языковые связи. — „Труды Академии наук Латвийской ССР“, 2, 67—82, Рига, 1953; jfr Вопросы языкознания, 4, 125, Москва (1952) 2 K. Būga, Kalbų mokslas bei mūsų senovė. — „Draugija“, 20, 9—10, Kaunas (1913). K. Būga, Rinktiniai raštai, 1, 407—408, Vilnius, 1958. 5 som visar att aister och slaver också skulle ha haft ett eget urspråk efter den indoeuropeiska epoken. Detta tror jag inte på, eftersom jag inte finner ett enda språkfaktum som nödvändigtvis skulle tvinga oss att erkänna det förmenta aistisk-slaviska urspråket. Alla gemensamheter mellan aister och slaver visar bara att aister har levt som grannar till slaver sedan urminnes tider, det vill säga sedan den indoeuropeiska epoken3. Vissa4 menar att K. Būga varit en fullständig anhängare av A. Meillets teori, men det kan man inte hålla med om. K. Būgas tydligt negativa inställning till ett baltisk-slaviskt urspråk ger oss ännu inte rätt att säga att K. Būga motsatte sig J. Endzelīns teori, eftersom K. Būga, som alltid betonade den särskilda närheten mellan de baltiska och slaviska språken, var anhängare av principen om dessa språks kontaktutveckling (inte utan påverkan från J. Schmidts ”vågteori”6); jfr ”språkliga gemensamheter visar att aister varit grannar till slaver mycket längre än italiker till kelter”5. Pr. Skardžius6 tycks också ha haft en uppfattning liknande Endzelīns. Till stöd för Endzelīns teori (resp. mot ett baltisk-slaviskt urspråk) har den framstående sovjetiske slavisten prof. dr. S. Bernstein (С. Б. Бернштейн) nyligen framfört en hel del rationella resonemang i sin artikel ”Балто-славянская языковая сообщность”7, vars huvudtanke författaren kortfattat uttrycker med följande ord: ”I vår artikel (dvs. S. Bernsteins — V. M.) ska vi just behandla Verkehrsgemeinschaft (författaren återger senare denna term med termen сообщность — V. M.), det vill säga en gemenskap mellan baltiska och slaviska språk som inte uppkom genom deras gemensamma härstamning från det indoeuropeiska urspråket, utan genom långvarig kontakt, som började betydligt senare än den indoeuropeiska epoken och upphörde långt före vår tideräkning”8. Utan att här närmare behandla frågans historia om de baltiska och slaviska språkens genetiska släktskap (ett stort antal arbeten har redan ägnats åt den), bör det tilläggas att trots de grundläggande studierna av J. Endzelīns, K. Būga, E. Fraenkel, Chr. Stang, M. Vasmer, L. Bulachovskij och andra forskare (baltologer, slavister och indoeuropeister, liksom arkeologer m.fl.) kräver den slutliga lösningen på problemet om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer utan tvivel fortfarande mycket arbete9. I vilket fall som helst måste man säga att typologin i vår tid får allt större betydelse för studiet av såväl enskilda språk som besläktade språk; den används tämligen fruktbart för att undersöka de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer av exempelvis V. Ivanov och V. Toporov10. I denna artikel undersöks ursprunget till de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer 3 K. Būga, Šis-tas iš lietuvių ir indoeuropiečių senovės. — „Tauta ir žodis“, 2, 106, Kaunas, 1924; plg. dar op. cit., 1, 431. 4 Plg. pvz., „Славянская филология (Philologie slave)“ (toliau — СФ) 1, 8, Москва (1958). 5 K. Būga, op. cit., 106. 6 Pr. Skardžius, Lietuvių kalba, jos susidarymas ir raida (nurodoma pagal СФ, 1, 31. — V. M.). 7 Žr. СФ, 1, 45—67. 8 СФ, 1, 45. Vissa lingvister (särskilt bland anhängarna av hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk) anser att huvudfrågan i detta problem (dvs. existensen av ett baltisk-slaviskt urspråk osv.) nu är slutgiltigt avgjord, något som långt ifrån alla håller med om.9 10 Žr. В. В. Иванов и В. Н. Топоров, К постановке вопроса о древнейших отношениях балтийских и славянских языков (IV Международный съезд славистов), Москва, 1958. 6 problemet avser vi inte att behandla, utan begränsar oss till enstaka konkreta anmärkningar om vissa frågor som har en viss betydelse för utforskningen av dessa språkgruppers äldsta relationer11. I Lie. duomi, demi, ssl. damb-stammen § 1. I mer än hundra år har lingvister undersökt presensstammen i lit. duomi, duosti, duo-dąs, fornkyrkoslav. damb, dastō, dadetō, dadų och lit. demi, desti, dedąs. Hela problemet är att många rekonstruerade reduplicerade urformer *dōd(a)mi resp. *dedh(a)mi12 inte stämmer överens vokaliskt med de urindoeuropeiska *dedōmi resp. *dedhēmi (som vanligen rekonstrueras utifrån sanskr. dadāmi, dadhāmi, gr. δίδωμι, δίθημι13 m.fl.). Det finns många förklaringar till denna avvikelse (se not 12 på s. 7), vilka i regel utgår från kontamination mellan roten *dō- resp. *dhē- och motsvarande reduplicerade presensstammar (jfr dock not 17 på s. 8); hur det än förhåller sig, förblir emellertid försvinnandet av den långa vokalfinalen i singular (jfr sanskr. dadāmi, gr. δίδωμι m.fl.) oförklarat. 2. J. M. Kořinek förklarar lit. duomi, fornkyrkoslav. damb på ett annat sätt 14. Enligt honom har de baltiska och slaviska *dōmi, *dōme uppstått ur äldre *dōmi resp. *dōmes, vilka inte är något annat än urindoeuropeiska former, men utan reduplikationsstavelsen i alla numerus15. J. M. Kořineks förklaringar av den reduplicerade ur- 11 Här återges samma tankar och samma material (om än något annorlunda redigerat på vissa ställen) som presenterades i min broschyr: Заметки к вопросу о древнейших отношениях балтийских и славянских языков (IV Международный съезд славистов), Вильнюс, 1958. 12 Formerna lit. duomi, fornkyrkoslav. damb och lit. demi, med likartad reduplikation och en protobaltisk resp. protobaltisk och protoslavisk form, rekonstrueras direkt eller genom kompromissformer av: A. Schleicher, Litauische grammatik, 253—254, Prag, 1856; G. Mahlow, Die langen Vocale AEO in den europaeischen Sprachen, 84—85, Berlin, 1879; O. Wiedemann, Das litauische Präteritum, 54—55, Strassburg, 1891; O. Wiedemann, Handbuch der litauischen Sprache, 114, Strassburg, 1897; K. Brugmann, Grundriss... 2 Band, Teil 3, 1 Lieferung, 110 ir kt., Strassburg, 1913; W. Vondrák, Vergleichende slavische Grammatik, 1, 506 ir kt., Göttingen, 1906; A. Leskien, Grammatik der altbulgarischen Sprache, 188—189, Heidelberg, 1909; A. Meillet, Le slave commun, 207—208, Paris, 1934; A. Meillet, Introduction... 204, Paris, 1934; R. Trautmann, Baltisch-slavisches Wörterbuch, 47, 56—57, Göttingen, 1923; Chr. Stang, Das slavische und baltische Verbum, 21—22, 268, Oslo, 1942; A. Vaillant, se Bulletin de la société de linguistique de Paris, 40, 22 (men tidigare en annan uppfattning, se Revue des études slaves, 14, 30 m.fl.); A. Баян, Руководство по старославянскому языку, § 222, Москва, 1952; Я. С. Отрембский, Славяно-балтийское языковое единство. — „Вопросы языкознания“ (härefter — ВЯ), 6, 35—36, (1954); J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 3, § 430, Warszawa, 1956; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 723 ir kt., Rīgā, 1951; M. Vasmer, Russisches etymologisches Wörterbuch, 1, 327, 347, Heidelberg, 1953; В. Георгиев, Към въпроса за балтославянската езикова общност. — „Български език“, год VIII, 2, 107, (1958). 13 ”Den grekiska fördelningen (ε för aorist och perfektum, ε för presens) är sekundär” — E. Schwyzer, Griechische Grammatik, II Lief., 648, München, 1939. 14 J. M. Kořinek, Presensformer av roten *dō- ’ge’ i slaviska och baltiska språk. — „Listy filologické“, ročník 65, Praha, 445—454, 1938. 15 J. M. Kořineks förklaringar stöds av: E. Fraenkel, Baltische Sprachwissenschaft in den Jahren 1938—1940, 11—12, Helsinki, 1941; E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, 92 ir kt., Heidelberg, 1950; E. Fraenkel, Litauisches etymo- 7 Stammen i presens particip — ssl. dadetъ, dady, lit. duodąs (jfr skr. dadat, gr. διδοὺς) — liksom även 2 pl., 2 du. och 3 sg. är enligt min mening ganska artificiella16. § 3. Först bör sägas att det finns två synsätt eller två alternativ när denna fråga ska avgöras. Enligt det ena, traditionella synsättet går reduplikationen av dessa verbs presensstammar tillbaka till den indoeuropeiska urspråkstiden (se § 4–§ 8); enligt det andra kan den också ha uppkommit senare, som en isoglossal nybildning bland indoeuropeiska dialekter (se §11). § 4. Enligt det första alternativet vore det förmodligen säkrast att anta att lit. duomi, demi och ssl. dambъ har förlorat den reduplicerade stavelsen endast i singularformerna: singularformerna av dessa två presensstammar hade alltså inte konsonanten *-d- före ändelsen; jfr till exempel sanskrits och grekiskans paradigm: dádāmi (dá-dāsi, dádāti: dadmās osv.), δίδωμι (δίδως, δίδωσι: *δίδομεν > δίδομεν osv.), τίθημι (τίθης, τίθησι: *τίθεμεν > τίθεμεν osv.) och liknande. § 5. I de baltiska språken (jfr de slaviska språken m.fl.) överstiger singularformerna av atematiska och över huvud taget alla verb aldrig plural- och dualformernas antal stammar; jfr dock skr. dádāmi: dadmās, dadvás, gr. δίδωμι: *δίδομεν > δίδομεν osv. Därför blev de reduplicerade stammarna i de baltiska (och slaviska) singularformerna *dedōmi, *dedēmi fonologiskt-morfologiskt isolerade i singularen (de föll bort): sg. 1. *dōm(e)i pl. 1. *dedmē du. 1. *dedvā part. praes. act. *dedan(t)s 2. *dōs(e)i 2. *destē 2. *destā 3. *dōti 3. *dedint(i), -ant(i). sg. 1. *dēm(e)i pl. 1. *dedmē du. 1. *dedvā part. praes. act. *dedan(t)s 2. *dēs(e)i 2. *destē 2. *destā 3. *dēti 3. *dedint(i), -ant(i). § 6. På grund av konfrontationen mellan stammens vokaler med avseende på kvalitet (och kvantitet), dvs. *-ō-:* -ē-, kan stamsvokalen *-ō- i singularformerna *dōmi, *dōsi, *dōti ha generaliserats till hela presensstammen17 (jfr lit. ēmi: *imē ≈ skr. emi: imās, lit. esmi: *smē ≈ skr. asmi: smas osv.): sg. 1. *dōm(e)i pl. 1. *dōdmē du. 1. *dōdvā part. praes. act. *dōdan(t)s 2. *dōs(e)i 2. *dōstē 2. *dōstā 3. *dōti 3. *dōdint(i), -ant(i). § 7. Tredje persons singularis *dōti blev *dōstē genom analogi med 2 pl. *dōstē, 2 du. *dōstā, 3 pl. *dōdint(i), -ant(i) och presens aktivt particip *dōdan(t)s (jfr 3 sg. ēsti: 2 pl. ēste, 3 pl. *ēdint(i), -ant(i), presens aktivt particip *ēdan(t)s osv.). I första person pluralis föll *-d- regelbundet bort före -m-, och därav också i dualformen av samma person18, säkerligen inte utan motsvarande påverkan även i singularformen logisches Wörterbuch, 112, Heidelberg, 1955; V. Machek, Etymologický slovník jazyka českého a slovenského, 81 (men jfr ”jen 3. plur. stč. dadie z dā-d-redupl.”), Praha, 1957. Jfr på liknande sätt O. Szemerényi, Zwei Fragen des urslav. Verbums. — Études slaves et roumaines, 1, 7—14, (1948); detta arbete var emellertid, liksom J. Safarewiczs arbete [J. Safarewicz, Przyczynki do zagadnienia wspólnoty bałto-słowiańskiej. — Sprawozdania z czynności i posiedzeń P.A.U., 46, Nr. 8, 199—202, (1945)], inte tillgängligt för författaren. 16 Jfr även Endzelīns kritiska anmärkningar om 3 sg. — J. Endzelīns, op. cit., 724. 17 I detta fall har rotvokalen -ō-, t.ex. *dōt(e)i (infinitiv), knappast haft något inflytande, jfr *dēt(e)i > lit. dėti, men demi, desti, fornkyrkoslav. dĕti, men dežǫ (se nedan). 8 skriftens första persons form18 (i vilken *-d- saknades, se ovan). På liknande sätt uppkom också fornkyrkoslav. damo, dasi, dastõ, damž, daste, dadetõ (part. praes. act. dady, -ąšta), dabē, daste, daste, -ta-stamformer. § 8. I verbet demis paradigm gör sig, genom kontrasten mellan stammens vokalkvantiteter, dvs. -ē- (sg.): -ē (pl., du. och motsvarande particip), vokalen -ē- gällande (dessutom finns fler presensformer med denna stammens vokalkvantitet). I litauiskan utvecklades *dēm(e)i på liknande sätt som *dōm(e)i, men stammens vokal i presens är ē-19, medan *-d- försvann i formerna *dedmē, *dedvā, synes det, analogiskt (alls inte fonetiskt!) med formerna *dōmē, *dōvā (se ovan), *ēdmē > *ēmē, *ēdvā > *ēvā m.fl., desto mer som *dēm(e)i i singularis (i stället för det äldre *dēm(e)i) saknade *-d-; på så sätt uppkom lit. demi, desi, destis osv. Även det slaviska presensparadigmet för detta verb utvecklades på liknande sätt och blev ganska tidigt tematiskt — fornkyrkoslav. deždą < *dedjǫ < *demi (men former som är paradigmatiskt analoga — fornkyrkoslav. damb, dasi m.fl.), jfr fornkyrkoslav. viždǫ (jfr den atematiska imperativen viždь): lit. veimu ”jag söker” (Dieveniškės — Lingua Posnaniensis 5, 72-73) < *veimi < *veidmei; jfr A. Meillet, Le slave commun, II éd., s. 206. § 9. Några ytterligare anmärkningar om tredje person pluralis (3pl.) av dessa verb. Först bör det sägas att ett visst formantiskt förhållande hos 3 pl.-formen — korrelationen med presens aktivt particip — är ganska tydligt i de indoeuropeiska språken (formanten *-nt-20). Om det i urbaltskan verkligen fanns (det är vi alla övertygade om) en 3 pl.-form som motsvarade (i detta fall) fornkyrkoslav. dadetъ, dadǫtъ, sanskr. dadati, dadhati osv., så uppvisar den, dvs. *dōdint(i), *dōdant(i), *dedint(i), *dedant(i), kanske indirekt en participform i uttryck som: nėr kas duodą, nėr kas dedą (Dusetos, Antazavė m.fl.) 21. [Mitt tidigare hypotetiska antagande (och den tillhörande fotnoten)22, att de 3 sg. pl. du.-formerna dūd, (pra)ded som återges i D. Kleins grammatik indirekt kanske skulle visa de urbaltiska 3 pl.-formerna *dōdint(i), *dedint(i), anser jag nu sakna all grund.] Eftersom presensparticipet aktivum av dessa två verb, liksom av andra atematiska verb, redan, synes det, sedan mycket gammal tid har formanten -ant- < urindoeuropeiskt *-ont-23 (inte -int-!), kan i stället för den äldre 3 pl.-formen *dōdint(i), *dedint(i) (jfr fornkyrkoslav. dadetъ) ha uppkommit (de tidigare nämnda 3 pl. 18 Jfr ”Der Dual davē, vēvē, ēvē (javē) hat analogischen d- Schwund nach 1. Ps. Sg. und. Pl.“ — N. van Wijk, Geschichte der altkirchenslavischen Sprache, 1, 53, Berlin u. Leipzig, 1931. 19 Om lit. demi, och inte *démi, jfr K. Būga. — Tauta ir žodis, 1, 402; K. Būga, Kalba ir senovė, 1, 158, 213; K. Būga. — Archivum Philologicum, 1, 62. 20 Kanske har dessa två former också uppkommit (?) ur en enda, dvs. en verbal-nominal eller participform, som med tiden införlivats i verbets paradigm? 21 Se mer utförligt J. Endzelin IF 33, 124—125, (1914). J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 161—162, Vilnius, 1957; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 708—712; Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, 233—234, Oslo, 1942; jfr F. Specht KZ, 56, 121, (1929). 22 Se B. Мажюлис, Заметки к вопросу о древнейших отношениях балтийских и славянских языков, 9(18—24 eil. iš viršaus ir išnaša Nr. 4), Вильнюс, 1958. 23 ”Unzweifelhaft lag aber uridg. Abstufung in dem Partizip der meisten athematischen Verba” (A. Thumb, Handbuch des Sanskrit, 1, 223, Heidelberg, 1905). Den baltiska (slaviska m.fl.) participformanten -ant- (slav. *-ont-) har här generaliserats från stammen i de direkta (indirekta — *-nt-) kasusformerna; jfr exempelvis det gamla substantivet av participursprung lit. dantis, prus. dantis, sanskr. dantam (acc. sg.); datās (acc. pl.), gr. ὀδόντα, (eol.) ἔδοντες (pl.); lat. dentem, ir. dét, got. tunþus m.fl. 9 tack vare korrelationen mellan formerna och partic. praes. act. samt exemplet med motsvarande tematisk form) en ny form med formanten -ant-, dvs. *dōdant(i), *dedant(i), jfr sl. dadǫtъ, rys. dadym24 osv. § 10. Utöver andra orsaker kan även korrelationen mellan stammarna för praesens verbi finiti och praesens verbi infiniti ha bidragit till tematiseringen av den litauiska duomi-paradigmen (visserligen tämligen sent)25. Ungefär detsamma kan sägas om utvecklingen av stammen i den slaviska *demi-paradigmen, som ganska tidigt blev tematisk26. § 11. Det tidigare nämnda alternativet (§ 4 — § 8), dvs. att den här undersökta verbgruppens reduplikation i praesens skulle förläggas till den proto-indoeuropeiska tiden, förefaller också kunna ifrågasättas, eftersom denna projektion av reduplikationen till det indoeuropeiska urspråket trots allt endast grundas på motsvarande fakta från indo-iranska och grekiska samt delvis armeniska. Det är emellertid känt att indo-iranska, grekiska och armeniska bildar en egen dialektgrupp [jfr Bonfantes (Bonfante), Porcigos (Porzig), Krahes (Krahe) och andras arbeten], som uppvisar ett betydande antal drag som skiljer den från de övriga indoeuropeiska språken (jfr verbets tempusssystem, augmentet osv.). Att de litauiska duomi, demi-stammarna i praesens kanske aldrig hade reduplikation, alltså inte heller i det indoeuropeiska urspråket, tycks även andra indoeuropeiska språkfakta tala för; jfr t.ex. hett. tahhi ”jag tar” (troligen från ide. *dō- — ”ge”), temi ”jag talar” (jfr betydelseutvecklingen — sl. děti ”lägga; säga”), tehhi ”jag lägger” [båda formerna tycks härstamma från ide. *dhē- ”lägga” (reduplicering är inte främmande för hettitiskan, men den är inte ett formativt element såsom exempelvis i for indiska eller grekiska)]. Därför skulle reduplikationen i skr. dadāmi, dadhāmi, gr. δίδωμι, τίθημι osv. kunna betraktas som en nybildning inom dessa språks dialektgrupp. I samband med detta måste de baltiska (och slaviska) praesensformerna av dessa två verb rekonstrueras som en äldre form (strukturellt motsvarande den proto-indoeuropeiska): Sg. 1. *dōm(e)i pl. 1. *dōmē 2. *dōs(e)i 2. *dōtē 3. *dōti27 3. *dōnti osv. Sg. 1. *dem(e)i pl. 1. *demē 2. *des(e)i 2. *detē 3. *deti 3. *denti osv. Jfr got. tôm, tôs, tót, tômes, tót, tónt osv. (notera förhållandet mellan rotvokalismerna — *de-mi > *de-mei > lit. de-mi: dē-ti, *de-mi > sl. de-ždǫ: dē-ti, jfr lit. ėmi, sl. jamb: skr. admī osv.). På så sätt kan man tala om en form i 3 pl. *dōnti, *denti under en viss period i de baltiska och slaviska språken. Senare omtolkades den genom korrelation med den tematiska formen i 3 pl., exempelvis *vedant(i), *nārint(i) osv., som *d-ōnt(i), *d-entį28. Eftersom denna position var den svagaste de- 24 Jfr P. S. Kuznetsov, Историческая грамматика русского языка, 280, Москва, 1953. 25 Jfr J. Endzelins, op. cit. 725 (från den fjärde raden uppifrån). 26 Den rotkorrelation som Endzelīns anger med 3 pl. *dōdant(i) (se J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 724) i de baltiska språken, särskilt litauiskan, motsägs väl knappast av följande: i äldre litauiska texter används 3 sg. även för tredje person plural och dualis, medan de tematiska presensformerna duomi (och demi) tycks ha uppkommit senare (när 3 pl. sedan länge hade försvunnit). 27 Jfr ved. dāti..., se A. A. Barannikov, Элементы сравнительно-исторического метода в индологии ВЯ, 2, 49, (1952). 10 paradigmet [en monosyllabisk rot vid sidan av den enkla *dō-, *dē-,28, och även av andra skäl: till exempel har tredje person pluralis-formerna hos den stora majoriteten av baltiska och slaviska atematiska verb fler stavelser än de övriga (atematiska) formerna, särskilt pluralformerna, jfr lit. ēmi, fornkyrkoslav. jamb: fornkyrkoslav. jadętъ, balt. *smē: fornkyrkoslav. sątъ osv.], och därför kan -d- ha uppkommit i tredje person pluralis-formen28 (dvs. *dō-nti > *dō-d-nti > *dō-d-inti, *de-nti > *de-d-nti > *de-d-inti), kanske på liknande sätt som i följande former, där konsonanten -d- saknades i forntiden29: lit. aumi ”jag väver”: austi ”väver”, audžas (jfr skr. otum ”väva” osv.), lit. giemi ”jag sjunger”: gėsti ”sjunger”, giedàs (jfr fornry. azamu ”gala (tupp)”, skr. gāyati ”sjunger”, gī-tas ”(be)sjungen” osv.), lit. čiaumi ”jag nyser”: čiausti ”nyser”, čiaudas (jfr lett. škaunt, skr. kṣauti ”nyser” osv.),30 jfr lit. eimi ”jag går”, eiti ”går”: fornkyrkoslav. idǫtъ, ry. idym (fornkyrkoslav. idǫ osv. = ry. idy osv.) osv. Om -d- i formerna *dōdant-, *dedant- verkligen hade ett sådant ursprung, skulle bildningen av lit. duosti, desti, fornkyrkoslav. dastъ osv., och uppkomsten av -s- däri, vara självklar. § 12. Vid sidan av de atematiska formerna lit. duomi, demi, fornkyrkoslav. damb, *demb (≥dežd) finner vi i slaviska och baltiska språk: fornkyrkoslav. dajo (dajati), dějo (dějati), lett. dēj ”lägger (höna)” [dēt ”lägga (ägg)”]. Dessa parallella former tycks ha samband med aspektbetydelser31. Jfr även lit. joja: ved. yāmi, fornkyrkoslav. jadǫtъ, jadǫ (jfr fornkyrkoslav. idǫtъ: lit. eimi); lit. stoju, fornkyrkoslav. stajǫ: gr. ἵστημι < ἵσταμι; fornkyrkoslav. vějo, got. waia ”jag blåser”: skr. vāti, gr. ἄησι osv. II. Om baltiska och slaviska enklitiska personliga pronomen § 1. Baltiska och slaviska språk har obetonade, dvs. enklitiska, former för alla tre personerna av det personliga pronomenet: lit. mi, ti, si (-i, troligen ur *-ei), fornkyrkoslav. mi, ti, si (-i sannolikt ur *-oi). Man brukar säga att andra indoeuropeiska språk endast har motsvarande former för första och andra person, till exempel skr. me, te, gr. μοι, σοι (Homeros τοι). Det hävdas att sådana mönster är gemensamma enbart för baltiska och slaviska språk32. Sådana påståenden bevisar emellertid inte att den nämnda baltisk-slaviska egenheten endast förekommer i dessa två språkgrenar — man bör anta att den ytterst är en gammal indoeuropeisk relikt, jfr gr. μοι, τοι, οἱ osv.33 Motsvarande enklitikor av samma rot för alla tre personer finner vi exempelvis även i det kilskriftshittitiska språket: -mu ”åt mig, mig”, -ta ”åt dig, dig”, -ši ”åt honom, henne, sig”34 (dessa hettitiska enklitikor har också plural- 28 Denna tanke meddelade mig (den 20 maj 1958) min moskvakollega V. Toporovas. 29 Skulle man i liknande fall kunna härleda konsonanten -d- från ett äldre *-n- (som senare genom dissimilation blev -d- i presensformens tredje person pluralis och i motsvarande participium presens aktivum), jfr i ett visst avseende den baltiska presenssuffixen -n-a? 30 Kanske har -d- i kausativverbet vė-d-inti ett liknande (?) ursprung (jfr ges-inti osv.). 31 Plg., pvz., A. Meillet, Le slave commun, II éd., 208, 223. A. Meillet, Introduction... VIII éd., 219. 32 Se till exempel Я. С. Отрембский, Славяно-балтийское языковое единство ВЯ, 6, 35 (1954); J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 3, 137, Warszawa, 1956; inte heller andra, exempelvis J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 148, anför motsvarande belägg från andra indoeuropeiska språk för tredje person. 33 Se K. Brugmann, Grundriss... 2 Band, 2 Teil, 1 Lief., 407, Strassburg, 1909. 34 Se И. Фридрих, op. cit., 73. 11 dessa former, jfr därför motsvarande fakta i de slaviska, indo-iranska m.fl. språken 35, vilka förmodligen härrör från äldre *me, *te, *soi36; jfr dessutom dessa enklitiska pronomen med de (hettitiska) possessiva enklitiska pronomina, t.ex. dat. sg. -mi, -ti, -ši37 (dessa possessiva förekommer särskilt i hettitiska texter från ”det gamla riket”). Om -mu, -ta (och deras pluralformer) har dativ- och ackusativbetydelse, har -ši (och dess pluralform) endast dativbetydelse38. Betydelserna hos hettitiskans enklitika för första och andra person tycks ha ett visst samband med de toniska personliga pronomina uk ”jag”, zik ”du” (singular och plural), vilkas ackusativ, dativ och till och med nominativ kan uttryckas med en och samma form. 2. Dativ- och ackusativbetydelserna39 framgår ganska tydligt av de litauiska enklitika mi, ti, t.ex. nemipatika Br. Pred. 2. 17, pamijakik Br. I Mos. 37. 16, Tob. 5. 17, Isz to mi auga džiaug/mas K. 13, Pamijāke T. Ap. G. 11. 9, Neti dave KS 176, dekawojameti KM. 11; Anas mi weda K. 18, kodel mi apžiedei T. Mat. 27.46, kad ti gärbintumim K. 209, Kad ti pažintu žmones K. 218 m.fl.40 Liknande betydelser hade också enklitikan si (som ganska tidigt blev en reflexiv partikel); de kan visserligen iakttas även i dagens språk, t.ex. auñuosi batus: kelìuosi iš lovos, jfr lett. aunies kājas!: celies agri! m.fl. Det tycks också finnas belägg41 som vittnar om att mi, ti, si även hade genitivbetydelse42, vilket bör vara ett gammalt drag; jfr sanskrit me, te (dat.-gen.). De slaviska mi, ti, si uttrycker (tycks det) endast dativ43. Om dessa tre enklitika i de baltiska språken verkligen tidigare hade dativ-genitivbetydelse, måste ackusativbetydelsen här i de östbaltiska språken förklaras inte enbart utifrån de antaganden som J. Endzelynas anger44, utan också genom påverkan45 från förhållandet mellan genitiv och ackusativ hos det toniska personliga pronomenet46 (jfr beträffande hettitiskan, se ovan). Å andra sidan — de indoeuropeiska kasusformerna hos dessa tre enklitika, gamla obetonade småord— 35 Man antar att så tidigare också varit fallet i de baltiska språken; se J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 915 (där finns också litteraturhänvisningar). 36 Se H. Kronasser, Vergleichende Laut-und Formenlehre des Hethitischen, 142, 144, Heidelberg, 1956. 37 Jfr ”Possessifs -mi-: -ti: -ši- = μοι, τοι, οἱ etc.” — J. Kuryłowicz, ”Le hittite”. — Reports for the Eighth International Congress of Linguists, Vol. II, 295, Oslo, 5—9 August 1957. 38 Se И. Фридрих, op. cit., 73; H. Kronasser, op. cit., 142—144. 39 Dativbetydelserna hos mi, ti förekommer i äldre litauiska skrifter betydligt oftare än ackusativbetydelserna — E. Hermann, Litauische Studien, 69, Berlin, 1926. 40 Exemplen är hämtade från A. Bezzenberger, Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache, 163—164 (författare och förkortningar anges där), Göttingen, 1877. 41 Se E. Hermann, op. cit., 74 m.fl. 42 Dess bortfall måste ha börjat ganska tidigt. 43 Beträffande rester av en liknande (dvs. enbart dativisk) betydelse i de baltiska språken, jfr E. Hermann, op. cit., 73. 44 J. Endzelīns, l. c. 45 Se J. Endzelīns, op. cit. 505 m.fl.; J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 147—148 (§ 300, § 302). 46 På liknande sätt kan även de gamla baltiska toniska formerna ha trängts undan (de fick från en viss tidpunkt också enklitiska egenskaper; beträffande de slaviska språken, jfr A. Байан, op. cit., 411; Н. ван-Бейк, История старославянского языка, 280, Москва, 1957): *mēn, *tēn, *sēn (jfr prussiska mien, tien m.fl., jfr fornkyrkoslaviska mę, tę, sę, sanskrit mām, tvām; se J. Endzelynas, op. cit., 148) och de obetonade (enbart enklitiska) *mē, *tē, *sē (vilka möjligen beläggs av prussiska si, om detta verkligen går tillbaka på *sē; jfr sanskrit mā, tvā, grekiska με, σε < *tFe m.fl.; se J. Endzelynas, l. c.). 12 betydelserna kan förmodligen redan sedan gammalt ha varit morfologiskt odifferentierade47. § 3. Ssl. sę, pr. sien(sin) < *sēn, si, < *sē (förmodligen; se not 46, s. 12) skulle kunna motsvaras av den litauiska reflexiva partikeln -se. Den påträffas (vid sidan av -si) i våra gamla skrifter, t.ex. hos Mažvydas48: raschose 13₁₄, kiesiese 21₁₆, makase 38₁₀, ₁₁, skaitose 13₁₄, pradestyse 17₅, 40₁, prasidėase 21₉, biakiese 32₆–₇ osv. (vid sidan av: pradestysy 14₁, dabaisey 34₁₅, giestyśy 54₂ osv.); Bretkūnas Biblia: dabaiase Luk. 6, 7, piktinasse Mat. 13, 21, biotumse Jer. 32, 39, budawiose Ap. G. 9, 31; Bretkūnas Postilla: mokintuse I 33₁₂, randasse I 86₂; Vilentas Enchiridion: testojese 28; „Summa (‘…Ewangeliv… Kiedaynise… 1653)“: isedoutumey 21₂₁₉. Den gamla skriftpartikeln -se tycks också bekräftas av dagens dialekter, nämligen de sydsamogitiska [där -e i partikeln -se inte kan vara ett samogitiskt uttalsdrag för vokalen -i] och de västaukštaitiska dialekter som gränsar till dem: šakose vid sidan av šakos, pasidarė (Pagramantis)49, pėštise, vaipytise, šukiotise, pėšase, vaipose vid sidan av pėštis, vaipytis, pasišukuok (Girdžiai, Skirsnemunė, Šimkaičiai), sukūose, sukėse (Agilas, Tovė, Lūja)50 osv. Lit. -se (som semantiskt inte skiljer sig från -si) har förmodligen uppkommit ur östbalt. *sēn respektive *sē (acc. sg.; beträffande ändelsen jämför savę, tavę, manę). Med stöd av denna form kan man anta att östbaltiskan också hade andra pronominala enklitikformer i ackusativ — *mēn respektive *mē, *tēn respektive *tē51, jämför pr. mien, tien, sien, si, ssl. mę, tę, sę, skr. mām, tvām, mā, tvā. § 4. Dessutom bör det sägas att balter och slaver i reflexiva verb använder endast tredje personens enklitiska personliga pronomen — reflexivpartikeln — för alla tre personer; ett helt likartat faktum förekommer emellertid också i hettitiskans reflexiva verbformer, där reflexivpartikeln för alla tre verbpersonerna är -za, möjligen bildad ur *sē52, jämför pr. si < *sē (se ovan), lat. sē. III. Om baltiska och slaviska räkneord53 § 1. Det baltiska räkneordet ”1” har, vad roten beträffar, paralleller inte bara i de slaviska språken. De indoeuropeiska räkneorden ”2”–”4” (jämför förhållandet mellan balt. respektive lit. abù och slav. respektive ssl. oba med förhållandet mellan gr. ἀμφω och lat. ambo) utvecklades i de baltiska och slaviska språken i beroende av deras deklinationssystem. Det morfologiska ödet för de indoeuropeiska oböjliga räkneorden ”5”–”9” skiljer sig i de baltiska och slaviska språken. Det baltiska räkneordet ”100” är en direkt kvarleva från urindoeuropeiskan, 47 Jfr E. Hermann, op. cit., 78 osv. 48 Citerat enligt J. Gerulis utgåva (1922). 49 Se P. Jonikas, Pagramančio tarmė, 66, Kaunas, 1939. 50 Se J. Gerullis och Chr. Stangas, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, 47 osv., Kaunas, 1933. 51 I östra Litauens dialekter (med alla dzūker) kan de båda gamla formerna *sei och *sen fonetiskt ha sammanfallit till ett si (> *sin > -si); på liknande sätt kan i lettiskan *sei och *sēn (> *sie > si) ha blivit ett enda -si-. 52 Se H. Kronasser, op. cit., 145. 53 Se närmare om räkneorden B. Мажюлис, Литовские числительные и соотношение балтийских числительных с числительными других индоевропейских языков (диссертация и автореферат), Москва, 1955; В. Мажюлис, Индоевропейская десятичная система числительных ВЯ, 4, 53—59 (1956); Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai, 40—64, Vilnius, 1957. 13 medan baltiskans ”1000” har paralleller i slaviska och germanska språk. I de baltiska, slaviska och germanska kardinaltalen ”11”—”19” finner vi vissa likheter, vilka sannolikt är parallella utvecklingsfenomen. De baltiska, slaviska och även germanska kardinaltalen ”20”—”90” är, som ordsammansättningar (inte sammansatta ordformer!), protoindoeuropeiska relikter och inte nybildningar⁵⁴. De baltiska och slaviska distributiva räkneorden är typologiskt tämligen närstående, men jfr samma räkneord i andra indoeuropeiska språk. § 2. Om östbaltiskan och alla slaviska språk i räkneordet ”nio, nionde” har initialt d- i stället för äldre n- [jfr lit. devyni, devintas (men preuss. newīnts), fornkyrkoslav. devętь, devętь], så är detta möjligen ett parallellt faktum i baltiska (östliga) och slaviska språk, jfr fornkyrkoslav. nebo: lit. debesìs, la. debess, sannolikt också fornkyrkoslav. domъ: lit. nãmas (där äldre baltiskt *d- kan ha övergått till östbaltiskt n-⁵⁵), och jfr dessutom hieroglyfhettitiska tapas ”himmel”: kilikisk hettitiska nepiš ”ts”, hieroglyfhettitiska adamai|azamai ”namn”: gr. ὄνομα⁵⁶. § 3. Bildningen av baltiska kollektivtal börjar förmodligen med kardinaltalet ”2”: lit. dveji, dvėjos, dvėja, lett. divēji, divejas (: balt. *d(u)vō, *dvei och stammen *dvei-), preuss. *dwaien (:dwai) ≈ abbaien (:dwai), jfr fornkyrkoslav. dъvoji, dъvoje (=dъva, dvė och stammen *dvoi-), sanskr. dvayas ”dubbel”, gr. δοιοί ”ts” m.fl. Analogt med dveji har vi treji [och? (i viss mån) ketveri (: *ketveres⁵⁷)], jfr dъvoji, troji [och četvorъ, četverъ (: *ketveres⁵⁷)]. Formen dveji i de baltiska (liksom i de slaviska) språken betingades förmodligen också av att bruket av räkneordet *dvō, *dvei med pluralia tantum kunde leda till en motsättning (*d(v)ō, *dvei — dualformer och pluralformer av pluralia tantum), vilken undanröjdes genom formen dveji. Överlag liknar det baltiska räkneordssystemet, både vad gäller ordbildning och morfologi, i många avseenden det slaviska. Man bör dock uppmärksamma att de äldsta baltiska räkneorden, det vill säga de gemensamt indoeuropeiska, är direkta relikter från det indoeuropeiska urspråket, medan de senare, det vill säga de icke-gemensamt-indoeuropeiska, räkneorden i motsvarande grad liknar räkneord i slaviska samt även germanska och vissa andra indoeuropeiska språk. 54 Så menar exempelvis A. Meillet, Introduction... VII éd., 413. 55 I min broschyr Заметки к вопросу о древнейших отношениях..., 18 har ett redaktionellt fel insmugit sig, nämligen att detta tillägg inom parentes saknas. 56 Om hettitiskans n-: d- i dessa ord (uppkomsten av d- är oklar), se J. Gelb, The Contribution of the new Cilician Bilinguals to the Decipherment of Hieroglyphic Hittite. — ”Bibliotheca orientalis”, vol. VII, Nr. 5, 140 (1950); S. Alp, Bemerkungen zu den Hieroglyphen des hethitischen Monuments von Imamkulu. — ”Archiv Orientální”, vol. 18, Nr. 1—2, 8 (1950); H. T. Bossert, Die phönizisch-hethitischen Bilinguen vom Karatepe. — ”Oriens”, vol. II, Nr. 1, 110 (1949); H. T. Bossert, Die phönizisch-hethitischen Bilinguen vom Karatepe. — ”Jahrbuch für kleinasiatische Forschung, Band II, H. 2, 187; Goetze, The linguistic Continuity of Anatolia as shown by its proper names. — ”Journal of Cuneiform Studies”, vol. VIII, Nr. 2, 77 (och not 59) (1954); J. Friedrich, Hethitisches Wörterbuch, Lief. 4, 334, Heidelberg, 1954; H. Kronasser, op. cit., 228—229. 57 Balt. *ketveres, slav. *ketveres härstammar kanske från äldre balt. *ketvares respektive slav. *ketvores (nom. sing.) (balt. *-a- > -e-, slav. *-o- > -e- kanske till följd av ”assimilation”, jfr gr. (jon.) τέσσερες, där ”-e- prob. par assim. vocalique” — E. Boisacq, Dictionnaire étymologique de langue grecque, 960, Heidelberg—Paris, 1916), jfr sanskr. catvāras, gr. (dor.) τέτορες m.fl. (slav. -o- i formen četvoro är knappast ursprungligt). 14 IV. Övriga korta anmärkningar § 1. I genitiv av östbaltiska och alla slaviska o-stamsord finner vi ändelsen -ā, jfr lit. vilko (dial. vilkā), lett. vilka, fornkyrkoslav. vlьka, medan preussiskan har -as [jfr ändelserna: preuss. nom. sing. deiw's, gen. sing. deiwaś — hett. nom. sing. attaš ”far”, gen. sing. attaś; preuss. nom. sing. gijwan ”liv” (neutr.), gen. sing. gīwas — hett. nom. sing. pedan ”plats” (neutr.), gen. sing. pēdaś]. Denna genitivtyp (dvs. med ändelsen -ā) kan knappast vara särskilt gammal vare sig i baltiska eller slaviska språk: detta motsägs inte bara av preussiskan utan också i allmänhet av formerna av den nämnda stammen i de indoeuropeiska språken, vilka har bildats olika i de enskilda indoeuropeiska dialekterna. Man antar att den östbaltiska och slaviska genitivändelsen -ā genetiskt är förbunden med ablativus (som vid en viss tid i enskilda indoeuropeiska dialekter kan ha blivit en paradigmatisk form⁵⁸). J. Otrembskis argument⁵⁹ tycks ännu inte kullkasta denna traditionella tes. * * * I stället för slutsatser Utan att avgöra frågan om ursprunget till de baltiska och slaviska språkens äldre relationer är jag ändå benägen att tro att de äldre (liksom innovativa) likheterna mellan baltiska och slaviska språk som nämns i dessa anteckningar — ”parallellismerna” — inte kräver den traditionella hypotesen om ett baltoslaviskt urspråk (resp. genetisk enhet mellan de baltiska och slaviska språken); tills vidare kan man här klara sig med principerna om språklig differentiering och integration som J. Endzelīns har angett. ANTECKNINGAR OM FRÅGAN OM DE BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅKENS ÄLDSTA RELATIONER В. П. МАЖЮЛИС Sammanfattning I början av artikeln ges några historiska upplysningar om hur denna baltoslaviska fråga har behandlats, med huvudvikten lagd vid den framstående forskaren J. Endzelīns teori. Artikelförfattaren gör inte anspråk på att särskilt lösa frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer, utan framlägger endast ett antal konkreta anmärkningar som dock inte saknar viss relevans för frågan. När artikelförfattaren behandlar de två alternativen beträffande den presensstam som ligger bakom de baltoslaviska formerna ”duoti”, ”dėti”, ifrågasätter han deras traditionellt rekonstruerade arketyp *dōdmi resp. *dedmi. I de följande tre under- 58 Plg. Fr. Specht, Der Ursprung der indogermanischen Deklination, 371, Göttingen, 1947; Fr. Specht, Zum Ersatz des Ablativs, 69, 127 (1948). 59 Žr. Я. Отрембский, op. cit., 31. 15 I avsnitten behandlas enklitiska personliga pronomen, räkneord och genitiv (av typen lit. vilko, ryska волка) i de baltiska och slaviska språken. En mer ingående sammanfattning av denna artikel är överflödig, eftersom den innehåller samma fakta och tankar som lades fram i samma författares broschyr ”Anteckningar till frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken (IV internationella slavistkongressen)”, Vilnius, 1958. 21