Rytų aukštaičių pietinės tarmės fonetika

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA FONETIKEN I DEN SÖDRA DIALEKTEN AV ÖSTRA HÖGLÄNDSKA1 K. MORKŪNAS Transkription I detta arbete används den transkription som anges i programmet för insamling av material till Atlas över det litauiska språket2. Endast i vissa fall har den ändrats något, eller snarare förenklats (jfr nedan). 1. Betoning, accent. Betoningens plats markeras med accenttecknet. Accenten i obetonade stavelser markeras inte. Accenttecken: a) kort accent — gravis (ˋ), b) akut accent — akut (ˊ), c) cirkumflex accent — cirkumflex (˜), d) medelaccent — liten bokstav s (ˀ) (tecknet för medelaccent skrivs över förlängda korta vokaler, liksom över långa vokaler och diftongerna ie, uo, vars akuta och cirkumflexa accent i dialekten har sammanfallit så mycket att de inte alls skiljer sig åt), e) avbruten accent — liten bokstav z (ˁ). 2. Längd. Eftersom alla obetonade vokaler i dialekten är korta och betonade vokaler (utom de som har kort accent) är långa, markeras vokallängden inte med ett separat tecken: vokalernas längd framgår av accenttecknet (för monoftonger av tecknen för medelaccent och avbruten accent), t.ex.: vìras ~ vyras, vaikų ~ vaikų. Betonade korta vokaler markeras med tecknet för kort accent, som här samtidigt anger att vokalen är kort, t.ex. bùs. Tecknet för akut accent på diftonger och blandade dubbelvokaler (på ursprungliga nasala dubbelvokaler även tecknet för medelaccent) markerar också längden på den första leden, medan tecknet för cirkumflex accent markerar längden på den andra leden; tecknet för avbruten accent visar att den andra leden är halvlång. I enskilda fall används vid behov ett streck över vokaltecknet för att markera en lång vokal (t.ex.: ī, ū). 3. Palatalisering. Konsonanternas palatalisering markeras med en båge över konsonanttecknet. På detta sätt markeras alltid mjuka och palataliserade konsonanter som står före främre vokaler som har förskjutits bakåt, i ordslut och i konsonantkluster, t.ex.: galù ~ gulù, šžė́rt. Eftersom konsonanter som står omedelbart före främre 1 Detta arbete är den förkortade första delen av en monografi som författaren skriver om den södra dialekten av östra höglandsmålet (utan kapitlet ”Betoning och accent”). 2 Se Program för insamling av material till Atlas över det litauiska språket, 2:a uppl., 105—118, Litauiska SSR:s vetenskapsakademi, Institutet för litauiskt språk och litteratur, Vilnius, 1956. 5 ellės vokaler, som alltid uttalas mjukt, markeras därför i detta fall inte som mjuka i arbetet, av transkriptionstekniska skäl. Undantag görs för de ställen i arbetet där konsonanternas mjukhet uttryckligen behandlas (§§ 14,79). 4. Hårdhet. Den hårdnade konsonanten l framför e, ė markeras inte med ett särskilt tecken. Hårdheten hos detta l framgår av de bakre vokaler som uppträder efter det (och i dialekten uttalas l alltid hårt framför e, ė). Av samma skäl markeras inte heller hårdheten hos andra konsonanter som sporadiskt har hårdnat. 5. Aspiration. En aspirerad konsonant i ordslut k markeras inte med ett särskilt tecken, utom på det ställe i kapitlet ”Konsonantism” där den behandlas (§ 83). 6. Framskjutning av vokaler. Framskjutningen av bakre vokaler under js inverkan markeras inte. Deras framskjutning framgår av ett föregående j eller av palataliserade konsonanter. 7. Övriga tecken. Tecknet för transponering av dialektformer till standardspråket är tilde (~). Transponeringen görs utifrån motsvarigheterna mellan dialektens och standardspråkets ljud, till exempel grįžtė-la ~ grįžtelė. Om en dialektform inte skiljer sig ljudmässigt från motsvarande form i standardspråket, eller endast skiljer sig genom tonaccent eller regelbunden accentförskjutning, transponeras den inte till standardspråket. Av utrymmesskäl transponeras inte heller formen när dialektformen skiljer sig från standardspråksformen endast genom α, som motsvarar standardspråkets korta a (< ã), till exempel káulas. Vid behov förklaras även dialektordens betydelse med standardspråkliga ord, som oftast skrivs inom citationstecken. Två lodräta streck används för att ange en närstående form, till exempel: skabinõ-tis ‖ kabinėtis. Transkriptionsfrågor som behandlats separat förklaras ytterligare i själva arbetet. Inledning 1. Dialektens utbredningsområde, mest karakteristiska drag, namn, invånare och källor § 1. Den undersökta dialektens utbredningsområde påminner om ett inte helt regelbundet päron, vars spets i norr når Ukmergė, medan den tjockare änden i söder slutar i trakten kring Mišni(nkų och Čiobiškis (se kartan — fig. 1). Utöver de nämnda är följande viktigare orter inom detta område: Pašilė, Pabaiskas, Krikštėnai (byns äldre namn var vilaikiai ~ Vileikiai), Bagaslaviškiai, Gelvonai och Vindeikiai. Enligt den nuvarande administrativa indelningen skjuter den nämnda arealen med sin spetsiga ände in i den södra delen av Ukmergė distrikt, medan den bredare änden omfattar nästan hela den västra delen av Širvintos distrikt. Dessutom hör även ett östra hörn av Jonava distrikt till denna dialekt (Būda, Keižonys och andra byar)*. I mitten av dialektområdet finns, såvitt man kan säga, inga större naturliga hinder som på allvar kunde försvåra människors kommunikation. Längs kanterna finns däremot förhållandevis stora skogar och floder. Dessa naturliga gränser utgör också en större del av dialektens gränser. § 2. Dialektens viktigaste fonetiska särdrag, vilka huvudsakligen har legat till grund för fastställandet av gränserna, är följande: 1. De gamla blandade diftongerna am, an, em, en > um, u(n), im, i(n), t.ex.: samtis ~ sąmtis, gálvu (< *galvan) ~ gálva, miñkas ~ meñkas. Efter l em > un: lúnta ~ lenta. * Anmärkning. När artikeln höll på att slutredigeras för tryck drogs Mančiūšėnai lokalförvaltning i Širvintos distrikt in. Samtidigt ändrades även gränserna mellan Širvintos, Ukmergė och Jonava distrikt något; jfr Lietuvos Tarybų Socialistinės Respublikos Aukščiausiosios Tarybos ir Vyriausybės Žinios, 23, 434 (1959). 6 2. De gamla obetonade ā, ē (> 1k o, ē) och diftongerna uo, ie har övergått till a, e: stovėt ~ stovėti, vaiką ~ vaiko; sėdėt ~ sėdėti, darė ~ darė; padėlis ~ puodėlis, penėlis ~ pienėlis. 3. I stället för det gamla korta a i ordslut uttalas en reducerad vokal (betecknad med tecknet α): dirba ~ dirba, vaikas. 4. Betoningen flyttas från en kort ändelse till den näst sista stavelsen, som består av en lång vokal eller diftongen ie, uo, t.ex.: tvorą, dieną (men: pirmą, sveiką). § 3. Utvecklingen av diftongerna am, an, em, en visar att den undersökta dialekten hör till de östliga hög-aukštaitiska dialekterna. De östliga hög-aukštaitiska dialekternas område bildar, som bekant, ungefär en triangel vars spetsar utgörs av Kriukai, Musninkai och Zarasai. Eftersom den beskrivna dialekten omfattar den sydligaste vinkeln i denna triangel, har den, med hänsyn till sitt geografiska läge, fått namnet den sydliga östliga hög-aukštaitiska dialekten3. Något fonetiskt särdrag som är specifikt för den undersökta dialekten och skulle kunna ge den ett smeknamn har inte påträffats. I så fall skulle namnet den sydliga luntininkai-dialekten passa bäst (om termen, se § 85). § 4. I den undersökta dialekten, som sträcker sig omkring 40 km från norr till söder, förekommer också vissa skillnader. De finns dock främst i gränsområdena, där även drag från angränsande dialekter ofta förekommer. Enstaka mindre särdrag förekommer också i talet hos dialektens företrädare som bor längre från gränserna. T.ex. på vissa orter — Lapiškiai, Leščīūnai (Juknoniai församling), Neveronys, Stavarygala (Bagaslaviškiai församling) m.fl. — hörs i stället för det gamla korta a i ordslut ofta (men inte alltid!) en reducerad vokal med en blåsljudsartad u-klang: stālus ~ stālas, vaikūs ~ vaikas (efter en palataliserad konsonant och j — liksom i hela dialektområdet: svėčis ~ svėčias, vėjis ~ vėjas). § 5. In Rapt-området finns många människor som använder en polsk dialekt med jargongprägel (etniskt sett är de i regel litauer). Flest sådana talare finns i trakten kring Širvintos och Musninkai; färre förekommer även på andra håll (kring Pabaiskas, Krikštėnai …). Detta språk, som tidigare spreds via förpoloniserade gods och kyrkor, har inte haft någon större inverkan på den undersökta dialektens fonetik och grammatik. Endast den lokala dialektens ordförråd har påverkats tydligare. I enstaka byar (Sukiniai, trakten kring Kūlniškiai, Pakertušė, trakten kring Krikštėnai m.fl.) finns ryska familjer som flyttade till dialektområdet redan under tsartiden (främst i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet). De är dock få; det är förstås tydligt att deras språk inte heller kunde påverka dialektens allmänna karaktär. Socialt sett utgör kollektivjordbrukarna den största delen av befolkningen; det finns betydligt färre arbetare och tjänstemän. § 6. Materialet har huvudsakligen upptecknats i författarens hemtrakt kring Kūlniškiai (kulniški̇̀ ~ Kūlniškiai), men i betydande omfattning även från andra orter. Följande bör nämnas: Graužiečiai, Vaikalės, Mažeikiškiai, Žūkliai (äldre personer säger oftast: žūkliji̇̀ ~ Žūklijai), Gailiūnai, Krikštėnai, Kelmai, Mikalajūnai, Neveronys, Mančiūšėnai, Vindeikiai, Pigašiai, Juknōnys, Čiobiškis m.fl. För att fastställa gränserna behövde också de viktigaste särdragen hos de angränsande dialekterna klarläggas. I detta 3 Den undersökta dialekten, som upptar endast en mycket liten del av den östra högaukštaitiska dialekten, skulle bättre kunna benämnas talmål. När vi kallar den dialekt tar vi hänsyn till att: 1) dialektbegreppet är mycket relativt, 2) i den litauiska lingvistiska litteraturen används termen dialekt i liknande fall främst i stället för termer med snävare betydelse (underdialekt, talmål...). 7 För detta ändamål besöktes dessutom ett stort antal orter utanför den undersökta dialektens gränser: Médinos, Kunigiškiai, Ūpninkai, Vėpriai, Labanošiai, Kalvėliai, Dovydiškiai, Jonuškai, Jogvilai, Rimešiai, Limónys m.fl. Även material från Atlas över det litauiska språket, som förvaras vid Institutet för det litauiska språket och litteraturen vid Vetenskapsakademin i Litauiska SSR, har utnyttjats och samlats in (från rapt-området och andra dialekter). Vid insamlingen och sammanställningen av materialet ägnades störst uppmärksamhet åt den äldre generationens språk; dessa har påverkats minst av lk. 2. Dialektens gränser § 7. Den sydvästra gränsen. Denna dialektgräns börjar något sydost om Čiobiškis och följer Neris nedströms ungefär till byn Keižionys. Den skiljer den undersökta dialekten från de centrala aukštaiterna. På Neris vänstra sida har alltså de blandade diftongerna am, an, em, en bevarats oförändrade: šamtis, rankà, penkì. Även det gamla korta a i ordslut är här oförändrat: nėša, vaĩkas. Dessa centrala aukštaiter skiljer sig, kan man säga, inte från den undersökta dialekten i uttalet av obetonade gamla ā, ē och diftongerna uo, ie (fastän man vid sidan av padelìs här ibland också säger podėlis ~ puo-dėlis)4. Invånarna i rapt längs Neris kallar sina grannar, som bor på andra sidan Neris, kapūkai efter deras uttal av ordet kaip som kàp. § 8. Den västra gränsen. Även denna gräns utgörs till största delen av naturliga barriärer. Den börjar vid Neris (nära Keižionys) och går först norrut genom skogar (den största är Bėrkelių-skogen); vid Mančiūšėnai når den Širvinta och följer sedan denna å nedströms till Šventoji. Eftersom det också bortom den västra gränsen bor centrala aukštaiter som har bevarat de blandade diftongerna am, an, em, en5, är denna gräns så att säga en fortsättning på den sydvästra gränsen. Vissa särdrag skiljer dock också de centrala aukštaiterna från varandra. Bortom dialektens västra gräns har endast ordslutet bevarat de gamla obetonade ā, ē oförändrade till kvaliteten: gálvas ~ gálvos, dirba ~ dirbo, kárves ~ kárvės, máte ~ mátė, medan dessa gamla vokaler i ordets mitt numera uttalas u, i: dubilai ~ dobilai, mukinì ~ mokinti, mišūs ~ mėšūs, sidì ~ sėdėti. u, i kan ha uppkommit på följande sätt: ā, ē > o, ē > u, i. Den obetonade lk-diftongen uo blir här oftast u: pudėlis ~ puo dėlis, dunėla ~ duonėlė, rātusi ~ rātuose, men i öppet ordslut blir den a: rėma ~ rėmuo. I stället för den obetonade lk-diftongen ie uttalas e: žėmos ~ žiemòs, šite ~ šitie. Det gamla korta a i ordslut blir bortom den västra gränsen, liksom i rapt, a: dĩrba, vaĩkas. 4 På tidigare utarbetade dialektologiska kartor (jfr: APh, 4 (1933); LKRŽ, 118) anges žalininkai-dialektens sydvästra gräns mycket felaktigt. I själva verket uttalas obetonat baltiskt ā i ordstammen som hos žalininkai även i Žasliai, Palomenė och andra centrala aukštaitiska trakter, medan det i ordslut bevaras ännu längre mot sydväst och väster. Jfr också: J. Senkus, Nauja medžiaga apie lietuvių kalbos tarmes, MADA, 1, 149 (1955); Č. Grenda, Palomenės tarmė, dipl. d. (handl.), 15, 19, Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko v. universiteto IFF Lietuvių kalbos katedra, 1957; B. Švenčionytė, Žaslių tarmė, dipl. d. (handl.), 17, Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko v. universiteto IFF Lietuvių kalbos katedra, 1956. 5 Närmare gränsen (Kunigiškiai, Médinos...) uttalas de gamla ordslutliga an, en hos dessa centrala aukštaiter fortfarande ofta som i rapt: šáku ~ šaką, kàti ~ kątę, miški ~ miškę. 8 Drag från de centrala höglandsmålen (samtis, šventą, blugai² ~ blogai, dubėlė ~ duobėlė, milinė ~ mėlynė) kan ganska ofta höras även i utkanten av den undersökta dialekten, som ligger vid den västra gränsen (Sližiai, Samantónys, Gavińonys…). § 9. Den nordvästra gränsen. Från Širvintas sammanflöde med Šventoji följer den den senare floden uppströms till Ukmergė. Denna naturliga dialektgräns ”förstärks” ytterligare av ett skogsbälte som löper längs nästan hela den vänstra flodstranden. Från nordväst har den undersökta dialekten två grannar. De centrala höglandsmålen sträcker sig fortfarande nästan ända till byn Kalveliai, och längre bort börjar de östra höglandsmålen—puntininkai⁶. De förstnämnda skiljer sig, kan man säga, inte från de centrala höglandsmål som bor bortom dialektens västra gräns (§ 8). Men bortom Šventoji hörs den reducerade vokalen (här uttalas den oftast med en ton av blåst u) inte bara i stället för det gamla korta a i ordslut, utan oftast även i stället för det gamla cirkumflexa -ā, t.ex.: vārnu, šakų, senų. Så uttalas detta -ā också av de östra höglandsmålsborna på högra sidan av Šventoji. De sistnämnda överensstämmer dessutom med de centrala höglandsmålen i uttalet av gamla obetonade ā, ē och diftongen uo (nurė̃t ~ norėti, dėjimas ~ dėjimas; ruñkas ~ rankos, dāvė ~ davė; kulālis ~ kūolėlis). De fonetiska dragen hos de övriga östra höglandsmålen, som ligger bortom den nordvästra gränsen, skiljer sig nästan inte från den undersökta dialektens. De drar bara tillbaka betoningen från en kort ändelse till alla långa stavelser: tōli, vė́tu, jaĩnu, rū́nku, pī́rmi (även om man ibland fortfarande säger: valdžì ~ valdžia, pìrmi). Bland de morfologiska skillnaderna kan nämnas att de östra höglandsmålen bortom den nämnda gränsen använder maskulina substantivformer i singularis dativ som har -m, t.ex.: vaĩkum, paršum, brōlum (|| brōlim) ~ brōlium, piršlum (|| piršlim) ~ piršlium, sūnum, piemenum (|| piemenim) ~ piemeniu. Detta -m har här sannolikt uppstått efter den pronominella dativändelsen i singularis (jfr: anām pirmām kārum, šitām senām žmōgum, samt även lettiska tam labam tēvam ”åt den gode fadern”). Sådana former (med -m) används längs Šventojis strand i Kalveliai, Baraučizna, Dovydiškiai och längre nordvästut i Dainava, Jakūtiškiai, Bielazariškiai med flera. Invånarna vid floden i den undersökta dialekten kallar ibland de östra höglandsmålsbor som bor på andra sidan Šventoji för urėkai (det sägs bero på att ordet aurė används). § 10. Den östra gränsen. Från Ukmergė går denna gräns mellan byarna Graužiečiai — Jogvilai och Paprėniškiai — Inklius, längs den östra sidan av Petrašiūnai och Daugėliškiai, genom Šašuoliai-skogen (invånarna i Pabaiskas kallar den vanligen Šašuolių girė), förbi Širvintos i riktning mot Kaimynai. Öster om den nämnda gränsen finns först rotininkai, vilka, som bekant, återger ett förlängt betonat a utanför ordslut som ett ospänt, svagt labialiserat o med en svag a-klang (ɔ): rĭtas ~ rātas, sŭka ~ sāko, māna (< * māna < * māna) ~ māno, lības ~ lāibas, kŭlnas ~ kālnas, kŭrve ~ kārvė. Även e i samma position blir här mer slutet (> ė): gėras ~ gēras, namėlis ~ namēlis, praštėsnė ~ praštēs-nė, pė́rnii ~ pė́rnai, žėlva ~ Žėlva. Rotininkai-isoglossen, som börjar vid Šventoji, är mycket tydlig hela vägen. Det är bara något svårare att fastställa var den slutar i söder, eftersom den lokala dialekten där nästan har försvunnit på grund av det polska språkets inflytande (§ 5). De sista tydligt rotininkai-talande byarna 8 I de befintliga dialektologiska kartorna (APh, 4 (1933); LKRŽ, 118) är gränsen mellan de centrala och östra höglandsmålen, som från ungefär denna plats (byn Kalveliai) har dragits vidare förbi passet Babaiskas — Gelvonai i riktning mot Musninkai, felaktigt angiven; jfr §§ 7,8. 9 är Beivýdžiai, Sudókiai, Limónys. Enligt äldre människors vittnesmål talades det så även i Zibalųtrakten för några decennier sedan (Karašliškiai, Matūkai, Drubliónys...). Faktum är att man även nu ofta kan höra drag av rotininkai i språket hos den äldre generationen i denna trakt (även om det inte heller är någon ren gammal lokal dialekt): pùkase ~ pàkase, tinži ”där borta”, gėras, didèsnis ~ didesnis, gėri ~ gerti. Utanför den återstående delen av den östra gränsen (Širvintos — Kaimynai) har inga betydande fonetiska skillnader från den undersökta dialekten observerats. Endast i stället för ordets rot förekommer främst in där den gamla diftongen en stod efter l: lintà ~ lentà, lîngvas ~ lengvas. § 11. Den södra gränsen. Den börjar vid Kaimynai och löper längs Musninkais södra sida fram till Neris och därefter längs Neris till den sydvästra gränsen (§ 7). Denna gräns sammanfaller med den dzukiska isoglossen som anges på dialektologiska kartor7. Men i verkligheten Fig. 1. Den sydliga östaukštaitiska dialektens utbredningsområde och gränser. 1 — den sydliga östaukštaitiska dialektens gräns, 2 — den centrala aukštaitiska dialektens gräns, 3 — rotininkai-gränsen, 4 — den dzukiska gränsen, 5 — gränserna för administrativa distrikt, 6 — skogsgränser. 7 Jfr: APh, 4 (1933); LKRŽ, 118. 10 Dzukiska drag förekommer numera sällan även långt söder om denna gräns; till exempel säger man oftast kring Kernavė, Miežionys och Paparčiai: dienà, tik, gaidžāi, švečāi. För 50–60 år sedan talade man här mer dzukiskt, enligt äldre lokalbefolkning. Dessutom säger äldre människor fortfarande ibland gaidžāi, svečiai i stället för gaidėi, švetėi. Man kan säga att de preteritumformer i första person singularis av verb som den äldre generationen använder regelbundet är: āudau ”jag vävde”, vedāu ”jag ledde”, matau ”jag såg”, statāu ”jag byggde”. Sådana former förekommer också i närmare rapt-områden (Janiūnys, Juknónys…). Söder om gränsen är betoningen fast (med undantag för enstaka ord). Ljudsystem 1. Vokaler § 12. Dialekten har följande vokaler: a — som i standardlitauiska; kort: šakà och lång: lãpe ~ lãpė. æ — en pustad (kvantitativt och kvalitativt reducerad) æ; endast kort: auga ~ aūga, stãlas ~ stēlas. e — som i standardlitauiska; kort: vedì, senì och lång: vėde ~ vėdė. æ — öppen, bred (med a-klang) æ; kort: nešù ~ nešu och lång: nẽša ~ nẽša. ē — som standardlitauiskt ė; endast lång: tēvas, katē. ę — en bakåtförskjuten ė; endast lång: lękti ~ lėkti, varlę ~ varlė. i — som i standardlitauiska; kort: visi och lång (något mindre spänd än standardlitauiskt y, i): vìras ~ vyras, žìsi ~ žįsti. u — som ryskt u eller polskt y; kort: prapūlobs ~ prapūlęs och lång: strìkti ~ strykt. o — något öppnare än standardlitauiskt o; endast lång: žmónes ~ žmonės. u — som i standardlitauiska; kort: gulì och lång (något mindre spänd än standardlitauiskt ū, ų): rūkas ~ rūkās. Efter palataliserade konsonanter blir vokalerna a, o, u främre; ibland övergår de till och med i andra vokaler (jfr §§ 75, 76). 2. Icke-stavelsebildande vokaler § 13. I dialekten finns följande icke-stavelsebildande vokaler: i — ett mellanljud mellan i och j: įimtì ~ imti, rõdį ~ rodėi. ų — ett mellanljud mellan u och v: šõkau ~ šokau, turėjų ~ turėjau. 3. Konsonanter § 14. I dialekten finns följande konsonanter: b, d, g, j, k, l, m, n, p, r, s, š, t, v, z, ž. De uttalas i huvudsak på samma sätt som i lk⁹, t.ex.: bãsas, dárbas, gãras, kùrmis, 8 Breddningen av e är dock inte alltid lika tydlig. Av denna anledning, och även för enkelhetens skull i transkriptionen, markeras det breddade e inte härefter med ett särskilt tecken, dvs. i dess ställe skrivs överallt ett vanligt e (utom i det avsnitt där breddningen av e behandlas, § 77). 9 V. Vaitkevičiūtė beskriver, med utgångspunkt i experimentella undersökningar, uttalet av konsonanterna i det litauiska litteraturspråket i sin doktorsavhandling ”Lietuvių literatūrinės kalbos priebalsinių fonemų sudėtis”, se LKK, 1, 5—66 (1957). 11 mãžas, nãgas, pãdas, rãtas, saũsas, šaũkšas, tãkas, vãras, žùras, žãda. Dialektens l är något hårdare än i standardspråket. Konsonanten n, när den står framför de velara k, g, uttalas i dialekten, liksom i standardspråket, som ett bakre tungspetsljud, t.ex.: iñka ~ tiñka, žiñge ~ žengė (n – hårt bakre tungspets-n, ŋ – mjukt bakre tungspets-n; på andra ställen i arbetet betecknas detta n inte med särskilda tecken, dvs. det skrivs överallt n). Sällsynt, främst i ord av icke-litauiskt ursprung, förekommer även konsonanterna f, ch, h, t.ex.: fãbrikas, cha-rãkteris, ahã Framför främre och palataliserade vokaler uttalas konsonanterna mjukt, t.ex.: bė́ržas, dir̃ba, lĩba. Konsonanten j är alltid mjuk, t.ex.: jẽ, jōji ~ jōji, jōja. Se § 89 för en utförligare behandling av konsonantpalatalisering. 4. Affrikator § 15. Dialekten har följande affrikator: c, č, dz, dž. De uttalas liksom i standardspråket; de kan vara hårda och mjuka, t.ex.: cũkras ~ cūkrus, cỹpti ~ čỹpti, čáiža ~ čáižo, če-pšai, ažãki, džiimbinėt, adžabōt ~ atžabōti, džirkšt. 5. Diftonger § 16. Diftongerna är av två slag: 1. Diftonger: ai, au, ai, au, ei, ei, ei, ie, ii, iu, oi, ui, uo, t.ex.: laĩbas, maišas, káulas, lãukas, gálvoj ~ gálvai, dirbau ~ dirbau, vė́das, reĩki ~ reĩkia, žẽvi ~ žievėi, žãlė ~ žolėi, siẽna, kãtei ~ kãtei, žinōjū ~ žinōjau, galvōj ~ galvōj, zũkis, dũona. 2. Blandade diftonger: al, am, an, ar, am, an, el, em, en, er, ėl, ėm, ėn, ėr, em, en, il, im, in, ir, ol, om, on, or, ul, um, un, ur, t.ex.: šáltas, anám, kitán, várna, pẽžam, rùnkan ~ raĩnkon, délmas, kẽmš, sė́nt, vẽrki, vė́l, katám, gerẽsnėn, nẽr < nẽrą, didelėm ~ didelėm, žãlėn ~ žolėn, pĩlnas, šĩmtas, pĩnti, pĩrmas, kòl „kodėl“, laz̃dōm, galvōn, kūlį, stūmą, šūnčia, pùrvas. De ljud som bildar de enskilda leden i diftonger och blandade diftonger uttalas på samma sätt som samma ljud när de inte ingår i diftonger. Endast de enskilda leden i diftongerna ie, uo hörs inte i uttalet. Den första leden i diftongen au (vanligen med fallande ton) uttalas ibland (men inte alltid!) med en svag o-klang, t.ex.: pãukštė ~ paukštė ”fågel”, saũsas ~ saũsas. 6. Triftonger § 17. Dialekten har följande triftonger: iel, iem, ien, ier, uol, uom, uon, uor, uoj (uọj), t.ex.: abĩem, každien ~ kasdien, tuõm, duõnkepė ~ dúonkepė, pùolka ~ pùlka, šlorkas ~ šorkos ”šorai”, trūoj. Triftongerna har uppkommit senare; några av dem, som är sällsynta, förekommer endast i ord av icke-litauiskt ursprung. 12 Vokalism I. Vokalernas kvantitet § 18. I dialekten skiljer man mellan två vokallängder: det finns korta och långa vokaler (om längden hos diftongernas enskilda led, se § 20). De långa vokalerna är dock inte lika långa i dialekten som exempelvis i den sydliga västaukštaitiska dialekten. I Krapt är de något kortare. § 19. Vokalernas kvantitet i dialekten beror främst på betoningen: a) Alla obetonade vokaler är korta i dialekten, t.ex.: (förbetonade vokaler) grūdai ~ grūdai, grįštela ~ grįžtėlė, kušnėlis ~ kašnėlis, lapinis ~ lopynys, makėti ~ mokėti, šakinėti ~ šokinėti, užaliūkas ~ ažuoliukas, vejelis ~ vėjėlis, vitėla ~ vytėlė, žveris ~ žvėrys ”vildjur”; (efterbetonade vokaler) aki ~ akį, akis ~ akys, galvu ~ galvą, gava ~ gavo, kati ~ katę, mokitu ~ mokytų, runkas ~ rankos, rōgesi ~ rōgėse, žēme ~ žemė. b) Betonade vokaler är långa i dialekten, t.ex.: bōga, ōbali ~ ōbuolį, narēs ~ norēs, gīdij ~ gydyti, sūlai ~ siūlai, visū ~ visų, žēvē ~ žievē, žveri ~ žvėrį! Vokaler med fallande accent uttalas något kortare än vokaler med cirkumflexaccent. Båda är dock långa. Dialektens gamla korta vokaler förlängs under betoning och får samma längd som de långa vokalerna av ursprunglig längd, t.ex.: kasti ~ kasti, męsti, rīša, tūri. Se §§ 21a, 27a, 35a, 52, 53, 56, 57, 60, 62—65 för fall då betonade vokaler är korta i dialekten. § 20. a) Varje diftong, betonad eller obetonad, bildar en lång stavelse. De enskilda leden i en obetonad diftong är korta, t.ex.: vaikīti ~ vaikytį, laukų, peiliu ~ peilių, puikybē ~ puikybė, kalbā, kartū, delnū ~ delnų, verki, mirkīti ~ mirkyti, stulpēlis, plumpsēl, pūrvīnas ~ purvynas. b) Längden hos de enskilda leden i betonade diftonger beror på accenten. 1) I diftonger med akut accent uttalas den första leden lång och den andra kort, t.ex.: dālinti, kāulas, svēikinti, bāltas, sārka, gēl, bēri. Vokalerna i och u förlängs när de utgör den första leden i betonade diftonger med akut accent och uttalas, förefaller det, lika länge som a och e i samma position (jfr även § 19b), t.ex.: kilpa, dirba ~ dirba, skinti, stumda ~ stumdo, kūlt. 2) Även de första leden i diftonger med cirkumflexaccent uttalas långa. Dessa diftongers andra led uttalas korta, t.ex.: vėl, gerōj < gerojē, šakōn. 3) I diftonger med cirkumflex accent uttalas den andra leden lång, medan den första är kort, t.ex.: baigk ~ baigti, nāujis ~ nāujas, šveič ~ šveičia, šalnu ~ šalna, daržas, pērka, vilkas, dūmblas. 4) I diftonger som uttalas med en abrupt accent är den andra leden halvlång, medan den första är kort, t.ex.: mažai, matau, sukei, visur, kitam, visam < visamē. c) I diftongerna ie, uo hörs inte någon skillnad i längd mellan de enskilda leden. Troligen uttalas också de enskilda leden i dessa diftonger lika långa, eftersom den akuta och cirkumflexa accenten på ie, uo har sammanfallit, t.ex.: vienas, šienas, juodas, juokas. Detsamma gäller längden hos den första och andra leden i triftonger, eftersom dessa led i dialekten alltid utgörs av diftongerna ie, uo. Triftongernas tredje led uttalas kort, t.ex.: viengubas, dviem, tuom „tuo“. 13 II. Vokalismen i ordstammen 1. Vokaler a10 § 21. Vokalen a har flera olika ursprung i dialekten. Ursprunget till dialektens a, som motsvarar standardlitauiskans a, är detsamma som för standardlitauiskans. Detta a kan vara kort eller långt. a) a av detta ursprung är alltid kort när det är obetonat, t.ex.: akis, katė, maži, sakì ~ sakyti, varì ~ varyti. Kort betonat a förekommer endast i: 1. Enstaviga småord: àš, kàs, tàs, pàc ~ pats, kàt ~ kad, và. 2. Konjunktiv av primära verb och tredje person futurum: kàščė ~ kaščia „kaščiau“, kàstum, kàstu ~ kàstų, kàstumem ~ kàstumėme, kàstumėt ~ kàstumėte, ràstu ~ ràstų; plàks, supràs, ràš. 3. Ljudhärmande ord och verb bildade av dem med suffixen -ėti, -elėti, -erėti: bàkši, bràkši, kràpši, stàpši ~ stàbt; bàksi, bàksim, bàksit, bràkši, kràpsi; bàkštelai ~ bàkštelėti, bàkštelaje ~ bàkštelėjo, bàkštelak ~ bàkštelėk, stàptererė ~ stàbterėti. 4. Ibland singular vokativ, t.ex.: kàti „katyte“ màri „Maryte“. b) I alla andra fall är det äldre korta a betonat och långt i dialekten. Det motsvarar i standardlitauiskan: 1) betonat långt a med cirkumflex accent, t.ex.: àšis ~ àšys, dãra ~ dãro, mãžas; àtlapas, pàbiras ~ pàbiros, pràdalgi ~ pràdalgi; 2) betonat kort a (utom i de fall som anges i avsnitt a) i denna paragraf), t.ex.: kàst, kàzdava ~ kàsdavo, kàsk, kàzdamas ~ kàsd amas; màna ~ màno, tàva ~ tàvo; àbdeda ~ àpdeda, àtveda, pàkelu ~ pàkeliu, pràdeda. I det första och det andra fallet var betoningen utan tvivel orsaken till att vokalen a förlängdes. Man antar att lk i det andra fallet fick betoningen på a först efter det att förlängningen av det ursprungligen betonade a i ordets mitt hade ägt rum (därför förblev a i lk kort även i det andra fallet)¹¹. I dialekten kan det ha gått till så här: antingen fick a i det andra fallet (där det också är kort och betonat i lk) betoningen innan det ursprungligen betonade a hade förlängts, eller så förlängdes dialektens a i det första och det andra fallet inte samtidigt. Om det ursprungligen korta a:s öde i ordslut, se § 53. § 22. Dialektens a, som motsvarar obetonat o i lk, kan ha två olika ursprung: a) härrör från baltiskt ā, som förkortades i obetonad stavelse, t.ex.: dovanų ~ dovanų, lavīs ~ lovỹs, lapinīs ~ lopinỹs, pàmate ~ pàmotė, starai ~ storai, stàvėi ~ stovėti, žmànų ~ žmonių; b) uppkommit ur o i ord av främmande ursprung, t.ex. advakàtas ~ advokàtas. I båda fallen är detta dialektala a alltid kort och vanligen obetonat. Det förekommer med betoning endast i singularis vokativformer, t.ex.: vàverì ”lilla ekorre”, žmànì ”lilla människa”, žmànel ”lilla människa”. ¹⁰ Som utgångspunkt i arbetet tas dialektens fonetiska fakta, närmare bestämt undersöker man först vilka motsvarigheter dialektljudet har i standardspråket, inte tvärtom. För att läsaren vid behov lättare ska kunna hitta vilket dialektljud som motsvarar ett visst ljud i lk, finns i slutet av arbetet register över dialektens motsvarigheter till vokaler och diftonger i lk (se s. 56). För konsonanterna behövs inget sådant register — konsonanterna i lk har i den undersökta dialekten, med några få undantag, samma motsvarigheter. ¹¹ Jfr Būga, LKŽ, 1, XXIII. 14 Om a i ordslut, som motsvarar o i lk, se § 52. § 23. Dialektens a, som motsvarar obetonat uo i lk, härrör från den förkortade diftongen uo. Detta a är alltid kort, t.ex.: aštanũ ~ aštuonių, danėla ~ duonėlė, kadėlis ~ kuodėlis, padėlis ~ puodėlis, šlatėla ~ šluotėlė. Betonat a av detta ursprung förekommer ibland endast i singularis vokativ, t.ex. vãgį ”lilla bär”. Detta a < uo uppkom sannolikt samtidigt som e < ie (jfr § 29). Om dialektens a, som motsvarar uo i lk, i ordslut, se § 52₄. § 24. Dialektens a, som motsvarar e i lk, förekommer i följande fall: a) I början av ord. Detta dialektala a är kort (obetonat) och långt (betonat), t.ex.: aglīnas ~ eglýnas, ašerīs ~ ešerỹs, ažiūkas ~ ežiukas; ãšti ~ ésti, ãšeri ~ ešeri, ãžeras ~ ežeras. Detsamma gäller i diftongerna e- > a-, t.ex.: ainù ~ einù, ait̃ ~ eiti, aižėt ~ iėžėti; alvira ~ Elvyrà, arškėtīs ~ erškėtỹs ”törne”, aržinĩ ~ erzinti. Sådant a- < e- förekommer i dialekten också efter prefix som vanligen slutar på vokal, t.ex.: póažere ~ póežere, paaglīnis ~ paeglinỹs; paaĩti ~ paeiti, praaĩti ~ praeiti, priaĩti ~ prieiti, suažė̃t ~ sueižėti; paãržiñti ~ paerzinti. Men man säger: išéit ~ išeiti, pėreĩt, apeĩ, ateĩ, užeĩ, neĩ (< neiti), aceĩt (< atsieiti), prisiẽt (< prisieiti); nuveĩt, suveĩt. Exemplen visar att stammen e- förblir oförändrad om den föregås av en konsonant. Den konsonanten är antingen en ursprunglig slutkonsonant i prefixet, eller har uppstått genom att en prefixvokal (eller reflexiv partikel) fallit bort (elision har ägt rum), eller har skjutits in (vanligen v, jfr § 99) mellan prefixets och stammens vokaler. Dessa konsonanter hindrade också e- från att övergå i vokalen a-, eftersom e- när de kom in i stammens första stavelse inte längre stod absolut i stavelsens början; jfr hur exemplen ovan uttalas stavelsevis i dialekten: i-šeĩt, pė-reĩt, a-paĩt, a-teĩt, u-žeĩt, neĩ, a-ceĩt, pri-seĩt, nu-veĩt, su-veĩt. Men i andra (särskilt nyare) ord förekommer även i detta fall e- > a-, t.ex.: išsaikvōt (vid sidan av iš-sėikvōt) ~ išsikevoti. Detta visar att det ovan nämnda verbet eiti tillsammans med vissa prefix hade vuxit samman tätt i dialekten redan innan ordinitialt e > a. Ordinitialt e > a är också karakteristiskt för vissa andra (östliga samt centrala och västliga) höglandsmål; det förekommer även i äldre litauiska språkminnesmärken, jfr K. Sirvydas: areli ”örnen” PS I 298₉, Arelo ”örnens” PS II 123₂, vid sidan av essus¹² ”varande” PS I 65₇, ežeran PS I 371₁₈, Ežeran PS II 42₁₉, ežeru PS II 52₁₃. 12 Vissa bokstäver i de äldre skrifterna har ersatts: i stället för ſ, β skrivs s, š; i stället för flera tecken som betecknar konsonanten ž skrivs ett enda — ž. 13 Att e i ordinitial ställning i K. Sirvydas skrifter inte genomgående övergår till vokalen a kan delvis förklaras av att det i vissa östlitauiska höglandsdialekter blir a endast i vissa fall. Till exempel blir detta e- > a- hos dusetierna endast när det aldrig får betoning; i övriga fall uttalas det som i standardspråket (jfr Būga, RR, 2, 20). Men i Sirvydas skrifter förekommer det att samma ord har e i början på ett ställe och a på ett annat, jfr: erszkiečiēs PS I 385₅, erszkiečius PS I 225₁₀₂₈, Erszkiečey PS I 225₈₁₀, erszkiediey PS II 163₁₉ och arškiečiu PS II 166₆. I diftonger i ordinitial ställning skrivs oftast e, t.ex.: eykšite PS I 6₂₄, eykite PS I 6₂₃, eylos PS II 42₁₀, eylas PS II 77₅, elgieta PS I 184₄. I den anonyma katekesen från 1605 finns endast e i början av ord, t.ex.: ésus KA 11₁₄, Esmi KA 12₂₁, eydami KA 19₂₁. Dessutom finner vi i de nämnda minnesmärkena även ergu PS I 32₅, Er ’eller’ PS II 109₁₀, KA 25₉, Ess ’jag’ KA 25₆. Därför kan man anta att under 1600-talets första hälft i vissa östlitauiska höglandsdialekter e- 15 Rapt och i ord av främmande ursprung som nyligen har kommit in i dialekten har det nämnda e- > a-, t.ex. agzama < egzema. I vissa raptområden nära den västra gränsen (Sližiai, Samantónys, Gaviñonys …), liksom hos de centrala höglandsborna utanför denna gräns (Mėdinos, Kunigiškiai, Ūpninkai …), uttalas oftast ie- i stället för e-, t.ex.: iešerìs ~ ešerys, iežùkas ~ ežiukas, iežeras. b) Efter den i dialekten hårdnade konsonanten l (jfr § 84). § 25. Om ursprunget till dialektens a, som motsvarar standardspråkets e efter l, se § 28. § 26. a av olika ursprung. I dialekten förekommer ganska ofta a i stället för standardspråkets e. Detta a kan ha uppstått av flera orsaker: 1. Genom sporadisk hårdnande av konsonanter i vissa ord; jfr § 90. 2. I de östlitauiska höglandsdialekterna övergår e, som aldrig får betoning, om det står efter g, k, š, ž, på många håll till vokalen a¹⁴. På så sätt kan a också ha uppstått i raptord: mėnasìs ’månad’, menasìnis ’månatlig’. e § 27. Vokalen e i dialekten har flera olika ursprung. Dialektens e, som motsvarar standardlitauiskans e, har samma ursprung (< från baltiskt ė). Detta e kan vara kort eller långt. a) Obetonat e är alltid kort, till exempel: genìs ~ genỹs, medaũs, nešù, senì, tekė́t. Kort betonat e förekommer endast i: 1. Enstaviga småord: bè, hè, nè, tè, men nèt ”nėt”. 2. Konditionalis av primära verb och tredje person singularis i futurum: tèpče ~ tèpčia ”jag skulle täcka”, tèptum, tèptu ~ tèptu, tèptumem ~ tèptumėme, tèptumet ~ tèptumėte, nèštu ~ nèštu, vèštu ~ vèštu; dègys ~ dègęs, mès, tèps, vès. 3. Ljudhärmande ord och verb som bildats av dem med suffixen -ėti, -elėti, -erėti: kèpši, krèži, šlèpti, trèpti, žnèk; kèpši, kèpšim, kèpšit, trèpsi, trèpsim, trèpsit; kèpštelai ~ kèpštelėti, kèpštelaje ~ kèpštelėjo, kèpšteladava ~ kèpštelėdavo, kèpštelasu ~ kèpštelėsiu, kèpštelatu ~ kèpštelėtu, kèpštelak ~ kèpštelėk; šlèpteret, šlèpteraje ~ šlèpterėjo… 4. En kort stavelse som fått retraherande betoning, till exempel kèturi, och ibland singularis vokativ: sesù ”lillasyster”. 5. Vissa ord av icke-litauiskt ursprung, till exempel: mètras, manė́vorai ~ manė-v­rai (jfr även § 41b). b) I alla andra fall är det gamla korta e långt när det är betonat i dialekten. Det motsvarar standardlitauiskans: 1) betonat långt cirkumflex e, till exempel: nė́še ~ nėšė, pė́šė ~ pėšė, sė́ne ~ sėnė, žė́me ~ žėmė; ännu inte regelbundet hade övergått till a-. Jfr dessutom K. Eigminas, Anoniminės 1737 m. lietuvių kalbos gramatikos ”Universitas lingvarum Litvaniae” tarmės klausimu, MADA, 1 (8), 169 (1960). a- i enskilda ord, som förekommer i dialekterna i stället för standardlitauiskans e-, kan också ha ärvts från betydligt äldre tider (jfr Otrębski, Gr JL, 1, §§ 293—296). 14 Jfr: Būga, RR, 2, 21; Būga, LKŽ, 1, CXLVIII. 16 2) betonat kort ė (med undantag för de fall som anges i avsnitt a) i denna paragraf), t.ex.: mėšti, mėzdava ~ mėsdavo, mėsim, mėšit, mėškit, mėzdamas ~ mėsdamas; neneše ~ nenešė, nėgeri ~ nėgeri, nėgeria; mažesnis, maželešnis ~ maželėšnis. Förlängningen av dialektens ę, som härrör från baltiskt ę, inträffade utan tvivel på grund av betoning samtidigt med den analoga förlängningen av a (jfr § 21b). Om dialektens ę, som motsvarar fornlettiskt e i ordslut, se § 54. § 28. Dialektens ę, som motsvarar obetonat fornlettiskt ė, härstammar från baltiskt ē, som förkortats i en obetonad stavelse, t.ex.: mėšļnas ~ mėšlynas, rekšnis ~ rėkšnys, sedėti ~ sėdėti, tevaĩ ~ tėvai. Detta e är verkligen kort och vanligen obetonat. Det förekommer betonat endast i singularis vokativformer, t.ex. tėvuk ”lille far!” Efter hårdnat l (§ 84) blir detta dialektala e > a, t.ex.: lakimas ~ lėkimas, pla-nė ~ plėnė ”hinna”. Om e av detta ursprung i ordslut, se § 54. § 29. Dialektens ę, som motsvarar obetonat fornlettiskt ie, härstammar från den förkortade diftongen ie. Detta e är alltid kort, t.ex.: dienõs ~ dienos, megàlis ~ miegalius, me-žieńis ~ miežėnis, pevėla ~ pievėlė, šenauĩ ~ šienauti, venãi ~ vienai. I singularis vokativformer förekommer e av detta ursprung ibland även betonat, t.ex. pėmenūk ”lille herde”. Monoftongiseringen av obetonat ie skedde i dialekten först efter att konsonanten l hårdnat (§§ 84, 85); jfr uttalet av orden leptėlis ~ lieptėlis, ležūvis ~ liežūvis. Om dialektens e i ordslut, som motsvarar fornlettiskt ie, se § 54. § 30. Om dialektens främre a (< ā, ā, uo) > e, se § 75. § 31. Om dialektens e, som uppkommit genom kontraktion eller elision (och motsvarar e och a i intilliggande fornlettiska stavelser), se § 78. ė, ę, o § 32. Dialektens ė, o, som motsvarar Ik ė, o, har samma ursprung som Ik — från baltiskt ē, ā. Vokalerna ė, o uttalas alltid långt i dialekten och är vanligtvis betonade: 1) med den äldre betoningen, t.ex.: bėras, degėsi̇̀ ~ degėsiai, pėdas, rėkį, sėstį, tėvas; mõ-tina, nórį, ōras, sōdas, stōvį, žinōt; 2) med tillbakadragen betoning, t.ex.: mėsas ~ mėsas, rėčiu ~ rėčiu, rėkšniu ~ rėkšnių; ōžka ~ ožka, plōna, stōra, tvōra. Efter det i dialekten hårdnade konsonantljudet l (§ 84) motsvaras ė av > e, som också är genuint långt och betonat, t.ex.: (med den äldre betoningen) palėpe ~ palėpė, pėlėda ~ pelėda, plėšti ~ plėšyti; (med tillbakadragen betoning) glėbu ~ glėbiu, glėbis ~ glėbius. Rapt äldre ė tycks ha blivit mer slutet redan före l:s hårdnande (§ 85), eftersom vi annars nu efter l skulle ha haft inte e, utan en annan vokal (troligast o)¹⁵. Om ė, ę, o i ordslut, se § 55. § 33. I dialekten förekommer ė, o som uppstått genom vokalkontraktion eller elision. Om dessa ė, o, se § 78. ¹⁵ Jfr svėdasai-dialekten: lėkt ~ lėkti, klėtis ~ klėtis, palėpe ~ palėpė (bredvid: brōlis ~ brolis, mātėra ~ motera, nāri ~ nori); jfr V. Valunta, Svėdasų tarmė, dipl. d. (handskr.), 29, 31, Vilniaus valstybinio V. Kapsuko v. universiteto IFF Lietuvių kalbos katedra, 1955. 2. Kalbotyros klausimai, III 17 § 34. I dialekten är första personens plural nominativ av det personliga pronomenet aš mės. I denna form har den långa vokalen ė i stället för det äldre korta e troligen uppkommit genom analogi med jūs (liksom i lk)16. i, u, ī, ū § 35. Vokalerna i, u (korta) har i dialekten flera olika ursprung. a) Dialektens i, u, som motsvarar lk i, u, har samma ursprung som i lk. Oftast är dessa i, u obetonade, t.ex.: kitų ~ kitų, libáit ~ lipdyti, plìkì, visái; buvaũ, guli ~ gulìu, rudùs, šuvà, turė́ti. Endast följande har betonade korta i, u: 1. Enstaviga småord: gi, tik, vis; du, tu. 2. Infinitiven hos primära verb, dessa verbs preteritum-frekventativ, konjunktiv, tredje person i futurum och andra person singular i imperativ, t.ex.: kišti, likti, lipti; ligdavau ~ likdavau, ligdavai ~ likdavai, ligdava ~ likdavo, ligdavam ~ likdavome, ligdavaĩ ~ likdavote; lipčė ~ lipčia ”lipčiau”, lip tum, liptu ~ liptų, liptumem ~ liptumėme, liptumet ~ liptumėte; liks, lips; lik, lipk; lūpti, mūšti, skūsti; muž̌davau ~ mūšdavau, muž̌davai ~ mūšdavai, muž̌dava ~ mūšdavo, muž̌davam ~ mūšdavome, muž̌davaĩ ~ mūšdavote; miščė ~ mūščia, mištum, mištu ~ mūštų, mištumem ~ mūštumėme, mištumet ~ mūštumėte; lūps, sūks; mišk, skirsk. Jfr även § 36b. 3. Ljudhärmande ord som betecknar en mycket kort och svag handling, och verb som bildats av dem med suffixen -ėti, -elėti, -erėti, t.ex.: cyka, blinka, gripšta ~ gribšta, širìkta; cykas, širìks, širìksim, širìksit; širìktelat ~ strykas till, širìktelaje ~ strykte till, širìkteladava ~ brukade strykte till, širìktelas ~ stryker till, širìktelak ~ stryk till; blikšterėi ~ blixtra till, blikšterėje ~ blixtrade till... brūkšt, čūpt ~ čiūpt, krušt, stukt; stūksi, stūksim, stūksit; brūkštelat ~ brūkš-te till, brūkštelaje ~ brūkštelėjo, brūkšteladava ~ brukade brūkštelėjo, brūkštelas ~ brūkštelės, brūkštelak ~ brūkštelėk; čūpterėi ~ čiūpterėti, čūpterėje ~ čiūpte-rėjo... 4. Ibland singular vokativ, t.ex.: ignul ”Ignuli”, pūpì ”lilla ärta”. Om i, u i ordslut med detta ursprung, se §§ 56, 65. b) Dialektens (korta) i, u, som härstammar från baltiskt ī, ū, motsvarar i lk: 1. Obetonade y, ū, t.ex.: gyváte ~ gyvátė, gyvulìs ~ gyvulỹs, pavidė́t ~ pavydėti, virāusis ~ vyriausias; krūtine ~ krūtinė, iššrugos ~ išrūgos, pūsle ~ pūslė, rupė́t ~ rūpėti. I dialekten har dessa i, u ibland också betoning i singular vokativ, t.ex.: virel ”lille man”, sūneluk ”lille son”. 2. I betonade former av futurum tredje person i eller y (< ī), u (< ū), t.ex.: diks (< *digs) ~ digs, gis, lis, pļīs, ris; daris (< *darís) ~ gör, sakīs ~ säger, rašis ~ skriver, varis ~ kan; kommer att vara (< *kommer att vara), džūs ~ džiūs, grūs ~ griūs, lūs. Man får anta att futurumformerna i tredje person ī, ū i dialekten förkortades redan innan dessa formers cirkumflexaccent ändrades till en akut accent. Den senare accenten— 16 Jfr Endzelynas, GF, § 305. 18 Som hade haft en cirkumflexaccent behöll till största delen längden på ī, ū, t.ex.: išžiṙ̇ps ~ ištṙ̇yps, šṅ̇iṗs ~ šṅ̇yps, pūs ~ pūs (även om man ibland också säger nìks bredvid nìks ~ nỳks17. Om i, u i slutet av ordet < som motsvarar ī, ū, se §§ 57, 58, 65₂. c) Dialektens i, u, som motsvarar obetonade ī, ū i Ik, har uppstått ur blandade diftonger in, un. När dessa diftongers tautosyllabiska n försvann (§ 86), blev diftongernas första led förlängda — vokalerna ī, ū. Men eftersom dessa ī, ū var obetonade behöll de inte sin längd och uttalas nu kort, t.ex.: grįštėla ~ grįžtėlė, pažįstamū ~ pažįstamų, tišoti ~ tišoti; apksuštām ~ apskūstām, pasūstais ~ pasūstais. Om i, u i slutet av ord av detta ursprung, se §§ 59, 65₃. d) Dialektens i, u, som motsvarar obetonade ę, ǫ i Ik, har uppstått ur blandade diftonger en, an. Först blev diftongerna en, an i dialekten > in, un18, och ur de senare uppstod ī, u på samma sätt som ur de gamla in, un (se avsnitt c) i detta stycke). Exempel: grįžimas ~ gręžimas; drusūmas ~ dražūmas, kušnėlis ~ kažnėlis, užalūkas ~ ąžuolūkas. I singulara vokativformer kan dessa i, u också vara betonade, t.ex. žūsinuk ”gåskarl”. Om i, u i slutet av ord av detta ursprung, se §§ 61, 65₄. e) I dialekten förekommer också korta i, u av annat ursprung. 1. Enstaviga ord čia, kai, tai, nei (nė), prie, nuo, som oftast fungerar som proklitikor, har blivit: či, ki, ti, ni, pri, nu. 2. Om i som uppstått genom främre förskjutning av bakre vokaler, se § 76. 3. Lk-orden greičiau, (ne)rėkėjo, (ne)reikės uttalas ofta i dialekten: gričāu, (ne)rikėję, (ne)rikės. § 36. Dialektens ī och ū, liksom į och u, har flera olika ursprung. a) Vokalerna ī och ū, som motsvarar Ik y och ū, har utvecklats ur baltiska ī och ū. I dialekten förekommer de endast under betoning. Betoningen är här: 1) den ursprungliga, till exempel: gyvas ~ gyvas, rytas ~ rytas, sakīt ~ sakyti, vīt ~ vyti; dūmai ~ dūmai, grūdas ~ grūdas, lūpas ~ lūpos, rūkas ~ rūkas, ūsai ~ ūsai. 2) retraherande, till exempel: skrinė ~ skrynia, skrīnis ~ skrynias, šlīva ~ slyva, slīvas ~ slyvas; krīvas ~ krūvas, sūnas ~ sūnus, sūras ~ sūrius. b) I dialekten finns ī och ū som har utvecklats ur de gamla korta i och u. Dessa dialektala ī och ū motsvarar korta betonade Ik i och u (med undantag för de fall som anges i § 35a), till exempel: kītas, līka ~ liko, žīna ~ žino, išneše ~ išnešė, prīvežė ~ privežė; būva ~ buvo, mūša, rūdas, tūri, nūvedė ~ nuvedė, sūdave ~ sūdavo. Förlängningen av de gamla korta i och u (beträffande längden, jfr § 19b), som ägt rum i dialekten under betoning, är inte särskilt gammal. Detta framgår också av det faktum att vissa former, som ännu bevarat de gamla korta betonade i och u i dialekten (jfr § 35a), numera ofta uttalas även med långa ī och ū, till exempel: brukade lägga ~ brukade lägga, brukade lägga (vi) ~ brukade lägga (vi); skulle lägga ~ skulle lägga, skulle lägga (vi) ~ skulle lägga (vi); štrīkši ~ striksi; 17 I den sydvästaukštaitiska dialekten (som ligger till grund för Ik) hade, innan metatoni inträdde, sannolikt endast į och ū i tredje person singularis futurum av primära verb förkortats, medan längden hos į i sekundära verb hade bevarats här. 18 I behandlingen av konsonanten l:s förhårdning (§ 85) berörs även frågan om åldern hos diftongerna am, an, em, en > um, un, im, in. Därför behandlas frågan inte särskilt någonstans i kapitlet om ”vokalismen”. 19 jag brukade … ~ jag brukade …, brukade … ~ brukade …; vi skulle …, vi skulle … ~ vi skulle till …; vände sig, skulle vända sig. Det innebär att förlängningen av korta betonade į, u i vissa fall fortfarande sker i dialekten. c) Dialektens į, ū, som motsvarar standardlitauiskans betonade į, ū, har uppkommit ur in, un på samma sätt som dialektens i, u, som motsvarar standardlitauiskans obetonade i, u (§ 35c), medan ursprunget till dialektens ī, ū, som motsvarar standardlitauiskans betonade ę, ą, är detsamma som för dialektens i, u, som motsvarar standardlitauiskans obetonade ę, ą (§ 35d). Dessa ī, ū förkortades dock inte i dialekten när de var betonade, dvs. de behöll sin längd, till exempel: … ~ …, … ~ …, … ~ …, … ~ …, … ~ …, … ~ …; … ~ …, … ~ …, ek ~ ek, … ~ …, … ~ …, … ~ …. § 37. I ordstammen förekommer bl (främst i ljudhärmande ord) i stället för standardlitauiskans i, y efter sporadiskt förhårdnade konsonanter, jfr § 90. Om bl, som förekommer i ordslut i stället för äldre en efter l, se § 85. 2. Diftonger Diftonger ai (ai) § 38. Dialektens diftong ai har flera olika ursprung. a) Dialektens ai, som motsvarar standardlitauiskans ai, har samma ursprung som i standardspråket. I dialekten förekommer denna diftong både obetonad och betonad, t.ex.: daiktù ~ daiktų, laikīt ~ laikyti; daiktas, raitas, kraĩpa ~ kraĩpo. b) I dialekten förekommer också diftongen ai med sekundärt ursprung: 1. Om dialektens ai, som motsvarar standardlitauiskans ei i början av ord, se § 24a. 2. I stället för standardlitauiskans ei: 1) efter ett velariserat l (§ 84), 2) efter sporadiskt velariserade konsonanter (§ 90). 3. I vissa ord i stället för standardlitauiskans diftong ui (§ 42). 4. Uppkommen genom vokalkontraktion eller elision (§ 78). I stället för den obetonade diftongens ai:s första led uttalas ibland ett nasalt a i dialekten (det andra ledet i > į), t.ex.: baišáuse ~ baisiausia, gaĩdžiukai ~ gaidžiukai, kaĩlinė ~ kailiniai, vaĩkam ~ vaikám. En sådan övergång av diftongen ai till ąi är dock inte regelbunden. Den förekommer oftare i äldre dialekttalares språk, medan yngre nästan alltid uttalar obetonat ai i ordstammen som i standardspråket. Om ai, ąi i ordslut, se §§ 66, 67. au (aų) § 39. a) Dialektens au, som motsvarar standardlitauiskans au, har samma ursprung som i standardspråket. I dialekten förekommer den både obetonad och betonad, t.ex.: aus̃ti ~ aus̃ti, augiĩt, klausīt ~ klausyti; auga, kaũlas, laũkas. 20 b) I egennamn av icke-litauiskt ursprung motsvarar dialektens au sällan det litauiska standardspråkets eu i ordinitial position, t.ex.: auriopa ∼ Europa, augienije ∼ Eugenija. I stället för den obetonade diftongens au första led a hörs ibland i dialekten en frikativ a (den andra leden är u > ų), t.ex.: daugiau ∼ daugiau, daugiause ∼ daugiausia, sudaužau ∼ sudaužiau. Ett sådant uttal är dock typiskt (men inte regelbundet!) endast för den äldre generationens talare, medan de yngre nästan alltid uttalar obetonat au i ordstammen som i litauiskans standardspråk (jfr även § 16). Om au, aų i ordslut, se §§ 66, 67. ei (ii) § 40. a) Dialektens ei har huvudsakligen samma ursprung som i litauiskans standardspråk. Detta ei motsvarar standardspråkets ei (jfr även § 38b). I dialekten är ei både obetonat och betonat, t.ex.: šveikatà, šeimìna ∼ šeimýna, meiženai ∼ Meižėnai ”en by i Kulniškiai kommun”; veidas, sėila ∼ sėlė, kreivas. b) Mer sällan förekommer i dialekten en diftong ei av annat ursprung. 1. Om dialektens ei som uppkommit genom kontraktion (och som i standardspråket motsvarar e ir i i angränsande stavelser), se § 78. 2. Adverbet taip uttalas i dialekten tėp. Obetonat ei övergår ibland i dialekten till įi, t.ex.: (ne)riikėję ∼ nereikėjo, gričią ∼ greičiau, kri̇̄varunkis ∼ kreivaraṅkis, kri̇̄vuliōt ∼ kreivuliuoti. Ett sådant ei > įi förekommer dock främst i den äldre generationens tal, medan de yngre uttalar denna diftong i ordstammen som i litauiskans standardspråk. Om ei, įi i ordslut, se §§ 66, 67. ie, uo § 41. a) Dialektens ie, uo, som motsvarar standardspråkets ie, uo, har samma ursprung som i standardspråket¹⁹. I dialekten förekommer dessa diftonger endast under betoning: 1) med ursprunglig betoning, t.ex.: pienas, vienas, niekas, šienas; duona, juoktis, kuodas, púodas; 2) med tillbakadragen betoning, t.ex.: diena, šviesa, vieni; agūona, aštuoni, krūopa. b) Diftongerna ie, uo förekommer i dialekten i ord av icke-litauiskt ursprung i stället för standardspråkets korta betonade (eller i dialekten betonade) e, o, t.ex.: kieviškas ”kemisk”, faniera ”faner”, agranūmas, armūnikas, bikūnas ”bacon”, kilūometras, papirbėsas. Den nämnda ė-ljudets övergång till diftongen ie är mindre vanlig, medan standardspråkets ò, när det förlängts i dialekten, så gott som regelbundet övergår till uo. c) ie, uo av annat ursprung: 1. Diftongen uo uttalas i dialekten i stället för standardspråkets o i följande adverb: kuožai ”tills”, lik šuolai ”ända tills nu”, tuolai ”då”. 2. Om dialektens ie som uppkommit genom kontraktion (motsvarande standardspråkets i och a i intilliggande stavelser), se § 78. Obetonade ie, uo har i dialekten monoftongerats (> e, a), se §§ 23, 29. Om ie, uo i ordslut, se § 68. 19 Jfr Endzelynas, GF, §§ 14, 15. 21 ui § 42. Dialektens ui motsvarar standardspråkets ui och har samma ursprung20. Denna diftong är sällsynt i ordstammen. Den förekommer bara i ett fåtal andra litauiska ord, t.ex.: išgūnīt ~ išgūnyti ”driva ut”, mūistītis ~ muistytis, zūit, (futurum, 3:e person) zuīs (bredvid: žūjīt ~ žūjyti, žūjis ~ žūjys), och ibland i äldre lånord från slaviska språk (i stället för slaviska y), t.ex.: bužlis (jfr ryska боль), smūike ~ smuikė ”fiol” (jfr vitryska смыкъ), tūnas (jfr ryska тын, polska tyn). I lånordet muilas (jfr ryska мыло) och dess avledningar har diftongen ui i dialekten oftast blivit ai eller ai, t.ex.: maīlas | maīlas, išsimaīlinti || išsimažlinti < išsimuilinti, mailūotas || mailūoras. Om diftongen ui i ordslut, se § 69. Blandade diftonger Äldre blandade diftonger § 43. Dialekten har, liksom standardspråket, 16 äldre blandade diftonger. Vissa av dem (am, an, em, en, som har utvecklats till andra diftonger) förekommer dock numera mycket sällan. al, ar § 44. Dialektens al, ar har uppkommit: 1. Ur äldre al, ar. I standardspråket motsvaras de av samma diftonger, t.ex.: galvà, kâlt; kárvė ~ karvė, márti. 2. Ur el, er i ordinitial ställning, jfr § 24a. el, er § 45. Dialektens el, er motsvarar samma diftonger i standardspråket och har samma ursprung, t.ex.: delnâi, kélmas, velkù; šérdàs, béržas. il, ul; ir, ur § 46. Dialektens il, ul, ir, ur, som har motsvarigheter i standardspråket lk, har samma ursprung som lk, t.ex.: vilkai, pilnas, pilvas; pulkas, pūlti; kelžvirtas, mirtis, žirnis; gurklys ~ gurklys, pūrti ~ purtyti. Om il, ul, ir, ur i verbens presens, som uppkommit genom metates, se § 94a. im, um; in, un § 47. Dialektens diftonger im, um, in, un har olika ursprung. 1. Dialektens im, in, um, un, som har motsvarigheter i standardspråket lk, har samma ursprung som lk, t.ex.: įimti ~ imti, kīmštas, gimdīti ~ gimdyti; gumbas, dūmt; atminītis, minkštas, plīnka; ungurys ~ ungurys, sūnkiai ~ sunkiai, smunka. 2. Dialektens um, im, un, in, som motsvarar standardspråkets am, em, an, en, härrör från de gamla blandade diftongerna am, em, an, en, t.ex.: kumpėlis ~ kampėlis, sūntis ~ sámtis, kùmpas ~ kampas; kimpinė ~ kempinė, pímpe ~ pémpė, tīnpīt ~ tenpti; lun- 20 Jfr: Endzelynas, GF, § 18; Otrębski, GrJL, 1, § 244. 22 kai ~ lankai, pūntis ~ pāntis, ruṅkas ~ rankos; ki̇ntėi ~ kentėti, žintas ~ žentas, pi̇nktas ~ penktas. Dėl am, em, an, en > um, im, un, in amžiaus žr. § 85. 3. Om dialektens un, som motsvarar standardspråkets en efter l, se § 85. am, an, em, en § 48. Eftersom de gamla am, an, em, en har utvecklats till andra diftonger (§ 47₂), är dessa diftonger numera sällsynta i dialekten. De förekommer endast i följande fall: 1. em, en förekommer i infinitiven och dess avledningar hos sådana verb där dessa diftonger bryts upp i presens och preteritum, eller endast i preteritum, det vill säga den första leden ingår i en stavelse och den andra leden i en annan. Exempel: sė́mti, sėmdava ~ sėmdavo, sems, semk, semtu ~ semtų greta: semu ~ semiù, sėmi ~ sėmia, sėme ~ sėmė; vė́mti, vėmdava ~ vėmdavo, vems, vemk, vėmtu ~ vėmtų greta: vemu ~ vemiu, vėmi ~ vėmia, vėme ~ vėmė; tė́mti, tėmsta, tėms, (su)tėmtu ~ (su)tėmtų greta: tēma ~ tēmo; gyvė́nti ~ gyventi, gyvė́ndava ~ gyvėndavo, gyvė́ns ~ gyvėns, gyvė́nk ~ gyvė́nk, gyvė́ntu ~ gyventų greta: gyvenu ~ gyvenù, gyvenai ~ gyvenau; kutė́ni, kutė́ndava ~ kutėndavo, kutė́nsu ~ kutė́nsu, kutė́ns, kutė́nk, kutė́ntu ~ kutėntų greta: kutė́no, kutė́na ~ kutė́no; sė́nti, sėnsta, (pa)sėns, (ne)sėnk, (pa)sėntu ~ (pa)sėntų greta: (pa)sėna ~ (pa)sėno. Några motsvarigheter med am, an finns inte. 2. em, en förekommer i verb där de växlar med im, in (ī) i stammen, till exempel: kimšti, kemša, kimša ~ kimšo; krimšti, kremčia, krimta ~ krimto; lįsti ~ lįsti, lenda, linda ~ lindo; rinkti, renka, rinka ~ rinko; šli̇nkti, šlenka, šlinka ~ šlinko. De växlingar mellan am, an som uppstått i samma verb på grund av vokalväxling i stammen har i dialekten övergått till um, un, t.ex.: kumšči̇t ~ kamšyti, krumti̇ ~ kramtyti, lūndžei ~ lāndžioti, rūnkėt ~ ránkioti, slūnkėt ~ slánkioti. 3. an, en (före b, p > am, em) förekommer i presensstammen, där de uppkom genom inskottet n, t.ex.: užā́kti, užā́ka, užā́ka ~ užā́ko; nukā́pti ~ nukābti, nukāmba (< nukānba), nukā́ba ~ nukā́bo; šlā́pti, šlaṁpa (< šlaṅpa), (pa)šlā́pa ~ (pa)šlā́po; sutā́pti, sutaṁpa (< sutaṅpa), sutā́pa ~ sutā́po; gė́sti, gėnda, gė́da ~ gė́do; (nu)sė́kti, (nu)sė́nka, (nu)sė́ka ~ (nu)sė́ko; (pra)smė́kti ~ (pra)smė́gti, (pra)smė́nga, (pra)smė́ga ~ (pra)smė́go; (su)glė́pti ~ (su) glėbti, (su)gleṁba (< (su)gleṅba), (su)glė́ba ~ (su)glė́bo; apšė́pti, apšėṁpa (< apšėṅpa), apšė́pa ~ apšė́po; 23 žlėp̃ ~ žlebti, žlemba (< žleñba), žleba ~ žlebo; brišti, brenda, brida ~ brido; krišti, krenčia, krita ~ krito; skrišti, skrenda²¹, skrida ~ skrido; šni̇̀kti ~ snigti, šneñga, šni̇̀ga ~ snigo. I ordstammen förblir en (em), som uppkommit genom ett inskott, alltid intakt, medan an (am) i vissa ord har utvecklats till un (um), t.ex.: acruñda < atsirañda, nesuprañta < nesuprañta. Detta un (um) förekommer dock främst endast i den äldre generationens tal; den mellersta generationen (för att inte tala om de yngre) uttalar här vanligtvis an (am): acrañda, nesuprañta (jfr även § 94a). 4. I enstaka andra ljudhärmande ord, t.ex.: ãm, am̃ ”om en hunds läte”, amsẽt, amsi; krañki-krañki ”om en kråkas eller korps läte”, grem̃ž-grem̃ž, gremši-grem̃šti ~ gremžt-gremžt ”ljudet av att gnugga, skrapa”. 5. I enskilda ord, oftast sådana som nyligen har lånats in i dialekten, t.ex.: ãmžis ~ amžius, am̃žinas, kambaris ~ kambarys, bañgą, bañdimai ~ bañdymai, krañtas, mañkyt ~ manyti, sañdelis ~ sandėlys, vañgeriškė ~ vangiarỹkštė ”vingiarykštė”, ańtkapis, ańtpečiai ~ antpečiai, beñgi < beñtgi. 6. I vissa egennamn, t.ex.: patámsis ~ Patámsis (ett efternamn som sannolikt har kommit in i dialekten från annat håll), samantónis ~ Samantónys (en by), mančiū̃nai ~ Mančiūšėnai (en by). 7. I ord av icke-litauiskt ursprung, t.ex.: ambulatorijoje ”poliklinik”, anglas, bankas, dakūmentas ”dokument”, fundámentas. I ord av detta ursprung motsvarar dialektens am, an också obetonat om, on i standardspråket, t.ex.: kambáinas ~ kombáinas, kampúotas ~ kompótas, kantúora ~ kontorà. Om sekundärt uppkomna am, an, em, en i ordstammen, se § 49; i ordslut, se §§ 72, 73. Sekundärt uppkomna blandade diftonger § 49. När antalet stavelser i ett ord minskar och ljuden i två intilliggande stavelser smälter samman till en stavelse, uppstår nya blandade diftonger. I dialekten kan diftongernas första led vara: a, e (motsvarande standardspråkets a, e och obetonade o, uo; ė, ie), i, u (motsvarande standardspråkets obetonade i, y; u, ū), ī, ū (motsvarande standardspråkets betonade i, y; u, ū), ė, o (motsvarande standardspråkets betonade ė, o), och det andra ledet — konsonanterna l, m, n, r (motsvarande samma ljud i standardspråket). Sekundärt uppkomna blandade diftonger är sällsynta i ordstammen. De förekommer oftare endast i följande fall: 1. I den första leden av sammansatta ord utan fogevokal, t.ex.: žalmaŕge ~ žalmar̃gė, dvárpanis ~ dvárponis, plongalỹs ~ plongalỹs, stargalỹs ~ storgalỹs, dañkepė ~ duonkepė, žemdi̇̀rbis ~ žemdirbys, žémuogė || žėnuogė ”jordgubbe”, šėmpjėvės ~ šienpjovys, vem̃plaũkis ~ vienplaukis, venmaŕškinis ~ vienmarškinis, ventuŕtis ~ vienturtis, tópermaikės ~ pópermaikės, dektindaris, žvirdabės ~ žvyrduobės, šūnmazgis, šūnkelis, vidūrnakis, sūŕmaišelis ~ sūrmaišelis, raudónligė ~ raudonligė. 21 Formerna brenda, krenta, skrenda från östaukštaitiska dialekter har också kommit in i det litterära språket. Jfr J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, 1, 264, Vilnius, 1957. 24 2. När vokaler eller diftonger i ordslut har fallit bort, t.ex.: áns < ánas ”han”, adgal || adgãl ~ tillbaka, ìr < är, vidur, dėl ~ för (i proklis), vėl, kòl, lìk šòl ~ ända till nu, šiñden < i dag, ūñtan ”Antanas”, stàsiul ”Stasiulis”. 3. När en vokal (oftast i) har fallit bort inuti ett ord, t.ex.: kėlnes < kėlinės, šulnìs < šulinys, dvìlika < dvylika, keturiòlika < keturiolika (för fler exempel, se § 79). I ordstammen uttalas blandade diftonger av sekundärt ursprung oftast med fallande accent, oavsett vilken accent de stavelser som bildade dessa diftonger hade. Accenten hörs mindre tydligt endast hos sådana betonade diftonger vars första komponent är ė eller o (i detta fall skrivs tecknet för medelaccent överallt). Längden hos de första komponenterna i, u, Ik, vilka motsvarar såväl į, ū som ỹ, ū̃, är densamma, t.ex.: šùngrìbis ~ šungrybis, sùrmaišelis ~ sūrmaišelis (om längden hos diftongernas komponenter, se även § 20). Om blandade diftonger av sekundärt ursprung i ordslut, se §§ 71—73. 3. Triftonger § 50. Triftonger är sällsynta i ordstammen och förekommer endast i följande fall: 1. När diftongerna ie, uo och konsonanterna l, m, n, r, j i intilliggande stavelser smälter samman till en stavelse till följd av sammansättning, försvagning av en ändelse eller bortfall av en vokal, t.ex.: pet’žiem ~ peržiem, pieṁburnis ~ pienburnis, šieṁpjovė ~ šienpjovė, kaž-dien ~ kasdien, šuolpalaikis, venuòlka < vienuòlika, venuòlktas < vienuòl iktas, duònkepė ~ duonkepė, tuòj < tuojau. 2. Triftongen ien förekommer i presensformer av verben likti och migti som har nasalinskotts-n, t.ex.: liẽnku ”jag blir kvar”, liẽnki ”du blir kvar”, liẽnka ”han/hon blir kvar”; užmiẽnga ”han/hon somnar”, už-miẽga, užmiẽngam ”vi somnar”. 3. I ord av icke-litauiskt ursprung har triftongerna uol, uom, uon, uor uppkommit ur diftongerna ol, om, on, or, när kort o i dialekten övergått till uo (jfr § 41b), t.ex.: può lka ~ pòlka, pòmpa ~ pòmpa, frùontas ~ fròntas, nuòrma ~ nòrma. På liknande sätt har triftonger uppkommit även i litauiska ord: (ìki) kùol < (iki) kòl, (ìiki) tùol < (iki) tòl. Triftonger är i dialekten alltid betonade; obetonade triftonger blir diftonger, t.ex. papergalìs ~ popiergalys (jfr även § 49). Om längden hos triftongernas enskilda komponenter, se § 20c. Om triftonger i ordslut, se § 74. 4. Växling mellan rotvokaler § 51. I dialekten finns växlingsserier för vokaler i samma rot, liksom i Ik. Några exempel: 1. e-serien (e-ė-i-ī-a-o): bėr̃, bėr̃alas, bir̃dė ~ byrėti, bar̃styti ~ barstyti; brendì, brìšti, bridė ~ brydė, brastù; drėbì ~ drėbia, drėbė ~ drėbti, dripì ~ dribti, drabstì ~ drabstyti, dròblis ~ dròblius; gėna ~ gėna, gìnti „(driva) korna in“, ganì ~ ganyti, naktigònė ~ naktigonė; mėna, užmìnti, manì ~ manyti, išmanė ~ išmonė; 25 měšti, měti ~ mėtyti, sůmatas ~ sąmatas; nėšti, nėščiai ~ nėščiai || nãščiai ~ nėščiai; tverti, tveriu ~ tveriu, tverė ~ tvėrė, tvārstyti ~ tvārstyti, tvorà ~ tvorą; vėšti ~ vėžti, pravėžda, važinė́ti. 2. i eilė (i-ī-ie-ei-ai): dīkti ~ gro, diẽgas, daigìn­ti; levande ~ levande, atsigeivėlai ~ atsigeivėlėti, gaĩs, gaivdìti; knìšti, knìšlįs ~ knyslys, knáisė ~ knąsioti; likė, lienku ”jag blir kvar”, laikì ~ hålla, palaikis; miti̇̀ni, mintà, metelìs ~ metėlys ”metelis”, maitìnti; sijė ~ sijà, atãsėję || atãseje ”satosaja”, pásaitas; šnìkti ~ snöa, šniẽgas, šnegelóti ~ sniegelióti, snaigelóti ~ snaigelioti ”snöa lätt”. 3. u eilė (u-ū-uo-au-o): blūvōti ~ bliúvoti, blãut ~ bliáuti, blovóti ~ bliovoti; gniužt, gniũšte, gniãužti ~ gniužti, gniūžte, gniaužti; klūpì, klūpėt ~ stå på knä, klãuptis; lūkterė́t, lūkterė́ti, lū́kuruot ~ lūkterėti, lūkuriuoti, laũki; lūpì, lū́obas, laupì ~ laupyti; usnū́sti ~ somna om, snūda ~ sömn, snaũsė; stū́buras ~ stūburas ”stubbe, resterna av ett fällt träd”, stabrìs ~ stuobrys || stuobris ”stubbe; en klumpig person”. III. Vokalismen i ordslut 1. Balsiai a § 52. I dialekten har det gamla korta a i ordslut utvecklats till andra ljud (se § 53). Det har bevarats endast i pronomenen anàs, katràs, viskàs. Det a i ordslut som nu förekommer i dialekten (det är alltid kort) har följande ursprung: 1. Från det gamla långa akuta (betonade och obetonade) a. Det motsvarar en kort a, med samma ursprung, till exempel: lazdà, galvà, šakà, gerà, visà; dúona, píeva, šlóta, stórą. 2. Iš senojo ilgojo nekirčiuoto tvirtagalio a. Šis tarmės a Ik atitinka nekirčiuotą o, pvz.: laũka ~ laũko, stãla ~ stãlo, mãža ~ mãžo; lãzdas ~ lãzdo, siẽnas ~ sienos, stóras ~ stóras; áuga ~ áugo, áugdava ~ áugdavo, būva ~ būvo, dára ~ dáro. Förkortningen av de gamla accentuerade och cirkumflexa ā i ordslut skedde inte samtidigt. Att det gamla ā övergick till vokalen o (§§ 32, 55) visar att vid tiden för denna övergång hade endast betonat ā i ordstammen (både med akut och cirkumflex accent) och betonat cirkumflex ā. i ordslut bevarat sin längd i dialekten. Alla övriga gamla ā (obetonade i ordstammen och ordslutet, liksom betonade med akut accent i ordslutet) hade redan förkortats, och därför påverkade den nämnda övergången (till vokalen o) dem inte. 26 Det korta a som numera förekommer i ordslut i alla litauiska dialekter i stället för det äldre obetonade och betonade akutiska ā visar också att dess förkortning är äldre än förkortningen av det obetonade cirkumflexa ā, som är gemensam endast för de samogitiska och nordliga höglandsdialekterna. Dessutom är det obetonade cirkumflexa ā i vissa nordliga östliga höglandsdialekter ännu inte helt förkortat, utan uttalas halvkort, t.ex.: (gen. sg.) atóla ~ atólo, várga ~ várgo, (gen. sg., nom. pl.) ãdatos ~ ãdatos, rūnka.s ~ rankos (Debeikiai, Kamajai, Karsakiškis...). 3. Från äldre ē efter l, jfr § 54. 4. Från obetonat uo i ordstammens slut. Detta a motsvarar uo, t.ex.: rėma ~ rėmuo, rátasi ~ rátuose, šódasi ~ šóduose. α § 53. a) Dialektens α, som motsvarar kort a eller e i lk, är: 1. I stället för äldre kort a efter en hård konsonant, t.ex.: (i öppen ändelse) áuga, ãuna, būna ~ būna, dirba, dúoda, kìla, nẽša; (ne)gẽra, kãršta, šálta; (i sluten ändelse) áidamas ~ eidamas, ártas, báltas, dárbas, kárštas, laũkas, pìrmas, vìenas. 2. I pluralis ackusativändelsen i stället för: 1) a < ā efter hårda konsonanter, t.ex.: (obetonat) báltas, gálvas, geltónas, póras, várnas; (betonat) geràs, kasàs, kitàs, runkàs ~ rankas, šakàs, visàs. 2) e < ē efter l, t.ex.: (obetonat) didelàs ~ didelės, žólas ~ žolės; (betonat) kalès ~ kalės, kaulès ~ kiaulės, varlàs ~ varlės. Uppkomsten av reducerat (kvantitativt och kvalitativt reducerat) a (α) är utan tvivel en följd av förkortningen av ordändelsen²². Rapt α ur kort a måste ha uppkommit ganska tidigt — redan före förkortningen i ordslut av cirkumflexiskt (obetonat) och akutiskt (obetonat och betonat) ā, dvs. före deras övergång till kort a i dialekten (§ 52). I annat fall skulle även det senare a, som härstammar från de nämnda äldre ā, ha övergått till α²³. Pluralis ackusativformernas α uppkom sannolikt samtidigt som α från äldre kort a. När tautosyllabiskt n²⁴ föll bort ur ändelserna i de nämnda formerna för mycket länge sedan, förkortades även den kvarvarande första komponenten ã i den tidigare diftongen, tydligen ganska tidigt (redan före förkortningen av äldre -ā). Lika gammalt måste också ha varit ändelse-ē i pluralis ackusativ > ē, som efter härdat l i dialekten dessutom övergick till α (jfr även § 64). b) I dialekten förekommer den reducerade vokalen α också i stället för obetonat (ursprungligt eller till följd av accentförskjutning) u i ordslut efter en hård konsonant. Men u > α förekommer inte lika regelbundet som kort a. α uttalas oftast i sluten ändelse ²² Om förkortning av ändelser i andra höglandsdialekter, se Vl. Grinaveckis, Galūnių trumpėjimas lietuvių kalbos tarmėse, PIMD, 8, 100 tt. (1959). ²³ Verbets būti-form i presens tredje person uttalas i dialekten oftast utan slut-a: ãir (negativ form nẽr), men även i oförkortad form: ẽira ~ yra (nẽra ~ nėra). Här har a inte övergått till α, möjligen därför att formen betraktas som ett gammalt substantiv, som också hade ett slut-ã (jfr Endzelynas, GF, § 334). ²⁴ Jfr: K. Širvydas pluralis ackusativ wisas PS I 4₉, weislingas PS I 48₅ och singularis instrumentalis plunksnu PS I 106₃, nasztu PS I 52₁₁; i Debeikiai, Obeliai m.fl. pluralis ackusativ runkas ~ rankas och singularis instrumentalis runku ~ rankų. Jfr dessutom: Endzelynas, GF, § 212; Endzelīns, Gr, § 256. 27 i stället för dialektens u < ū, t.ex.: lietas ~ lietus, rūkštas ~ rūgštus, sūras ~ sūrus, sūnas ~ sūnūs, tuṙgas ~ turgus, žmogas ~ žmogus (|| lietus, sūrus, jfr § 65); mer sällan förekommer det också i stället för dialektens u av annat ursprung (< ū, ūo osv.), t.ex.: saldas ~ saldūs, gražūs ~ gražūs, (gen. sg., nom. pl.) pūodas ~ pūodis, sūnas ~ sūnus. Se § 63 om dialektens a:s utveckling efter palataliserade konsonanter och j. e § 54. Dialekten har endast ett kort e i ordslut. Det finns dock inga tillförlitliga exempel där det gamla korta e har bevarats (om vokativ i singularis på -e, se § 64). Det nuvarande e:et i ordslut har uppkommit: 1. Ur det gamla obetonade ē. Detta dialektala e förekommer i öppen och sluten ordslutsposition och motsvarar obetonat ė i standardlitauiska, t.ex.: kārve ~ kārvė, lāpe ~ lāpė, medine ~ medinė; āre ~ ārė, kāse ~ kāsė, māte ~ mātė, sāke ~ sākė; (gen. sg., nom. pl.) kārves ~ kārvės, lāpes ~ lāpės, žēmes ~ žēmės, medines ~ medinės. Efter hårdnat l (§ 84) motsvaras detta dialektala e av > a, t.ex.: sāula ~ sāulė, kēla ~ kēlė; sāulas ~ sāulės. Förkortningen av obetonat ē (som också är karakteristisk för andra nordliga höglandsmål) inträffade utan tvivel samtidigt med förkortningen av obetonat cirkumflex-ā i ordslut (§ 52). I likhet med många andra litauiska dialekter har -e < -ē fallit bort från verbens former i första och andra person pluralis (i alla modus och tempus), t.ex.: tūrim, turėjom ~ turėjome, turėdavom ~ turėdavome, turėsim, turėkim, turėtumen ~ turėtumėme; tūvit, turėjēt ~ turėjote, turėdavāt ~ turėdavote, turėsi̇t, turėkit, turėtumet ~ turėtumėte. Det mjuka ändelse-t²⁵ i formerna för andra person pluralis visar att det efterföljande e:et föll bort i dialekten förhållandevis nyligen. Även de gamla skrifterna visar detta. Exempelvis dominerar fortfarande former i första och andra person pluralis med slutligt e i den anonyma katekesen från 1605 och i K. Sirvydas ”Punktuose sakymų”: tūrime KA 27₁₂,₁₄, pramineme KA 11₇, bīsi̇me KA 53₂₈, daritume PS I 6₁₁, dirbome PS I 17₅, pirksime PS II 78₃, klausikime PS I 83₁₇, daritumi̇me PS II 182₃; žinote PS I 1₁₅, Sedesite PS I 5₅, Astrokite PS I 6₂₈, ne imtumite PS II 6₂₇. I samma skrifter förekommer dock redan de nämnda verbformerna också utan detta -e, t.ex.: norim PS I 85₂₉, nesimokiem PS I 17₁₀; pasiputet PS I 279₂₉, nepažinot PS II 109₁₇. 2. Ur den obetonade diftongen ie. Detta dialektala e motsvarar obetonat ie i standardlitauiska, t.ex.: diṙpses ~ dirbsies, kārstises ~ karstysies, mōkises ~ mokysies. 3. Om e som uppkommit ur dialektens främre a (< á, obetonat gammalt cirkumflex-ā, obetonat uo), se § 75. ē, ė, o § 55. ē, o i ordslut har uppkommit ur de gamla betonade circumflexa ē, ā. I Lk motsvarar de betonade ė, o av samma ursprung, till exempel: gẹsmē ~ giesmė, katē, žēvē ~ žievė; dabēs ~ duobės, katēs, žēvēs ~ žievės; 25 I dialekten uttalas -m i formerna för första person pluralis hårt. 28 anõ, kakõ ~ kokiõ, takõ ~ tokiõ; barzdõs, galvõs, lazdõs, mažõs, naujõs. Efter hårdnat l (§ 84) blir ė > e, till exempel: kalė ~ kalė, žalė ~ žolė; kalės ~ kalės, žalės ~ žolės. Det gamla betonade ė i ordslut, liksom i stammen (§ 32), måste enligt rapt ha blivit mer slutet redan före l:s hårdnande; annars skulle man efter l här nu inte uttala e, utan ett annat ljud26. i, ī § 56. Dialektens į (kort), som har uppkommit ur det gamla korta i, förekommer i både öppen och sluten ordslutställning och motsvarar i Lk i av samma ursprung, till exempel: aštì ~ ešti, nieštì ~ niežtì gālì, stōvì, tūri; (nominativ singularis) akìs, ausìs, naktìs, vagìs. Det gamla korta i i öppen ordslutställning har ibland fallit bort, till exempel: šiom < šiuomi, tuom < tuomi, manim < manimi, medum < medumi. (Jfr.: savim PS I 93₂₅, sunum PS I 24₁₂, 74₂, žmogum PS I 10₂₉, 19₁, 54₁₁ jämte sunumi PS I 150₁₂,₁₅, žmogumi PS I 156₃.) § 57. Dialektens i (kort), som har uppkommit ur ī, motsvarar i Lk i av samma ursprung, till exempel: martì, patì, gražì, platì (jfr Tverečius gražì, plačì, brungìja ”den kära”); (genitiv pluralis) akìs, ausìs, pìrìs27. Förkortningen av det akutbetonade -ī antas ha ägt rum samtidigt med förkortningen av -ā (§ 52). § 58. Dialektens i, ī, som har uppkommit ur circumflexbetonat ī. I Lk motsvarar i (kort) av detta ursprung i eller obetonat y, medan ī (långt) motsvarar betonat y. Dessa i, ī förekommer i: 1. Nominativ singularis av substantiv med ī-stam, till exempel: brėdis, miežis, žodis; arklys ~ arkys, dagys ~ dagys, gaidės ~ gaidys28. 2. Nominativ pluralis av substantiv med ī-stam, till exempel: akìs ~ ākys, širdìs ~ širdys, pìrtìs ~ pìrtys29. § 59. Dialektens i, ī, som motsvarar Lk i, har uppkommit ur den circumflexbetonade diftongen in, efter att det tautosyllabiska n:et försvunnit (§ 86). i (kort) av detta ursprung är obetonat, medan ī (långt; förekommer sällan) endast är betonat, till exempel: ākì ~ ākì, dūntì ~ dantì, pìrtì ~ pìrtì, vãgì ~ vãgì; kakõ ~ kokį ”vilken”, takõ ~ tokį ”sådan”. § 60. i som uppkommit ur den akutbetonade -ē i lokativformer. Dialektens -i motsvarar i Lk -e, som har uppkommit ur samma -ē, till exempel: laukì ~ laukė, miškì ~ miškė, sōdì ~ sodė, šieni ~ šiene, šieni ~ šienė. I dialekten har före tautosyllabiskt n i ordslut fallit bort- 26 Jfr: hos svedasiškiai kalõ ~ kalė, pelõ ~ pelė, pelõs ~ pelės, pamylõs ~ pamylės; hos raguvìškiai pelõ ~ pelė, žulõ ~ žolė; žulõs ~ žolės (jämför med e med ordaccent i ordets mitt: lėkti ~ lėkti); jfr: V. Valunta, anf. arb., 37; E. Žvirblytė, Raguvos tarmė, dipl. arb. (handskr.), 18, Vilniaus valstybinio V. Kapsuko v. universiteto IFF Lietuvių kalbos katedra, 1954. 27 Om ursprunget till ändelsen -is i pluralis ackusativ av litauiska i-stammiga substantiv, jfr Endzelīnas, GF, § 236. 28 För en utförligare redogörelse för ursprunget till ändelserna -is, -ys i singularis nominativ av litauiska īa-stammiga substantiv, se: Endzelīnas, GF, § 194 (med angiven litteratur); J. Kazlauskas, I-linksniavimo daiktavardžių perėjimas į io-linksniavimą, UMD, 26, 41 ff. (1958). 29 Om ursprunget till ändelsen -ys (rapt > -is) i pluralis nominativ av litauiska i-stammiga substantiv, se även: Endzelīnas, GF, § 223; Endzelīns, Gr, § 281; J. Kazlauskas, anf. arb., 42. 29 timen (§ 86) är den första leden -ė > -ī (-ėn > -in)30. Detta obetonade och betonade -ī förkortades betydligt tidigare än -ī, som uppkom ur det cirkumflexbetonade obetonade -in (förkortningen av den första leden i diftongen -ėn är gemensam för alla litauiska dialekter). Jfr § 85 om utvecklingen av det gamla -ėn efter l. Vokalen -i < -ėn har fallit bort i alla singularis lokativformer av nominalord med pronominal ändelse, t.ex.: baltam, geram, mažam, devintam, pinktam ~ penktame, kal’em ~ kokiame, pačėm ~ pačiame, šitam, artam, stovinčėm ~ stovinčiame. (Jfr: kuriami PS I 4₂₆, 13₆, 18₃, 51₁₅, kokiamy PS I 42₁₇, szawyntami PS I 43₁₈, tami PS I 57₁₆,₁₉, táni KA 48₂₄.) § 61. i, som uppkommit ur cirkumflexbetonat en, vars första led före n-bortfallet utvecklades till i (-en > -in). Detta i i dialekten motsvaras av obetonat ę med samma ursprung, t.ex.: kàrvi ~ kárvę, ląpi ~ ląpę, medìni ~ medinę, žėmi ~ žemę; būzi ~ būvę, dávi ~ dāvę, dirbi ~ dirbę; mátis ~ mátęs, sákis ~ sákęs, turėjis ~ turėjęs. Om utvecklingen av cirkumflexbetonat en i ordslut efter l, se § 85. § 62. i, som uppkommit ur den akutbetonade diftongen ie. Detta dialektala i, som motsvaras av i med samma ursprung i det litterära språket, förekommer: 1. I öppen ordslutställning: Pronominaländelsen i pluralis nominativ av nominalord, t.ex.: balti, jauni, geri, kiti, matiti ~ matyti, parvešti ~ parvežti, žalgami ~ valgomi; Former av andra person singularis i presens och futurum, t.ex.: neši, peši, šnekėsi, suksi, turėsi, veši. Se § 68 för de fall där ie i öppen ordslutställning inte har utvecklats till i. 2. I sluten ordslutställning, verbens reflexiva former: Infinitiv, t.ex.: dairìtis ~ dairytis, dirbtis ~ dirbtis, glaustis, praustis; imperativ singularis, andra person, t.ex.: gulki s, kėlkis, pilkis, sėskis. I infinitivens och imperativets ändelser i andra person singularis, när de utgår från öppna former (dvs. utan reflexiv partikel), har vokalen efter konsonanten fallit bort, t.ex.: ari, bauši, derėi, gėri, kàli, mìši, žadėi; aik ~ eik, baik, dirbk ~ dirbk, turėk, vešk, žinok. Det är svårt att med säkerhet säga vilken vokal i de nämnda ändelserna som har fallit bort. Äldre generationers representanter använder ibland, vid sidan av de vanligare infinitivformerna utan slutvokal, också formerna: būti ~ būti, dirbti ~ dirbti och gàute (dialektens -e härstammar från obetonat -ie), aite ~ eiti, gyvenite ~ gyventie (jfr i Sirvydas skrifter, vid sidan av de vanligaste infinitivformerna turėt PS I 5₁₀, but PS I 8₂, imkult PS II 17₅, även de förekommande formerna rasti PS I 34₁₁, II 94₂₂, buti PS I 37₂₅, turėti PS I 47₂₀, pasipustie PS II 184₁₇). 30 Postpositionen i pluralis lokativformer är inte lika tydlig, eftersom vokalen efter -s- i dialekten inte bara är -i utan också -e, t.ex.: miškiuos, šakosė (i större delen av dialektområdet) och miškiuose, šakosė (kring Musninkai och Čiobiškis). I Sirvydas skrifter används singularis lokativformer regelbundet: dzewiaty PS I 43₁₇, giwenimy PS I 43₁₈, mokimy PS I 34₂₂, sudy ”i rätten” PS I 7₃ (endast, tycks det, av en tillfällighet: augime PS I 195₁₉). Men i samma skrifter är de vanligaste pluralis lokativformerna: linksmbėse snarare än žsakose PS I 7₁₁, runkose PS I 27₂₆, úiose PS I 28₂₃, namuose PS I 32₁₄, purwuose PS I 36₁₃, karčiuose ir szaluose vandensė PS I 187₃, tumšibėse PS II 96₃₀, iose PS II 97₁, kuriose PS II 99₂₉ och de mer sällsynta: kuriosa PS II 94₂₆, dienuosa ”dagar” PS II 95₂₇, žadži osa ”i ord” PS II 149₁₆, piktibėsa PS II 168₃, kitosa wietosa PS II 202₁; kuriosy PS II 94₂₂, laukuosa PS II 94₁₉, reykałuosy (förekommer efter: wisokitos) PS II 96₂₇. Jfr även: Endzelynas, GF, § 190; Endzelīns, Gr, § 234 (med angiven litteratur). 30 Ingen har hört någon bevarad vokal i den öppna ändelsen hos imperativens andra person singularis. § 63. a) i efter palataliserade konsonanter eller j, i stället för: 1) äldre kort a, t.ex.: (i öppen ändelse) gėri ~ gėria, jōji ~ jōja, kōši ~ kōšia, lieji ~ lieja, šlāpi ~ šlāpia, žāli ~ žalia; (i sluten ändelse) naujis ~ naujas, šlāpis ~ šlāpias, vējis ~ vėjas, žālis ~ žalias; 2) a i pluralis ackusativ (< ān), t.ex.: (obetonat) kōjis ~ kōjas, sāujis ~ sāujas, švīežis ~ šviežias; (betonat) gražis ~ gražias, marčis ~ marčias, vadžis ~ vadžias, žālis ~ žalias. Uppkomsten av dialektens i kan sannolikt knytas till att kort a i ordslut övergick till α (§ 53). När kort a blev till en frikativ α, mycket lik den ryska korta, centrala vokalen ы, kunde det efter palataliserade konsonanter och j endast utvecklas till främre i31. Uttalet av orden audži ~ audžia, kinči ~ kenčia, lūdži ~ lūdžia ”följer”, žūdži ~ žydžia ”blommar”, laidži ~ leidžia, medži ~ medžia, spaudži ~ spaudžia, svėči ~ svečia, trėči ~ trečia tyder på att kort a > α, och efter palataliserade konsonanter och j utvecklades till i först efter att konsonantförbindelserna *dj, *tj hade övergått till affrikatorna dž, č (om affrikatornas uppkomsttid, se § 82d). b) Efter palataliserade konsonanter och j har dialektens obetonade u oftast utvecklats till i, t.ex.: gōjis ~ gōjus, križis ~ kryžius, rōjis ~ rojus, sūkčis ~ sūkčius; (singularis ackusativ) gōji ~ gōjų, križi ~ kryžių, sūkči ~ sūkčių, marči ~ marčią, sūpi ~ sūpą, valdži ~ valdžią; (pluralis ackusativ) kviečis ~ kviečius, pievėjis ~ pievėjus, suvėjis ~ suvejus; men: (pluralis genitiv) križų ~ kryžių, sūkčų ~ sūkčių, kōjų ~ kōjų, sāujų ~ sāujų. Dialektens betonade u förblir i regel oförändrat i detta fall, t.ex.: naujūs, svēčūs ~ svečius, men ibland säger man också medžis ~ medžius, žālis ~ žalius. Uppkomsten av i kan i vissa fall också förklaras med reduktion i ordslut (jfr § 53). Men som exemplen visar förekommer i i dialekten inte bara i stället för äldre kort u, utan har också ganska ofta uppkommit ur u av annat ursprung. Detta kan även bero på att vokalen u särskilt gärna främreduceras efter palataliserade konsonanter och j32. § 64. i, som uppkommit i stället för kort e, återfinns i pluralis ackusativformer av substantiv med ē-stam (beträffande det äldre -ēs i dessa former > -es, jfr § 53a), t.ex.: (obetonat) drōbis ~ drōbes, kārvis ~ kārves, žievīs ~ žieves; (betonat) katīs ~ katēs, medinīs ~ medinēs, senesnīs ~ senesnēs, virvīs ~ virvēs, žemīs ~ žemēs. Helt tillförlitliga exempel på att i i dialekten också skulle förekomma i stället för äldre kort e saknas. Man kan endast nämna singularis vokativformerna dievī, tēvī, zaikī. Om dessa formers uppkomst inte har samband med morfologin, bör de parallellt förekommande singularis vokativformerna vaikė, vīre ~ vyre betraktas som former som åter har lånats in i dialekten, och det nyligen. Man kan också tillägga att singularis vokativformerna av substantiv med ē-stam förekommer i dialekten i två varianter: kārvī || kārve (efter l: vārla || vārla). 31 Ryskans ы blir också u efter en palataliserad konsonant (=i); jfr P. И. Аванесов, Фонетика современного русского литературного языка, § 41, Москва, 1956. 32 Detta fenomen är också kännetecknande för några andra östaukštaitiska dialekter (Ramygalos, Raguvos, Panevėžio m.fl.); jfr: Būga, RR, 2, 25—26; J. Šukys, Miežiškių tarmės vokalizmo bruožai, LKK, 2, 155, 160 (1959); E. Žvirblytė, min., veik., 22. Jfr dessutom § 76. 31 u, ū § 65. Ordet-finalt u är kort och långt. Dess ursprung är av flera slag: 1. Från det gamla korta u. I dialekten är det, liksom i lk, kort både under betoning och obetonat, t.ex.: alùs, medùs, gardùs, gražùs, rajùs, balsù, gilù; lietùs, žmogùs, sòtus, šviesù. 2. Från det gamla ū. När u med detta ursprung är obetonat är det kort i dialekten; i lk motsvaras det av ū, t.ex. pietùs ~ pietūs, baisùs ~ baisūs, rãmus ~ rãmūs, sãldus ~ sãldūs33. 3. Från den cirkumflexa diftongen im, efter att tautosyllabiskt n har fallit bort (§ 86). Detta u i dialekten är kort (obetonat) och långt (betonat). I lk motsvaras det alltid av långt u (= ū), t.ex.: (kort) ālu ~ ālų, mēdu ~ medų, sāldu ~ sāldų; kọ́ju ~ kojų, vīru ~ vyrų, jūsu ~ jūsų; ārtu ~ artų, nėštu ~ nėštų; (långt) galū ~ galvų, sunū ~ sunų, varlū ~ varlių, balū ~ baltų. 4. Från cirkumflexa diftonger: 1) an, vars första led före u-bortfallet blev u (-an > -un). u med detta ursprung i dialekten är för det mesta kort (obetonat), medan långt (betonat) förekommer sällan. I lk motsvaras det alltid av ą, t.ex.: lãzdų ~ lãzdą, mažų ~ mažą, šãku ~ šaką, gėrų ~ gėrą; kãku ~ kokią ”kokią”, tãkū ~ tokią ”tokią”. 2) en, som följt efter z, t.ex.: didelù ~ didelę, žõlu ~ žolę (se även § 85). 5. Från den akutbetonade diftongen uo. u med detta ursprung är alltid kort i dialekten, liksom i lk. Det förekommer i: 1) formerna för singular instrumental och första person i presens och futurum vid ordslut i öppen stavelse, t.ex.: gerù, mažù, medžù ~ medžiu, pačù ~ pačiu, ratù (se även § 68); gulù ~ guliu, nešù, sukù, vedù; nešù ~ nešiu, suksù ~ suksiu, vežù ~ vešiu. 2) plural ackusativ vid ordslut i sluten stavelse, t.ex.: gerùs, kálnus, pačiùs ~ pačius, piõdus, važiuojemus ~ važiuojamus (se även § 68). I stället för dialektens u efter hårda konsonanter uttalas ibland även α (§ 53b), medan i uttalas efter palataliserade konsonanter och j (§ 63b). 2. Diftonger Diftonger ai, au, ei § 66. I slutet av ord har diftongerna ai, au, ei bevarats oförändrade endast när de är betonade, t.ex.: (sing. dat.) anái, gerái, jaunái, kitái, mažái; buvũi, gerai, laukai, senais, vaikais (jfr även § 75); pušáu ~ pusiau, táu; buvaĩ, daraĩ, mataĩ, paklaũs, vidaũs; darėĩ, mateĩ, sukeĩ, vedėĩ, vežėĩ. Efter ett hårdnat l blir diftongen ei >ai, jfr § 84. Obetonade äldre ai, au, ei har i dialekten övergått i andra diftonger (§ 67). 33Om ursprunget till den litauiska u-stammens pluralnominativändelse -ūs (rapt > -us), se Endzelynas, GF, § 249. 32 ai, au, ii, iu § 67. a) Obetonat ordsluts-ai, au efter hårda konsonanter har i dialekten blivit diftongerna ai, au, t.ex.: gálvai ~ gálvai, lázdai ~ lázdai; áugai ~ áugai, dírbai ~ dirbai, dirbdavai ~ dirbdavai; rãtais ~ rãtais, vírais ~ vyrais; ródais ~ ródais; dirbau ~ dirbau, šókau ~ šókau, válgau ~ válgau; mókaus ~ mókaus, sẽdau ~ sẽdaus. En liknande utveckling (eller till och med monoftongering) av de gamla diftongerna i ordslut ai, au ser vi också i en stor del av andra öst- och centralaukštaitiska dialekter. Denna utveckling tycks ha börjat ganska länge sedan34 och hänger utan tvivel samman med att obetonade (och i andra dialekter även betonade cirkumflexa) ändelser förkortas och uttalas svagare (reduktion). Jfr även § 53. I Rapt blir även det obetonade ai i ordslut, med sekundärt ursprung, till diftong ai, t.ex.: 1) -ai < -ai, som uppkommit genom förkortning av ändelsen: dírvai (< dirvai < *dirvãje) ~ dirvoje, lóvai ~ lóvoj, runkai ~ rankoj; šitai (< šitai < *šitãji) ~ šitoj; 2) -ai < -ai < -ei (< -ei eller -ėi), som uppkommit efter ett hårdnat konsonantiskt l (§ 84): kėlai ~ kėlei, (sing. dat.) kaulai ~ kiaulei, sáulai ~ saulei, žólai ~ žolei; (sing. loc.) ėglai ~ ėglei, mélai ~ mėlei, sáulai ~ sáulėj. Förutom i de nämnda fallen finns det också i ordslut ai, som har utvecklats ur ui (ui), t.ex.: maĩšai ~ maišui, mėdai ~ medui, námąi ~ namui, sūnai ~ sūnui, vaikai ~ vaikui, vírai ~ vyrui, žmõgai ~ žmogui. Det är sant att denna singularändelse i dativ också kan se identisk ut med ändelsen -ai i samma kasus i Debeikiai-dialekten (t.ex. tam vyrai), vars ursprung ännu inte är helt klarlagt35. Men i Rapt och även i andra fall blir det obetonade och betonade cirkumflexa -ui (ui) > -ai, jfr: paskai ~ paskui, turgai < turguį < turguje, vidai < vidui < viduje, viršai < viršui < viršuje. Detta talar för att även singularändelsen i dativ -ai här har uppkommit (genom reduktion) ur -ui. Det obetonade och betonade cirkumflexa -ai, som förekommer i singularformer av o-stamsord i instrumental (t.ex. gerai ”bra”, gálvai ”huvud”, lazdai ”käpp”), har likaså sannolikt utvecklats ur -ui36. b) I Rapt har de första leden i ordslutsdiftongerna ai, au, ui utvecklats till reducerat α; efter palataliserade konsonanter och j blev de dessutom främre: i stället för α uppkom här i (jfr även § 63). Följaktligen motsvaras -ai och -au efter hårda konsonanter av diftongerna -ii och -iu i samma fall efter palataliserade konsonanter och j, t.ex.: 1) -ii och -iu ur obetonade gamla -ai och -au: (sing. dat.) kóji ~ kójai, marčii ~ marčiai, valdžii ~ valdžiai; (plur. nom.) gelãžinii ~ geležiniai, peļii ~ peļiai, žódžii ~ žódžiai; (plur. instr.) mediniñs ~ mediniais, pj evej iñs ~ piovėjais; 34 Exempelvis tyder M. Daukšas dubbla stavning av ordsluts-ai (ai eller ei) på att han i sin dialekt hörde varken ett rent ai eller ei, utan ai eller ei. Jfr APh, 4, 18 (1933). 35 Plg. K. Būga, Tauta ir žodis, 1, 417—418, Kaunas (1923); Z. Zinkevičius, a(ō)-kamienių daiktavardžių vienaskaitos naudininkas, UMD, 5, 190—191 (1955); Otrębski, GrJ L, 3, § 17. 36 Om det sistnämnda diftongens ursprung i den nämnda ändelsen, se K. Morkūnas, Įvardžiuotinių būdvardžių liekanos rytų aukštaičių pietinėje tarmėje, MADA, 2 (7), 198 ff. (1959). 3. Kalbotyros klausimai, III 33 (sing. vok.) sūkčių ~ sūkčiau, suvėjų ~ siuvėjau; gražių ~ graužiau, įdžių ~ įdžiau; plovių ~ ploviau, ródžių ~ ródžiau, turėjų ~ turėjau; 2) -i från sekundärt uppkommet -ai: (sing. lok.) kójių ~ kójoj, sáujių ~ sáujo; 3) -i från äldre och nybildat obetonat och betonat cirkumflext -ui: (sing. dat.) árklių ~ árkliui, jáučių ~ jáučiui, krýžių ~ krýžiui, pjovėjų ~ piovėjui, sūkčių ~ sūkčiui; (sing. lok.) ámžių ~ ámžiui, pěčių ~ pěčiui; pagrečių ~ pagrečiui. Diftongen -i har också uppstått i ordslut genom monoftongering av det obetonade äldre och sekundärt uppkomna -ei (utom när detta -ei står efter l; jfr avsnitt a) i detta stycke), t.ex.: pjōvį ~ piovėj, ródį ~ ródei, sėmis ~ sėmeis; (sing. dat.) kåtį ~ káteį, kárvį ~ kárvei, sénį ~ sėnei; (sing. lok.) kóšį ~ kóšėj, purvynį ~ purvynėj, žémį ~ žémėj. Om -i, som förekommer i singularis instrumentaländelse hos nominalord med stammar på io (ia)-, ē-, i-, se MADA, 2 (7), 198 ff. (1959). Om singularis lokativ -i ~ -yj, se § 82b. ie, uo § 68. I öppen ordslut har pronomenen anas (demonstrativt pron.), jis, katras, koks, nė joks, šioks, tas, toks bevarat den betonade ändelsens hela diftonger ie, uo, t.ex.: (plur. nom.) anie, jies, katrìes, kakìes ~ kokie, niekiẽ ~ nė jokiẽ, šėkiẽ ~ šiokie, tiẽ, takiẽ ~ tokie; (sing. instr.) anuo, juo, katruo, kokiuo ~ kokiuõ, niekuõ ~ nė jokiũ, šėkuo ~ šiokiuõ, tuo, takuo ~ tokiuõ. Dessutom har diftongen uo bevarats i den betonade ändelsen i substantiv med konsonantstam i singularis nominativ, t.ex.: akmuo, piemuo, ruduo, sesuo. I alla andra fall har obetonade och betonade diftonger ie, uo i öppen ordslut monoftongerats, jfr §§ 52₄, 62, 65₅. I sluten ordslut bevaras den betonade diftongen ie alltid som hel, t.ex.: kerpìes, kitìes, nešìes, pra usìes, vedìes, vesìes; (sing. gen.) naktìes, pìrtìes, seserìes, ugnìes; jaunìeji. Diftongen uo förblir oförändrad endast när den är betonad: 1) i ändelsen hos reflexiva verb, t.ex.: dedùos, nešùos, nešùos ”jag bär mig”, vedùos, vešùos ”jag ska bära mig”, och 2) i pronomenens anas, jis, katras, koks, nė joks, šioks, tas, toks, visokas pluralis ackusativ, t.ex.: anuõs, juõs, katruõs, kokiuõs ~ kokiuõs, niekuõs ~ nė jokiũs, šėkuõs ~ šiokiuõs, tuõs, takiuõs ~ tokiuõs, visakiuõs ~ visokiõs. I övriga fall har ie, uo också monoftongerats i sluten ordslut, jfr §§ 52₄, 54₂, 62, 65₅. ui (ui̯) § 69. I ordslut är diftongen ui, liksom i stammen, mycket sällsynt. I dialekten förekommer den endast med akut accent, t.ex.: venùì vienas ”en enda”, (singular instrumental) jūì < jāj < jājā, katruì < katrāj < katrājā. Om vad som händer med ui i ordslut när det är obetonat eller har grav accent, se § 67. éi, ėi, oi § 70. När singularis lokativändelsen hos nominalord med stammar på ē-, (i)o-förkortas i dialekten uppstår nya diftonger éi (efter l ēi > ēi), oi, t.ex.: varškėi ~ varškei (< i varškė), žėvėi ~ žievėi, skylėi ~ skylėi, žalėi ~ žolėi (jfr även § 82); anōi ~ anoj (< i anojè), galvōi ~ galvoj, gražōi ~ gražioj, naujōi ~ naujoj. 34 Diftongen oi förekommer dessutom i enstaka nominativformer i singularis av feminina pronomen, t.ex.: anõj ~ anój (< anóji) ”den där; demonstrativt pronomen”, katrõj ~ katrój ”var och en (fem.)”. Diftongerna ėi, ęi, oi är i dialekten alltid betonade. Om vad som händer med dessa sekundärt uppkomna diftonger i obetonad ordslutställning, se § 67. Blandade konsonantkombinationer § 71. De äldre blandade konsonantkombinationerna i ordslut har oftast upplösts; deras andra led har fallit bort (jfr § 86). De blandade konsonantkombinationer som nu finns i ordslut är till största delen av sekundärt ursprung. De uppkom vanligen genom att vokaler eller diftonger i ändelsen försvann. När en vokal (eller diftong) föll bort kom den kvarvarande konsonanten i den sista stavelsen i kontakt med vokalen i den näst sista stavelsen, och på så sätt uppstod nya konsonantkombinationer. Därför består de blandade konsonantkombinationer som nu finns i dialekten i ordslut oftast av stamvokalerna a, ą, e, ė, ę, i, o, u som första led och konsonanterna m och n som andra led. § 72. Blandade konsonantkombinationer med m som andra led förekommer i singularis dativ och lokativ av nominalord, i dativ och instrumentalis i plural (=dualis), samt i första person pluralis av verb. a) -am (i standardspråket motsvaras det av -am-, obetonat -om- och obetonat -ėm-, efter l; jfr även § 75): anám, baltám; anãm ~ anamè, senãm ~ senamè; rátam, vaikám; ruñkam ~ rañkom, šienam ~ šienom; dàram ~ dàrome, dìrbam ~ dìrbome, dìrbdavom ~ dìrbdavome; didžiùlam ~ didžiùlēm, sėilam ~ sėilēm; màlam ~ màleme. b) -am (i standardspråket motsvaras det efter hårda konsonanter av -am- i första person pluralis presens; jfr § 53): dìrbam ~ dìrbame, dùodam ~ dùodame, mòkam ~ mòkame. c) -em (i standardspråket motsvaras det av obetonat -ėm-): kárvem ~ kárvėm, lápem ~ lápėm; dàrem ~ dàrėme, màtem ~ màtėme. d) -ėm, -em (i standardspråket motsvaras det av betonat -ėm): giesmėm ~ giesmėm, kaũem, senesnėm; gerklėm ~ gerklėm, žõlėm ~ žolėm. e) -im (i standardspråket motsvaras det av -im- och av -am- i första person pluralis presens efter palataliserade konsonanter och j; jfr § 63): gelàžim ~ geležìim, vitim ~ vytim; gūlim, dìrpsim ~ dirbsime, diõkim; áudžim ~ audžiame, baigim ~ baigiame, kėlim ~ keliame, važiuojim ~ važiuojame. f) -om (motsvarar betonat -om i standardspråket): lazdõm, naujõm, žãlõm ~ žaliõm. g) -um (sällsynt, motsvarar -um i standardspråket): petūm ~ pietūm. § 73. Blandade diftonger med n som andra led förekommer huvudsakligen endast i substantivens instrumentalis. a) -an är endast betonat och motsvarar -an i standardspråket, t.ex.: anán, baltán, gerán, miškan (jfr även § 75). b) -an motsvarar i standardspråket: 1) alltid obetonat, men ibland även betonat -an, t.ex.: miẽstan ~ miẽstan, óran ~ óran, sõdan ~ sõdan, stõgan ~ stõgan; darbãñ || darbãñ, lungãñ || lungãñ ~ langãñ, stalãñ || stalãñ; 35 2) obetonat -on efter hårda konsonanter, t.ex.: lóvan ~ lóvon, runkan ~ rankon; 3) obetonat -ėn efter l, t.ex.: didžiūlan ~ didžiūlėn, sáulan ~ sáulėn, šeilan ~ šeilėn; 4) -un efter hårda konsonanter, t.ex.: alan ~ alun, medań ~ medun, turgan ~ turgun. Betonat -un förblir ibland oförändrat, t.ex.: dungūn ~ dangūn, medūn. c) -ėn, -ēn, -on motsvarar betonat -ėn, -on i standardspråket, t.ex.: katēn, žēvīn ~ žievėn; didelēn ~ didelėn, žalēn ~ žolēn; galvōn, lazdōn, šakōn, valdžōn ~ valdžion. d) -in, -īn motsvarar i standardspråket: 1) -in, t.ex.: lavīn ~ lovīn, pirtīn, širdīn; 2) -yn, t.ex.: artīn37 ~ artyn, gerīn ~ gerýn, žemīn ~ žemýn; 3) obetonat -ėn, t.ex.: drōbin ~ dróbėn, ūpin ~ ūpėn, žemin ~ žēmėn; 4) obetonat -on efter palataliserade konsonanter eller j, t.ex.: nekōčin ~ niekōčion, sáujin ~ sáujon; 5) -un efter palataliserade konsonanter eller j, t.ex.: gōjin ~ gōjun, krīžin ~ krýžiun, pėčin ~ pėčiun. Diftongen -in har också illativformer i plural av alla stammar, t.ex.: geruōsin, miškūosin, naujōsin, šakōsin, širdīsīn ~ širdysīn, žemēsīn. 3. Triftonger § 74. I vissa fall förekommer triftongerna iem, uom i ordslut. Triftongen iem finns i den pronominella dativändelsen i plural (= dual), t.ex.: aniēm, baltīem, kitīem, mažīem. Obetonat -iem > blir -em, t.ex. geriausiem ~ geriausiem. Triftongen -uom förekommer i instrumentalis singularis av vissa maskulina pronomen, t.ex.: antōm, katrōm, kokiōm ~ kokiuōm, tokiōm ~ tokiuōm. IV. Kombinatoriska vokallagar 1. Vokalernas främre förskjutning § 75. Efter palataliserade konsonanter och j blir bakre vokaler alltid främre, t.ex.: jáunas, dž̌áuči ~ džiau­ti, pjovė ~ piovė, žóvauti ~ žióvauti, jūdini, juosta, lūnas ~ liūnas. Dialektens a uttalas ibland till och med som vokalen e när det har blivit främre. e hörs tydligare i följande fall: 1) i öppen stavelse i stället för kort a, betonat eller obetonat, av olika ursprung (jfr §§ 21—23, 52), t.ex.: ievai ~ javai, sáuje ~ sáuja, pradžė ~ pradžia, žinė ~ žinia; jodinēt ~ jodinėti, žepḷinēt ~ žioplinėti, kėle ~ kelio, nauje ~ naujo, grāžes ~ gražios, sáujes ~ saujos, turėjes ~ turėjos; ještēla ~ juostėlė, āpjese ~ āpjuosė, vartēles ~ vartėliuose; 37 I dialekten uttalas den sekundära diftongen -īn i dessa adverb med akut accent. 36 2) i stället för den första leden i diftongerna ai, am, an (i betonade cirkumflexstavelser och i obetonat am), t.ex.: arklě̃ ~ arkliai, geně̃ ~ geniai, naujě̃ ~ naujai; arklės ~ arkliais, naujė̃s ~ naujais, švarẽs ~ švariais³⁸; medž’nėm ~ mediniam(e), naujě̃m ~ naujamė; dvăsem ~ dvasiom, săujem ~ saujom, sėdėjėm ~ sėdėjome; gražě̃n ~ gražian, naujě̃n ~ naujan, švarẽn ~ švarian. Dialektens främre långa a (ett sådant a förekommer i en öppen betonad cirkumflexstavelse och i betonade akutdiftonger) övergår inte i vokalen e; i detta fall uttalas det ungefär som i standardspråket, t.ex.: jăvs, (sing. instrumental) brungĭai ~ brangiai, naujăm, takăm ~ tokiam. Diftongen au:s främre första led uttalas på samma sätt, t.ex.: šaudai ~ šiaudai, šăuras ~ siauras, ganiău ~ ganiau, jăura, kăuras ~ kiauras. Om det fornliettiska korta a > i ordslut, se § 63a. § 76. I stället för dialektens främre obetonade u uppträder ofta vokalen i, t.ex.: bliūd̃t ~ bliūvoti, bliūdžiukas ~ bliūdžiukas ”liten skål”, čipinė̃t ~ čiupinėti, čižinė̃t ~ čiūžinėti, džīvesei ~ džiuvesiai, Jir̃dnis ~ Jurdōnys ”by”, maņčišėnai ~ Mančiūšenai ”by”, siūbōt ~ siūbuoti, siūlėlis ~ siūlelis, siuntinė̃t ~ siuntinėti, siuvėjs ~ siuvėjas, šīndien < šiundien (jfr Širvydas, Šiān diena, PS II 99₃) < šiandiena, šniūrelis ~ šniurėlis, žiūrė̃t ~ žiūrėti. Jfr också § 63b (med den angivna litteraturen). 2. Vokalen e:s breddning § 77. Dialektens e har varierande bredd. I vissa fall är det trängre, i andra fall uttalas det bredare, med en klang av vokalen a, jfr: 1. metì, metei, melù ~ mielių, sėdė́i ~ sėdėti, senù ~ senių, vieniem ~ vieniem; kėli ~ kėlia, mėte ~ mėte, sėnem ~ seniam, žėme ~ žėme, žėmen ~ žėmėm, (jst.) pěšt, vėšt, vėžt ~ vežti; beržėlis, kelminas ~ kelmynas, mērki ~ merkia, pėiki ~ peikia, veidas, pėrkel, velì; 2. metù ~ metų, melēm ~ mielėm, sedòm ~ sėdòm, senù ~ senų, venām ~ vienām; mėta ~ mėta, sēnu ~ seną, žėmas ~ žemas, vėzdamas ~ vėsdamas, vėžk ~ vežk; beržai ~ beržai, kelmas ~ kelmas, pērka ~ perka, pērkraut ~ perkrauti, (su)veltas ~ (su)veltàs. Exemplen visar att e uttalas trängre när det står före en främre vokal (eller en främre vokaliserad sådan) eller en mjuk konsonant (i fall 1), och bredare när det står före en bakre vokal eller en hård konsonant (i fall 2). Vokalen e påverkas alltså av det som följer efter den 38 Det är värt att notera att K. Širvydas, huvudsakligen med den fonetiska stavningsprincipen som utgångspunkt, oftast skriver ändelsen -ai som (-i)ei efter en palataliserad konsonant och j, t.ex.: žodžiey PS I 1₉, seney PS I 3₁₈, kurtiniey PS I 32₈, numerielei PS I 32₈, plačiey PS I 42₃₀, padėiey PS I 28₂₉, kursitioiey PS I 28₃₀, siun ditioiey PS I 29₁, turėiey PS I 25₅, weiey PS I 50₅, žodžieys PS I 18₁₇, pačieys PS I 18₁₈, punčieys PS I 39₁₁, brungieys PS I 45₁₅, (sing. instrumental) kuriey PS I 14₂₃, pačiey PS I 169₂, bažničiey PS I 287₁₈, och endast betydligt mer sällan (-)ai, t.ex.: ne priderunczay PS I 43₇, dušay PS I 247₇, pinkłays PS II 230₁₅, weias PS I 280₈, didžays PS I 301₄. I andra fall skriver Širvydas i sin stavning oftast (i)a efter en palataliserad konsonant och j, jfr: gvayskčoja PS I 32₁, persekioja PS II 140₁, Kokia PS II 140₉, (sing. lokativ) kuriami PS I 4₂₆, kokiamy PS I 42₁₇, (sing. instrumental) ku nomasiam PS II 182₂₁, turinčiam PS II 141₅; endast sällan förekommer e, t.ex.: nužengėi ”den som stiger ned” PS II 70₂₅. 37 de efterföljande ljuden (regressiv assimilation äger rum). Men det råder oenighet om vad som påverkar e: en vokal eller en konsonant³⁹. Vissa exempel gör det möjligt att anta att både vokaler och konsonanter kan påverka denna vokal, jfr.: bė akies ~ be akies, neartas ~ neártas, ne ãžeras ~ ne ėžeras; kęps ~ kėps, pęš ~ pėš. Vokalens e:s öppenhet i dialekten beror också på dess längd. Kort e (vejeliũkas ~ vėjeliukas, vėlniai ~ velniai) förefaller vara något trängre, medan långt e (vejelis ~ vėjėlis, vėlnis ~ vėlniais) är öppnare; likaså är kort e (kepù ~ kepù, kelmù ~ kelmù) trängre, medan långt e (kėpą ~ kėpą, kelmù ~ kėlmą) är öppnare. I de östaukštaitiska dialekterna är öppnandet av vokalen e i vissa fall ett ganska gammalt fenomen. Stavningen av denna vokal i äldre texter talar för detta; jfr. K. Širvydas: daug giaro PS I 222₂, wisa siara PS I 172₂₆, Mięlas PS II 14₁₂, miatu ”år” PS II 70₃₁, siamu ”gammal” PS II 70₂₈, šiasztu ”sjätte” PS I 317₁₀₉, užkialdamas PS II 131₄₀. Om inverkan av den i dialekten hårdnade konsonanten på den efterföljande vokalen e, se §§ 84,90. 3. Vokalsammandragning och bortfall (Kontraktion och elision) § 78. a) I sammansatta och prefixbildade ord, i reflexiva former eller när en konsonant fallit bort ur ordets mitt, kan två vokaler komma i kontakt. Dessa vokaler i intilliggande stavelser sammandras ibland i dialekten till en vokal eller diftong, t.ex.: (a-e > o, e-ī > ē) pȯžėre ~ požėrė (< paėžerė); nėr(a) (< ne-yra), nebėr(a) (< ne-be-yra); (a-i > ai, e-i > ei) atãima (< atà-ima), pàima (< pà-ima); nėima (< nė-ima)⁴¹; (i-a > ie) apsìeve ~ apsievė (< ap-si-avė), apsėvìmas ~ apsievimas (< ap-si-avimas) ”skodon, fotbeklädnad”, nusìeve ~ nusievė (< nu-si-avė)⁴²; (ē-jī > ei, a-jī > ai, a-(v)i > ai) kalėjmas (< kalė-jimas); klãjmas (< klā-ji-mas > lk klojimas), ačlãjmas (< atšla-(v)imas). b) När två vokaler i intilliggande stavelser (eller en vokal och en diftong) möts, kan en av vokalerna ibland falla bort, t.ex.: neparinétas ~ neaparimėtos, nep-laidži ~ neaplėidžia, nėpkìnte ~ neàpkentė, neteis ~ neateis, netlàida ~ neatlėido, ³⁹ Jfr. E. Grinaveckienė, Minivos upyno tarmės fonetika, LKK, 1, 159 ff. (1957). ⁴⁰ Širvydas skriver dock ia (ibland även ea, t.ex. Petras PS II 186₁₁) och e i fall som inte är strikt avgränsade och inkonsekvent; jfr. även: žiame PS I 31₃, nužiamintas PS I 304₁₀, atmiatis PS II 67₁₉, didiasnio PS II 73₂₀, giwianimu PS II 76₄, diagina PS II 76₂₀, pianì PS II 80₁₂, žodialo PS II 158₄, miayly ”kärlek” PS II 170₃, 183₂₆, prakìayktas PS II 76₁₀, piarpìszis PS II 188₂₂, niandri ”sing. instrumentalis” PS II 199₂₀, lampomis PS I 227₂₉, pirenkamia PS II 172₄, ir gieląži PS I 183₁₃, žiemes PS I 65₁₆, didesno PS I 57₂₅, giwianimu PS I 65₃, degunty PS I 20₂₅, peni PS II 80₁₄, žodelo PS I 371₀, meyly PS I 52₉, 58₂₀, 349₈, kieykia PS II 142₁₀, perkalbet PS II 16₄, iż nendres PS II 99₈, semkite PS I 214₁₃, apdengęs PS II 182₂₀. Med tecknen ia i ”Punktuose sakymų” betecknas oftast långt (betonat) e. Dessutom förekommer ia i stället för e till synes oftare i den andra delen av ”Punktų”. ⁴¹ I dialekten används ofta också vid sidan av preteritumformerna atãėmių ~ atãėmiau, atãėmėji ~ atãėmei…, pàėme ~ pàėmė, nėėme ~ nėėmė formerna atãėmių, atãėmį…, pàime, nėime. ⁴² Efter mönster av nusìeve uppkom troligen även nūjėve ~ nujevė ”tog av sig skorna” i dialekten. 38 nẽtvežė ~ neatvežė, nešù (< ne-ešù), neĩna (< ne-eĩna), nebẽina (< ne-be-eĩna), nė̃jo (< ne-ẽjo), neušẽjo ~ neužšẽjo ”kom inte överens, grälade”, apsẽiti ~ apsieiti, apsiaũti ~ apsiauti (< ap-si-aũti), nusiaũti ~ nusiauti (<nu-si-aũti). c) Det går inte alltid att veta om vokalerna har kontraherats eller om en vokal har utelämnats; jämför vidare: žvairãkis (<žvaĩra-ãkis), babaũšis (<boba-aũsis), nãũ (<ne-jaũ), nãũgi (<ne-jaũgi), nepaĩna (< ne-pa-eĩna), pasił̃t (<pa-si-ılgti), pasilsẽti (< pa-si-ilsėti > lk pasilsėti), pasĩmti (< pa-si-ı̄mti). Vokalkontraktion och vokalutelämning hänger alltså i vissa fall mycket nära samman⁴³. 4. Vokalbortfall (Synkope) § 79. a) I dialekten förekommer framför allt fall där ett obetonat kort i faller bort i ordets mitt, t.ex.: 1. Liksom i lk, i orden: kẽlnes ~ kẽlnės (< kelinės), vẽlnis ~ vẽlnìas (jfr: welinas PS I 14₃₂, welinas PS II 47₁₃, wėlino DK 13₂₁, 14₁₁ och welno KA 13₃₂, wėlno KA 14₁₂). 2. I orden: dešnẽ, dešnìs ~ dešnys (jfr lk: dešinė, dešinys), šil̃ma (jfr lk šil̃mą), šulnìs ~ šulnys (jfr lk šulnys), amẽrka, amẽrkõnas (jfr lk: Amerika, amerikõnas). 3. I räkneorden: veniuolka ~ vienuólka, veniuólktas ~ vienuólktas, dvỹlika ~ dvýlika, dvỹliktas ~ dvýliktas… deviniólka ~ devyniólka, deviniólktas ~ devyniólktas (jfr: Dvylika PS I 104₁₇, septiniólika PS I 226₁₄ och dvỹlika KA 24₃,₁₅; lk: vienuólika, vienuóliktas…). 4. I suffixet -inykas, -ė (=lk -ininkas, -ė), t.ex.: liūdinykas ~ liūdynykas (< liūdynykas), mȧtnikas ~ mȧtnykas (< mȧtinykas), gỉrinikas ~ gỉrnykas (<giri-nykas), mėšnikas ~ mėšnykas (< mėsinikas), ležūnnikas ~ ležūvnykas (< liežūvinikas). Ibland uttalas de nämnda orden också med i, t.ex. liūdinykas ~ liūdynykas. I suffixet -inykas bevaras i om bortfallet skulle skapa en konsonantgrupp med fler än två konsonanter, t.ex.: kȧltinik as ~ kaltinykas, rȧštinik as ~ raštinykas, kampi-nykas ~ kampinykas, dȧržinik as ~ daržinykas, även om man också säger sekundinikas ~ sekundnykas (vid sidan av sekundinikas), vȧlundnikas ~ valandnykas (vid sidan av vȧlundinikas) ”timvisare”. I dialekten har inte heller något bortfall av detta i observerats efter konsonanterna m, n och g, k; jfr: niuomnikas ~ nuominykas, dainnikas ~ daininykas (om malūnikas ~ malūnykas, se § 102), valākinikas ~ valākinykas. Att i-vokalen i suffixet -inykas har försvunnit sedan gammalt visas av vissa ortnamn, t.ex.: mūšnikai ~ Mušnykai (< *Mūsinikai) ”lk Mūsininkai”, ūpnikai ~ Ūpnykai (< *Ūpinikai) ”lk Ūpninkai”, uličnikai ~ Ulýčnykai (< *Uličinikai) ”by i Pabaiskas omnejd”, pasadnikai ~ Pasodnykai (< *Pasodinikai) ”by i Gelvonai omnejd”, liksom av äldre skrifter; jfr: priešzniko KA 53₃, liežuvnikay PS I 82₁₁ ⁴³ Detsamma gäller även i andra dialekter (jfr E. Grinaveckienė, anfört arbete, 163). Därför är det tydligen ingen tillfällighet att samma exempel ibland anges av vissa språkforskare som fall av vokalkontraktion och av andra som fall av vokalutelämning (jfr: Endzelīnas, GF, § 34; Ot-rebski, GrJL, 1, § 360). 39 (jämför: priešininko DK 53₂₃, priešininkas PS I 5₃₁, priešininkay PS I 14₄, priešininkus PS II 222₃₀). 5. Av reflexivpartikeln -si-, t.ex.: nešdáudą < ne-si-dúoda, nušinės < nu-si-nėš, pastráuk < pa-si-tráuk. b) Bortfall av andra vokaler i ordets mitt är ett ganska ovanligt fenomen och förekommer bara i ett och annat ord, t.ex.: kėtrės < keturios, kėtris < keturis, keturias, keterėdešims < keturiasdešims (men: keturi, keturių ~ keturių, keturìem…). 5. Vokalförlust, inskott och tillägg § 80. Företeelserna vokalförlust, inskott och tillägg är sällsynta i dialekten och förekommer främst i ord av icke-litauiskt ursprung. a) Bortfall: šàikvōt ~ šeikvoti ”förbruka”, kardi̇̀jōnas ”dragspel”, lėkštrika, lėkštrika ”elektricitet”, lementōris ~ lementorius ”elementarius”, ná-ližas ”analys”, raštuōt ”gripa”, raštoni̇̀as ”gripen”, rápnikas (|| arápnikas) ”bižūnas”, tōminė ~ tōminė ”atom-”, tamabìlis ”automobil”. b) Inskott: šìretas || šìratas || šáratas ”skott”, gimnāžije ”gymnasium”, giminàštika ”gymnastik”, páletas ”rock”. c) Tillägg: uzbōnas (jfr vitryska звон) ”ašotis”. Konsonantism I. Ursprung och uttal 1. Konsonanter b, d, g, k, m, p, r, s, š, t, v, z, ž § 81. Dialektens konsonanter b, d, g, k, m, p, r, s, š, t, v, z, ž har samma ursprung (och samma uttal, se § 14) som de motsvarande litauiska standardspråkets konsonanter, t.ex.: burnà, dúodu, gãlas, kótas, márgas, putà, rõges ~ rõgės, sãmanas ~ sãmanos, šáltas, tùrfas, vãkaras, žùlinì, žãgaras. j § 82. a) Dialektens j har samma ursprung (och samma uttal, se § 14) som standardspråkets, t.ex.: jáumas, jáura, júodas. b) I dialekten har j försvunnit: 1. Liksom i standardspråket mellan konsonanter och främre vokaler, t.ex.: (pres. 1:a pers. sg.) glaudì, kelì, sùntì ~ siunti, verki̇̀, (pret. 1:a pers. sg.) glaudėi, sùntei ~ siuntei, verkėi, (nom. pl.) šlapi̇̀, žali̇̀, (adess.) šlapiēm, žaliēm. 2. Ur äldre konsonantförbindelser: gj, kj, lj, mj, nj, rj, sj, šj, vj, zj, žj, som stod före bakre vokaler. När j föll bort ur dessa förbindelser lämnade det den konsonant som stod före j (dvs. förbindelsens första led) palataliserad, t.ex.: rugù ~ rugių, lakù ~ lekìu, žàle ~ žalià, ramiaũ ~ ramiaũ, ganiàũ ~ ganiaũ, šunarei ~ šąnariai, šiauràs ~ šiaũras, šaũdas ~ šiaũdas, daviaũ ~ daviaũ, zurziau ~ zurziau, ōže ~ ožio. 40 3. Från betonade singulara lokativändelser -ėj(e), -yj(e), till exempel: dabė, žėvė, žalė (|| dabėj, žėvėj, žalėj) < i hålan, i barken, i gräset; akỹ < i ögat, ausĩ < i örat, pirtì < i badstugan, širdì < i hjärtat⁴⁴. c) Liksom i många dialekter har i rapt ordstam bevarats konsonantkombinationer av läppljuden b, p med j framför bakre vokaler, till exempel: bjaurùs ~ biaurùs, (su)bjūra ~ (su)biūro, pjáuti ~ pjauti, pjáustyti ~ pjaustyti, pjévėjis ~ piovėjas, pjudĩ ~ piudyti, rugpjūtė ~ rugpjūtė, spiáuti ~ spiauti, spjaudalìs ~ spiaudalis, spjaudė ~ spiaudė. I ordslut har j efter b, p försvunnit (efter att först ha palataliserat dessa konsonanter), till exempel: drėbù ~ drebù, drebāũ ~ drebiau, lāpù ~ lāpiu, verpù ~ verpiu, verpāũ ~ verpiau. Framför en främre vokal uttalas j efter b endast i adverbet labīn ~ labyn (troligen efter labjau ~ labiau). d) Kombinationerna av dentalerna d, t med j, som stod framför bakre vokaler, försvann i dialekten (liksom i lk) och övergick till affrikatorna dž, č⁴⁵, till exempel: gaidžẽ ~ gaidžiai, gaidže ~ gaidžio, gaidžiū ~ gaidžiui, gaidžū ~ gaidžių; svečẽ ~ svečiai, sveče ~ svečio, svečiū ~ svečiui, svečū ~ svečių, verčiū ~ verčių, verčāu ~ verčiau, verčĩ ~ verčia. l § 83. Dialektens l har samma ursprung som lk, till exempel: láibos, lāpe ~ lāpė, lāšas, lūbas ~ lūbos, lūpa ~ lūpa, lieptas, ligā, liktì. § 84. a) I dialekten förekommer hårt l (som uttalas något hårdare än i lk) inte bara framför bakre vokaler, utan också framför e (liksom framför e som utgör den första leden i en diftong), ē. Vokalerna e, ē efter ett hårdnat l har i dialekten blivit a, e, till exempel: lādas ~ lēdas, lāki ~ lēkia, vėlanas ~ vėlenas, žalāla ~ žolėlė; lāisti ~ lēisti, laidīmas ~ leidimas, didelāi ~ didelēi ”stor” (dativ), lik šelāi ~ lig šiolēi ”ända till nu”; gulēt ~ gulėti, išblēsa ~ išblēso, tilēt ~ tylėti, velēna ~ velēna, žalē ~ žolē. Konsonanten l uttalas i dialekten fortfarande hårt i orden: gēlbāt ~ gēlbėti, kalbēt ~ kalbėti, silsēt ~ silsėti ”vila”. I andra ord uttalas l i sådana fall, det vill säga när det inte står direkt framför e, ē, mjukt genom assimilation, till exempel: kilpēla ~ kilpėlė, pilnēt ~ pilnėti (jämför också § 89d). b) I rapt är konsonanten l framför e, ē opalataliserad i följande fall: 1. I ljudhärmande ord (interjektioner, verb bildade av dem och andra ord), till exempel: klēpt, klēpsi, klēptelēje ~ klēptelėjo, klebetiū, lēpī, lēpsi, lēpterēt ~ lēpterėti, lēpsi ~ lēpsyš ”kommer att slicka”, plēkši, plēškēi, plēpēi, plēpīs ~ plēpys, plēpus, plērpt, plērpi ~ plērpia, slēpti, slēpsēi. ⁴⁴ Man antar också att formerna akỹ, ausỹ … av singular lokativ i dialekterna kan ha uppkommit ur formerna akij, ausij, där j assimilerades med į (kort) till långt į (= y). Jfr J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos i- kamieno daiktavardžių vienaskaitos įnagininko ir vietininko formų kilmės klausimu, UMD, 26, 66–67 (1958). ⁴⁵ Utifrån litauiska ortnamn som återfinns i gamla krönikor och andra dokument (skrivna på främmande språk) drar man slutsatsen att *dj, *tj > blev dž, č omkring slutet av 1300-talet eller början av 1400-talet. Denna förändring skedde troligen inte samtidigt i alla litauiska dialekter. Det förefaller som om den började något tidigare i sydöstra Litauen och senare i den nordvästra delen av landet. 41 2. Före dialektens e, som uppkommit ur den obetonade diftongen ie, t.ex.: lemuõ ~ liemuõ, letãis ~ lietãis, ležùvis ~ liežùvis (jfr även § 29). 3. I ord som kommit in i dialekten nyligen, då processen att förhårdna l redan hade avslutats. Det rör sig främst om ord av icke-litauiskt ursprung, t.ex.: kalãdas ~ kalė̃dos, kalėdóti ~ kalėdóti, kalendõris ~ kalendõrius, klebõnas ~ klebõnas, leñtas ~ leñtas⁴⁶ ”långsam”, klė̃ka ”bur”, blė̃ta || blė̃ka ”plåt”, sklė̃pas ”källare”; mjukt l uttalas också i orden glė̃ža ”uppluckrad jord, lera; en flytande, klibbig gröt”, klė̃vas, lė̃nda, žal̃szi ~ žalėsiai, vilka tycks kunna vara gamla dialektord. § 85. Förhårdningen av konsonanten l före e, ė, som också kännetecknar andra högaitiska dialekter⁴⁷, är ett ganska gammalt fenomen. En ungefärlig datering av när l började förhårdnas möjliggörs av ett annat, inte mindre viktigt fonetiskt särdrag hos de östliga högaitiska (och dzukiska) dialekterna, nämligen att den gamla diftongen en övergick till in. Som vi vet har den gamla diftongen en i de östliga högaitiska dialekterna övergått till in eller en (ett övergångsstadium från en till in); jfr uttalet av ordet šventė i dessa dialekter: švĩntė (Gelvonai), švũntė (Svėdasai, Obeliai), švẽntė (Panevėžys, Pakruojis). Efter konsonanten l fick det gamla en i samma dialekter ett ännu mer varierat öde. I dess ställe har nu ytterligare nya diftonger uppkommit: in, ɘn, ǝn, un⁴⁸. Det varierande ödet för diftongen en efter l berodde på vilket som började först i dessa dialekter — förhårdningen av konsonanten l eller övergången av diftongen en till in. I de dialekter där en > in övergick först, kunde l, som då stod före i, senare inte längre förhårdnas. Därför uttalas här nu linta ~ lenta, lingvas ~ lengvas. Detta uttal är typiskt för alla östliga högaiter som bor ungefär öster om linjen Parovėja — Biržai — Vabalninkas — Subačius — Troškūnai — Kavarskas — Vidiškiai — Širvintos — Kaimynai⁴⁹. Detta område omfattar alltså större delen av puntininkai (däribland alla östliga dzuker). Dessa högaiter skulle vi efter lenta > lint(a) kunna kalla lintininkai. Annorlunda gick det till där l hade förhårdats tidigare. Efter det förhårdnade l övergick den första komponenten i diftongen en till a (på samma sätt som e efter l övergår till a även i andra fall, t.ex.: lesa > lasa, leisti > laisti). Således blev lenta, lengvas här lanta, langvas⁵⁰. Senare, när den gamla diftongen an började övergå till diftongen un, övergick även an < en, som inte skilde sig från den till uttalet, tillsammans med den. Därför uppstod i vissa östliga högaitiska dialekter lanta, langvas (< lenta, lengvas) lunt(a), lungvas (liksom runk(a) < ranka). Så uttalas orden nu i ett smalt område med puntininkai, väster om den ovan nämnda västra gränsen för lintininkai. Viktigare orter i detta område är Smilgiai (Biržai kommun), Krinčinas, Vabalninkas, Karsakiškis, Raguva, Šiesikai, Ukmergė, Pabaiskas, Gelvonai, 46 Jfr beträffande detta ords ursprung Būga, RR, 2, 105. 47 Endast de västliga högaiterna förhårdnar inte konsonanten l före e, ė; alla andra högaitiska dialekter (dzuker samt östliga och centrala högaiter) uttalar i detta fall l hårt. 48 Något liknande måste också ha hänt med den gamla diftongen em, som stod efter l; jfr K. Širvydas: nelýmiby PS I 114₁, nelymti PS I 125₁. Numera finns det dock inte belägg för detta em i den nämnda positionen i alla dialekter. 49 Vid angivandet av gränserna för förhårdningen av l har man främst utgått från det insamlade materialet till den litauiska språkatlasen. 50 Så (med diftongen an) uttalar nu centrala högaiter, västliga dzuker och Zietela-dialekten dessa ord, där konsonanten l förhårdnas före e, ė, medan de gamla an, en inte övergår till un, in. 42 Čiobiškis, Musninkai, Kernavė. Även de sydliga pantininkai säger lunta (trakterna kring Truskavõs, Ramýgalos och Krekenavõs). Alla dessa östaukštaitiska dialekttalare som uttalar lunt(a) kan kallas luntininkai51. Som vi redan sett av ortnamnen som nämnts ovan omfattar deras område också hela rapt. Diftongen an, som övergick till un, hade ännu ett övergångsstadium – diftongen ɔn (första ledet är ett slutet, kort o). Detta stadium har bevarats fram till i dag i en del östaukštaitiska dialekter. På så sätt uppstod ur lanta (< lenta) också den nutida formen lont(a) i dessa dialekter (liksom lonk(a)s < lankas). De östaukštaitiska dialekttalare som uttalar ord på detta sätt, och som kan kallas lontininkai, bor i hela pontininkai-området och i den norra delen av pantininkai-området. Som nämnts förekommer på vissa håll fortfarande den gamla diftongen en, som följde efter l, i stället för även diftongen bɫn. Denna diftongs ursprung verkar inte vara lika klart. Den kan inte ha uppstått direkt ur in (< en), eftersom l före in senare inte skulle ha hårdnat. Detta visar också orden lindo, linguori, linkimas, där l före in uttalas mjukt i alla östaukštaitiska dialekter. Därför verkar också vissa språkforskares påstående att l först blev hårt i de dialekter där lɪnta uttalas — först en > in, och därefter hårdnade l — inte helt riktigt och dessutom obegripligt. Men bɫnta kan inte heller ha uppstått ur lanta eller lunta, eftersom vi inte heller har några exempel på en sådan förändring. Följaktligen måste detta bɫn i stället för det gamla en ha uppstått på annat sätt. Det är möjligt att den första komponenten i diftongen en redan hade slutits till ęn i vissa aukštaitiska dialekter innan l började hårdna, det vill säga en > ęn. Exempelvis uttalades orden šventė och žengti då här som šventė och žęngti. När vågen av hårdnande av l före e och ė nådde området började man här uttala lenta (< lenta), lengvas (< lengvas) som lenta (lęnta), lęngvas (lęngvas). Men i dessa dialekter övergick en senare till in, det vill säga šventė, žengti > švinti, žingti. Under denna senare process (en övergår till in) måste den första komponenten ę, som genom det hårda l fått en bakre artikulation (= ę), också ha förvandlats till ett bakre i (= bɫ). Om isoglosserna för formerna linta, lunta och lonta är mer eller mindre tydliga, kan vi för närvarande inte avgränsa området där man säger lɪnta på ett precist sätt. Det tillgängliga dialektmaterialet visar att lɪnta i dag oftast förekommer endast vid sidan av andra former: bredvid linta (till exempel kring Dieveniškės, Adutiškis och på andra håll) och lunta (till exempel i rapt-området kring Musninkai, Čiobiškis, Pabaiskas och på andra håll). Det är möjligt att isoglossen för användningen av lɪntos förr var tydligare, men att denna form senare trängdes undan av de redan nämnda formerna linta och lunta. Hos K. Širvydas står till exempel oftast: nenusitynks PS I 10₁₇, lynktumes PS I 6₁₀, ne nusilynkiau PS I 24₂₄, aplinkis PS I 84₃, pralynkia PS I 138₁₃, nulink PS I 218₁₅, pralynktas PS I 327₁₄, nusilynkia PS II 12₂₄, nusilinimo PS II 90₁₄, pralynkt PS II 92₅, lyngwa PS I 51₂₀, lyngways PS I 52₂₈, tingwu PS I 243₉, lyngwesniu PS I 277₂₃, lyngwa PS II 36₁, lynciugas PS I 38₂₀, lyriciugays PS I 39₁₀, 127₂₉, lyničugais PS II 70₂₁. Mer sällan förekommer: pralynkia PS I 185₃₁, lyncingu PS I 38₁₀, linciugays PS I 11₁₆, linčiugay PS II 160₅, stanksti PS II 179₁₅, prylankk PS II 171₁₉, pasilankie PS II 183₁₆, 51 Det kan tilläggas att även luntininkai ibland säger in i stället för det gamla en som följde efter l. Till exempel säger man i den norra delen av deras område (från den lettiska gränsen nästan ända till Ukmergė) oftast linkt ~ lenkti. Men ett annat verb, linkti, kan också ligga bakom detta uttal av verbet. En liknande sammanblandning av dessa verb förekommer också i rapt, men där säger man lunkšti i stället för linkti, i analogi med lunkšt < lenkti (jfr: prikrovė vežimą — net ašys lunkšta ”han lastade vagnen — till och med axlarna böjer sig”). 43 luncīgays PS I 374₁₉. De sistnämnda formerna i Širvydas skrifter kan man tydligen betrakta antingen som tryckfel eller som former hämtade från andra dialekter. Men nu förekommer, som redan nämnts, lbnta oftast endast som en parallellform och dessutom oftare på platser där lintininkai gränsar till luntininkai eller västliga dzūkai. Detta får oss att anta att denna form (åtminstone på vissa håll) kan ha ett annat ursprung än det som angavs ovan. Exempelvis kan lbnta i gränstrakterna mellan de nämnda dialekterna ha uppstått senare genom kontamination mellan formerna lunta eller lanta och linta (det hårdnade l från de första formerna + diftongen in från den sista formen). Efter denna korta genomgång av uttalet av l före det gamla diftongen en återgår vi till frågan om hur länge sedan l började hårdna. Av de litauiska egennamn som förekommer i gamla dokument skrivna på andra språk ser vi att blanddiftongerna am, an, em, en redan omkring mitten av 1300-talet i vissa östliga dialekter hade övergått till um, un, im, in. Själva början på denna förändring går sannolikt tillbaka till ännu äldre tider. Dessutom antas både de nämnda diftongernas förändring och konsonanten ls hårdnande ha börjat i öster och senare spridits västerut. Eftersom de allra östligaste litauiska dialekterna nu uttalar linta i stället för lenta, måste konsonanten l ha börjat hårdna något senare än diftongerna am, an, em, en > um, un, im, in. Men någon lång tid kan inte ha förflutit mellan början på dessa två företeelser, eftersom vågen av hårdnande av l först nådde andra aukštaitiska dialekter, nämligen luntininkai och lontininkai, och först senare började de nämnda blanddiftongerna förändras i dessa dialekter. Men i stammen var det så; i ordslut kan det ha varit annorlunda. I stället för den gamla ackusativen singularis *saulen (> lk saulę) skulle vi till exempel vänta oss: i lintininkai-området saulį (om bortfallet av n, se § 86), hos luntininkai saulu och hos lontininkai saulo. Men i verkligheten är det inte alltid så. Lintininkai och de nordliga luntininkai, som bor i puntininkai-området från den lettiska gränsen ungefär till Ukmergė, säger nu oftast saulb, medan lontininkai och luntininkai som bor i pantininkai-området säger saulę. I den återstående södra delen av luntininkai-området, som nästan helt upptas av rapt, är ackusativ singularis saulu. Låt oss se hur saulb kan ha uppstått vid sidan av linta och lunta, och hur saule kan ha uppstått vid sidan av lonta och lunta. Fonologiskt kan dessa former ha utvecklats på följande sätt. Den gamla ackusativen *saulen måste i de östaukštaitiska dialekterna ha genomgått ett stadium *saulėn. Detta stadium träffades av vågen av hårdnande av l, och saulėn > saulėṇ. Den senare formen utvecklades sedan i en del av de nämnda aukštaitiska dialekterna (hos lintininkai och en del av luntininkai) till *saulbṇ > saulb, medan den i den andra delen (hos lontininkai och en del av luntininkai) inte förändrades mer, och när n senare föll bort i ordslut uppstod här saule. Men detta kan bara ha skett: 1) om ordslutet längre än stammen bevarade det första stadiet i övergången från an, en till diftongerna un, in, nämligen diftongerna om, em, eller 2) om förändringen av ordslutets an, en till diftongerna un, in (även genom övergångsstadiet on, en) började något senare än förändringen av motsvarande diftonger i stammen. Hur det än förhåller sig bör själva början på förändringsprocessen för ordslutets an, en också vara äldre än början på hårdnandet av l. Men vågorna av förändring av an, en i stammens och ordslutets position måste ha rört sig österifrån västerut med olika hastighet. Den senare vågen, eller rättare sagt det första stadiet i förändringen av ordslutsdiftongerna an, en (> on, en), gick betydligt snabbare, hann före förändringen av stammens an, en och nådde luntininkai samt lontininkai 44 pasiekė dar prieš l sukietėjimą. Rapt žodžio galo, kaip ir šaknies, an, en > un, in jau po l (prieš e) sukietėjimo. Šį šaknies ir žodžio galo dvigarsių an, en kitimo ir l kietėjimo tarpusavio ryšį aiškiau galėtume pavaizduoti lentelėje (žr. 1 lentelę). Tabell 1 Sambandet mellan förändringen av äldre en i stammen och i ordslut (ackusativ singularis) och l-förhårdnandet i de östaukštaitiska dialekterna ursprunglig form: stam, ändelse; en >: stam, ändelse; vågen av l-förhårdnande; an, en >: stam, ändelse; dialektbeteckning efter uttalet av ordet lenta. lenta; *saulen; linta; *saulen; linta; *saulbn; saubl; lintininkai. lenta; lenta; *saulen; *saulen; lanta; *saulen; *saulan; lunta; *saulbn; saubl; lintininkai. lenta; lenta; *saulen; *saulen; lanta; *saulen; *saulen; lonta; *saulen; saulė; lontininkai. Det förekommer visserligen ibland i samma dialekter, utöver de ovan nämnda ackusativformerna i singularis, även andra former, till exempel i lintininkai-området: saulė (Dieveniškės, vissa trakter i Molėtai-distriktet och på andra håll), saulu (Šašuoliai, Lyduokiai, vissa trakter i Anykščiai-distriktet och på andra håll). De sistnämnda formerna kan lokalt också vara gamla och ha utvecklats direkt ur *saulen. Men man får inte heller glömma att ordslutet är betydligt mer instabilt än stammen och snabbare kan påverkas på ett eller annat sätt av andra former. I de östaukštaitiska dialekterna sammanföll till exempel ändelserna i många kasus hos ord med ė-stam, som hade den äldre ljudföljden -lė, efter l-förhårdnandet helt med ändelserna hos ord med o-stam. Jfr deklinationen av orden ranka och saulė i Debeikiai-dialekten: Singularis Nominativ: ranka, saula. Genitiv: rankas, saulas. Dativ: rankai, saulai. Ackusativ: ranku., saubl., saulu. Instrumentalis: ranku, saulu. Lokativ: rankaj, saulaj (och ža.lōj vid sidan av ža.lėsj ’i gräset’). Illativ: rankan, saulan (ža.lōn vid sidan av ža.lēn ’in i gräset’). Pluralis ranka.s, saula.s. ranku., saulu. ranka.m, saula.m. rankas, saulas. ranka.m, saula.m (ža.lōm vid sidan av ža.lēm ’med gräs’). (ža.lōs, ža.lēs ’i gräsen’). (ža.lōs, ža.lēs ’in i gräsen’). 52 Jfr O. Sedelskytė, Debeikių tarmės daiktavardžių linksniavimas, MADA, 1 (4), 200 tt. (1958). 45 Det är förståeligt att ändelserna i den nämnda gruppen av ė-stammiga ord, efter att ha blandats så med ändelserna hos o-stammiga ord, också har gett upphov till en parallell ackusativform i singularis, šalù. Denna kan vara nyare och ha bildats efter rùkų.53 Detsamma gäller former i andra kasus (till exempel singularis instrumentalis) som hade ljudföljden *-len i ordslut. Dessutom kan andra former av samma stam också ha påverkat sådana former i viss mån. Till exempel används i rapt numera för det mesta stalì, šìli i stället för den äldre lokativformen *stalẽn, *šìlẽn. Många andra östaukštaitiska dialekter har också en sådan lokativform, jfr: atòli, kubìli, stalì (Debeikiai, Svėdasai). Man kan anta att cirkumflex -en > -in här uppstod redan före l-förhårdnandet. Men vi har också belägg som talar emot denna uppfattning. För det första tyder Širvydas lokativformer i singularis dẽrkovy PS I 113₉, galỹ PS I 222₂₀, mezlỹ PS I 242₇, mokslỹ PS I 255₁₇, 287₁₂ på att denna -ẽn blev en annan diftong senare; detsamma gäller även nutida former i detta kasus i vissa dialekter: galbì, katìbli, kubìli, šìlì (Obeliai), galù, šìlu (Miežiškiai). I dialekter där man numera oftast säger šìl förekommer också andra former, till exempel šìlb (Čiobiškis). Dessutom används i dessa dialekter ofta den palataliserade formen galù, galbì (rapt), galì (Svėdasai54), som har uppkommit ur *galẽn. För det andra tyder inte heller utvecklingen av cirkumflex -ẽn efter l i singularis instrumentalis på att förändringen började tidigare än förändringen av akut -en; jfr instrumentalisformerna i singularis: atvìkti PS I 82₂₉, paukšzẽly PS I 85₂₇; siùlbl, skarelbi (Linkmenys, Obeliai), pelù ~ pelė, šaulù ~ šaule (Miežiškiai, Raguva)55. Detta ger anledning att anta att singularis lokativformerna šalì, šìli nu på många håll är nyare. I stället för ett hårt l kan här ett mjukt l ha uppkommit efter de betydligt vanligare lokativformerna i singularis av samma stam, med palataliserad stamfinal konsonant, till exempel: mišì ~ miške (< *miškẽn), namì ~ name, sodì ~ sode, stogì ~ stoge. Dessutom har det i de dialekter där *šìlẽn > šìlì uppkommit två lokativändelser i singularis av samma stam: -u och -i. Det är förståeligt att den mer sällsynta ändelsen -u kan ha trängts undan. I rapt och i vissa andra östliga dialekter kan participformer av preteritum av liknande ursprung också vara acigùlęs ~ ats igùlęs, acigùlì ~ ats igùlė, pakėlìs ~ pakėlęs, pakėlì ~ pakėlė, sušėlìs ~ sušėlęs, sušėlì ~ sušėlė. Dessa former, som används (i rapt och av den äldre generationen) vid sidan av acigùlbs (acigùlas), acigùlbl (acigùla), pakėlbls, pakėlbl, sušəlbls, sušėlbl, kan ha uppkommit efter particip som būvis ~ buvęs, būvì ~ buvę, mātìs ~ matęs, māti ~ matę, vėžìs ~ vėžęs, vėžì ~ vėžę. Även det palataliserade l i lk-formerna ats igùlęs, ats igùlė … kan ha påverkat detta i viss mån. Vi ser att frågan om utvecklingen av ljudföljden *-len i ordslut är betydligt mer komplicerad än i stammen. Tyvärr har vi också fortfarande jämförelsevis lite material från olika dialekter i denna fråga. Om åldern för l-förhårdnandet i rapt, jfr även §§ 29, 32, 55. n § 86. Dialektens n har samma ursprung som lk, t.ex.: nãgas, naktìs, nẽrti, niẽkas, nìkti ~ nykti. 53Se vidare J. Šukys, anfört arbete, 160. 54Se vidare Lietuvių kalbos žodynas, 3, 72, Vilnius, 1956. 55De tidigare formerna rapt, ur vilka det nuvarande singularis instrumentalformen šaulaĩ ”sol”, pelai ”mus”, kunde ha utvecklats, kan ha varit såväl šaulu, pelù som šaulbt, pelbt (om uppkomsten av rapt feminina singularis instrumentalisformerna lazdaĩ, katì… se närmare MADA, 2 (7), 198 ff. (1959). 46 I de gamla blandade diftongerna an, en, in, un bevarades tautosyllabiskt n om dessa diftonger stod före konsonanterna t, d, k, g, p, b, t.ex.: unt̃ras ~ antras, pín-tė ~ pėntė ”pentis”, kaũdis ~ kaũdys, sùnku, žiñgsnis ~ žingstnis, į̃mpilas ~ į̃mpilas (om m < n, se § 91). I diftongerna an, en, in, un, som stod före s, š, z, ž, r, l, m, n, j, v och i öppen ordslutställning, försvann n. Bortfallet av tautosyllabiskt n, som skedde gradvis, är i många fall inte gammalt. För det första måste detta n, rapt, liksom i andra östliga dialekter, ha försvunnit redan efter an, en > un, in (§§ 35 d, 36 c, 60, 61, 65). För det andra ser vi av de gamla skrifterna att vissa höglandsdialektstalare ännu i mitten av 1600-talet och även senare uttalade a, e, i, u med tydlig n-färgning, nasalitet, i de nämnda fallen i stället för de gamla diftongerna an, en, in, un. D. Klein behandlar till exempel i sin grammatik dessa vokaler av särskilt ursprung och deras uttal separat56. I vissa former (t.ex. pluralis ackusativ, § 53) försvann n i ändelserna rapt, liksom i andra dialekter, mycket tidigt57. I verbformerna rapt bevarades n i vissa fall även före s, t.ex.: givė̃nsu ~ gyvėnsu, givė̃ns ~ gyvens, sénstu, sė̃nsu ~ sénsiu, señs (om denna dialekts en, se även § 48), giñsu ~ ginsiu, giñs, žriñsu ~ trinsiu, žriñs. Här bidrog analogin med andra former till att tautosyllabiskt n bevarades före s; i dessa former, där n stod före andra (klusila) konsonanter, föll det inte bort enligt ljudlagen. Jfr: givė̃nti ~ gyventi, givė̃ndava ~ gyvendavo, givė̃nk ~ gyvenk, žriñti, žriñdava ~ trindavo, žriñk. I prefixet in- (som förekommer vid sidan av det vanligare un- < ant-) bevarades n i dialekten före alla konsonanter, t.ex.: iñdave ~ indavė, iñkė̃la ~ inkėlė, iñgėri ~ ingėrė, iñšėda ~ insėdo, iñmetė ~ įmetė, iñvė̃rti ~ inverti. f, ch, h § 87. Konsonanterna f, ch, h är sällsynta i dialekten. De förekommer: 1. I ljudhärmande och interjektioner, t.ex.: fė, fá ”fe”, fít, fùchti (!fùkti), ”för att markera att en eld plötsligt slocknar”; màchti ”makt”, trach ”för att markera ett skottljud och andra ljud”, žàch ”för att markera ljudet av ett fall eller en sågning”; ahã, ohõ, į̃haha ~ ýhaha. 2. I ord av icke-litauiskt ursprung, t.ex.: fanjėra ”faner”, felčeris, frántas; chrõmas ~ chromas; hùonaras ~ honõras ”ära, ambition”. Talare av den äldre generationens dialekt uttalar ofta p, k, g i stället för f, ch, h i ord som lånats från andra språk, t.ex.: pabrìke ~ fabrikė ”fabrik”, panabėrija ~ fanabėrija, pùosfaras ~ fosforas; krizantėma ~ chrizantėma, tėchnìkas ~ tèchnikas; gusáras ~ husáras. Konsonanten h faller ibland bort helt, t.ex.: aktãras ”hektar”, iònaras ”honorar”. Talare av den yngre generationen uttalar oftast konsonanterna f, ch, h i ord av icke-litauiskt ursprung. 2. Affrikator § 88. Om dialektens č, dž < *tj, *dj, se § 82d. I dialekten förekommer affrikatorna c, č, dz, dž även i följande fall: 1. I ljudhärmande ord, t.ex.: capsót, cikšėt; čekšėt, čiaukšt ~ čiaukšt, čùkšt ~ čiùkšt; dzìrint, dzupsėt ~ dziubseti; džerškė̃ti, džiñkti ~ džingt. 56Jfr. Den första litauiska grammatiken, s. 418 ff., Vilnius, 1957. Jfr. dessutom K. Eigminas, anf. arb., s. 168–169. 57Jfr. dessutom Z. Zinkevičius, Den litauiska språkets pronominala adjektivs historia, s. 25 ff., Vilnius, 1957. 47 2. Uppkomna genom assimilation av två andra konsonanter som hamnat intill varandra (oftast c < t-s, č < t-š, dz < t-z, dž < t-ž), t.ex.: ackirė < at-skirti, ackėlė < at-sikelti, acminė < at-siminti, acnešė < at-sinešti, pač < pats; ačūlė < at-šalti, ačlaimas < at-š laimas, ačlauži < at-šla užti; ādžvimbė < at-žvimbė, adzbósta < at-sibósta, adzdūoda < at-sidūoda; adžagarei < at-žagar iai, adžnupė < at-žnybti, adžvingė < at-žvengė. 3. I ord av icke-litauiskt ursprung, t.ex.: cigònas ”zigenare”, cimantas ”cement”, čolis; česnākas. 4. Affrikatan c uttalas i dialekten ibland också i stället för s, främst i suffix av icke-litauiskt ursprung före konsonanten k, t.ex.: kvietkāučkas ~ Kvietkāučkas, jeblūonckas ~ Jablònskas, gelvańckas ~ gelvańskas ”person från Gelvonai”, brudūlckas ~ Brudūlskas, kavārckas ~ Kavárskas ”efternamn och ort”, pabaickas ~ Pabaiskas. II. Kombinatoriska konsonantlagar 1. Konsonantmjukning och -hårdning Mjukning. § 89. a) Konsonanter är alltid mjuka när de står direkt före: 1) främre vokaler (jfr även §§ 84, 90), t.ex.: bìlinėtis ~ bylinėtis, dègimas, kèškas, lėptas, ši̇emėniškas, fėtas, kėksmas, sėdynė ~ sėdynė, šilkas, ievvas, vēri ~ vėria, ēilas; 2) före främre-böjda bakre vokaler; se §§ 75, 82. b) När främre vokaler i slutet av ett ord faller bort (vanligen e, i, mer sällan diftongerna ei, ie), förblir konsonanterna som föregick dem i regel mjuka, t.ex.: būt ~ būti (jfr även § 62)⁵⁸, būkit ~ būkite (jfr även § 54), kōtū ”lilla katten”; bādās ~ bādosi, gīris ~ giriasi, praūisis ~ praūsiasi; mān (jfr maní (jfr mánig DP 287₂₆ jämte mań DP 1₁₁); dēl (jfr del’ KA 48₃₀, 57₁₅) < dėlei, vėl (jfr: vėl’ KA 48₁₂, vel KA 48₂₇) < vėlei, kōl ~ kólei, tōl < tõlei⁵⁹. Konsonanterna k, m uttalas hårt i detta fall, t.ex.: auk (jfr även §§ 62, 93), dirbam ~ dirbame, aišim ~ eīsime, senam ~ senamė (jfr §§ 54, 60). c) När en främre vokal faller bort inuti ett ord förblir konsonanten som föregick den oftast mjuk (jfr § 79), men reflexivpartikeln -s- < -si- hårdnar också före hårda konsonanter, t.ex.: nėsmāta ~ nesimāto, paslaūdzī ~ pasilėidžia, pasrōda ~ pasirodo, parsūara ~ parsivāro. d) I konsonantkluster gör en mjuk konsonant i regel också alla konsonanter framför den mjuka, t.ex.: baršti ~ barstyti, bēlštis, dūnīti ~ dantyti, drēške ~ drėškė, kēlvertas, skauterė ~ skiauterė, šmilkinīs ~ smilkinys, spīrti, šlaūži ~ šliaužti, trūškinti ~ triūškinti, sužlūnga ~ sužliūnga. I sammansatta ord förblir den hårda konsonanten i första leden ibland omjukad före den mjuka konsonanten i den andra leden, t.ex. dańkėpė (men till synes oftare dańkėpė) ~ duonkepė. ⁵⁸ I dialekten är även t i interjektioner alltid mjukt, t.ex.: kišt ~ kyšt, krūšt, šūst ~ šūst. Man antar att detta -t < -ti är den gamla singular dativändelsen med -i. Jfr Otrebski, GrJL, 3, § 843. ⁵⁹ Det mjuka l i de nämnda exemplen visar att -ei föll bort innan denna konsonant hårdnade (§§ 84, 85). 48 Konsonanterna i en konsonantgrupp är inte alla lika palataliserade. Mest palataliserad uttalas den konsonant som står (eller stod) omedelbart före en främre vokal eller en vokal som har främreducerats, medan palataliseringen hos de konsonanter som står längre bort är mindre påtaglig. Palataliseringen påverkar inte alla konsonanter i en följd på samma sätt. De bakre konsonanterna g, k och de bilabiala b, p, m uttalas oftast hårt när de skiljs från främre eller främreducerade vokaler av andra konsonanter, till exempel: aũglis ~ aũglius, ugnìs, brukšnìs ~ brúkš- nìs, trùkšėt ~ trūkčioti; kablìs ~ kablys, gõbšì ~ gobši, capšėt, bumpšėt ~ bamp- šėti, kamšì ~ kamšyti. De nämnda konsonanterna blir dock palataliserade när de sedan länge eller på nytt befinner sig i samma stavelse som andra palataliserade (eller palataliserade genom assimilation) konsonanter som följer efter dem60, till exempel: glìtus, gnìaušì ~ gniaužti, kveĩs ~ kvie- tỹs, kniaũkti ~ kniaukti, arkìs (uttalas stavelsevis: ar-klìs) || arklys (: ark-lìs) ~ arklys; bliaũ ~ bliáuti, nubrizga ~ nubrizgo, kėblìnti (: kė-blìnti) || kėblìnti (: kėblìnti), pliaũpi ~ pliaũpti, trėpsė̃ti (: tre-pšė̃ti) || trepsė̃ti (: trep-sė̃ti), tìmpì. Konsonanterna före de nämnda hårda konsonanterna g, k, b, p i konsonantgrupper uttalas oftast också hårt, medan även de andra konsonanterna palataliseras före samma palataliserade bakre och bilabiala konsonanter, till exempel: unglìnas ~ anglinas, snarglìs ~ snarglys, karklìnas ~ karklynas; bùrptelėt ~ burbtelėti, pùrptelėt ~ purptelėti; išg̃vėris ~ išgveręs, pėrg̃rìš ~ pergręžti, sklaũtas ~ skliautas, šìnkė ~ stengti; atbrìzga ~ atbrizgo, užbliaũt ~ užbliauti, atplìšt ~ atplyšti, bùfì ~ burbti. Konsonanterna före det hårdnade bakre k i slutet av ett ord uttalas alltid hårt, till exempel: dìrbk ~ dirbk, graũšk ~ graušk, krėšk, pìrk, skìnk. Konsonanten l i de nämnda konsonantgrupperna uttalas oftast palataliserad, till exempel: alkšnìs, dìlki ~ dilgt, sìlpìnėt, dìlpė̃t ~ dilbčioti, gùlk, kėlk (även gùlk, kėlk förekommer). e) Konsonanter palataliseras när de ingår i en konsonantgrupp med j, till exempel: bjaũris, subjūra ~ subjūro, pjaũti, špjáuti, atjùnkti ~ atjunkti, išjudìnti ~ išjudinti, parjòd, užjòd. f) Palatalisering av konsonanter förekommer i vissa fall också vid ordgräns. En palataliserad konsonant i början av ett ord palataliserar den hårda slutkonsonanten i det föregående ordet, till exempel: bèt kiẽk ~ bet kiek, dĩeną dĩeną ~ dien dieną „ diena dienon, kasdien“, gan gẽras ~ gan geras, kas dìrbs ~ kas dirbs, kad gẽras ~ kad geras. g) Andra fall av palatalisering av konsonanter: 1. I enskilda ord, till exempel: ležuvis || ležùvis ~ liežuvis, šaũdiklė ~ šiaudykle „šaudykle“, šėmet < šiemet (< šie metai). 2. I ord av icke-litauiskt ursprung uttalas l ofta palataliserat även när det står före hårda konsonanter, till exempel: bùlba „bulvė“, pùolka ~ polka. I själva verket har dialekten här endast bevarat ett palataliserat l (utan att hårdna), eftersom det uttalas så även i de språk (polska, vitryska) från vilka dessa ord har kommit in i dialekten. Hårdnande. § 90. Regelmässigt har endast konsonanten l hårdnat i dialekten, när den stod före e, ė (§ 84). I enskilda ord förekommer också hårdnat r, s, t och andra konsonanter, till exempel: 1) i litauiska ord (sällan): graĩt < greit, graĩtas < greitas, graũstis || grâuštis ~ griauštis, graũšì || grâušì ~ griaušti, graũšmas || grâũšmas ~ griaušmas, 60Men palataliseringen av de bakre konsonanterna g, k är mycket obetydlig. Därför markeras den inte heller på andra ställen i arbetet. 4. Kalbotyros klausimai, III 49 grõzdas ”griozdas”, grazdēt ~ grozdóti ”griozdoti”, saptní < sju, tašlė < deg, ”deg”, nãt < inte; strūbki ~ strýkt, budõlškì ~ budýkšt, žýbì ~ žýbt. 2) i ord av icke-litauiskt ursprung (ganska ofta): agzãma ”eksem”, cantnaris ”centner”, falčeris ”fältskär”, mātrikai ”matriklar”, ramantuõj ”reparera”, saradālė ”seradėlė”; adālė ”Adelė”, faleksas ”Feliksas”, ragina ”Regina”; žìgma ”Zigmas”. Denna härdning av konsonanter förekommer huvudsakligen i den äldre generationens tal61. 2. Assimilation § 91. Dialekten har regressiv när- och fjärrassimilation av konsonanter. a) Fall av närassimilation: 1. En tonlös konsonant blir tonande före en tonande, medan en tonande blir tonlös före en tonlös, t.ex.: abgalēt ~ apgalėti, ãdbulas ~ atbulas, rēgdava ~ rėkdavo, kaz būsva ~ kas buvo, mezgalis ~ mėsgalýs, iž dūgna ~ iš dugno, ižgērk ~ išgerk; dirpk ~ dirbk, grapštūkas ~ grabštūkas, dēkt ~ degti, užkūrt ~ užkurti, miẽspelį ~ miežpeliai ”kornagnar”. 2. Konsonanten s före č blir š, medan z före dž blir ž, t.ex.: unkščiau ~ anksčiau, sugrēbščiu ~ sugrėbščiau, praščiausis ~ prasčiausias; laždžõke ~ lazdžiokė. 3. Tungspetsens n framför läppljuden b och p blir det bilabiala m, t.ex.: imbērti, umbērti (< inbērti, unbērti) ”hälla i”, iṃpilas ~ įmpilas (< įnpilas), um punēs ~ an punės ”på ladugårdsloftet”. Framför de bakre tungljuden g och k blir konsonanten n ett bakre tungljud, jfr § 14. 4. I vissa fall kan en av två konsonanter försvinna genom assimilation. Detta sker när två likadana konsonanter möts i ett ord eller vid en ordgräns. De mötande konsonanterna kan vara identiska till sin natur (1) eller ha blivit lika senare genom assimilation (2), t.ex.: 1) (d-d > d) ka duõs ~ kad duos, (g-g > g) dau gēra ~ daug gero, (k-k > k) ti kū ~ tik ką, (l-l > l) vē lāki ~ vėl lėkia, (n-n > n) unēšti < annešti ”föra in”, (p-p > p) tei padāre ~ teip padarė, (r-r > r) pērišt ~ perrišti, (s-s > s) pūssesere ~ pusseserė, 61Sporadisk härdning av vissa konsonanter förekommer också i andra östaukštaitiska dialekter och i äldre skrifter, jfr: Gravycianos PS I 45₁₁, (ne)greytay PS I 231₈, 315₁₃, II 61₉, grausmays PS I 83₈, grausmyngays PS II 117₃₀, traċias PS II 76₁₂, 171₁₇, men: (ne) greytay PS II 61₂₀, 62₂₆, 70₁₀, 233₂₅, reykia PS I 188₂₅, II 61₁₉, regieimi PS I 90₉, Trečias PS II 161₁₅. 50 (š - š > š) hoppar ut ~ hoppade ut, åt sidan ~ från sidan, (t - t > t) men bara ~ men bara, (ž - ž > ž) växte igen ~ växte igen; 2) (d - t > t - t > t) eftersom det där ~ eftersom det där, (t - d > d - d > d) men mycket ~ men mycket, (g - k > k - k > k) mycket folk ~ mycket folk, (k - g > g - g > g) gå och lägg dig ~ gå och lägg dig, (s - š > š - š > š) vem skrek ~ vem skrek, (š - s > s - s > s) kokade färdigt ~ kokade färdigt, (ž - s > s - s > s) glömmer bort ~ glömmer bort, (ž - z > z - z > z) gick och slickade ~ slickade, (ž - š > š - š > š) sköt iväg ~ sköt iväg, (š - ž > ž - ž > ž) gick och strödde ut ~ strödde ut. I de nämnda fallen, särskilt vid ordgränsen, kan konsonanten också utebli, om orden eller enskilda delar av dem uttalas med emfas. 5. Se § 88 om fall där två intilliggande konsonanter genom assimilation blir affrikator. b) Fjärrassimilation av konsonanter förekommer sällan i dialekten. I litauiska ord blir s ibland š framför š eller ž i den följande stavelsen, t.ex.: pašišaušė < rufsade till sig, nuššveitė < tvättade av sig, pašišnibždė < viskade, pašišnekėt < pratade, šližė < Šližiai ”by”. Men denna š i stället för s förekommer oregelbundet, oftast på grund av att ordet uttalas snabbt. Resultatet av denna typ av assimilation bevaras främst endast i etymologiskt oklara ord, vanligen lånord eller främmande ord, t.ex.: legulātaris < regulator, šiečka, šiečke ~ šieckė ”hackad halm som foder; hackelse” (jfr ryska, belarusiska сечка, polska sieczka), šėkšlōt < siečkuoti ”skära, hacka” (jfr ryska сечь, polska siec). c) Om konsonantpalatalisering genom assimilation har redan talats i § 89. 3. Dissimilering § 92. I dialekten förekommer dissimilering av konsonanter (progressiv och regressiv) huvudsakligen endast i ord av icke-litauiskt ursprung, t.ex.: añtilerije < artileri, kal̃daris < korridor, malinārka || marinārka ”kavaj” (jfr pol. marynarka), párkelis < párkeris. 4. Aspiration § 93. Dialektens k i ordslut (< k, g) uttalas aspirerat, t.ex.: baikʰ, daukʰ ~ daug, dūrʰ, škėrškʰ, skinkʰ. I ordgränser uttalas detta k oftast utan aspiration när det står före andra ljud, t.ex.: dauk nēr ~ daug nėra, daũg aina ~ daug eina, vešk šienu ~ vežk šieną. 5. Metates § 94. I dialekten förekommer nära och fjärran metates. a) Om den äldre metatesen av intilliggande konsonanter (ks < sk, kš < šk, gz < zg), som också är karakteristisk för andra litauiska dialekter, se: Būga, RR, 2, 184; Endzelynas, GF, § 73 a; Otrębski, GrJL, 1, §§ 509, 510. 51 Presensinfoget n i verben Rapt ger tillsammans med stamslutets l, r upphov till ln, mn, t.ex.: dilna < di̇̀nla > lk dyla, skilna < ski̇̀nla > lk skýla, svilna < svi̇̀nla > lk svỹla, (pri)šilnù < (pri)šinli > lk (pri)šyli, atpùlna < atpùla (atpuonla) „lk atpuola“; (nu)švirna < (nu)svi̇̀ra > lk (nu)svỹra, prakūrna < prakiūra > lk prakiūra. Det är svårt att säga om metatesen av de nämnda konsonanterna skedde före an > un eller efter det, eftersom dialektformerna abžabalna ”apžabala”, nukȧ̀rna ”nukara” tyder på det ena, medan formerna bulna ”bȧ̀la”, sulna ”sȧ̀la”, šulna ”šȧ̀la” tyder på det andra. Denna variation kan ha uppkommit genom påverkan från andra former. I den första gruppens rötter kan vokalen a i stället för u (före l, r) ha förekommit enligt former som: abžabálì ~ apžabálti, abžabàla ~ apžabálo, nukãrì, nukãra ~ nukãro; i den andra gruppen kan u i stället för a ha uppkommit enligt būla ~ bãla, sūla ~ šãla, šūla ~ šãla (dessa former används också i dialekten)62. Dessutom är det möjligt att infoget n inte uppkom samtidigt i alla verb63. Följaktligen kan metatesen i vissa presensformer ha skett tidigare och i andra senare. Mer sällsynta är fall där dialektens ln > nl, t.ex. aukštžė̃nlikas < augštielnykas (vid sidan av dialektens vanligaste form aukštienikas, jfr § 95). b) Fjärrmetates förekommer oregelbundet i dialekten, endast i ett eller annat ord, t.ex.: keremėkas || (vanligare) kemerėkas ”ett krokigt, grenigt träd; en tafatt, klumpig person”, varãtliñkis || varãtinklis ~ vorãtinklis. Metates av detta slag har ibland inträffat (eller inträffar) i ord av icke-litauiskt ursprung och i egennamn, t.ex.: čevẽrikas ~ čeverỹkos ”halvkängor”, (jfr ryska черевик ”damsko med skaft”, samt Širvydas čie-rewi̇̀kos PS I 69₁₇), raũlas ~ Raũlas, raulõkas ~ Rauliõkas (uttalas oftast av äldre dialekttalare i stället för laũras ~ Laũras, laurõkas ~ Lauriõkas). 6. Konsonantbortfall § 95. Om det regelbundna bortfallet av tautosyllabiskt n från ordets inre och slut, se § 86. Andra konsonanter faller bort ur ordets inre endast i enskilda ord, t.ex.: apìnis (< apvynys) ~ apynys, aukštiẽninkas (< augštielnykas) ~ augštienykas (jfr även § 94a), dešìmis < dešimts, dešimė̃tis < dešimtmetis, dešim̃tas < dešimtnytas, kãrkvabalis < kãrkl(a)vabalis, kūrbez̃dalis < kūrm(ia)bez̃dalis ”en rund svamp, mogen och full av brunt damm”, plūkšna < plūnksna (jfr Širvydas: plūkšno-mis PS I 85₂₁, plūksnu ”singularis instrumentalis” PS I 18₆), žìmpti (< zvim̃bti) ~ žim̃bti. Låneordet liekarstwa ”läkemedel” (jfr polska lekartstwo, ryska лекарство) uttalas på vissa håll liekarsta. Om konsonantbortfall ur ordets inre till följd av assimilation, se § 91a₄. § 96. Konsonantbortfall i ordets början är mycket sällsynt. Endast äldre generationers dialekttalare uttalar utan v- ùnta ~ únta ”vanta” och även låneorden õpna || võpna ”kalk” (jfr polska wapno), õpninis || võpninis ”kalkhaltig”. 62Jfr också former som förekommer i dialekten: sūla ”svalnade”, šūla ”kallnade”, šált ”att svalna”, šūlt ”att kallna”, vilka sannolikt också har uppkommit enligt sūla, šūla. 63De blandade diftongerna an, en som uppkommit genom infogning förblir mycket ofta intakta i dialekten (jfr § 48₃), trots att diftonger av detta ursprung i andra östaukštaitiska dialekter och i äldre skrifter oftast har övergått i andra ljud, t.ex.: rundà KA 13₃₀, PS II 44₂, tumpa ”blir”, PS I 89₂₇, ginda PS I 95₄. 52 § 97. Om bortfall av į i ordslut, se § 82b. Övriga konsonanter faller sällan bort i ordslut, oftast i korta småord (konjunktioner, prepositioner osv.), t.ex.: à < ar, bèn < bent, dà < dar, ì < ir, ùn < ant, palà < palauk. Om bortfall av en konsonant i ordslut genom assimilation, se 91a. 7. Tillägg och inskjutning av konsonanter § 98. I början av ord uttalas alltid i, ī, e, ē, vokaler i främre raden, samt diftongen ie, som j i dialekten, t.ex.: įinkštas ~ inkstas, įilė ~ ylė ”nål”, įėglis ~ ėglis, ieškõti ~ ieškoti, įiena ~ ėna. Detta j skjuts alltid in före samma rotvokaler efter prefix som slutar på vokal, t.ex.: ap̃įilgïs ~ apyilgïs, paĩlgas ~ pailgas, nuĩmit ~ nuimti; nujėjaũ ~ nuėjau, prãjemu ~ praėmiau; nujõde ~ nuėdė, prijiẽde ~ pridėdė, sujẽde ~ suėdė; paiẽška ~ paieško, sujẽško ~ suieško. Efter prefix som slutar på konsonant uttalas į före de nämnda vokalerna endast när prefixets konsonant inte ingår i rotstavelsen, t.ex.: ap̃-ĩmit, ap̃-ieškõti ~ apieškoti, ap̃-iẽška ~ apieško, men: ap̃im̃ (uttalas: a-pim̃), apẽje (:a-pẽje) ~ apėjo; ĩš-iõde ~ išėdė, ĩš-iẽška ~ išieško, men: išẽje (:i-šẽje) ~ išėjo, išẽme (:i-šẽme) ~ išėmė; pẽr-ĩmit ~ perimti, pẽr-iẽškai ~ perieškoti, men: pẽreje (:pẽ-reje) ~ perėjo; už-ẽde ~ užėdė, men: užẽje (: u-žẽje) ~ užėjo; uñ-ĩmit ~ anim̃ti ”ta”, men: unėjau (: u-nejau) ~ anėjau ”jag gick”. § 99. I början av ord läggs uo till som v i dialekten, t.ex.: vuõdas ~ úodas, vuõga ~ úoga, vuõsis ~ úosis, vuõstìti ~ úostyti. Troligen uppstod v här redan före obetonat uo > a; jfr: vadegà < vuodegà < uodegà, vagáuti < vuogáuti < uogáuti, vagenjõjas < vuogienõjas < uogienõjas, vašinė́ti < vuostinė́ti < uostinė́ti. I Širvydas verk ”Punktai sakymų” saknas detta v- före uo, jfr: uoday I 260₁₈, uoga I 321₂₀. Rapt v uttalas också efter prefix före nämnda uo, a, t.ex.: prìvagãva ~ priuogãvo, išivagãva ~ išuogãvo, apvùoste ~ apúostė, suvuõde ~ suúodė. I ord som nyligen har kommit in i dialekten läggs inte konsonanten uo- v till, t.ex.: ùostas ~ úostas. Även följande ord uttalas utan detta v: ùošvis, ùošvene ~ úošvienė, ašvìje || ašvijė ~ uošvija. Före o- v har ett v endast uppstått i ordet vòpus (vòpas), -ì < opùs, -ì. Konsonanten v skjuts ibland in i dialekten mellan prefixen nu-, su- och rotens e- (< ē-), ē-, ei-, t.ex.: nuvejau ~ nuėjau, nuvẽje ~ nuėjo, nuveiti ~ nueiti; suvejau ~ suėjau, suvẽde ~ suėdė, suveina ~ sueina (jfr även § 24a). § 100. I början av ord läggs ibland konsonanten s till. Detta s förekommer oftast före k- och mer sällan före andra ljud, t.ex.: skabinõtis || kabinõtis, škerečiótis ~ skerečiótis || kerečiótis ~ kerečiótis „skeryčiótis“, škerežõtis ~ skerežiótis || kerežõtis ~ kerežiótis, 53 škėsi, pra-škėsi || keši, pra-keši, sketóti ~ skėtóti || ketóti ~ kėtóti, skregždė ~ skrėgždė „kregždė“, škiklis || kikilis, šivėrti, nu-šivėrti, nu-si-šivėrti, sprunkšt „prunkšti“, atasprunkščioji ~ atasprunkščiuoja „ataprunkščia“. Visserligen är det inte alltid klart om konsonanten s i de nämnda fallen har lagts till eller fallit bort. I verb kan detta s- i många fall ha uppstått ur den reflexiva partikeln -s(i)-; efter mönster av de prefixförsedda reflexiva formerna ap-sikabinėti, nu-sitvėrti, pa-siūlsėti, som i dialekten blev ap-skabinėti, nu-švėrti, pa-silsėti, började man också använda formerna utan prefix skabinėti, šivėrti, silsėti⁶⁴. § 101. Inskjutning av en konsonant mitt i ett ord är ett ganska sällsynt fenomen, t.ex. api naširis ”apynasris”; det förekommer något oftare i ord av icke-litauiskt ursprung, t.ex.: aksfáltas ”asfaltas”, čerėkšne ~ čerėkšne ”trešnė” (jfr ryska черешня, polska czereśnia). 8. Stavelsebortfall § 102. När två likadana eller liknande stavelser (med samma konsonanter) står intill varandra, utelämnas ibland den ena, t.ex.: aštantas (~ aštuonýtas) < aštuonianẏtas, aštantis (~ aštuonẏtis) < aštuonianẏtis, malūnikas (~ malūnykas) < malūnininkas, vargoninkas (~ vargonykas) < vargonininkas. 9. Växling mellan k- och g- § 103. I början av en rot växlar k ibland med g, t.ex.: ap-kėpti || ab-gėpti ”omfamna, lägga beslag på”, nu-keipti || nu-geipti ”förfalla, tyna bort, dö”, kirkšnis ~ kirkšnys || girkšnis ~ girkšnys ”gren”. Förkortningar⁶⁵ APh — Archivum Philologicum, Kaunas. (Fetstilta siffror anger böcker, normalstilta sidor och siffror inom parentes år.) brus. — vitryska. Būga, LKŽ — K. Būga, Litauiska språkets ordbok, 1, Kaunas, 1924. Būga, RR — K. Būga, Samlade skrifter, 2, Vilnius, 1959. dipl. d. — examensarbete. DK, KA — Der polnische Katechismus des Ledezma und die litauischen Katechismen des Daugsa und des Anonymus vom Jahre 1605… herausgeg. von Ernst Sittig, Göttingen, 1929. DK — texten till Daukšas katekes från 1595. KA — texten till den anonyma katekesen från 1605. 64Jfr Otrębski, GrJL, 1, § 543. Om ett tillskjutet s- i litauiska och andra språk, jfr även Būga, RR, 2, 104. 65Här anges förkortningarna för grammatiska termer. De är desamma som i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne”, Vilnius, 1954. 54 DP — Postilla Catholicka. Tái est: Ižguldimas Ewangeliu... Per Kúnigą Mikalojv Davkszą... Wilniui Drukárnioi Akademios... 1599. Endzelynas, GF.— J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957. Endzelīns, Gr — J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīga, 1951. IFF — Historisk-filologiska fakulteten. KA — se DK. le. — polska. lk — litterärt språk. LKK — Litauiska språkvetenskapliga frågor, Vilnius. (Siffror i fetstil betecknar volymer, siffror i normalstil sidor och siffror inom parentes år.) LKRŽ — Litauisk stavningsordbok, Kaunas, 1948. MADA — Litauiska SSR:s vetenskapsakademis arbeten, serie A, Vilnius. (Siffror i fetstil betecknar volymer, siffror i normalstil sidor och siffror inom parentes år.) min. veik. — nämnda verk. Otrębski, GrJL — J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, 1 (1958), 3 (1956), Warszawa. PIMD — Vilnius statliga pedagogiska instituts vetenskapliga arbeten, Vilnius. (Siffror i fetstil betecknar volymer, siffror i normalstil sidor och siffror inom parentes år.) PS — Širwyds Punktay sakimu (Punkty Kazań). Teil I: 1629, Teil II: 1644… herausgeg. von Dr. Franz Specht, Göttingen, 1929. raj. — distrikt. rankr. — manuskript. rapt — den sydliga dialekten av östaukštaitiska. rus. — ryska. tt. — och följande (sidor, paragrafer). UMD — Vilnius statliga V. Kapsukasuniversitets vetenskapliga arbeten, Vilnius. (Siffror i fetstil anger volymer, i vanlig stil — sidor, inom parentes — år.) Universitas — Universitas lingvarum Litvaniae...1737, Vilnae. 55 INDEX ÖVER DIALEKTENS MOTTESVARIGHETER TILL LITTERATURSPRÅKETS VOKALER OCH DIFTONGER Litteraturspråkets vokaler motsvaras i dialekten av: Index 1 lk | d i a l e k t e r | i ordstammen | i ordslutet a | a (§ 21), e (§ 75) | a (§ 52), α (§ 53a), e (§ 75), į (§ 63a)⁶⁶ ą | u (§ 35d), ū (§ 36c) | u, ū (§ 65₄) e | e (§ 27), ae (§ 77), a (§§ 24,26), ie (§ 41) | i (§§ 60, 64), a (§ 53a), bl (§ 85)⁶⁶ ė | i (§ 35d), ī (§ 36c) | i (§§ 61, 85), bl (§ 85), u (§§ 65₄, 85) ē | ē, e (§ 32), e (§ 28), ae (§ 77) | ē, e (§ 55), e, a (§ 54₁) i | i (§ 35a, b), ī (§ 36b), bl (§ 37) | i (§§ 56–58, 62) y | i (§ 35b), ī (§ 36a), bl (§ 37) | ī, i (§ 58) į | i (§ 35c), ī (§ 36c) | ī, i (§ 59) o | o (§ 32), a (§ 22), e (§ 75), uo (§ 41) | o (§ 55), a (§ 52ₐ), e (§ 75) u | u (§ 35a, b), ū (§ 36b), i (§ 76) | u (§ 65₁,₅), a (§ 53b), i (§ 63b) ū | u (§ 35b), ū (§ 36a) | u (§ 65₂) ų | u (§ 35c), ū (§ 35c) | u, ū (§ 65₃) Litteraturspråkets diftonger motsvaras i dialekten av: Index 2 lk | d i a l e k t e r | i ordstammen | i ordslutet ai | ai, αi (§ 38) | ai (§ 66), αi, ii (§ 67), ei (§ 75) au | au, αu (§ 39), āu (§ 16) | au (§ 66), αu, iu (§ 67) ei | ei, ii (§ 40), ai (§ 38) | ei, ai (§ 66), αi, ii (§ 67) ie | ie (§ 41), e (§ 29), ae (§ 77) | ie (§ 68), e (§ 54₂) ui | ui, ai, αi (§ 42) | ui (§ 69), αi, ii (§ 67) uo | uo (§ 41), a (§ 23), e (§ 75) | uo (§ 68), a (§ 52ₐ), e (§ 75) al, ar | al, ar (§ 44) | el, er | el, er (§ 45), al, ar (§ 44) | il, ir, ul, ur | il, ir, ul, ur (§ 46) | im, in, um, un | im, in, um, un (§ 47₁) | am, an, em | um, un, im (§ 47₂), am, an, em (§ 48) | en | in (§ 47₂), un, um (§ 85), en (§ 48) | FONETIKEN I DEN SÖDRA DIALEKTEN AV ÖSTLITAUER К. Ф. МОРКУНАС Sammanfattning I arbetet undersöks dialektens ljudsystem, vokalism och konsonantism. Förklaringen av de fonetiska företeelserna är historisk. Fakta från den undersökta dialekten jämförs med motsvarande fakta i litteratur- 66I stället för singularis instrumentalis av femininum i den litterära dialekten, -a, -e (< -ān, -ēn), förekommer i dialekten även -αi, -ii, men uppkomsten av dessa diftonger är sannolikt inte ett fonetiskt utan ett morfologiskt fenomen (se § 67). 56 turspråket och andra dialekter. Några paralleller från forntida skriftliga monument anförs (oftast från K. Širvydas ”Punktai sakymų”). I inledningen avgränsas dialektens utbredningsområde. De viktigaste orterna i denna dialekt är Pašilė, Pabaiskas, Krikštėnai (Ukmergė kommun), Gelvonai, Bagaslaviškis, Čiobiškis och Musninkai (Širvintos kommun). De forna förbindelserna am, an, em, en uttalas i dialekten som um, u(n), im, i(n), exempelvis: súntis ~ sámtis ’skopa’, rùṅka (< *rankan) ~ rãṅka ’hand’, tĩmpt ~ těmpti ’dra’, pìṅki ~ peṅki ’fem’. På grundval av detta kännetecken hör den undersökta dialekten till gruppen östlitauiska dialekter. I sydväst och väster (ungefär längs linjen Čiobiškis — Kaišenai — Mančiūšėnai — Samantonys — Kalveliai) gränsar den till den centrala litauiska dialekten, där de nämnda förbindelserna uttalas som i standardspråket. Det bör noteras att gränsen mellan de östlitauiska och centrallitauiska dialekterna från Kalveliai mot sydost tidigare inte hade fastställts exakt (jfr Archivum Philologicum, 4, Kaunas (1933)). Den undersökta dialekten skiljer sig också från andra östlitauiska dialekter genom vissa fonetiska särdrag. På andra sidan floden Šventoji, från Kalveliai till Ukmergė (dvs. utanför dialektens nordvästra gräns), uttalas i stället för det forna -á en reducerad vokal o (piẽvų ~ piẽva ’äng’, galvù ~ galvà ’huvud’); obetonade vokaler o, ė i ordets mitt har blivit u, i (sudėlis ~ sodėlis ’liten trädgård’, sidėti ~ sėdėti ’sitta’). Där uttalas också u i stället för den obetonade diftongen uo (dunelà ~ duonėlė ’litet bröd’). Den östra gränsen går mellan orterna Graužėčiai — Jogvilai, Papreniškiai — Inkilai, och sedan genom skogarna i riktning mot Širvintos och vidare söderut till Kaimynai. På andra sidan bor, från floden Šventoji nästan ända till Širvintos, de så kallade rotinininkai (ett långt betonat a mitt i ordet uttalar de som ett föga labialiserat o med en svag klang av vokalen a, exempelvis: rōtài ~ rãtai ’hjul; vagn, kärra’, kólnas ~ kálnas ’berg’). Öster om linjen Širvintos — Kaimynai har inga betydande fonetiska skillnader noterats; endast efter konsonanten l uttalas oftast in i stället för en (lintà ~ lentà ’bräda’), medan det i den beskrivna dialekten uttalas un (luntà ~ lentà). I söder gränsar den undersökta dialekten till den dzukiska dialekten. Ljudsystem. I dialekten finns följande vokaler: a, ą, e, æ, ė, ę, i, y, o, u. Uttalet av vokalerna a, e, ė, i, o, u är i huvudsak detsamma som i standardspråket. De övriga vokalerna uttalas så här: ą — som ett kvantitativt och kvalitativt reducerat a (stãlas ‘bord’), æ — som ett ljud med en artikulation mitt emellan e och a (žẽmas ~ žēmas ‘låg’), ė — som ett bakre ē (kalbė̃t ~ kalbėti ‘tala’), y — som ryskt ы (prapuolìs ~ prapúolęs ‘försvunnen’). Vokalerna a, e, æ, i, y, u kan vara korta och långa, ē, ę, o är endast långa, medan ą alltid uttalas kort. Dessutom förekommer också så kallade icke-stavelsebildande i (= į — uttalas som ett ljud med en artikulation mitt emellan i och j), u (= ų — mitt emellan u och v). 57 Dialekten har 23 konsonanter (varav 4 affrikator): b, d, g, j, ž, l, m, n, p, r, s, š, t, v, z, ž, f, ch, h; c, č, dz, dž. Konsonanterna f, ch, h förekommer mycket sällan (oftast i ord av främmande ursprung). Alla konsonanter kan vara hårda och mjuka; endast j är alltid mjukt. Uttalet av dem skiljer sig nästan inte från uttalet av motsvarande konsonanter i standardspråket. Endast hårt l uttalas här något hårdare än i standardspråket. Dialekten har följande diftonger: ai, au, ai̯, au̯, ei, ēi, ēi̯, ie, ii, iu, oi, ui, uo. Dessutom finns i dialekten diftongiska (forntida och sekundära) och triftongiska (alla sekundära) kombinationer: vokal + l, m, n, r eller diftongen ie, uo + l, m, n, r, j. Vokalsystemet. I detta avsnitt undersöks vokalernas kvantitet, ursprung och kombinatoriska lagar. De mest karakteristiska dragen i dialektens vokalsystem (utöver dem som redan nämnts ovan) är: 1. Vokalernas kvantitet beror på betoningen, eftersom alla obetonade vokaler (i ordets mitt och slut) är korta i dialekten, medan betonade vokaler (även forntida korta, med vissa undantag) är långa. 2. I obetonad ställning har de forntida långa a och e bevarats; i standardspråket har de övergått till o och ē: stavēt ~ stovėti ‘stå’, gálvas ~ gálvos ‘(nominativ plural) huvuden’, sedēt ~ sedėti ‘sitta’, sākę~sākė ‘sade’. 3. De obetonade diftongerna ie, uo har blivit e, a: pēnelis ~ pienēlis ‘liten mängd mjölk’, šlatela~šluotėlė ‘liten kvast’. 4. I stället för e i ordets början uttalas a: ažeras~ēžeras ‘sjö’, ait̃~ēiti ‘gå’. 5. I stället för forntida kort a, och ibland också i stället för u, uttalas i ordslut: efter en hård konsonant en reducerad vokal α: dirba ~ dɪrba ‘arbetar, arbetar (pl.)’, gãlas~gãlas ‘slut’, sūnas (|sūnus)~sūnūs ‘son’; efter j och en mjuk konsonant i: geri~gēria ‘dricker, dricker (pl.)’, vējis ~ vējas ‘vind’, sūkcis ~ sūkčius ‘bedragare’. I stället för forntida ā uttalas i dialekten, liksom i standardspråket, kort a i ordslut: galvā ‘huvud’, várna ‘kråka’. 6. I obetonad ordslutställning efter en hård konsonant blir diftongerna ai, ui > ai: virai~vyr ai, vỹrui ‘(nominativ plural, dativ singular) män, åt mannen’, au > au: dɪrbau ~ dɪrbau ‘arbetade’; efter j och en mjuk konsonant blir ai, ui > īi: peili̯is~peiliais ‘med knivar’, sveči̯i~svečiu ‘gäst’, au > ių: žinojių ~ žinojau ‘visste’. I stället för den obetonade diftongen ei i ändelsen uttalas också ii: kárvii~kárvei ‘åt kon’. Konsonantsystemet. Med obetydliga undantag är konsonanternas ursprung i dialekten detsamma som för motsvarande konsonanter i standardspråket. j har bevarats framför bakre vokaler i ordstammen efter läppkonsonanterna b, p, till exempel: bjauribe ~ bjaurỹbė ‘vidrighet, äckel’, pjāut ~ pjāuti 58 ”skära, såga”. I kombinationer med andra konsonanter försvann j, medan *tj, *dj framför bakre vokaler blev č, dž. j försvinner också i den betonade ändelsen hos vissa former i lokativ singular, t.ex.: dabēz || dabēs < duobējē ”i gropen”, šterblē || šterblē < sterblejē ”i ladugården”. Konsonanten l uttalas som hård framför e, ē (efter det depalataliserade l blir vokalerna e, ē > a, э), t.ex.: lādas ~ lēdas ”is”, lāiš ~ lēisti ”släppa, tillåta” lēkē ~ lēkti ”flyga”. Det gamla kombinationsljudet ens utveckling efter konsonanten l visar att depalataliseringen av l i vissa östaukštaitiska dialekter skedde efter att kombinationerna am, an, em, en > um, un, im, in hade förändrats, medan l i andra dialekter depalataliserades tidigare och förändringen av de nämnda kombinationerna skedde först därefter. Den undersökta dialekten hör till den senare gruppen, eftersom lunta här endast kan ha uppkommit ur lanta < lenta ”bräda”. I den beskrivna dialekten och i några andra dialekter förekommer efter l ännu kombinationen bln: lъnta. Den kan uppenbarligen ha uppkommit på följande sätt: 1) lenta>lenta>lęnta (depalatalisering av l skedde) > lъnta eller 2) genom kontamination av formerna lunta eller lanta och linta. I ändelsen efter l förekommer inte alltid samma ljud som i ordets mitt i stället för det gamla en. Detta förklaras framför allt av följande: 1) i vissa dialekter skedde förändringen av en i ordets mitt och i dess slut vid olika tidpunkter, 2) vissa förändringar i ändelsen kan ha skett senare under påverkan av andra former. I detta avsnitt behandlas även andra konsonantfenomen: palatalisering, assimilation, dissimilation, konsonantmetates m.m.