Akademinei dabartinės latvių literatūrinės kalbos gramatikai pasirodžius

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA NÄR AKADEMIN FÖR NUTIDA LETTISKT LITTERÄRT SPRÅK UTKOM A. SABALIAUSKAS Utvecklingen av grammatikorna över litauiska och lettiska har under tre århundraden varit mycket likartad — samma krökar, samma damm, som förts dit av främmande fötter. När både letterna och litauerna talar om sina grammatikors historia nämner de ibland att den tyske historikern i Lettland O. Mirbach i sin ”Briefe aus und nach Kurland...” skriver att biskopen av Modena, Vilhelm, redan på 1200-talet, efter att ha kommit till Baltikum, översatte Donatus grammatik ”Ars Donati grammatici urbis Romae”. Somliga säger vanligen att grammatiken översattes till lettiska (semgalliska), andra — till preussiska. Naturligtvis tror varken letterna eller litauerna på dessa ”brev”, som visserligen är skrivna i en mycket vacker stil men fulla av fantasier, och förlägger ändå sina grammatikors historia till 1600-talet. År 1644 utkom i Riga ”Manuductio ad linguam Lettonicam facilis et certa, monstrata à Joanne Georgo Rehehusen”, och 1653 utgavs i Königsberg ”Grammatica Litvanica...in lucem edita à M. Daniele Klein Pastore Tils. Litv.”. Under 1600-talet såg ytterligare några tyskspråkiga grammatiker dagens ljus: år 1654 återigen i Königsberg Kleins ”Kurtze und gantz deutliche Anführung zur Littauischen Sprache”, år 1685 i Mitau Henrik Adolfis (Adolphi) ”Erster Versuch einer kurtz verfasseten Anleitung zur Lettischen Sprache” och samma år i Riga Georg Dresels (Dressel) ”Gantz kurtze Anleitung zur Lettischen Sprache” m.fl. Alla dessa grammatiker, oavsett om ”Lettonica” eller ”Litvanica”, ”Littauische” eller ”Lettische” står på titelbladet, har samma kännetecken; de bär tydliga avtryck av den samhällspolitiska ordning som frambringade dem. De var båda skrivna på främmande språk av främmande människor, till största delen tyska präster, inte av kärlek till det lettiska eller litauiska folket — och de var inte heller avsedda för folket, utan för kolleger i samma yrke, så att dessa mer framgångsrikt kunde predika ”Guds ord” för sina hjordar och lära dem lydnad inför överheten. I detta avseende var litauerna förmodligen bara så mycket lyckligare att de utlänningar som skrev för dem behärskade litauiskan bättre. Därtill bidrog också den omständigheten att de allra första litauiska skrifterna, även om de var av religiöst innehåll, skrevs av litauer själva och utmärktes av ett betydligt bättre språk än de första lettiska böckerna, som skrevs av tyskar. Förmodligen misstar vi oss inte om vi hävdar att våra grammatiker ännu ända fram till 1900-talet var bättre än de lettiska. D. Kleins grammatiker är ju mycket mer fulländade än exempelvis J. G. Rehehusens och G. Dresels grammatiker, och August Schleicher och Friedrich Kurschat överträffar August By- 325 lenšteins (Bielenstein) och andra lettiska grammatiker från den tiden1. Läget förändrades under de senaste årtiondena. År 1922 framträder i de lettiska grammatikernas historia en sådan topp, som ännu länge kommer att vara utom räckhåll för oss, som Janis Endzelīns ”Lettische Grammatik”. År 1938 utkom samme författares ”Latviešu valodas skaņas un formas”. År 1951 lät letterna ge ut den stora grammatiken av J. Endzelīns på lettiska, med tillägg, och nu har de redan fått den första delen av en akademisk grammatik över det nutida litterära språket2. Utgivningen av denna volym är resultatet av flera års intensivt arbete av Grammatikssektorns kollektiv vid Institutet för språk och litteratur inom Lettiska SSR:s vetenskapsakademi. Verkets författare är A. Ahero, A. Bergmanė, A. Blinkena, R. Grabis, M. Lepika, R. Melbiksė, A. Mikelsonė, T. Puorytė och M. Saulė-Sleinė. Redaktionskollegium: A. Bergmanė, R. Grabis, M. Lepika och E. Sokolas (ansvarig redaktör). Den största bördan vid utarbetandet av denna grammatik föll på R. Grabis, en förtjänt kulturarbetare i Lettiska SSR, som inte bara skrev enskilda kapitel och redigerade verket, utan också ledde hela arbetet med att färdigställa grammatiken. Grammatikens manuskript färdigställdes redan 1956. På hösten samma år hölls en diskussion om manuskriptet, där, förutom medarbetare vid Institutet för språk och litteratur inom Lettiska SSR:s vetenskapsakademi, även högskolelärare, lärare, journalister och andra samhällsrepresentanter deltog. Några litauiska och estniska språkforskare deltog också direkt eller indirekt i diskussionen om manuskriptet. Under granskningen av grammatikmanuskriptet togs ett stort antal omstridda frågor och olösta problem upp. Bland annat lyftes frågan om en reform av den lettiska stavningen fram med särskild skärpa. Stavningsreformen, det krävande redigeringsarbetet och några andra hinder fördröjde grammatikens utgivning något. En grammatik över det nutida lettiska litterära språket av denna omfattning utkommer för första gången. Det är inte bara den första lettiska grammatiken av detta slag, utan också den första grammatiken över ett baltiskt språk över huvud taget. Begreppet nutida språk i denna grammatik omfattar inte bara det lettiska litterära språket under de senaste årtiondena, utan hela det litterära språkets utvecklingsperiod från de sista årtiondena av 1800-talet (vid diskussionen om grammatikens manuskript föreslog somliga, exempelvis professor J. Loja, att perioden skulle börja vid mitten av 1800-talet) fram till våra dagar. Grammatiken bygger på ett utomordentligt omfattande språkligt material — verk av de främsta lettiska författarna, från bröderna R. och M. Kaudzīte, Apsīšu Jēkabs och Rūdolfs Blaumanis till mästarna inom den sovjetlettiska litteraturen. Även folkloren, den vetenskapliga prosan och periodiska skrifter används i stor utsträckning. Eftersom grammatiken är normativ behandlas dialektala företeelser endast i liten utsträckning, oftast bara i sådana fall då de har direkt samband med enskilda 1 Om karakteristiken av lettiska språkläror, jfr. R. Grābis, Översikt över 1600-talets lettiska grammatikor. — Valodas un literatūras instituta Raksti, 5, 205—266, Riga, 1955; R. Grīsle, 1600-talets grammatikor som källa till det lettiska språkets historia. — Valodas un literatūras instituta Raksti, 7, 245—255, Riga, 1958; R. Grīsle, Rēhehūzenas grammatik och Einhorns skrift riktad mot den. — Artikelsamling, tillägnad akademikern och professorn dr. Jānis Endzelīns till minne av hans 85 levnadsår och 65 verksamhetsår, 479—526, Riga, 1959; J. Endzelīns, Lettisk grammatik, 22—23, Riga, 1951; J. Endzelīns, Introduktion till baltisk filologi, 67—68, Riga, 1945; A. Bielenstein, Die lettische Sprache, 1, 20—28, Berlin, 1863; J. Niedre, Latviešu literatura, 1, 76—78, Riga, 1952. 2 Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, 1, fonētika un morfoloģija, Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas Izdevniecība, Rīgā, 1959, 830 psl. 326 med fakta från det litterära språket. En ganska komplicerad uppgift för grammatikförfattarna var den historiska behandlingen av språkfenomenen. Det är knappast möjligt, tror jag, att skriva en mer omfattande grammatik över det nutida lettiska språket helt utan inslag av historism. Inte heller författarna till denna grammatik undvek historismen. Historismen står dock inte i någon dissonans med det nutida språkets företeelser, utan hjälper tvärtom till att förstå dem bättre. Till denna historism är också de litauiska språkdragen oupplösligt knutna; de bidrar till att belysa enskilda fakta i det lettiska språket. I detta sammanhang bör det påpekas att litauiska språkdrag och frågor om förhållandet mellan lettiska och litauiska förekommer i många tidigare lettiska grammatiker, och att resonemangen om släktskapet mellan litauiska och lettiska hos författarna till några av de äldre lettiska grammatikerna är högst intressanta och svåra att motstå att citera här. Redan på 1700-talet skrev Gothard Friedrich Stender i sin grammatik: ”Die Lettische Sprache ist eine Schwester der Litthauischen. Ich berufe mich nicht bloß auf die Aehnlichkeit ihrer Benennung, indem Litwa, wie die Litthauer ihr Land nennen, und Latwi, wie sich die Letten nennen, ziemlich ähnlich lauten, sondern hauptsächlich auf die Uebereinstimmung beyder Sprachen… Beyde Sprachen, sowohl die Lettische als die Litthauische, sind Abstämmlinge von der Slavonischen”3. Christof Harder, som kompletterade G. F. Stenders grammatik, ”förklarar” frågan ännu mer intressant: ”Nach dieser Hypothese ließe sich nun auch wohl erklären, wie die littauische Sprache eine Schwester der lettischen seyn kann. So wie die Letten ursprünglich ein russischer Stamm waren, so waren die Littauer ein pohlnisches Volk. Noch jetzt ist die russische und pohlnische Sprache sehr verwandt: wahrscheinlich in jenen Zeiten noch mehr. Nimmt man nun an, daß irgend ein Stamm des deutschen Volks sich hier als Kolonie niederließ, so ist es ja ein geringes, auch noch weiter anzunehmen, daß diese Kolonie nicht blos längs dem Ufer der Ostsee, wo die Letten wohnen, geblieben, sondern auch tiefer ins Land zu den Littauern gegangen sey. Wo sie nun ihre Sprache mit der russischen vermischten, da entstand die lettische Sprache; wo sie solche aber mit der pohlnischen vermischten, da entstand die littauische”4. A. Bielenstein, som i sin grammatik gav en översikt över de lettiska grammatikerna, pekar på att författarna inte jämförde fakta i lettiskan med fakta i litauiskan och de slaviska språken som en brist hos dessa grammatiker (”…die fruchtbare Vergleichung mit dem Litthauischen und Slavischen meist ganz unterlässt”5). Denna brist kan naturligtvis inte läggas A. Bielensteins egen grammatik till last, eftersom han 3 Lettische Grammatik, verfasset von Gotthard Friedrich Stender..., Zweyte Auflage... 9—10, Mitau, 1783. (Det lettiska språket är en syster till det litauiska. Jag grundar mig inte bara på likheten mellan deras namn, eftersom Litwa, som litauerna kallar sitt land, och Latwi, som letterna kallar sig, låter tämligen lika, utan framför allt på överensstämmelsen mellan de båda språken... Båda språken, såväl lettiska som litauiska, är avkomlingar till de slaviska språken.) 4 Anmärkningar och tillägg till herr prosten Stenders lettiska grammatik, av Christoph Harder, andra och utökade upplagan, 10—11, Mitau, 1809. (Enligt denna hypotes kan man också förklara hur det litauiska språket kan vara en syster till det lettiska. Liksom letterna ursprungligen var en rysk stam, var litauerna ett polskt folk. Ännu i dag är de ryska och polska språken mycket besläktade: på den tiden var de troligen ännu mer besläktade. Om man antar att någon stam av det tyska folket slog sig ned här som en koloni, är det lätt att också anta att denna koloni inte bara stannade längs Östersjöns kust, där letterna bor, utan även trängde längre in i landet, till litauerna. Där de blandade sitt språk med ryskan uppstod det lettiska språket, och där de blandade det med polskan uppstod det litauiska.) 5 A. Bielenstein, Die lettische Sprache, 1, 28, Berlin, 1863. 327 anklagas för denna brist, eftersom han, som den lettiske filologen Krišjanis Ancytis träffande påpekade, skrev sin grammatik med A. Schleichers grammatik över litauiska uppslagen på skrivbordet6. Många litauiska språkdrag finner vi i J. Endzelīns och K. Mühlenbachs lärobok i lettiska, som utkommit i tretton upplagor (”Latviešu valodas mācība”); och vad ska man då säga om J. Endzelīns stora lettiska grammatik, ur vilken K. Būga uppmanade ”sina landsmän” att lära sig sitt modersmål, litauiska7. Inte heller den akademiska grammatiken över det nutida lettiska litteraturspråket saknar litauiska exempel. Exemplen framhäver särdragen i lettiskan, och vissa företeelser i lettiskan, till exempel indelningen av verben i den tredje gruppen av den första konjugationen, skulle helt enkelt inte kunna förstås utan litauiska exempel. Exemplen har valts mycket väl och accentueringarna har markerats (”bortglömda” är bara några få ord: missingis (s. 120), brīnas (s. 249), antaras (s. 460), daugiau (s. 709)). Grammatikens fonetikavsnitt är jämförelsevis litet — bara femtiofem sidor (s. 17—71). Här ges dock en mycket kortfattad och tydlig översikt över den nutida lettiska litterära fonetikens särdrag, anpassad för en bredare läsekrets och utan alltför många illustrationer och diagram. När författarna beskriver ljudens artikulation har de utgått från docent A. Lauas experimentella arbete ”Det nutida lettiska litteraturspråkets fonetisk-fonologiska system” (”Mūsdienu latviešu literārās valodas fonētiski fonoloģiskā sistēma”). Morfologin inleds med ett omfattande avsnitt om ordbildning. I detta avsnitt (s. 75—374) behandlas, förutom inledande anmärkningar, substantivens suffix, med särskild åtskillnad av suffixändelser (-a, -e, -is), samt internationella ords suffix. Substantivbildning med prefix och halvprefix (puspriedēkļiem) gås igenom, liksom sammansatta substantiv. Därefter behandlas adjektiv- och verbbildning var för sig. Övriga ordklasser har inga egna avsnitt om ordbildning; frågor om deras bildning tas upp i översikten över respektive ordklass. I avsnittet om ordklasser (vārdu šķiras) (s. 375—815) behandlas i tur och ordning substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, adverb, prepositioner, konjunktioner, partiklar och interjektioner (izsauksmes vārds). Även om dessa avsnitt behandlar företeelser i det nutida lettiska språket, finner också forskare i andra språk många intressanta fakta här. Särskilt mycket värdefullt material finner språkforskaren med inriktning på litauiska i denna bok, eftersom en stor del av företeelserna är helt analoga med fakta i litauiskan; mycket intressanta är också de förhållanden som är helt främmande för litauiskan. Båda dessa slags företeelser visar på ett åskådligt sätt den självständiga utvecklingen hos två nära besläktade språk och utvecklingens huvudsakliga tendenser. Eftersom jag inte är specialist på lettiska är det svårt att rikta några konkreta invändningar mot författarna beträffande verkets struktur, materialets disposition och än mindre enskilda språkfakta. Här ska vi bara nämna en eller annan småsak som fångade vår uppmärksamhet när vi läste sidorna i verket. 6 K. Ancytis, Till minne av hundraårsjubileet för några språkvetenskapliga polemiker,—Samlingsvolym, tillägnad akademikern, professor dr. Jānis Endzelīns till minne av hans 85 levnadsår och 65 år i verksamhet, 303, Riga, 1959. 7 K. Būga, Folket och ordet, 1, 423—424, Kaunas, 1923. 328 På s. 44 är formuleringen om användningen av det smala e, ē inte helt precis: ”...vedu (no senāka vežu), metu (no senāka mešu) o. a.” Läsaren kan förstå det som att lett. vedu < vežu, det vill säga du < žu osv. På s. 106, vid behandlingen av substantiv med suffixet -enis, anges även ordet ķermenis, och det förklaras att det är ett lån från fornpreussiskan (ķermens). En läsare som inte är särskilt väl insatt i lettisk språkhistoria kan tro att letterna fick ordet från preussiskan, medan det i själva verket infördes i lettiskan av Atis Kronvalds (1837–1875), flera århundraden efter att det preussiska språket hade försvunnit. På s. 424 anges att ordet (grundordet) som adjektivet pilns härstammar från har fallit ur bruk, medan det på s. 155 står: ”piltuvis (vid sidan av verbet pilt med betydelsen ’bli full’).” Sambandet mellan orden pilns och pilt är alltså mycket oklart. Litauiska visas ska ha betoningen visas, inte visas (s. 531), och fornpreussiska vissa skrivs riktigare vissa (s. 531). Man bör skriva visų geriausias, inte visų—geriausias (s. 465). Lat. jā-, med vars hjälp nödvändighetsmodus bildas (vaizdžibas izteiksme), är enligt J. Endzelynos uppfattning8 sannolikt (kanske!) den gemensamma äldre formen för genitiv och ablativ av pronomen med io-stam, och inte genitiv och dativ, som anges i grammatiken (s. 615). På s. 704 hävdas det kanske alltför djärvt att adverbet vakar härstammar från lokativ singular9. Det är också helt oklart varför flera utgåvor citeras i grammatiktexten för vissa litterära minnesmärken, till exempel: Kaudz. 1 — Mērnieku laiki, Rīgā, 1913; Kaudz. 2 — Mērnieku laiki, Rīgā, 1949; Kaudz. 3 — Mērnieku laiki, Rīgā, 1954 eller V. L. 3 — Zvejnieka dēls, Rīgā, 1947; V. L. 12 — Zvejnieka dēls, Rīgā, 1956 osv. Vilken av dessa utgåvor som är den mest autentiska och därför borde citeras är oklart. Lettiska språkexperter, som tog emot den nya grammatiken med stort intresse, kommer utan tvivel att granska den noggrant, lyfta fram dess förtjänster, påpeka bristerna och upptäcka felaktigheter. Redan nu kan man dock säga att det nämnda verket utgör ett mycket betydelsefullt kapitel i den lettiska grammatikens historia, och att de blygsamma författarna till denna grammatik, som endast har angivits med petitstil och inte ens på titelbladet, förtjänar ett mycket positivt omdöme. 8 J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 886, Rīgā, 1951. 9 Jfr K. Būga, Rinktiniai raštai, redigerad av Z. Zinkevičius, 2, 183, Vilnius, 1959; K. Ulvydas, Lietuvių kalbotyros klausimai, 2, 82, Vilnius, 1959.