Nauji duomenys apie Skaistgirio tarmės konsonantizmą

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA NYA DATA OM KONSONANTISMEN I SKAISTGIRIO-DIALEKTEN A. JONAITYTĖ Under den dialektologiska expeditionen i juli 1959 upptäcktes i Žagarė-distriktet, nära gränsen till Lettiska SSR, en särpräglad nordvästlig höglandsmålform, som skiljer sig från de närliggande nordvästliga höglandsmålen (Šakyna, Dameliai, Dilbinai) genom att den helt saknar konsonanterna š, ž, č, dž. Företrädare för de närliggande målen (Šakyna, Dameliai, Dilbinai) har sedan länge lagt märke till denna egenhet hos Skaistgirio-borna, men kanske inte lyssnat så noga. Enligt dem blandar Skaistgirio-borna (och till och med Joniškis-borna) ihop dessa konsonanter: där man ska säga s, z säger de š, ž och omvänt; till exempel uttalar Skaistgirio-borna meningen ”Mamma sa att jag skulle hämta en gaffel” så här: māma šāke, atnešė sāke. Numera blandas dock konsonanterna inte längre, utan s, z, c, dz uttalas överallt. Grannarna kallar talarna av detta mål för šlekiai eller Skaistgirio-bor. De kallar dem šlekiai därför att de, enligt folk i trakten, talar med tungan tryckt mot gommen — de läspar (Dilbinai)1. Benämningen Skaistgirio-bor är geografisk — detta mål talas främst av människor i trakten kring Skaistgirio. Eftersom namnet šlekiai getts på grund av målets särdrag, kommer detta arbete också att kalla Skaistgirio-målet för šlekių-målet. Šlekių-målets utbredningsområde är litet. Det börjar alldeles vid staden Žagarė och sträcker sig österut till byn Lankaičiai, alltså omkring 13 km. I norr gränsar šlekiai till Lettiska SSR. Målets södra gräns vid Žagarė når landsvägen Žagarė–Joniškis (i byn Stungiai på båda sidor om nämnda landsväg), medan den vid Skaistgirio samhälle ligger tre–fyra kilometer söder om landsvägen (byarna Kems[ių], Domeikiai). Den östra och södra gränsen för šlekių-området är endast ungefärlig, eftersom expeditionens begränsade tid gjorde att den inte kunde fastställas exakt. 1Ordbokskartoteket för litauiska ger material för att förklara namnet šlekiai. På kort från Šakyna betecknar šlekis en person som uttalar l i stället för r. M. Slančiauskas känner också till ordet i denna betydelse; till exempel skriver han i Lmp. 1, 191: ”om de hade hällt kallt vatten i bastun åt honom, brukade han genast säga (läspa): ’vylai, nusukit, neštukavokit’; ’han brukade tala så där läspande’. I Meškutiai betyder ”šlekiuoti” att tala otydligt, exempelvis: ”Man kan inte förstå vad den där pratmakaren sluddrar”. Alltså betyder ”šlekis” i allmänhet för människor i de omgivande målen en person med ett talfel. Härifrån kan ordet ha generaliserats till att också avse Skaistgirio-målet, vars tal i förhållande till de omgivande målen också anses ha en defekt (det saknar š, ž, č, dž). ”Šlekis” eller ”šlekys” förekommer också i många andra litauiska dialekter, men där betecknar det ett trasigt ägg eller påskägg med ett hål i änden (Dusetos, Kamajai, Kuktiškės, Lyduokiai, Utena, Tauragnai, Vyžuonos med flera) eller en sjuklig, skröplig person, till exempel: ”Minkas är arbetsför, men av honom blir det då en riktig šlekis” (Anykščiai). Det är alltså knappast troligt att denna betydelse har något samband med šlekis i Šakyna. 79 kunde inte fastställas i tid. Šlekių-målet talas med säkerhet i följande byar: Pabaliai, Daukšiai, Rukūžiai, Žūčiai, Bandūriai, Ramōškiai, Petraičiųai, Kemšiai, Lānkaičiai. I byn Stungiai talar bara hälften šlekių-målet, eftersom det förr lär ha funnits två eller tre separata byar som senare slogs samman till en. Det verkar som om också Skaistgirio samhälle talade šlekių-målet förr, eftersom det ligger nästan mitt i šlekių-målets utbredningsområde, men numera hörs det inte längre där, sedan dess invånare blandats upp kraftigt. Även byn Reibiniai, som ligger intill Kemšiai, kan ha talat šlekių-målet. Vissa spår av detta kan fortfarande märkas i Reibiniai, men de är mycket få, och det är svårt att säga om det rör sig om ett äldre taldrag som håller på att försvinna eller om en ny egenskap som upptagits genom grannskapet med šlekiai. Även Domeikiai, söder om Kemšiai, talar šlekių-målet, men på ett mycket särpräglat sätt (se nedan). Som redan nämnts skiljer sig šlekių-målet från de andra närliggande nordvästliga höglandsmålen med generell accentretraktion genom vissa särdrag i sin konsonantism; i fråga om morfologi, syntax och lexikon överensstämmer det mer eller mindre med de närliggande målen (Dameliai, Dilbinai, Šakyna). Den skillnad som skiljer šlekiai inte bara från de närliggande nordvästliga höglandsmålen med generell accentretraktion utan också, i allmänhet, från nästan alla andra litauiska dialekter är att konsonanterna č, dž, š, ž helt saknas. I deras ställe används konsonanterna c, dz, s, z i målet, till exempel: bažnì'ce ~ bažnyčia, čebā'tai ~ čebatai, čè ~ čia, giminaìčei ~ giminaičiai, išpè'ce ~ įspėčia ”jag skulle varna”, ko'pļi'ce ~ koplyčia, nebėkènc ~ nebėkenčia, nevažiūoce ~ nevažiuočia ”jag skulle inte åka”, pā'ces ~ pačios, pè'sces ~ pėsčias, tū'sces ~ tūščias; didzā'usis ~ didžiausias ”störst”, graūdzei ~ graudžiai, prādze ~ pradžia, skaūdzei ~ skaudžiai; astuōnò' lika ~ aštuoniolika, pūš'ne ~ pušynė, širdis ~ širdis, sienapjū'te ~ sienapjūtė, višta ~ višta; á'zuols ~ ąžuolas, è'žers ~ ežeras, žagā're ~ Žagarė, zmò'gus ~ žmogus, zvaizdā'la ~ žvaigždelė ”liten stjärna” och så vidare. I byn Domeikiai talas šlekių-målet på ett särpräglat sätt. Där märks ett omvänt fenomen: här bevaras inte bara de litauiska standardkonsonanterna č, dž, š, ž, utan i stället för litauiskans s, z uttalas också š, ž; till exempel ett språkprov: tė'vai, tū papā'sako:k, tū daugau žinai ~ tėvai, tū papā-sakok, tū daugiau žinai; jauna kaip apsižē'nijau, tū pā'saku· i nežìno'jau labāi ~ jauna kaip apsižėnijau (jag gifte mig), tų pasakų ir nežinojau labai; dāba vī'landas, mū'su a'ugime adì'nas ~ dabar valandos, mūsų augime adynos; išā'ugo baišā'usīs krū'ms ~ išaugo baisiausias krūmas; škāust i škāust kō'žna diena ~ skausta ir skausta kožną (varenda) dieną; pasirō'de aki'se vī'skrups, a'uksa krī'žu an_krū'tines, a'uksa lāžda rānkō', aš vī'skupa šūtikau ~ pasirodė akyse vyskupas, aukso kryžium ant krūtinės, aukso lazda rankoje; aš vyskupą sutikau; mū'su didela šeklī'če būva ~ mūsų didelė seklyčia buvo. (Upptecknat efter Feliksienė Paugienė, omkring 70 år, född i byn Domeikiai och gift till Reibiniai). Man kan också lägga till inskriften på korset på Skaistgirio kyrkogård, som verkar vara skriven på litauisk standardspråk: čon ilses kunas Kazimiero Gunčio kaim. Kemšių (=Kemsių). Även i denna inskrift, som inte heller är på standardspråk, har sådana element av šlekių-målet bevarats (inskriften gjordes omkring 1920). Hur denna variant av šlekių-målet ska förklaras är okänt. Men det kan hända att det beror på att Domeikiai försökte jämna ut målet efter de närliggande normala målen, vilket ledde till hypernormalism. Och om det stämmer att företrädare för de omgivande målen menar att šlekiai åtminstone förr blandade ihop konsonanterna s, z och š, ž, skulle Domeikiai ha generaliserat š, ž överallt, medan man i hela det övriga området skulle ha generaliserat s, z. Att dessa konsonanter förr kan ha blandats bekräftas delvis också av andra litauisktalande som talar ”šlekių-målet” 80 uppgifter om språkliga varieteter, till exempel byarna Ašašnykai, Kabeliai och Musteika (Varėna distrikt)2. Sammanfattningsvis bör det betonas att all slags šlekiavimas numera har minskat avsevärt. Det är bara äldre människor som fortfarande talar så, och inte ens alla av dem. Det finns flera orsaker till att šlekiavimas försvinner. För det första påverkar standardspråket dialekten genom skolor, olika institutioner, radio, press osv. Därtill bidrar även befolkningsblandningen i hög grad till att šlekiavimas försvinner — efter första, och särskilt efter andra världskriget, har många invånare flyttat till detta område från andra håll. Den tredje orsaken är att alla omgivande dialekter hånar invånarna i Skaistgirys mycket för deras šlekiavimas och härmar dem. Som exempel kan nämnas ett välkänt uttryck som används i detta syfte: sė˙ses sė˙ses, sėsi žė˙nai i sutaisė sō˙ki ~ šėsios sėsės, šeši ženai (pojkarna) och ordnade en dans. Šlekiavimas har bevarats bäst i byarna Ramoškiai, Rukuižiai och Kemsūčiai. Det är svårt att förklara denna egenhet hos invånarna i Skaistgirys på något sätt. I de närliggande dialekterna finns inga sådana konsonantiska särdrag. Det finns inte heller några särskilda naturhinder som skulle ha skiljt šlekiai från de andra närliggande dialekterna och därmed bidragit till att språkliga skillnader uppstod; det kan bara ha funnits fler skogar förr. Det går troligen inte heller att betrakta šlekiavimas som ett resultat av påverkan från lettiskan, eftersom: 1. Då borde hela gränsområdet till Lettiska SSR tala med šlekiavimas, men så är långt ifrån fallet. Exempelvis talar byn Pabaliai, som ligger omkring en kilometer öster om Žagarė, med šlekiavimas, medan invånarna i själva Žagarė och byarna väster om Žagarė, där lettiska talas, inte alls gör det. 2. I de lettiska dialekter som gränsar till området där šlekiai talas (Tervetė, Bukaiši, Mežamuiza, Vilce) förekommer konsonanterna š, ž och till och med č, och inga sammanblandningar av dem har observerats. Exempel: čupa — hög, čūška — orm, četrdesmit — fyrtio, ižāvē t ~ izžāvē t — torka, žāutuve — torkhus, šūdovakar — i kväll, šūplis — vagga, ni patikšanas — obehag3. Det kan också nämnas att inga sådana sammanblandningar av konsonanter observerades på de nämnda platserna under Lettiska MA:s dialektologiska expeditioner 1958. (Uppgifterna bygger på information från fil. m. k. M. Graudinia och M. Brence, dialektologer vid Lettiska SSR:s MA:s institut för lettiska språket och litteraturen.) Men för att slutgiltigt kunna avfärda påverkan från lettiskan bör dialekterna i de lettiska byar som gränsar till šleki-byarna undersökas grundligt på nytt och motsvarigheter eftersökas. Å andra sidan är dock både de nämnda lettiska orterna och området där šlekiai talas en del av det forna bebodda semgallernas område4. Om en undersökning av den lettiska gränsregionen skulle ge motsvarigheter, skulle de därför tala för påverkan från semgalliskan snarare än från lettiskan, eftersom frånvaron av š och ž är karakteristisk för semgalliskan, inte för lettiskan. Būga skriver, när han diskuterar hur länge sedan litauerna flyttade till Semgallen: ”...Om litauerna hade kommit till Semgallen först för 900 år sedan, skulle de i dag uttala dessa ortnamn som *Sesevė, *Svėtė, *Mūsa...”5. Just detta uttal är karakteristiskt för dagens šlekiai. 2 E. A. Wolter, Spår av de forntida pruserna och deras språk i Grodno-guvernementet, Kejserliga Vetenskapsakademiens avdelning för ryska språket och litteraturen, band XVI, häfte 4, s. 160, Sankt Petersburg, 1912. 3 Livija Bičole, Mežamuižas izloksne, FBR, XII sējums, Rīgā, 1932; J. Tambergs, Bēnes izloksne, FBR, XVI sējums, Rīgā, 1936. 4 Se Būgas ordbok, s. 133–141, och B. T. Пашуто, Образование литовского государства, kartan Литовское государство в XIII веке и в первой половине XIV века, до 1341 г. Москва, 1959 г. 5 K. Būga, Litauiska språkets ordbok, I, 141, Kaunas, 1924. 6. Kalbotyros klausimai, III 81 Således skulle det kunna vara så att šlekiavimas helt och hållet kan vara ett arv från de forntida semgallerna. Men här väcker en sak tvivel: semgallernas bosättningsområde var mycket större än det område där šlekiai bor i dag, och därför skulle det vara svårt att förklara varför de semgalliska dragen inte bevarades över ett större område. Det bör också nämnas att šlekiųs dialekt inte är den enda litauiska dialekten där s, z uttalas i stället för š, ž. Samma slags företeelser förekommer även i en helt annan del av Litauen, till exempel i byn Ašašnykai (Šašininkai) i Kabeliaiområdet i Varėna kommun uttalar de flesta äldre personer i stället för standardspråkets š, ž nästan alltid s, z, till exempel: zūsis ~ žąsis, zėmė ~ žemė, zuvis ~ žuvis, asarūkas ~ ešeriukas, sasz ~ šeši, salis ~ šalis, sitas ~ šitas6. Dessutom förekommer samma drag delvis även i Zietela, en avlägsen litauisk språkö, i ord som till exempel za˙sis ~ žąsis, zve˙ris ~ žvėris, bazni˙če ~ bažnyčia, žuvis || žuvis ~ žuvis, žvaizdė || žvaizdė ”stjärna”7. Att š, ž saknas i dessa dialekter förknippas med de jotvinger8 som bodde på dessa platser, eller till och med med preussarna (Zietela)9. Och om vissa drag från det jotvingiska språket kunde bevaras där ända fram till våra dagar, kanske även šlekiai kunde ha bevarat spår av semgallerna. För att slutgiltigt fastställa ursprunget till šlekiavimas måste man samla in alla historiska uppgifter som rör området och alla ortnamn från trakten. Hittills har det inte varit möjligt att göra detta, och därför förblir slutsatsen om šlekiavimas ursprung hypotetisk. Texter I. Gåtor 1. Juoc, när det spricker, en enda smäll, ett hjärta av sten (ett körsbär) 2. En ek, en ek, en liten ek, på den grenen en liten kotte, på den grenen i ett litet bo, i vilket bo en liten skål (hampa) 3. En skäggig tysk ligger på halva benet; en höna värper (en flintas huvud skakar) 4. En skarp klocka på ett högt berg kallade samman barnen, inte sina egna släktingar (kyrkklockan) 5. två blåsvarta korpar flyger in (cebā˙tai) 6. det regnar vid middagstid, efter lunch går man ut – efter middagsvilan (sā˙utūns) II. Sånger 1. där små ljus lyser, ljusa lyktor står, där längtar min mor efter mig, när jag går över gården | dotter10 vid gårdsgrinden, mor vänder sig vid dörren, jag ska möta dig med en blomsterkrans | 6 E. A. Volter, Spår av de forna preussarna och deras språk i Grodno-guvernementet, Meddelanden från avdelningen för ryska språket och litteraturen vid Kejserliga vetenskapsakademien, band XVI, häfte 4, 160, Sankt Petersburg, 1912; J. Senkus, Nytt material om de litauiska dialekterna, LTSR MA Mokslo Darbai, serie A, 1, Vilnius, 1955; J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, I, 353–354, Warszawa, 1958. 7 Materialet hämtades ur A. Vidugiris pågående avhandling ”Zietelos dialekt”. 8 J. Otrębski, Litauiska språkets grammatik, I, 354, Warszawa, 1958. 9 E. A. Volter, s. 157 i den tidigare nämnda artikeln. 10 I sånger är det mycket ovanligare att det gamla obetonade ē i ändelsen efter l övergår i a än i vardagligt talspråk. I sånger förkortas ändelserna också i betydligt mindre utsträckning för att få rim och rytm att stämma. 82 dottern har vaknat, gråtande har hon klätt på sig, jag lade blommorna, en krans för morgonen, jag lade unga dagars blommor till kvällens stund | (Bröllopssång, sjungs när man återvänt från vigseln) 2. gräset växer, svajar i skogen, och där kommer, kommer ryttaren.11 en flock över dessa åkrar | flickan går ut, med vit handduk i handen, reta mig inte, kära mor, jag är ännu ung, en ung flicka är jag | hon prydde hästarna på dessa åkrar, och två unga bröder skildes åt från den unga flocken | än har jag inte lyft en skäppa, än har jag inte tänt elden, de nya vävstolarna är ännu obrukade, tygerna ännu ovävda | jag kom till herrgården, till brudens gård.12 porten, och därifrån kommer en gammal mor, öppna porten till gården | så att jag kan gå och lyfta skäppan, så att jag kan tända elden, så att jag kan väva de nya vävstolarna, så att jag kan väva tygerna | (Bröllopssång, sjungs av flickorna medan de väntar på brudgummen) 3. sesāte mū'su, jaunō'ji mū'su, kō' tu išēini nō (is) mo'tusā'tes | pākol pāilsa sirni žirgē'lei, pākol padila klē'va vazē'lei | a_nemi'lē'je tāve's tetūšis, a_nemi'lē'je ir_mo'tinē'le | sesā'te mū'su, jaunō'ji mū'su, kā' tu te' rāsi, pākol priprašī | mi'lē'i mi'lē'je ir_sanavō'je, li'geis laukē'leis - dā'r pali dē'je, | rāsi tetūšis, nemilē'ikama, ir_mo'tinē'la, nepārkalbama | 11 I sångerskans minne brukade den unge rida till den unga, och män följde med honom till häst. 12 Enligt sångerskans förklaring var grindarna färggranna eftersom de vid bröllop brukade prydas med kransar, gröna kvistar och blommor. 83 verkši, sesāte, skaudēs sirdāte jaunū dienēlu zālu rū tēlu kēlsi ri tēli nezādinama, kūrsi ugnāla nerāginama sų asarēlum burnāla praūsi, sų ranko vėl lum nusiūostsi si (Bröllopssång) 4. austri tēle bēaustanti, sauli tēle bētekanti, galvēle beshāustanti nerū pinkis, matušēle, nerū pinkis, sengalvēle, kūr islāsisi dukrēle rū pino si mo tinēle, rū pino si sengalvēle, kūr islāsisu dukrēle zālo's ēgles sēsēs lēntas, juodo's zēmes vieta svēnta, tai, mana tēviškēle ar i kālna kalnužēli, ar i nauji ji dvarēli, ar i vilnaus miestēli kas pinēlei blizguonēlei, žaluoj rūtu vainikēlis, tai mana parēt kēlis Upptecknad efter Elzbieta Pranciulytė, född 1875, analfabet, i byn Kemsių år 1959. 5. att jag red förbi björken, bakom björken stod två, den ena var modern, den andra min flicka om dagen på mönsterduken, om natten vid grinden, om dagen broderade jag, om natten vaktade jag flickan grät bittert, modern ännu bittrare grät, åh mor, mor, varför fostrade du mig till lidande, till elände, till bittra tårar hundra säckar mjöl, och ännu den där brädan framför salladen, den måste bäras så långt bort som möjligt och kastas så djupt som möjligt om jag hade haft hår med flätor, med gröna band, hade jag sluppit möda och bekymmer, inte fått utstå sorger (Rekrytsång) 84 6 och jag prisade, prisade mitt på gården, jag väntade på en stor skara | men när jag såg dem blev jag förskräckt över den stora skaran | var inte rädd, unga flicka, nej, det är inte en så stor skara | här är alla fem, och de är sex till antalet, min lilla häst är den sjunde | men se dig omkring, unge gosse, jag har ingen mor jag är en föräldralös flicka, jag är ett faderlöst barn, jag har ingen mor på det höga lilla berget, i den djupa lilla gropen ligger min lilla mor jag går till det lilla berget, faller ner i den lilla gropen, där jag blir hos min lilla mor res dig, lilla mor, mitt hjärtas tröst, jag ska buga mig för dig actrāuk, dukterē'la, māna siratē'la, tū mā'n aciklō'nō'jei | no' lenē'lu ē'mei, i grabē'li dē'jei, tū mā' aciklō'nō'jei | niuveik i girē'le, zalō'ji liepē'le ta'n tāva mo'tinē'la | rūmpis ne mo'tūse, sā'kas ne rankē'les, lapē'lei ne zo'dē'lei | Upptecknat efter Joana Jarienė, 65 år, i byn Rukužiai, 1959. NYA UPPGIFTER OM KONSONANTISMEN I SKAISTGIRISDIALEKTEN А. П. ИОНАЙТИТЕ Sammanfattning Under en dialektologisk expedition år 1959 i Žagarės distrikt, i trakten kring köpingen Skaistgiris nära gränsen till Lettiska SSR, upptäcktes en intressant dialekt bland de nordvästliga aukštaitierna. Den skiljer sig från de angränsande aukštaitiska dialekterna genom sitt konsonantsystem. I denna dialekt finns inte alls konsonanterna š, ž, č, dž; i stället används överallt s, z, c, dz (t.ex. cebā'tai ~ čebātai ’stövlar’, džāukšmas ~ džiaugšmas ’glädje’, sā'utūņus ~ šāutūvas ’gevär’, ziema ~ žiemā ’vinter’). Trots att dialekten omfattar ett litet område (13 km långt och 5–8 km brett) har den också egna varieteter. I byn Domeikiai, 85 I dialektens sydligaste utpost förekommer det omvända fenomenet – där finns inga konsonanter s, z; överallt ersätts de av konsonanterna š, ž (t.ex. krū’mš ~ krūmas ’buske’, lāžda ~ lazda ’käpp’ osv.). Denna variant förklaras antingen med hyperkorrekthet eller, om man beaktar uppgiften från talare av närliggande dialekter att denna dialekt blandar ihop (eller rättare sagt blandade ihop tidigare) konsonanterna s, z och š, ž (vilket delvis bekräftas av uppgifter om motsvarande företeelser i dialekter i södra Litauen), med att denna sammanblandning generaliserades på olika sätt – en del av dialekten generaliserade överallt s, z, medan en annan del generaliserade š, ž. Det är ännu svårt att säga något bestämt om detta fenomens ursprung. I närliggande dialekter av såväl litauiska som lettiska har inga spår av fenomenet hittills påträffats. Författaren framför hypotesen att man här kan se spår av de forntida semgallernas dialekt; de har sedan gammalt bott i dessa trakter. Men innan alla historiska och toponymiska uppgifter om området har samlats in går det inte att dra några slutgiltiga slutsatser. Dessutom bör det påpekas att Skaistgiriodialekten inte är den enda litauiska dialekt där š, ž saknas. Samma drag kännetecknar också vissa dialekter i södra Litauen (byarna Kabeliai och Alašnikai m.fl. i Varėna-distriktet; delvis förekommer samma fenomen även i byn Zasieči, i Dziatłava-distriktet i BSSR). Vissa lingvister förklarar frånvaron av ž, š i dessa dialekter som spår av de forntida jatvingerna. Artikeln åtföljs av exempel på dialektologiska texter från Skaistgiriodialekten.